Hemmafrugöra...

... vet jag att jag alltid har kallat det för - med ett stort leende för är det någonting jag är bra på så är det att se på saker jag gör med ett stort leende åt mig själv. Att hålla på med hemmafrugörat har alltid fyllt mig med ett tillfredställt lugn och jag har aldrig sett det som något nedvärderande (ja, det finns dom som tycker det är nedvärderande att göra "typiska" kvinnogöromål).

Vad är det jag har gjort då?

Jo, jag har tvättat lakan :) Ja, annat också, men det är bland annat lakanen som även maken brukade kalla för hemmafrugörat... Det är ju inte så svårt att tvätta lakan... och det roliga det är att mangla dom! Ända sen jag flyttade hemifrån första gången, som 19-åring, har jag manglat mina lakan. Mormor lärde mig då det var hos mormor och morfar jag bodde.

Ett litet sidospår: Bo hos mormor och morfar som 19-åring??? Javisst!!! Mormor och morfar bodde i Sollentuna, nedanför St:Eriks kyrka, i ett hus som hade 3 våningar. På källarplanet fanns morfars lager, garage och verkstaden. På mellanplanet en 2-rumslägenhet som hyrdes ut till ett par killar från Dalarna (?), tvättstuga, förråd, gästrum och två kontorsrum och på översta planet fanns själva bostaden med 3 sovrum. Det var inte bara jag som bodde där utan min yngsta moster och min kusin bodde även där. Min andra moster arbetade där och var och varannan natt så var det sista rummet upptaget av någon kusin. Di gamla var ofta utomlands på affärsresor eller gjorde samma sak i Sverige vilket innebar att man allt som oftast hade hela jättehuset för sig själv (eller med mostrar och kusiner). Det var mycket gitarrspelande på kvällar och nätter och på dagarna jobbade jag på Konsum i Kista centrum. Det var under den här tiden som mormor lärde mig att mangla...

Så igår gick jag ut i tvättstugan efter att ha kommit hem ifrån Storbyn dit jag skjutsat Lillprinsessan som ju är på läger med högstadiet. 5 lakan och lite kläder slängdes in i tvättmaskinen och de 5 som hängde i verkstaden där mangeln står veks och rullades ihop efter alla konstens regler. När dessa 5 lakan var färdiga - ja, då manglades de. Medan nästa maskin med lakan åkte karusell tog jag och strök de blusar och klänningar som hängt på tork. Efter det plockade jag fram 1,2 kg köttfärs och gjorde en köttbullssmet som fick stå och dra sig medan jag gick ut och manglade nästa omgång med lakan - och laddade maskinen med ännu en omgång med lakan för karusell... Jag har en oerhörd massa lakan... Det blir väl så när man har en mor som genom alla år haft pippi på att köpa just lakanset åt mig och de allra flesta... ja, de köps som 2... Detta började hon med när jag var runt 15 år och eftersom att de flesta av dom ser ut som dom är nya fortfarande är det väl bra kvalitutta på dom :). Och jag ska väl erkänna att jag ändå köpt en del själv... Har ändå tagit upp 10 stycken till Torpet och ändå får dom inte plats i linneskåpet... Det är därför dom samlas på hög inne i tvättstugan för om alla är tvättade samtidigt så finns det inte plats för dom... Jag har så många att jag behöver väl bara tvätta lakan en 3-4 gånger per år... Men då tvättar jag å andra sidan rätt många åt gången, som denna måndag och tisdag då jag tvättat 20 stycken (och ändå är det inte slut i linnestugan och det är inte tomt i lakanspåsen i tvättstugan....). Naturligtvis manglar jag även örngott och dukar...

Efter detta trillades det ca 150 köttbullar :). Gjorda efter det recept som morfar lärde mig som är "världens godaste köttbullar". När jag gör köttbullar gör jag alltid på över 1 kilo köttfärs så att det räcker till några middagar. Själv äter jag ju bara 4 stycken vid varje måltid... Men det gäller att frysa in dom snabbt för de har en strykande åtgång... Mitt i detta ringde älsklingen och frågade om jag inte kunde komma på måndagen istället för tisdagen - visst är det väl underbart när man är saknad?

På det sättet trivs jag med att bo ensam med barnen :). Jag rår över mig själv, arbetar de tider jag vill. Kan gå på konserter eller på krogen med kompisarna, åka på möten och fika sent hos någon kompis. Där emellan är jag hemma med barnen. Det är det som är så skönt med att ha lite äldre barn som är helt superbra på att sköta sig själva. De är ju även uppvuxna med att mamma under hela deras uppväxt går på diverse saker - det är ett sätt att leva på och fortfarande har de alltid valet att åka med - men väljer oftast att vara hemma. De lagar mat, ger katterna mat och går och lägger sig i tid - de är så bra på att ta ansvar :D. Det blir nog så när man ger barnen ansvar och tillit, respekterar dom och deras åsikter och man visar att man litar på dom - det skapar ansvarstagande barn helt enkelt. Det har alltid varit så att jag sällan blir arg och skäller på dom (jo, det händer) - men jag väljer mina strider med dom. Finns så många onödiga strider...

Men älsklingens önskan var det, ja... Efter att ha manglat, strukit, fixat en ickefungerande dator till fungerande, fixat nätverket och stekt alla dessa köttbullar var jag rätt less på hemmiljön... så jag frågade Prinsen om det var okej - vilket det naturligtvis var så jag kokade lite kaffe, hällde i den ständiga följeslagaren "Taxitermosen" och for iväg... Alltså - den där famnen är så go att krypa in i... så varm och välkomnande, mysig och på alla sätt rätt underbar..:P. När man inte lever ihop så blir träffarna så mycket mer intensiva... TV, film och allmänt mys och somnade sent, väldigt sent... och vaknade 05.15... och for hem... till de resterande 10 lakanen (eller något sånt...). Och ärligt - jag är rätt trött nu..

För övrigt :D... Ny storlek på byxor idag, trallallalalalaaaaa!

Dagens låt: Jamie Cullum, What a different a day made, en helt underbar, 33-årig jazzmusiker!

Lite mumma sådär...:P

Filmstaden dag, regn och...

... helt enkelt en perfekt dag. Igår fick jag ett tips om "Filmstadens dag" - en händelse som passade mig som handen i handsken - men även Lillprinsessan som ju är en lika stor sucker för historiska saker och alla typer av musik som jag. Vaknade oseriöst tidigt för att vara söndag - kl 08.00 - och jag som inte ens har småbarn som pockar på min uppmärksamhet vid den tiden... Att somna om var lönlöst så ja, jag klev upp och satte på kaffe istället. Sen, till morgonkaffet, det det vanliga morgonslösurfandet, kollning av mailen som aldrig slutar att dyka upp...

Idag var det ju Stefan Löfvéns sommartal i Vasaparken och det tänkte jag ju åka in på innan jag åkte till Filmstaden i Solna. Frågade Lillprinsessan om hon vill följa med - och det ville hon ju. Prinsen hade jag redan frågat men han var inte intresserad (vilket jag redan visste). Så vi for iväg - och kom iväg lite sent. Men det var lite trafik så vi hann ju in till Vasaparken. Efter att ha fått ett hysteriskt utbrott på GPS'en och snurrat 2 varv runt Tegnérlunden så kom vi upp mot Vasaparken - och då öppnar himlen sig... Så vi åkte helt enkelt förbi, bestämde oss sonika för att vi inte ville duscha ståendes med kläderna på till ett tal i Vasaparken... En snabb högersväng så var vi på rätt väg ut från huvudstaden och på väg ut mot Solna istället...

På vägen dit visade jag henne vart hennes pappa gått i skola (Karolinska Institutet), vart min farmor och farfar ligger begravda, vart Råsunda stadion ligger (där jag sett Queen, Rod Stewart, Rhapsody in Rock mfl), vart min farmor och farfar bodde osv. Parkerade, betalade 1 krona (!) i parkeringsavgift, gick iväg, glömde mobilen, vände tillbaka, hämtade mobilen och vandrade sedan in på Filmstadens område. Jag har inte varit i området sen min far visade det för mig för länge sedan en gång när vi var och hälsade på farmor och farfar. Filmstaden i Råsunda är där de svenska filmerna till stor del spelades in från 1920 då det köptes in för att den svenska filmindustrin skulle få sitt eget "Hollywood". Det spelades in film på området till 1969 (tror jag det var), alla gamla byggnader är kvar. På området arbetade det flera hundra personer, det var ju syateljéer, kulisskapande, framkallning av ljud och bild - ja, allt som det arbetades med för att göra en film gjordes på området. Restauranger fanns ju naturligtvis: en för det "vanliga" fotfolket, en för skådespelarna och regissören samt en restaurang för självaste Ingmar Bergman (han måste känns sig ensam i en hel restaurang...). Idag har Sveriges Universalkontor sin arbetsplats där och en del andra filmrelaterade bolag och man spelar åter in film i lokalerna. Inne på området har man byggt bostadsrätter som är byggda som man byggde på 40- och 50-talet, med samma färgsättningar och hela området präglas av samklang och harmoni.

Jag och Lillprinsessan åkte den guidade turen som var väldigt intressant. Vi var i Universal studios lokaler, kollade in de stora spelrummen, fikade i Ingmar Bergmans kafé och lyssnade på ett grymt jazzband, Jennie Löbel och Swing Kings. Kollade in Vintagemarknaden - alltså, jag måste bara köpa mig en av de där klänningarna - de är ju bara så GRYMMA (och som gjorda för personer med lagom stora bröst och riktig midja). Sa hej till Tomas, tillika basist i TTT (som gav mig tipset om Filmstadens dag). Dagen till ära var han klädd i tidstypiska kläder, gammaldags kostym och svart hög hatt. De hade en del fina saker, speciellt ett par  glas med tillhörande karaff som bara var för grymma men kostade mer än vad plånboken innehöll (tyvärr). Däremot, i två stånd bort, hittade jag det jag sökt i flera veckor - Storprinsessans födelsedagspresent :D. Den bara låg där mitt bland massa andra saker och talade till mig.. Det är så det ska vara när jag köper presenter - den ska tala till mig... Medan vi gick runt på området löste vi dagens tipsrunda (är helt säker på att vi hade alla rätt så nu hoppas vi på att vi vinner). Vi kollade på hur man gjorde stunts från höga höjder med eld på sidorna, hur man fäktas och en massa andra spännande saker.

Vi lyssnade också på Bröderna Trück - och det är jäklar vad det svänger om dom grabbarna! Regnet ja - jo, det fortsatte och jag som aldrig brukar ha paraply hade faktiskt med mig det stora paraplyet och tja, vi kan ju säga att det kom till användning. Det var en väldigt blandad väderlek, från lite sol till hällregn... Vi höll vårt mordvapen som vi kallade det för både högt och låg medan vi tittade på lottor, polis och militär från 40-talet, fina personer iklädda kläder från tiden 20-50-tal, mänskliga råddjur och rävar och andra diverse klädstilar. Det som skulle bli en snabbtit blev en 3 timmar lång vistelse på ett oerhört trevligt och givande evenemang. Det passade som sagt var mig och Lillprinsessan så oerhört bra - precis den typen av evenemang som vi trivs bäst på. Det blev en varsin Maxbox på vägen hem för vi hann bli rätt hungriga.

Det som är bra med (främst) mina tjejer är att de delar sin mors oerhört breda musiksmak. Det märktes om inte annat i bilen på väg in och på väg hem. Vi letade upp mappen med blandad musik från mammas uppväxt. Den lilla prinsessan kan, precis som den stora, låtarna och tycker att dom är bra. Hon tycker jazz är lika bra som jag och är det några som det fungerar oerhört bra att gå på jazzfestivalen med så är det just tjejerna för de lyssnar precis som jag och fattar det där med att man försvinner in i musiken. Vi lyssnade på vägen in på blandad hårdrock, Johny Cash, Supertramp, Queen, gammal svenskt, rock, rock n' roll och egentligen Gu' vet allt. Det spelar liksom ingen roll vad jag sätter på - de tycker om det med...

Inspirerad av dagens musikdos satte jag på skivan med Ljuva nostalgi - en skiva som innehåller musik från kostymfilmernas era, alltså det som ofta går under begreppet storbandsjazz idag. Lillprinsessan tyckte den var jättebra och bad att få den till sin Mp3 tills när vi åker på vår lilla minisemester nästa helg... Det är så skönt att ha barn som har ett rent, genuint musikintresse och som har en förkärlek för musik som man musicerar till istället för dagens mer massproducerade, datainspirerade dansmusik...

Lokaliserade den stora ryggsäcken då hon ska på läger med skolan i morgon och kommer inte hem förrän på onsdag eftermiddag. Sniff var inte riktigt överens med oss om detta märkte vi till slut... Vi hörde en del konstiga ljud och när vi gick ut i köket såg vi anledningen - Sniff hade mycket duktigt rivit ut alla hennes kläder och annat ur ryggsäcken och sedan lagt sig på det hela för att "vakta sitt byte"...

Nä, dags att sova lite kanske, krypa ner i den renbäddade sängen med nymanglade lakan... Lång dag idag men så jäkla rolig

Det blir en låt med förträffliga "Bröderna Trück" idag, från när de var med i 

Allsång på Skansen någon gång för länge sedan...

Leta present och hitta music...

... är ju en bra kombo - eller inte!!!

Jag hade sett att dom skulle göra det - men på något sätt ändå inte registrerat det men blev påmind om det på bästa sätt... Så kan man ju uttrycka det. Ja - vad då? Jag hade sett på TTT's sida att de skulle lira på Husbyfestivalen och hade tankar på att gå men sen på något sätt la jag det bak i huvudet. Jaja - men det löste sig i varje fall :)

Efter en rätt jobbig vecka var det i går rätt skönt att placera sig i soffan och kolla på film. Jag är och förblir barnsligt förtjust i actionfilmer och igår var det Iron Man som stod på agendan. I kväll kör vi film nummer 2. Veckan har bjudit på oerhört bra intervjuer, konstruktiva diskussioner men även en hel del som jag bara vill vara utan i diskussionsväg. Det är rätt konstigt hur människor som säger sig vara villig till förändring ändå är så väldigt obenägna till förändring ibland. I varje fall känns det som det ibland när man utgår ifrån de diskussioner som förts de senaste dagarna. Men ändå så tillhör det spelets regler - en en demokratisk ordning ska det finnas utrymme för diskussioner - men de måste också hållas på en nivå som innehåller en stor del "fair play" och får inte övergå till nedvärderande kommentarer. Och den linjen är rätt hårfin ibland...

Idag var det i varje fall dags att försöka hitta den idé som fastnat i huvudet på mig om vad Storprinsessan ska få till present då hon fyller år. Som vanligt har jag bildat mig en bild om vad jag vill att hon ska få - och sen gäller det att finna det som kvalar in acceptabel felmarginal. Vart skulle jag då finna detta? Jo, efter att ha sett all TV-reklam om Kista Galleria tänkte jag att "där finns ju många affärer - någon butik måste de ju ha där det jag söker finns...". Lillprinsessan hade planerat att följa med men kände sig så förkyld i går kväll att hon tänkte att hon är hemma istället.

Så jag tog min idé och satte mig i bilen, tankade på lilla bymacken (den är den 3:e billigaste macken i kommunen - ligger alltid endast 10 öre dyrare än de 2 billigaste i Storbyn som alltid håller samma pris), stoppade i Mp3-spelaren med The Troubbled Three och Wolfman Jack och for iväg på den lilla byvägen. Risken dock när man kör med grym, musik hög -det går lite fort... :P. Inte bara i kurvorna om man så säger. Jag tycker om min Ford 2,0, det är ju liksom sug i kurvorna och... det är ju ett livselixir för mig. Snart hade jag lämnat byvägen och kom ut på motorvägen, hittade en medbilist som uppenbarligen precis som jag tycker om att få bilen att röra sig och vi hade roligt under några mils körning tills det var dags för mig att ta tvärlänken över Sollentuna för att komma till Kista. Körde in i parkeringshuset, parkerade, skulle åka upp och såg en färgglad skylt och det var då jag kom på vad det var jag tänkt göra denna lördag:

Det var Husbydagen och The Troubled Three skulle ju spela. Snabb koll på klockan, men jippie - det var ju 20 minuter kvar innan de skulle stå på scen och eftersom att Kista ligger typ 2 minuter från Husby vände jag på klacken och gick tillbaka till bilen, betalade 15:- i utfarsbiljett och styrde mot området där Storprinsessans pappa bodde när vi träffades. Vet att brodern hade en flickvän som bodde i huset bredvid där de spelade (upptäckte jag). Nästa parkeringshus och upp. Jisses vilka underbara dofter som slog emot näsan - det är helt otroligt vilka underbara rätter det finns från jordens alla hörn. Man blev ju hungrig av att bara gå där... Letade reda på Socialdemokraternas stånd och fick en välbehövd kaffe och bytte några ord med deras lokala politiker. Pratade med moderatorn som frågade om jag hört dessa killar innan och jag sa att "nu skulle han få höra på ett par grabbar som kan lira" och han tog mig på orden och presenterade dom med att "publiken nu skulle få höra ett band så grymt att man gör bäst i att spänna fast sig i stolen och knyta ihop underkläderna"... Måste ju säga att det är ju den mest annorlunda presentation av någonting jag någonsin hört :P.

Okej - de är lika bra i helt nyktert tillstånd som de var i något berusat tillstånd. Låtarna jag har på Mp3-spelaren kan jag vid det här laget och även de som jag inte hört som de lirade kan man ju - man har väl hängt med på pappas gamla singlar och all annan musik man har ätit under årens lopp. Pratade med killen som tagit dit artisten innan - Dogge Dogelito och han bara log och nickade åt mig. Ryckte på axlarna, skrattade och sa - "ja, det var ju det jag sa...". Han skrev ner namnet för säkerhets skull... De här killarna är värd varje minut av lyssning - och det är ett nöje att se dom:

Varför liksom tråkstå och spela?

Skjut dom inte... häng lite istället :P

Varför inte stå på basen?

Håll tungan rätt i munnen och lira!!!

Det är inte bara det att just den musik som dessa grabbar lirar lämpar sig ytterst bra för att ge allt med utan det är också så att man måste våga göra det också. Utnyttja musikens kraft, glädjen i att spela och att våga ta de där stegen som gör att det hela lyfter. Och det kan dom verkligen...

En trevlig timme efter spelningen blev det också då vi stod och snackade om olika saker. En hel del musikrelaterat - vilket inte är så konstigt kanske. Bland annat lite om det där med hur man får ner andningen och vilka delar av kroppen man faktiskt använder. Okej - man är inte vacker när man släpper ner luften ner i magen eftersom att det innebär att man inte lyfter axlarna utan låter magen falla ut. Står man med fruktkorgen i rätt läge, har silvertråden rakt, släpper magen - så får man ner luften dit den ska. Det är ingenting man lär sig på en pisskvart direkt och det kräver att man underhåller sina kunskaper när man väl lärt sig det. Ett är säkert: dom här grabbarna har jag inte sett för sista gången :)

Väl tillbaka till Kista Galleria började jag gå igenom butik efter butik efter idén jag hade för Storprinsessans present men det är ju bara konstatera att det blir en tur i morgon igen för inte sjutton hittade jag det jag sökte... Funderar på att kanske tänka om och åka till det där stället jag fick tips om idag och se om jag kan hitta nummer två på listan - om jag nu fortsätter att inte hitta nummer ett...

I morgon blir det nog annars att lyssna till Stefan Löfvén inne i Stockholm... och det är ju inte helt fel att göra en söndag!

Några tankar om att olikheter...

... berikar. Ja - det ligger mer sanning i det uttrycket än vad många tror och utgår ifrån. Att människor är olika och vill nå till samma mål på olika sätt behöver på inte sett vara konfliktvägar eller kontroversiellt och det finns ingenting som säger att den ena vägen är bättre eller sämre än den andra. Det innebär helt enkelt att man har olika vägar att nå målen!

I framgångsrika företagsstrukturer ser man tex detta. Med ett toppskikt där likheterna är större än olikheterna kommer man oftast inte framåt - man är för lika helt enkelt. Idésprutandet kommer i skymundan, stötandet och blötandet av idéer förfaller - det blir helt enkelt ingen dynamik i gruppen. Om det däremot är så att det är två motpoler som arbetar mot ett gemensamt mål bildas konstruktivitet. Man benar ner det man har i mindre beståndsdelar för att finna en väg mot ett mål som man kan komma överens om och utgår helt enkelt ifrån att varken "min" eller "din" väg är fel eller rätt - utan det är den gemensamma vägen man kommer fram till som är den räta. Detta kan innebära att man prestigelöst överlåter ett skeende till sin partner för att man kanske kan se eller tror på målet men är inte överens om vägen dit. Det är så man gör när man har ett ledarskap som är vinnande. Det är då man åstadkommer någonting.

Allt för många människor försöker hålla på sin rätt, sin suveränitet. Jag och min väg är den väg som gäller - annars så får det helt enkelt vara. De personerna har även en tendens till att inte vilja se fördelar med ett annat typ av tex ledarskap eller att saker och ting kan genomföras på olika sätt. De personer som håller på denna rätt bildar ofta en maktstruktur som de kringvarande antingen kämpar för eller mot - men med en känsla av att mitt eget engagemang inte är det väsentliga, jag behöver inte tänka speciellt mycket då jag blir en utförare av någon annans tankar. Det främjar inte personlig utveckling hos dom som finns runt omkring personen i fråga, det främjar inte de framgångsfaktorer som behövs för att komma framåt i arbetet. I dessa lägen har man ofta en tendens till att välja det som är tryggt och invant istället för att se möjligheterna till att komma framåt.

Dessa ändå rätt enkla faktorer behövs i samhället för att komma framåt i strukturen. Men även i det sociala livet, förhållandet eller föräldraskapet. Ett förhållande där man är överens om allt stagnerar till slut - det blir ingen gnista som tänder till. Observera att detta motsattsförhållande inte innehåller kränkningar av olika slag utan det innebär helt enkelt att man för en diskussion om hur man vill att förhållandet, sakerna, omvärlden ska se ut. Att man helt enkelt har inställningen att "jag har inte alltid rätt - min väg är inte alltid den rätta". Däremot så ska man ju naturligtvis inte gå med på saker man känner rent instinktivt att "det här går emot hela mig och min person". Det är en sak att hålla på sin egen rätt och sin personlig sfär - en helt annat att säga att "jo, men vi kan prova så här istället". Samma sak gäller i barnuppfostran och i föräldrarnas relation till barnen. För att fostra barn som står stadigt på jorden och som vill komma fram måste man ge dom utrymme att upptäcka sin omvärld. Få göra saker på sitt eget sätt - och det behöver absolut inte vara på mitt, förälderns sätt. En förälder har långt ifrån alltid rätt och måste kunna ta ett steg tillbaka och säga att "ja, mitt barn, det är klart att du ska prova och om du faller eller det går fel så kommer jag stå bakom dig, älska dig och ta emot dig i fallet". Det gäller för en förälder att lita på sitt barns förmåga och ger du barnet ansvar - lär det sig att ta ansvar. Att skrika eller bråka på sitt barn, utgå ifrån att jag som förälder alltid har rätt, har rätt att använda det språk jag vill och tendera till att trycka ner sitt barns naturliga nyfikenhet - skadar barnet och skapar ett osäkert barn.

Samma sak i tex styrelser. En styrelse har i de allra flesta lägen en plan för sin verksamhet. Man har således det där gemensamma målet man strävar emot - men vägarna mot målet kan skilja sig inom styrelsen. Det bör oftast göra det i början och ut ur det drar man upp riktlinjer för hur slutet förväntas bli. När man vill få fram hur man ska nå målet mår kreativiteten bäst av att man har olika idéer som alla accepteras och sen får man helt enkelt diskutera vägarna till målet. Alla behöver inte gå samma väg - man bör kunna se att "den där vägen är inte min väg - men den kommer kanske att fungera" och att man då ger personer den styrka i att man har ett mandat till utförande och tillit. Det är det som ger framgångsfaktorer... Man måste också se att olika vägar är bra och man måste kunna ge varandra tillåtelse att utföra saker utan att vara nedvärderande mot personen i fråga. Man kan ifrågasätta sättet men inte personen...

Så ja - olikheter berikar. Alla har sina sätt att nå mål och det finns ingenting som säger att "mitt sätt är det enda riktiga". Om jag lyssnar till och tar till mig det någon säger på ett konstruktivt sätt - lär jag mig någonting. Man måste kunna vara ödmjuk och se sina egna tillkortakommanden men även se att "allt handlar inte om mig som person". På två helt olika "ställen" den senaste veckorna har jag sett hur dessa faktorer fallit ihop totalt. Hur en del personer anser sig vara de "suveräna" och därmed försöker sitta med den totala makten och med hjälp av den makten (omedvetet eller inte omedvetet) faktiskt trycka ner de som har en åsikt som går dom emot. Alltså tvärt om de faktorer som olikheter faktiskt berikar. Jag har själv inte blivit drabbad av själva skeendet men i slutändan blir även jag drabbad av konsekvenserna och det är det man måste kunna se...

Man måste kunna se vad som händer i förlängningen av mitt eget handlande? Vilka effekter kommer det att få för de personer som ett handlande berör? Om jag sitter i en styrelse som har till uppdrag att förvalta en reell verksamhet - hur blir konsekvenserna för de som dels utför de nya direktiven men hur blir konsekvensen framför allt för brukarna? Kommer de bli drabbade? Det är de frågorna som en styrelse måste kunna tänka på när de tar beslut om hur deras verksamhet ska se ut. Om styrelsen dessutom har en verksamhet som baserar sig på sina medlemmar som utövare - ja, då bör styrelsen i rimlighetens namn ta in sina medlemmars åsikter i frågan - för vad säger att styrelsens tolkning är den enda rätta? Är det så att medlemmarna ställer upp på tex en verksamhetsförändring, en tolkning av en paragraf och om de inte gör det - är styrelsen vuxna nog att se att "det här fungerar inte". En av de viktigaste sakerna i dessa strukturer är förmågan att kunna säga "okej - jag/vi tänkte fel - nu tänker vi ihop, stöter och blöter och blir konstruktiva".

Jag önskar att man, i dessa totalt vitt skilda områden, kunde komma fram till lösningar som är konstruktiva. Att en del människor som slår sig för bröstet och tycker de är så bra och de enda personer som är relevanta faktiskt lär sig att se att "jag faktiskt inte är mycket utan min omvärld och den måste jag behandla med respekt". Det är inte respekt att trycka ner andra - oavsett om man gör det som person eller i grupp. Det är inte respekt att förringa andra människors tankar utan en enda tanke för att det inte är min tanke!. Man ska vara ödmjuk inför sin omvärld och se att alla människor är lika mycket värda.

Du - jag - och dom!

Vad passar bättre än Björn Afzelius och Ikaros efter denna skrift? Jag glömmer aldrig då min dotter uppträdde med den och hon sa att det stödet hon behöver - fick hon av mig. Jag har aldrig låst in henne och jag har gett henne den största av respekter. Att vara den som höll i mötet och stå där med tårar i ögonen och presentera och tacka min dotter fyllde mig så med stolthet över denna vackra varelse:

Ett stort leende som förgyller...

... den lilla vardagen sitter fortfarande på läpparna :).

Allt som oftast är jag rätt glad och jag skrattar ofta - dock inte åt människor utan med människor. Det är bland det viktigaste som finns - och om man är osäker på mottagaren - tja, fråga då! Det är bättre att be om ursäkt för ett rått skratt en gång för mycket än att få människor att känna sig osäkra och ledsna. Det känns så mycket bättre i hjärtat om man är en snäll person istället för en som på något sätt lever på andras meriter.

Och när man ändå är inne på det där med meriter är jag idag full med, hm... vördnad för de meriter jag har har mött hos de personer vi har intervjuat de senaste dagarna. Det är ett grannlaga arbete vi genomför. Jag har suttit förut i den positionen där man intervjuar personer för anställningar och jag tycker att det är väldigt intressant. Man vet ju hur det är när man sitter där på andra sidan och hur nervös man känner sig. Man vet aldrig vilken typ av frågor som man kommer att få, hur många det är, vad det är dom verkligen lyssnar på - vilka svar är det som dom vill ha? Vi är väl 3 stycken av de 7 personer som intervjuat som ställt frågorna - som formulerat lite extra klurigheter utifrån de stolpar vi har haft. Det har varit väldigt roligt. Jag har varit tvungen att distansera mig för att kunna ställa de där frågorna som kan vara lite obekväma. Det är en sak att intervjua helt främmande personer - det är en annan att intervjua personer som man ändå känner rätt väl. 2 av de vi har intervjuat har jag känt i över 25 år. En av dom är min bästa vän och jag har döpt min äldsta dotter efter henne. Jag visste ju redan svaren på de frågor jag ställde - men det visste inte dom andra. Det gör väl också att jag har en rätt stor förförståelse som jag inte kan använda i detta läge. Jag har denna förförståelse för alla de vi har intervjuat då jag förutom på ett politiskt plan även känner och umgås i varje fall med 3 av dom privat. Men det har varit spännande dagar med spännande intervjuer - och nu fortsätter arbetet med att få iväg valkuvert till alla medlemmar, runt 500 stycken. Få in svaren, räkna rösterna, utkristallisera vilken vi vill nominera och sen kommer själva omröstningen...

Det här sättet att arbeta på med denna fråga skiljer sig från det sedvanliga sättet och det gör det ännu mer spännande då vi har tidningar som ringer till oss för att fråga. Vi har hela distriktets ögon på oss och alla vill ha rapporter om hur vi gjort. Vilka steg vi gjort, hur vi sållat ut det som vi ansett viktigt. Det gör själva arbetet ännu mera spännande - och det driver oss till att göra ett bra, genomtänkt arbete.

Andra roliga saker idag var den stora rensningen av hela garderoben... Det blev knappt hälften kvar. En del är alldeles för stort - men jag vill inte skiljas ifrån dem så det får väl bli sådana här "strosa runt i hemma kläder". Men denna sparning gäller bara t-shirts, allt annat åkte iväg idag. Nästan... 1 par byxor sparade jag att ha som minne och påminnare... Jag satte dom på mig och insåg än en gång vilken hemsk sjukdom Dercums är... Men framför allt påminde jag mig själv om hur jävla duktig jag varit. Byxorna gick på och av utan att öppna dom. De satt inte ens med våld kvar på kroppen... Visade dom för sonen som bara gapade... Skrattade och sa att ja, jag kanske kan ha dom när det är vinter ute, minus 20 grader och man ska skotta snö - och så satte jag på mig byxorna utanpå de byxor jag hade på kroppen! Men inte ens då ville de sitta kvar med våld så med andra ord blir det till att köpa ett par nya vinterbyxor och spara dessa som en påminnelse om livet som var...

Dags att skilja sig... från halva garderoben :)

Det finns nu endast 2 plagg kvar som jag ska ner i - sen är alla målkläder slut :D. Det är fortfarande en del lite stora kläder kvar men jag ska först få ihop hjärnan såpass att jag skiljer mig från de också. Konstaterat att jag nästa år kommer att behöva köpa en helt ny uppsättning av linnen... men de jag har nu får räcka året ut. I kväll när jag var på väg hem var det ännu en person som inte kände igen mig... Som stirrade på mig och sen... bara... "Fan, vad läcker du ser ut...". Sånt är bra för självförtroendet :)

Hade en diskussion med en vän också idag. Om det där med otrohet... Vi enades om en sak - om någon varit otrogen med dig - den personen kommer också (troligen) vara otrogen mot dig! Ja, så är det nog... Eller så får du vara så jäkla ofattbart bra i sängen att du på det sättet håller den du älskar trollbunden på egna manér... Och det - är ju inte så speciellt svårt... :P

Nä - sova lite nu då! Det är ju jobb att klara av i morgon igen... Hatar verkligen när man vaknar av att man har ont... Tur man har en skön soffa som man kan flytta över till ett tag... och ligga där med en mysig, liten kurrande misse :)

Dagens låt...? Manfred Mann's Earthband med "Blinded by the light".
Glömmer aldrig när jag, Katrine och Roine var inne och såg på dom på Vattenfestivalen ett år... Så jävla bra helt enkelt...

Uppläggning av...

... byxor är ju ett projekt för sig! Jag är ju inte speciellt lång - snarare en tvärhand hög men det fungerar ju bra det också. Förutom då man handlar byxor eftersom att de nästan alltid är för långa... I varje fall om man handlar i de standardiserade storlekarna. I Sverige går man oftast efter franska storlekar och just nu har jag ju ingen som helst aning om vilken storlek jag faktiskt har - för det ändrar sig ju hela tiden och jag har alltid haft en storlek på överkroppen - och en annan på underkroppen. Så är det när man är kurvig helt enkelt...:P.
Senaste gången jag köpte byxor i tumstorlek var långt innan jag blev sjuk, det måste väl typ vara 20 år sedan och tror ni jag har koll på vilken storlek jag har? Nej, naturligtvis inte - den ändrar sig ju som sagt men längden borde man väl veta??? Haha...nej, inte alls! Nu har jag nog förstått vilken längd jag ska ha men idag blev det i varje fall att plocka fram den där symaskinen som står i det vi kallar för "lilla kylen"...

Flytta kattlådorna... 2 katter har ju naturligtvis 2 kattlådor och vi har kommit på att det fungerar bättre för både katter och deras familj att ha dom i hallen. För att komma in i lilla frysen var vi tvungna att flytta lådorna och väl inte i frysen lyfta på prylar för att sedan skina upp i ett leende då jag hittade sysmaskinen men även dammsugaren. Medan jag ändå hade fått upp dörren så slet jag ut den med - måste hitta ett annat ställe att förvara den på nu när jag har kattlådorna framför dörren... hm...

Det är lite pyssel med att lägga upp byxor... i varje fall om man som jag fått lära det av modern som är pedantisk och fortfarande gör jag som hon visade... Det ska mätas, klippas, mätas igen, vikas upp, nålas osv i all oändlighet.... Men som det mesta så blir det bra när man gör saker à la mamma... och så även denna gång :).

Idag körde den nästan viktigaste delen av rekryteringen av ett nytt oppositionsråd - intervjuerna! Det känns lite som en väldigt svår sits då alla de 4 som är nominerade är mina vänner. Jag vet ju det mesta om dom men det vet ju inte mina kamrater och det gäller att ställa frågor som dels utgår ifrån det vi tog fram till när vi gjorde specifikationen men även sånt som man kommer på under utfrågningen. Att sätta ord på de tankar man har just har hört och vill specificera. Men vi lyckades bra och vice ordförande tyckte vi grillade dom ordentligt - vilket ju var meningen. Det var 2 väldigt trevliga och informativa intervjuer och båda dom som varit där idag var väldigt duktiga men det kommer de 2 som kommer för intervjuer i morgon också göra. Knepig sits men det fungerar,,,

Men nu - är det sovdags så att hjärnan är i form för fler kloka svar på de frågor vi går igenom... Det enda jag vet är att - nu är det sänggående som står på dagens agena :))

Men alltså - ...

... egentligen borde man ju sova nu. Klockan är ju för tysan 02.43! Med andra ord miss i nassen... Ligger i soffan (vart annars) i mina nya, snygga och svindyra jeans. Har aldrig haft ett par liknande jeans innan då det är något designmärke och det är lappar, stora som små, som är påsydda lite här och där. 999:- stod det på prislappen men då vi var där på Marknadsafton så blir det ju billligare. Då plockar dom ut delar av butikens lager och lägger utanför den på ett bort så det är ett helt bord med jeans från jeansbutiken som slumpas bort för 100:- och nu ligger jag ju här och funderar över varför jag i hela helvetet inte köpte mer än 1 par??? Det kommer ju iofs andra tillfällen då Storbyn har lokala samlingar med butikerna öppna så det är ju bara hoppas att det finns ett par med mindre storlek än denna. När jag köpte dem var jag tveksam till om jag över huvud taget skulle kunna få dom på mig - någon gång liksom.

Här om dagen pratade jag med mamma och hennes väninna att du är lagret av byxor slut så nu är jag tvungen att köpa in någonting som inte ramlar av en hela tiden.. Jag har ju haft byxor kvar sen jag vägde lite mer än vad jag gör nu men alla utom ett par börjar bli förstora... Klart att jag är överlycklig för det men vem fan har råd att gå och köpa nya byxor varje månad? Nej, så jag köpte de här, fick dom inte över höfterna, slängde ner dom i lådan och glömde bort dom... tills i morse. Skulle ta upp ett par byxor och hittar 3 par byxor längst ned i låtan - ett par av dom har jag kämpat med sen 5 år tillbaka men det har inte velat sig. Nu har jag konstaterat att jag redan håller på att krympa ur dom :). I morgon innan anställningsintervjuerna måste jag ta fram symaskinen och lägga upp dom lite, ja, alltså, 2 av dom, det tredje paret sitter som de ska, Men efter detta är det slut på byxor, tror jag... Nej, för den delen, fick ju ett par av Storprinsessan i somras... Men då är det slut på lagret...

Satt i kväll och tänkte på hur stora barnen är nu: Storprinsessan börjar 3:e året på sjuksköterskeutbildningen i Molde, Prinsen börjar Teknisk utbildning på Rodengymnasiet och Lillprinsessan börjar högstadiet. Vart tog tiden vägen?

Annars har naglarna blivit ommålade igen idag och jag har legat i över 1 timme i badet och tagit hand om mig själv: Hårinpackning, rakning och bara må gottigt. Legat och funderat över saker och ting som man tycker är rätt med som kanske är fel för så är det ju ibland. Tänk så många saker jag gjort fel i mitt liv... Men ändå lever jag ett rätt bra liv. Jag har mina 3 underbara barn, jag har mina föräldrar, bror och släkten. Vi har missarna som är så oerhört gosiga små varelser. Jag har och mina vänner, hjärtevännerna, älsklingen och andra trevliga människor runt omkring mig. Jag har det nog rätt bra - finns vissa saker som kunde ha varit bättre men det ändrar sig nog de sakerna de med...

Vad har jag liksom att oroa mig för? Ingenting för egen del! Har vänner däremot som har saker att oroa sig för... får lägga stödet där i stället... men just nu; ska jag sova!

Världens absolut bästa badlåt:

Älsklingar, Sötnötar, Prinsessor...

... Prinsar, Gurkor, Sötnosvänner, Hjärtevänner, Trasselsuddar osv, osv - i all oändlighet!

Japp - för så är det. Jag sätter namn på alla mina vänner, kärlekar, familj och annat löst folk. Ibland är det nog lite svårt för människor i min omgivning att förstå vem det är jag pratar om men själv har jag en väldigt klar uppfattning om vem det är som avhandlas för tillfället. Satt här om dagen och läste igenom några inlägg jag gjort här på bloggen och konstaterade att jag är inte riktigt konsekvent i vem jag kallar vad - men jag har alltid koll på vem jag avser - och detta är helt avsikligt... men kan ju förstå om det kan verka förvirrande för andra. De enda som inte byter namn så ofta är Prinsessorna och Prinsen :).

En person som i ett inlägg heter Älsklingen kan i ett annat heta Sötnosvännen för att i ett tredje heta Hjärtevännen eller Trasselsudden och så vidare. Det är inte bara här jag benämner människor vid dessa namn utan jag säger det även till dom. Älsklingen sa en gång att "jaha - idag är jag Trasselsuddden - förra gången var jag Gurka - ska bli spännande att höra vad det blir nästa gång vi ses eller pratar med varandra...".

Har alltid gjort detta... kanske beror det på att min far under min uppväxt kallade mig för en hel massa namn och jag hade koll på dom mesta. Som Pebbles - det var vad jag kallades av mina föräldrar när jag var riktigt liten. Det finns till och med inskrivet på ritningarna på huset som jag växte upp i som pappa byggde själv. Äldsta brodern fick behålla sitt namn på ritningen med sen finns Pebbles och Bam-Bams rum: alltså jag och min mellanbror. Där emellan hette jag massa andra saker men även mitt eget namn eller Prinsessan. Motiveringen till detta var alltid att "kärt barn har många namn" - ett rätt vedertaget begrepp...

Vissa människor är jag nog lite mer konsekvent mot i benämning men på något sätt ändå inte... Men huvudsaken är ju ändå att jag vet vem jag menar :P. Ibland får jag någon fråga om vem jag pratar om men oftast väljer jag att hålla det för mig själv. Det ligger nog en del i det som Trasselsudden benämner som mystiskt - det där med att jag håller en del saker för mig själv - för alltid retar det någon... Jag tycker inte om att vara som en öppen bok utan vill behålla en del saker i min egna sfär. Eller som Älsklingen sa: "Du är som en godisburk full med bara gott, åtråvärt godis och man blir aldrig besviken på vad man stoppar i munnen. Man vet aldrig vilken smak det är förrän man smakat på den..." och ja - det är en rätt fin komplimang faktiskt och den är nog rätt väl beskrivande för den person jag är...

Men för den som söker svar på vem det är jag avser i specifika inlägg blir det ju rätt svårt antar jag för den gissningen som kanske var rätt en gång - kan ju vara helt fel en annan gång då det kanske inte alls avser samma person. Det finns egentligen bara en sak som är säker om dessa namn som inte är rent negativa i sitt uttryck: de sitter på personer jag tycker väldigt mycket om! Men det kan vara rena kompisar (manliga och kvinnliga), det kan vara en man jag tycker om, en vän i periferin eller en oerhört god vän. Manlig som kvinnlig som sagt var. Det finns några som har fasta namn, som Smugglingarna nr 2-4. Jag är ofta öppen då jag skriver - men föremålen i texterna ändrar sig. Det blir nog rätt lätt så då jag umgås med både kvinnor och män - som delar namn. En älskling kan lika gärna vara en kvinna som det är en man och snälla - utgå inte ifrån att det är någon form av sex och samlevnad inräknat i benämningen. Det behöver det nämligen inte alls vara...

Förvirrande? Javisst - men det är ju precis det som det är menat att vara... Jag är ingen öppen bok, kommer aldrig att bli någon öppen bok utan jag kommer att fortsätta vara det som SötnosVännen säger: en mystisk, åtråvärd kvinna som man inte kan få nog av om man redan fått smaka på godisburken... Sexuellt? Kanske... Behöver absolut inte vara det... Eller när Trasselsudden säger: Vad är det med dig som gör att man bara inte kan släppa dig? Haha... inte en aning men när just denna Trasselsudd säger det har det i varje fall med någon form av kärlek i förhållandeform att göra i början... för en så där typ 25 år sen... Jag har rätt många sådana som jag samlat runt mig, sådana som funnits mer stadigt i mitt liv - men som nu finns där som någon form av... någonting. En del kanske mer förvånande än andra men det är ju min ensak. Jag släpper dom inte för något i världen  och män i förhållanden har fått finna sig i att dessa personer på något sätt figurerar i mitt liv - sen är det upp till mannen att lita på mig för jag vet att jag gör inget dumt... Det är ju bara vänner - med lite ovanliga namn kanske...:P

Men hur ser kärlekslivet ut då? Jodå - det finns någon i hjärtat som har en större plats än någon annan...

Ännu en låt med Train - är fullkomligt förälskad i den:

Snörvelont...

... är inget roligt att ha :(.

Lillprinsessan klagade här om dagen på att hon hade kli i ögonen, huvudvärk och sånna där förkylningssystom. Igår eftermiddag kände jag hur näsan började dra ihop sig, ögonen började klia, huvudvärken placerade sig bakom pannan - jag fick snörvelont! På kvällen kände jag hur febern gjorde sin entré också...

Men igår fick jag i varje fall Lillprinsessan klippt :). Nu har vi sagt det i så många veckor men lyckats glömma bort det... Sen har hon nog varit lite osäker på om hon verkligen velat men det på sidan har irriterat henne så mycket då det inte går att få bakom örat och det liksom "flurpar" ut på sidan men igår var det så dags. Då det var en underbar dag så gjorde vi det ute på altanen. Tog fram saxarna och rakbladet - när jag klipper hår riktigt kort använder jag hellre rakblad - blir snyggare så. Nu är hon riktigt kortklippt och när vi var färdiga såg vi att hon har nu precis likadan frisyr som sin mor bortsett ifrån att hon har lite längre lugg och benan på motsatta sidan... För varje gång hon klippt kortare har vi sett hur lik hon är sin mor... och nu syns det ännu bättre :)

Efter att ha klippt skönheten la jag mig i soffan och där stannade jag större delen av kvällen. Spelade SongPop och såg på tv men snörvlade mest... Somnade och vaknade helt igentäppt vid halv 4 då jag släpade över mig till sängen istället...

... och vaknar vid 9.30 - om möjligt ännu mer täppt i näsan, och nu är febern uppe i 39 grader så det blev inte mycket gjort idag inte. Inte mer än att plocka mina 1,5 dl hallon till frukost, hälla på filmjölken, slå på datorn och "avlida" på altanen - och där blev jag fast. Försökte lägga mig ner men det ville sig inte riktigt... Det bara snurrade i skallen! Som tur var har det varit riktigt varmt idag - eller ska man säga tur när man har feber? Det blev varmt - väldigt varmt! Men det är bättre än att ha frossa i varje fall... Vid 2-tiden fick jag ett sms om att Lillprinsessans glasögon fanns för avhämtning - som vi har längtat efter dom sen hennes gick sönder. Nu kan alla få se TV'n :). Ringde några telefonsamtal, sminkade mig - men såg väl mer död ut än levande ändå...:P. Tvättade håret och sen åkte vi in vid 5-tiden för att hämta dom. De hade ett erbjudande om att man fick 2 stycken till priset av 1 så nu har hon 2 par snygga, fungerande glasögon.

Snabbhandling, hem - varma smörgåsar till middag. Nu avliden i soffan igen... Det blir liksom inte mer idag - tyvärr! Skulle ju egentligen in till Storstorbyn, gå på Copperfields och se på The Van Desh men kroppen vill som sagt var inte vara på min sida alls så jag missar dom igen :(. Saaaatan också! Nej, det är väl bättre att ligga här, dricka kaffe, ha feber, lyssna på den lilla löpande Liten Zelda och fundera över livet mellan SongPop och tv-programmen!

En kompis rekommenderade ett band igår som jag aldrig hört... Bjuder på en låt med Train:

Vet inte riktigt...

...vilket epitet jag ska sätta på gårdagen. Det var en jättebra dag på alla sätt och vis - men den innehöll även mycket tråkiga besked. Det är alltid tragiskt när människor dör - och igår fick jag ett mycket oväntat dödsbud som sved rejält i hjärtat. En tjej, 2 år äldre än mig, lämnade natten till igår detta liv och vandrade vidare i kosmos. En gång i tiden satt vi i distriktstyrelsen för SSU tillsammans så med andra ord kom hon in i mitt liv när jag var runt 17 år. Det var inte en av de där "vännerna" men vi kände ju varandra, hade ett utbyte och hon var en fantastiskt duktig tjej på alla sätt och vis, som höll fast vid sina värderingar och som vandrat vidare i politiken på sitt eget sätt. Det kändes oerhört tragiskt att få höra att hon dött och det lade lite sordi på gårdagens stämning. Jobbigt det där. Ofta tycker jag det är jobbigare när en yngre människa dör - idag är 46 år ingen ålder att tala om, vid den åldern har man så mycket att ge till andra och få av livet. Vila i frid min vän - du kommer att vara saknad av mig och många andra.

Bortsett från denna sordiläggare hade jag en helt perfekt dag igår :). Den var en aningen stressad och jag fann inte ens tiden att svara mina medspelare på WF eller på SongPop. Vaknade lite sent än vad jag borde ha gjort så det blev snabba ryck för att hinna komma iväg. När jag säger snabba ryck pratar vi Dercumstyle... Måste ju få kontakt med resten av kroppen först... Men det blev tjaowsig sminkning som "alltid" (nej, jag sminkar mig inte alltid och jag åker till den lokala affären utan smink...) och lite wax i håret... Skulle skriva ut en faktura till pappas revisor - och vad händer då? Jo, naturligtvis vill först inte skrivaren få ström och när den väl får ström vill den inte skriva ut! Ett hysteriskt utbrott senare gick den med på att skriva ut... (Nej - den svarar inte så vidare värst bra på mina utbrott - den är väldigt tyst under dessa utbrott...). Vänder mig om - och välter naturligtvis ut kaffeglaset som står på skrivbordet - och varför inte se till att det hamnar i en väska men innan dess har den ju spillt ut allt över en skorta, papper och annat skit som låg i vägen...??? Varför inte när man redan börjar känna att man börjar bli lite väl sen...?

Naturligtvis hamnar jag bakom den f*'ckin' j*vla blåa Skodan på vägen in och får möte så att jag inte kommer om den på nästan hela vägen in till storbyn. Den blåa Skodan kör aldrig mer än 50 kilometer i timmen - oavsett väglag... Kommer i varje fall fram dit jag ska - och lämnar fakturorna som måste levereras dit dom ska - och naturligtvis missar jag att de jag skulle ha möte med hade planerat in att vi skulle äta lunch först... Men jag satt på trappen tills några andra vänner kom så att jag fick trevligt sällskap i varje fall :). Sent omsider kom mötet på Folkets Hus igång, det var mitt första möte sen jag blev invald men i mina ögon var det ett mycket konstruktivt möte med väldigt trevlig stämning. Kändes verkligen jättebra och tiden bara flög iväg - över utsatt tid och jag tänkte inte ens på det... Efter detta var det dags att handla lite snabbt och för ovanlighetens skull gick det ändå rätt snabbt att handla. Tankade Rohyppan, tog upp telefonen och ringde till älsklingen: Snälla, krama mig idag! Det var nog kontrasterna att gå från dödsbud till jättebra som orsakade lite obalans i hjärna, själ och kropp. Kände mig liksom lite vilsen på något sätt...

Denna dag - tillsammans med förgårdagens samtal om hur man kan känna sig utnyttjad då man ständigt ställer upp, lägger tid, ork, kraft och även känslor för det man tror på - och knappt får ett tack för det man utfört, tog väl på något sätt ut sin rätt. Det är ju så, i varje fall för mig, som är så djupt ideologisk förankrad i det jag tror på och med glädje utför ett ideologiskt arbete - att man lägger allt det där. Snäll är jag så det ibland förslår och jag vet att många ber om hjälp för att de vet att jag för det mesta ställer upp. Sen jag blev sjuk har jag dock fått lära mig att försöka sätta mig själv, min kropp och mitt välbefinnande först - något som jag lidit brist på tidigare och som läkarna tror var en bidragande orsak till att jag faktiskt utvecklade min sjukdom. Denna stress, tillsammans med en cancerdiagnos och en skilsmässa blev hela sinnet övermäktigt helt enkelt... Ibland idag kan jag känna att "nej... nu är jag på väg "dit" igen och nu måste jag säga stopp"! - och jag har så svårt att säga stopp och göra det utifrån mig själv... Detta är någonting jag konstant arbetar med för att jag idag vet att jag måste göra det och om sanningen ska fram är det många som behöver arbeta med just denna del av sig själv.

Igår var det jag som behövde få kramas om - och jag fick mina kramar. Så många jag ville faktiskt... Det blev hem, lämna av mat, plocka fram mat och efter att jag installerat det nya sim-kortet till modemet och fått hela den biten att fungera åkte jag iväg. Helt ego liksom - men ibland måste man få vara ego. Det tog inte så lång tid att åka som jag trodde det skulle göra - det var ju oerhört lite trafik för ovanlighetens skull. Att när jag kom fram få glida in i famnen och känna tryggheten - rätades frågorna i själen ut och styrkan började komma åter. Tänk så lite det egentligen behövs ibland för att man ska känna den inneboende kraften återkomma. Kröp ihop i famnen, såg en riktigt rolig film, mös av tillvaron och sällskapet.

Att se på en rolig film och samtidigt dricka vatten - kom vi dock på att det inte var det smartaste... Helt plötsligt fick jag en total skrattattack och satte vattnet i halsen - och medan jag skrattade kippade jag efter luft - kunde inte sluta skratta och fick nada luft... Efter lite ruggdunk, hostande och smekande återkom jag dock till de levandes skara - och torkade tårarna som börjat rinna... Av skrattet :D. Det blev också en indisk ståupp-komiker från Toronto - och jag skrattade så jag tjöt igen... Jag behövde verkligen den här kontrasten till dagens arbete och och budskap och när jag åkte hem miss i nassen var hjärtat så mycket lättare. Trots att jag körde fel (jävla GPS!!!), snurrade runt - men naturligtvis tog mig dit jag skulle för att komma rätt (TACK pappa för att jag fick ärva ditt oerhört goda lokalsinne :D) så tog det inte lika lång tid att ta sig hem som det tog att ta sig dit... men... det gick också väldigt fort på motorvägen :P. (GPS dit man hittar??? Ja, när det pågår miljoner vägarbeten och man måste svänga än hit och än dit för att hamna rätt kändes den rätt motiverad...). Lyckades stuka vänsterfoten naturligtvis också - ja, men varför inte? Det är ju bara så typiskt mig att ta det där felsteget, full i Furusund typ, och naturligtvis då den foten där jag har det idag inflammerade jättesåret så det gör.. hm... ont! idag... Älsklingen såg oerhört road ut när jag förklarade mer ingående hur jag fått det där såret och till slut sa han bara: "Ja, men det är ju dig vi pratar om - så varför inte liksom...???". Och jag är ju som jag är - ser hellre det roliga i saker än det som är tråkigt och bjuder verkligen på historier om hur oerhört bra jag är på att göra illa mig på de mest konstiga sätt - och jag gör det med skratt och leende :P.

Så det blev en rätt bra dag i slutändan. Har löst vissa rätt viktiga frågeställningar om vissa saker. Ställt en del frågor som jag kände att jag var tvungen att få svar på - och fick tillfredställande svar och sånt känns ju gott i hjärtat. Givit av mig själv - och fått det jag önskat tillbaka - på olika plan :).

...och dom här grabbarna var helt klart en av orsakerna till att det gick rätt så snabbt att köra hem i natt:

Nej...

... det är väl så att till och med den här damen förlorar i mod ibland. Eller ska man säga i ork, hjälp, varande eller något annat. Alltså att det blir så där blä! Har idag haft en oerhört trevlig dag - var bjuden på lunch hos Gösen och hans far. Så jag dök upp och plingade på klockan runt 1 - det fixade sig helt enkelt inte innan :P.

Det är rätt skönt att ha vänner som bor nästgårds och som det fixar sig med spontanbesök till men denna gång var jag faktiskt inbjuden för smörgåstårtan. Alltså - jag äter för det mesta inte smörgåstårta men den som Gösens far gör är verkligen god - även för mig... Den är inte översållad med majonäs - i varje fall så som jag tycker att det fungerar att äta - majonäshatare som jag är! Lunchen blev lång... en sissådär 6 timmar typ. Det är väl så när man bara pratar, pratar och pratar... Sjöng för lilla Gösen, höll honom när pappa skrev lite på datorn och är ju bara så förtrollad av denna lilla man! Han är bara för go helt enkelt :). Det blev väldigt mycket politikprat idag - vilket ju inte är så konstigt när man är fritidspolitiker båda två... Det är så mycket vi faktiskt vill förändra men då vi fortfarande anses som "för unga" så befinner man sig i konstant uppförsbacke. Det finns massor med saker vi gjort som fallit oerhört bra ut - men som på något sätt glöms bort... och att en av oss har ett arbete som det ges mycket kredit för - ja, det glöms bort här hemma hos oss - där det behövs minnas...

Här om året räknade jag ut att jag varit politisk aktiv i 26 år - alltså sen jag var 18 år och jag (och andra) funderar över hur länge man faktiskt ska stå på vänt.. När infaller den där åldern när man kommer vidare? Ja, jag vet att det är så att en del frågar mig om råd... De vet att jag har erfarenheten och idag är jag en av de i vår AK som varit aktiv längst... Räknas bland de yngre men har ändå en erfarenhet som många önskar att dom hade.  Det är dags för en förändring nu - att se att det "vi" vill inte är konfliktfyllt - bara för att många av oss är sprungna ur SSU eller bara för att man vill att saker skall göras på annat sätt. Det är faktiskt dags att göra saker på nya sätt nu - vilket också nog kan se när man ser till de som blivit nominerade till posten som oppositionsråd... Ja, vi får väl se vad som händer - det enda jag (och andra med mig) är att nu vill vi ha en förändring... Och det finns vissa saker jag är trött på...

... både inom politiken men även inom det personliga. Jag är trött på att folk ser och utnyttjar det faktum att man är rätt snäll... Åh - det finns tillfällen då jag inte alls är snäll. Då jag är precis lika ego som "alla andra". Det händer att jag gör saker som man väl kanske inte ska göra men gör ändå. Men jag är inte mer än människa och jag står för det jag gör. Får jag en fråga om det så svarar jag på den istället för att försöka glida undan eller gå till anfall... Anfall är faktiskt inte det bästa försvaret utan det bästa försvaret är faktiskt att vara ärlig. I alla lägen - i alla konstellationer! Jag har hela mitt liv fått höra att jag är så snäll och rättrådig - men jag är inte bara det för jag är inte mer än människa. Och som människa blir även jag ledsen när jag märker att den snällhet, omtanke, engagemang - eller vad det nu handlar om - blivit utnyttjad av någon. För även om det inte är ett rent utnyttjande det handlade om så känns det ju faktiskt så i förlängningen. Och jag är om sanningen ska fram rätt trött på det... Då brukar jag tänka att "nej - jag ska bli som dom där andra som sätter sig själv främst". Varför? För att skydda mig själv först och främst... Så trött och less på att betala med mina känslor... Människosinnet är ju uppbyggt på känslor - vad det än gäller.

Så jag gör saker som kanske skulle göra andra illa... jag låter mig inte fångas i fällan. Jag kommer fortsätta vara lika snäll - men kanske lite mer ego då då. Varför inte liksom...? Och efter denna lilla överläggning går vi över till andra tankar...

Satt härom dagen och tänkte på det där med att köpa bilar. Vem vet vad denna bil varit med om för något? Jag vet att hon som hade min bil förut hade kennel och om inte annat så syntes det på det typ 1 kilo av hundhår vi sanerade bort när vi köpt den... Jag, som är som jag är, tänkte helt plötsligt att "tänk om en löptik och en hanne fått till det i min bil?"... som om det egentligen skulle spela någon roll - men ändå? Har den tagit upp någon liftare, har den haft någon som blivit slagen i bilen? Har den krockat och gjort sig illa (ja, det har den - det är inte jag som har orsakat de skador som finns på bilen) eller har den varit utomlands? Sjuka frågor jag vet - men det är ju jag i ett nötskal...:P. Sen kom jag på - har tidigare ägare haft sex i bilen som nu är min? Inte för att det skulle göra något  - hoppas de hade en trevlig stund... Vet att jag själv var långt mer än vuxen innan jag hade det... när jag växte upp var det många bilar och man skjutsade eller blev skjutsad än hit eller dit. Däremot så höll jag mig borta från det där med att ha sex i en bil - det har liksom inte varit min grej... trodde jag - ända tills jag var vuxen och upptäckte att det hade sin charm det med... Undrar ifall de som köpt de två av de tre bilarna (en är skrotad) som detta skett i är medvetna om att några av de trevligaste stunderna jag haft har varit i just deras bil? Och om den lilla fläcken nötts bort av en typ filt, rumpa eller en bilbarnsstol...? Själv bryr jag mig inte om sådana saker, hoppas som sagt var att det var trevligt, men det finns nog dom som inte alls är lika frisinnade som jag... och vem förväntar sig sånt om man köper en bil som förväntas vara en "vuxenbil"...? Det är väl bara ungdomar som håller på med "sånt" i bilar??? Sorry - fel svar :P.

Ja, just det - bild på senaste veckans alster var det ja...

6 liter saft :)

Fyra burkar röd hallonsylt - tre burkar vit hallonsylt :)

Älskar verkligen min trädgård! Varje morgon sen vi kom hem från Torpet och hallonen blivit klara börjar jag min morgon med att ta ett av de små glasen och plockar det nästan fullt med hallon och sen fyller jag på med filmjölk. Det måste vara tidernas godaste frukost :D. Hallon är dessutom väldigt nyttiga och innehåller mycket vitaminer och mineraler - men framför allt är det mina favoritbär. Hur ska jag klara mig utan mina färska bär när de tagit slut???

Hm - ja, just det: är detta den "gamla" optimala husfrun? Som stryker iklädd klänning och högklackade skor:

Måste du fotografera när jag ska ta
 bort strykbrädan???

Busig då!

Fick den här klänningen av en kompis som sa att jag kanske skulle kunna ha den så småningom. Jag tyckte den var jättefin och tog emot den och lagade den fåll som gått sönder. När jag höll på med det stod jag och tänkte på att "fan, jag kommer ju aldrig kunna använda denna snygga klänning" men hur det nu var så satte jag den på mig - jag använder ju det jag kallar för målkläder för att sporra mig själv till att inte sluta gå på den "goda" viktminskningsvägen. Så jag krängde den över huvudet och förväntade mig definitivt inte att den skulle glida ner över höfterna - eller att dragkedjan skulle kunna dras upp utan problem... Men jag kände mig riktigt fin i den, speciellt med de nya skorna jag fick av Storprinsessan i somras :). Hm - kanske något att ha på sig när jag ska på kryssning i höst med mansjouren - eller då jag ska äta middag med någon jag tycker om...

En av snurrlåtarna i bilen just nu:

Tack o bock - tack o...

... bock!!!'

Ja, jag kan verkligen inte säga någonting annat :). Ännu en (eller samma?) anonym kommentatör har lämnat sitt bidrag till allmänna floskeltoppen - men denna gång TACKAR jag så mycket för kommentaren. Den var säkert menad att såra, undergräva mitt goda självförtroende och göra mig ledsen eller något... Men så blev ju inte fallet alls... Snarare blev jag ju riktigt glad över den! Ska förklara varför:

1 - en gammal bild? Sen när då? Att säga att det är en gammal bild för att det inte syns att det är en 45-årig kärring är ju helt perfa! Dels är jag inte ens 45 år men om det påstås att en helt nytagen bild är en gammal bild och det skulle synas att jag inte var 45 (som jag inte ens är) innebär det ju med andra ord att jag ser mycket yngre ut än vad jag är :D. Så det är ju bara att tacka och ta emot komplimangen :). Tack o bock!

2 - Jag är inte 45... jag kommer att bli 45 en gång i tiden, typ nästa år men det är så roligt när folk påstår att jag ser yngre ut än en ålder jag inte ens har.... inte bara kassörskorna på symtemet som undrar med andra ord :P.

3 - Kärring kommer från uttrycket älskad kär ing - alltså att någon är älskad av den som säger uttrycket... Har jag även en hemlig beundrare bland de som beundrar mig rent öppet? Tänk så spännande, det tror jag inte jag har varit med om på många år. Jo, det är klart, jag vet ju att jag fortfarande är mystisk och oåtkomlig (VAD detat EGENTLIGEN betyder har jag fortfarande inte fått kläm på men det måste ju betyda någonting...) och personen som brukar säga det till mig säger det med ett leende och ögon som ber om... mer...  eller nått.... typ... Någon gång måste jag få reda på vad det egentligen betyder...

4 - Frågan om "hur" jag skulle klarat av att gå ner över 30 kilo. Ja - varför inte? Brukar dra den gamla dängan "blod, svett och tårar" för att säga något. Nu har jag ju redan skrivit om det och tänker inte dra igenom hela listan om Dercums osv men det är möjligt. Nu vet jag det - då visste jag inte det. Med andra ord är det bättre att leva i nuet istället för att försöka hänga sig kvar i det som varit. Minns det som varit med ett leende istället för att endast se de negativa faktorerna. Livet blir mycket lättare då.

5 - Den observante ser på fotografiet att jag har ett par örhängen jag fick i somras av min älskade Storprinsessa samt en blus jag fick från henne. På vänstra armen har jag också klockan jag fick av min älskade dotter som vet hur mycket hennes mor älskar klockor.  Skorna köpte jag i somras i Kungsbacka. För 7 år sedan bytte jag ut 2 av mina framtänder och jag ler på kortet med helt vita framtänder - så kortet är ju definitivt taget efter den 18 juli i år och är inte gammalt...

Med andra ord blir jag ju så himla glad över att kommentatoren tycker att jag ser yngre ut än vad jag faktiskt är, att personen älskar mig och är imponerad över att jag gått ner så mycket i vikt. Är inte livet underbart - så säg? Men på tal om det där med fotografier... såg idag ett fotografi av någon som en gång i tiden nog räknades som rätt smal. tyckte väl det i varje fall...  En sån där person som i alla år uttalat sig rätt negativt om personer som har övervikt, kanske inte är så vackra, är dryg som fan och man hör henne över typ "hela" affären om man hör hennes gälla röst halvskrika på barnen... Ni känner typen - en sån där som liksom ler överseende mot och under tiden man har ett samtal med personen funderar man över närmaste flyktväg... Såg ett foto på den glada blondinen och upptäcker arslet! Sen vi sågs sist verkade det ha ökat med minst 10 kilo - bara på den kroppsdelen... över och under BH-bandet ser man att BH'n egentligen är för liten för det väller liksom över så där som det gör när man har för liten BH.

Varför reagerar jag på detta? Jag brukar inte skriva nedsättande om andra människors kroppar eller tillkortakommanden. Nej, inte alls men däremot kan även jag bli skadeglad ibland då denna person gjort så många människor illa genom sina dryga kommentarer och sitt översitteri mot andra människor. Jag brukar säga det att det man gör på något sätt kommer att slå tillbaka på en själv, det är väl till viss del det där med kharma - gör man gott så får man gott tillbaka på något sätt - och gör man ont får man ont tillbaka där man minst av allt förväntar sig. Så denna kvinna, som sårat människor angående deras kroppar till exempel - betalar nu tillbaka genom att nu mer än mindre se ut som dom som hon genom åren givit sig på... och det känns på något sjukt sätt rätt bra faktiskt att tyngdlagen och vikten hann ikapp henne - men på mig så minskar det istället och fortfarande hänger inget...

Så förutom de kilon med röda och vita hallon jag plockat idag och gjort "världens" godaste sylt av så blev jag ju sjukt nöjd av att få en kommentar om att jag ser yngre ut än vad jag är... Det känns ju bra att andra säger att jag är snygg också - det innebär ju att jag både är snygg och ser yngre ut :P... Fan - knyter näven, slår den underifrån och brister ut i mitt bästa - YEAHHHHH!

Tidig uppgång och sen...

... jobba hela dagen och förlusta sig på kvällen :)

Igår körde så arbetet igång ordentligt. Arbetet med att sätta hur vi ska hantera arbetet med valberedningen inför valet av ett nytt oppositionsråd i kommunen. Av hävd brukar det ju ofta vara så inom politiken att det är en "arvtagare" som tar över platsen och sen är det klart... Valberedningen valde denna gång att göra en helt annorlunda process med nomineringar från medlemmar och föreningar, provomröstning, anställningsintervjuer om vad man vill, hur man vill och vad man kan tänka sig att göra som ett oppositionsråd och förhoppningsvis framtida kommunalråd. Efter dessa två förfaranden kommer valberedningen att vikta omröstning och intervjuresultat mot varandra och föreslå en kandidat som en omröstning på ett repskap väljer. Repskap är valda personer från våra föreningar som företräder sin förening.

Vi är en valberedning som är väldigt sams och som har väldigt trevligt ihop. Vi diskuterade det faktum att en valberedning har rätt mycket makt inom AK. Alla som ska väljas till uppdrag går genom oss. Man måste ha rätt stor personkännedom och nätverk, kunna motivera sitt ställningstagande mot/för en person. Vi har vetskap om närvaroprocent och hur man sköter sitt uppdrag och om man inte sköter sig så får man inte förtroende hos valberedningen och kan således nästa valomgång inte passera våra kritiska ögon. Arbetet med att ta fram ett nytt oppositionsråd är dock det största arbetet och det måste göras väldigt noggrant - det är mycket beroende på vad denna person gör som har åverkan på hur det kommer att gå i nästa kommunval och detta arbete tar tid. Det blir nu nära 5 veckor med jobb varje vecka då vi träffas. Det ska intervjuas människor som är nominerade och resultaten skall gås igenom. Det skall stötas och blötas och förhoppningen är att det i slutändan kommer att bli bra. Det kommer finnas dom som kommer bli missnöjda med utgången och det kommer finnas dom som är väldigt nöjda. Så är det alltid när det gäller personval.

Så vi träffades denna soliga dag på Bergby Gård i det vita lilla huset för att diskutera och dra upp de sista riktlinjerna innan vi kör igång. Många skratt, många rätt djupa diskussioner och en del prat om våra framtidsvisioner. Vi började 9.00 och var färdiga vid 15.00 och efter det påbörjade jag resan mot Fjollträsk och Stockholm Gospel Festival. En gospelfestival som inträffar vart annat år med deltagare från hela världen. I år var det 700 deltagare och jag var inte med :(. Dels kostar det rätt mycket pengar men även för att jag ju var upptagen med arbetet så 3 dagar med gospel, hur roligt det än är, fick inte plats i kalendern. Men på uppträdandet på kvällen bestämde jag mig för att det skulle jag i varje fall gå på.

... fick dock börja med att köpa ett par hörlurar så att jag kunde lyssna på musik på bussen in till Fjollträsk. Att sitta på en buss i 45 minuter utan musik fungerar bara inte för mig. Hittade ett par oerhört billiga - heeela 29 kronor på ÖB - och de var riktigt bra visade det sig :). Köra bilen till långtidsparkeringen i Ledinge och sen vänta in bussen. Busschauffören var riktigt snäll och vinkade förbi mig där jag kom med min rabattremsa så sparade jag dom pengarna :). Tunnelbana till Gamla Stan och när jag kom upp från Tunnelbanan hamnade jag mitt i ett slagsmål mellan en snattare, en butiksanställd och några andra grabbar... Jag kom inte förbi så jag fick stå där precis bredvid där armar, ostar, kläder och ben for omkring... När jag väl kommit förbi och dom fått in snattaren i butiken så kom jag upp och då kom polisen så jag pratade med dom lite och sen gick jag vidare mot Riddarholmen. Köpte mig en kaffe och satte mig att vänta på vännerna - kollade in den vackra utsikten - ja, Stockholm är riktigt vackert.

Gick ner för att lyssna på de körerna som sjöng och som man gör när det gäller gospel så sjöng jag med :) Sen kom mina underbara vänner från Riverside Gospel i Kungälv - så roligt det var att träffas igen. Det blev många kramar, skratt, frågor om hur mycket jag gått ner i vikt (några kände knappt igen mig), frågor om den nya kören och deras nya kör. Åsa, som var min körledare, bytte församling för ca 1 år sedan från Älvängen till Ytterby och så bildades Riverside Gospel istället för Gospel.com. Vi lyssnade på deras "vänkör" som de hade haft lite ansvar för som kom från Zaire - 40 glada sångare iklädda oerhört vackra kläder - och de sjöng som... bara attan! Genomled en jättetoalettkö och sen gick vi och lyssnade på musiken. Det var utomhus och vi satte oss sedan på restaurangen bredvid och åt middag, pratade en massa men framför allt skrattade vi så att folk runt omkring kollade på oss :D.

Kvällens stora begivenhet för oss var Per-Erik Hallin men framför allt Samuel Ljungblahd. En svensk soul och gospelmusiker med en grym röst och att se honom på scenen kan ju sammanfattas med: drag, feeling och scenshow :). Det var ett himla ös och hela Riddarholmen hoppade. Eller dansade och sjöng kanske man ska säga. När Samuel sa dansa - så dansade vi! När han sa sjung - så sjöng vi! Och när han inte sa något utan spelade - då dansade och sjöng vi i varje fall... Det gick liksom inte att stå still. Alls...! En timmes konsert försvann alldeles för snabbt och kvällen tog slut. Men vi avslutade den tillsammans - det finns en gospellåt som ger mig ståpäls varje gång jag hör den men framför allt när jag sjunger den. Den mäktigaste av dom alla "Total Praise". Sopranstämman går högt men när man fyllt lungorna med luft och flyter ut i det sista amen... så fylls hela själen med ro, hopp, tillit, förtröstan - allt det där bara uppfyller en. Det gäller att ha rejält med luft för sluttonen är lååååång och den är hög... men den sitter som smäcken och ända sen jag lärde mig sångtekniken och lärde mig hur jag fyller lungorna så är varken tonen eller luften något problem (är den i kören som klarar av att hålla tonen längst... en ren ton alltså :). Övningarna för att klara av detta lärde jag mig som typ 13-åring och det är övningar jag fortfarande gör för att kunna hålla de där höga, långa tonerna och spara på luften så att inte tonen tar slut... Så nu har jag stoppat in ännu en musiker i facket för "måste ses snarast..." :).

Vi var så oerhört nöjda när vi lämnade Riddarholmen. Sa adjö till kompisarna som skulle till vandrarhemmet och vi bestämde att nu skulle det inte ta över 1 år innan vi ses igen. Sitter och tänker på om man skulle kunna göra en gemensam körhelg någon gång... Får prata med båda körledarna... Missade bussen med 1 minut men det var fint väder och som vanligt när jag varit på en gospelkonsert var jag så där... lugn i hela kroppen och själen så att vänta en halvtimme på nästa buss kändes som 5 minuter... Buss, bilen hem genom Vargaskogen och sen somnade jag i soffan när jag kom hem... Vaknade sent - 11.30 typ - men vad gör väl det när man vaknar med samma, sköna lugn i kroppen och knoppen???

Snygg kepa, SpeedWay...

...och event :)

Speedway har alltid varit min hjärtesport nummer 2 :). När jag var liten tog pappa (och ibland mamma) med mig och bröderna på Speedway på Gubbängens IP där vi såg på Getingarna. Anders Michanek var ju givetvis idolen med stort I... Jag har alltid älskat doften (som så många hatar) av materialet på banan, det förbrända bränslet, gummit eller rättare sagt: blandningen av det. Jag hängde tillsammans med brorsorna runt depån både innan och efter matchen. Innan matchen fanns det ibland möjlighet att få komma in i depån och jag höll pappa hårt i handen och gick omkring med stora ögon och bara insöp hela alltet. Vi försökte alltid stå i närheten av depån och många gånger fick pappa hämta sin motortokiga dotter borta vid depån där hon hängde på stängslet för att se, höra och lukta. Det var främst jag och äldsta brodern som var speedway-tokiga och är så till viss del än idag. På somrarna då vi är uppe på Torpet brukar vi se de matcher som sänds på TV'n sena nätter då vi sitter och ugglar framför TV'n och slår vad om vem som kommer att vinna den här gången...

Sen när jag och föräldrarna flyttade ut till ön försvann ju Speedway'en men då fanns det ju så mycket annat att göra istället. Det är väl 15 år sedan det gick upp för oss att det fanns ju en Speedwaybana på rätt nära håll. Mestadels för att en kamrat inom politiken har en son som började köra och som den lokalpatriot man är och som älskare av Speedway vi är började jag och pappa att åka upp till Hallstavik för att kolla in vårt lag - Rospiggarna. Första gången vi åkte upp för att kolla och jag öppnade dörren och hörde ljudet, kände doften och sög in atmosfären sa jag till pappa att "det känns precis som när jag var liten". En känsla av lugn och välbefinnande men pulsen ökade enormt. Pappa log åt mig och sa något i stil med "bara jag inte behöver hämta ner dig i stängslet runt depån..."... "Nä, pappa - jag lovar...."... Ibland följde barnen med upp och det märktes ju tidigt vilka som ärvt sin moders motorintresse: båda prinsessorna :). Det är bara dom som velat följa med på både ishockey och Speedway när jag varit iväg... En gång stod vi i regn och tittade på en final - jag och prinsessorna hängde runt ringen och Prinsen... ja, han lekte bakom oss med några nyfunna kamrater istället...

Jag har en tjejkompis som är lika mycket för Speedway som jag och hon är också sambo med Andreas Jonssons far. Vi har ofta pratat om att vi ska gå och kolla tillsammans och inte förrän igår blev det av... De hade ett event för Pappers 68 med 70 stycken gäster. Det är ofta sponsorerna som bjuder in till eventen och det är bland annat mina kompisar som genomför dom. Vi gjorde en massa sallad, det grillades kött och korv och vi dukade på och av. Bytte skålar, såg till att det fanns dricka, öl och mat så att det räckte. Kokade 80 koppar kaffe, packade fram snacks och chokladbollar. Och så vidare med allt som skulle göras...

Pratade en massa strunt och allvarligheter, gjorde upp planer för vad vi vill ha ut i politiken och hur vi vill genomföra vissa saker. Vi grät en skvätt också för saker som inte alltid fungerat och människor man förlorat och människor i vår omvärld som inte mår så bra just nu. Vi log och var trevliga - och vi tittade på Speedway :). När jag var liten var jag från början alltid sur på pappa för att han alltid tvingade mig att ha keps på mig när vi stod utmed banan - det tog bara ett par gånger innan jag förstod varför jag skulle ha denna keps... Det stänker material från banan när man står utmed sargen och en kepa är i detta läge oslagbar: den håller den nedåtgående solen från synfältet men framför allt så skyddar den mot detta material som kommer flygande. Man följer med med huvudet och böjer till huvudet när de åkt förbi och på så sätt förhindrar man att få detta material i håret och i ansiktet. När jag var liten hade jag en keps som det stod "Getingarna Speedway" på och igår fick jag en ny keps :) En som det står Andreas Jonsson på - en sponsorkeps som delades ut till de som var närvarande på eventet. Som tur var är den grymt snygg också - i färger som jag alltid tyckt om i kombination - röd, gul och svart. Den kepsen kommer jag att använda varje gång jag går på Speedway hädanefter :)

Rospiggarna stod för en utklassningsseger igår och inledde matchen med 8 sk femettor - alltså att man åker in som både 1:a och 2:a i racet. Det delades ut bonuspoäng nästan varje heat... Det regn som SMHI förespråkat lös totalt med sin frånvaro utan det var en vädermässig fin kväll med några moln, sol och inte speciellt kallt. I varje fall tyckte jag inte det när man höll på där och fixade och donade, serverade och kollade Speedway. Och visst stod jag vid depån igen - och det kändes precis som när jag gjorde det när jag var liten: det där totala lugnet och känslan av någon form av total lycka :D. När jag åkte iväg från banan för att fika med kompisen - ja, då kände jag att jag frös nog lite om tåssingarna i varje fall :P...

Efter att ha fikat med kompisen ett längre tag - en sissådär 4,5 timmar var det dags att åka hem miss i nassen... Fortfarande inget regn utan jag åkte under en stjärnklar himmel och följde den starka stjärna som lyste uppe i himlen hela vägen hem. Det kändes som om den lös just för mig igår!

Var ju bara tvungen att ta med "Vi é Rospiggarna", supporterlåten från 2002 :P

En sån där dag när...

... man bara inte vill göra någonting!

En sån dag har den här varit. Först så vaknade jag rätt sent - och det var ju rätt skönt. Kroppen och jag är inte riktigt kontanta med varandra men medicinen verkar ha någorlunda avsedd verkan vilket är helskönt. Problemet när man börjar med den bara är att man blir "hur jävla pigg som helst"! Det är som man går på uppåttjack och natten börjar ofta övergå till morgon innan jag somnar - till 90% i soffan... Jag har en helt underbart skön soffa - har bara träffat på 2 stycken tidigare som är lika sköna: dels den som jag hade för 6 år sedan och tillbringade ca 8 månader i och så SötnosVännens soffa... Kanske inte riktigt lika skön som min men den är ju inte långt efter... Jag vill inte ta för mycket sömntabletter för att somna heller - det här brukar hålla i sig i ca 2-3 veckor, vilket jag ju vet, så det är ju bara att inse att nätterna är trevliga stunder att vara vaken på. Och det går ju an så här på sommaren :)

Tror att en av anledningarna till att jag inte ville göra något var... dolt i dunkelt ljus! Till slut fick jag i varje fall på mig lite smink och for iväg. Ännu en ny blus satt på - en svart med vita prickar som jag fick av Storprinsessan. Pratade med älsklingen en snabbis och pratade lite... Börjar sakna den där famnen nu - även om det är jag som tagit ett par steg tillbaka på grund av vissa förtroendebristssaker (vikket jäkla ord!). Jaja... det blir väl som det blir i slutändan... på något sätt känns det som om det inte är hela världen heller - har ju upptäckt att det finns så många, trevliga, snygga och intressanta män där ute och idag verkade det som om jag börjat se det som de ser...

Ny Pebbles!

Var bara tvungen att ta upp mobilen och ta ett foto :) Enligt BMI-skalan har jag idag 4 kg kvar till det som kallas för "normalvikt" - en vikt jag inte har haft sen innan jag blev sjuk och var 25 år... Då var BMI:et 23 och fortsätter jag så här kommer jag väl vara där om någon månad eller 2 :). Någon gång ska jag ta bilderna från då jag skovade som mest, tagna innan jag fick diagnosen Dercum - och lägga ut bredvid en bild av hur jag ser ut efter att ha kämpat nu... Men just det ja - anledningen till att jag var i det där provrummet! Gick in på KappAhl och kollade lite, egentligen var jag på jakt efter en klänning men hamnade på underklädesavdelningen... (Ja, det är ju verkligen samma???)... Jag har nästan blivit besatt av att köpa snygga underkläder... När jag snurrade där på BH-ställningen upptäckte jag att priset för alla var sänkta till 50:- och att det var köp 2 betala för 1 :). Då började jag kolla ordentligt på vad som hängde där på ställningen... Till slut kom jag ut med 5 stycken BH och en korsett svart som synden :P... Har aldrig köpt en korsett tidigare men kunde inte låta bli nu när den kostade 50 kronor... Det vill säga att jag köpte 5 BH och en korsett för 150:-!!! Man kan ju liksom inte bli mer nöjd när man köpt underkläder för 1.300:- för 150:- :D.

Gick in på Åhlens för att leta reda på ett nytt blått nagellack bara för att upptäcka att de slutat sälja det märket jag ville ha... Suck, jämmer och elände men tittade runt lite och då hittade jag äntligen det där magnetnagellacket jag letat efter så länge. Jag köpte ett för.... 3,5 (?) år sedan och sen har jag inte hittat det... Men nu fanns det och det fanns i lite roligare färger så jag köpte ett lila :) Det blir till att måla naglarna på fredag så att de är snygga till lördagens begivenhet :)

Sen blev det det där vanliga döhandlandet av mat, bensin och sen hem igen... Det blev liksom inte mer idag. I morgon kommer det hända mer i varje fall. I morgon är det SpeedWay :). Det kanske blir regn - men vad gör det när det är SpeedWay? Ingenting liksom! Jag älskar doften som är vid SpeedWaybanan, älskar farten, spänningen, att stå bredvid ovalen och bara se hela spektaklet. Sen är jag medbjuden i morgon för att dels hjälpa till vid ett event som ska hållas vid banan. Så det blir mat, SpeedWay och trevligt sällskap - och sånt gillas starkt!

Men nu är det nog dags att försöka sova. Lägga sig till rätta på soffan igen och försvinna bort i drömmens värld. Känns som om jag kommer drömma om älskling, Busling, Smuggling och SongPop - det som är beroendeframkallande spelet i mitt liv för tillfället :) Jag har en jätteskön säng nu för tiden då jag ju fick en anatomisk madrass i present av mitt livs stora kärlek och vad är guldörhängen, middagar och annat mot en anatomisk madrass? Tillsammans med mina Hello Kittysaker som jag fick av honom och av mina barn så är verkligen min madrass den bästa present jag någonsin har fått... Det är bara det att när jag skovar som mest eller som nu försöker medicinera bort det gör ju allt ont i beröringsväg... Finns bara några personer som vet vad jag menar med att jag behöver det där som lindrar just nu... och det är rätt personrelaterad... Men förhoppningsvis, om jag får som jag vill, och andra får som dom vill - så kommer jag att få min smärtlindring... Tills dess, i varje fall ett tag, får det bli soffan och nedåttjack... haha :)

Sommar, Sol, Musik...

... och att förlänga sommaren :D

Sommaren är inte den bästa årstiden för mig för naturligtvis har jag ju typ den enda reumatism som mår bäst i kyla (???). Vem fan har hört talas om en reumatism som tycker om kyla, liksom? Vet att man kan ansöka om bidrag till att åka till typ Canarieöarna när man har reumatism - undra om man kan få för att åka till typ... Grönland också? "Hej, mitt namn är XX och jag behöver åka till Grönland för att kyla ner mina heta höfter..."... Eller så får man väl åka till typ Kiruna, Östersund, Umeå, Piteå, Skellefteå eller varför inte Treriksröset för att få lite lindring?!. Undrar om man kan få hjälp mot heta höfter där...??? Skellefteå är ju en av damens favoritstäder så får väl ringa till en av hjärtevännerna och fråga om han kan ta emot fröken med de heta höfterna :P. Varför kallar jag dom dom heta höfterna? Två anledningar: på förekommen anledning av ett antal kommentarer om min uppenbarelse har jag förstått att de är just heta :P - men även för att de är varma när de är inflammerade. Men ett par heta höfter behöver ju inte ha en negativ inverkan på livet :)

Sommaren är helt okej faktiskt... Allt det ljusa gör att man ju liksom suger åt sig lusten att fortsätta vara en glad person. Jag tycks ha lyckats följa efter solen denna sommar - eller det kanske är så att den följt mig? När jag var i Göteborg - ösregnade det här hemma... När vi åkte hem igen - ja, då kom regnet tillbaka till Göteborg :P. Under perioden ungarna var hos farmor i Skellefteå hade jag sol här hemma - men de hade också sol i Skellefteå. Det var typ den perioden då jag var i Göteborg som det som sagt var felade här hemma... Under tiden ungarna var borta inträffade en del festliga tillfällen utomhus - alla under en klar, nattsvart men stjärnklar himmel. Det var Nostalgifesten, Jazzfestivalen, Tjejmiddagen, Madonna, nattbad och lite övrigt bus. Då var regnet i Hälsingland i stället... Åker upp till Hälsingland - och tar med mig solen (eller om det nu var så att den följde mig...). Typ 1  ½ dag med regn :). Spelmansstämma i regn är väl inte det roligaste men det händer ju ibland. Men vi njöt av Roger Pontare hur som helst. Hela han är ju faktiskt en upplevelse - inte bara att se utan även att höra. Han har ett oerhört brett register både på röst och låtmaterial. Det var en blöt tillställning men hade ju torra fötter när jag kom hem i varje fall...

Prickig kavaj, hängande pung, leopardmönstrade dojs...
(Suddigt foto - jag vet men att fota i ösregn = oenkelt)

Jazzfestivalen avnjöts på lite olika ställen i Storbyn. Favoritbandet spelade som vanligt På Stället men kvällen avslutades med ett grymt bluesband på På G. En av fördelarna med att lyssna på musik och vandra runt i Storbyn är att föräldrarna bosätter sig i Hälsingland på sommaren så jag behöver liksom inte skaffa någonstans att sova hos någon kompis eller på annat ställe. Vilket gör att jag kan vara så osocial som jag är när jag hänger mig åt musikens underbara värld och behöver liksom inte ta hänsyn till någon annan... Jazzfestivalen pågår ju från fredag till söndag så det är ju en hel helg som försvinner in i musikens töcken :).

På G har livemusik varje helg, tror det är i princip hela året runt, vilket är helt grymt när man tycker om att lyssna på musik. Roligast är det alltid när det är Powertrio som spelar, grymma, säkra, guld och ös! Kan ju liksom inte beskrivas på annat sätt... Sen inträffade ju den här magiska tillställningen kallad Blues- och Rockfestivalen. Den där som faktiskt slog den efterlängtade Madonna-konserten. Här har man, ända sen MexiMulle satt och hoppade i sängen bredvid mig i Lillstugan och pratade om tjejen hon hört (Madonna)  velat se Madonna... Det har varit den jag på något sätt haft kvar att se av de jag velat se. Finns säkert någon jag glömmer nu men i den första tanken så...: Deep Purple har jag sett 3 gånger, Bruce Springsteen 2, Eagles 2... John Fogerty 1 gång. Rod Stewart, Queen (med Freddy Mercury), Robert Wells, Glenn Miller Orchestra... Med Storprinsessan såg jag hennes stora idol som liten, Carola och med min kusin Carina var det hennes favoriter, Herreys... jojomensan! Lasse Berghagen, Lill Lindfors, Jan Malmsjö, Melodifestivalen finns med bland de svenska som jag velat se och sett... Sen alla jazzband jag lyssnat på, alla rockband man sett och all blues man liksom... insupit :D... blandat med allt annat jag sett och lyssnat på...

Då jag när jag växte upp hade konstanta fribiljetter till alla Europekonserter jag ville se så har jag sett dom ett antal gånger så att säga men även Trance Dance och Tone Norum som ingick i samma skivbolag sågs med stor förtjusning av ung Pebbles. Att i den då största musikätaråldern ha en nära släkting som hade skivbolag och som anordnade konserter var liksom inte fy skam... ibland tog jag och min kusin med oss några kompisar för att förgylla deras tillvaro, haha. Sky High finns också med på listan av avverkade band som setts flera gånger. Ändå tillhör varken Europe eller Sky High favoritmusiken... En av de sämsta konserter jag sett men även på många sätt den roligaste var den med Duane Loken på Gröna Lund. Han spelade med i 1 (!) avsnitt av guldserien "Macahans" (vi kallade serien så hemma hos oss...) och försökte sig på en karriär som musiker och spelade då bland annat på Gröna Lund. Som alltid hade jag och min kompis fribiljetter (vi hade fribiljetter till alla konserter där 2 somrar i följd och såg en herrans massa band jag idag inte ens kommer ihåg....). Vi intervjuade bland annat denna indianpojke för en skoltidning i Sollentuna och tog en massa kort som ligger i någon av minneslådorna här hemma. Och han var inte på långa vägar lika snygg i verkligheten som på TV i varje fall  :~)

Har nog som ni förstår alltid älskat att gå på konserter :). Ibland när man pratar med människor om det här med att gå på konserter kommer frågan upp om man tycker det var "bättre" när man var yngre eller om man har större utbyte av det som vuxen och förståndig... Men herre gu' - jag kanske är vuxen på papperet men när det gäller förmågan att ta till mig och försvinna in i musiken tror jag aldrig att jag blir sk vuxen... och förståndig? När det gäller musik? Pyttsan!

När det gäller det där med att uppleva musik är det nog så, alla konserter och festivaler till trots, att detta årets bluesfestival slår det mesta i musikväg. Fick en stor del av spektrat av den musik jag tycker om presenterat för mig. Fredagskvällen var det mestadels rock och, hm... annat bra som reagge och ska: Minnah Karlsson, The Van Desh, The Fix och Ska n' ska. Den var riktigt bra men det som var en helt otrolig upplevelse var ju ändå lördagen. Det är inte bara musiken som gör ett band eller ett uppträdande - det är ju hela kitet om man så säger. Så när man ser grabbar som The Troubled Three var det fler än jag som blev helt... fascinerade kanske man ska säga:

Man kan lyfta basen om man känner för det...

Grabbar in action liksom...
(För dom som inte fattat: Scenshow!!!)

Nästa favorit: Wolfman Jack

 Sen var det nästa band, som jag totalt dansade bort med delar av grabbarna i Wolfman Jack, iklädd en TTT t-shirt (funkade just det hur bra som helst - vi hade nämligen alla likadana :) och inte fick på bild... Governor Andy!  Ett band vi egentligen inte tyckte passa in - både jag och grabbarna i Wolfman Jack tyckte att The Troubled Three kunde fått avslutat finalen :) men det gick grymt bra att dansa järnet till en perfekt kväll... Det var en period i livet då vi i princip bara lyssnade på reagge men svensk reagge har jag inte upptäckt förrän sista året och nu lyssnar jag på en del. Detta band hade jag dock totalt missat men reparerat skadan nu :P...

Så hur förlänger man nu då sommaren lite? Jo, man kollar upp vilka konserter av de som man önskar se mest som sker inom den närmsta tiden :). Så nu blir det förlängning på musiksommaren och planeringen ser ut som följer:

Vi börjar med Stockholm Gospel på Riddarholmen den 11 augusti och följer sen upp med

The Van Desh på Copperfields i Stockholm den 17 augusti. Det blir en lugn helg/er och sen ska jag följa med LillPrinsessan på Kapten Röd på Gröna Lund den 7 september som sedan fylls på med en Blidösundskryssning med Wolfman Jack den 14 september... Det blir säkert några tillfällen för att gå På G också och kolla in Powertrio :). Det som idag saknas i listan är TTT och Govenor Andy - TTT måste jag ju bara se igen och Govenor Andy vill jag nog se om rätt tillfälle ges så att säga... 

Bland allt detta ska jag hinna med min egen sång och den 1 september är med i planeringen av saker att göra. Gospel'n kör igång snart - och hur mycket har man inte längtat efter att få sjunga ut riktigt ordentligt sen vi gick på sommarlov...?

Bred musiksmak? Jag??? Hahaha... ja, det sägs så :D

7