... lite här också :)
Har inte skrivit här på länge nu... Skrivit har jag dock gjort - bara inte här. Skrivit massor till och med. Både skrivit en bok och bloggat. Redan i skolan älskade jag att skriva, när jag gick i skolan hade vi först någonting som hette välskrivning men även lektioner där vi fick skriva berättelser. Det var också sånt som vi fick göra när vi var färdiga med det vi skulle göra. Vi var tre tjejer som skrev och skrev och vi skrev anteckningshäfte efter anteckningshäfte, det var inte ovanligt att en historia kunna spänna över flera stycken böcker. Sen gick böckerna runt i klassen när böckerna var färdiga :) Vad jag hade för betyg i svenska? 5'a ! Vi 3 tjejer hade klassens enda femmor i svenska och musik :). Det jag nu skrivit ner är i kapitellform, som en bok och den som fick det i sin hand blev riktigt upprörd och ledsen över det hon läst. Jag skrev precis som jag upplever och upplevde min omvärld och valde att inte utelämna någon händelse eller någon inblandad. Hon tyckte det var så bra skrivet att hon tyckte att jag skulle skicka det till ett förlag - men jag vet inte det jag. Blev ju naturligtvis oerhört glad över att hon tyckte att det var så bra, målande och hemskt beskrivet samtidigt som det innehöll en sån oerhörd glädje, livslust och positivitet men att skicka det till någon annan för att läsa känns en, milt sagt, aningen skrämmande. Det räcker med de som är avsedda till att läsa det.
Det här med att skriva är ett bra sätt att få ur sig det man har i tankarna. En del väljer att skälla ut någon (ofta den man lever med) - jag väljer att skriva ner det. Det är olika vad jag skriver om, om jag över huvud taget skriver om det som irriterar mig men känslan i mage och bröst lättar när jag fått skriva av mig lite. Sen är det i ärlighetens namn så att ALLT man har på hjärtat faktiskt inte behövs skrikas ut. Till exempel i ett förhållande måste den tysta diplomatin få råda ibland också, annars kanske det blir ett förhållande som till slut blir väldigt konfliktfyllt, men många bråk, högljudda bråk och en hel familj far illa. Det är många som inte ser just det där. Det framkommer mer och mer hur barn i olika åldrar mår sämre och sämre i sin hemmiljö just för att deras föräldrar eller förälder och bonusförälder bråkar väldigt mycket. Telefonsamtalen om detta till BRIS har ökat enormt de senaste åren.
Även jag har bråkat med en sambo så att barnen har hört... och jag ångrar det enormt. Jag försökte dock få kombatanten att sänka rösten men det var lättare sagt än gjort. Men, det ligger i varje föräldraskap att faktiskt skydda sina barn mot denna typen av psykisk misshandel - för till slut blir det det som det handlar om. Barn älskar ofta sina föräldrar oavsett deras fel och brister och det är oerhört svårt för ett barn som hör en eller två föräldrar bråka, barn kan inte nyanserna som finns i ett samspel mellan vuxna. Och sen är det det - barn ska aldrig behöva höra sina föräldrar kalla en annan vuxen för "fula" saker, eller höra en förälder bli kallad det. Man måste våga tänka som vuxen på hur och vad man säger. Det är faktiskt inte svårare än så...
Några jag i princip aldrig bråkat med däremot är barnens pappor. Storprinsessans pappa och jag hade meningsskiljaktigheter men vi hade bara 2 riktiga bråk. Prinsens och Lillprinsessans pappa och jag bråkade faktiskt aldrig. Vi pratade med varandra men höjde aldrig rösten och vi sa inte fula ord till varandra heller. Det är nog över huvud taget väldigt sällan jag använder nedvärderande ord om andra människor på det sättet och jag har alltid tyckt att det är bättre att hålla käft än att stå och skrika som besatt. Jag säger det jag vill ha sagt och sen får det vara bra med det. Men ibland får man så mycket skit i knäet så att man måste börja försvara sig och då kan man lika bra säga det man vill ha sagt än att skrika det om och om igen...
Har pratat mycket om just detta på den senaste tiden med en av hjärtevännerna. Hans fd är just av den typen att hon exploderar utan urskiljning och det spelar ingen roll ifall det är en vuxen eller ett barn som kommer i hennes väg när hon blir arg. Och, tyvärr, om hon inte fick respons på det hon sa från min vän så gick det ut över barnen... som fått ta emot skopor av ovett för saker de inte har haft en aning om. Tyvärr ser man även detta fenomen rätt ofta - att barnen får stå emellan när de vuxna brister i kommunikation med varandra.
Nog om detta "for know"... Sen sist har det hänt så oerhört mycket i livet. Ibland känns det som om det rasar på i en fart utan kontroll. Men det har varit ont om negativa saker som hänt - och det är så oerhört skönt när allt som händer runt omkring en är av positivt slag. Det enda som varit riktigt negativt är den rättegång jag var på. Misshandelsrättegångar är aldrig roliga eller trevliga. Misshandelsrättegångar där det är barn inblandade är ännu mer otrevliga. Men det är bra när åklagare lyssnar till och väljer att ta upp mål som inte följer gängse kutym och de handlar om kvinnor som misshandlat sina män. Det behövs att fler sådana fall tas upp till rättegångar och att domarna blir till förmån för dem som blivit misshandlade - alltså männen i detta läge. Allt för många kvinnor skyddar sig bakom det faktum att de är just kvinnor och därför har rätt att ge en örfil, ett slag, använda tillhyggen eller använda både fysiskt och psykiskt våld. För det har de inte - lika lite som männen har det. Den här rättegången fick i varje fall en rättvis utgång :)
En annan sak som flyter på är mitt eget personlig mående :) Jag har inte mått så här bra på år och dag (som det så klatschigt heter). Visst, jag har ont i mitt knä som jag skadade och jag känner av Dercums men ändå så mår jag så bra. Det hänger mycket ihop med det psykiska måendet och eftersom att jag mår så grymt bra psykiskt så avspeglar det sig fysiskt på ett sällsynt bra sätt. Den operation jag gjorde för nu ca 6 veckor har läkt väldigt bra och jag fick inga av de komplikationer man kan få i samband med dem - så oerhört skönt :). Fick lära mig att ta sprutor på mig själv för att förhindra blodproppar - men va sjutton, har min mor kunnat ge sig själv sprutor i 38 år år ska väl jag klara av att göra det i 10 dagar - och det gick hur bra som helst. Gjorde ju fanken inte ens ont så nu är jag redo för att bli diabetiker, haha...
Goda vanor ger goda resultat som någon sa - och det stämmer så oerhört mycket. Goda vanor tillsammans med de man tycker om ger visst ännu bättre resultat! Och goda vanor när man är älskad - är utan tvekan bäst... Jag måste nog ha varit mycket oälskad i mina dar... Nej, det vet jag ju att jag inte har varit... Men på något sätt så tar jag på ett helt annat sätt till mig de goda faktorer jag har runt omkring mig, vågar lita på mig själv och min förmåga - och jag får nästan dagligen höra vilken oerhört bra och enorm människa och person jag är. Två till avdelningar har ställt sig i kön för att vilja ha mig som "utställningsperson" om hur man relaterar till sig själv, livet och sin omgivning med en positiv inställning för att hantera det onda i livet...
Fatta att sånt värmer i själen :)
