... Pebbles tankar om hennes liv

Jag ska fane mig...

2012-02-19T03:32:00.000+01:00

... emigrera! Det känns som om det är det enda rätta att göra efter att ha sett kvällens Melodifestival. Hatscenerna är totala på Facebook - och i mitt inre. Har bett dottern bädda gästsängen. De övriga två får knoppa hos morföräldrarna tills deras pappa har flyttat hem igen! Han kommer ju hem igen i december så det är ju ingen fara. Så - nu är det bestämt!
Men...
Så kom det en kommentar: -nej nej nej inte ska vällan en sån vacker och fin kvinna som du emigrera - vad ska vi män då vila ögonen på?- Joo, det här fungerar inte längre- Men du är så fin å snäll...,
- haha, ingen silikon har jag, inget botox heller - så tråkig jag är som är helt naturlig- nä det e det som e bra med dej att du e naturlig och äkta

Du får en bil om du stannar! Det är iofs minnesbilen men du kan få den här...

Haha... okej! Jag stannar!

Minnesbilen är en Ford. Inte "rätt" Ford - men nästan rätt. Minnesforden är en liten Escort, silverfärgad, taklucka med trädetaljer. Den här Forden är lila, lite nyare och kombi. Minnesforden gick det utmärkt att åka på taket med med fötterna dinglandes ner genom takluckan. Det kom jag inte ihåg först... men jag kommer ihåg polisen som sa till oss att man inte fick göra så... :) Minnesbil nr 2 är också en Ford men en vit Ford Sierra - med mobiltelefon 1987. Det gick jättefort att köra resan mellan Vätö och nästan Nynäshamn med den, mycket fortare än med minnesbil nr 3 som var en grå Saab 99 från 1974. Den lät som en plåtburk när man stängde dörren och hade hela 3 växlar - men den var som en pansarvagn och forcerade alla snövallar hur lätt som helst. Minnesbil nr 4 är verkligen minnesvärd - det är en rödbrun Chevy Van som vi körde saker i till Rockkaffeet och sen "sov i". Undrar om vi egentligen kom i säng...? Om vi gjorde det var det nog av utmattning vid 7 på morgonen. Det är sjukt mycket jobb när man anordnar en så stor tillställning faktiskt. Partytält som skulle upp och ner, försäljning som ska ordnas, band som ska spelas och "skötas" och när allt var färdigt så skulle det ner igen. Ja, tänk så mycket man kommer ihåg och tänk så mycket man tror att man kommer ihåg och sen finns det så mycket kvar att blanda i från annat håll - och sen börjar man komma åt hur det var:) Men herregud - jag var 19 år och totalfri :)
Snart är prinsen där - endast 3 år kvar nu . Reflekterar över att jag tyckte att jag var så mycket äldre när jag var lika gammal. Tror att det är rätt så vanligt - att man tycker att man är så stor, gammal och förståndig när man är i tonåren. Dom vet inte hur fel dom har... inte ens jag är ju stor, gammal och förståndig...!

Prinsen...

2012-02-18T13:46:00.003+01:00

... fyller idag 16 år! Det känns helt overkligt faktiskt att mammas buspojke faktiskt är så gammal. Det var ju för en vecka sen du föddes, 6 dagar sen du fick astma, 5 dagar sen du fick glasögon, 4 dagar sen du började skolan, 3 dagar sen du slutade använda glasögon, 2 dagar sen du började använda glasögon igen och 1 dag sen du åkte till storstorbyn för första gången!

Natten du föddes fick dom lära sig på BB att det finns kvinnor som visst föder barn på 10-minutersvärkar. Först sa dom att det var förvärkar - jag skulle bada och ta en promenad. Så medan storasyster och pappa sov badade jag mitt i natten. Ilsk (!) som ett bi gick jag och handlade själv också. Jag hade inte fått gå på promenad sen i mitten av oktober så det var så skönt att faktiskt fått lov att gå ut. Dagen fortsatte med de där 10-minutersvärkarna - och de var långa också. Men det fungerade. Pappa ringde BB och frågade om det skulle vara så här och dom sa att "jadå - det är bara förvärkar". "-Men hon har ju varit sjuk och inte fått gå på flera månader - tänk om hon förlorar barnet"?. En suck och "ja, men kom in då". Det var full snöstorm ute och -20 grader. Morfar tog sig in och hämtade storasyster som hade ännu större ögon än vad hon har normalt.

Vi kom in till BB där de tog det så lugnt så. Andragångsföderska och med värkar med 10 minuters mellanrum - ingen panik. Vi fick ett rum och när de undersökt mig blev det panik för helt plötsligt föddes den lille prinsen! Det första läkaren sa när moderkakan kom ut var att "du har haft ont i magen"! Ja, det är ju därför jag haft sängläge i nära 3 månader... "En mycket klok gynekolog du har haft för du har haft en inre blödning i moderkakan och de barnen brukar man förlora rätt snabbt...". Så du blev verkligen mitt första underverk... Medan pappa sov i mammas säng stod prinsen och jag och tittade ut på det nu fortfarande lika kalla men soliga vädret utanför fönstret. Och vi pratade om hur livet skulle bli...

Prinsen i Storasysters lekback!

Tänk så mycket man kan älska de där knyttena från första dagen man får reda på att man har dom i magen och sen hela livet <3

Hm... tycker det är rätt roligt...

2012-02-18T01:05:00.001+01:00

... ändå att jag fått en del kommentarer under inlägget om sex. Sex och sexualitet är i och för sig ett ämne som de flesta vuxna människor har en åsikt om. Vilket märkts här och i själva grunddiskussionen. De allra flesta tycks ha en åsikt om det mesta i det, oavsett om det är litet eller stort. Och så är det nog. Det finns män som tycker att en halvtimmes pillande ger för lite utdelning och det finns tjejer som tycker att en halvtimmes pillande är mer än nog och vill ha mindre. Tidsperspektivet för sex verkar lämna mycket över att önska - ingen var nämligen överens om vilken tidsåtgång det skulle ges. Men det behöver väl ändå inte vara en statisk fråga - beror inte det på gång till gång? Diskussionen verkar kunna hålla på i all evighet, det känns som om vi alla skulle kunna vara färdiga för att doktorera i ämnet så småningom ;) En sak vi kommit fram till i de senaste diskussionstrådarna kan sammanfattas med följande:

Anyone that will cheat WITH you will cheat ON you!

En annan fråga är det där om hjärtevänner. Jag har nog alltid haft hjärtevänner om jag tänker på det. Men dom har skilt sig ifrån varandra. På ett sätt kan man bland annat säga att en hjärtevän är en extremt god vän som man vet att man kan dela alla livets delar med i tankeformat. Egentligen skulle det kanske vara den ultimata livspartnern men den tanken har nog aldrig föresvävat om sanningen ska fram. En hjärtevän är någon som man kan säga allt till - hur konstigt det än är. Någon som kan torka tårarna utan att ifrågasätta varför dom rinner utan som bara accepterar ATT dom rinner. Det är någon man kan ringa till för att man är glad, ledsen, vansinnig, överlycklig. Eller bara för att man är! Det är dom man ringer till när man är så förtvivlad så att man inte vet vart man ska ta vägen - som alltid har något bra råd att ge. Eller som bara säger "kom hit - nu" - och man åker dit. När man träffar någon av hjärtevännerna är det som om de där 10 åren som gått sen man sist sågs rent fysiskt aldrig gått för det är som om det var igår man sågs.

Den första av hjärtevännerna träffade jag när jag var 14 år, han blev mitt ler och långhalm. Fortfarande kan jag berätta allt för honom och han ger mig en kram och säger till mig att le. Allt som allt, när jag egentligen räknar efter, är hjärtevännerna fler än 4 stycken men 1 av dom finns inte bland oss längre. Jag lärde mig tidigt att hjärtevänner skall hållas skilda åt och att pojkvänner inte tycker om dom så därför är jag tyst om dom. Det är nog inte så vanligt att en kvinnas bästa vänner är män - för egentligen är det ju bästa vänner de är men vi kallar varandra för hjärtevänner för de är egentligen snäppet mer ändå. Jag har i och för sig även väldigt bra vänner som är kvinnor, speciellt min bästa vän, men det finns saker jag aldrig sagt till henne som jag sagt till hjärtevännerna. Att pojkvänner inte tycker om att en annan man har full koll på hans kvinna är inte så konstigt men det som är "synd" med pojkvänner/sambos/äkta män är att de utgår ifrån att det handlar om någonting sexuellt - vilket det inte alla behöver göra. Av hjärtevännernas flickvänner/sambos/fruar är det endast 1 som har förstått den relation vi har till varandra.

Har man då sex med en hjärtevän? Tja, alltså - det beror nog alldeles på. En hjärtevän är förbjudet område på det sättet när han är i ett förhållande - precis som jag är det om jag har ett förhållande. Det finns säkert dom som har vänner som de går till sängs med men det är inte riktigt min grej om man så säger. Jag föredrar att ha mina vänner som vänner. Däremot så är 2 av hjärtevännerna gamla pojkvänner som man helt enkelt lämnat på det sättet och det är ingenting jag tänker på över huvud taget. Och ingenting jag skulle vilja ha tillbaka heller. Det är bara ett är helt enkelt. I det läget förstår jag inte den där sexhetsen...

Dagen idag var ingen rolig dag. Ett prov togs som jag aldrig vill ta igen. Det var till och med hemskare än att få slangar in genom näsan. Ryser vid tanken på det. Nej, det vill jag inte vara med om igen... Men på eftermiddagen orkade jag ta mig in för att handla födelsedagspresent i varje fall som sonen fick bära in för jag får inte bära på en vecka nu så det är väl lika bra att göra som dom säger...

Nej, om man skulle ta och sova lite - i morgon fyller Prinsen 16 år. Mammas lilla pojke som älskade att sitta i storasysters lekback...

Nej - det är väl lika...

2012-02-16T21:17:00.000+01:00

... bra att lägga sig ner och dö en smula. Eller inte bara en smula utan helt och hållet istället....
Varför då? frågar hjärtevännen - för att jag inte orkar vara med längre. Hjärtevännen vet så väl varför jag känner som jag gör men han vill få mig att tänka till, stanna upp och ge mig själv tid. Hjärtevännen, som tagit alla besked med mig, som valt att ställa sig bredvid mig och verkligen ger mig av sin styrka är just nu helt enastående. Jag förstår inte hur han orkar när jag dippar och bara gråter. Egentligen är hjärtevännerna 4 stycken. Dom har funnits i mitt liv olika länge - 2 av dom har funnits sen innan jag fick barn, SSU-tiden, och 2 av dom är relativt nya bekantskaper, i varje fall om man sätter dom i relation till varandra. 4 stycken? Men det är få som vet eller förstår hur min relation till mina hjärtevänner är, vad det egentligen innebär att vara hjärtevän. Hjärtevänner är dom som man kan höra av sig till när man behöver någon som förstår, någon som finns där - någon som alltid har tid, stöd och råd att ge. Oavsett tiden som förflutit emellan. Fördelen med att dom är just män är att det ofta när jag har upplevt problem med män som det är jag som hör av mig. Men å andra sidan är det mig dom hör av sig till när de inte förstår sig på oss som kallas för kvinnfolk. Men vi hör av oss till varandra vid andra tillfällen i livet också och ibland bara för att lusten faller på. En av dom står bredvid mig vad gäller det mesta, som står närmast, som har hela sanningen om vad som alltid är just nu. Som jag helt enkelt delat med mig av bara för att jag inte orkade bära allt själv.

Men vad hände nu? Jag som var så glad härom dagen, så nöjd, så tillfredsställd mitt i öroninflammationen. Jo, det är de där som inte lämnar mig ifred. Eller den. En eller flera - shit happens och om sanningen ska fram så skiter jag i det. Rejält också. Det enda jag vill är att leva mitt liv så som jag nu får lära mig att leva det men nej - inte det. Det finns något som påminner mig hela tiden - så fort jag börjar bli glad, så fort jag blir nyfiken, så fort jag tar ett steg utanför - så får jag ett slag i ansiktet. Det är fanemig så det känns som att någon sitter på min axel och vet allt vad jag gör för timingen är helt perfekt - eller så är det jag som uppfattar den som perfekt. Jag är endast en människa med känslor jag också. Även fast det finns några som inte tycks tro att jag är en människa, utan något av en robot. Eller en eller flera - fan orka bry sig.

Men hjärtevännen tar min hand, smeker min kind - säger att "du klarar det här". Utan honom skulle det aldrig fungera, utan honom skulle jag aldrig klara av det. Ibland är det ju så att huvudet blir så fullt med saker att det är svårt att sortera.

Han påminner mig om saker som nu ska göras, prover som ska tas. Han värmer min frusna kropp. Han tar av min själ och jag ger honom av min. Han tillåter att jag glömmer bort och han tar bort min smärta.
Men ja, just det - det är ju ny provtagning på fredag. På sjukhuset i Storstorbyn. Hoppas bara att jag är bättre i örat och febern borta för annars är jag tvungen att skjuta på det men har pratat med dom så det löser sig i sådana fall veckan efter. Provsvaret kommer ta minst 3 veckor att få. Vill ju faktiskt vänta in det provsvaret. Sen om två veckor är det dags för nästa provtagning - och det svaret väntas komma ungefär då det första kommer. För att underlätta för mig så vill de kunna ge mig svaren från båda undersökningarna vid samma tillfälle och det är ju en human och omtänksam tanke. Dom som säger att sjukvården är inhuman har i sådana fall inte varit i kontakt med de avdelningar inom sjukvården som jag själv just nu är i kontakt med. Så det är ju bara att lugnt vänta in provsvaren - för annat kan jag helt enkelt inte göra. Jag hoppas verkligen att det inte kommer några nya överraskningar under tiden som komma skall - för jag orkar verkligen inte mer nu.

Och här...

2012-02-15T17:55:00.000+01:00

... ligger man nerbäddad i soffan med öroninflammation! Jag lovar - det finns roligare saker att ha. Det finns ingenting som är så jobbigt som tandvärk och öronvärk för typ ingenting hjälper mot att få bort smärtan och starkare än Alvedon kan jag inte ta och det hjälper ju fan inte alls så det får bli ingenting istället. Och eftersom att jag inte äter penicillin så är det lika bra att ligga här och lida istället... och hoppas på att det blir bättre utan att jag blir tvungen till att ta det.

Ligga och läsa de gulliga Alla hjärtans dag hälsningar som kom igår fungerar ju alltid för att få upp humöret :)
Om sanningen ska fram så har jag alltid varit dålig på att uppmärksamma denna dag. Tja, dagar över huvud taget faktiskt och lyckades med konststycket att glömma min egen bröllopsdag en gång (men gjorde en jävligt snygg räddning). Alla hjärtans dag har i sig inte varit så viktig för mig då jag har alltid tyckt att alla årets dagar är värda att visa att man älskar någon på och personligen uppskattar jag mer att få små kärleksbetygelser årets alla andra dagar då det inte är påbjudet av komersialismen. Det kan ju även ha att göra med att när jag växte upp firades varken mor- far eller alla hjärtans dag. Mammas födelsedag inträffar runt mors dag så den har ju liksom förfallit av sig själv, pappa ville aldrig bli firad på fars dag och Alla hjärtans dag - existerade den över huvud taget liksom? Men visst händer det att jag ger något på Alla hjärtans dag - men i år blev det inte så då jag ju varit sjuk de sista dagarna. Men några små hälsningar blev det i varje fall - som svar på de som jag fick <3.

4 stycken var dom - om dom värmde för att jag ligger i feber eller för att de kom från just de de kom ifrån ska jag låta vara osagt (nej, naturligtvis för att jag fått dom). 2 stycken av dom hade jag "förväntat" mig att få, 1 var lite mer överaskande och 1 värmde mest. Fniss... - 3 av dom har en direkt koppling till händelser någon gång i livet också. Så det kan bli ibland... Men klart att de värmde. Den som värmde mest var vännen som har full insyn i mitt liv då jag fick den för att avsändaren ville säga till mig att jag kommer att klara av just allt som händer runt omkring mig just nu och i framtiden. Och ja - jag kommer nog att klara av det jag föresatt mig att klara av även om det är tufft ibland...

Men just nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk så att jag kan fira min men framför allt Prinsens födelsedag i helgen :)

Och visst tusan fortsätter...

2012-02-15T00:11:00.000+01:00

... den mycket intressant diskussionen om sex, förhållanden och samvaro i mailformat i inkorgen på Facebook. Den är stundtals rätt häftig - både i ton men och format. Det är hur som helst säkert att det är en fråga som engagerar för knappt hinner man skicka iväg ett brev så dimper det ner ett svar. Från att ha varit 2 som började diskussionen är vi nu uppe i ett femtontal - på vissa saker är vi rörande överens men på andra skiljer vi oss verkligen åt. Vet inte om det kan kallas för "naturliga" skillnader på grund av kön, om jag själv umgåtts för mycket i "manliga" miljöer, om det är åldersbetingat eller vad det faktiskt beror på men själv tycks jag skilja mig mer från de få kvinnor som halkat med än från männen. Men jag står för att jag tycker att många kvinnor ibland har en i mina ögon väldigt konstig inställning till sex... Sen finns det saker som vi alla är väldigt överens om... Frågan där tjejerna skiljer sig mest från killarna är:

Hur många gånger i veckan är ett okej antal gånger att ha sex? Killarna har nog mest undrat över varför det tycks finnas en gräns - sex har man helt enkelt när lust finns. Inte en enda av killarna tycker att en gräns finns hur många gånger det kan ske per dag heller.
Tjejerna tycker däremot att man inte ska vara tvungen att ha sex varje dag. Den där skillnaden är väldigt förvånande för killarna är de som tycker att sex är något positivt och mjukt men tjejerna uttrycker sig som om det skulle vara något form av tvång. På frågan om varför ordet tvungen används ändrades det till behöver. Behöver?

Men snälla tjejer - vad håller ni på med? Man är inte tvungen eller behöver ha sex för att någon annan vill - man har det för att man utbyter någonting fint och positivt med någon man älskar. Oavsett om det är en snabbis eller något längre. Något som killarna är överens om. Några av killarna kände direkt avsmak för sex efter att de orden nämnts och var tvungna att ta upp frågan med sitt bihang... Att sätta upp gränser om antal eller släppa till för ett husfridsknull måste i alla lägen vara fel för hur blev det så? Det finns ett talesätt som säger att "sex föder sex" och det stämmer nog mer än vad många tror. En del vill få det till att det handlar om yttre faktorer, tex småbarn - men om sanningen ska fram så är faktiskt Bollibompa en väldigt bra tid för mor och far att få till en snabbis på toaletten för man behöver inte alltid ha så stora krav och göra så stor grej av det hela. Det är helt okej att vara kåt rent ut sagt. Och det är okej att ha sex.

Den fråga som det råder störst enighet är:

Vart går gränsen för vad som är otrohet? Helt klart är att gränser för vad som är otrohet existerar och och är i princip lika och börjar långt ner vad gäller toleransnivå oavsett könstillhörighet. Från börjar trodde dock båda könen att "de andra" har en lägre gräns än vad i varje fall "vi" har. Men vi är inte så olika som vi trodde. Att kyssa någon annan är inte acceptabelt men kan av några förlåtas, det berodde på vad som var anledningen (?). Man talar inte om för någon att man tycker den är snygg eller sexig i ett sms som inte är till avsedd partner och man skickar definitivt inte sms med sexigt innehåll, alltså som konversation. De "äldre" reagerar väldigt starkt mot telefonsex medan de "yngre" anser samma sak om webbkamerasex (den äldsta är 52 - kille och den yngsta är 21 - kille). Det är aldrig tillåtet. Någon tyckte att visa upp sig i webbkameran för någon okänd inte var lika farligt men däremot - att göra det med någon man har en personlig relation till är som att vara fysiskt otrogen. En del tycker det är värre om man då skulle göra det med någon man varit ihop med innan för det skulle innebära att man inte gått vidare och kommit över kärleken till den personen medan några andra tycker att göra det med någon "ny" är som om kärleken redan är borta. Ren fysisk otrohet går ju helt och hållet bort naturligtvis.

Om man skulle rangordna det från 1 och nedåt såg listan ut så här:

1 - Fysisk otrohet
2 - Webbkameraotrohet/Telefonsex
3 - Hångla med någon
4 - Någon form av sexig/avslöjande brevkonversation - längre än sms (e-post, pm, vykort)
5 - Sexiga sms
6 - Kyssa någon annan
7 - För långa kramar med smekande händer

Det är dom 7 som vi kom fram till i varje fall och det finns säkert andra saker som andra reagerar på.
"En sak jag tycker väldigt illa om är när min tjej kollar min telefon som om jag skulle vara någon form av brottsling. Ibland märker jag att hon har öppnat min post och sen försökt stänga brevet så att jag inte ska se att hon öppnat det men jag ser det ju. Sen märks det ju att hon är sur och när man pratar om det så märker man ju att hon har vetskap om vad som stått även om jag inte säger vad allt vad som stått. Till slut känns det ju som om man skiter i varje fall i om man har något olämpligt som någon kompis skickar för ibland kan hon ju vara helt hysterisk. Och om jag inte har något så blir hon hysterisk för det? Hur fungerar ni tjejer egentligen?"

Ja, jag vet inte för jag har själv aldrig kollat någon mobiltelefon eller öppnat något brev som inte är till mig. Däremot har jag råkat se saker som inte var avsett för mina ögon pga en miss från någon. Men det framkom även att det var killar som gjort precis samma sak så frågan blev ju till slut att varför litar man inte på den man har sällskap med? Att det är fel och att det faktiskt skapar mer problem blev vi till slut överens om.

Men... vi var flera stycken som inte hade så rent samvete när det kom till vad man gör både medvetet och omedvetet med andra människor. Eller rent och rent... det beror på hur man ser det och två läger bildades direkt - ca hälften av oss kunde inte förstå hur man kunde begå någonting sexuellt (se otrohetslistan) med någon som man visste hade ett förhållande och resten ryckte på axlarna och sa att "det är inte upp till mig att ha dåligt samvete för någonting någon annan gör. Tycker jag om det jag gör så gör jag ju det. Vi väl ändå vuxna människor som får ta ansvar för våra egna liv och vad vi gör"? Det handlar alltså om ifall man själv varit singel och gjort någonting med någon som var i ett förhållande.

Tja... ska man vara samvete åt någon annan eller ska man göra som man har lust till.....?

Söndagsstäd, vassa knivar, slottsstek...

2012-02-12T23:32:00.000+01:00

och huvudvärk... Efter att ha meckat dammsugare så blev det städning här hemma. Jag tog hand om dammsugningen enligt konstens alla regler, hörn, språng, högt och lågt och barnen tog hand om undanplockande och så delade vi på dammet. Sniff och Liten gömde sig under soffa och säng. Plockade runt lite lampor och skötte om de 12 orkidéerna - 6 stycken har fått knoppar och 2 stycken blommar, en ljusrosa med mörklila mitt och en ljusgul med lila mitt. Och sen upptäckte jag att den afrikanska liljan börjat blomma också - den är så oerhört vacker! Och nya knoppar har den också så nu fick den flytta fram från sin vintervila. Vackra guloranga blommor i massor :)

Att det kan bli så dammigt på så kort tid? Kommer aldrig att förstå det där men egentligen - men vad är det att förstå, det är väl bara att konstatera det. Och fortsätta att damma helt enkelt. Till middag idag blev det den där Slottsteken som jag längtat efter så länge. Den är så lätt att göra och såsen görs ju mest med spadet från från kokandet av steken så då blir den inte så fet heller. Och all mat fick stanna i magen efter middagen i varje fall. För att kunna skära upp steken i fina skivor måste man ha vassa knivar - så medan steken blev färdig passade jag på att bryna upp alla husets knivar. Så nu är det bäst att det inte kommer några oinbjudna för knivarna är så vassa att pappas knivtrick fungerar. Att skära steken blev sen som att skära i smör. Precis som det ska vara :)

Den här dagen förstörs lite av den irritation jag känner mot hur en del människor beter sig. Och hur de är. Det är där huvudvärken kommer in.... Jag kommer aldrig att förstå mig på människors falskhet och falskspel. Hur människor kan säga att de älskar eller bryr sig om (vem det än är) för att sedan gå bakom ryggen på någon. Jag fattar det inte bara! Det värsta är att ibland händer det bland de människor man minst av allt förväntar sig det av. Jag tycker så synd om dom som drabbas av det. Har en vän som förutom sin fd'as oerhörda knivhugg om honom och barnens väl och ve nu drabbats av sin nya tjejs svek också. Han är så förtvivlad och undrar över vad han har gjort för att drabbas av något sånt. Jag har inga svar att ge honom - för jag förstår det inte heller. Jag kan bara försöka tala om för honom att alla tjejer inte är sådana. Långt ifrån alla.... och att det nog faktiskt skulle vara skottpengar på dom. Han har kämpat sig upp från den djupaste av avgrunder och nu står han bara här och undrar om inte bergväggen vore det bästa i varje fall? "De" har ju vunnit, de har ju knäckt honom - var det inte det som ville?" Hans nya, åh, hon är så snäll, go, rar, omtänksam och allt vad det nu är. Var. För när allt kom till kritan så var det ju inte så... Hon visade sig till slut vara i samma klass som hon som inte har alla hästar i stallet. Bara inte lika tydligt från början... lika utstuderat elak men inte lika tydligt bara. Nej - det är bara att ge honom alla kramar man kan och torka hans tårar. Och finnas där när han behöver prata. Så kan vi sitta och snacka skit om kvinnor i allmänhet och hans i synnerhet... haha...

Sen jag skrev häromdagen om när jag pluggade så har den andra låten jag lyssnade på av Uno Svenningsson snurrat runt, runt i huvudet. Och i bilen... och i datorn... så här är den (också). När jag pluggade symboliserade den just då min uppfattning om Gud som någon som fanns där men den handlar egentligen om Uno Svenningssons barn så det är inte så konstigt att de enda videorna som finns på Youtube med den är med gravida kvinnor, ultraljud eller från dopgudstjänster ... (kanske något att lära sig - jag har ett sånt svindyrt program i den stora datorn men har aldrig lärt mig att använda det... ett sånt där för musik och videotillverkning... kanske dags att göra något åt saken?)

God natt och sov gott!

Hur kan man...

2012-02-12T01:37:00.000+01:00

... vara så trött? Det är väl egentligen inte så konstigt. Först fastna framför helt underbara Magnus Bettnér i natt och sen upp tidigt. Det var tufft att komma upp i morse... så det blev hårborstning och smink medan kaffet blev färdig och sen kaffe, mjölk och smörgås i bilen. Det är jag i och för sig van vid sen förut, enda skillnaden var att jag åt mjukt bröd på första gången på lite över 3 månader (!) och dessutom tyckte att det var gott. Tillsammans med massa mjölk.. i iskall bil på ishala vägar.

Jag tog körkort mitt i vintern och det var glansis på vägarna första månaden jag hade körkort - och massor med snö. Det var i och för sig bra för jag körde inte för fort och jag lärde mig att köra på halt väglag. Det blev som en månad lång halkkörning och sen två månader med fläckvis halkkörning. En gång har jag varit med om en bilolycka på vintern och det var inte ens mitt fel! Det är faktiskt sant: Jag hade varit nere vid färjan för att möta en montör som skulle montera vår värmefläkt, jag var, hm... runt 19 år. Montören hade missat färjan och eftersom att det var vinter ville jag inte sitta nere vid färjan och vänta då det nu skulle bli matrast för färjkarlen. När jag svängde in på vår väg såg jag den gamla grannen i sin Saab och tänkte "han kommer panikbromsa i backen". Som boende bortom all ära och redlighet liftade man rätt många gånger från "tidiga" bussen då det var 4 kilometer att gå hem och ibland var det gammelgrannen man fick lift med och jag visste hur riktigt dålig han var som bilförare. När jag såg honom där i backen hade jag en tanke i hjärnan - "stanna bilen" - så jag stannade bilen och körde åt sidan och satt sedan där och såg (och väntade) på att han skulle köra in i mig för mycket riktigt panikbromsade han och kom farande mot mig i vad som kändes som en evighet i hög hastighet. Han stannade i min förardörr där jag på insidan av min bil hade börjat klättra över till passagerarsätet men fastnat i paniken. Mitt friska knä blev efter alldeles blått. Min bildörr gick in över halva sätet kändes det som och jag fick klättra ut genom fönstret på passagerarsidan eftersom att han stod över hela förarsidan och eftersom att jag hamnat i diket av kraften så fick jag inte upp bildörrarna så det var bara veva ner rutan och klättra runt i diket som naturligtvis var helt fyllt med snö. Det enda gamla farbror granne var - "min bil - jag som precis lackat om den". Alltså sin bil... Hans försäkring täckte alla mina skador på min bil då han ju naturligtvis dömdes som gällande till olyckan. Varje gång jag såg gammelgrannen i sin bil efter denna gång tog jag stora omvägar eller körde lååååångt åt sidan.

Dagen idag har varit en bra dag :) Skivinspelning hela dagen - hur roligt som helst. Det är ju ett tag sen sist men fortfarande lika roligt. För ovanlighets skull så mådde jag inte illa när vi åt så jag fick i mig både frukost, lunch och middag innan jag kom hem igen. Prinsen gjorde mat till sig och Lillprinsessan. Efter hemkomst blev det frisering av Lillprinsessan. Fick en bild i handen och klippte därefter och hon blev så söt (och nöjd). Det är första gången sen hon föddes som hon har så här kort hår. Hon hade ju långt hår när hon föddes och åkte från BB med tofsar på huvudet. Både personal och inlagda på BB trodde inte man kunde ha så långt hår när man var "svensk/nordisk). Men det kunde man... hon har alltid haft långt hår men klippte det först till nedanför axlarna för ett år sen. I somras blev det i höjd med axlarna men nu ser man hela nacken och framför allt ser man att hon har lika tjockt hår som mamma och sina syskon.

En helt okej deltävling i Melodifestivalen pågick medan jag klippte Lillprinsessan. En av låtarna vi tyckte var bäst gick direkt till final och den andra till andra chansen. Helt okej med andra ord. Sen kom det där jävla illamåendet tillbaka... suck. Men lindras lite av den medicin jag fick av el doctore och lite lakrits förhoppningsvis, måste få den här saltbristen jag har under kontroll snart. På apoteket kan man köpa vitaminer, kalktabletter, mineraler - men det finns inte salt att köpa för att reglera den brist jag får i kroppen ibland. Oftast upptäcker jag det av att jag helt plötsligt måste ha salt, helst salt lakrits. Men det får inte bli för mycket för då mår jag illa av det men ett par små bitar per dag måste jag ha - precis enligt läkarens ordination... Så nu äter vi dagens bitar och hoppas på en god nattsömn efter att ha sätt färdigt skräckfilmen på tv och ha skrivit färdigt brevet till vännen.

Kram på er!

Orkade helt enkelt inte...

2012-02-11T01:48:00.001+01:00

... med gårdagen riktigt. Det var på ett sätt en väldigt bra dag - på ett annat en ren helvetesdag. Svårt att definiera faktiskt vilket/hur/vad/var/när/som osv... Förvirrat? Jajjemen som en av bästa vännerna, tillika barnens farmor, brukar säga. Men som även jag brukar säga :) Det där med dialekter är lustigt... Mormor var hälsing och alla somrar tillbringades i Hälsingland så jag började tidigt prata Hälsingemål (!). Båda mina föräldrar hatade Stockholmska, eller rättare sagt dialekter över huvud taget, så vi fick faktiskt aldrig prata stockholmska hemma. Sa vi något så blev vi rättade direkt av mamma svenskläraren (nej, hon var inte det, hon pratar bara perfekt svenska, är oerhört noga med språket, pratar rikssvenska och rättar alltid om man säger fel). Ord som morsan, farsan och gnugga nubben var helt förbjudna. Men på något sätt var hon ju van vid hälsingemålet som jag pratade så det liksom passerade. Som boende i Roslagen pratar man roslagsdialekt - en dialekt som är väldigt snarlik hälsingemålet dessutom. Som vuxen gifte jag mig med en man från Skellefteå och hörde aldrig när jag ändrade dialekten och helt plötsligt pratade jag som man gör ungefär mitt emellan Hudiksvall och Skellefteå - Skellefteborna trodde alltid jag kom från Ö-vik...! Detta var den dialekt jag pratade rent spontant - men jag hörde alltid att jag pratade den. I den dialekten har jag alltid blandat in norska ord då norska är pappas modersmål. Och nu när storprinsessan ringer så händer det ofta att hon fortsätter prata norska av rena farten då hon vet att jag förstår allt hon säger så hon gitter inte byta...

Däremot har jag alltid varit väldigt bra på att ändra dialekt utifrån vart jag varit någonstans så oavsett om jag varit på Gotland, i Skåne, Småland, Dalsland, Fjollträsk eller någon annanstans så har jag lyssnat in och sen gick det som av sig själv. Den enda dialekt jag aldrig hört att jag pratar är göteborska. Men det började med grannarna i Trollevik som talade om att jag hade så gullig dialekt som pratade ett mellanting mellan roslagsmål, norrländska och göteborska (?). Sen alla kompisarna ovanför Norrköping talade alltid om för mig att jag helt plötsligt pratade med göteborgsmål men när tom de på Jysk i Älvängen började påpeka det så blev jag en aningens förvirrad. Men det har ju med diftonger och tonering att göra så jaja... det var väl så då. Efter att nu ha bott i Roslagen i lite över 1 år börjar jag nu få reaktionen att "äntligen" börjar jag låta som Pebbles igen - men dom hör alltid direkt när jag pratat med någon i Göteborg - för jag slår tydligen över direkt. Och ja, jag pratar med dom nere i Göteborg så klart så det händer ju att jag flera dagar i sträck pratar någon form av konstig dialekt men jag antar att den liknar den som dom i Trollevik benämnde som "gullig".

Men gårdagen var det. Den var spännande som jag misstänkt. Den var givande så till den milda grad - men gav den svar och gjord den mig mindre förvirrad? Nej, inte det minsta lilla faktiskt. Gårdagen gjorde mig helt enkelt ännu mer osäker men som sades så är det nu att vänta, se tiden an och vänta på ett gäng svar. Svårt och tufft är det hur som helst, en situation jag befunnit mig i innan så det är ju bara att ha is i magen helt enkelt. Jag känner mig rätt så säker med en av Sveriges bästa advokater på familjerätt som vän. Att barnens far anländer till Sverige i höst/vinter blir också ett spännande nytt kapitel som ska öppnas. Men jag kommer inte hjälpa honom en stund med kunskaper i förväg eller då han är här - han är vuxen och får lära sig stå på egna ben - mina ben är mina ben och jag kommer nog ha tillräckligt att ta hand om helt själv. Men jag kommer inte den här gången låta barnafadern stå utan ansvar för sina barn - oavsett hur många andra barn han (säkerligen) kommer att skylla på att han har ansvar för. Det är liksom inte min grej att ta ansvar för barnafädrer - min hänsyn ligger till alla mina barn...

Fick igår lära mig att drunkningsolyckor lätt kan förvirras till runkningsolyckor... vilket får till följd att ingen helt plötsligt hör vad som sägs på föreläsningen :) haha... inte så konstigt (var en av dom som skrattade gott). Idag har jag lärt mig ännu några nya ord: innerfittsrosa, ollonblå, innerfittslila och tantfestis... I morgon kommer förklaringen till vad de betyder :)

Nu ska jag njuta färdigt av natten så fort illamåendet har gett sig så att jag kommer upp i morgon i tid till skivinspelning :D

God sång!

Joo...

2012-02-08T20:29:00.002+01:00

... men dagen känns bra fast jag blev en aning nervös när posten väl kom... men det är bara bita ihop och ställa in sig på att allt kommer gå bra. 2 olika brev, från samma men olika ställen - kunde dom liksom inte kommit i omvänd ordning istället för samtidigt... Jaja - det löser sig nog! Alla dessa undersökningar... jag kommer se ut som en nåldyna så småningom.

Den här dagen har innehållit en portion irritation. Över sakernas tillstånd om man säger så. Men även en en känsla av lugn! Och jag läser och läser och läser - men känner sig inte klokare för det. Idag känner jag mig mer än totalt okoncentrerad och till och med lite dum. Man har rätt att känna sig dum ibland - inte för att andra tycker att man är det utanför att man själv tycker att man är det. Något dumt har jag egentligen inte gjort över huvud taget men bara känslan av att inte förstå... blä helt enkelt. Tänk att internet kan innehålla så mycket information och ändå så tycker man att man inte hittar det man vill hitta... Eller det man hittar gör inte att man förstår... och det är inte för att jag är dum egentligen utan det handlar om att svaren jag söker inte finns... Förvirrat - jadå - väldigt förvirrat! Ungefär lika förvirrat som i mitt huvud, haha.

Har gått igenom mapparna med fotografierna som jag kopierade från Prinsens dator igår. Eller inte alla för det är flera hundra bilder. Barnens far har lagt in alla foton i mappar med datum - så det är en himla massa mappar som ska öppnas och stängas. Däremot har han namngivit de flesta fotografierna - det måste ju tagit hur lång tid som helst - vilket jag ju i och för sig vet att det gjorde. Precis lika onödigt tyckte jag att det var som att införskaffandet av en digitalkamera, att döpa dom (men jisses vilken mening....). Men digitalkamera har jag ju själv sen X antal år tillbaka och vad gör jag med mina kort? Jo då - jag namnger dom...

När jag kollade igenom korten så syntes det även tydligt när jag fick min sjukdom. Det blev verkligen en enorm skillnad, nog för att jag kommer ihåg skillnaden men jag var nog inte riktigt klar (eller har kanske förträngt) om hur mycket faktiskt. Jag glömmer aldrig hur skönt det var när jag efter flera år fick min medicin som minskade smärtorna och även hade verkan på vikten och jag förlorade 40 kg innan sjukdomen och kroppen "sa" att nu blir det inte mer. Men kroppen tar stryk när man äter dopingklassad medicin som Efedrinhydroklorid (naturligtvis på recept och nej, biverkningarna är inte tex de humörsvängningar som kan finnas vid andra dopingpreparat utan av helt annan art) vilket gör att jag måste göra uppehåll ibland. Nu ska jag göra ett längre uppehåll och det ska bli spännande att se hur effekten av det blir. Eftersom att kroppen mår så bra att jag kan röra mig mycket, mycket mer än vad jag brukar kunna så får det förhoppningsvis en positiv effekt. Det blir spännande det här...

Men fotona var det ja... jag och Lillprinsessan har upptäckt vem hon är lik i varje fall som liten. Och vilket hår hon hade. Hon hade i och för sig tofs redan när vi åkte hem från BB och håret fortsatte att växa så hon var långhårig redan som 1-åring och hade då blivit klippt många gånger. Storprinsessan färgade håret första gången som 10-åring - tjusigt (???) rödblont och Prinsen är faktiskt mer lik mamma till utseendet än vad som tidigare har förståts. Torpet i Hälsingland har haft en central roll i min uppväxt - men även i barnens :)

Idag ska jag ta och sova tidigt... ska ju upp tidigt i morgon och åka till Storstorbyn! Jag hoppas att morgondagen kommer bli spännande och givande och kanske ge lite lugn!

Ännu en ...

2012-02-08T14:17:00.001+01:00

... "jag brukar inte" men jag ska göra ett undantag för en gångs skull. Lillprinsessan var oerhört vig som liten. Mest beroende på att hon inte hade det naturliga stoppet som människan har i höfterna så hon lärde sig helt enkelt inte att krypa förrän hon tränat upp musklerna i benen tillräckligt mycket. Själv lärde jag mig inte att gå förrän jag var 17,5 månader av den enkla anledningen att jag hade för små fötter... När jag nu har suttit med alla fotoalbum och lådor började jag fundera över "vart är alla fotografierna på Lillprinsessan" och kom då på att när hon föddes så hade ju hennes pappa köpt en digitalkamera (världens onödigaste sak tyckte jag - då....). Men vart var då fotografierna på henne? Inte i min stora dator... men efter att ha tänkt till lite kom jag ju på det - Prinsens dator! Den slöaste häck som finns... (men fan va snabb den var när jag fick den för X antal år sen ;).

Hittade massor med fotografier på Lillprinsessan. Bland annat ett där hon är klädd i samma klänning som jag är klädd i på en fotoserie som togs när jag var runt året. Så jag måste ju "bara" lägga ut ett av varje. Så som hon sitter - satt hon nästan för jämnan och drog benen fram och tillbaka utmed kroppen...

Lillprinsessan 8 månader

Pebbles runt 15 månader

Ett av få fotografier av syskonen.

Idag har det...

2012-02-08T00:04:00.002+01:00

varit en sån där dag då luften är hög ute, det är kallt, snö och oerhört vackert ute. Pulsade ut mitt på tomten och ställde mig och bara tittade på allt det vackra. Drog in skönheten i naturen... eller vad man ska kalla det för. Det gav hur som helst ork till att ta tag i den där droppande kranen på toaletten men kom fram till att Vattenskadedoktorn nog är ett måste! Men det blev rent i varje fall :)

Har fortsatt att leta i lådan under sängen - eller leta är nog fel ord att använda - upptäcka är nog mer rätt. Idag hamnade jag i gamla studiepapper från tiden på Gävle/Sandviken högskola som det hette då, nu heter det bara Gävle högskola. Jag läste där i två omgångar - första gången läste jag sociologi och andra gången religion. Vad som var syftet... tjaa... förutom att utbilda mig tror jag nog att jag dels gjorde det för mitt stora nöjes skull men även för att jag hade funderingar på att bli diakon och först ville ha rejält på benen om vad religion faktiskt är. Barnens far ville för allt i världen inte vara gift med en präst men en diakon var okej.

Sociologin handlade mycket om samspelet mellan människor och kulturen. Subkulturer och vad som skapar människor till de personer som de är, vilka är faktorerna bakom till att vi blir som vi faktiskt blir? Religionen handlade bland annat som sig bör om våra stora världsreligioner, mindre religioner och hur religionen formar oss som människor. Vi gjorde studiebesök hos Domkyrkan, Livets ord och Moskéen i Uppsala - på en och samma dag. Det var så att säga att hälsa på tre ytterligheter. Muslimerna var mest välkomnande och Livets ord besvarade vad vi än frågade för fråga med ett bibelcitat. Vi gjorde även studiebesök hos Buddister i Jakobsberg och Hinduister söder om Stockholm och det var verkligen en upplevelse.

Vi hade inte så många "vanliga" lektioner, våra huvudlärare - Åke och Stefan, var alltid fulla av upptåg vilket gjorde att man kom ihåg det man lärde sig. En rätt rolig sak vi gjorde var att ha ett test om vilket "bibelcitat" vi var i bibeln. Själv blev jag "Att vända andra kinden till" från Bergspredikan. Tänkte att "va tusan"! - det stämde ju knappast med den jag (och mina klasskamraterna) kände som jag. Vi tog det som en person som står och tar emot och som inte ger tillbaka för att knäckas men det fick vi förklarat för oss att så är det inte alls menat att tydas som. Att vända andra kinden till betyder att man är vuxen nog att ställa sig över andra människors småsinthet:

"Vissa forskare hävdar att vända andra kinden till är en mycket metaforiska fras. Det är inte att tas bokstavligt utan betyder att det är en fördel att inte använda aggression när det kan möjligen undvikas. Detta är inställningen hos människor som Gandhi och pastor Martin Luther King Jr - I stället för bestraffning, våldsamma störtandet av status quo, förespråkade de Nonviolent motstånd. De många sit-ins, walkouts och avsiktliga passiv civil olydnad betraktades som ett sätt att vända andra kinden till, eftersom inget våld erbjöds i denna olydnad. Istället människor som stod stilla för vad de trodde på, att hela smälla av lagen på den andra kinden till utan med våld".

Och detta däremot tyckte alla passade på mig - och även jag själv. Jag lärde mig något nytt om mig själv som jag nog alltid vetat men som jag inte tänkt på förut samt att jag lärde mig att det där som jag alltid trott var mesigt - faktiskt inte var det. Det gör mig absolut inte till något helgon och det finns många gånger då jag absolut inte vänt kinden till men många fler gånger då jag drar en djup suck, förklarar vad jag menar och sen går jag helt enkelt vidare... det blir så mycket enklare då om man inte låter energitjuvarna ta sin energi från mig...

Mitt slutarbete på religionen handlade om Jesus och hur han kunde bli den stora person han blev (förutom det mest uppenbara då). Log en hel del när jag såg referenslistan - förutom alla böcker och internetsidor som var upptagna fanns även en skiva av Uno Svenningsson upptagen - eller rättare sagt hans första skiva (har jag för mig att det var). Låten "Under ytan" blev på något sätt synonymt med det jag skrev om, Gud och Jesus (!). Och sen fanns det en låt, nej två, till jag lyssnade på om och om igen... och som jag lyssnar till fortfarande. Och jag kommer ihåg hur jag satt i mitt lilla förråd där jag hade datorn och alla böckerna och lyssnade på den skivan om och om och om igen samt en skiva som jag döpt till "Pebbles låtar med budskap". Det var som om dessa skivor hjälpte mig att skriva detta arbete som till slut var på ca 20 sidor! Religionsutbildningen fick också till följd att jag döpte mig och började sjunga gospel :)

Annars har jag idag pratat med datagurun om min dator och sjungit gospel så nu är jag full av spel och bus för en vecka till. På lördag är det dags för andra och det avslutande passet med skivinspelningen med kören - en heldag med teknikerna :) På vägen handlade jag och snurrade bort mig totalt på Flygis - som vanligt kanske ska tilläggas men till slut hittade jag i varje fall de vitaminer jag blivit ordinerad att införskaffa... - och salt lakrits, den nya chokladen med salt lakrits som vännen sa var jättegod och så gurka förståss!

Lyrics | Uno Svenningsson lyrics - Under Ytan lyrics

(Haha... text på svenska - utan å, ä och ö....;)

Kram på er!

I'm deeply in love...

2012-02-06T23:38:00.002+01:00

with Madonna!

I varje fall nattens framträdande på Super Bowl :)

Och den nya låten... kan man göra annat än att älska den ?

När du tänker - så är det ingen som ser dina tankar

När du saknar någon - så är det ingen som ser din saknad.

När du är ledsen - så är det ingen som ser dina känslor.

När du har det svårt och själen gör ont - så är det ingen som ser din smärta.

Men det konstiga är att om du gör ett litet misstag - så ser alla det och påpekar det!!

LEARN to LOVE with all your HEART
and ACCEPT the unlovable side of OTHERS.
For anyone can love a rose,
but it takes a GREAT HEART
to include THE THORNS!

Tvättmaskinen...

2012-02-06T21:57:00.002+01:00

... gick med på att prata med mig idag utan att spruta vatten över hela tvättstugan :) ... ... men som det bara ska jävlas så läcker kranen på toaletten istället :(. Det är å andra sidan inte svårt att råda bot på - endast att vrida om ballufixen under handfatet tills vattenskadedoktorn kommit på besök och kollat den. Tack och lov för att man är rätt händig ibland! När det gäller fryst vatten kommer jag alltid att tänka på det nyår som jag, barnens far och barnen firade i på Torpet. Det var runt -25 hela dagarna - och nätterna och inget vatten fanns att tillgå. Jag satt en hel dag och en halv natt för att fixa vattnet, slog huvudet i Björn (vattenfiltret) så det blödde och listade till slut ut att vattennivån i brunnen var för låg för att sugen skulle komma åt det så vid 2-tiden på natten stod jag och snickrade ihop en ställning för att trycka ner sugen i vattnet. Tack och lov för att man är händig och för att jag lyssnat på pappa när han lärt mig.

Annars så blev det i varje fall 2 maskiner tvättade idag - och hängda. Jag har egentligen inte någonting emot att tvätta - det gäller bara att ta sig ut i tvättstugan helt enkelt. Ett tvättat akvarium hann jag med också, plocka undan lite och lite jobb. En promenad i det vackra vädret är också en trevlig upplevelse. Har konstaterat det att sen runt veckorna efter jul har jag mått bättre än vad jag gjort på år i kroppen. Det finns tillfällen i livet då kroppen i stort beter sig som den ska. Högerarmen fungerar visserligen inte riktigt men resten mår oförskämt bra och jag är så lycklig för att kunna ta en promenad i det vackra vädret och kunna gå mer än 100 meter utan att känna det som om höfterna ska gå av. Fick dra liknelser en gång hos läkaren för att försöka få henne att förstå hur smärtan känns och då kom jag på det att höfterna känns som om man har någon form av konstant foglossning... Trots att det gör så ont ibland finns det en sak som lindrar smärtan... jobbigt det där. Men just nu flyter det bara på och ingen är ju gladare än jag för det, det är oerhört skönt att vara helt utan mediciner (har inte hänt på år) och att lukta på lukten av den färska luften. Jag hoppas det håller i sig ett tag, behöver så väl det där andetaget!

Annars har väl dagen mest bestått av gurka! Lakrits... och fiskbullar till middag. Ibland kommer jag på det där med fiskbullar, precis som lillprinsessan säger - det är beroende framkallande och onödigt gott! Nej, då man är trött kanske man ska gå och lägga sig i sängen och läsa en bok... eller? Fullmåne... shit!

Kram på er!

Ibland är det verkligen...

2012-02-05T23:50:00.000+01:00

... så att man undrar över.... typ allt! Gårdagen innehöll onekligen en hel del spännande inslag... men den här dagen - tja, vad ska man säga? Den känns som en mycket god efterföljare i varje fall:

"Som vanligt" för den senaste tiden så kan jag inte somna på kvällarna... önskar jag kunde sova på dagarna också men det fungerar ju inte det heller. På något sätt somnar jag av utmattning förr eller senare. Jag kan inte äta dom mediciner som jag brukar heller så det är bara vänta på utmattningstillfället. Värmefläkten ville inte alls vara med igår och inatt - den slutade gå på eftermiddagen och den höll sig tyst resterande dag och natt och med tanke på att det var -27,8 grader i natt så är det ju inte så konstigt. Det blev öppen spis med hög mysfaktor, värmefläkt och element men fönstren är så stora att de släpper igenom en hel del kyla så det var ju inte så varmt... Det är ju tur att man har raggsockar att tillgå i varje fall :).

Somnar runt 4 och vaknar halv 9 - fortfarande över -20 och ingen luftvärmepump och +14 i sovrummet... så jag gick och la mig igen och gosade in mig under täckena... somnade om och vaknar vid halv 12 - hur skönt som helst! Kaffe och knäckebröd och lite lugn och ro och en stilla promenad i det (nu) vackra vintervädret. Mamma ringer - "Du, pappas bil startar inte nu igen...." Jaha... jo, men jag kan komma in - så på eftermiddagen far jag in till storbyn för att hjälpa mamma att handla. Under tiden har pappa fått hjälp genom någon försäkring han har med starthjälp... Jaja, shit happens - han fick igång bilen och mamma fick handlat vilket är det som är huvudsaken.

Hem igen - nu ska vi samla ihop tvätten och tvätta.... In med tvätten och tvättmedel och sen trycks knappen in - inget vatten! Suck... hämtar fläktarna och elementet, sätter på och lämnar tvättstugan. Sätter mig ner för att få iväg det jag lovat att skicka. Lillprinsessan kommer efter liten pyttestund och säger att det finns inget vatten på toan. Helvete!!! Ut i tvättstugan och där... sprutar det vatten åt höger och vänster... Slår av strömbrytaren till pumpen men vattenbehållaren var full så det spruta och spruta!

Så fantastiskt roligt!!! In i huset, hämta barnen. Prinsen och jag flyttar tvättmaskinen och så ringer vi pappa! Hoppas på att hans bil fungerar nu... Mamma svarar: "Pappa - fort"!. Förklarar problemet - "jag behöver väl inte säga att du ska stänga av strömbrytaren"? Nej.... det har jag gjort... Ja, jag kommer om bilen startar - han ringer inte tillbaka så jag antog att bilen startar. Tar bort golvbrädorna och tackar för att de är lösa och att det är ett betonggolv med stor brunn... Tar en halv mugg kaffe och tackar min goda stjärna för att jag hyr huset jag bor i och för att jag har en pappa som de senaste 20 åren arbetat med vatten/fukt/mögelskador. Pappa kommer och det är ju tur att dagens problem inte var så svårt att åtgärda. Dock hade proppen gått så innan vi kunde göra något var vi tvungna att hitta proppskåp och proppar i totalt mörker! "Endast" en liten rund pryl som gått sönder och när isproppen lossnat vid den så hade röret brutits av så för honom som kom med stora stygga Vattenskadeverktygslådan var det ingen match idag :) Tyvärr var det fruset längre i röret så det där med tvätt får vänta tills i morgon då fläktarna gjort sitt. Och det är blött... väldigt blött!

Nej, det blev ingen slottsstek ikväll... Det blev gulaschsoppa.... den var i och för sig god den också :)

Jag har nog inte längtat efter en cigarett så mycket på så länge som jag gjort denna helgen... Nu tycker jag det kan få vara slut på sämre händelser...

Puss och kram på er!

Jag var helt säker...

2012-02-04T20:16:00.001+01:00

... på att årets konstigaste dag redan infallit... men jag hade totalt fel... Funderar över om mina drömmar kanske kommer att gå i uppfyllelse någon gång men vem sjutton vågar ta ut någonting i förskott? Den här dagen bjöd på en hel del överraskningar... det hela började till och med innan dagen hade gått över till morgon... Kändes lite, hm, konstigt men ändå helt okej så att säga... ibland är det bättre att göra än att tänka... och jag behövde göra någonting helt annat än att bara tänka...

På förmiddagen ringde fadern och ville ha hjälp med sin bil(!). Ibland är det bra att ha en dotter som inte har någonting emot att bli smutsig om fingrarna och som har lite kunnande. Efter att ha konstaterat att det fallit ca 40 cm snö sen igår hade jag beslutat mig för att stanna inomhus hela dagen men så blev det ju inte. Det var bara att pälsa på dunjackan och fulskorna och börja skotta tillsammans med barnen. Och kolla om bilen startade - vilken den gjorde... Brum, brum - iväg på ishala gator - inte fäste någonstans faktiskt men tog det lugnare än vad jag brukar göra och kom fram i en hel bit och hjälpte fadern med bilen (som gick igång så småningom).

Handla det sedvanliga "5-veckors per år"-chipset då det ju är melodifestival ikväll. Och sen hem på ännu halare (?) gator än på invägen - och tog det faktiskt ännu försiktigare än på invägen. Tyckte det tog väldigt länge innan jag fick värme i bilen och det var ju inte konstigt för när jag kom hem stod termometern på - 22 grader. Jippie... (not) då det innebär att värmeluftfläkten slutar fungera. Idag blir det öppen spis och extraelement - det är ett som är säkert...

Barnen och jag hade oerhört roligt då vi fortsatte gå igenom min minneslåda och hittade "Klassens tidning" från klass 6B i Sofielundsskolan :) Jag har nog inte bläddrat i den sen den kom ut för en 30-tal år sen. Flera roliga fotografier dök upp, flera fina fotografier, barnens journaler, min journal efter mc-olyckan och en massa annat roligt. Tiden gick och vi satte oss ned och då ringde telefonen... Det var barnens far...

Han som bosatt sig på andra sidan jordklotet, träffat en kvinna och gift sig. Han skulle vara borta i 1 år som ju successivt utökats år för år tills barnen gav upp. Jag har inte saknat honom sen dagen han flyttade däremot har jag saknat att ha en förälder att tillgå när man behöver få vara vuxen. Han har absolut inget högt betyg i psykologi, speciellt inte barnpsykologi... Han börjar med att säga "att han inte har något jobb så han har inga pengar så att dom kan inte åka dit i sommar... ". Jajjemen - det var ju roligt! Efter det kommer nästa grej som han tycker är "sååå rolig" - dom ska få ett syskon, en flicka som ska heta Adria (?). Det är väl roligt, jag har ingenting emot det, men däremot barnen... Och sist kommer den viktigaste nyheten - i varje fall för mina barn - Att deras far ÄNTLIGEN ska flytta tillbaka till Sverige! Det dröjer visserligen till efter sommaren, till hösten eller så men han ska åtminstone flytta tillbaka till Sverige...

Det här väckte olika reaktioner hos mina barn. Att lillprinsessan inte är något större fan av småbarn vet jag och hon har upprepade gånger sagt att ett syskon på sin fars sida vill hon inte ha - däremot så tycker hon att ett på mammas sida skulle vara helt okej. Anledningen till detta är det ansvar och vuxna tokighet som jag besitter... Prinsen tycker generellt sätt om barn och säger ingenting om att få ett syskon... "det är väl okej". Men beskedet att äntligen få höra att pappa ska flytta hem igen blev en aning mycket för barnen som blev alldeles tysta...

Och min reaktion? Att jag hoppas att han har vett att ta hand om detta barn bättre än de han har och fan ta honom om han sviker sina barn igen och inte flyttar hem som han nu har sagt...

Som sagt var - årets största chock var nog inte den som kom för några veckor sen utan det måste ju vara den här... WoW liksom...

Nu förstår jag...

2012-02-04T12:43:00.001+01:00

... vad han menade med träskpaddan. Ja, transformationen är verkligen slående ibland. Jag är rätt nöjd med att inte kunna placeras i träskpaddefacket bara för att jag blir äldre... Möjligtvis gick jag från liten söt med en sväng förbi grodyngel till att bli ett hjärta! Igår hittade jag en låda med fotografier i. Det var lite olika fotografier från olika stadier i livet. Jag brukar inte ha så många bilder här - mer musik men idag ska jag faktiskt lägga ut några bilder från uppväxten:

Jag var inte så stor när jag var liten... här är jag ca 2 år

Kallades för Pebbles och var ca 4 år här

Saifens flicklag 1978
..

16 år gammal slutar 9:an i Roslagsskolan

Ja.. ja, vad ska man säga annat än att när jag gick i 9:an var det svarta slingor i håret, kolsvarta ögon, röda läppar och sönderklippt Collegetröja som uppenbarligen gällde. Sista veckan i 9:an var jag dock klädd i en randig bebispyjamas med en jättenapp runt halsen...

60-talskväll på Roslagsskolan. Let's twist again !

Rockcafé i valrörelsen. 19 år gammal och obligatoriskt tuggummi i munnen

Avtecknad i Österrike 19 år

38 år ung...

Nära 44 år ung...

Nope - no träskpadda it is...

Blev ju riktigt...

2012-02-03T16:39:00.001+01:00

... glad över att jag fick en ny header :) Tänk så duktiga en del personer är - själv må jag vara bra på dataproblem, html, nätverksteknik och förstå vad som rör sig inuti datorn men det där med bildredigering??? Jag har helt enkelt inte tid att sätta mig ner och lära mig det... Jag lyckas få in 1 bild - och inga fler för jag fattar aldrig hur man ska göra... försöker jag få in fler så blir det bara en bild till (?). Men hallå??? Nej, så jag skickar allt sånt vidare till någon annan. Skickade iväg mina bilder och fick tillbaka en header - helt perfekt helt enkelt... Men nu tänkte jag skicka iväg några fler bilder också som ska in i den så att jag får med några tonårsbilder också :)

Annars har jag inte tid med det här med data och internet lika mycket längre. Det finns så mycket annat att pyssla med som är så mycket roligare - och viktigare. Och det kommer att ta upp mer av min tid helt enkelt :D. Jag funderade över att sluta skriva också men när jag berättade det för vännen tyckte han att jag inte skulle det. Inte för att han brukar läsa så mycket av det jag läser men för att det finns andra som läser som han har kontakt med och som han vet uppskattar det jag skriver. Sen är det ju så att skrivandet i sig får mig att må bra. Jo, men det kändes ändå rätt fint att ha hans stöd helt enkelt. Och stöd kommer jag att behöva under de månader som kommer att komma och som med all säkerhet inte kommer att bli de lättaste. Men det är ju tur att det finns män som står pall och inte bara ... försvinner?

Den senaste tiden har jag lärt mig att det inte är mig det är "fel" på. Om inte annat har jag förstått det genom människors goda gärningar. Så mycket kärlek som helt plötsligt dök upp när jag behövde det. Sånt är ju trevligt - om man uttrycker det på ett milt sätt helt enkelt. Eller "fel" är nog helt fel att säga, haha. Jag har nog alltid vetat mitt eget värde men som alla människor behöver man bekräftelse ibland och det är nog mer det jag fått. Att få höra omdömen om mig själv och faktiskt få dem visade och bevisade av någon som öppnat ett abonnemang i hjärtat stärker själen helt enkelt. Jag har nu till och med börjat förstå vad det är vännen menar då han beskriver mig för mig själv och vad som är mina kvaliteter. Att jag till exempel är helt ärlig och inte ens försökt att dölja den lilla minsta händelse han frågat om har varit mycket uppskattat och jag har fått samma ärlighet tillbaka. Och det är rätt skönt att ha berättat om saker man gjort när man var yngre som inte är rumsrena över huvud taget, att ha sagt att "ja, jag har gjort det och det", berättat om alla de män som ändå passerat mitt liv på ett eller annat sätt. Att faktiskt ha berättat om att "den människan sa det och och den saken så att om någonting skulle komma till hans öron eller syn så är det bara för honom att säga att "ja, och har du några nya saker att tala om?". ...

Medan han ändå var inne på avdelningen för goda kvaliteter kom bland annat frågan om vart jag fått mitt lugn ifrån? Efter alla olyckor, lögner, crazy exboyfriends (och deras crazy exgirlfriends), sjukdomar, glädjeämnen, olagligheter, studerande, politikande - hur kan jag vara så lugn och så totalt utan lust att bara ge någon en käftsmäll? Ja, det är väl bara rycka på axlarna, ta sanningen, berätta sanningen och sen gå vidare... för egentligen så är det faktiskt inte svårare än just så. Sanningen kan dock vara svår att få ur sig ibland och det kanske dröjer men det är ändå bättre att säga den när tillfälle ges. Det finns andra människor som är så oerhört upptagna med att sprida lögner för att sätta sig själva i förmånlig dager så det behöver jag inte pyssla med själv, olyckorna kan jag inte göra något åt i dag, sjukdomarna lär man sig att leva med, crazy exboy/girlfriends brukar jag ändå tycka är så jävla oväsentliga så det är ju bara fortsätta med det, kunskapen är aldrig tung att bära, politiken är som den är, det är lättare att jobba på kommunal nivå där man faktiskt kan göra en förändring. Och de där olagligheterna... - en del har jag sonat, en del har jag försonats med och dom andra skiter jag i. Så vart finns svårigheterna? "Nej, det var ju just det jag menade"...

Ibland när jag skrivit här så känner jag att "nej, jag vill ta bort det för det känns så självgott" men då säger han alltid - nej, lägg ut det. Alltid finns det någon som irriterar sig på det - och någon som uppskattar det! Så helt plötsligt är den där utkastskorgen tom faktiskt...

Nej, nu ska jag ta och skotta lite snö igen så att bilarna kommer in på uppfarten :)

Kram på er!

Brukar inte...

2012-02-02T20:47:00.001+01:00

... kopiera in saker men jag tycker den här är så bra:

‎"Öppet brev till Yngve Kalin, och allt de präster som har undertecknat uppropet mot välsignelseakt för samkönade par.

Hej.
Jag lyssnar till era kloka ord, men har fortfarande några frågor som jag tror ni kan hjälpa mej med. Jag tänkte sälja min dotter som slav (2a Mosebok 21:7). Vad anser ni vara ett skäligt pris?

I 3:e mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att det bara gäller slavar utanför EU - Vem av oss har rätt?

En annan vän till mig arbetar på Hemköp och insisterar att arbeta om söndagarna. Jag är helt på det klara med att han måste dräpas (2:a Mosebok 35:2), men är jag moralisk ansvarig för att göra detta själv?

Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Mosebok 1:9). Problemet är att grannarna klagar, så går det kanske lika bra att grilla en stor biff?

En an mina vänner menar att även om det är en vederstyggelse att äta skaldjur (3:e Mosebok 11:10) så är homosexualitet värre (3:e Mosebok 18:22) Vem av oss har rätt, eller är det lika illa?

Jag är närsynt så jag går ju självklart inte i kyrkan då jag inte får närma mig Guds altare när jag ser dåligt (3:e Mosebok 21:20) Nu är jag bjuden på ett bröllop, och jag underar om det är ok att jag står i vapenhuset?

Många av mina bekanta går till frisören och klipper håret på sidorna och rakar skägget i kanterna. Detta är ju en synd enligt (3:e Mosebok 19:27). Hur bör det straffas?

Mina barn har börjat träna i Malmö FF, men i (3:e Mosebok 11:7-8) att man inte skall röra vid några rester av en död gris, så jag undrar om jag ska kräva av Malmö FF att använda platsboll?

Mina barn sa dessutom emot mig en gång förra vecken, och jag undrar om jag verkligen måste stena dem till döds vid stadens port, (5:e Mosebok 21:18-21) eller om jag lika gärna kan göra det hemma i trädgården?

Min morbror har en bondgård i Bjärred och han envisas med att odla både potatis och vete och syndar ju då mot (3:e Mosebok 19:19).

Hans fru är inte mycket bättre då hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen en blandning av bomull och polyester).

Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det det verkligen helt nödvändigt att vi samlar HELA Bjärred att stena dem (3:e Mosebok 24:10-16)? Eller går det lika bra att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som sover i samma säng som sina släktingar? (3:e Mosebok 20:14)? Jag vet att ni har gått på djupet på alla dessa frågor, och jag ser fram emot tydliga svar.

Snö, snöa, snöar...

2012-02-02T18:38:00.001+01:00

...snöade! Befinner sig mitt i det. Det kommer enormt stora lappvantar med vitt mögel från himlen. Det kallas tydligen för snökanon men jag tycker nog mest att det påminner om ett svenskt, enormt f*ckin' snöfall jag. Ett sånt som jag minns från när jag var liten, yngre och vuxen. Tittar man rent statistiskt på februari - då min födelsedag infaller - så har det varit vinter mer än "årstidsmässigt". Min födelsedag har ofta infallit ungefär då man hade sportlov och jag minns (som så många andra mins jul på snöafton) att när jag fyllde år var det snö och kallt. Jag brukade ju åka med mina kusiner till Torpet i Hälsingland för att åka skidor och ett måste för utförsåkning är liksom... snö (!).

Torpet - lika fint på vintern som på sommaren!

Att vara på Torpet på vintern var lika underbart som att vara där på sommaren. Att sitta framför kakelugnen i vardagsrummet och titta in i elden. Åka slalom, pulka, spark nedför backarna. Vi gjorde stora snögrottor i den jättevall som grannen gjorde åt oss framför huset med traktorn.

När jag var liten fanns inga freestyles, mp3-spelare eller sånt. Hade man tur så hade man en bandspelare man kunde ta med sig. Ville föräldrarna inte höra musiken (vilket de oftast inte ville, haha) fick man ha hörlurar. Det var innan de små hörlurarna som man stoppar in i öronen, det här var stora doningar som man hade på skallen så man såg ut som ett ufo. Men man var lycklig över att man i varje fall fick höra musiken. Hade man tur hade man en bandspelare man kunde ta med sig som fullkomligen åt batterier. Och dom här bandspelarna släpade man med sig överallt. Var det kallt ute så sackade bandet eftersom att batterierna inte orkade. Det var nog där som jag lärde mig att mecka med mina apparater. Jag hade alltid en stjärnskruvmejsel med mig så att jag kunde skruva upp min bandspelare eftersom att gummiremmen som drog de där som snurrade bandet hade en tendens till att hoppa av. Och en av kablarna brukade lossna så den fick jag upprepade gånger löda fast. Det blev helt enkelt en vana att mecka med mina ljudande leksaker och jag måste ju säga att jag har haft stor användning av det genom hela livet :)

Jag vet inte om det är jag som har haft osedvanligt otekniska män men i princip har det alltid varit jag som skött det där med inkoppling av ljud och stereoapparater. Utom de sista åren och det var väldigt skönt att faktiskt kunna lämna över hela den biten och inte känna att allt ljud hängde på huruvida jag kopplade in det eller inte. Men å andra sidan så har det ju varit jag som byggde ihop möbler, meckade bil och höll i skruvmejseln också och jag tycker ju att det är kul så va fanken! Och jag klagar inte heller, pappa uppfostrade sin prinsessa till att klara sig själv och det har jag ju gjort också...

Nä, ut och skotta snö innan nästa omgång av massor av snö kommer. Ska inte göra samma misstag som förra året och tänka att det inte är någon idé att skotta innan det snöat färdigt - vilket innebar att man fick mängder av snö att skotta bort på en gång... och roligare saker finns ju. Så nu tänker jag göra det allt eftersom! Sen blir det matlagning - stuvad potatis och isterband. En av lillprinsessans favoriter!

Favoritbild av äppelträdet vid Karins hus

Det har varit en...

2012-02-02T00:18:00.001+01:00

... rätt konstig dag idag. Trots det besked om nära kära jag fick här om dagen så har det känts rätt bra idag. Ja, till och med rätt lycklig, förundrad men även rätt förtvivlad! Nu är jag mest trött istället...Värmefläkten går för full och det är 17 minusgrader ute... Burr! Blir det ännu kallare så kommer värmepumpen snart ge upp... Den stannar vanligtvis runt -20 grader... men sätter inte igång igen förrän det går under -16...(!) Det roade den sig med förra vintern. Kunde vakna upp med 14 grader i sovrummet... då fryser man kan jag tala om... Konstigt nog kändes de 14 graderna kallare än de 9 graderna vi hade en morgon i tältet i Knisslinge. Det snöar ute så snart blir det snöskottning igen (ja, inte nu men i morgon). Eftersom att det väntas några ryska snökanoner (svensk vinter?) så storhandlade jag och lillprinsessan idag - vi köpte bland annat mjölk. Tänkte inte på att jag handlade mjölk igår... och i söndags så nu har vi verkligen mjölk, en sissådär 15 liter! Nog för att det går åt en del mjölk men det var väl lite väl - tur att utgångsdatum inte är förrän den 10 februari på de vi köpte idag. Nu har vi också handlat mat för många dagar - räknade ut att jag har 20 middagar i frysen så nu blir det bara färskvaror och tillbehör som behövs köpas. Men jag ger mig tusan på att jag kommer stå där mitt i köket och stöna - vad ska vi ha för maaaaat? Men det blir isterband med stuvad potatis, korv stroganoff, raggmunk, blodpudding, schnitzel, spagetti med köttfärssås, pannbiff, fläskfilé, slottsstek och en massa annat gott. Bara hoppas att det får stanna i magen bara. Har varit jätteduktig sista dagarna och i varje fall fått i mig middag.

Den här dagen har verkligen kastat sig mellan ytterligheter. Vet ju knappt vart jag ska börja. Jo, vi börjar med skrivarhelvetena! Av 3 skrivare vägrade alla att skriva ut det jag var tvungen att ha med mig in till storbyn. Inte förrän efter ca 1 timme av byte mellan skrivare och 2 datorer och (tror det var) 15 omstarter, byte av sladdar och kontakter och nästan totalt nervsammanbrott. Ja, att skriva ut 5 papper... var fanken inte lätt. Medan jag satt där dök det upp ett brev i mailen från en kompis som bor i Mölndal - long time no see men va sjutton gör det. Det han skriver är så hemskt och jag hade inte en susning utan förutom en känsla ibland om att något liksom var fel. Och någonting har verkligen varit fel. Är fel. Jag fattar inte! Kommer aldrig att förstå heller... Jag må vara kvinna men fan - ibland undrar jag om det inte skulle vara bättre att operera om sig till man så man slipper skämmas för sitt eget kön och hur det beter sig ibland. Men ju mer jag hör, ju mer jag läser, ju mer jag tar till mig så inser jag att kvinnor är fullt kapabla att slå sina män. Ljuga för dem för att nå sina mål, ljuga för att förringa sin man. Ljuga för att ta ifrån dem deras barn, ljuga för att få omgivningen att tycka om dem och inte den andra. Vara medvetet elaka och säga så hemska saker till sin man så att jag skulle inte ens säga det till min fiende... Det är jättebra att samhället allt mer börjar få upp ögonen för män som misshandlar kvinnor - men när ska männen mötas av samma stöd? 48% av de som misshandlas inom ett förhållande är inte kvinnor - de är män. Män som står och tar emot - både slag och ord. Män som blir bedragna och där kvinnan står och skriker hur oduglig han är som man. En förövare har inte ett specifikt kön - den är könslös... När jag kom hem från storbyn var jag tvungen att läsa brevet igen. Jag har läst det flera gånger sen det kom och varje gång börjar tårarna rinna av förtvivlan över hur människor kan behandla varandra så illa.

Men det har även funnits positiva saker idag - väldigt positiva :D. Var på uppföljningssamtal angående lillprinsessans matematik. Efter att hon legat efter och kämpat så länge så är hon helt ikapp! Hon var igår, tisdag, redan färdig med veckans matteläxa! Efter att ha kämpat i så många år har det äntligen börjat lossna lite. Tänk så mycket förståelse, en handlingsplan, ändringar i utlärningsmetoder och förståelse för att man kan räkna ut på olika sätt så länge summan blir densamma, faktiskt betyder! Jag är alltid stolt över mina barn. Idag var jag lika stolt över lillprinsessan som jag varit över Ludvig när han hämtade sina scoutmärken eller storprinsessan när hon stått på scen och rivit ner stående applåder.

Den andra positiva saken är blommorna... :) Någon har uppfattat att jag älskar blommor. Och gula och mörkrosa tulpaner... eller vad tror ni när denna liksom bara dyker upp vid dörren?:

Jo, jag vet vem dom är ifrån ;) och jag kan ju bara säga att jag blev glad. Är glad. Kommer fortsätta vara glad också! Ger en mjuk känsla i magen, lite pirrig sådär... sigh!

Lillprinsessan och jag har snöat in totalt på Hinder... och Miranda Lambert... men även de helt fenomenala Swedish House Mafia... vet ju inte vilken låt jag ska välja bara... Jag vet att en av de sakerna mina barn tycker är bra med deras mamma är hennes väldigt breda musiksmak och att hon inte backar för ny musik "bara för att den är" ny. Helt plötsligt nu på kvällen sa hon... "mamma - din dator har hängt upp sig på ljudet" - då satt jag och lyssnade på nedanstående låt - och hon spelade samma på sin dator, asg!

Idag blir det faktiskt rätt så många kramar! och pussar! och tack för blommorna :P

Internets och datorns historia i

2012-01-31T03:07:00.001+01:00

Pebbles tillvaro... Jag måste bara skingra tankarna och tänka på någonting "annat"... Eftersom att timman är sen skickade jag ett brev via mail till min nära kära som idag fick diagnosen cancer. Kom och tänka på det där med hur lätt det är nu för tiden att meddela sig, man skickar ett mail och visar att man bryr sig. Det är många som faktiskt inte hör av sig när sånt här händer och oftast handlar det om att man faktiskt inte vet hur man ska relatera till det - jag vet, jag har ju suttit i sitsen själv så att säga...

Började hur som helst tänka på hur lätt det är nu mot förr. Ibland så leder "dumma" saker till bra saker. 1993 träffade jag en vän hos en klasskompis. Vi fattade tycke för varandra men var inte kära i varandra men vi hade någon form av sexuellt förhållande mellan mer allvarliga förhållanden... eller va sjutton man ska kalla det för. Hur som helst tyckte han det var mycket märkligt att jag inte hade en dator.. 1993? Men hallå liksom...! Han tog helt enkelt och lånade ut en av sina egna datorer till mig för en dator måste man ju bara ha. Det var ju framtiden (???). Den stora saken med den tv-liknande skärmen ställdes in i förrådet. Bodde på den tiden i en trea som hade stora rum och ett enormt förråd. Det var många som använde förrådet som ett rum - det var större än mitt första egna rum... Längst in i förrådet, där jag hade mitt skrivbord och jag pluggade, ställdes tingesten. Jag läste ju ekonomisk linje på KomVux så datorn skulle bland annat kunna användas att användas i studierna (?). Sen var det ju det där med databaserna... Musernas boning, 3lb och vad de nu hette. Det var föregångarna till dagens msn.

Man loggade in med sitt ursnabba 28.8 modem (men ofta fick man bara 14.4 uppkoppling), loggade in sig på databasen, skrev ett intelligent inlägg till någon kompis, läste andras kommentarer eller brev och sen loggade man ut igen... Helt plötsligt hade jag skyhöga telefonräkningar så jag fick skära ner på mitt användande innan kl 18.00. Man ringde ju upp via telefonlinjen... och det mesta var dos-baserat. Barnens far träffade jag på 3lb. Vi hade träffar ca 1 gång i månaden på restaurang Babylon och varje försommar i Hagaparken. Barnens pappa var således modemare som jag men hade börjat ett par år tidigare.

Vi hade alltid minst 2 datorer hemma. Han var dos-tekniker brukar vi säga... Jag höll på jättemycket med datorn och blev bättre och bättre på att använda den och förstå den. Internet började ta fart ordentligt... min favoritwebbläsare var Netscape. Vi gick från Windows 93 till 95. Sen kom 98'an och Millenium. Efter det kom windows 2000, helt baserad på det nya filsystemet NTSF.

Jag utbildade mig till nätverkstekniker... och webbdesigner. Lärde mig skriva script och lägga koder på mina sidor. Jag gjorde hemsidor åt bla 2 kennlar, Svenska kyrkan, Socialdemokraterna och ABF. Det var jätteroligt. Jag har aldrig jobbat som nätverkstekniker men jag har alltid haft datorn som mitt arbetsredskap. Vissa saker jag lärde mig på kursen använder jag fortfarande. Jag skyddar mina datorer rätt grundligt, 2 virus på 19 år är ändå ett bra facit. En del av scripten jag lärde mig att göra använder jag. Fortfarande... Jag hade till alldeles nyligen varit lat och använt program på nätet men en händelse fick mig att installera ett icke javsbaserat script som registrerar besökare här på bloggen. Det innebär att även de som besöker sidan och som har javascript inaktiverat faktiskt bli registrerad i min databas ändå. De flesta av de program som finns för ip-loggning är javascriptbaserade.

Så det var rätt mycket tur den där gången när min vän övertygade om att datorer var framtiden - för det är/var det ju :)

Puss och kram!

Man får aldrig...

2012-01-30T21:28:00.003+01:00

vara nöjd, glad eller känna sig tillfreds med livet. Idag känns det verkligen som om hela den grejen med livet är så fjuttig. Jag känner mig som om jag är låst av sorg, känslan som griper tag i bröstet när man inte vet vad man ska göra, hur man ska säga, hur man ska bete sig eller om man bara ska fortsätta vara sig själv.

För ca 10 år sen hittade läkarna en stor tumör i min mage, ca 14 cm i diameter. Den hade dessutom vridit sig runt om min ena äggstock och man kan ju säga att detta var rätt smärtsamt. Det tog läkarna nära 3 månader att komma på vad som var fel men att någonting var fel över huvud taget - det hade de koll på. Det började väldigt konstigt... med att jag faktiskt sket blod. Först trodde läkarna att jag blivit slagen i magen men det fick jag dem till slut att förstå att så var inte fallet. Det gjordes undersökningar på längden och tvären, genom näsan, munnen, häcken och genom titthål. Proverna visade att någonting var fel i kroppen och de hittade små mikrober och blödande sår i magen. Jag fick medicin, såren i magen läkte men smärtorna gick inte över. Till slut gjorde de en typ av ultraljudsundersökning runt hela magutrymmet och upptäckte då vad de trodde var en stor gulkroppscysta. Jag var 14 år då jag hade en sån för första gången och blev opererad för det och läkaren tog för givet att det var en sån denna gång med. Jag lades in för operation och de opererade bort denna stora tumör men även äggledaren den vridit sig runt då det inte gick att få bort tumören utan att göra så. För mig var det en chock att få reda på att jag hade en tumör, även fast testerna som man gör på alla tumörer, visade att den var en sk tvillingcysta, dermoidcysta.

4 år senare diagnostiserade de dock cellförändringar som utvecklade sig och jag fick operera mig igen, denna gång för cancer. Operationen lyckades, dock hamnade jag på sjukhus med så kraftiga blödningar att jag fick blodtransfusion på sjukhuset, efter 2 veckor. De efterföljande proverna var bra i 2 år, sen fick jag förändringar igen men de gick tillbaka och jag går nu på kontroll 2 gånger per år.

För några år sen diagnostiserades min far med cancer i urinblåsan. Det var efter han gjort sin bypassoperation som det upptäcktes. Där gick man livrädd att han hjärta skulle gå åt helvete och så fick gubben cancer - också! Han opererades och de fick bort det men det kom tillbaka igen. Nu har han dock varit fri från det i 3 år tror jag det är, de tester han gör 2 gånger per år har ännu inte visat att det kommit tillbaka igen, bara att hålla tummarna på att det fortsätter så.

Men idag fick jag reda på att en av mina nära kära fått diagnosen cancer... och det gör mig så oerhört ledsen... Jag vet vilken oro man har för sig själv, hur man blir så osäker på sig själv och sitt liv och vad händer nu? Ska jag dö eller inte? Kommer operationen att lyckas? Hur mycket av mig måste de ta bort? Jag vet vilken oro de som är runt om känner. Ska min kära nära dö innan ens 50-strecket passerats?

Fan så svårt livet är!

En summering...

2012-01-30T02:27:00.001+01:00

... av månaden som gått kanske är på sin plats. Tiden går alldeles för fort ibland, man undrar vart den ska ta vägen - vart tar det slut någonstans.

Den här månaden har varit oerhört tuff - ur olika perspektiv. Känslomässigt har den varit ett rent och helt helvete! Yepp - sanningen ska fram och så är det. Inget att orda om vad gäller det. Dessutom så har det mesta som hänt också varit i symbios med känslorna och det känns ju... ... ...

Vad har jag gjort den här månaden då... sagt upp ett kontrakt... det kändes oerhört märkligt faktiskt men men - det är inget jag kan göra åt och nu har tillfället glidit mig ur händerna. I december tog jag prover för att de skulle se om något var fel, nya prover togs i början av januari med bredare sökspektrum och nu har en tredje omgång av prover tagits. De provsvar som jag hittills fått var trots allt lite förvånande men bra.

På politikfronten är alltid januari en lugn månad. Inte för att det inte händer någonting inom politiken men januari är vanligtvis en lugn månad då man ofta har de avslutande mötena för föregående år sent i december. Men det har ju hänt saker... Barn- och skolas chef fick sparken och som sittande i Utbildningsnämnden så kan jag inte säga att jag sörjer hans avsked. Jag brukar inte vara så elak men ibland är det motiverat och har man fått så mycket klagomål som han har fått om bland annat toppstyrning så är det inte mer än rätt. På det nationella planet är ju naturligtvis Håkan Juholts avgång det som dominerat. Jag visste inte vem han var när han valdes och jag "vet" fortfarande inte inte vem han är förutom att han gett ett smärre förvirrat intryck ibland. Jag tycker han gjorde rätt som avgick men däremot tycker jag inte om den delen av det mediadrev som varit och som byggt på lögner och hörsägen. Jag tycker faktiskt att våra politiker förtjänar en objektiv granskning byggd på fakta. Jag tycker också att det är märkligt att så stort av dagstidningarnas fokus ligger på Socialdemokratin och inte vårt lands styrande allians. En ny ledare för Socialdemokraterna, Stefan Löfvén valdes och jag hoppas att han blir bra och ger ett, hm... redigare uttryck. Det är oerhört skönt i dessa dagar att vara Socialdemokrat utur ett ideologiskt perspektiv - det ger ju att man kan titta bakom personstrider.

Lillprinsessans käkar har redan kommit mycket mer på väg mot rätt ställe än vad tandläkaren förväntat sig så hon fick börja med gummisnoddarna 3 månader tidigare än vad som var menat från början. För övrigt är hon jätteduktig med gummisnoddarna - jag är verkligen stolt över henne. En sväng av influensa fick vi allihopa! Lillprinsessan har ju varit mer eller förkyld fram och tillbaka länge men läkaren säger att alla prover är bra så det är väl helt enkelt så som läkaren sa att hon verkar dra åt sig bakterier och virus. Men till och med Prinsen blev sjuk, sista gången han var sjuk var när han hade svininfluensan 2009. Det har blivit dags för Prinsen att söka till gymnasiet och han har bestämt sig för vad han ska söka - teknisk linje i första hand och el-teleteknik i andra hand. Ja, det blir säkert bra... Och så gick XBox'et sönder någon dag innan jag fick reda på att jag vunnit spel i Pricerunners tävling.. Jamen jippie!!!

Jag var ute på krogen för första gången på år. Lyssnade på levande rockmusik och träffade bla gamla pojkvänner av alla människor... och funderade över vad fan man tänkte med när man var yngre. Jag var absolut inte nykter heller... men nu kommer det dröja innan alkoholen rinner över mina läppar igen. Har också startat operation sluta röka, vilket ibland går mycket lättare än vid andra tillfällen. Allt kräkande, den totala avsaknaden av matslust och det faktum att allt smakar den nya sensationella smaken smaken Scotts Brite med kaffesump har gjort att jag gått ner i vikt. Vänta... (spring, spring.. våg och tillbaka) nära 12 kg (!). Att gå ner i vikt när man har Dercums är nästan omöjligt men om man inte får något över läpparna så förlorar man ju uppenbarligen i vikt ändå. Det känns roligt när man får på sig kläder man inte förväntat sig att få på. Men av olika faktorer så blir det nog inte stadigvarande. Och medan jag redan är inne på det där kroppsliga så lägger vi att jag nästan slutat sova också. Det blir ungefär 4-5 timmar per natt och läkaren säger att det är på tok för litet... Farbror doktors recept är att nu jag måste sova och äta ordentligt och jag försöker verkligen... har i varje fall kommit så långt att jag får i mig lite mat på kvällen - även små framsteg är framsteg.

Nya porträttbilder togs också. Någon frågade mig varför jag hade "gamla" bilder som profilbilder på FB och jag sa att de är ju alldeles nytagna... Det är ju verkligen att bara tacka för komplimangen :D. Jag är tacksam för att jag är det av syskonen som ärvt pappas gen vad gäller åldrande. Pappa ser ut som han är runt 60 men han är 75... En hel drös av komplimanger har också passerat öronen och huvudet. Om jag ska tro dom är jag bland annat en underbar tjej med en underbar personlighet. Ärlig, omtänksam, fin. Oerhört klarsynt och intelligent. Vacker som ett stilla sommarregn, med ett leende som förtrollar och ögon som är oerhört vackra :) Är jag verkligen riktig och sann? - Och när man mår så dåligt som jag har gjort så är det bäst att suga åt sig av superlativen.

En vacker inbjudan till de värmländska skogarna har jag också fått - och förhoppningsvis får jag även då den tatuering som jag skulle få!

I övrigt har jag saknat, gråtit och varit helt loss men det släpper...

Det här med...

2012-01-29T16:21:00.003+01:00

... att vakna mitt i natten och ha så fruktansvärt ont i magen så man tror man ska dö när man inte ska det är rätt jobbigt. Blev rätt så panikartat till och med. Jag tycker inte om att ha ont i magen (vem gör det egentligen?). Inte ens människor som är keen on pain kan ju tycka att det är, hm... mysigt?

Hm... tro att man ska dö när man inte ska det? Nej, jag hade ju faktiskt inte tänkt att avlida än på ett tag i varje fall. Det ingår ju inte direkt i den direkta livsplanen och den sträcker sig ju förhoppningsvis ett antal år framåt ;)

Jag har ju massor med saker kvar att uppleva, göra och lära mig!
Jag ska fostra alla barnen till underbara personer,
stödja människor som har det svårt,
köra bilen alldeles för fort,
klättra i äppelträden och göra massor med snöänglar varje vinter.
Jag ska campa, gå på konserter, åka på semester.
Träffa gamla vänner och göra nya bekantskaper.
Jag ska sluta röka, börja kröka (?)(någon gång), gråta ibland men mest ska jag le.
Jag ska krama mitt hjärtas kär, ge hela mig själv och dela min själ.
Krypa in i famnen när livet är hårt för ibland är det jävligt svårt.
Jag ska smeka hans kropp till han säger sluta och ber om mer
med den retande blicken ska jag ge honom löftena han redan ser.
Tillsammans ska vi leka, busa, skratta och bli trötta
av kärlekens söta sötma.

Jag kommer undra över människans ondska och fundera över hur dom orkar
de som samlar orsaker och skeenden på hög för att kunna straffa.
De som ljuger för att skydda sig själva, eller bara för att de vill
se hur långt de kan gå på sin bana innan de föll.
Vara nöjd med att jag inte är en av dom som ljög
för att lura någon att jag faktiskt dög.
Vara stolt över den jag redan är och kommer att bli.
Jag ska vara glad över att få höra att jag alltid varit så snäll,
ja ödmjuk, vårdande, ärlig och en tröst.
Jag ska göra den där tatueringen vännen ville ge
för att jag själv skulle kunna se -
hur jag var och är
och att jag ska fortsätta vara "den där".

Jag kommer aldrig sluta kämpa för det jag tror är rätt
det är nog som han sa - bara mitt sätt!
Jag sörjer nog fortsättningsvis det jag förlorat,
det som är en del av mig.
Det som gjort mig till den underbara person jag är
för utan min bakrund skulle jag ju faktiskt inte vara här.

Kram och puss på er!

Lyrics | Hinder lyrics - How Long lyrics

Det var värst...

2012-01-28T04:52:00.003+01:00

... vad sent det blev idag. Eller ska man säga morgon...? Det blir så ibland när man har det trevligt... Dagarna och kvällarna som har en tendens till att bara försvinna känns bara så bra. Sen känns anledningen till den sena kvällen gott i hjärtat om man säger så <3. När jag kom hem igen satte jag mig på stolen i hallen och bara log... jag kunde inte göra annat. Jag kunde inte bara gå och lägga mig direkt, var och är tvungen att smälta kvällens händelser först.

Ni vet, försöka smälta ner känslan i bröstet, klättra ner från taket, landa luftballongen, stanna gocarten eller vad man nu än ska kalla det för. Inte för att jag vill stiga av men jag skulle däremot behöva lite sömn så att sakta ner farten lite för att kunna somna skulle vara trevligt. Så att jag kan vakna i morgon, slå upp mina blåa vackra ögon och möta en ny dag (som i och för sig redan börjat :) men ja, antar att ni förstår känslan...

Ibland vill man ju bara inte åka hem men man måste och när man väl kommer iväg så känns det som om bilen hoppar iväg i takt med hjärtslagen. En riktigt härlig känsla är det. Det är ju inte som att man tar vad som blir över av känslorna. Jag fick med mig ett par väl valda ord på vägen. Ord som jag ska säga till mig själv innan jag slöt de blåa vackra och ord som jag skulle säga till mig själv när jag öppnade de lika vackra :). Och jag kommer att minnas varje ord jag skulle bära med mig.

Pratat mycket, skrattat mycket. Myst. Och fått sådana där mysiga komplimanger som man bara älskar att få höra... och det känns rätt bra faktiskt :)

Just nu ska jag gå och sova och drömma sött... sött... och drömma om alla underbara superlativ som jag fått höra om mig själv... och man sover nog rätt gott när man får höra om vackra ögon, söta skrattgropar, en underbart ödmjuk och ärlig personlighet och allt annat <3

Tänk att lilla jag... som idag... kände känslan av att dra ner de senast inköpta byxorna utan problem utan att knäppa upp knapp och gylf... är så oerhört underbar :)

Lite kramar och pussar bjuder jag på så här på tidiga morgonen!

Ciao!

Man kan säga...

2012-01-27T00:24:00.000+01:00

... snöar! Nu igen :) Ja, så kan man beskriva det... Jag erkänner - jag tycker om snö. Det hör på något sätt vintern till. Det blir ljusare mot det mörka, det ger en ro i min själ. Man kan träna lite genom att skotta snö och få alldeles för ont i musklerna av det men va sjutton - det kan det vara värt... En av de bättre sakerna är att man kan gå ut och göra snöänglar över hela gräsmattan:) Jag älskar att göra snöänglar!

Annars har dagen lixom bara försvunnit. Tycker så synd om en kompis som jag pratat med en hel del idag. Livet är verkligen inte lätt ibland och ibland verkar det som om en del människor kommit till världen för att jävlas med andra människor. Riktigt jävla förtvivlad blir jag när det är barn inblandade, då föräldrar inte kan bortse från sina egna meningsskiljaktigheter utan att det även drabbar barnen. Att använda barnen i fult spel... är verkligen fult.

När man startar ett förhållande är man alltid på något sätt inställd på att det blir en förändring i ens liv. Ett förhållande bör alltid bygga på ärlighet, tillit, vänskap och en massa annat. Man står bakom den man blivit kär i och han ska stå bakom kvinnan. Att gå bakom ryggen på någon för att göra någon illa är illa. Att göra det på någon man säger sig älska är ännu värre. Att göra det mot den andre föräldern av ett föräldraskap skadar barnen. Snälla människor - tänk innan ni gör saker...

På tal om förhållanden har jag haft en diskussion om det där med sex i förhållanden. Det jag saxat in här under är om ett stycke som tar upp ämnet prestationsångest i sexlivet, skrivet av mig till min manlige vän:

"Hm... på något sätt bara ... alltså... sex i ett förhållande bygger på trygghet. Är man trygg finns oftast inte problemen. Kvinnor tycker dom är tjocka, fula, osexiga varelser som bara gör fel hur dom än gör. För hur man än gör så blir det ju "bara" fel... Och man blir ju aldrig så där porrfilmssnygg vad man än gör... man har inte de sexiga snygga brösten eller den perfekta häcken och den där midjan... För att inte tala om det svallande håret, snygga välsminkade ögonen som fullkomligen äter upp både man, männen och tittarna...

Och det vet väl "alla" att männen i porrfilmerna håller på i timmar och tjejerna stönar i kapp. De kan vara fula som stryk men fan så vältränade och killarna springer på gymmet för att få till de där kropparna som de är helt övertygad om att kvinnorna vill ha... De sprutar en halvmil (okej, det vanligaste sprutet i en porrfilm är faktiskt gjort av TAPETKLISTER som är mest likt....) jo, men det måste vara jättespännande att få det över hela ansiktet... Framför allt jävligt upphetsande...???

Du frågade om vi kvinnor aldrig är nöjda Jodå, vi blir faktiskt det. Helst med en man som älskar oss för den vi är - korta, överviktiga/mindre överviktiga, långa, fula, vackra med dom bröst vi har naturligt. Vi blir ofta jätteglada över den där snabbissen som kan ske vart som helst... eller det långsamt uppbyggda. Vi är om sanningen ska fram inte så många som faktiskt vill ha analsex eller bli sprutade i ansiktet. Det enda vi begär är bli älskade för vår egen skulle och att mannen åtrår oss för att vi är vi och inte en fantasibild... Och vad jag har fattat det som så är det precis vad männen vill ha också - att bli älskade för sin egen skull.... och ärligt - 2 orgasmer på samma gång??? Hm... öhh.... jaha? Du nämnde det där med att först duscha och sen bli svettig... okej - jag kanske är konstig men man får gärna vara ren innan men efteråt vill jag bara gosa in mig i den varma, kanske svettiga famnen och domna bort in sömnens värld... Okej - jag kanske är rätt gosig av mig med rätt man... Och sluta häng upp dig på den där snabba... den är ju mest njutbar... precis som den långa..."

På ett sånt inlägg blir frågan om man typ verkligen är på riktigt och att man är en underbar person :)

Det är en riktigt intressant diskussion, den typen av diskussion som har en tendens till att balla ut totalt när man har den annars. Men vi har verkligen penetrerat den... hahaha. När jag gick på Fordon hade man ju många sexsamtal men aldrig på den här nivån. Jag brukar inte diskutera sex men när jag känner mig trygg med den jag pratar med så har det hänt och det är ärligt bara inom 1 förhållande jag gjort det. Men så hade vi ju ett väldigt bra och lyhört sexliv... asg :P (tror jag i varje fall, jag hade i varje fall inget att klaga på...)
-----

Hur som helst... så här känns det i varje fall... vissa dagar vid vissa händelser...

Är en känslotampong...

2012-01-25T22:35:00.002+01:00

... och är så "stolt" över Anton Hysén. Det händer att våra betalkanaler har bra och sevärda program och ett av dom är helt klart kvällens program om "Det blir bättre". Själva titeln tyckte jag först lät som något i stil med "Det kommer mera" och jag stönade över att "jaha, nu kommer ännu ett program i raden av sk underhållning och lekprogram". Första avsnittet avstod jag ifrån att se av egen vilja då det handlade om sexuellt utnyttjande av barn. Jag klarar inte av att se sånt på TV - jag mår så dåligt av det helt enkelt. Avsnittet efter missade jag av någon anledning men kvällens program hade jag bestämt mig sedan länge att jag skulle se.

När jag växte upp på min lilla ö levde man i sin egen lilla värld. Ja, det gör väl alla ungar mer eller mindre. Jag vet att när jag var 16 lärde jag känna min första kompis som var (på den tiden) bisexuell. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som den sommaren då vi spelade in Jesus och de 15 lärjungarna iklädda jutesäckar. Mattias, mitt ler- och långhalm som våra föräldrar kallade oss och där jag var var för det mesta Mattias, var Jesus och han fick minsann ha en grön jutesäck på sig. Han som knäckte idé med filmen blev en nära vän. Sen blev jag SSU-are och där träffade man nya vänner. Efter att ha umgåtts med T. knäckte man snart koden vilka som spelade på min egen planhalva så att säga. En av dom var P. Ett par år senare, när storprinsessan var liten och jag ute i festsvängen varannan helg brukade bland annat T, P, jag och några andra gå ut tillsammans. Jag har nog aldrig haft så roligt när man raggat killar i varje fall som när man gör det tillsammans med gaykillarna. Då kunde man ju i varje fall diskutera snygga häckar på ett rakt sätt. Ibland intresserade vi oss för samma killar och slog alltid vad om vilken sexuell läggning dom hade. Ibland avgick jag med segern - ibland dom.

Jag har aldrig sett skillnaden som en del människor vill göra gällande finns mellan människor med olika sexuell läggning och än idag är fördomarna så oerhört stora och ibland ignoransen så total! Alla människor är vi likadana... Jag var på en utbildning i homosexualitet - ja, den hette faktiskt så. Tjejen som pratade var urmysig och pratade bland annat om hur människor såg på henne och hon berättade bland annat om måndagskaffet på jobbet. Alla berättade om vad dom gjort och det skrattades och logs. När det kom till hennes tur och hon talade om att hon och hennes sambo varit ute och plockat svamp så såg hon i deras ögon hur de tänkte "och vilket sten hade dom sex på då"? Alla andra fick frågor om vart dom hittat sin svamp utan hon, det var som om hon besudlat platsen... Jag tror inte alls att gaymänniskor har mer sex än oss andra människor, typ 1 gång om dagen när man är i ett förhållande...

Därför tycker jag att Anton Hysén är så strong när han berättar i tidningar och TV. För att inte tala om när han stod mitt på Ullevi... Snygg är han också så att man nästan önskar att man var kille och bög...

Jo, fick faktiskt behålla den lilla middagen jag stoppade i mig :D.... Yeahhh! som lillprinsessan brukar säga!

Kram och några pussar!

Men det är då själva...

2012-01-25T18:40:00.000+01:00

... sjutton vad jag fryser... Sockar, inneskor, långärmad tröja och munkjacka (nej, inga strumbyxor eller tjaffs..) och ändå känns det som om jag ska frysa ihjäl...

Jag var trött i morse. Känslan av att vakna efter 3,5 timmars sömn är inte angenäm. Inte angenäm alls faktiskt. Men vad hade jag för val - ännu en läkartid var bokad och det var bara att stiga upp, göra sig vackrare och åka iväg. Jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren, de ställer så många frågor om saker jag känner att jag inte har någon lust att svara på. Men som man måste svara på så det är ju bara att sitta där och säga ja, nej, ja, kanske, nej, jag ska, ja och så vidare i vad som ibland känns som en hel evighet. Man vill bara att besöket ska ta slut så att man kan komma därifrån. Och efter att ha svarat på alla dessa frågor, noga undersökt i vad som känns som alla lämpliga och mer olämpliga vrår så ska man ta prover. Det är ca 3 veckor sen jag tog prover sist och nu var det dags att ta ett gäng prover till. Passar de sig inte kommer jag snart lida av allvarlig blodbrist... någonting jag inte ens gjort när jag väntat barn utan endast de 3 gånger i mitt liv då jag förlorat över hälften av kroppens blodmängd. Men då har man ju i alla fall fått blodtransfusion för att väga upp förlusten (eller nej, inte den gången jag hostade sönder halsmandlarna men då åt jag ju å andra sidan medicin i ca 6 månader och tog blodprov 1 gång i veckan. 2,5 år gammal...).

Hur som helst fick de en massa blod av mig även denna gång och jag fick en bunt papper med mig för att läsa igenom. Så det är väl bara läsa på då helt enkelt. En sak läkaren inte var nöjd med var det att jag på mindre än 1 vecka blivit av med 3 kg. Det är då själva tusan vad de ska ha upp mig på vågen helt plötsligt! Det kan ju förklaras med den oerhört lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och det av det som jag får i mig och som sen kommer upp. Nu ska det tittas ännu närmare på i varje fall. På frågan om vad jag åt igår blev det ett väldigt svävande svar. Till tog han handen, satte under hakan, vred upp mitt huvud, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin strängaste läkarröst: Hur mycket åt du i går??? (hade jag inte träffat denna läkare förut och faktiskt har förtroende för honom skulle jag ha blivit riktigt illa till mods...) När man känner den där klumpen i halsen och man försöker vika undan blicken men det går bara inte.... 1 gurka, 2 knäckebrödsskivor och 1 liter kaffe... pep jag till slut till svar. Hans svar blev "hur länge har detta pågått"? ... Hm... tjaa... ett tag... För det är så - jag får inte i mig någonting... Det är som att tvingas äta kaffesumpen blandat med tvättsvamp. Så nu ska jag försöka öka mängden knäckebröd till flera (knäckebröd är en av de sakerna jag alltid kunnat äta genom alla år) knäckebröd per dag. Och så fick jag en föreläsning om att "nu måste du börja äta för din kropp behöver näring"... och så ännu fler papper i handen att läsa.

Men alltså - jag vet allt det där. Jag har gjort det här förut. Jag äter inte när inget i livet fungerar. Känns ibland som om jag för långa diskussioner med mig själv om att jag måste sköta mig om mig själv nu...

Jaja... jag ska... jag ska i varje fall försöka. Så nu ska jag äta lite pasta med underbart god sås till...

Kram på er! Och en och annan puss delas även ut ;)

Känslan som infinner sig...

2012-01-25T03:25:00.000+01:00

... när man brutit ihop totalt hos pyskologen är ingen trevlig känsla. En total utmattning som känns såväl kroppsligt som psykiskt och man vill bara försvinna. Bli ett med alltet och fundera över sin existens. Eller komma överens med sig själv och känna att man faktiskt har ett värde. Jag vet inte - jag har inte kommit på det än... Det jag däremot vet är att den här dagen vill jag inte ha tillbaka. Ibland är det ju så att man sätter sig ner och låter tankarna fara, man minns och vill tillbaka eller så vill man kanske försöka återskapa ett minne i en annan fattning. Det är ju helt okej att göra så. Sen finns det dagar som den idag då man känner det som att "för allt i hela världen - se till att denna dagen håller sig ifrån mig".

Skulle skickat ett mail idag - ber om ursäkt men det kom inte iväg. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hade nog inte ens hunnit heller och jag, som ofta när jag åker hemifrån, har med mig My little Kitty hade lämnat henne hemma så det fungerade inte heller. Fast... när hade jag haft tid för det då det inte var en död stund...? Och komma hem runt midnatt och sätta sig och leta igenom det som ska skickas orkar jag bara inte. Jag vet redan vad där står och efter dagens psykiska nedbrytning så känns det viktigare för mig att försöka gå ihop mig själv till en hel bit. Däremot har dagen samlat en del funderingar som jag bara måste få ur mig...

---

Ibland undrar man över hur människor fungerar. Det finns människor som är snälla och som verkligen finns till där för sin omvärld. Vad skulle man göra utan dom egentligen? De där människorna som får en att känna sig speciell. Som tycker om en oavsett hur man ser ut. Som känner till allt man gjort och som ändå tycker att man är en underbar person. Som säger till en när man är nere att " Ställ dig framför spegeln och se vad jag ser - Tjejen med de vackra ögonen och som har en underbar personlighet" och "jag sitter och undrar över om du verkligen är på riktigt". Dom personerna som säger det ska man vara rädd om för en dag är det på dom man faller tillbaka på och trots allt så tycker de fortfarande om en. Vad man liksom än gjort.

Det finns människor som man tror är de där snälla personerna som helt plötsligt visar att man hade fel. Man trodde man var "home safe" men så kommer den där lilla saken som gör att man börjar tvivla. Vad som är det som utlöser det tror jag nog egentligen aldrig att man kan sätta fingret på - det kanske mer bara är en känsla? Den känslan visar sig, tyvärr, ofta vara sann och återigen så trampar man i luften och känner sig som om man inte har något som helst fotfäste. Har man förtjänat det? Är man verkligen så dålig som människa att människor känner att de för en bakom ljuset? Nej, självklart inte. Alla människor är värda respekt och det gör mig så ont när man upptäcker att alla människor faktiskt inte är så. De är falskspelare med en gömd agenda. Ibland kan man ju verkligen undra över vad agendan faktiskt går ut på för man ser ingen röd tråd i det hela, det verkar som om de bara är ute efter att söndra helt enkelt.

Ibland mår jag dålig för att andra människor mår dåligt. Tänker på vad dom gått igenom och vad som format dom som människor. Hur kunde det gå "så där"? Allt personen kanske ville var att bli omtyckt och älskad för den h*n var. Förtjänar den personen att få sin kärlek dragen i gruset? Hur är den människa funtad som medvetet lindar in en person i säkerhet, får personen att känna tilliten för att sedan gå bakom ryggen på den? Är det ett ärligt sätt att vara? Pojke möter flicka... flickan är söt och villig, säger: "ta mig om du vill ha mig".... Egentligen har flickan en längre tid funderat på hur hon ska försöka väcka pojkens uppmärksamhet - hm.... hur ska jag bära mig åt? En idé kläcks och allt går precis som flickan vill... men flickan vill ha mer - hon vill att "alla" ska få veta att hon lyckats. Ingen får ju naturligtvis veta att det var detta hon planerat från första början, det är ju hennes hemlighet, men det andra, alla måste ju få veta hur mycket hon faktiskt ääälskar denna person och tar nästan varje tillfälle i akt för att även förmedla detta, "högt och ljudligt så att alla "verkligen hör"... och där är början till förfallet. För bygger det förhållandet på kärlek och tillit? Ja, kanske från den som gått i fällan men jag tycker ärligt så synd om den person som faktiskt råkat illa ut. Att flickan på vägen mot sitt mål kanske vandrar över lik verkar ha mindre betydelse - i varje fall för flickan.

Varför sätter jag ett kvinnligt epitet på den som drabbar? Varför föll det sig så? Troligen för att kvinnor ofta faktiskt (ja, jag säger det trots att jag är kvinna) har en tendens till att vara mer beräknande i det dom gör. Och för att jag faktiskt aldrig träffat en man som är på det sättet. Men det kunde varit jag - eller det kan vara du som just nu blev infångad i en fälla helt oväntat! Man eller kvinna - det spelar ingen roll...

...Ja, det kanske är dags att... sova? Idag har varit den längsta dagen på länge. Åkte hemifrån tidigt och kom hem sent. Jag var färdig att ge upp redan tidigare... men nu ska jag verkligen göra det!

(men först ska jag skriva ett litet brev tror jag...)

Kram, kram!

Nyduschad...

2012-01-23T15:27:00.000+01:00

och färdigpåklädd så nu kan du ringa igen....! Ja, vad i allsin dar är det jag säger...? Jo, så här:

Telefonen ringer: (Storprinsessans underbara röst hörs som ringsingnal)

"-Ja, det är Catharina.
- Hej... hur är det?
- Jo, det är väl bara bra antar jag.
- Vad gör du?
- Det vill du inte veta!
- Jo, men snälla... annars skulle jag ju inte fråga jöö.
- Okej... sitter naken vid datorn... (haha)
- Öööh... åååkeeej... Hm... varför sitter du naken vid datorn? Stora datorn?
- Mm...
- Men då kan ju någon se dig...?
- Äh, då får dom ju bara se något snyggt och det syns ändå inte så bra från vägen.
- Hm... ååkeej... Men varför sitter du där?
- Torkar...
- Torkar???
- Mm... har precis kommit ut ur duschen...
- Öööhhh... åkej... Plockar fram rena kläder nu då?
- Mm, snart... tänkte ta den rödsvarta BH'n med tillhörande trosor också...
- Men alltså... vad är detta?
- Ja, men du frågade ju...?
- Mm... jag gjorde ju det... Men du - jag måste absolut gå på herrummet nu!
- Okej... varför det?
- Fråga mig inte!
- Jo, men snälla... lite bara?
Klick!
---

Varför detta nu då? Haha... men det är egentligen så typiskt mig och ibland kan jag bara inte låta bli...
Härom dagen fick jag låten "Born to be wild" i min "hand". Kunde helt enkelt inte låta bli att le en hel del åt det och sa att "ja, den är ju träffande... "- Varför kände du dig träffad av den? frågade avsändaren. Jo, men det vet du om du tänker, vännen!... tyst, tyst och tyst... sen kom det - Jo... jag vet vad du menar ;). Fortfarande? Alltid...! Ja, alltså... du är verkligen någonting utöver det vanliga...".

Nej, det är jag nog egentligen inte alls. Inte om jag tittar på mig själv med mina egna ögon. Trots allt är det saker i mitt liv som inte stämmer alls, det finns människor jag saknar, människor jag älskar, det finns människor jag hatar... Jag trodde aldrig att jag hade det i mig att känna hat, har alltid varit den förlåtande och är man förlåtande är det svårt att hata. Jag äger fortfarande styrkan att förlåta men jag har upptäckt den nya känslan av att kunna hata och jag kan ju säga att jag inte uppskattar den. Får arbeta lite med mig själv där så att jag hittar tillbaka till mig själv helt och hållet. Mitt i allt som händer är det uppenbarligen någon eller några som uppfunnit den nya sporten att "göra Pebbles så illa som möjligt". Jag är fruktansvärt trött på breven som hamnar i min inkorg - jag lovar! Målet är ju redan uppfyllt så varför fortsätta? Vad vill ni att jag ska göra med innehållet i dem? Jag antar att den/de som kommit på att skicka dem vill att jag ska sänka mig till deras låga nivå men nej, jag har inte planer på det i varje fall. Men ibland så önskar man ju verkligen att människor kunde växa upp, bete sig som folk. Sluta vara så jävla falska och beräknande. Det "bästa" är ju att dessa människor oftast "inte ser" hur mycket de gör bort sig själv genom att vara "störst, bäst och vackrast" på ett sätt som andra människor bara säger "suck" för och skakar på huvudet och bakom ryggen på dem snackar skit om dem... Det finns absolut de människor som faktiskt ÄR "störst, bäst och vackrast". Jag känner ett par av dom själv... och jag är tacksam över att jag fått lära känna dom för om dom inte fanns skulle jag betvivla mänsklighetens varande över huvud taget. Det är tur att dessa människor finns omkring mig så att jag kan fortsätta vara den underbara person som jag faktiskt är...

Dagens låt blir återigen en låt av Hinder. En av de låtar som går rätt ofta är just nu:

Lyrics | Hinder lyrics - Thing For You lyrics

När jag lyssnar på musik så lyssnar jag på innehållet i texten. Är sen själva musikarret bra så hamnar den i min spellista...

Nej, dags att göra det som någon sa att jag inte behövde göra... göra mig i ordning!

Kram på dig! Den som känner att du får den alltså... Ni andra - känn kniven rispa...

En händelserik dag...

2012-01-21T22:28:00.001+01:00

... må jag säga! Idag vet man ju inte riktigt vilken ände man ska börja ifrån... (?). Trots att jag inte somnade förrän klockan var runt 5 i morse vaknade jag runt 11. Konstigt nog var jag rätt pigg ändå. Slängde på stora datorn och tänkte att va fan... det där ljudet... Jag vill ju kunna spela en av mina nya favoritlåtar högt:

Loggar in på Facebook och ser att Kippe och Anastasia äntligen var på väg mot BB :) Den här bebisen har vi ju väntat på sen bröllopet då jag noterade att Anastasia inte drack alkohol och frågade henne om varför... Juholt ska ha presskonferens kl 15.00... Ja, men den nyheten visste man ju om så den hamnade ju helt i skymyndan i mitt hem idag...
Ser Dobbys uppdatering om att han ska ut och gå och jag skriver och frågar om han har någon smart lösning till mitt ljudproblem? Sätter på kaffe, går ut på altanen och då ringer telefonen: i andra sidan luren hör jag hans välbekanta röst... Jag kunde inte låta bli att skratta, det är ju så typiskt honom och någonstans har det känts som om han väntat på ursäkten. Hur som helst blev det ett trevligt samtal, blandat med allvar (dator), lite annat och en massa skratt. Fan vad jag behövde få skratta! Kloka huvuden slogs ihop och tänkte... och inte blev vi klokare för fungerade gjorde det inte. Jag är så oerhört glad över att han ringde!

För jag fortsatte att pula och pilla lite i datorns inre, prinsen hjälpte till att ta i och ur kablar, startar om den och Voila! Ljud!!!! Massor med ljud... Slänger på Hinder som tillsammans med Miranda Lambert just nu är det som snurrar runt, runt. Av 3 skivor med endast guldlåtar känns ändå den här som just rätt låt att lägga ut just nu:

Hinder fick sin presentation för mig för 2006. Jag kan inte annat än att säga att jag blev störtkär! På olika sätt ska sägas... Och det är ju också så att sångaren är så grymt snygg... Tillsammans med Takida spelades dom runt, runt och runt igen... Dom spelades i bilen, på väg till flyget, på väg hem från flyget. På tåget och bussen, Hinder lite mer än Takida. Jag spelade fult just då...

En Miranda Lambert till får plats idag. Det finns tillfällen då även jag tittar på MTV och det gjorde jag idag, en dokumentär om henne. Hon är blond, snygg, sjunger för jävla bra, gift med en snygg karl och har så mycket ödmjukhet och hjärna så att till och med jag blir avundsjuk... Det när ju nästan så att det är värt att bli lesbisk på kuppen... asg!

Nu har jag (snart) sett Mumien i ett svep - en ny erfarenhet kan jag säga ;) Samtidigt som jag skriver ännu ett brev!

Avslutar dagens inlägg med dagens absolut vackraste fotografi:

Läkarbesök...

2012-01-20T23:38:00.000+01:00

... i morse! Ja, det är ju alltid en upplevelse. Idag var det en upplevelse utöver det vanliga. Dels var ett av provsvaren definitivt inte vad jag trott att det skulle vara och den andra var att vi inte hittade min medicin att skriva ut till recept! Det finns en (!) EN ! medicin jag kan äta som ger någon lite effekt på min sjukdom... vad i hela friden gör jag om den inte finns att köpa längre? Det finns ingen utbytesmedicin... Tja, man kan ju faktiskt bli knäckt för mindre...

Så nu sitter jag här och funderar över livet och vad jag ska göra nu då? Okej... jag har suttit i roligare sitsar ska ni veta.

Efter detta hämtade jag ut den medicin jag kan äta och sen åkte jag och fikade hos mor och far. Far har ju faktiskt minskat sin arbetstid nu - han har minsann slutat jobba på fredagarna...! Visst... han är ju endast 75 år så det kan han ju absolut vara värd :) Vi pratade om den avsatte skolchefen i kommunen, barn som tyvärr börjat med droger och som tagit en överdos (pappas jobbarkompis's dotter), min medicin och lite annat smått och gått. Efter detta vidare för att handla ved och sen smet jag in på Blomsterlandet för att köpa mig en bukett tulpaner :) Jag älskar tulpaner... och visst är jag väl värd att skämmas bort så säg?

Efter detta stod mathandling på schemat... jag avskyr att handla mat... Jag avskyr att laga mat... och ändå är jag så f*ckin' bra på det... konstigt det där egentligen men det är så det är. Sen ville jag bara hem!

När jag åkte in till stan hamnade jag bakom vad som måste varit "Stolpskottens trafikskola" eller så var det inspelning för "världens sämsta bilförare"... Jag vet inte men jag vet att jag blev vansinnig... Det är 80-väg nästan hela vägen in till byn... och vi körde i mellan 60-70 km/tim.. Jippie (not) när man känner att man börjar bli stressad... 3 stycken bilar var det i rad. Blåa små fina f*ckin' Audis... Jaja! Här ska det tränas... OMKÖRNING!!! I 60 km/tim... Nej, det vore ju dumt att göra det liiiite fortare. Okej.. jag fattar att de inte vill att man ska köra om i högre hastighet än den tillåtna.. men om man nu ska göra detta på en landsväg kan man ju vara vänlig att släppa förbi oss andra som faktiskt har körkort... Men nej.. varför det? Det som var ännu konstigare var omkörningarna... De körde om vid heldragen linje... vi de långa strecken... eller varför inte i uppförsbacken med krök på toppen? Och medan de ändå höll på så tog de några vid mötande trafik också... Antingen så måste de 3 bilarnas lärare suttit och sovit, varit stumma, sovit på utbildningen eller varför inte - alla 3 på en gång!!! När jag väl påbörjar (JAAA! Äntligen! en omkörning av blå Audifanskap nr 3 så slänger den sig ut framför mig! Utan blinkers också för säkerhets skull och jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna att jag då inte fick möte OCH att det var en busshållplats på andra sidan vägen... Jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer att möta dessa bilförare igen (eller deras lärare)...

När jag tog körkort och gjorde min landsvägskörning så fick vi bassning direkt av Håkan om vi så lite påbörjade en omkörning där det inte var bra tillfälle för den. (Men jag gjorde det med bravur som alla mina andra körövningar och jag kan ju stolt säga att jag endast tog 9 körlektioner innan uppkörning för då ansåg min lärare Kurt att han inte hade mer att lära mig... hade också högsta betyg vid uppkörningen....)

På vägen hem var det en rööd SAAB som var vägens riddare och höll den enorma hastigheten av 55 km/tim men han hade i varje fall vett att köra åt sidan på samma busshållplats som jag befunnit mig i ca 6 timmar tidigare...

Väl hemma... består gången till huset av ren is... halkar in och hämtar saltet... saltar... halkar in med påse 1... halka tillbaka... halkar in med påse 2... halka tillbaka... halkar in med påse 3... halka tillbaka... och till slut kommer även handväska och småpåsarna in... Vadan denna procedur? Tja, har man en högerarm som inte vill fungera så... blir det så! Det är någonting man lär sig att leva med.

Väl inne, in på toa, spy och sen börja packa upp. Sätta på kaffe... skulle aldrig klara mig utan kaffe... Prinsen och lillprinsessan kommer hem och prinsen får för sjutton ta in veden jag köpt ;) och lagom till dess hade isen försvunnit ...

Lite vila, och sen matlagning... det var gott att få i sig lite mat som faktiskt tyckte att magen var ett ställe att man faktiskt kunde stanna på :D. Storprinsessan ringde och sa att hon slagit rekord i skolan om att tidigast bli erbjuden vikarietjänst och sommarjobb - 3 dagar :) så nu har hon 3 stycken ferie/helgjobb att välja på. Ja, jag är en väldigt stolt mor!

Svarade ett långt brev på Christers denna gång korta brev :)

Nej.... nu är det dags att gosa lite, drömma lite... fundera lite och inse att livet kommer att återvända i morgon... och i morgon... och i morgon och mina beslut... de måste tas vare jag vill eller inte.

Tjoflöjt, ha det gott! Hur var din dag för den delen?

Mitt i allt...

2012-01-19T23:47:00.003+01:00

... blir jag glad över bland annat 3 kommentarer jag fått om det jag skriver... de är skrivna på andra ställen så därför har jag kopierat in dem här för jag blev så oerhört glad över dem:

Catharina: uppskattar dina klarsynta reflektioner och beskrivningar...analogt med ditt resonemang, skulle jag annars vara extrem kvinnohatare idag, med ett ex som falskt anmält mig för det värsta man kan anmälas för, vilket jag utan vidare likställer med misshandel oavsett om den är fysisk eller psykisk. Jag skulle även hata mina egna döttrar och se dem som extremt odugliga, allt i enlighet med den utmålade bilden...vilken tur att man inte uppfyller den bilden:)
----
Snälla Catharina kan mitt ex få låna ditt intellekt bara en liten stund?
----
O ja jag är tjatig:) du är en underbar människa. Tack!

Jag behåller gärna mitt intellekt men jag kan låna ut lite goda tankar ett ögonblick eller två.
Jag upplever mig nog inte som klarsynt men det kanske är det jag är. Jag är en reflektor som inte tycker om orättvis behandling och jag försöker skriva beskrivande - det är lättare för människor att faktiskt förstå vad man skriver då.

Att få i skrift att man är en underbar människa värmer så oerhört.
Jag är endast mig själv för det är så här jag är...

En morgon

2012-01-19T14:35:00.001+01:00

När du mist den du älskar, ska du veta
Att om du i det förflutna börjar leta
Och minns det som var fint och bra igår
Kan det hjälpa dig att läka dina sår.

Låt sorgen ta den tid den behöver
Innan du söker efter lyckoklöver
Det vackra kommer du att minnas
I dina tankar skall det alltid finnas

Tårarna strömmar nerför din kind
Låt dem falla, för sedan kommer varmare vind
Du har rätt att känna ilska och vanmakt
Rätt att sörja i din egen takt
Ingen annan ska bestämma, kära du
Om du ska gråta då eller nu

Bry dig inte om ifall någon dig vill klandra
En dag blir det deras tur att denna väg vandra
Så min vän - försök att förstå
Att du i din egen takt måste gå
Du ska veta - hur mycket du än sörjer och saknar
En morgon är det sol när du vaknar...

----------------

Tänder ett ljus, klockan är 14.00.

Det känns lite extra svårt, tänker på det jag förlorat.
Livet är aldrig en rak linje även om man önskar så.
Så många saker man önskade var osagt,
så många saker man önskade ogjort.
Så mycket strunt som människor säger,
så mycket ondska det faktiskt finns.
Så mycket godhet omkring oss,
kanske minst där vi tror den finns.
Din närmsta vän kan stå i din väg,
ett falskt leende som inte vill dig väl.
En hand som sträcks ut,
ser du den?
Ser du välviljan som runt dig står,
eller väljer du att gå i sorgens spår?
En älskad som försvann -
en människa man förlorade.
Man blir äldre, man förlorar fler.
En älskad morfar, en älskad farmor
som ej finns bland oss mer
blir en tydlig upplysning om livets skörbarhet.

Ta väl hand om ditt liv istället för att gå i sorgens spår.
Det är svårt, det är orättvist
men det är dit vi alla går.
Välj din väg då du går -
gå stolt
var en vän.
Ge av din kärlek
till de som vill ta emot din.
Ge av din vänskap
till de som vill ge dig sin.

----------------------------------------

Ibland minns man med tydlighet det man skrivit genom åren -
ibland minns man det inte alls. Dessa ord minns jag som om det var igår jag skrev dom men det var efter att mormor dött då jag begravt alla 4 far- och morföräldrar. De blev publicerad då och jag publicerar dom själv nu. Det var svårt då och det är svårt nu.

Vila i frid mitt hjärtas Diamant
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta <3

Lögnens historia...

2012-01-19T03:11:00.001+01:00

... historien berättas årtionden efter om hur den gifta mamman tog med sig sin son för att för att hälsa på sin älskare. Sonen sätts framför TV'n medan mamman får sina behov tillfredsställda. Hemskt?
En kvinna är ute och dansar och hemma finns hennes barn. Trots att kvinnan är gift tar hon med sig 2 män hem som hon har sex med i köket. Jag hoppas verkligen att barnen sover, men av någon anledning säger kvinnan till sina barn att hon under natten blivit våldtagen i samma kök. Barnen blir naturligtvis livrädda. Hemskt? Ja, absolut men ännu hemskare är att det berättas i syfte att medvetet skada en människas tro på en annan människa. Huruvida det är sant eller inte förtäljer inte historien men kvinnors otrohet har faktiskt ökat så helt otroligt är det kanske inte. Det kan tyckas konstigt när män berättar om att många kvinnor följer ett mönster men få kvinnor erkänner att det är så.

"After researching women's sexuality for more than ten years, I can honestly say that most of our societal beliefs about females are grossly distorted and many are completely erroneous."

-Michelle Langley, author of Women's Infidelity

Gräver man lite djupare framkommer ännu mer otroliga saker. Som att kvinnor, för att skyla över sina misstag faktiskt anklagar sina män för att ha våldtagit dem och att resultatet helt plötsligt är ett älskat barn. I en rättstvist kan 2 helt skilda versioner om hur barnet kommit till komma fram. Mannen kan säga att den kvinna som ett längre tag visat total avsaknad av sexuell lust visade vilja till att ha sexuellt umgänge. Kvinnan kan ge en målande beskrivning av hur en våldtäkt ägt rum. Man ska aldrig förringa ett påstående om våldtäkt men när vittnesmål kommer i en pressad situation kanske man ska ifrågasätta sanningshalten ibland.

En kvinna anklagar sin sedan länge avflyttade fd sambo för att ha slagit henne upprepade gånger. Ibland även till medvetslöshet men hon har aldrig anmält det inträffade. Det är många som inte anmäler. Men när samma kvinna har en massa fotografier tagna under samma period som anklagelserna gäller där hon går i bikini på stranden utan ett enda synligt blåmärke... lämnas flera frågor obesvarade. Lagen om våld är en könslös lag men i de fall där ord står mot ord och bägge parterna anklagar varandra så har landets domstolar en tendens till att döma till kvinnans fördel, antagligen just för att hon är kvinna.

Jag står på människans sida för varför skall män dömas bara för att de är män? Vi lever i ett samhälle där vi alla ska vara lika inför lagen. Männen är oftast större än kvinnorna och använder oftare nävarna. Kvinnor som slåss använder ofta tillhyggen för att kompensera den brist på rena muskler som den kvinnliga kroppen har men skadorna - är lika allvarliga oavsett vem som tillfogat dem. Jag kan utan omsvep erkänna att jag länge levde i den tron att i förhållanden är det männen som misshandlar. Jag kan inte mer än be om ursäkt för min villfarelse. Jag vet bättre nu...

Jag har lärt mig nu att en förövare är könslös och att våld förekommer i alla typer av förhållanden oavsett könsfördelning förhållandet. Jag har nog alltid haft lättare för att prata med män då jag uppfattar dom som rakare i sin konversation. Jag upplever dom som om dom säger sanningen. Så är det inte. Jag har ofta uppfattat kvinnor som dom som tullar på sanningen. Men så är det inte heller. Inom båda könen finns de som ljuger om saker som verkligen inträffat.

Det finns både män och kvinnor som gör i princip allt för att hindra en förälder från att träffa sitt barn. Oavsett vem som ljuger så är det fel. Det är inte en förälder som har rätt till sina barn - det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Det finns många som aktivt går in för att förstöra den kontakt som kan finnas mellan barn och förälder. Det skaffas intyg om psykiskt instabilitet, det gås till tidningar och gråts. Stackars lilla mig... När det gäller det förfarandet är det tyvärr i princip enbart kvinnor som får uppmärksamheten. Jag läste en krönika från en av landets morgontidningar, detta var en tidning från södra Sverige. Krönikören hade träffat en man som berättade om hur hans fd sambo slagit honom, ljugit om honom till vänner och bekanta. Som ljugit om hur han inte klarade av att ta hand om barnen, hur han var psykiskt instabil med mera. Krönikören kunde inte ta upp detta som en artikel i sin tidning för det följer inte det generella mönstret om vem i ett förhållande som faktiskt misshandlar. Mannen, pappan hade nu gett upp sin kamp för att få ha sina barn hos sig. Samhället hade redan bestämt sig för hur "sanningen" såg ut. Nu, när kvinnan blivit anmäld av någon för att hon var försumlig mot barnen hade hans hopp dock tänts igen. Kanske fanns det nu en chans?

Jag må vara kvinna och det kan nog tyckas att jag är helt fel ute men sanningen ser inte ut så. Om den såg ut så skulle det inte finnas behov av mansjourer. Ännu bättre skulle samhället se ut om det inte heller behövdes kvinnojourer. Men det ultimata samhället skulle vara om föräldrar bara kunde låta bli att vara så bittra, sviniga, egoistiska och inse att: Hallå - ett barn behöver båda sina föräldrar...

(Men vill även säga att det finns både män och kvinnor som inte är bra för sina barn...)

Liten...

2012-01-18T23:51:00.002+01:00

... är verkligen liten. Mycket mindre än Sniff vid samma ålder. Fotograferade Liten när hon satt på min dator och tar upp knappt halva tangentbordet. Observera att det är en 10 tums dator...

Litens favorit är Sniff... och Sniffs favorit är Liten. Han tvättar henne noga varje dag, springer oroligt omkring och letar efter henne när han inte har koll på henne. Kommer hon inte så börjar han jama... Ett högt och gällt jamande och man hör verkligen oron i hans röst. Om man då tar upp honom och bär honom till henne tystnar han på en gång när han funnit henne och så börjar han tvätta henne igen... och hon låter sig snällt tvättas! Sånna här gosiga bilder utspelar sig hela dagen här hemma.

Liten mjauar inte... hon piper! Ett litet ömkligt pip som man knappt hör. Ibland piper hon några gånger i rad... då är hon missnöjd. Ibland är det ett annat typ av ynkepyttljud som kommer - det betyder att hon är hungrig har vi kommit på...

Litens stora favorit är Prinsen! När han kommer hem sätter hon sig rakt upp i soffan och tittar med spänd blick mot hallen. Så säger han "hallå" och hon flyger ner från soffan och springer ut i hallen och börjar klättra upp för hans ben. När han sätter sig i sitt hörn i soffan lämnar hon favoritplatsen bredvid Sniff och gosar in sig bredvid hans ben. Somnar, vaknar, leker lite med någon snodd på hans kläder och somnar om. Hon har dock accepterat att hon inte får sova i hans rum efter att ha ynkepyttlåtit utanför hans dörr ett par kvällar...

Men annars kan man ju busa med Sniff halva nätterna! De kivas på katters vis och som alltid ser det värre ut än vad det är. Helt plötsligt avbryts leken för en stunds gemensamt tvättande...

Sötnosar!

Känner sig...

2012-01-18T21:51:00.002+01:00

... helt bedrövad, nere och obrukbar. Ful, hemsk och elak. Ja, det är nog så att självförtroendet liksom bara drog någon annanstans... det är inte min dag helt enkelt. Det är nog så att inga dagar är mina dagar. Andra människor går ner i vikt för att dom bantar, jag går just nu ner i vikt för att jag inte klarar av att äta helt enkelt. Andra sminkar sig för att se vackra ut, jag sminkar mig för att jag inte ska se död ut. Uppenbarligen lyckas jag då folk säger att jag ser bra ut men om dom bara visste hur jag känner mig inuti. Inuti hjärtat... mitt hjärta som är slaget i bitar...

It's easy to love somebody
when everything is wonderfull.
The proof of someone's love
is when they're still standing
beside you, still loving you
when everything is awfull...

Äh... jag går och lägger mig istället... det här känns det ju inte bättre av heller...
Det kommer inte bli bättre i morgon, i morgon är en sorgens dag då en av livets diamanter skall begravas.
En människa med ett hjärta av guld.
En människa som aldrig övergav nyfikenheten.
En människa som var fin och som fick behålla sin ödmjukhet hela livet.
En människa som jag önskade att jag finge vara.

Men jag vet att jag inte ljuger för min egen vinnings skull.
Jag vet att jag alltid försöker finnas för de människor som behöver mig -
med ett rent hjärta utan baktankar.
Jag vet att jag aldrig skulle baktala mina barns pappor inför mina barn.

Jag vet att jag aldrig skulle ljuga för dem jag älskar.
Jag vet att jag alltid kämpar för det jag tror är rätt.
Jag vet att jag alltid kämpar för de jag älskar.
jag vet att jag alltid kämpar för att tro.

Jag vägrar att fållas in för att behaga andra människor.

Jag fortsätter nog att vara jag... hur jävlig jag än känner mig idag... och just nu... så känner jag för att vara lite jävlig... om känslan är kvar i morgon ska jag skriva tror jag....

Jag är...

2012-01-18T14:02:00.001+01:00

... en av dom som inte finns :(. Där har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt helt rätt. För det är så det känns i varje fall. Tittar på partiledardebatten som sänds idag. Jag tycker det är en rätt bra debatt faktiskt. I varje fall hittills... har inte sett allt men i varje fall det jag sett. Problemet är bara att jag blir så irriterad... och jag förstår hur det kommer sig att jag är röd... för det jag blir irriterad på är inte de uttalanden som kommer från Vänsterblocket.

Jag är sosse... det är bara så. Jag brukar säga att jag är sosse - inte på grund av födsel och ohejdad vana utan av eget val. Jag valde att faktiskt bli politisk aktiv när jag var 17 år gammal. Fick väldigt hårda direktiv från mina föräldrar om att jag inte skulle välja att ansluta mig själv till något av "deras partier" utan att jag skulle bilda men egen uppfattning. Vilket jag gjorde och den första kursen jag var på var en moderatkurs... och där tillbringade jag en helg med att vara i ständig motvind och de trodde nog att jag var mer eller mindre ett UFO... Efter den kursen sökte jag mig till SSU och fann där att här fanns de som delade mina åsikter och som passade min person. Mina föräldrar hade nog absolut inte väntat sig detta då de båda två återfinns inom det borgliga blocket. Mamma sa "jaha" och pappa stormade ut och lät som Carl-Bertils far och skrek om socialister... Men eftersom att det var de som faktiskt uppmuntrat mig till att göra ett eget ställningstagande så kunde de inte heller göra något åt det...

Vi har genom min uppväxt försökt att ha en regel hemma - inte bråka om politik. Jag fick tidigt lära mig att respektera andra människors åsikter och att det är helt okej att ha olika åsikter om saker och ting. Man behöver inte dela alla andras människors åsikter men man ska respektera dem - åsikten och människan. Och det är en devis jag lever efter - att respektera människor och deras åsikter. Jag har oftast en stark skiljelinje mellan person och politisk åsikt. Tänk så många trevliga bekantskapelser jag missat om jag stirrat mig blind på att "den kan man inte prata med för att han är moderat" eller något annat...

För övrigt känner jag mig verkligen som en ickeperson... Undrar hur länge man orkar egentligen?

I morgon begravs diamanten... Känns ännu mer sorgligt...

Med posten idag...

2012-01-17T17:27:00.002+01:00

... kom detta:

Det är: Captain America film och XBox 360 spel som jag vann i en tävling som Pricerunner anordnade om vilken Actionfigur man skulle vilja vara och mitt svar var ju självklart - Fantomen! Snabbare än blixten, alla lyssnar när han pratar, vit vacker häst, en varg som husdjur, snygg outfit och så dricker han mjölk - som jag :)

Sen kom det ett brev från storprinsessan idag. Det innehöll 2 stycken kylskåpsmagneter med typiska Pepplescitat; Take time to smell the flowers (älskar ju blommor, tulpaner speciellt) och så Drink coffe - do things faster with more energy. Nu har jag faktiskt minskat mitt kaffeintag men det dricks fortfarande en del :). Sen var det Snökulor (marsipan med chokladhint), en Bert-groda, 10 stycken chokladhjärtan och ett så fint brev att tårarna började rinna. Helt ofattbart att jag denna underbara varelse är min dotter och att det är jag som har uppfostrat henne ensam till den person hon är! Älskar dig så min storprinsessa <3 !

Annars är dagen rätt ... gråtmild. Tur att det var idag brevet från storprinsessan kom idag för jag är helt nere och saknar så att hjärtat vill ta sig ut ur bröstet. Sen mår jag inte bra och mår bara illa idag igen. Men jag mår rätt bra i höfterna faktiskt och det är oerhört skönt. Det är ju synd bara att man inte kan använda dem...

Jaja... that's my life!

Ja, men snälla...

2012-01-17T03:34:00.001+01:00

... sömn - kan du bara inte infinna dig? Snälla? Trots att jag gick upp kl 7.30 så är jag inte trött. Det känns ju... roligt? Nej, så bra tv-program finns det inte så att det ska bli rolig...

Var med lillprinsessan hos tandregleringen idag. Tandläkaren var väldigt nöjd med hur tänderna rättar till sig. Jag sa till lillprinsessan för ungefär en vecka sen att jag tyckte att underkäken rätat upp sig men å andra sidan är jag ingen tandspecialist och väldigt mycket part i målet så jag tänkte att det kanske bara var önsketänkande. När lillprinsessan fick tandställningen förklarade tandläkare Daniel tågordningen: först skulle hon hade den vanligt i minst 6 månader, sen skulle hon få små gummiband och allt skulle ta runt 2 år innan det var färdigt. Lillprinsessan har en perfekt tandrad så det är inte därför hon går hos en tandspecialist utan det är för att hennes underkäke är sned. Rätt mycket sned vilket har gjort att hon har ett sk saxbett vilket är ärftligt. Ingen av mig eller mina bröder har det däremot så har min mamma det och min mormor hade det men ingen av dom hade det så mycket som lillprinsessan har.

Hur som helst, när hon låg där i stolen blir tandläkaren glatt överraskad och det som beräknat att ta mins 6 månader hade redan rätat till sig och ena sidan av tandraden befinner nu där den ska vara så hon fick börja med dom små gummisnoddarna redan idag :D Lillprinsessan blev glatt överraskad, nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så bra som det gjort hittills. Vi fick nu lära oss att sätta dit små, förbaskade gummasnoddar! Det var/är inte alls lätt men jag anta att det är en vanesak.Men att pilla i munnen med SMÅ minimala gummisnoddar som ska fästas på en LITEN krok (4 stycken sammanlagt) är inte lätt. Men hon och jag kommer att lära oss :)

Tandläkare Daniel är en rolig prick, han har en härlig humor och får Lillprinsessan helt lugn. Hon är konstigt nog inte rädd för tandläkaren. Barnen är ZYP2D6-mutanter vilket innebär att de bland annat inte kan ta upp vissa smärtstillande ämnen, däribland finns även de substanser som ingår i den vanliga bedövningen hos tandläkaren. Nu använder man inte bedövningen när man har tandställning och llillprinsessan har aldrig haft ett hål men hon slog av en en halv tand en gång. Den delen som var kvar började en dag att komma ut genom tandköttets utsida i nedre käken vilket till slut ledde till att tandläkaren fick operera bort tandbiten på henne utan bedövning. Och det gjorde ont kan jag lova men hon var jätteduktig och mammas hand var helt blå efteråt. Hon fick faktiskt välja present på leksaksaffären den dagen...

Idag bjöd tandläkare Daniel bland annat på en del roande uttalanden.Vi pratade om lillprinsessans fodrade sneakers och skrattade åt marsvinen folk hade på fötterna när vi var små. Lillprinsessan upplyste oss då om att det finns människor som använder dom igen - tandläkaren och jag konstaterade att DET kommer vi ALDRIG att göra. Det var mitt där i som jag fick en komplimang! Ja, det var ju inte menat som det men det blev ju absolut det. När vi började prata om marsvinsfötterna frågade han mig om jag "kommer ihåg dom där marsvinsfötterna? Ja, nu är ju du ett par år yngre än mig men du kanske kommer ihåg dom i varje fall?" Anledningen till att jag tog det som en komplimang är just det med att jag skulle vara ett par år yngre än honom. Han gick ut skolan 1988 - alltså 4 år efter mig :) Och om jag då är "ett par år yngre" än honom så betyder det alltså att jag borde vara runt lite över 30! Tacka sjutton för att man blir glad för det...

Den andra roliga saken var uttalandet han gjorde om tänder som sitter ojämnt i munnen... så som prinsens gör, jag brukar kalla det för att det ser ut som om någon kastat in tänderna i munnen och det är då han säger att "han kallar det för att tänderna har taskigt lokalsinne"! Alltså jag och Lovisa skrattade så nästan tårarna började rinna. Ja, inte för att det är roligt att människor inte har lika fina tandrader som jag och prinsessorna utan just själva uttalandet:)

Efter att vi var färdiga körde jag ner henne till skolan och sen blev det inköp av det jag behöver för veckans kommande maträtter. Igår hade vi Raggmunk och det är ju bara sååå gott! Det blev som tur ar en hel del kvar så morgondagens middag är räddad för mors del :) Barnen får den goda spagettilådan som blev över idag. Med tanke på att det är den maträtten som lillprinsen brukar beställa på sin födelsedag så jag antar att det är en helt okej middag i morgon också!

Sen togs det nya bilder idag :) Ett av dom ser du där uppe!

Nu gör sömnen sig påminnd.... Sov gott :)

Konstaterar...

2012-01-15T23:20:00.002+01:00

... vid genomgång av mailen att jag har massor framför mig: Vilken ände ska man börja i?

Vi börjar med militärträningen på Military fitness... 10 ggr klippkort för endast 195:-. Man lär ju bli svettig så det är ju bäst att efteråt gå på en 60 minuter lång ansiktsbehandling med färgning av både fransar och bryn för det lilla priset av 279:- och medan vi ändå är inne i "ta hand om kroppen"-bagen så tar vi en aromatisk fotmassage (279:-) och fryser bort några vårtor (som jag inte har men bäst att kolla, det kostar ju endast 99:-). En tandläkarbehandling för 240:- går ju inte att tacka nej till!

Nu måste jag ju bli fin i håret så en lyxig klippning för det enorma priset av 180:- känns ju helt rätt och på tal om hår så tar vi även den där permanenta hårtbortagningsdealen på 3 (!) ställen med IPL (vad fanken det nu är)... inte så dyrt - bara 1990 :- går det ju på... Nu måste man ju vara hungrig så att laga en egen avsmakningsmeny med en mästerkock för det fascila priset av 890:- är ju i det läget ett absolut måste!
Det dåliga samvetet spelar ju efteråt så att dansa salsa i NY för 99:- känns ju effektivt mot det där samvetet och sen lite skön avslappning för 199:- i en infraröd bastu med detox-effekt blir nog bra :)

Eller man kanske ska ta och skaffa en föryngringsroller och ta bort rynkorna jag inte har? Den har även effekt mot de pigmentfläckar som lyser med sin frånvaro och för att inte tala om den skadade hyn? Endast 879:- går den på. För att inte frysa stoppar jag in mig själv i fleecefilten med inbyggda armar för 99:-. Att behandla den ålderssynsvaghet jag inte heller lider av verkar lite dyrt - 34.999 så jag tror jag hoppar det. Medan jag ligger där och myser i min fleecefilt passar jag på att införskaffa lite sängvärme i form av en värmedyna, 449:-. Men även en liten träningsdator för kroppsavläsning för 179:- till mig och en muminlaptop till en för stor unge för 299:-. Inte farligt pris alls...

Efter allt detta vilande är humöret på topp och det blir en kryssning för 2 med Medelhavstema för 980:- och senare i vår en resa till Madrid över en helg. Det kostar endast 1190:- för tusan. Billiga flygbiljetter för 199:- köpte jag tidigare...

Meeeen - efter lite lek på Lek Vegas för 100:- får det allt bli lite kaffe för 29:- på cafe Häggränd. Passar medans jag ändå är i farten att köpa ögonfransserum för 285:- och ett skönhetspaket (inte för att jag behöver det) för 599:- och avslutar med en lunch med tillhörande dryck för endast 55:-

Fan - man blir ju urfattig av att bara läsa mailen nu för tiden ;)

Ibland blir man bara...

2012-01-15T12:52:00.000+01:00

... så irriterad! Det är ju sanslöst hur människor beter sig ibland. Ja, alltså - det är ingen som betett sig illa mot mig utan det handlar om hur människor är som personer, vad de säger och hur de uppträder. Det handlar om hur en vän blir behandlad av sitt barns andra förälder. De har väl, kan man väl milt påstå, en mycket infekterad situation vad gäller de gemensamma barnen. Och det må ju vara hänt, så är det ju ibland. Tyvärr ska ju tilläggas för då har man ju helt släppt fokus på vad som är viktigt, nämligen barnen. Jag har sagt det förut och det tåls att sägas igen - när ska föräldrar lära sig att tänka på sina barn istället för sig själva? Tyvärr kommer det alltid att finnas rena, idiotiska dumhuvuden som sätter sig själva främst i barnens namn. Vad jag tycker synd om dom barnen!

Det finns föräldrar som är rena skitstövlar när det gäller sina barn. Som verkligen inte förtjänar sina barn, och verkligen gjort dom ont på ett eller annat sätt. Det finns även föräldrar som inte tycks få in i sina små hjärnor att dom gör sina barn illa. I ett tidigare inlägg skrev jag kvinnor som inte är snälla mot sina män och ickeseendet av detta och nämnde då de örfilar på en man som faktiskt är misshandel. Konstigt - en man kan dömas till fängelse för misshandel om han örfilat sin sambo/fru men en kvinna som gör samma sak är i sin fulla rätt att göra det för att mannen är en kvalificerad skitstövel (?). Ibland är det så att båda är lika stora "kålsupare" och de tycks tävla i vem som är mest fysisk men det finns ungefär lika många män som kvinnor som utsätts för detta och som absolut inte slår tillbaka. Kvinnor är ju som sagt ofta mer verbala och psykisk misshandel utövas oftare av kvinnor än män. Psykisk misshandel går i slutändan ut på att underminera den utsattes självkänsla och kan ske på olika nivåer. Men alltid med samma slutmål - att få den drabbade dit man vill ha den...

Det finns föräldrar som utövar denna typ av misshandel på sina barn! Föräldrar som skriker åt sina barn, kallar dom för dumma ord. Jag måste intala mig själv att dom inte gör det medvetet för annars går mitt hjärta sönder. En pappa som står och skriker på sin son att "är du idiot eller? Nu går du och städar ditt rum! (eller vad det nu handlar om). För varje gång man kallar sitt barn för idiot på det sättet förminskar man barnets egenvärde. En mamma som blir hysterisk för att ett av barnen lekt lite väl häftigt med ett småsyskon och slänger ur sig "att, det fattar du väl ditt dumhuvud att du inte kan göra si eller så med din lillebror" och tar sen barnet hårt i armen och i princip slänger in det i deras rum. Runt barnets arm finns röda märken kvar efter mammans fingrar. I det fallet har föräldern begått både psykisk och fysisk misshandel av sitt barn. Barnet sitter i sitt rum och gråter, det var ju inte meningen att göra någon illa. "Och mamma sa att jag var ett dumhuvud, nej, hon skrek det". "Och den enda hon skriker på, förutom mig just nu då, är pappa som flyttat här ifrån...och mamma tycker inte om pappa längre så då tycker hon säkert inte om mig heller". Och armen gör ont...

Förhoppningsvis lider mamman/pappan av oerhört dåligt samvete vid detta laget och föräldrarna öppnar dörren till barnets rum, går in och säger förlåt. Tyvärr är skadan redan skedd men barnet får en ursäkt och föräldern lovar att det aldrig ska hända igen. Vilket det i den typen av familj, ofta gör. Igen, igen och igen...

An eternal memory

2012-01-14T19:32:00.001+01:00

Until we meet again
Those special memories of you
Will always bring a smile.
If only I could have you back
For just a little while.

Then we could sit and talk again
Just like we used to do.
You always meant so wery much
And always will do to.

The fact that you're no longer here
Will always cause me pain.
But you're forever in my heart
until we meet again

Känner sig...

2012-01-14T18:51:00.001+01:00

... i varje fall lite tillfreds med livet när jag upptäcker att skärpet går att knäppa ännu ett hål in :). De som känner mig och som vet om den sjukdom jag har, Morbus Dercum eller Adiposis Dolorosa som det också heter, vet också hur oerhört svårt det är att bli av med med överviktskilona på grund av att fettcellerna är förstorade på grund av att de bland annat är inflammerade. Därför blir jag så oerhört glad för varje hål som skärpet minskar.

Jag har vägt mycket, mycket mer än vad jag gör nu och så länge de kläder jag har kvar sen jag var störst fortfarande känns som tält är jag ju naturligtvis oerhört nöjd. Jag roade mig själv med att titta på kort inatt och hittade en gammal profilbild. Jag mins att jag var så nöjd med mig själv när det kortet togs för jag hade då precis stått på vågen och konstaterat att jag blivit 17 kg lättare. Den tröjan jag hade på bilden har jag kvar och den hänger som en säck. Stärkt av det minskade hålet plockade jag fram en tröja jag hade på några andra bilder jag hade som jag tagit vid senare tillfälle och mer viktminskning. Jag har faktiskt inte kunna ha den längre. Men idag gled den över huvudet och satt som den skulle :) Naturligtvis gör detta mig väldigt glad! Jag fick rådet av min läkare att slänga ut min våg för med den sjukdom jag har kommer jag aldrig att bli supersmal men som läkaren sa - du tillhör en av dem som svarar på medicinen och som lyckas komma ner till den "minimumvikt" som denna sjukdom verkar ha, den är liksom stannar på en vikt som är unik för varje enskilt drabbad. "Tänk på det så här - när du går ner så fort du det som är den tilltalande kvinnokroppen som männen inte styr över men som tilltalar deras undermedvetna. Du har en midja, dina höfter som är förberedda för barnafödsel syns mer, dina bröst är redan perfekta. Du måste lära dig att se det du har istället för att vilja ha någonting som din sjukdom sätter stopp för. Männens fortplantningsdrift styrs av reptilhjärnan och den ser just den kvinnliga kroppens egenskaper till fortplantning". Man får lära sig mycket när man går i KBT-behandling måste jag säga och jag lät batteriet i vågen ta slut och arbetar nu efter målkläder. "Klädesplagg" 1 var att minska hålen på skärpet. Nr 2 var jeansen jag just nu har på mig. Nr 3 tröjan jag också har på mig. Nr 4 är ett par andra jeans i lådan... men det dröjer nog ett tag tror jag (kanske byter om jag hittar något annat....). Det går väldigt långsamt att bli av med vikten när man har Dercums....

Glädje är någonting jag behöver i mitt liv. Det är ju inte det som det finns mest av så att säga. Men så är det ju när någonting saknas också. Och jag antar att det är därför jag slutat äta också. Det fungerar helt enkelt inte att få någonting över läpparna. Det bara fungerar inte. Inte förrän det börjar närma sig middagstid, då äter jag lite middag med barnen. Men jag antar att det är så mitt liv är menat att vara...

Skit, piss och allt annat....

Storm...

2012-01-14T04:16:00.003+01:00

... är det ute just nu. Det skulle ju bli storm, det sa dom ju men denna gång skulle det komma snö också. Det har dom sagt förut också... När en vän på Facebook skrev att han hade 25 met/sek och snöstorm insåg jag att jag skulle nog åka och handla innan det blev alldeles för jäkligt ute. Jag har absolut inga problem att åka upp till den lokala byaffären utan smink men till stora byn åker jag inte utan ansiktet på så jag offrade lite tid på att bli ännu vackrare än vad jag är i naturligt tillstånd! Öppnar till slut ytterdörren och halvvägs ut på gårdsplanen börjar det snöa... jamen jippie! Jag har konstaterat att jag inte har någon ved hemma och att invänta en vinterstorm utan en enda vedpinne hemma i ett samhälle som lider av strömavbrott nästan varje liten ministorm kändes ju inte så förutseende... så det var bara att hålla hårt i ratten och köra på den vid det här laget välpolerade isbanan till väg. Jag höll mig snällt i den kö som jag inte var ledare av...

Väl inne i byn blev det operation snabbhandling på liten yta. Blomsterlandet för startpinnar och Lidl för ved. Lidl är billigast i byn på ved så det kändes som ett okej val. Istället för att åka över till Coop för att handla min mjölk och gurka så gjorde jag det på nämnda affär. Sen satte jag mig i bilen för att åka tillbaka mot hemmet i lilla byn. Under den timma jag varit i storbyn så hade snön vräkt ner... och vägen hem var om mer ännu mer polerad än vi infarten. Nu var det en mycket längre konvoj som åkte på vägen och nu gällde det att hålla i ratten. Helt plötsligt far ett träd ner precis bakom bilen - ett mindre som tur var men fasiken vad rädd jag blev... Väl hemma fick prinsen hjälpa mig in med ved och mat. Totalt hade jag varit borta i 1,5 timmar... Det gäller att vara snabb ibland.

Nu har det stormat i flera timmar och strömmen har fortfarande inte försvunnit men brasan har brunnit så fint hela kvällen. Till middag gjorde vi tacos. Tänk så fredagsaktigt... men det har ingenting med dagen att göra faktiskt utan mer med att göra att det bara blev så... haha. Tänkte ut en liten matsedel i huvudet medan jag stod och stekte köttfärsen: Lördag = spagetti och köttfärssås, Söndag = raggmunk och fläsk, Måndag = Spagettilåda, Tisdag = blodpudding med bacon, Onsdag = Isterband och stuvad potatis, Torsdag = korv stroganoff med ris. För att klara av dessa middagar måste jag köpa till... 1 paprika, 2 paket bacon... och till övrigt mjölk. Har verkligen varit duktig på att fylla frysen med matvaror på sistone...

För övrigt... så är jag väl kvar i min känslomässiga, djupa brunn. Tänker så mycket - det är så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte heller hur människor kan vara gement elaka och sen stå där med ett falskt leende mot alla de ljugit rakt upp i ansiktet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan leva med sig själv efteråt. Åjo - jag kan bli arg, be någon fara flyga och fara men det finns saker jag aldrig gjort eller gör, saker jag kan stå helt rakryggad och säga på allvar. Jag ljuger aldrig medvetet, aldrig för att såra någon person eller göra någon illa. Det finns människor som när man säger så som vill att man ska "svära på NN's grav" för att bevisa sanningshalten i någonting. Så då gör jag det också! Det finns människor som menar att det är förenat med svaghet att inte kunna "ljuga för sin överlevnad" men nej, de har missuppfattat det hela. En lögn slår förr eller senare tillbaka på en själv. Kanske inte i form av att själva orden slår tillbaka utan det faktum att den som drabbats av lögnen slår tillbaka. Ibland tror jag att det är "livets stjärna" som på något sätt ställer det tillrätta. Det starka ligger i att våga stå i sig själv och för sanningen. Att kunna stå där utan att behöva frukta annat än sanningen. Den som ljugit får alltid brottas med sin lögn. "Tänk om NN får reda på vad jag sa om XY eller vad jag sa om NN själv"? Det innebär att man måste ljuga återigen för att komma ur sin ursprungliga lögn och till slut är allt ett enda virrvarr av lögner och vad sades till vem??? Nej, det är bättre att hålla sig till sanningen - det är lättare så... och definitivt ärligare!

Ska avsluta detta inlägg med att be om ursäkt för de 2 örfilar jag gett ut på alla mina år. Jag rannsakade mig själv inatt och kom på att jag 1 gång gav en man 2 örfilar. Man ska aldrig slå men den enda gången gjorde jag det och jag är inte sämre än att jag kan erkänna det. Så du som fick dom - förlåt!

Nej, nu är det att försöka sova. Jag undrar när detta skov ska gå över så att jag kan få sova på nätterna istället för att vara vaken...

Psykiskt...

2012-01-13T02:25:00.002+01:00

... slut - så känns det. Och jobbigare kommer det nog faktiskt att fortsätta att vara och jobbigare kommer det nog att bli. Det finns tankar i mitt inre jag inte vill tänka men som jag tänker ändå. Man kan inte fly ifrån dom. Eller ska jag säga att jag inte kan fly ifrån dom. Tankar jag inte vill tänka, känslor jag inte vill känna. Saker jag inte vill säga, tårar jag inte vill gråta. Jag måste försöka få lite rätsida på mig själv helt enkelt. Jag låter ingen komma mig nära, jag vågar helt enkelt inte. Jag gav bort hela mig själv, lämnade mig helt enkelt. Nu vet jag att jag inte hade någonting för det... Däremot har jag bestämt mig för att ta konsekvenserna av det...

Jag är trött på att alltid få höra att jag är bra. Jag är ju ändå inte så bra... Åh, jo, det finns människor runt mig som säger att jag är intelligent, söt, vacker, trevlig, snäll, förstående, förlåtande... och en massa andra superlativ men på något sätt så har jag blockerat mig från att lita på det de säger. Vad är meningen med det? Vad är meningen att få höra det när det ändå känns som om jag inte är alla dessa saker...?

Gahhhh! Det är tufft helt enkelt att vara jag! Men jag får väl helt enkelt förlita mig på att jag är smart och vacker. Att jag är snäll och förlåtande. Att jag är en helt underbar person. Fler än en har sagt till mig att har man en gång "haft mig"och sen förlorat mig så förstår man att man aldrig får någonting så bra igen. Att det jag gav var så stort och vackert och att jag gav mig själv så totalt - både själsligt och kroppsligt. Att få höra att av alla kvinnor de känt så var det bara jag som aldrig ljugit om, talat skit om, låtit de få betala för det de gjorde. Och ska jag vara sanningsenlig... så finns det dom jag önskar jag aldrig mött...! En av dom undrade hur jag, efter allt han utsatte mig för (stöld, lögner och lite annat), fortfarande kunde vara så söt, snäll, ödmjuk, förlåtande. Jag vet inte faktiskt och när det gäller just den mannen så skjutsade jag honom tom till BB där hans ex födde barn (nej, jag visste inte om att han väntade barn med en annan kvinna). Men att få höra det bla lång tid efteråt känns... lite underligt. Och så kanske det är - men det i sådana fall någonting jag måste få bli viss om... Jag måste helt enkelt hitta den där känslan om mig själv... Känslan av att lita på mig själv och kunna lita på någon annan... För just nu - litar jag inte ens på mig själv...

Nej... man får väl podda lite... asg! Som om... :~)

Fick en...

2012-01-13T01:25:00.000+01:00

... artikel delad till mig här om dagen som tog upp ämnet kvinnovåld i relationer. Ett mycket intressant och obelyst ämne.

Innan jag ger mig in i det jag tänker skriva vill jag bara påpeka att oavsett vem i ett förhållande som har det kämpigt med ilska, våld, psykisk nedtryckning så är själva handlingen fel. Men det jag tar upp idag är just de fallen där männen är de som har farit illa.

Det finns studier som visar att kvinnor är lika eller till och med mer benägna att ta till våld mot sina män än tvärtom. Tre av fyra kvinnor som utövar våld använder tillhyggen, för män är den siffran en av tre. Våld inom förhållanden är i princip alltid skuldbelagt för den som drabbas av det men för män är det ännu mer tabubelagt att söka hjälp och få till en förändring. För "vem skulle tro mig" - mannen?

Stereotypen för någon som misshandlar är att det är en man, gärna lång, absolut vältränad och snygg (?). Det är inte en söt/ful, liten/stor, otränad/vältränad, tyst/gapig kvinna.

Mäns våld mot kvinnor är oftare grövre och mer återkommande och kvinnans våld är mer av psykisk karaktär men utsattheten och känslan av hjälplöshet upplevs ofta som värre än det fysiska våldet.
Våld i nära relationer skiljer sig från andra typer av våld då det oftast utövas under längre tid och att det under tiden trappas upp. På så vis blir våldet mer och mer ett förväntat och accepterat inslag. En misshandel kan vara både psykisk och fysisk. Till den senare misshandeln räknar sociologen Murray Straus även det som traditionellt uppfattas som "lindrigt" våld, till exempel örfilar.

Psykisk misshandel kan vara lika förödande för den utsatte som fysiskt våld. Man kan skada sin partner på djupet - och även driva denne till självmord - utan att lyfta ett finger, konstaterar Straus. Enligt honom är det mer socialt accepterat att kvinnor slår män än tvärtom. Om en man förolämpar en kvinna anses det vara moraliskt korrekt för miljontals kvinnor att ge honom en örfil.

Jag känner flera män som blivit illa behandlade av sina sambos. En (1!) av dessa har anmält sin före detta sambo efter år av koll av mobil- och internethistorik, öppnande av post, anklagande om otrohet, minskning av hans umgänge, örfilar och det hela slutade att han svårt knivskuren hamnade på akutmottagningen. Tyvärr är denna kontroll av männens förehavanden rätt typiskt för just kvinnor. Kvinnors våld mot män är tabubelagt, det ingår inte i mansrollen att vara ett offer – och i synnerhet inte att bli slagen av en kvinna. Hur blir en man bemött av exempelvis polis, vårdpersonal eller sociala myndigheter när förövaren är en kvinna? Finns det en uppfattning i samhället att det är mer OK att en kvinna misshandlar en man än tvärtom?

Det förekommer tyvärr också ibland att kvinnan, med hjälp av lögner, anmäler mannen för övergrepp, hot och våld för att få till ett besöksförbud. Detta leder då oftast även till att han inte får träffa sina barn. Som förälder inser man att detta också är en slags psykisk misshandel.

Tyvärr måste jag säga att jag stött på kvinnor som ljugit om att "han flertalet gånger våldfört sig sexuellt på kvinnan, mannen slagit sin sambo, att han varit stupfull när han har haft barnen, att han glömt att byta kläder, blöjor, gett fel mat, kört bil utan att spänna fast barnet och sen även kört för fort. Tagit med en ny kvinna och introducerat barnen inför. Påstått saker om mannens släkt som inte är sanna. Osv. Osv". Själva påståendena är inte "typiska" för just kvinnor i tex vårdnadstvister men det är däremot vanligare att kvinnor väljer att medvetet fara med dessa osanningar. I en smutskastande vårdnadstvist förekommer ofta samma typer av lögner förutom den när kvinnorna påstår att männen våldfört sig på dem (och det är märkligt vad ofta detta just lett till barnet som vårdnatstvisten kanske gäller...).

Som en av mina manliga vänner säger: "Newsflash - det är lagligt att dricka alkohol fast man har barnen hemma, att den andra helt enkelt får fatta att man träffar någon ny, att man inte byter blöja som en klocka. Visst - jag kan köra bil fort - det är olagligt men jag står för att jag gör det och h*n tycker om det och det är ju inte jag som glömt att spänna fast Liten"... Och det värsta är att han är långt ifrån ensam om att bli anklagad för faktiskt helt lagliga saker bara för att kvinnan är en bitter bitch...

Samhället måste också även ta mäns problem på allvar, inte bara se män som problem. En förövare är könslös. Det finns flera bra studier om mäns våld mot kvinnor men det finns inte någon motsvarande om kvinnors våld våld mot män (varken psykisk eller fysisk). Det saknas för övrigt totalt någon övrigt statistik över hur vanligt det är att män utsätts för våld, hot eller trakasserier av flickvän, sambo eller maka.

För det finns trots allt många helt underbara män, många av dem också helt underbara pappor, runt omkring oss.

Idag känns det svårt...

2012-01-10T18:23:00.001+01:00

... att fokusera åt rätt riktning - för vart är rätt riktning egentligen? Just nu är det svårare än någonsin att fokusera åt något håll. Beslut som jag tagit som ännu ej är statiska skall gås igenom. Vad är rätt och fel? Egentligen? Ärligt talat så kan man bli vansinnig för mindre. Bollar mina tankar och känslor än hit och än dit men inte blir jag klokare för det. Önskar att det fanns någon jag kunde gå igenom mina tankar med men oavsett vem jag skulle prata med så skulle de ha olika ingångspunkter så det känns som ett omöjligt företag från start. Jag vet hur jag planerat det från början men ibland så får man börja planera om. Vare sig man vill eller inte. Ibland blir man ställd inför faktum och då kan man inte göra någonting men när man är tvungen att ha hela beslutet i sin egen hand och inte vet hur man ska tycka, känna, göra... Vem blir klok av det? Hur jag än gör så kommer jag nog ändå fortsätta tänka på om jag gjort på annat sätt...

Just nu verkligen hatar jag livet. Mig själv och andra. Dom jag lämnat och dom som lämnat mig. Dom jag kände och dom jag trodde att jag kände. Tankar rullar upp som jag inte tänkt på länge. Ibland flera år, massor av år. Ibland var det igår jag tänkte dom. Tänk så lätt det vore om man bara kunde stoppa undan livet, känslor, minnen och bara gå vidare. Men så fungerar det ju inte - hur gärna jag en gör så finns ju livet där...

När jag är nere dyker ofta den låten upp i hjärnan. Man vill gärna ha svar utan att fråga... jo, men så är det ibland.

Nej, jag får ta och planera om livet lite. Även om jag inte ville göra det. Jag ville bara ge klappen och se glädjen men jag fick endast se och känna sorgen. Dags att gå och gosa in sig i lite värme istället...

Zelda Esmeralda...

2012-01-10T01:28:00.001+01:00

... har idag flyttat hem till oss. 15 veckor gammal och en väldigt liten katt. Först så skulle vi få henne innan hon ens var de 12 veckor som en katt ska vara men jag satte stopp och nu kom hon idag. Eller rättare sagt - jag och lillprinsessan var och hämtade henne 6 mil bort. När vi väl letat oss fram till där vi skulle hämta henne och ringde på dörren stod säljaren där med den lilla sötnosen! Hon är jätteliten... När jag och lillprinsessan såg hennes mamma trodde vi att det var en annan misse ur kullen men så var det alltså inte. Nu undrar vi hur stor denna tös kommer att bli som vuxen. Hon är född 1 år och 5 dagar efter Sniff. Lillprinsessan hade kattburen i knät hela vägen och hon var så lugn hela vägen. Stannade på Coop för att handla lite, lillprinsessan och missen satt i bilen så länge. Väl hemma skulle hon introduceras för Sniff...

Den största anledningen till att jag och barnen bestämt oss för att skaffa en till katt är att Sniff känt sig ensam sen rymlingen Oscar åkte hem sista gången. Han har ju bott hos oss i omgångar och den senaste tiden har Sniff gått och letat, gått ner i vikt och inte alls mått bra. Läste runt på nätet och har kommit fram till att katter inte alls är ensamdjur som det alltid sagts och att innekatter bör vara två stycken. Så då bestämde vi oss, vi vill ju att världens bästa misse ska må bra:)

Sniff visste inte riktigt hur han skulle ställa sig inför denna nya varelse. Det har varit ett väldigt luktande, lite tjyvnyp och revirmärkande men nu har han börjat tvätta den lilla missen. Bara att hoppas att det håller i sig. Vi har lite problem med att komma på vad lillmissan ska heta. Det kan blir Zelda Esmeralda men vi har inte bestämt oss än. Hon, precis som Sniff och som mina barn så har jag kallat henne en massa namn sen vi kom hem. Det löser sig nog ska vi se. Just nu har hon placerat sig i lektunneln. Svart och vit är hon. När jag väl får över bilderna från kameran till datorn ska jag lägga ut bild på henne.

Idag har jag köpt lakritsgodis :) Har ju varit så oerhört sugen på salt lakrits men försökt stå emot. Men idag köpte jag för hela 5,69:-. Man behöver inte äta mer än så, det räcker faktiskt... och för tillfället är saltsuget stillat :). Det börjar nog bli dags att sova nu men då jag inte vill att missarna blir osams så håller jag mig nog vaken ett tag till för att hålla koll på dom små sötnosarna.

Och sen känns hjärtat lite konstigt idag så det där med att somna kommer nog ändå ta sin lilla tid...

Börjar dagens...

2012-01-08T13:53:00.001+01:00

... datadel med att läsa tidningen på nätet. Idag föll valet på UNT av någon outgrundlig anledning. Överst på sidan ligger då att "pappan till den 10-åriga pojken är polisanmäld". Läser om pappan som alltså lämnat kvar sin 10-årige son vid innebandyhallen för att han tyckt att pojken spelat för dåligt och då kunde ta sig hem själv! I över -5 grader i sina spelarkläder (tunn spelartröja, shorts, strumpor och skor). Pojkens ytterkläder har pappan också tagit med sig!!! Ja, men ni läser rätt!

När den ledare som hittat pojken väl fick tag på pappan står stolpskottet fast vid sitt ord att pojken kunde gå hem. Matchen hade varit i Uppsala, familjen bodde mot Fjollträsk till. Alltså - jag är inte mycket för våld över huvud taget men i sådana lägen är det ju nästan skott i pannan som gäller. Det är ju barnmisshandel på hög nivå. HÖG nivå!!! Som tur var har pappan blivit polisanmäld av någon vettig person.

Jag kan inte ens föreställa mig hur stor ångest den lilla pojken måste ha haft när han närmade sig hemmet i bilen tillhörande en annan förälder i laget. Att vara tvungen att komma in i hallen där denna pappa finns. Hela min mage knyter sig av oro... hoppas verkligen att pojken har en stark mamma som klarar av att hålla pappan stången och trösta pojken. Det är inte min sak att lägga sig i deras förhållande men hade det varit min karl som lämnat mitt barn i ett sånt läge så hade jag sagt till han att gå, lägga in sig på psyket, försvinna - vad som helst bara han höll sig borta från mig. Och helst även mitt barn men så lätt är inte livet. Barn behöver oftast båda sina föräldrar, det är väldigt sällan faktiskt att barn inte behöver det. Och någonstans gäller det nog att inse det med när man är vuxen MEN denna pappa borde få gå ett gäng kurser i livets hårda skola så att han tar ut sina aggressioner på någon annan än sin lille son.

Lägger ut länken till artikeln också: Pappa lämnade kvar sonen vid innebandymatch

Hur kan man vara...

2012-01-08T01:49:00.000+01:00

... så sugen på salt lakrits? Det beror kanske på att jag blev av med massa salter igår efter allt öldrickande? Eller så har jag saltbrist igen... Eller så är det bara så att jag tycker väldigt mycket om salt lakrits och inte ätit det på väldigt länge. Salt lakrits vill jag ha i varje fall...
Nu ligger jag här och har absolut inget salt godis att uppbringa... :( Och känner jag mig själv rätt är det NU och inte sen jag vill ha det...

Dagen efter...

2012-01-07T20:59:00.001+01:00

... utgång. Den där känslan av att man är halvdöd: efter att väl ha fått vännens säng att sluta snurra i natt var jag helt död för omvärlden till klockan var runt halv 1. En envis klockas tickade gjorde mig vansinnig samtidigt som sängen envisades med att gunga och snurra så plockade jag ner Spindelmannenklockan som hängde på väggen och begravde den under ett par termobyxor jag hittade, tog medicin och bestämde mig för att jag sjutton skulle sova! Klockan var då 05.56... Efter att väl ha släpat mig upp, fått på mig kläder och fixat till mig halvdog jag vid köksbordet och pillade i mig min medicin och stönade efter kaffe. STARKT kaffe! Kallt var det ute också! Det tog ett antal timmar innan jag klarade av att köra därifrån...

Hur var då kvällen ute? Efter att ha bestämt oss spontant så blev det en utekväll. Fördelen medd en nära 16-årig son är att han kan vara systervakt till systern som är nära nog 13 år. Snabbdusch, på med bästa festmakeupen, leta fram kläder man känner sig vacker i och så fixa det nya rufsiga håret med vax så var det in i bilen. I handväskan slängde jag ner lite smink, tandborste och rena underkläder (ja, det är en sak att ha en förhoppningsvis inte allt för smutsig blus på sig dagen efter men underkläder vill jag ha fräscha och en tandborste är ju att föredra:). Väl framme körde taxin in på gården så det var bara gå från en bil till en annan. Upptäcker att taxin körs av en gammal pojkvän sen jag var runt... 16 (?) Kommer faktiskt inte ihåg riktigt, det var lixom inget allvarligt och jag var inte speciellt ledsen då det tog slut efter ett litet tag. Vi klev in på stället vi skulle till precis när bandet började spela. Ett band bestående av musiker jag hört många gånger, hade till och med ett kassettband med dom en gång i tiden för ... X antal år sen. Lika bra nu som då :) Tung rock, blues, hårdrock - alltså drag rakt igenom! Jag som nästan aldrig dricker alkohol drack nu alkohol. Anledningen till att jag inte dricker så mycket är att jag inte tycker det är speciellt gott, att jag ofta har lika roligt utan det och att jag faktiskt glömmer bort att jag har det hemma.

Men nu var det dags :) Ölen var jättegod och bara rann ner genom strupen! Registrerar kvällens andra gamla pojkvän, den här gången vet jag att jag gick i 8'an och 9'an då vi var tillsammans. I omgångar. Han spelade gitarr och sjöng i min bästa kompis band. Min kompis spelade bas. Han fullkomligen flög in i min famn och undrade vart jag befunnit mig sen vi såg sist, vilket vi kom fram till var för 8 år sen då det var 20års jubileum. Åh, vad han pratade... Jag hängde inte med på hälften, haha och ärligt kan jag ju inte påstå att jag var speciellt intresserad av att lyssna heller utan lyssnade mest på bandet och funderade för mig själv att "vad tänkte jag på när jag var ihop med honom???" Idag skulle jag inte sett en gång på honom ens... :~). Det jag kommer ihåg mest vad han sa var att av alla kvinnor han känner (ja, han känner en hel del, han är den typen av kille) så är jag den som har absolut vackraste ögonen och leende. Inte sånt där leende där personer grinar och man ser hela tandköttet i överkäken utan ett vackert och tilltalande leende som man vill se mer av. Ehh... okej blev min kommentar... Lämnade med varm hand över honom till en av tjejerna i sällskapet som inte såg ut att ta illa upp..., haha! Mer öl och sen en himla massa dans till grym musik. Att bara få rasa loss till Ebbas 800 grader var en helt underbar känsla! Och ölen och Smirnoff ice smakade lika bra hela kvällen och lixom bara försvann i en rasande fart.

Idag är fötterna döda... att pressa ner dom i de högklackade stövlarna idag när jag skulle hem kändes som ett straff. Nu sitter jag halvt avliden i soffan och försöker se på Mumien. Det finns en person som vet precis hur "svårt" jag har att se Mumien. Det finns en del goda och mysiga minnen till den filmen. Minnen jag sparar ömt och varmt djupt inne i mitt hjärta.

Dumdidumdum ;)

Idag...

2012-01-06T21:24:00.001+01:00

... blir det, tröttheten till trots, utgång!

Sent bestämt, rent spontant och nu är det dags att sminka sig så vacker som bara jag kan vara ;)

Dagen har ändå varit rätt bra och för tillfället känns det som om jag samlar på mig lite underbara uttalanden om mig själv. Inte för att jag inte har fått det bevisat för mig förut men det är just nu som jag känner att jag behöver höra det. Igen!

Dumdidum - Underbart positiv Pebbles ska ha kul ikväll!

Är helt...

2012-01-06T15:47:00.000+01:00

... osannolikt trött idag. Kanske inte så konstigt då man satt uppe till 05.30 inatt och kollade småkronorna ta guld inatt :D. Då har man nog rätt att vara trött. Yepp - nu har jag bestämt att jag har det!

Livet går ofta ut på att ta ställningstaganden. Man gör bra och man gör dåliga val. Det tillhör livets karusell så att säga. En del val visar sig vara lyckoval och andra val önskar man att man aldrig gjort för man får betala för dem en lång tid efter. Det är så det är och det är det som kallas för livet. Ibland består livet av allvarliga saker och ibland så fylls det av trivialiteter. Jag tror att man behöver båda två faktiskt för att få någon balans i livet.

Jag vet att jag ibland när jag skriver tycker att jag är så f*ckin' allvarlig och ja, jag är det ibland. Ofta när jag skriver. Där emellan är jag inte allvarlig alls. Jag ballar ur totalt, släpper allt och bara är... tossig. Lillprinsessan brukar titta på mig och säga "mamma - mår du bra eller"? och ja, jag mår bra då :). Jag är så oerhört barnslig ibland men det bjuder jag på som jag brukar säga... Orka vara så där allvarlig och redig hela tiden...

Okej, jag dricker inte så mycket alkohol kanske men faktorn att kunna ha roligt och göra bort sig ligger inte i mängden alkohol utan hur man är som person. Alkoholen förstärker egot och taggar ner spärrarna man satt upp för sig själv. Jag behöver inte alkoholen för att ställa mig och dansa på ett bord - jag dansar där i varje fall. För att jag är jag helt enkelt. That's me in a nutshell!

Men det var egentligen inte det jag hade på hjärtat just nu. Just nu bär jag en sån oerhörd stolthet i mitt bröst. I min värld finns en flicka som jag är så oerhört stolt över. En blivande 17-åring som gjort ett jättejobb! Hon, som så många andra tonåringar, blev lite vilsen i övergången mellan barn och vuxen, och struntade i sin skolgång och gick ut grundskolan med mer än dåliga betyg. Men hon har nu gjort ett jättejobb, gick om 9:an och fokuserade åt rätt håll. Nu har hon betyg i alla ämnen, har slitit som ett djur med skolan, skaffat nya vänner och vuxit som människa. Så söt och mysig tjej. En av mina hjärtetjejer och jag är verkligen stolt över henne! Så där så att det riktigt spränger i hjärtat stolt...

Nej... hm... man kanske ska försöka göra något typ vettigt i dag...? Eller inte!

Dumdidum ;)

Hockeynörden...

2012-01-06T05:16:00.001+01:00

... skriver inlägg mitt i natten efter att ha sett en oerhörd hockeyrysare där Sverige stod som junior VM mästare...

Inte ens de lismande skitsnackarna kan få mig att lägga ner efter en sån match. Inte dom falska föräldrarna som ljuger för att förhindra att barn har rätt till båda föräldrarna. Jag skiter i dom som snackar skit om sina X, sina nuvarande/dåvarande svärföräldrar och i dom som förvränger sanningen för att den ska passa deras syften.

Jag lierar mig med dom som skriker JA! Fokuserar mot de som som här om dagen sa att jag är en underbar människa. En annan sa kvinna. En underbar kvinna? Fatta hur skönt det känns att få höra det... bara sådär! Kämpar med de som vill komma framåt. Kämpar som småkronorna helt enkelt...

Men nu ska denna söta, lilla, smarta och underbara person gå och lägga sig :) Hur man nu kan varva ner efter att ha sett en sån här supermatch!

Med nymålade naglar. Alla naglar är långa och alldeles egna :D...

Dumdidumdum... dags att leka :)

Högst varierande...

2012-01-06T05:07:00.001+01:00

... har dagen varit. Ibland är verkligen dagarna och veckorna fulla med olika uttalanden. Ibland känner man sig ju riktigt som om "vem, vem? vem!"... jaha... det är MIG ni har så vitt skilda åsikter om. Alla människor har olika utgångs- och referenspunkter vilket ibland är mer tydligt än andra gånger. Men att människor har åsikter om min lilla person och så vitt skilda tycker jag är rätt roligt. Då de positiva är de som är övervägande väljer jag att lita på dom...

Jag brukar få frågan om jag är så j*vla redig som jag är när jag skriver. Lever jag så som jag lär med andra ord och svaret på frågan är: ja, i så lång utsträckning jag kan. Men jag är långt ifrån ofelbar - och jag har inget svårt att erkänna det heller. Men jag dricker knappt alkohol, jag är ingen kroghängare, jag är ingen sucker för droger, jag försöker vara rättvis mm mm. Visst låter det som om jag är en supermänniska? Jag kan absolut gå ut på krogen och dricka en väldig massa sprit, dansa på borden och flirta hej vilt. Ingen människa är alltid rättvis men man kan alltid försöka vara det och man kan ju definitivt försöka hålla sig till sanningen och har man svårt för det kan man ju helt enkelt hålla tyst? Bland de ultimata lögnerna är väl bland annat när ett antal personer snackar väldigt mycket skit om varandra, egentligen rent förtal och sen sitter och lismar som en annan spyfluga för samma person? Ibland har jag sån lust att bara lyfta på locket och tala om vad vederbörande sagt om varandra. Det skulle ju egentligen vara rätt spännande, Men tyvärr är det ofta så att eftersom att de är så ofelbara (som dom absolut inte är) så skulle de ändå inte ha hjärnkapacitet att inse att det är dom själva som ligger bakom... men det skulle ju kanske vara roligt att någon gång vara så där elak och tröttna och vara likadan som "dom". Ja, sjutton man kanske ska vara som "dom andra" ett tag, ljuga för personlig vinning, för att hindra mina barn att träffa sin pappa (det vore ju i sådana fall inte vara någon skillnad mot hur det är nu), berätta lite lögner för att en mor/far ska få det värre i FR. Eller någonting annat roligt... Tja, någon dag kanske... troligen inte alls!

När jag läser inläggen här inser jag att jag har varit inne i en period där jag varit väldigt allvarlig. Ja, jag är väl det då. Det stämmer nog. Det är väl olika faktorer som spelar in men det är en del faktorer som alltid följer den röda tråden - bland annat bakgrund, uppfostran och upplevelser i livet. Jag är bara så trött på människor som lever för skitsnack. Men dom måste ha väldigt fattiga liv om andras liv är så mycket mer intressant än deras egna...

Men nu lämnar jag avdelningen för stora irritationsmoment och glider tillbaka till där jag egentligen började, med att jag är underbar! Att få höra sånt är mer än upplyftande för själen. Okej, det är väl inte så att jag brukar få höra att jag är ful, tillhör inte avdelningen för träsktroll (som en del ex brukat benämna sina ex som) men som alla andra människor lider även jag av dåligt självförtroende vad gäller mig själv och mina attribut så att säga ibland. Ändå har jag alltid medveten om att jag ändå är rätt söt, vacker, underbar och får man höra det många gånger, blandat med mystiska uttalanden om att man "andas sex" så inser man någonstans där att det stämmer nog. Tror säkert det finns ex som inte framställt mig i fördelaktig dager men dom har jag rätt bra koll på för det är väldigt få av dom som jag inte är på god fot med... Men när det händer att man dippar gäller det att fokusera mot att minnas de goda orden.

Nej, nu ska detta icketräsktroll ta och göra något annat!

Dumdidum!

Jag är riktigt stolt...

2012-01-05T04:13:00.001+01:00

... över mig själv idag :D . När lillprinsessan var liten gick jag en utbildning i nätverksteknik och webbdesign. Verkligen oerhört roligt. Inte bara för att jag lärde mig att göra en massa med datorer - det var oerhört trevliga skolkamrater och Calle som var vår huvudlärare ska vi bara inte tala om. Vi skrattade så att vi tjöt ibland, han var gift med en "Kiwi" och innan vi fattade att hans fru var från Nya Zeeland så undrade vi mycket över det där med "Kiwi". Vi gick även igenom det där med att plocka isär datorn och sätta ihop den igen men det är ingenting jag någonsin har praktiserat sedan vi gjorde det. Där. För ca 11 år sedan...

Min stora dator, den som Lillprinsessan använder har en egenhet som den har haft i ca 4 år. Den stendör! Helt plötsligt läser den inte in filerna när man startar den. Sen är den död ett par månader, ja, det är så! Sen fungerar den ett par månader (ibland tom ett år) innan den dör igen. Flera vänner har sagt till mig att jag ska kolla inne i dator, dammsuga den och kolla ordentligt att alla kontakter sitter som de ska osv. Så helt plötsligt hade jag engagerat prinsen i att lyfta upp det stora åbäket på köksbordet. Efter lite klureri kom vi fram till hur vi skulle få bort sidoskivan. Där inne låg vad som kändes som ett kilo dam. Fram med dammsugaren och börja dammsuga. Eftersom att den ändå inte fungerade så tänkte jag att va sjutton och tog bort ett kylaggregat och skruvade loss den stora fläkten. Inne i fläkten och kylaggregatet så satt det en tjock matta av damm. Minsta skruvmejseln fick agera bortpetare. Innan jag var nöjd hade det gått över 1 timme. Gjorde rent med putsduk och tops. Var riktigt noggrann. Dammsög överallt och putsade med lilla putsduken. Satte tillbaka allt som jag tagit bort och så flyttade prinsen de tillbaka till där den ska stå. Lillprinsessan hade påbörjat ett jobb med att få ordning på sladdarna. Ner på golvet och in med datorn där den skulle vara. Lyckas koppla in allt som skulle in och tryckte på knappen. Bad en bön om att snälla...

Den startade jättefint! Den lät inte som ett reaplan längre utan ett tyst surrande ljud som hördes lite högre när fläkten slog igång :D. Så nu hoppas jag att den fortsätter vara snäll med mig!

Har även idag försökt få över lite kloka tankar till en kille som väntar på att det ska lösa sig om hur hans barns umgänge ska regleras. Hans ex verkar inte lätt att tas med. Sms-bombning och baktalande. Kollade hans mobiltelefon efter "bevis" på en påstod otrohet och allt vad det är. Påstår att han än gör det och än det. Sorgligt är det. Jag förstår inte vad som driver dessa människor till att ha så lite tillit till någon som man säger sig älska/ha älskat. Det finns tyvärr många människor som är så här och det är inte könsbundet. Jag har träffat på en del och ibland blir man nästan mållös över hur de kan ljuga och manipulera för att få rätt. Extra sorgligt är blir det när det handlar om en vårdnatstvist, att föräldrar inte kan "se" att det är inte föräldrarna som ska ha tillgång till barnet utan att det handlar om att barnet ska ha rätt till båda sina föräldrar. Det är klart att det finns tillfällen då man för barnets bästa försöker se till att ett umgänge sköts med tex kontaktperson. Men när det kommer till sådana fall där endera föräldern medvetet ljuger för att skada den andra föräldern har man definitivt inte tänkt på sitt barns bästa. Sen finns dom människorna som tycker dom är störst, bäst och vackrast när dom gör det...

Vet ni - de är inte störst, bäst och vackrast! Dom är små, patetiska människor och är dom föräldrar så är dom dåliga föräldrar om dom inte kan se över sina egna tillkortakommanden i striden om hur de på bästa sätt ska hindra sitt eget barn att träffa sin andra föräldern för att tillfredsställa sitt eget ego... Nu håller jag tummarna för att killen, vars fd baktalar honom, kan få familjerätten att inse att hans barn inte mår bra och att umgängesreglerna bör ändras för barnens skull.

För alla barns skull önskar jag att barn, som har föräldrar som delar på sig, har såpass vuxna föräldrar att de får leva med sina föräldrar i lugn och ro på ett sätt som är tillfredsställande för barn och föräldrar. I de fall där det verkligen är illa ställt vad gäller snällhet så måste man ju naturligtvis skydda sitt barn. Det är inte könsbundet vem som är förövare. Faktiskt inte!

Dagens låt sjöng Storprinsessan för sin mamma när hon uppträdde en gång för att säga till mig att jag är motsatsen till den förälder som det kan tänkas handla om. Hon ville att jag skulle veta att jag alltid stått bakom mina barn och låtit dom växa till den de velat vara. Till och med när hon ville bli Sveriges statsminister! Fortfarande får jag tårar i ögonen när jag hör den, det är nog den finaste kärleksförklaring jag fått av min dotter <3

Jag erkänner...

2012-01-04T03:48:00.000+01:00

... jag är hockeytokig. När vännen sover sitter jag här och tittar på juniorhockey, VM från Canada. Det är jag, Sniff och Lovisa som är vakna men dom är inte intresserade av hockeyn. Lovisa spelar 3DS och Sniff vill mest gosa. Det fanns två scenarion när det gäller mig och hockey - antingen skulle jag växa upp till att hata det eller älska det. Som liten stinta blev jag ett par gånger i veckan instoppad sist in i bilen ovanpå hockeytrunkar och spelande bröder. Jag lärde mig slappna av för att inte frysa (en konst jag behärskar än i dag), jag lärde mig hockeyregler, sköta dörren till utvisningsbåset och att skrika mig hes!

Sveriges 2 sista matcher i juniorVM har ju varit ruggigt spännande och till slut vann vi inatt efter straffläggning. Att behålla publiken framför TV'n kan de i varje fall ;) Nu är det bara att invänta finalen som går den 6/1. Det är ju tur att man inte bokat in någonting annat dagen efter då den startar kl 02.00.

If you tell the thruth it becomes a part of your past. If you tell a lie it becomes a part of your future!

Det kan inte sägas tydligare. Om man håller sig till sanningen kan du vandra vidare i ditt liv med huvudet upprätt och du har ingenting att försvara, du kan där emot få verifiera sanningen. Du kan vara lugn helt enkelt. Har du serverat en lögn måste du bland annat hålla reda på vad det nu var du sa och i många lägen måste du försvara din lögn. Det är lika bra att ta med det i beräkningen när du serverar den. Blir det många lögner så får man dessutom svårt att hålla ordning på dom i längden för vad sa jag till vem??? Jag fick lära mig redan som liten att sanningen är det som är det gällande. Och jag försöker i den mån det är möjligt att lära detta till mina barn. Jag kan bli mycket mer ilsk på barnen om det kommer fram att de ljugit om något än vad jag blir om de säger sanningen om saken direkt. Det beror på att jag tycker det är starkt att berätta en sanning även fast den är obekväm. I många lägen blir jag inte ens arg då för jag vet precis hur mycket ångest det kan ligga bakom att säga någonting som man redan i förväg vet att föräldern absolut inte tycker om att få höra.

När man vet att någon har sagt en lögn Ja, det kan ju vara så ibland att man vet rent instinktivt att "det där inte stämma" eller så sitter man faktiskt inne med vetskapen om att det att det är just en lögn. Då får man ju lixom bestämma sig för att ska jag låta det här passera eller om jag helt enkelt ska säga att man vet att det är en lögn. Frågan är ju att är det tex värt att riva upp himmel och jord för en liten lögn eller ska man tänka att "jaja, jag vet ju redan hur det är så varför tex starta ett gräl om det"? I mina ögon handlar det om att vara vuxen. Det finns naturligtvis tillfällen då man absolut ska säga till "att det där stämmer ju inte". Om man är osäker på sanningshalten i det som sagt så får man väl, om man kan, fråga den som det handlar om huruvida det stämmer eller inte.

En del människor ljuger av rena rama farten. Kanske ser de chansen att få sätta dit någon? Eller är det så att de ljuger i syfte att skada? Göra någon illa? De kanske inte vågar stå för sanningen? Jag har träffat en del personer som ljugit mig rakt upp i ansiktet för att det nog skulle få dom "att se bra ut". Jag är av lärdom väldigt restriktiv med vad jag tror på. Men det är långt ifrån varje gång jag går till attack för ibland tänker jag bara att det tjänar ingenting till i varje fall. Ibland handlar det om att jag vet att (när det handlar om andra människor) det är för att skada som det sägs. Misskreditera helt enkelt. Göra illa. Men i mitt stilla sinne tänker jag just som meningen där ovan att lögnen - den får du alltid leva med, hålla reda på och den kommer att följa dig hela ditt liv...

Lite visdomsord till - sagt av en av barndomens idoler, Bob Marley:

'Everything in life is temporary.
So if things in life are going good,
enjoy it beccause it wont last forever.
And if things are going bad, don't worry.
It can't last forever either.

Fram och tillbaka...

2012-01-03T18:59:00.001+01:00

Lillprinsessan har köpt ett Nintendo 3DS för en del av pengarna hon fick i julklapp. Mamma budade på Tradera och fick köpt ett helt nytt från Webbhallen för endast 1.394:- med frakt. Jättebra pris då de brukar gå på runt 1.600:-. Det kom igår så idag var det ju nästan ett måste att försöka få tag på ett spel. Eftersom att jag ska sjunga ikväll så åkte vi in på eftermiddagen så att jag slapp åka hem igen mellan. Vi började på Spel & sånt - där hittade hon inget tyckte hon. Vi åkte vidare till Elgiganten där hon iofs hittade 2 spel hon ville ha men dom är så mycket dyrare där än tex på nätet så vi åkte vidare till Flygfyren. Dom har ju massa spel! Dom hade 1 (!) så det blev bara filmjölk och lite tacosaker och sen tillbaka till Spel & sånt. Igen... Nu köpte hon ett Sims spel, husdjur tror jag att det var. Men ett spel blev köpt och Zelda beställer vi på nätet istället så blir det billigare för henne och hon kommer ändå ha pengar kvar av sina julklappspengar.

Idag fick jag en ingivelse och satte på mig ett par byxor jag inte kunnat ha på ett tag. Det är ju så med herr Morbus Dercum att reumatismen, som är en mjukdelsreumatism sitter i fettcellerna bland annat. Så även om man inte är tjock av för mycket mat så blir man i de flesta fall överviktig på grund av att fettcellerna är inflammerade och är många gånger större än vad en cell ska vara. Fettceller har man överallt i kroppen och man får ju vara glad så länge det inte är de i huvudet som blir inflammerade... Att gå ner i vikt på traditionell väg är således i de flesta fall ett omöjligt projekt för någon med Dercums då fettcellerna inte minskar då de inte är förstorade på grund av fetma. Rent kroppsligt anser magen, kroppen och människan i sig att den inte är överviktigt och det finns ju ingenting att minska på. Det finns de av oss som genomgår fettsugning då det oftast är enda sättet att gå ner i vikt för oss. En magsäcksreducering brukar inte ge någon effekt alls. Då reguljär träning orsakar fler infektioner i cellerna är dessutom den typen av träning väldigt ineffektiv och orsaker mer smärta och lidande. En del av oss har fått prova en medicin som heter Efedrinhydroklorid, den har effekt på ca 30-40% av Dercumpatienterna vad gäller lite smärtlindring och i ca 30-40% av dom procenten kan man även få en viktminskning. Jag tillhör dom som gick ner i vikt när jag började med medicinen och så länge jag äter den blir inte viktökningen lika stor. När man snackar Dercums så är det stor viktökning vi pratar om, det är typ dom som är så där stora i tv-programmen man ser från USA eller åtminstone dom som är så stora att man rent spontant vänder sig om.

Därför blev jag så glad när mina byxor bara gled på hur lätt som helst idag samt att skärpet hamnade 3 hål mindre i morse :). Innan jag blev sjuk gick jag oftast ner av två orsaker - att jag mådde riktigt bra eller att jag mådde förjävla dåligt. Just nu borde jag må förjävla dåligt men ändå mår väldigt bra så denna gång har jag inte en aning om vad det beror på. Kanske att livet flyter på med glitter och nyfikenhet i ögonen?

Nej, nu ska jag ta och leka lite :) Bjuder på lite Cake så länge och deras version av "I will Survive" -

Vart tog...

2012-01-02T18:15:00.000+01:00

... dagen vägen? Försökte, försökte och försökte verkligen somna tidigt igår då jag skulle upp vid 07.15 i morse då jag skulle ta blodprover på fastande mage. Åh, jag var duktig och kröp ner i sängen runt midnatt... och fastnade någonstans på nätet så helt plötsligt var klocka 03.10! Jomen visst... räknade ut att det blir inte många timmar sömn då läkaren ville ta proverna idag. Trots detta var jag faktiskt rätt pigg när jag vaknade och jag snoozade bara 2 gånger :)

Eftersom att jag skulle vara fastande (okej, jag fick dricka kaffe, the och vatten - utan socker) så blev det kaffe i min lilla Taxitermos. Hårtvätt, lite smink och en snabbattack av hårfönen innan jag kom iväg. Jag hade till 08.30 att komma dit och 08.25 klev jag in. Hon var duktig hon som tog proverna, det kändes inte ens. Vet ju precis vart dom ska sticka, har ju tagit en gräsligt massa venblodprov genom åren och hon tog det tom utan att stasa av först. 6 stora rör tog hon av mig, fyllda av rött, vackert blod. Blodrött är verkligen en färg jag tycker om. Jag skulle tillbaka till samma vårdcentral klockan 14.00 så jag hade med min lilla datorn och tänkte häcka på bibliotekets café och åtminstone äta frukost. När jag var på väg ut mötte jag kuratorn jag skulle till och hon såg undrande på mig. Jag har alltid eftermiddagstider hos henne så att jag får med mig kroppen på ett vettigt sätt men jag förklarade varför jag var där och då visade det sig att hon hade ett återbud just då så jag fick komma in direkt. Och idag var det välbehövligt - tro mig! Det har varit alldeles för mycket som rört sig i huvudet den senaste tiden, mycket som kommit upp till ytan som jag stoppat undan i något litet fack i hjärnan.

Jag vet att jag hade en samtalskontakt en gång för ca 6 år sedan som reagerade starkt på att jag inte hade fått någon hjälp bland annat efter mc-olyckan. Det händer fortfarande att jag drömmer att jag försöker slänga mig av motorcykeln. Jag är inte så bra att prata om mig själv och låta någon komma nära inpå. Mina saker är lixom... mina! Den kontakt jag har nu känner jag sen ett par år tillbaka privat så det var en verklig chanstagning jag tog när jag sökte upp henne. Jag pratade mycket med henne när barnens far förklarade att han skulle skilja sig (på dotterns 6-års dag...). Idag var det som att trycka på en knapp. Det bara forsade ur mig, en hel massa saker huller om buller. Vi brukar träffas med ca 1,5 månaders mellanrum men nu fick jag en tid igen 3 veckor...

En sak kom vi fram till - jag måste ha en inneboende styrka i mig. Det tyckte hon redan när jag genomgick min skilsmässa. Jag analyserar, accepterar och går vidare. Ibland går det fort - ibland långsammare. Hon skrattade åt det faktum att jag blivit kallad för dum för om det var någonting jag inte var så var det dum! Ibland är det så underbart att "bara" få höra sånt. Vi pratade även om att jag länge velat studera till diakon och hon tyckte att jag skulle kolla upp det. På alla diakonutbildningar i Sverige utom en måste man läsa tex sociologi som enskilt ämne men i Uppsala finns en diakonutbildning där det ingår. Hon, som är diakon i botten, är helt övertygad om att jag som person skulle komma till min fulla rätt där. Det är så skönt att "bara" få höra sånt - att man är bra! (Även hon kommenterade det där glittret i ögonen....)

När jag varit där åkte jag och handlade lite. De hade billiga stövlar och jag provade ett par, riktigt snygga och som gick över svullnaderna på höger ben utan att trycka. Jag skannade in dom och gick till kassan. Betalade och gick och tog kort. Jag hatar verkligen att ta porträttbilder till tex parkeringstillstånd. Finns nog inte ett enda där jag ser normal ut... Jaja... jag ser inte ut som ett träsktroll i varje fall som vissa andra ;) Satte mig i bilen och började hemfärden och någonstans där så kände jag att det var något som inte stämde... Hm, ja, jag läste av skannern, runt 270:- stod den på. Skannade stövlarna och det sista och betalade ju. Handlade lite pressade briketter till öppna spisen och tog fotona... Men... hade jag inte betalat runt 300? Det kunde ju inte stämma? Väl hemma kollade jag kvittot och ser att mina stövlar gått in för den höga summan av 23.90:- ! Så billiga stövlar har jag aldrig köpt tidigare...

Nu ska jag fortsätta med min nya header... och under tiden lyssnar jag idag bla på Jessie J:

Jag mår så bra!

2012-01-01T16:43:00.002+01:00

Ibland blir livet bara så där... bra!

En dag kommer den där känslan av att allt är så där - skönt. Då bitarna sakta faller på plats och man känner att livet återvänder. Att man blir sedd för den man är - inte till någonting någon vill att man ska vara. Att man kan skratta så mycket igen att man får tårar i ögonen.

Här om dagen fick jag en kommentar om att "dina ögon har börjat glittra igen" och så är det nog. Jag har alltid haft mina glittrande ögon - vackra, glittrande ögon med en nyfikenhet i som någon sa en gång. Jag tappade bort min nyfikenhet, jag tappade bort mitt glitter. Eller rättare sagt - det togs ifrån mig. Under många, långa dagar har jag letat efter glittret och nyfikenheten och nu börjar det återkomma. Jag såg det inte själv - någon annan såg det åt mig och det är då det faktiskt finns där. LillPrinsessan bad mig ta hem en låt och jag gjorde som hon sa. Först tänkte jag när jag hörde den att "vad är det här"? Men jag lyssnade på den i bilen och tänkte att "Ja - den är min":

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar

Gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma

Glöm dom som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjommar

Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma

Suddasuddasuddasudda bort dom

Nertryckare finns alldeles för gott om

Suddasuddasuddasudda bort dom

Som hugger dig i ryggen när du vänder dig om

Vi ser dom redan från start, ögonen säger en helt annan sak

Och det visar sig snart att det rötnaste hjärta har helt annat skal

Vi suddar bort alla tungvrickare

Dom blir mätta på att andra blir hungrigare

Dom vill se oss som en byggsten i deras del av system

Så vi rör oss flummigare

Men gropen som dom gräver kommer dom själva falla i

Men när dom slåss för att skydda sin hierarki

För vad tror dom växer upp när så mycket hat gror?

Tänk i andra banor, jag ber dig!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar

Gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma

Glöm dom som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjommar

Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma

Ställ in ditt sikte på nåt positivt

För något ryggbitande har vi ingen tid

Jo, jag ser dom men jag bara väljer att se förbi

Kan inte låta dom stjäla min energi

Nej, om nån vill hålla ner dig och se dig vissna

Så använd deras hat som en gnista

för vi växer upp med ljuset, kommer ifrån de dunkla

Det är klart dom vill se vår skuta sjunka

Jag ser dom inte på min radar

Så det spelar ingen roll hur många troll som hatar

Jag bara ser aldrig tillbaka

Nej nån guldgrävarvän kommer jag aldrig sakna

Nej en god vän går först

Dom finns vid din sida när sommar blir höst

Skin över dom, låt dom växa

Har inget hat i mitt bröst!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar

Gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma

Glöm dom som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjommar

Musik har alltid betytt mycket för mig. Text och musik i kombination ger mig styrka. Jag gör musiken till min egen och den ger mig styrka. Styrka att orka kämpa. Att glädjas. Att känna. Och att älska.

Just nu lyssnar jag mycket på just de två låtarna som jag har i detta inlägg. Och en del andra låtar. De flesta går ut på att jag är bra! Att jag har min plats i livet, att jag är värd något och värd att älska. Och jag känner mig harmonisk. Ödmjuk. Stark. Jag ska berätta, jag ska leva och jag ska återupprätta mig själv! Så det så! Och just idag känner jag att Jag Är Så Jävla Bra!

Without you, I live it up a little more every day

Without you, I'm seeing myself so differently

I didn't wanna believe it then but it all worked out in the end

When I watched you walk away, well, I never thought I'd say

I'm fine without you

Årets första...

2012-01-01T13:58:00.000+01:00

... inlägg påbörjas nu!

I vanlig ordning börjar året och dagen med Nyårskonsert från Wien och en mugg med hett, starkt kaffe. Jag har alltid njutit till nyårskonserten. Den första nyårskonserten från Wien var för 72 år sedan. I svensk tv har den sänts sen 1959 och jag antar att första gången jag såg den var jag nog 0 år eftersom att mina föräldrar alltid har sett den. Den har lixom alltid tillhört min nyårshelg. När jag var liten satt min mellanbror med mammas stickor och "dirigerade" konserten. Till och med superbakfull i Österrike tittade jag på den med mormor och morfar och en nyårsdag fick mina vänner ett mycket abrupt uppvaknande då jag kopplade in sterehögtalarna i TV lagom till kl 12.15 och höjde volymen :) Ja - de undrade mycket över mitt beteende och om jag var frisk över huvud taget. Det kanske inte är det man visar mest utåt sett till kompisarna - att man är helt såld på familjen Strauss och deras kompositioner. Det finns nog mer än en som inte har en aning om att jag lyssnar på den typen av musik. Men den fyller hela mig, min själ och ger mig alltid en känsla av att "detta år kommer bli bra".

Och det kommer det att bli. På något sätt. Jag är van att kämpa. För några dagar beskrev jag när jag hostade sönder mina halsmandlar och redan som liten kämpade för min överlevnad. När jag var 16 var det dags igen. Den 25 augusti närmare bestämt. Jag skulle egentligen ha varit på "Monsters of Rock" på Råsunda men hade sålt min biljett för att istället träffa min pojkvän. Jag ringde honom och sa att jag var på väg. När jag aldrig kom började han att undra varför jag inte kom och han bad sina föräldrar att skjutsa ner honom till mig. På vägen ner möts de av polisbilar och en avspärrad väg. Pojkvännen vågade inte fråga vad som hänt men hans pappa klev ur bilen och frågade polisen som informerade honom om att det varit en MC-olycka och att föraren låg mitt på vägen, därför avspärrningen. Då såg pojkvännen min blåa motorcykel och min röda hjälm som det stod Felix på. Hans mamma gick fram med honom och fick lov att gå inom avspärrningen för att se mig där på vägen. Jag kommer inte ihåg att han var där. Jag var medvetslös största delen av tiden.

Vad som hänt var att jag körde bakom en bil som mötte en joggare och en bil och ställde sig på bromsen. Det gick i 30 km i timmen ungefär. Joggaren hade tydligen redan hoppat ner i diket för att lämna plats åt bilen framför mig. Men hur som helst så ställde han sig på bromsen. Jag hade två val - antingen gärsgården på höger sida eller försöka ta mig emellan bilarna. Jag försökte det senare men tar bilens vänstra baklyse och flyger över bilen och hamnar ett 20-tal meter framför bilen. På mage. Jag fattade aldrig vad som hände men jag försökte ställa mig upp men det gick inte! Jag rullar över på rygg och försöker igen. Nej, jag känner ingenting nedanför midjan. Jag tar mig upp på armbågarna och det är då jag ser mitt högra ben... Det var rakt en liten bit ner på låret som sedan var vikt över det högra benet. Knäleden var böjd åt höger och underbenet låg sedan över det vänstra benet igen. Det låg alltså zick-zack över mitt högra ben. Jag gör det man inte ska och sliter av mig hjälmen och kastar iväg den och skriker att jag är lam. För det var så - jag kände ingenting nedanför midjan. Det är nu jag förlorar medvetandet första gången. När jag kommer till medvetande igen sitter en kvinnlig polis bredvid mig. Hon var blond kommer jag ihåg. Jag fick ur mig att jag ville ha en cigarett (?). Hon erbjöd en gul Blend men jag ville ha en av mina Hobson. Dom låg i min högra byxficka och på något sätt lyckas jag få upp dom. I dag skulle nog aldrig polisen gått med på detta men en ilsk Pebbles är ilsk. Och är hon skadad så är hon rosenrasande! Jag tog ett bloss och det är då smärtan kommer! Och jag återvänder till medvetslöshet.

Nästa gång jag vaknar till sitter min granne där och säger att han ska åka ner till mina föräldrar och jag säger att de inte är hemma. Jodå säger han och jag säger nej, de är och plockar svamp. Nejdå säger grannen och jag ryter att NEJ! dom är inte hemma!!! Polisen säger till honom att lyssna på mig. Någon stryker håret ur min panna (det var pojkvännen har jag fått reda på i efterhand). Jag börjar rabbla en rad siffror, rena grekiskan. Efter en stund får grannen klart för sig att det jag rabblar är min pappas mobiltelefonnummer.

Pappa var väldigt tidig med att ha mobiltelefon och han hade en då, 1984. Det var den enda gången jag kunnat min fars mobilnummer utantill... Grannen springer in till närmaste hus och ringer men inget svar. Han lämnar ett mycket förvirrat meddelande (har mina föräldrar berättat) där han säger att jag varit med om en MC-olycka och han glömde att berätta den lilla detaljen att jag var vid liv. Mina föräldrar gick där i skogen och plockade svamp när pappa helt plötsligt blev alldeles stel och säger till mamma att de måste gå till bilen - NU! När de närmar sig bilen hör de de första sirenerna. Det var polisen. När de väl tagit sig genom skogen hör de sirener igen - det var ambulansen. De sätter sig i bilen och börjar bråka om vem som ska ringa upp telesvaret. Pappa förlorar och ringer upp och hör grannens förvirrade meddelande och börjar gråta. Han tar sig samman, berättar för mamma och börjar åka mot färjeläget. Då vi bodde på en ö så väntade färjan på ambulansen som skulle komma så de kom helt enkelt inte över Vätösundet. Då han visste att färjan skulle köra direkt när ambulansen kom ställde han sig i riktningen för att följa ambulansen när den väl kom. Mina föräldrar har aldrig rökt så mycket på så kort tid och båda grät dom. Dom hade ingen aning om ifall jag levde eller inte.

Borta på olycksplatsen ligger jag och vandrar ut och in i medvetslöshet. Jag kommer ihåg de bilar som prompt skulle ta sig förbi olycksplatsen för att de skulle med färjan (som inte gick eftersom att den väntade på ambulansen). När ambulansen kom fick jag lustgas, de var ju tvungen att lyfta mig. Jag trodde länge att det var 2 personer som lyft mig men det var 6 stycken - då mitt ben var i 4 delar bar en person varje del för att minska risken att mer gick sönder inne i benet. Jag kände igen en av ambulansförarna, han är pappa till en av mina kompisar. När dom började lyfta skrek jag - högt, gällt och avgrundslik. Jag föder hellre ett gäng barn till än upplever den smärtan igen. De la ner mig och jag fick mer lustgas och till slut kunde de lyfta mig upp på båren. Jag kommer inte ihåg så mycket från ambulansresan utom att i kurvorna gjorde det ont och jag var oerhört irriterad på sirenerna som lät så mycket.

Mina föräldrar stod på fastlandssidan och väntade och nu såg de ambulansen komma i full fart nerför färjebacken och färjan kör direkt. När den kör av sätter den på sirenerna och kör iväg med hög fart och mina föräldrar körde efter. Pappa har tydligen aldrig kört så fort på den vägen någonsin, vissa sträckor var de upp i 160 km i timmen och det var där någonstans som mina föräldrar insåg att jag nog levde för annars skulle de nog inte kört så fort - om det inte fanns något liv att rädda. När vi kom fram till sjukhuset åkte ambulansen in till akutintaget och mina föräldrar ställde bilen utanför ingången och sprang in på akuten där en sköterska väntade på dom. Snart kom jag upp i hissen och dom fick se mig och framför allt fick dom besked om att jag levde. De visste inte hur skadad jag var än, om jag var en av mc-olyckorna som har tur och överlever eller om jag hade fler, inre skador än benet som låg zick-zack. Men jag levde i varje fall! Det jag sa när jag kom till medvetande och såg mina föräldrar var: FÖRLÅT!

Efter detta åkte jag iväg till den första av många operationer som skulle komma. Totalt blev jag under de 3 veckor jag var på sjukhuset opererad 26 gånger men om det... kan jag berätta en annan gång.

Jag överlevde! och det är jag så oerhört glad över. Jag kämpade för att överleva då och jag kämpar för att överleva nu. Är ändå rätt tillfreds med livet, har ett lugn i hjärtat och ler när jag tänker på att nu är det nytt år.
Det är mitt liv, jag mår "bra", jag är älskad av människor omkring mig, jag älskar människor omkring mig. Det finns människor att krama om och skratta med, det finns människor att skapa med. Att sluta kämpa ligger inte för mig antar jag...

När jag låg på sjukhuset lyssnade jag nästan obrutet på denna låt med Py Bäckman - Jag lever!

God fortsättning på er!

Då var året slut...

2012-01-01T01:52:00.001+01:00

och jag undrar hur man ska summera detta år.

Snö i mängder var i varje fall början. 10-årsjubileum med Norrtälje Gospel och fullsatt på Folkets hus. Oerhört roligt måste jag säga. Det där med att sjunga Gospel är en stor passion för mig. Jag har flera gånger blivit erbjuden sång på recept men det har ju inte direkt behövts då jag ju hela tiden har sjungit. Det stärker själen men det ger även en påfyllnad av energi samt att det rent kropsligt öppnar upp alveolerna i lungorna och på så sätt syresätter blodet bättre.

Vad har mer hänt... Haft en underbar semester i husvagn. Hälsade på diamanten som tyvärr inte är med oss längre men som jag bär djupt inne i mitt hjärta.

Var på valet av Håkan Juholt och om honom... jag sa inget om honom då och jag säger inget mer... Arbetat politiskt inom Utbildningsnämnden och det Kommunala handikapsrådet. Båda två är lika intressanta fast på olika sätt. Blivit mer än förbannad över den politik som förs inom kommun, landsting och regering. Regeringens politik anser jag vara mer än människofientlig och tar över huvud taget inte om om Sveriges alla individer utan endast de som redan har. Massor!

Kroppsligt har det varit mest bakåt i år. Herr Dercum och fröken Fibro fick på slutet av året sällskap av fru Knölros och mr Kalk. Jag menar - varför inte? Ingen hjälp finns men jag har i varje fall fått vad det verkar som en bra läkare som inte sätter allt ihop med herr Dercum och som vill skicka mig på ett opiodtest bland annat. Psykiskt har jag mått skit mest hela hösten. Det tar enormt på psyket när man har ont hela tiden men det är bara att fortsätta kämpa helt enkelt. Något annat val finns nog inte.

Barnen fortsätter att växa och det är jobbigt att vara helt ensam med dom ibland. Att aldrig ha ett stöd från någon annan vuxen och få ta alla smällar själv. Att ha en tonårsson och en nära nog tonårsdotter kan innebära sina kontroverser men för det mesta flyter det ändå på rätt bra. De var 1 månad hos sin far på Hawai och för mig var det, hur mycket jag än älskar mina barn, ett välbehövligt vilande från mina barn. Men det gav styrka att orka fortsätta.

Jag har träffat en del gamla vänner, det är aldrig helt fel. Skrattat åt saker vi gjorde som, hm... små? Större? och nuvarande... Det blir lite förvirrat ibland men jag någonstans tror jag inte jag blir äldre. Jag kommer nog att förbli en person som har förmågan att le åt mig själv, spralla ut, vara allmänt knäpp och ha roligt åt mig själv. Livet blir hur som helst mycket lättare att leva om man har lite humor.

Det finns en del tistbollar jag gärna skulle vilja klanka ner på också. Bland annat de som är skadeglada, troligen av naturen antar jag. De som gör andra illa utan att kunna se vad de gör för fel. Årets mediadrev mot en del skyldig, en del mindre skyldiga. Personer som ljuger för egen vinning. Personer som baktalar - speciellt där det inte finns sanning bakom. Och säkert finns det andra tistbollar också. Om du funderar över om du är en - då är du säkert det med. Annars behöver du inte oroa dig :)

Det här året bjöd nog på mer tårar än vad det bjudit på skratt.

Jag hoppas verkligen att det nya året kommer att bjuda på mer skratt, mer kärlek, mer omtanke om varandra och mer att glädjas åt för en liten småsten!

Farväl 2011 - jag kommer inte sakna dig mycket!
Välkommen 2012 - jag hoppas du blir bättre!

Gott Nytt År!

(Fastnade under nyårskvällen framför TV'n och filmen Dreamgirls. Beyonce är bra....)

2011-12-31T20:46:00.000+01:00

Har haft ett inlägg på fingrarna hela dagen idag... men det har ändrat sig hela tiden. Skulle jag få ur mig allt jag vill skriva så skulle det bli en mängd inlägg med dagens datum på... typ!

Nu säger jag typ, dottern säger väl och när jag var typ 16 sa jag lixom.... i varannan mening. Till föräldrarnas stora vansinne. Då förstod jag dem inte men det gör jag nu då jag får samma spel på dotterns väl. Mina föräldrar var nog rätt stränga men med den fördelen att jag visste vad som gällde redan från början. De gjorde även en sak som jag "bjudit" mina barn på och det är att jag kunde "skylla på att mina föräldrar vill inte att jag ska göra det eller det" när de egentligen inte hade en aning om vad som var på G. Jag använde alltså mitt egna, sunda förnuft för att backa ur någonting men för att inte förlora ansiktet inför kompisarna (ja, det var ju på den tiden kompisarna var bara så viktiga) men jag skyllde det på att mina föräldrar sa nej. Anseendet i behåll och jag hemma :) Helt perfekt alltså! Jag ger mina barn samma skydd som jag fick. Kompisar är viktiga men man ska alltid försöka vara sann mot sig själv och det bästa av två världar är väl okej att ha?

Dagen idag började sent för mig. Jag somnade inte förrän klockan var halv 6 i morse! Jag var så irriterad, förbannad, tillfreds och en massa andra känslor som igår fick plats i mitt inre. Med andra ord så fick inte sömn plats inatt. En bidragande orsak var nog även att jag fastnade framför den förträffliga filmen "Andarnas hus". Den är egentligen rätt hemsk när man tänker på den militärkupp i filmen som speglar den militärkupp som Chile gick igenom 1973 då Allende störtades och Pinochet tog makten. När jag ser filmen känner jag också grunden till mitt egna politiska engagemang som ju står fast på grunden om Frihet, Jämlikhet och Broderskap.

Så jag vaknade helt enkelt inte förrän kl 14.00 (!). Jajjemen, morsan kan hon! Men faktum är att jag var fortfarande lika irriterad när jag vaknade. Blandat med annat. Dagen har pendlat fram och tillbaka. Den började även med en diskussion på FB om hur kvinnor (främst) har en tendens till att ignorer det faktum att även män misshandlas. Jag tycker (naturligtvis) att den kampanj som Aftonbladet har om att den misshandel som föregår i Sverige av kvinnor är jättebra! Däremot så "glöms" ofta de andra förhållandena bort. Det förekommer misshandel av partners i alla olika typer av förhållanden - misshandel är inte könsbundet som det tyvärr framställs ibland. För många år sen var jag på en föreläsning om bla misshandel och redan där uppmärksammades den snedvridningen. Misshandel förekommer i kvinna/kvinna, man/man och kvinna/man förhållanden och den är inte könsbunden. Däremot är misshandel inom kvinna/kvinna ("men två väna små kvinnor misshandlar ju inte varandra), man/man ("2 starka karlar pucklar ju inte på varandra") och kvinna mot man ("men vad är det för karl som inte kan försvara sig mot sin kvinna?") mindre känt och pratas mindre om. Det är tyvärr mer skuldbelagt än misshandeln av kvinnor och tas mer sällan på allvar, ignoreras av polis och sjukvården. Jag var med i en undersökning en gång på en vårdcentral som handlade om bemötande på vårdcentraler och frågor man får. Den visade, precis som undersökaren misstänkte, att okunskapen om misshandel är mycket stor inom sjukvården vad gäller kvinnor och i övriga förhållanden i synnerhet...

Sorgligt... Jag känner personer från olika världar och konstellationer som utsatts för våld. Kvinnan som levde med en kvinna fick aldrig en fråga om sina skador som hon kom till akuten med utan man svalde hennes bortförklaringar utan omsvep. Lite som känslan att "jaja, hon är ju flata, små timida översexuella varelser". Hemskt bemötande och totalt oientelligent men men. Mannen som även han kom in med skador gång efter annan stämplades som slagskämpe ända tills den gången han kom in allvarligt knivskuren av sin kvinna och livet hängde på en skör tråd för honom. Under polisförhör och rättegång kom allt fram men han fick frågan om varför han inte slog tillbaka??? Men hallå? Ungefär samma bemötande fick den homosexuelle manlige vännen med den skillnaden att han sexuellt blev jämförd med den översexuella flatan. Ignoranta och idiotiska ställningstaganden!

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg i debatten? Jo, att misshandel är faktiskt inte könsbundet och det förekommer tyvärr inom alla olika typer av förhållanden. Att på något sätt, fysiskt eller psykiskt, utsättas för misshandel är oerhört skuldbelagt för den som utsätts för det. Det viktigaste när någon väl börjar prata om det, på sjukhuset, kvinnojouren, mansjouren, kvinnofridssamordnaren eller vem det nu är som någon börjar att prata med är att det tas på allvar. Att det inte ignoreras. Att man ger stöd. Att man blir lyssnad på. Stöd är alla människor värda. Tyvärr är julhelgen en av helgerna då landets jourer fylls med människor som blivit misshandlade av någon de litar på. För mycket sprit eller droger. För lite tillit. För lite insikt. Anledningarna är många - men ingen typ av misshandel får ignoreras. Därför säger jag att Aftonbladets engagemang är jättebra - jag bara önskar att de vidgat vyerna lite till att det skulle handla om alla! Jag önskar att fler än jag engagerade sig i att hjälpa alla de som far illa i förhållanden. Oavsett kön.

När jag väl fått fram detta budskap - där jag till slut fått alla med mig :D så började dagen kännas riktigt bra!

Kram på er alla!

2011-12-31T02:36:00.001+01:00

Dumdidumdidum.... Mitt i sorg kan det komma förbi små glädjeämnen som biter sig fast. Det kan vara i princip vad som helst som triggar det. Oavsett händelser i livet så tror jag att man måste kunna se livets små glädjeämnen. När den förmågan försvinner tror jag människan är riktigt illa ute.

Det är ju lite konstigt att jag är glad idag av alla dagar då jag åkte på dom där f*ckin' ventilerna. Eller glad är väl kanske fel att säga. Tillfreds på något sätt. Den enda känslan jag kan jämföra det med tror jag är att det är som så efter att jag har haft sex (ja, faktiskt). Jag såg något idag som fick mig att le stort och titta storögt och det fick mig att känna mig bra och levande :D.

Sådana små saker får mig att må bra :)

I mitt hjärta...

2011-12-30T19:11:00.003+01:00

... finns det rum för många.
I olika ställningar, olika former, olika orsaker.

Där finns familjen - de älskade barnen :)
Man får väl stoppa in föräldrar och brodern där med.
En del övrig släkt finns det med.
Sniffisen får väl glida in också.

En del vänner finns även i mitt hjärta.
Både kvinnor och män.
Och jag älskar dom som vänner.

I mitt hjärta finns det även rum för 1 man.
Alltid bara 1 man.
Inte 2, 3 eller 4.
Utan 1.

Att älska innebär kärlek.
Att älska innebär tillit.

Att älska med någon...
är för mig sammanbundet med att jag älskar.
Det är precis lika enkelt som det där med att älska.

Principer... jo, så är det nog.
Men man ska ju vara så sann mot sig själv som det går.

Så jag fortsätter att älska barnen.
Jag ska fortsätta älska familjen.
Jag ska fortsätta älska mina vänner.
Och några andra få personer...

På de olika sätt jag älskar!

Tjoho... och här går det undan...

2011-12-30T16:29:00.001+01:00

... eller vad tusan man ska kalla det för...

Nanade tidigt igår för jag visste att jag skulle upp idag. Efter att ha kämpat med den däringa armen bestämde jag mig för att faktiskt åka till läkaren idag. Jag skulle iofs ändå dit då jag behövde ny medicin. Nu visade det sig att de problem jag hade denna gång nog inte härrörde sig från Herr Dercum utan nu ska jag på provtagning på fastande mage nästa vecka. Det gjorde helvetiskt ont när min läkare försökte lyfta armen. Om det fortsätter så... fortsätter det. Typ!

Förbi föräldrarna en sväng och sen in på Coop för att handla. 3 köttbuljongtärningspaket för 35:- blev 3455:- i skannern... på något sätt kändes det inte speciellt rätt, haha... Tog mig förbi systembolaget (ja, det är sant) och köpte den minsta flaskan med mousserande som fanns och den kommer säkert inte ens bli uppdrucken utan det blir väl som vanligt att kolsyran får försvinna och så använder jag drycken i någon matlagning... Lite reatittning och inköp av lite underkläder :). Konstaterat att underkläder på Lindex kommer jag inte att köpa såvida jag inte vill... känna mig som 75 år... typ... tittar runt lite till och sen påbörjade jag resan hem med att åka in på macken för att lufta däcken. Det är då det händer.... på höger bakdäck!

Ventilf*nskapet hamnar i handen och luften bara åker ur däcket! Snabbt som sjutton in med ventilen igen, ser att det finns luft kvar i däcket... så det är bara att åka tvärs över gatan till gummiverkstaden. Och så gå in... "jo.. hm... kan ni hjälpa mig...?" Alltså, jag hatar det. Jag känner mig alltid mer blond när jag måste gå in så för de utgår alltid ifrån att man som kvinna (och blond) inte kan det där med bilar. Och jag är faktiskt rätt bra på dom... eller i varje fall inte urkass... Hur som helst, när deras kaffepaus var slut engagerade han sig i mina däcks ventiler. Nr 1 byttes, det var ju lixom nästan inget kvar. Vid koll av vänster fram visade det sig att... jo, men visst - f*nskapet läckte så det täcket åkte av och ventilen byttes. Aja... lika bra att kolla höger bak med och då stod han med den ventilen i handen! Så 3 stycken bytta ventiler blev dagens facit vad gäller bilen... för en liten nätt summa av 495:-. I julmånaden! Shit!!! Det fjärde bytte jag ju dagen innan julafton förra året då jag stod med det i handen. På samma mack. Och bytte ventil på samma gummifirma. Men nu ska jag väl inte behöva byta några ventiler på ett tag... hoppas jag :~)

Nu är jag och Rultan hemma i varje fall. Maten upplockad. Jag är så trött på att människor missförstår, lägger sig i, drar egna slutsatser och beter sig som asholes. Och nej, det kanske inte är just dig jag menar utan det kan vara en av de andra 78 personerna (typ... (igen). Eller helt enkelt inte någon speciell. Utan en känsla bara. En undran. Ett ställningstagande. Men min upplevelse är att de som tar mest illa vid sig är de som ofta känner sig träffade. Har man ingenting att vara orolig för så finns det ju ingen anledning att ens rycka på axlarna. Eller?

Egentligen hade jag tänkt att skriva om något helt annat just nu men vid närmare tanke så skippar jag det. Någon annan gång, någon annan dag, någon annan tid kanske jag ska göra det. Men inte nu...

Förbaskade arm!

2011-12-29T21:26:00.002+01:00

Jag har en högerarm som inte vill kännas vid mig!
Eller jag kanske ska säga att jag känner den allt för mycket.
Lyft armen... nehej... det gör vi inte!
Känn armen - oh, jo det gör jag ty den gör allt för ont.
Men samtidigt så känner jag inte delen mellan armbåge och handled.
Den sticker det mer i när den känns.
Helt plötsligt kunde jag inte andas då hela bröstet sprängvärkte och samtidigt "försvann" hela armen
innan den började sprängvärka.

Det är inte så smart att skriva då kanske... men det fungerar för tillfället i varje fall.

Jag har en känsla av att det blir doktorn i morgon för nu börjar till och med jag bli orolig.

Livet med herr Dercum är inte så lätt för jag vet aldrig vad jag kan förvänta mig...

En annan sak som just slog mig - hur fanken ska jag få av mig kläderna i kväll?
Vid sådana här tillfällen önskar jag att min hjärtas när fanns här...

Det är förbaskat skönt...!

2011-12-29T16:29:00.001+01:00

... på väg in i duschen.... man måste ju bli ren ibland.. haha... Jaja! Tar med mig kläder och i handen hade jag en sån där Skvallerblaska som jag köpt här om dagen men inte läst än. Tror ni att jag duschade? Nej... nej...

Väl stående där så utan att jag tänkt på det hade jag lagt ner en väldoftande badoljekula och hällt i badskum... För att duscha??? Hjärnan hade på något sätt där bestämt sig för att jag skulle bada. Ett undermedvetna kanske, jag vet inte. Kanske för att jag har haft ont i musklerna idag och att det brukar hjälpa med ett hett bad? Keine anung! Men det blev ett långt, skönt bad :)

Jag låg där i badet och läste om alla kändisar som jag inte är ett dugg avundsjuk på, snarare tycker jag att de är rätt patetiska faktiskt. Men ibland är det roligt att läsa om dom. Så det gjorde jag. Där i mitt högst oplaneraade men ack så sköna bad!

Men nu är jag ren i varje fall och det nyklippta håret är fixat med lite vax. Känns lite konstigt att ha en rufsig frisyr igen men jag vänjer mig nog :)

Vänner från förr...!

2011-12-29T00:33:00.003+01:00

La mig ner i soffan igår vid 24.00... och vaknade vid 04.00 då lillprinsessan skulle gå och lägga sig... Ja, man är väl inte dum antar jag och hon tog naturligtvis chansen att hänga vid datorn längre när morsan somnar i soffan. Jag orkar inte ens bli arg på henne för det... Av någon anledning sätter jag mig upp i soffan och sitter där ett tag och sen så somnar jag sittande där och vaknar vid 06.00... För att lägga mig i sängen och somna om riktigt... till 12.00! Jajemen... ja, det var rätt skönt att sova länge faktiskt.

Fördel med större barn - man kan sova länge :D

Lite över 3 ringer en gammal kompis och frågar om jag är hemma... vilket jag är så de kommer förbi. Den lilla dottern är så söt! Hon ritar på Hello Kitty-saker som hon fick av mig. Hon ville absolut inte åka hem men däremot ville hon ha pannkakor så jag bjöd på det med. Lillan smörade in sig hos prinsen så hon fick låna XBoxet och spelade bland annat Pinjata medan vi vuxna pratade om "gamla" tider och nuvarande tider. Livet är inte så lätt alla gånger kom vi fram till. På ett sätt kan jag nog säga att jag står i skuld till denna vän. Av orsaker jag inte ordar om just nu, av orsaker som är oväsentliga här idag.

Den som tidigare läst min blogg vet att jag har svårt för föräldrar som skriker och gormar på sina barn. Ofta förstår inte föräldrar att barn faktiskt hör hur vuxna beter sig. De ser också. De tar till sig. De gör efter. Och de blir ledsna när en förälder blir jätteförbannade på dom när dom börjar bete sig likadant som den vuxne. Ni vet - förebilden (?). Då blir det som det blir, den andre föräldern tar barnet och åker hemifrån - bara för att få lugn och ro. Tänk till innan är mitt råd till den arge... Tyvärr ser man detta beteende. Glömmer nog aldrig min ena granne som hade sin lilla son som slagpåse. Jag blir förbannad på mina barn men inte för spilld mjölk. Och ibland är jag nog orättvis också och det har faktiskt hänt att pojkvännen sa åt mig att jag skulle lugna mig. I ett sånt läge är det viktigt att man ber barnet om ursäkt. Jag har alltid haft för vana att försöka förklara för mina barn när jag känner att "shit också... det där kanske inte var så bra". Man måste försöka vara vuxen. Min uppgift som förälder är ju att försöka lotsa barnet in i vuxenvärlden och fostra en ansvarstagande människa. En uppgift som knappast är lätt. Speciellt inte när barnens andra förälder är konstant frånvarande och inte speciellt vuxen av sig. När man skriver så här kan människor få för sig att man slår sig för bröstet och tycker att man är så j*vla bra. Men det är jag inte. Jag har vissa riktlinjer jag försöker följa, det fungerar inte alltid. Jag har dagar då jag är sur och tvär, säkert ilsken med, och jag gör inte alls som jag försöker vara. Min mor sa alltid att "de fel mina föräldrar gjorde med mig kommer jag inte göra med mina barn" och nej, det gjorde hon nog inte. Men de felen mina föräldrar gjorde med mig - kommer inte jag göra med mina barn. Jag kommer att göra andra fel...

Min bakgrund har gjort att jag genom vissa engagemang är väldigt observant på vad barn säger och vad barn gör. Vilka tendenser som tyder på att något är fel. Och vad kan man göra åt det? Ja, man kan göra som jag och läsa sociologi och engagera sig i någon av de samhällsfunktioner som finns runt oss. Man kan lära sig den hårda vägen genom upplevelser. Och man kan hjälpa.

Men denna dagen... den gick fort den :)

No one can make you into nothing

2011-12-27T21:25:00.000+01:00

Nej, det är ju inte det!

2011-12-27T18:03:00.002+01:00

Gnäll, gnäll... gnäll?

Jag vet inte riktigt faktiskt om det är gnäll. Jag får nog helt enkelt bestämma mig för att det inte är det. Det handlar ju ändå om mitt liv. Jag tror inte att mitt liv är speciellt roande för andra människor att läsa om. Däremot så kan det vara trevligt att läsa om vad man tycker om saker och ting ibland. Mitt liv har inte gått i en rak linje direkt... det har varit rätt krokigt om sanningen ska fram.

Redan som liten var jag en kämpe - när jag var 3,5 år hostade jag sönder mina halsmandlar och kräktes blod i massor. Som tur var är mina föräldrar som jag är, dvs att när barnen blir sjuka eller gör illa sig så tänker vi nästan äckligt rationellt. Jag tror att det är för skydda sig själv från att falla sönder när man ser någon man tycker om tex skada sig. Hur som helst stoppade mina föräldrar in mig i bilen, pappa körde och mamma satt med mig i baksätet med den gröna bunken. Jag kommer ihåg den gröna bunken där i baksätet. Jag kommer ihåg allt blod jag kräktes i den. När vi kom in till akuten försökte mina föräldrar förklara att jag kräktes blod i massor men ingen trodde på dom... ända tills läkaren till slut bad mig öppna munnen och sa tydligen någonting som enligt mina föräldrar lät "Herre Gud". Nu fick mina föräldrar springa genom kulvertar under sjukhuset med mig och sjukhuspersonal till någon avdelning. Jag minns inget av det då jag inte var speciellt medveten längre. När vi kom fram dit vi skulle kommer jag endast ihåg läkaren i den gröna rocken som bad mig öppna munnen. Vilket jag gjorde och kräktes blod över hela läkaren - i ansiktet, hals, överkropp. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var läskigt... Läkaren stoppade in någonting i min mun och konstaterade vad felet var. Det har mina föräldrar berättat. Det som hänt var att jag, som var förkyld och hostade mycket, hade hostat sönder mina halsmandlar (!). Någonting som inte tillhör vanligheterna tydligen. Eftersom att flera stora blodådror går vid dom så förlorade jag en hel del blod. Mamma och pappa fick lämna mig där på sjukhuset (på den tiden fick man inte stanna kvar med sina barn på sjukhuset). Jag låg där i 1 vecka och efteråt fick jag äta medicin i 6 månader och ta blodprov varje vecka i över 6 månader.

Det är ju inte konstigt att man avskyr att hosta och får panik när man har ont i halsen efter detta. Jag får verkligen panik så fort jag får ont i halsen. 2 gånger har jag tom hållit på att avlida av halsinfektioner och läkarna tror att det beror på de ärrvävnader jag har i halsen efter sönderhostandet och tydligen är ärren för grova för att rättas till av ett borttagande av halsmandlarna.

Så det är inte bara utanpå mina ärr syns. De finns även inom mig. På flera sätt om jag ska vara ärlig. En dag ska jag börja beta av de själsliga ärr jag har. Berätta om hur det känns känslomässigt att bli degraderad till en byracka. Berätta hur det känns när någon försöker få en att berätta om orsaken. Berätta hur det känns att ha vetskap om alla lögnerna man fått sig till livs faktiskt är lögner och att de kommer... från höger och vänster. Försök till att söndra helt enkelt. Det är verkligen tragiskt när människor berättar eller ljuger i syfte att göra en annan människa illa eller försöker framställa sig själv som "oj, vad jag är bra till skillnad från den/den/den". Försöka beskriva hur det känns att vilja men inte kunna. Någon dag ska jag ta mod till mig och skriva ned historien. Utan omskrivningar. Med glädje och sorg. Från min synvinkel.

Och nu har jag bestämt mig. Tufft, jobbigt, ledsamt, framförsikt. Det fixar sig nog!

Mitt nu

2011-12-26T21:09:00.001+01:00

Ett skimrade leende och gnistrade ögon
Säger allt på tusen plan
Som solens ljus likt snöflingan på fönstret

Det värmer lika mycket och lika djupt
Lika skärade som tårar gör

Det ansiktet är Upphöjande
Stämningsböjande, hjärtaskärade
Fonetiskt, utsökt och hemskt rogivande
och Farligt...

Det förgyller våra liv - skapar kärleken, stjärnorna och djupen
Tårarna
Livets stora mening i den störta gåtan

Leendet
Tänder ljuset där borta och det är ditåt jag vandrar

Mitt i

2011-12-26T21:07:00.002+01:00

Jag isolerar mig från samhället. Den gråa dimman som lägger sig över Peking och skymmer solen.
Jag vet inte riktigt vart jag är.
Jag försöker fokusera för att förstå vad mina ben springer ifrån?
Precis som mina tankar, bara springer runt. Som om det var en 800 meters tävling.
För att inte tala om huvudvärken, som någon slår en hammare i tinnigen.
Det blir värre och värre. Dimman gör det svårt för er att se mig.
Också för att jag gömmer mig från att bli sedd. Dimman är bara en illiution.
Tårarna rinner som kranen på badkaret. Det blir svårt att se igen,
och jag inser att jag aldrig var gömd.
Människor bara går förbi ändå.
Faller sakta ner mot marken då en mördare sticker mig med en kniv i ryggen.
Mitt på torget men fortfarande ser ingen.
Hur jag ligger och kippar efter luft, eller kanske dimman.

Mitt val

2011-12-26T19:26:00.002+01:00

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker att hantera döden
för att hålla mig kvar
Men alla som känner henne vet att det är
den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper,
eller lättar bördorna hon bär,
har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger… hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

2011-12-25T21:19:00.001+01:00

Juldagen är en latdag då jag inte åker iväg någonstans. Idag kände det riktigt rätt då vi ju inte somnade förrän efter kl 03,30 och jag kunde bara inte sova efter kl 10.30. Snurr snurr i sängen skapade bara illamående så det blev till att gå upp, koka kaffe och äta skinkmackor med en perfekt julskinka! Konstigt... jag har aldrig misslyckats med min julskinka och nu har jag ju gjort... hm, 21 stycken i varje fall vet jag säkert. Även de jular jag inte gjort annan julmat så har jag i varje fall gjort en julskinka. Det ska bara vara så helt enkelt.

Det här är dagen då jag inte vill åka hemifrån utan bara vara. Ta det lugnt, läsa en bok, se en film eller göra någonting annat lugnt. Jag brukar inte laga någon mat utan vi äter det som finns i kylen, skinka och julgröt finns alltid där inne på juldagen. Idag kom mor och far förbi för att lämna det broderi som Storprinsessan glömde hos dom igår och så fick vi revbenspjällen, köttbullarna och prinskorvarna som var kvar sen igår så idag behöver jag inte ens tänka på det där med maten. Fördelen med att ha så stora barn som jag har är ju just att de klarar sig så bra själva och är fullt kapabla att gå till kylen helt själva för att hämta det dom vill ha. Helt perfekt helt enkelt!

Och idag, en sån där man som man egentligen bara mår illa, är trött och slut... så är jag bara trött, slut och illamående. Det är väl då med andra ord precis som det ska vara, haha :) Så då kanske livet är som vanligt... men det är det ju inte. Ibland har jag bara sån lust att spy ur mig allt... men det gör jag inte för det är lixom inte jag. Alls. Ibland låter det kanske som om jag tycker att jag är "Guds bästa barn" - vilket jag absolut inte är. Långt ifrån... Däremot har jag vissa starka principer som jag försöker leva efter och en av dom är att jag försöker att inte spy ut min galla. I varje fall inte offentligt och om jag mår riktigt taskigt så visst kan jag spy men i sådana fall utan namn och i generella termer. Men för det mesta så handlar det om mig själv och mina egna tillkortakommanden... och dom är ju fan så många!

Men det känns ju som så... Livet är inte mitt att leva ...

Julen firad!

2011-12-25T02:23:00.003+01:00

Julafton har gått över till juldag, tidig morgon är väl den rätta tidsangivelsen.

Vi var hos mor och far, stackars mor som lagat så mycket mat. Efter att ha väntat på broder med familj så blev det äntligen mat. Julskinka, mammas egenhändigt gravad lax, köttbullar, den speciella currysillen. Och dopp i grytan - men det äter jag bara inte. Jag förstår inte hur man kan äta blött bröd. När jag var liten sparade mor alltid lite av spadet som jag drack istället men det har jag slutat med... Nu använder jag istället buljongen i mat som smakförstärkare, det blir supergott :)

Småskönheterna fick bla varsin ny mobiltelefon i julklapp - väldigt uppskattat :) Sen fick dom böcker och Lillprinsessan blev jätteglad för sina signerade böcker från Sofie Thrin Johansson och Simona Ahrnsted :) Halsduken som hon tittade på innan vintern kom fick hon i paket och hudkrämer från storasyster. Och fler böcker :) Prinsen fick skärp, ett armband som Storprinsessan klurade ut hur man gör (tack för hjälpen), böcker, Dumleaskar, XBox spel. Och storprinsessan fick ett halssmycke av sina syskon, ett halsband från mor, nagellack och en del småsaker.

Och nu ... mamma fick vantar, strumpor, godisburkar (att ha medicin i i handväskan), lypsyl, plåster, cerat, godis, en lekpåse, klistermärken att sätta på min lilla dator (och säkert något som jag glömt) och allt detta i sann Hello Kitty anda :D. Och sen bla bok som heter Störst av allt är käleken, ögonsskuggor i mängd, sminkbortagningsmedel, 2 sminkväskor fulla med smink, en röd mugg som det står "God Jul", en cupcake att hänga i typ fönstret av Håvard :) och en cupcakeask av Hannas kompis Jorun. 5 nagellack och säkert saker jag glömt att skriva just nu. Det kändes rätt komiskt när tomten sa: mamma... mamma... mamma... mamma, mamma :) Men jag älskar ju små paket med kärlek och omtanke bakom och det var precis vad jag fick.

Det var trevligare än vad det "brukar" vara så vi var inte hemma förrän runt halv tolv så jag som tänkt att gå på midnattsmässan fick helt enkelt tänka om. Väl hemma fixade sig barnens mobiler helt med fungerande surf och katten var kelsjuk. Tände en brasa då vi tyckte det var lite kyligt och plockade bland våra julklapparr :)

Men nu börjar det väl bli dags att krypa ner i sängen!

Natti natt God Jul och suss gott <3

Tycker inte om...

2011-12-24T13:34:00.000+01:00

... att ta stora beslut som jag inte vill ta...

Sådana där jobbiga beslut som man inte vill råka ut för helt enkelt.
Beslut som inte bara drabbar en själv utan i slutändan även andra människor.
Jag trodde inte att jag skulle vara tvungen att ta ett beslut så här, inte ensam
men nu är det som det är och jag får stå och leva med det efter att jag tagit det.

Blä helt enkelt!

Nej, nu får det bli inriktning mot det glada istället,
det är trots allt julafton idag. En julafton som jag firar med de jag älskar,
eller rättare sagt bland en del av de jag älskar.
Det finns tyvärr människor jag älskar som inte är hos mig av en eller
annan orsak. Självvalt eller inte? Tja, den som lever kanske kan utröna det.

Nu på med lite smink så att man kanske blir presentabel, ner med julklapparna
i påsar för vidare forsling till mor och far där julmiddag skall intas. Det fanns julklappar
att delas ut som inte blev utdelade i år. Tråkigt men sant! Men det blev så.
De blev helt enkelt kvar hos mig.

God Jul till alla som känner att dom är värda det, som varit snälla och ödmjuka.
Som ställt upp för sina nära och kära. Som fanns där för att visa kärlek till de som
behövde det och till dom som tog emot kärleken. Till alla de som är vuxna nog att
våga vara vuxna och till alla de som vågar vara vuxet barnsliga!

Kram!

Orkar inte...

2011-12-24T00:28:00.000+01:00

Orkar inte stressa... orkar inte vara arg, ledsen, sur eller annat.

En sak jag är trött på är när människor princip bestämmer för mig hur jag känner. Hur jag tycker. Om jag är arg eller glad. I de nya medierna tolkas statusuppdateringar lite hur som helst...

Och jag blir så trött på det...

När jag och storprinsessan var och handlade julmat här om dagen stod det en man utanför affären och väntade på sin fru. Han log åt mig och storprinsessan när han hörde oss prata om någonting (kommer inte ihåg vad). Att han väntade på sin fru förstod jag när vi var på brödavdelningen för där mötte vi honom och hans fru. Jag skulle ta julknäcke och frun stressade som sjutton och bråkade på honom att han inte flyttade sig tillräckligt snabbt så att jag kunde ta mitt julknäcke. Jag log och sa "ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa". Han sken upp och frågade mig om jag var allvarlig? "Ja, det är klart svarade jag" med ett leende. För det är så jag känner. Jag har inte orken att låta energitjuvar ta upp min ork och stressa sönder mig.

Idag när vi var inne och handlade lite småsaker tutade bilarna på varandra för att de inte lämnade parkeringsplatserna tillräckligt snabbt varpå jag sa att "det man inte hinner med och absolut måste få gjort kanske man hinner i morgon. Annars är det bättre att låta det vara" och jag fick ett leende från kvinnan som lassade in en massa kassar i bilen bredvid.

På ett sätt handlar det nog om att jag kapslat in mig själv för att inte känna. Alla de känslor som ryms i mig accepteras ändå inte eller ignoreras så varför tillåta mig själv att känna dem? Nej, så jag fasar ut dem istället och fokuserar istället på att försöka duga som jag är - för något annat kan jag inte begära av mig själv helt enkelt...

Så nej - jag är inte arg. Inte sur. Jag är besviken men jag är väl inte värd annat i denna enkla värld. Jag är ändå rätt glad trots att jag har sorg. Jag är på något sätt tillfreds med mig själv.

Julkänslan får infinna sig med hjälp av familjens ultimata julsång:

2011-12-23T03:10:00.001+01:00

Jag fryser om dina händer.
När du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att inte jag äger
en droppe blod som är min.

Nä, men det är väl så
att livet med glädje ej är för mig.
Känslan av tomhet nu mig fyller.
Händerna mina är kalla
och värmen försvann.
Ljuset blev till mörker
och ångesten till det varande.
Fattig utan dig, utan en värld
Fattig med allt blod jag ville ge till dig.

Ensamhetens lov,
tystnaden ekar i mitt hjärta.
Ett hjärta fullt av kärlek
blev ensamt kvar.
Det ekar i tomrummet
av det som en gång var.
Förvirrad, förtvivlad
för vilsen i min värd
går jag ensam med tunga steg

Check!

2011-12-23T00:19:00.000+01:00

Julskinka - check!
Pepparkakor - check!
Julklappar till de man tycker om - check!
Julklappar till de man inte har en aning om vad man ska köpa för något - check!
Julgran inköpt och tillyxad - check!
Massa annat - check!

I morgon är det dagen före dagen och ett lugn infinner sig i mitt hjärta. Familjen är komplett som den ska var = Storprinsessan är hemma och de andra två finns ju alltid hos mig. Sonen och jag yxade till granens fot så att den gick ner i julgransfoten (som gick sönder pga ålder så funderar på att åka in till staden i morgon och se om det finns någon ny på Coop Forum som kör 50% på julsaker). Endast julgransbelysning sitter bland grenarna eftersom att granen kläs dagen innan julafton samtidigt som skinkan görs på 125 grader i ugnen i X antal timmar. I morgon skall även en sats med Pebbles goda lussebullar göras enligt alla konstens regler. Denna gång med min nya elvisp med tillhörande roterande bunke - en för tidig julklapp från Storprinsessan :) Det är väl en av de positiva sakerna med att ens barn växer upp! De tjänar egna pengar och kan skämma bort sin mor med nyttiga julklappar och med kärleksjulklappar. Jag älskar att få julklappar - speciellt när jag får dom från mina barn för dom vet jag ju i varje fall att de älskar mig. Det viktiga för mig är inte hur mycket det kostar utan just att dom är köpta med kärlek. Det kan vara en söt liten burk som jag kan ha mediciner i för handväskan som kanske inte kostar mer än ett par kronor - men den är köpt med omtanke och kärlek.

Jag är dålig på att köpa dyra julklappar. Visst har det hänt men det viktigaste för mig är att det är en tanke bakom mina julklappar och i år är typ alla mina julklappar köpta med en tanke bakom. Kanske't står för julklapparna till brorsbarnen som är så svåra att köpa till. Den största flickan kan man alltid köpa något sminkrelaterat till men de andra två... ja, det är värre. Alla de andra julklapparna är inköpta med största omsorg och kärlek. En del saker kanske är svårt att se kärlek i men där är väl omtanken den rådande. Jag kan tillbringa månader med att hitta en julklapp som står för mig till någon jag älskar. En av årets julklappar till en av de älskade inköptes redan i augusti... och ändå så hade dom stoppat ner fel i asken och nu fanns det inga kvar... och inga nya skulle de köpa in heller :( Hm...

Så nu är julen här och julen är en årstid då man bryr sig om sina närmaste och en del bryr sig även om andra människor. I år har jag fått känna på andra människors godhet:

Det finns en bok lillprinsessan ville läsa - om vampyrer. Boken är nysläppt av en svensk ny författare och vi har väntat på utgivandet av boken. Själv är jag med i "bokens grupp" på Facebook. Författarinnan hade en tävling om 10 böcker och jag skrev och berättade om Lillprinsessan och hennes läslusta och om familjen i stort. Jag fick ett brev där det stod att jag får ett exemplar av boken samt en bok till som är historisk då lillprinsessan tycker om att läsa om sånt. Av någon anledning så hade författarinnan (nog) tagit till sig mig och min familj för jag fick ett brev om att jag skulle få en till försändelse med julklappar med böcker från en annan författarinna - som lillprinsessan dessutom läser en roman av i mormors Hemmets journal. Snacka om lycka! Idag kom paketet och det innehöll 3 böcker från 3 av Sveriges författare och 2 sminkväskor med massor med smink i till mamma :). Jag gläder mig verkligen att jag fått ta del av dessa 4 författares givmildhet denna jul. Jag fick även presentkort på stadens stora ICA-butik att handla julmat och julklappar för från min församling.

Allt detta innebär att det blir en jul för mig och mina barn denna jul med julklappar och lite julmat. Mer julklappar än julmat kanske då jag köpt saker åt dom. När man som jag är sjuk och handikappad med 0 i SGI så är man ju som så många andra i dagens Sverige utlämnad till samhällets välvilja på ett sätt som man inte förväntar sig när man växer upp eller innan man blev sjuk... Eftersom att denna jul även innehåller stor sorg för mig så innehåller den även en del glädje...

Tack och lov!

Så trött...

2011-12-22T02:14:00.000+01:00

Är så trött och önskar att sömnen kunde komma men för att den ska komma är det nog en förutsättning att man tar av sig kläderna och lägger sig ner i sängen... Utan att kunna förutsäga framtiden så kan jag nog säga att inatt blir det nog inte mycket sömn inatt. Olika faktorer spelar in i sömnen och smärta är en av dom som är värst att förlika sig med. Både psykisk och fysisk smärta... och nu lever jag med båda så jag "vet väl" vad jag har att förvänta mig.

Det tog lång tid att samla ihop kroppen idag för att komma iväg. Hela dagen har varit fylld med smärtstillande - hoppas verkligen på att det onda släpper till i morgon annars får jag spel. Storprinsessan tog bussen in till byn för att träffa en gammal klasskompis och gå på stan lite. Roligt för henne :) Jag och de övriga två skulle åka in till sena eftermiddagen men kom inte iväg förrän klockan var över halv 6. Struntade att åka in på ICA för att hämta paketet som kommit, tar det i morgon istället. Till Apoteket för att hämta mer sömntabletter och Efedrinhydrokloriden och "naturligtvis" var det apotekaren som (på något märkligt sätt tycker jag) är apotekschef. Men det är klart, man kanske inte behöver kunna datasystemet när man är chef? På det apotek jag hämtade ut medicinen på har de en drive just nu att man får ett presentkort på 50:- om man får vänta mer än 5 minuter... men jag struntade i att fråga om man fick det för att chefen inte förstår sig på datasystemet...

Efter detta full karutta till Blomsterlandet för att införskaffa julgran :) En hederlig rödgran för 99:- ligger nu i bilen i sitt nät. Efter att ha gått igenom nästan alla granar blev det den vi valde tillsammans med lite ved. In med granen i lilla Rultan och två barn klämmer ihop sig i baksätet och en lycklig fram. Förbi Coop och handla kaffe och panta flaskor för 73:- (!)... och sen ner på stan på tomtenatta för att se om vi kunde hitta de sista julklapparna och lite vantar. Och vi fann vantar... Prinsessorna och jag har samma storlek på händerna... inte är de stora i varje fall - vantar inköpta på barnavdelningen, storlek 9-12 år!

Efter det gick jag, prinsen och lillprinsessan för att köpa den julklapp vi bestämt oss för att köpa till storprinsessan och det fanns bara 1 kvar, puh :). En sväng förbi H&M och sen in på Åhlens där jag köpte ännu ett blått nagellack men i ljusare blå färg. Vet inte varför men jag tycker om att ha blåa, långa naglar. Vid detta laget var klockan över 20.30 och vi var döhungriga för det där med mat hade vi lyckats att glömma. Brum brum med Rultan... grantoppen smekte min kind och fyllde hela bilen med grandoft och mer lär det nog lukta i morgon eftersom att vi lät den vara kvar i bilen och bara tog med oss de mindre sakerna, maten och 1 säck ved. Nu blev det matpanik men det slutade i spagetti med korv/bacon. Enkelt, absolut inte juligt men gott likväl. Klockan var typ 21.50 innan vi fick mat i magen. Men jag fick julhandla med mina 3 be-bizar!

Nu börjar det bli hög tid att sova och jag hoppas att jag får lite sömn inatt... men det lutar inte åt det. Tänker alldeles för mycket och saknar helt enkelt... Just as simple as that,,,

Aouch!

2011-12-21T14:21:00.000+01:00

Dagens klagorunda....!?

Vaknade 4.30 med fruktansvärt ont i nedre regionen (som min mamma kallar det). Och då menar jag fruktansvärt ont. Försökte resa mig upp men ramlade omkull ner i sängen och låg tvärs över den i nära 1 halvtimme. Mattes missemoj kom och la sig bredvid mig. Han gör ofta så när jag har ont och ligger ner, precis som han vet att jag behöver tröst. Han blev väldigt orolig efter ca en halvtimme och började prata med mig och buffa på mig. Halv svimfärdig tog jag mig upp ur sängen och missemojen går före mig in på toaletten och sitter där med mig. Får ner smärtstillande ur skåpet och nästan proppar i mig dom. Inte blir det bättre av att sitta där men jag fick i varje fall i mig tabletterna. Efter nära en halvtimme hör vi hur musfällan slår igen och nu är första gången missemojjen lämnar mig under denna nära timme. Han sitter och mjauar framför skåpet där musfällan är, men inte så högt och ivrigt som han brukar, precis som om han visste att det skulle gå långsamt den här gången.

Hämtade tången jag använder till att ta musfällorna med medans Missemojjen satt och vaktade den döda musen i musfällan. Kämpar mig ner i böjd form och tar upp fällan då det går upp för mig att missemojjen vill ju följa med ut och kasta den. Lägger ner musen igen och på med selet och så upp med musen igen och ut med den. -1 i kort rosa morgonrock var lite kyligt... Sniffis sitter och väntar där vi brukar kasta dom och jag tar mig ut och får loss musen och lämnar kvar Sniff ute medan jag går in och laddar musfällan igen och ställer tillbaka den där den brukar stå. Går ut och hämtar Sniff och noterar att klockan nu är halv 6. Tar mig till sängen och kryper ihop, fortfarande lika ont. Tar en sömntablett och ligger vaken till 06 innan jag äntligen somnar igen.

Nu har jag i varje fall tagit mig upp, Sniffisen ligger bredvid mig i soffan. Har fortfarande riktigt ont men inte lika mycket som i natt. Tyvärr känner jag igen smärtan... och det är en ledsam smärta... En jobbig smärta som jag haft ett par gånger i livet och jag vet vad dom säger... avvakta ett par dagar och är den fortfarande kvar då så får du komma in och så går allt sin gilla gång... jaja... that's my life!

Nu har vi varit deppiga nog för idag... fokusera mot rätt håll nu!

2011-12-20T13:51:00.000+01:00

Jag vill...

Storprinsessan låter som sin mamma. På både gott och ont ska väl sägas.

Det är nog ett av mina stora fel här i livet att jag har en rätt så stark vilja... och den har nog mina barn ärvt av mig. Jag försöker att inte vara så viljestark i alla lägen och försöker lära mina barn att ibland, ibland måste man helt enkelt ge med sig eller avsluta en eventuell diskussion. Okej - absolut inte ge sig om man har en fast åsikt men åtminstone försöka se de/den andras åsikt. Och framför allt att allas åsikter bör respekteras. Men att ibland är en diskussion helt enkelt inte bra att fortsätta. (Okej, visst finns det saker man aldrig ska acceptera men de kommer man så sällan i kontakt med och jag tror att de flesta med huvudet på skaft kan tänka sig vad det är för någonting jag menar).

Jag försöker så gott jag kan försöka lära mina barn att deras åsikt är lika mycket värd som andras och att barns åsikter är lika mycket värda som vuxnas. Som förälder är det en konst att ibland förstå sig på sina barn och deras vilja. Man måste ju tänka på att de vanligtvis inte kan så många ord eller inte förstår mellanspelet som finns mellan vuxna. De har helt enkelt inte lika väl utbyggd förståelse. Vilket är förståeligt då de är just barn. En del föräldrar har en tendens till att ignorera sina barns åsikter med just ursäkten att de är bara barn och därför mindre vetande...? Det är de inte. Vi föräldrar måste lära oss att lära av våra barn. Precis som vi ska försöka lära våra barn. Bättre att lära av varandra än att nedvärdera för i slutändan tycker jag att det är det många föräldrar gör. Man träffar många barn som är helt frågande när man ber om deras åsikt. Men snälla - vi måste alla lyssna på våra barn, de har så mycket att säga.

Alla människor ha en historia att berätta och alla människor är värda att lyssna på. Oavsett ålder, kön, bakgrund eller annat. Viljestark eller inte, överens eller inte - man har alltid rätten att bli lyssnad på.

Så när storprinsessan säger "jag vill"... ser jag mig själv, mina 3 barn och min omgivning... så lika vi alla är!

Storprinsessan hos mamma!

2011-12-20T00:31:00.000+01:00

Kväll. Det ligger lite snö ute men med min vanliga "tur" så är den väl borta till julafton...

Jag är en snömänniska. Vintern har alltid varit min årstid och jag tror nog inte att det har med det faktumet att göra att jag är född på vintern utan det är bara så att jag trivs då. De senaste åren, sen jag blev sjuk har jag föredragit vintern för till skillnad från de andra reumatiska diagnoserna som finns så reagerar Dercums bättre på stadig kyla istället för värme. En temperatur mellan 0 till -5 fungerar bäst för mig... Blir stelare men en del av smärtorna blir lite mindre i varje fall.

Nu är det julvecka och om 2 dagar är barnens skola slut. Idag kom stora prinsessan hem till mamma :) Jag tror att stora prinsessan har firat 20 jular av 21 levda med sin mor. Det har inte varit för att jag inte har velat "dela" med mig av henne till hennes pappa utan just för att hon vägrat fira jul med någon annan än mamma. Och med morfar i 17 av de 20 jularna. 1 gång var vi i Skellefteå och 1 gång i Älvängen. 1 gång delade hon julafton mellan mamma och pappa.

Jag har försökt få alla mina barn att fira jul med pappa men de har helt enkelt inte velat. Jag vill så klart gärna ha mina barn hos mig men jag har aldrig propsat på det. Men storprinsessan har en väldigt stark vilja och har gärna åkt dagen efter men du nåde den som tog hennes mamma ifrån henne på julafton... Och hon har fått sin vilja fram helt enkelt. Snälla föräldrar kan man väl kanske säga. Den näst bästa förutom mamma är morfar.

I hennes tillvaro har alltid mamma och morfar varit de viktigaste. Ända sen hon var liten, i det närmaste nyfödd. Hennes pappa sa till hennes mormor när hon var runt året att "det spelar ingen roll vad vi gör, Lotta, i hennes liv finns bara mamma och morfar". När hon var 7 år blev hon påkörd av en bil på ett övergångsställe. Hon hade varit på kalas och Daniel och Ludvig hade hämtat henne och var på väg hem. Själv var jag i Gävle och hade tenta i Religion. Då jag inte var närvarande så var det morfar som skulle komma, ingen pappa var välkommen... Det är mammas och morfars tös helt enkelt.

Och nu är hon hemma hos mamma och morfar över jul.

I övrigt... sörjer hjärtat...

Försvann igen

2011-12-18T23:55:00.002+01:00

Vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Lusten försvann, glädjen, orken.
Viljan till att våga stå där,
känna styrkan och värmen.
Allting vändes om, fick en vridning.
Lusten blev till illamående,
glädjen till sorg och orken en förlamande trötthet.
Viljan att stå fast blåstes omkull,
styrkan i att vara älskad byttes till svaghet
när värmen försvann.

Ingen har sett mitt innersta som du,
ingen annan har sett vem jag är.
Jag var inte hård, inte utan känslor.
Jag gav dig min mjukhet,
jag gav dig allt jag hade att ge.
Ett register av känslor väckte du i mig,
jag trodde inte det var möjligt att få mig att vakna.
Den frusna själen som var jag tinade.

Det är dags att sova nu,
lägga sig ner i tystnad.
Försvinna bort och stänga in.
Luta sig ner och se hur synen försvinner,
Se hur mitt område förminskas
till de stängda rum jag en gång kom ifrån...

En av livets diamanter har försvunnit

2011-12-17T17:39:00.001+01:00

En del människor träffar man och glömmer bort. En del ligger någonstans i bakhuvudet och "kommer fram" när man söker dem. Och så finns det dem som man på något sätt alltid bär med sig i hjärtat. En av diamanterna.

En liten kvinna, så söt och som en virvelvind. Trots ålderns vedermödor, sjukdomar och livets bana fanns där alltid ett leende. Så nyfiken och vetgirig. En underbar person!

Lämnar ett stort tomrum i mitt hjärta
Så oerhört glad för att jag fick lära känna denna fina människa.

Mitt i "vintern"

2011-12-16T23:31:00.001+01:00

Ligger i soffan och tänker på sommaren och hur jag älskade årets semester :)

Älskar att campa och i år var första gången i husvagn. En underbar upplevelse när man delar den med någon man tycker om... Sniffen var med och var så snäll hela tiden...

Sniffen tittar misstänksamt på vattnet

Älskar denna vackra kvällsbild från promenaden utmed Göta kanal

Vaken igen...

2011-12-16T00:54:00.001+01:00

Gick och la mig för 2 timmar sen med den där förbenade huvudvärken som sällskap. Tog ett "flygplan" (ja, den ser ut så medicinen), nässpray och gick och la mig. Somnade... och vaknade igen för en stund sen. Det är ofta så när jag har huvudvärken - jag somnar och jag vaknar någon/några timmar senare, illamående och fortfarande med huvudvärk men oftast inte lika intensiv, och har svårt att somna om. När jag var yngre började jag ofta läsa istället för den är som lönlöst att försöka somna om. Nu när man har datorer och internet händer det att jag sätter på datorn. Som ikväll. Eller ska man säga natt?

Brukar fundera över vad det är som driver människor som ljuger om sina barns föräldrar/mormor/morfar/farfar/farmor med mera. Det är ju så att dessa personer har ett biologiskt band till dessa personer vare sig man gillar det som person eller inte. Allt för många drar en vals eller 20, kanske ännu fler för att tillfredställa sin egen egoism. Det är bevisat att barn som har båda sina föräldrar i sitt liv blir stabilare som större. Är man skilda så kan man kanske inte göra så mycket åt de äldre släktingarna men man får ju inte baktala dom inför barnet heller. Allt för många föräldrar baktalar den andra föräldern. Tycker det är hemskt rent utsagt.

Visst, man kanske stärker sitt eget ego men allt för många tänker _inte_ på att man i det läget faktiskt gör sitt barn illa. Barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och ser inte "det där" vuxenspelet som föregår, de har inte den förståelsefronten helt enkelt. De ser bara en förälder som de i de flesta fall älskar högt. När föräldrar delar på sig handlar det inte om "jag" ska ha rätt till mitt barn - det handlar om barnets rätt till sina föräldrar. Tyvärr är det allt för många föräldrar som glömmer bort detta. De kommer med bitska kommentarer, säger dumma saker, pratar med en ny livskamrat och tänker inte på att barnet hör. Och hur många gånger har man inte hört hur föräldrar säger någonting dumt om "den andra" direkt till barnet? För att få barnet på "sin sida..." Men suck - ser ni inte vad ni gör? Ni gör ju barnet illa!

Är det vad du vill med ditt föräldraskap? Har faktiskt ställt den frågan till en förälder en gång och fick till svar "att jag har ju rätt ju"...! Rätt till vad? Att förstöra ditt barns tillit? Fattar inte...

Men det är ju mycket jag inte fattar säkert... men när det gäller det här - vet jag att jag fattar att mitt barn skulle jag aldrig göra illa bara för att tillfredsställa mitt eget ego...

Pippisar :)

2011-12-15T01:01:00.000+01:00

Idag blev det pipparkakor bakade hos oss :) Först ville inte barnen - "nä, mamma.... vi vill inte, orkar inte"... men mamma stod på sig och nu så är pipparkaksburken full med mumintroll, hjärtan, gummor och gubbar och lite annat. Sista degbiten hamnade i en hugad barnmage... Det var väl det mamma "visste" :)

Jag känner nog mina barn rätt väl tror jag och ofta har jag rätt stor förståelse för deras resonemang. Och om jag inte hänger med riktigt ber jag dom att förklara för mig. Igår kväll hade jag och barnen en diskussion om det där med att jag som förälder har titt uppgift att förbereda mina barn för livet så gott det går. Men att samtidigt så lär jag mig hur det är att vara förälder av mina barn. Jag lär mig också om den samtid som vi lever i. Det är ett givande och tagande att vara förälder - och att vara barn.

Även fast jag förstår mig på mina barn så är jag inte dum och jag vet att det kommer att komma saker jag inte alls förstår mig på. Det kommer att komma upprorsförsök och smällande i dörrar. Det kommer att komma sprit och förhållanden. Precis som det gjorde för mina föräldrar. Men jag vet att den ärlighet jag visat mina barn spelat tillbaka på mig själv från mina barn. Sen är jag fortfarande rätt barnslig mitt i min vuxenhet och har en rätt stor portion fantasi så jag blir nog inte så förvånad... Jag pratar mycket med barnen och lyssnar på dem. Tycker mycket illa om vuxna som utgår ifrån att BARA för att de är vuxna så har de rätt. Precis som om barnen är några personer med mindre vetande. För det är de inte.

Ta dig tid att lyssna på ditt barn. Jag vet att det är många föräldrar som gör det. Jag känner flera som istället för att skälla på ett barn när de gjort någonting som faktiskt sätter sig ner och pratar med barnet. Då kan man lugnt och stilla snacka om det och de hårda orden behövs inte oftast när man visar barnet respekt istället för att stå och gorma på det. Att skrika och hota löser inga problem. Till slut så görs det så ofta att barnet förlorar respekten för sin förälder. Har man då en förälder av vardera sort så kommer tilliten att tillfalla den som ser barnet och respekterar det som människa. Det är jag nästan "helt säker på".

Till alla er som ser era barn och som behandlar dom med den respekten de förtjänar säger jag: bra gjort!
Till er som skäller på era barn bara för att de är barn och inte förstår bättre säger: Skärp till er!

Nog med "klokheter..." - idag har jag tagit 3 (!) möss i konservskåpet. Det går inte att ha annat än konserver där i då jag ett tag misstänkt att det är möss där. Nu satte jag in musfälla idag och vips! Den sista ville inte dö av fällan så jag gjorde som kärleken sa och stoppade ner den i en hink med vatten... och då dog den. Jag älskar djur men vill inte ha möss som springer omkring och därför får de gå i musfällan helt enkelt...

Nej, nu stoppa om mig själv i sängen och drömma om kärleken <3

Support...

2011-12-12T00:12:00.001+01:00

Idag blev en lugn dag :) En sån där dag man önskar att man hade lite oftare.

Jag sov länge! En av fördelarna med att barnen blir större... mamma får sova så länge hon vill... och det är jag rätt bra på :)

Sen var det kroppsmässigt ett rätt bra dag idag och de är ju inte så många så det är ju bara att tacka och ta emot... isch.

Den enda fördelen med det avreglerade Apoteksmonopolet är att vi numera har ett söndagsöppet Apotek inne i byn. Som vanligt blev det en hel plastkasse med smärtstillande som räcker i en månad samt att de inte hade min ena medicin (den lagerförs aldrig) och då fick jag ett presentkort på 50 :- :) Inte helt fel...

Efter det for jag till min vän och pulade med hennes datorer. Jag tycker datorer är kul, satt och räknade ur hur länge jag har haft en dator och kom fram till att det måste vara 18 år nu. När jag fick mitt första modem var det ett 14,4 modem som gick via telefonlinjen och man fick skyhög telefonräkning. Och sen fortsatte det bara... Då jag är rätt tekniskt lagd så fastnar saker jag gör som har bla med datorer i huvudet. Datorer är logiska för mig helt enkelt och därför gick jag ju nätverksutbildningen och började göra hemsidor. Jag försöker väl hänga med men tycker inte om att pula fysiskt med dom... det lämnar jag med varm hand över till andra.

Hur som helst så hjälpte jag min vän med hennes datorer. Det tar sin lilla tid men med trevligt sällskap, nybakad sockerkaka och lussebullar och lite mat så flög tiden iväg medans jag fixade lite. Hon blir så glad när jag gör det så det känns som en ynnest att få hjälpa henne helt enkelt. Och försöka förstå sig på hennes mobil vilket inte är lika enkelt... haha...

Visst kom jag hem sent och visst kommer jag vara trött och säkert ha ont i morgon men hela livet är fullt av val och jag valde att åka dit idag och ha trevligt. Och det får mig att må bra :))

Nu är det dags att varva ner för att så småningom krypa ner i Hello Kittylakanen och drömma om kärleken :)

Sniff-Göran!!!

2011-12-10T17:25:00.001+01:00

Helt plötsligt slår det mig att det finns ingenting på min blogg om Sniff :)

Sniff flyttade hem till oss för närmare 1 år sen, den 19 december. Det var kallt ute, ca -20, och tanten som hade honom ville bara bli av med vår nya kelgris (det var känslan jag hade) så jag och Hanna hämtade honom på parkeringen vid Ledinge trafikplats. Vi hade valt honom i en kull av 4 små missar. Hanna stoppade in honom innanför jackan, nosen stack nyfiket upp och han mjauade svagt och undrade nog vart han var. När vi kom hem skuttade han in i det lilla hålet bredvid öppna spisen:

Första kortet på gosetrollet Sniff-Göran

Lille Sniff gjorde sig snabbt hemmastadd hos oss och våra hjärtan smalt helt och hållet. Han sov hos Hanna i soffan de första dagarna och när hon åkte hem sökte han efter henne i alla vrår av hemmet :(.

Tiden gick och man växer som kattunge: Man får börja följa med matte ut och klättra i träd tex:

Vad är det på andra sidan vägen? Hästar! Faaarliga djur ;)

Vi har valt att ha Sniff mest som innekatt och när vi är ute är han i sele. Detta av olika anledningar men främst: vi är dödligt rädda för att han ska springa bort (hemska tanke). Där vi bor har vi en stooor åker på ena sidan huset men på andra sidan huset går en väg där i princip INGEN kör de 50 km/tim som står på skylten så han får helt enkelt ha sitt sele på. Men Sniff är ute flera timmar om dagen när han vill i ett 7 meter långt koppel som sitter fast i en pinne i marken. Han smyger i rabatten, kissar i mattes grönsaksland eller mopsar upp sig mot grannskapets katter när de gör intrång på hans revir.

Jag vill gå ut! NU!!!

Vi går också ut på promenader :) Det är inte som att gå ut med hund direkt... man snurrar runt trädstammar, smyger på grodor, sitter och filosoferar och hänger. Nosar upp grannkatter och pinar på i en hiskelig fart. Det är aldrig tråkigt att gå ut med en katt i koppel i varje fall!

Soffmys

Semester i husvagn

Ser världen annorlunda ut så här?

Solkatten

Familjens gosesniff

2011-12-10T15:03:00.001+01:00

Hur ofta sitter man inte här och stirrar på den blanka sidan och undrar vad man ska skriva om? Och sen struntar i att skriva för att det jag kanske skulle vilja skriva kanske missuppfattas av någon. Det finns ju de människor som tycks tagit som sin livsuppgift att missuppfatta allt som sägs eller skrivs... eller så handlar det helt enkelt om att dom satt sig själva i centrum så till den milda grad att de faktiskt inte ser att det inte var riktat till dem.

Ibland när jag läser bloggar så känner jag igen mig själv. Drar på smilbanden eller så kanske börjar dom peka nedåt. Ibland startar ett inlägg någonstans en tanke i mitt inre som leder till någonting. Ibland glömmer man bort vad man läst och ibland så kan man irritera sig till döds på någons inlägg. Det tillhör ju liksom bloggosfären.

Jag brukar inte ha "reklam" på min sida men idag ska jag lägga ut hela tre stycken:

Den första är för Norrtälje katthem som är med och tävlar om 50.000 kronor i Serlas kampanj om "Goda gärningar". Jag har själv varit på katthemmet, det ligger inte så långt från där jag bor. Om de vinner ska pengarna användas till en utegård för katterna och det behövs. Utrymme finns för utegården, ritningarna är färdiga - i princip är det bara pengarna som saknas:

Rösta på Norrtälje katthem i Serlas täving!

(OBS! Klicka INTE på bilden utan på länken OVANFÖR)

Den andra jag lägger ut är från Kalla tassar som gör en drive för hugade tattueringsbenägna med ett okej samvete:

Tatuera dig för 500:- som oavkortat går till Kalla tassar:

Och till sist en tävling för husse och matte på Kattfamiljen.se:

Kattfamiljen.se's jultäling

Det var väl allt för idag... kanske!

Att vara den jag är är att vara jag.

2011-12-08T16:02:00.001+01:00

Att vara den jag är är att vara jag.

Det vet jag. Men hur och vad är jag och vart kommer jag ifrån och hur blev jag som jag är?

Jag vet inte, det är kluriga tankar men jag har fått i uppgift att reda upp lite i dem. Göra en positiv/negativlista om mig själv. Tänka till lite och se vad jag kan förbättra men även förändra.

På den positiva sidan får jag väl sätta:

Rätt snäll. Väluppfostrad. Initiativrik. Musikalisk. Bra på att baka och laga mat. Lyssnar. Ödmjuk. Teknisk. Allmänbildad. Envis. Sanningssökare. Positiv. Ärlig. Och säkert andra saker också... (som jag säker kommer på så småningom)

Många av de sakerna som finns på den positiva sidan kan även återfinnas på den negativa:

För snäll. Oinspirerad. Matlagningen. Suger åt sig. Envis. Sanningssökare. Irriterande. Lat. Deprimerad. Instängd. Ärlig... och annat som jag säkert kommer på...

- snäll är jag av naturen. Det är någonting som kommer naturligt för mig och jag har alltid haft svårt för att vara elak. Har jag varit elak så har jag så oerhört dåligt samvete att jag nästan mår fysiskt dåligt av det. Att vara för snäll är aldrig bra för dom blir man mjäkig till slut och tappar bort sig själv. Och så blir sårad...
- Väluppfostrad är jag och har till och med svårt att vara "otrevlig" mot folk som angriper mig eller sådana däringa Ex...
- Musiken har alltid givit mig ett stöd, hopp och styrka. Den bara finns där :)
- Lyssnar är en typisk egenskap som finns på båda sidor. Jag har en tendens till att lyssna så att jag glömmer bort mig själv mitt i någonstans. Tyvärr tar jag lyssnandet och bakar ihop med snällheten vilket gör mig sårbar. Och då hamnar man in i suga åt sig delen. Och där får jag svårt att värja mig.
- Har lätt för att lyssna på andra och få dom att öppna sig... men delar väldigt sällan av mig av mitt innersta. Vilket gör att jag gärna lägger på hög och till slut exploderar... och det är ju inte bra. Men jag brukar i de flesta fallen inte dela med mig av det jag lyssnat på om jag blivit tillsagd att inte göra det.
- Jag är envis vilket är bra ibland men ack så illa ibland. Det är inte bra att driva saker som inte ska drivas.
- Jag har ett extremt motstånd mot lögner och den skada dom gör. Det är nog för det mesta bra och har kanske sitt ursprung i att jag upprepade gånger utsatts för lögner och därför förlorat människor jag älskat högt. Som min bror som jag fortfarande efter ca 13 år saknar något så fruktansvärt. Jag har även alltid haft svårt för lögner som föräldrar tyvärr kastar omkring sig i tex vårdnadstvister om varandra och det var innan Hanna föddes som jag träffade på det fenomenet första gången då jag helt plötsligt befann mig som vittne i en vårdnadstvist. Men det har hänt flera gånger... illa. De som far mest illa i ett sånt förfarande är alltid barnet och det förvånar mig än idag hur dessa två föräldrar försökte fylla sin omvärld men även sitt barn med lögner om varandra. Och tyvärr är detta allt för ofta
.
- Irriterande... haha.. jaa då! Det är svårt att få mig att ändra mig om man inte har ett bra argument. Jag står ofta fast vid en uppfattning och blir ofta påläst i fallet. På det sättet får man inga ordförandeuppdrag men jag är hellre sann mot mig själv än viker mig för att passa andra. Men det gör mig irriterande och det vet jag om.

Jag har ett rätt så dåligt självförtroende om mig själv och hur jag är som person. Har ofta svårt att förstå vad människor ser för positivt med mig. Men vad jag upptäckt ibland så märks inte det och det är ju kanske tur.
- Jag kan vara rätt så sträng men jag är inte dömande när någon gör fel. Alla människor gör fel, på gott och ont. Och själv.... gör jag fel många gånger... men det står jag för som man säger. Och jag säger förlåt... så ofta jag kan men kanske med olika metoder...
- Jag är allmänbildad och inte ointelligent men jag kan bli mästrande ibland... ajaj - inte bra.

Som ni ser finns det för- och nackdelar med mig också! Jag skulle nog kunna fylla sida upp och sida ned med sådana här jämförelser men tänker inte göra det. Inte just nu...

Jag vet vem jag är, jag vet inte varför men jag misstänker. Jag vet vart jag är men inte vart jag skall. Jag älskar inte mig själv men jag älskar några andra. Jag kan bara hoppas att dom jag älskar älskar mig som jag är - med brister och fel. Men även det som är bra och man kan ju hoppas att det som är det bra - är det övervägande...

Hade ingen aning om att jag var hästtjej...

2011-12-08T15:13:00.001+01:00

Hästtjejer är bättre, för att;

Dom äger massor av tighta byxor, mockachaps, lårhöga stövlar med sporrar, och annat trevligt

Dom gillar att bli smutsiga

Dom gör alltid sitt bästa i ridningen och kan hålla på i timmar

Dom gillar att använda piskor

Dom ser särade ben som den naturligaste positionen

Dom tycker det är roligt att bli kastade vilt omkring

Dom har fantastisk muskulatur i ben och rumpa

Dom hoppar dom upp igen och kör på vildare än någonsin om dom mot förmodan ramlar av

Dom har mer eller mindre konstant knullrufs

Dom tar tag i håret och gör ett smackande ljud för att visa vad dom vill

Dom ser det helt naturligt att serva med mat och dricka efter en ridtur

Vad ska man säga förutom helvete...

2011-12-07T23:42:00.001+01:00

... ledsen

... oälskad

... älskar

... psyk

......

Att sitta på de anklagades bänk...

2011-12-06T21:24:00.001+01:00

... är väldigt jobbigt.

Jag har inga problem med att försvara mig vid konstruktiv kritik. Jag försvarar mig gärna när jag tycker att jag har rätt. Men att försvara sig mot fantasier, påståenden och annat är lite... hm... svårt? För hur gör man det lixom?

Man kan i rimlighets namn inte säga annat än nej, nej, nej på frågor som man egentligen inte ens ska behöva svara på. Om man läser ett av de tidigare inläggen handlar kärlek om tillit. Att lita på och att bli litad på. Det är ju konsensus av kärleken mellan 2 människor.

Att få försvara sig mot påstående som det inte finns någon grund i smärtar. Oerhört mycket. Det gör ont. I kropp, själ och hjärta och jag bara önskar att jag inte behövde försvara mig mot påståenden.

Jag försvarar mig gärna när jag verkligen gjort någonting. Jag kanske gjorde ett fel. Någonting obegripligt. Något konstigt. Då har jag ju i varje någonting att försvara. Om jag får ett påstående i halsen, en anklagelse utan grund så blir det ju svårare. Oftast har någon annan då bestämt sig för att något hänt/sagts eller gjorts och om det inte finns någon substans... hur ska jag då relatera till det?

Det fungerar ju lixom bara inte. Det är inte heller konstigt att det inte det inte fungerar för om det inte finns någonting att försvara - vad ska man försvara då? Sen blir det kanske tjaffs om någonting som inte hänt eller blivit sagt. När det gäller man och kvinna leder det till ledsamhet. När det gäller vänner likaså. Eller syskon. Ja, oavsett vem det är så slutar det i de allra flesta fall med att någon blir ledsen. Eller kanske båda...

Det är så onödigt... I mina dagar har jag mist människor jag älskar högt. Det är jobbigt... Det kan vara jag som gjort ett val eller någon annan. Oavsett anledning så gör det ont! Väldigt ont...

Vart jag mig i världen vänder...

2011-12-06T14:04:00.001+01:00

... är en låt som lillfjompan introducerade för mig. Och jag föll för den precis som hon gjort. Kan man annat än att älska den?

En av fördelarna med att ha barn i olika åldrar är att man får sig blandad musik till livs och är man då som jag, total sucker av alla typer av musik, så tar man ofta till sig nya låtar. Av olika typer...

Och som det freak jag är så tittar jag på Idol och fastnar för en annan låt:

Originalet är sjutton så mycket bättre än den som framfördes i Idol och jag snöar in igen. Jag älskar den här typen av musik lika mycket som jag älskar rock...

Men det finns fler att fastna för... :)

Som den här... Man måste, måste och måste ju bara älska den...