Oförutsägbarhet

Tänk så snabbt livet kan förändras  ibland.

För många år sen hade jag en hektisk period då jag umgicks med en massa olika personer. Under den perioden började jag även umgås med en kompis vid namn Tobbe. En midsommarafton blev jag riktigt illa sjuk i halsfluss och fick inte i mig någonting på en hel dag och jag åkte hem till Tobbe som bäddade ner mig i sin soffa och matade mig med filmjölk. Han hade inga flingor (de hade ändå bara gjort ont) så han krossade knäckebröd och lade i. Han satt i en fåtölj och hade koll på mig hela natten...

En annan gång när vi inte hade någonting att göra tog vi bilen, storfjompan och åkte till Mörby slottsruin. Det var en riktigt fin sommardag och vi hade jätteroligt. Det var sånna knäppa saker man gjorde med dig. Man levde lixom livet och framför allt så skrattade man :) Vi hade precis fått kontakt igen sen ett par månader via fenomenet Facebook och snackat ett par gånger.

I morse när jag vaknade lyssnade jag på nyheterna på radion med ett halvt öra. Hörde hur de rapporterade om ett mord på en 46-årig man i en lägenhet i Norrtälje. Tänkte flyktigt på att du var just 46 år gammal men skakade av mig tanken. Ett par timmar fick jag reda på att det faktiskt var du Tobbe som blivit mördad av en vän...

Den här påsken kommer således gå till historien som en sorglig påsk.
Trodde aldrig att jag skulle känna en människa som blivit mördad men det gör jag nu.
En levnadsglad kille har blivit bragd om livet... så jävla sorgligt...

Vila i frid, Tobbe! Du är saknad av många och mina tankar går idag till din familj, till dina barn och till alla de andra som funnits runt dig...

Lite blandat...

Så har man varit hos ännu en läkare och den här gången var det en som verkade helt okej. Alltid skönt med någon som lyssnar på en och som erbjuder de mediciner man faktiskt behöver för att kunna få en någorlunda dräglig tillvaro. En tid till reumatologen fick jag med och det är ju riktigt välbehövligt. Var tvungen att hämta ut min sjukjournal för vidare befordran till den nya läkaren och det är en riktigt deppig läsning. Nu vet jag hur läkaren uppfattat mig och han har haft samma åsikt som mig men har ändå varit så grymt dålig... jaja... Läkaren jag var hos igår kände på kroppen och det är inte underligt att man känner sig slut när man har inflammationer i båda hälsenorna, hälkuddarna, höger axel, båda höfterna, båda tummarna och höger pekfinger... nu ska jag bara arbeta 4 timmar per dag så får väl hoppas på att jag blir lite bättre :)

Annars händer det inte så mycket i livet. Köpt sommarskor till mig och barnen för denna månads pengar, det behövs ju och så länge fötterna växer på dem är det ju bara att handla. Riktigt snygga skor köptes denna gång. Klippt håret på familjen och dessutom färgat mitt eget igen. Nu är vi alla fina när vi kommer fram och just nu åker familjen baklängeståg tvärs över Sverige.

Funderat en hel del över det där med hur man behandlar människor. Jag har svårt för att sätta mig själv i centrum - jag tänker väldigt mycket på andra. Tycker inte om  när man pratar illa om människor. Tycker illa om när andra pratar illa om människor, tar lixom till mig och skäms för dem å deras vägnar. Det finns en del människor som konstant, ja nästan verkar leva på, att prata skit om andra människor. Eller som kommer med gliringar och kommentarer som är avsedda för att såra andra människor. Jag förstår mig faktiskt inte på sånt - det ligger så långt ifrån mig själv och min natur. Jag tycker sånt är elakt och det gör mig illa till mods. Visst kan jag vara elak ibland men det sitter långt inne. Jag har inte ens varit elak när jag separerat från människor jag levt år med. Jag accepterar faktum och ser ingen anledning i att bedriva skitsnackskampanjer åt ena eller andra hållet. Jag har slutat att tillbringa tid med före detta mycket goda vänner utan att börja snacka skit om dem. Varför skulle jag göra det? Vart finns nyttan i det? Förlusten av en kamrat räcker, måste man vara elak med? Sånt förgiftar endast mitt sinne och får mig att må ännu sämre i det som händer så jag bearbetar det jag varit med om och sen går jag vidare istället. Mår man bättre av att göra det eller varför gör man det? Jag förstår lixom inte.  Däremot har jag många kompisar som har snackat med mig om andra och visst har jag många gånger lyssnat och inte sagt ifrån.... illa av mig. Naturligtvis är jag ingen ängel - naturligtvis har även jag snackat men jag snackar inte med syfte att göra någon illa. Att medvetet göra någon illa, det bär mig emot.

Nu är vi snart framme och jag hoppas att hela familjen får kul :)

Tjing tjong...

Alla ska den vägen vandra...

men det gör ont när det plötsligt slår till trots att man vet det...

Det måste ha varit runt en 10 år sedan, en kväll efter repskapet. Vi stod utanför Folkets hus och tog en cigarett och pratade lite. Då kom du, du bullriga man och frågade om jag ville stå på kyrkofullmäktiges lista. Du hade fått reda på att jag var med i Broderskap och att jag läst religion. För mig var det en ära att bli tillfrågad och jag tackade ja utan att ens tänka. Jag blev invald i valnämnden i församlingen inför kyrkovalet - 01. Du stöttade mig helhjärtat och du blev min vän. Tillsammans delade vi valsedlar inför valet och firade vår valseger. Vi kamperade ihop i kyrkorådet och du stödde mitt arbete med kyrkotidningen och att ta fram en hemsida åt församlingen. Tiden gick och vi kämpade för att Mariagården skulle bli till och byggas och vi var så stolta när första spadtaget togs.

Det var inte bara där vi höll ihop, vi höll även ihop i Utbildningsnämnden, den lokala sosseföreningen och Arbetarekommunen. Jag litade på dig, du var en av dem som stöttade mig i mitt politiska arbete men som även kom och frågade hur det var privat. Du brydde dig helt enkelt. Jag kommer så väl ihåg din glädje när ditt barnbarn kom från Kina, hur spänd du var på att få se den lilla flickan. Hur gullig du var mot Britt, din fru. En av dem jag verkligen saknat sen jag flyttade var dig P-O - det var så du kallades, du hette ju Per-Olof. Vi hade många politiska diskussioner och vi kunde ha olika åsikter som vi respekterade. En del tog dig för sur och butter men ack så fel de hade för du var en varm och fin person med ett enormt hjärta. Jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta, P-O.

Jag fick idag, på den dag du begravdes, veta att du blivit plötsligt sjuk och sedan avlidit, du gick bort den 4 mars redan. Om jag hade vetat hade jag ändå inte kunnat närvara på din begravning men jag fick höra att det var en vacker begravning. Per, den präst som vi kämpade för Mariagården med, höll ett vackert tal och Ove, vår vän från Broderskap höll i fanan och kyrkan var full med vackra blommor. Du var värd varenda en av de blommorna för mig. Den styrka du gav mig att fortsätta kämpa, du sa alltid till mig att inte ge upp och det gjorde jag inte och jag kommer inte att göra det heller...

Ikväll, när jag är på min körövning i min nya kyrka, kommer jag att sjunga för dig och jag vet att du kommer att höra varje ton jag tar.

Tack för allt du gav mig, för allt stöd och alla goda råd under den tid jag hade äran att känna dig...

Och så kommer det nya saker...

...

Ja, så kan man ju säga... Ibland känner jag mig verkligen som en riktig klagomoster men det blir gärna så när jag är mitt inne i ett skov. Och detta skovet beter sig inte som det "brukar". När jag fick min diagnos för ett antal år sedan fick jag även ett litet kompendium av läkaren på reumatologen så att jag skulle ha någonting att visa när jag kom till en ny läkare eftersom att den typ av reumatism som jag har är rätt ovanlig. Jag läste igenom det och lade undan det men nu har jag plockat fram det igen. Dels för att jag ska till ännu en ny läkare men även pga att jag har fått ont på nya ställen - ställen jag aldrig förut har haft ont i. Jag har i stort försökt att ignorera smärtorna men nu går det inte längre för jag kan knappt gå! Nu har det satt sig i hälsenorna - försök att gå som en vettig människa då... sen kom nästa grej - käkmusklerna... Jamen - vad tusan är detta? Går som en kratta och kan inte äta på ett vettigt sätt - det är ju bara såååå roligt... men men

Anledningen till att jag inte läste det där kompendiumet var och är för att om jag tror att om jag läser mig full av alla olika uttryck för min sjukdom så kommer jag att på något sätt frammana dem själv. Alltså vill jag inte påverka mig själv eller vad man ska kalla det för. Jag vill inte ha dem som typ självuppfyllande profetior som det så vackert heter. Och alltså blir jag således så här förvånad och förtvivlad när sjukdomen tar sig nya uttryck. Om jag går omkring och känner efter och lixom skapar dem får jag ju skylla mig själv. Så här (några exempel på hur jag menar översatt i andra, fiktiva händelser):

Dottern, 15 år är ute med vänner. Hemma sitter mamma och är helt övertygad om att hon dricker och när dottern kommer hem har mamma utfrågning av sin dotter och nästan tvingar henne till att erkänna att hon druckit - vilket hon inte har! Detta sker nästan varje gång dottern är ute med sina vänner och till slut tar hon den där ölen/vinet eller groggen för mamman har ju redan dömt henne! Hon påstår ju varenda gång att dottern dricker och ljuger för sin mor när hon nekar till drickandet som alltså inte existerat. Då har ju moderns påpekanden blivit för mycket för dottern som ändå känner sig dömd av sin mor "så vad spelar det då för roll om hon dricker - morsan tror ju ändå att jag gör det...." I det läget tycker jag mamman får skylla sig själv...

Mannen och kvinnan har ett förhållande. Mannen ger uttryck för sin oro att kvinnan "säkert" är otrogen mot honom varje gång hon är i väg med sitt jobb. Kvinnan har arbete där hon reser mycket. Nästan varje gång hon kommer hem ställer mannen henne mot väggen och frågar henne om hon varit otrogen. Om hon nu inte varit det så kanske hon hade haft lust att vara det med någon? Säger till henne att hon säkert varit det och att hon ljuger när hon nekar. Och så fortsätter det... Till slut är kvinnan otrogen - mannen har ju ändå dömt henne och bestämt sig för att hon ändå är det... så det är väl "lika bra" att ge honom rätt. I ett sånt läge tycker jag nästan att man tvingat fram otroheten rätt för jag kan ge mig sjutton på (har sett det själv hos vänner) att mannen kommer att sitta bland sina vänner och säga att "jag visste! Jag hade rätt!" och fy så synd det är om honom... Det tycker jag är rätt patetiskt...

Kvinnan vill bli befodrad på jobbet men tycker att alla andra blir det istället. Hon börjar nedvärdera sig själv. Till slut har hon nedvärderat sig själv såpass mycket att hon faktiskt börjar slarva med sitt jobb. Chefen hade dock haft henne i åtanke för befodran men tyckte ju nu att det inte var aktuellt längre... Även det en självuppfyllande profetia.

Det är därför jag inte läst de där pappren och det är därför jag blir lika förvånad varje gång det kommer något nytt. Jag vill inte påverka mig själv till att "skapa" några symptom. Och jag tycker jag gör rätt i det men det innebär att jag får fortsätta att bli lika förvånad varje gång...

Grattis!

Grattis till mina föräldrar som nu har varit gifta i 50 år :)

Igår firade mina föräldrar att de varit gifta i 50 år. De åt favoriträtten "Kärleksfisk" och sen såg de på sin bröllopsfilm på pappas gamla filmkamera. Mina föräldrar träffades på hösten 1959, förlovade sig den 5 januari, gifte sig den 20 mars och fick min äldsta bror den 19 september... Det vill säga att de klarade av allt inom loppet av ett år.

Och det har hållt.... Jag är stolt över mina föräldrar som hållit ihop så länge och de är värda all lycka i världen.

Grattis!

En rad eller två...

...kan det ju kanske bli denna söndag. Det blåser utav bara sjutton ute men här inne är det ju varmt och mysigt. Veckan som gått (eller är det veckorna?) har gått rätt fort, vart tar tiden vägen? Man befinner sig i ekorrhjulet - dvs sova, vakna, frukost, jobb, hem, middag och så lägger vi på sova igen. Det vill alltså säga livet :) Man gör allt det och så försöker man få in lite avbrott i vardagen här och där. Ett av veckans avbrott var när jag och fjompsonen fick flytta om möblerna i hallen för att de skulle dra in fiber i lägenheten. Har ju en bokhylla som skärmar av en öppning så den var ju tvungen att tömmas, sekretären tvungen att flyttas osv i all oändlighet kändes det som. Idag ska allt släpas tillbaka till sina platser. Något så när i varje fall för jag tror inte att sekretären kan stå där den haft sin plats eftersom att det nu sitter en låda på väggen och naturligtvis sitter den ivägen :( När man ska flytta tunga möbler saknar jag de där starka musklerna jag inte har... suck... Men fjompsonen är starkare än vad han ser ut att vara :)

Annars... skovet jag är inne i blir bara värre... nu känns det som om jag går direkt på skelettet...

Igår var en riktig toppendag! I slutet av maj ska vi med kören deltaga i en av kommunen anordnad festlighet som bla innehåller en hårdrockstävling. Det är flera saker som händer - det är besök av borgmästare, utdelning av stipendium till de som arbetar aktivt mot narkotika i kommunen och en hel del annat. Det vi i kören ska göra är att sjunga hårdrock! Det är så himla häftigt... Igår hade vi en hel kördag med 6 av de hårdrockslåtar vi ska sjunga. Det är låtar av Kiss, Whitesnake och Talisman bla. Eftersom att vi har världens bästa körledare har hon gjort superarr på låtarna och det låter så grymt bra! Man hade verkligen ståpäls flera gånger under gårdagen. När sen kompet kommer på kommer det låta så grymt!

På balkongfronten går det framåt och alla mina underbara blommor som jag fick i födelsedagspresent växer och frodas. Jag älskar verkligen mina sommarblommor och är så lycklig över allt vacker jag fick att driva upp till vuxna plantor. Jag vårdar dem lika ömt som jag vårdar dom jag fick dom av. Min kärlek till blommor är rätt känd bland de som känner mig så jag blir så lycklig när jag får blommor. De bästa blommorna (om man nu ska välja några) är de som dykt upp vid min dörr helt plötsligt eller kommit till mig genom en impuls. Sånt fullkomligen älskar jag... Sen så växer mina orkidéprojekt så det knakar just nu... köpt dom som små och nästan nedvissnade till billigaste reapris och nu är de stora och blommar nästan hela tiden... Med bara lite omvårdnad och kärlek så tar de sig. En orkidé kan hålla sina blommor i månader om man bara sköter om den. Guckuskon i förgrunden köpte jag helt nedvissnad och utan att veta vad det var för någonting. Har skött den i över 1 år innan jag skymtade ett skott mellan bladen. Så började då längtan och väntan efter att äntligen få se vad det var för någonting jag köpt den där gången för länge sedan. Nu har jag ju fått se att det var en guckusko men det visste jag inte då. Visst är den fin?

Nä, nu kom fjompsonen ut från duschen så nu ska vi sätta fart i hallen...

Blir så full i skratt...

... när jag tänker på vissa saker...

En av sakerna är det där med förutfattade meningar och att en del människor ger sig tolkningsföreträde på saker vad man säger och vad man gör. Jag kan tala om att jag är fortfarande samma glada människa som jag var när jag växte upp men däremot har jag blivit äldre och faktiskt kanske en aning klokare. Jag vet vad som gäller och vad som händer och sker. Ser så tydligt jag kan och utgår ifrån det. Och tolkar inte med förutfattade meningar...

Så nu vet du det.

Gamla vänner klagar på att jag inte är som jag var. Men det är jag - ledsen. Jag har bara blivit äldre och troligen klokare. Och klokare än dig - hårfärgen till trots :) Sen - jag står för det jag säger och jag koppar inte det någon annan skrivit och slår mig för bröstet och säger att jag gjort det själv.

Livet går vidare trots alla missar man gjort och gör. Och kommer att göra. Jag är säker på att jag kommer göra många missar till i mitt liv och det står jag för. Men tro inte att Du vet vad det är jag gör för det vet du inte - eftersom att jag inte ens vet det själv ibland. Så mina goda vänner från förr - jag finns här, jag är här och jag är som jag alltid har varit - bara lite äldre men väldigt mycket klokare...

Fortfarande hemma

Fortfarande hemma med Lillfjompan som har huvudvärk och ont i halsen. Tycker inte om det... Nu är hon ju 10, nästan 11 år gammal men ändå har jag svårt att låta henne vara ensam när hon är sjuk även fast hon kanske mest ligger i sitt rum och lyssnar på musik. Någonstans tycker jag att eftersom att möjligheten ändå finns att vara hemma med barnen när de är sjuka så tycker jag att jag kan vara det. Vet att det finns mer än en som tycker att eftersom att hon är så "stor" så kan hon vara hemma själv men jag tvekar. Och jag lyssnar på mitt modershjärta... Och sen beror det lite på vad hon är för sjuk med och huvudvärk med halsont har jag största respekt för... så jag är hemma :)

Det är rätt så tråkigt egentligen - lika tråkigt som att faktiskt vara hemma för att man är sjuk själv och det är väl egentligen så det ska vara - man är ju inte hemma och är sjuk för att det är "roligt"? Så vad gör man när man är hemma så här mitt i veckan och har tråkigt? Man ser alla tråkiga och roliga tv-serier som finns på dumburken. Man surfar Facebook och lite annat och man gör inte så mycket annat. Tvättar en maskin tvätt och hänger och lagar mat. Och sen är det färdigt...

Har hittat på ett nytt uttryck för att illustrera hur smärtan i ärmarna känns - jo - den rinner i lederna... så känns det, som om smärtan rinner omkring och mellan rinnandet sticker någon en kniv in i underärmarna... Så skönt så... inte alls men vad tusan - det är mitt liv och jag lever med det så vad ska jag göra? Igår gjorde det ont bara jag gick ut på balkongen och kände hur vinden blåste på mig... ungefär som om någon tog tag hårt i armen och lixom ruskade runt den... Har fått en ny läkare och jag hoppas verkligen att hon lyssnar på vad jag säger för så här fungerar det ju inte.

Usch - känner mig som en klagomoster och det är väl inte riktigt likt mig. Jag kanske låter lite nere men egentligen konstaterar jag bara att så här är det. Jag förstår de människor som faktiskt tar livet av sig av denna smärta för den är verkligen obeskrivbar ibland. Jag är ju inte den som brukar gråta men den vanligaste anledning till tårar nu för tiden är just smärtan. Jag har aldrig gråtit när jag vaknat upp efter en operation, när jag fött barn eller tom efter mc-olyckan men denna smärta kan tårarna inte motstå. Jaja... det är väl tur att jag känner mig levande i varje fall - trots att jag har ont.

Samlar på goa saker här i livet och en av dem är ju sången och i kväll är det kör. Det är en sån sak som ger mig styrka och kraft. Jag kan må dåligt när jag åker dit men oftast är jag stark och går med lätta steg där ifrån efteråt. Man kan få körsång på recept idag och jag förstår verkligen varför :)

Nej, nu blir det lite mer Xena att se på... Jo, en sak till - jag har ju färgat mitt hår brunt efter att ha varit blond av naturen hela mitt liv och jag känner mig mer hemma i min nya hårfärg än vad jag någonsin gjort i mitt blonda. Äntligen kan man ju få vara så intelligent som man faktiskt är... det är ju verkligen dumt att vara blondin när man inte är det inombords...

Vård av barn

Idag kan jag ju passa på och skriva lite eftersom att jag orkar och för att jag är hemma med en sjuk lillfjompa. Det började redan i lördags, vi var i Kungsbacka och handlade. Vi skulle ju ha konsert med kören och eftersom att Blå kyrkan som jag sjunger i fyllde 40 år så skulle vi ha något blått på oss och i min garderob fanns zip och nada i färgen blå så det blev till att handla. Eftersom att det var helg och kroppen verkade hålla ihop så åkte vi till Kungsbacka. Fick en jättefin blå jeansblus i tältmodell som är så inne nu i försenad födelsedagspresent och så åt vi buffé och det var där jag började misstänka att Lillfjompan var sjuk för hon ville knappt äta någonting och klagade på huvudvärk. Söndagen gick utan större klagomål, måndag dag med men på kvällen började hon klaga över huvudvärk och ville knappt äta mammas goda pannkakor. I morse kom en kraxande "liten" fjompa in och sa att hon inte mådde bra och mamma sa "gå och lägg dig igen".

Så, precis som förra gången "kombinerar" vi nu hemma för sjukt barn och hemma för att kroppen inte vill prata med mig. Det var så här förra våren med. Och våren innan dess. Eller vår och vår - man tvekar ju en aning över begreppet när man tittar ut genom fönstret men det är i varje fall 0-gradigt idag :) Det jag konstaterar just nu är att del för del så slåss kroppen ut just nu. Händerna har ju felat länge men nu värker de mer konstant. Det känns som om det rinner smärta utefter skelettet i armarna. Det är svårt att förklara hur det egentligen känns men det gör bara så förtvivlat ont och höfterna... ja, de är som stumma, värkande klumpar... Och så fortsätter det kroppen igenom...

Gick till Arbetsförmedlingen igår och sa att det här fungerar inte! Jag trivs verkligen jättebra på mitt jobb men det kan inte vara meningen att man ska arbeta i 5 timmar för att sen gå hem och gråta i 5... För varje dag ökar smärtorna och jag blir rosenrasande på människor som säger att "det är väl inte så farligt"... Bara för att mitt handikapp inte SYNS och för att jag kan LE och SKRATTA trots att jag har ont och VÄGRAR bli en kärring på kuppen...

Har du blivit opererad någon gång och vaknat upp ur narkosen och känt hur smärtan skär igenom operationssåret? Har du det så vet du vilken smärta jag känner i mina höfter - varje dag!
Har du haft en riktig influensa någon gång? En sån där när man tycker att hela skelettet värker sönder och man bara inte står ut? Då vet du hur mitt skelett känner sig varje dag och varje minut!
Har du varit överviktig och sett folks sneda blickar för att "du borde banta"? Nu har jag haft tur som hade en läkare som skrev ut Efedrin som lyckade ge mig en viktminskning men jag är fortfarande överviktig. Har du ätit pulverdiet och INTE gått ner i vikt? Det har jag...

Det ovanstående är ändå min vardag och den måste jag ju leva med. Fröken Dercum finns ju där hela tiden, ständigt ackompanjerad av herr Fibro och det är ju det jag måste överleva med - även när det är som svårast. Och därför skrattar jag, därför lever jag. Snabb i repliken, vacker till utseende, ödmjuk och helt underbar. Intelligent med - när det gäller allt annat än min kropp säger mina närmaste för jag gör så mycket som kroppen egentligen mår dåligt av bara för att jag så förtvivlat gärna vill vara som alla andra som faktiskt orkar. Men just idag orkar jag inte...

Så idag blir det till att stryka febrig panna på förvirrad och trött lillfjompa. En av mammas stoltheter :) Igår var vi på utvecklingssamtal och "som vanligt" haglade superlativen. Utom i matten men det vet vi ju och det arbetar vi ju med. Hon ska göra sitt första stora forskararbete och tänk så stolt en politikermamma kan bli när hon säger att "jag ska forska om Socialdemokraterna". När hon gick på dagis sa fröknarna att "hon är den minsta sosse vi någonsin träffat"... och det har hon fortfarande i sig... (synd att det inte finns Unga Örnar här nere...).

Tjing tjing och försök att göra något bra av dagen :)

Tiden den går

Tiden den går och jag hinner inte med mitt liv känns det som ibland. Jag arbetar, eller rättare sagt - försöker arbeta 5 timmar per dag och det gör mig alldeles slut. Jag tycker verkligen om min praktikplats, tro inte annat, men att behöva ha så ont varje dag när man kommer hem är verkligen jobbigt. Jag närmar mig en konstant nivå på 8-9 av en totalskala av 10 och detta går ut över mina barn då jag inte riktigt orkar vara mamma. Inte den mamma jag skulle vilja ha i varje fall. Jag skulle vilja orka göra saker med mina barn, nu orkar jag ju knappt laga mat till dem. Men men - det är ju det liv jag lever och det är det som regeringen bestämt att jag ska leva.

Hittade de papper jag fick från min reumatolog när jag flyttade från Stockholm. Han sa att jag nog skulle behöva dem för att visa för nya läkare som inte förstod vad de hade att göra med. Jag lade undan de pappren och trodde han överdrev. Nu har jag plockat fram dem igen för jag har insett att han hade rätt. Den senaste läkaren ville ta bort mina smärtstillande och mitt Efedrin för "sånt tyckte han inte om"... Just det tänkesättet är en av de saker som omnämns i de pappren som jag fick. Hur får man läkare och samhälle att förstå hur man egentligen mår? Jag har ju gjort utredningar som fått läkare och sjukgymnaster att häpna - de förstår inte hur jag som har så ont kan vara så glad och positiv till livet i övrigt. Jag har inget svar på det. En annan sak som gör mig redigt förbannad är när man ifrågasätts av människor runt omkring en just på grund av att man faktiskt kan skratta och ha ont eller när man får höra sånt som att "det finns andra som har det värre"... Jag har en sjukdom som i de allra flesta fallen leder till total invaliditet... och det lever jag med och det är det jag arbetar utifrån - att försöka få mig ett liv som är levnadsvärdigt....

Märker att jag känner mig gnällig idag. Och det är jag faktiskt. Förra veckan var en sån där vecka som man hellre skulle velat vara utan - Tisdag kom jag inte upp ur sängen för att höfterna och kroppen inte ville prata med mig. Klockan var runt 13 när jag hade tagit mig upp ur sängen, sen skar jag mig i handen på onsdagen så att jag fick åka och tejpa ihop den. Det har verkligen värkt hela veckan och det är först idag som jag börjar känna att värken släpper i den. Det är klart, det var ju rätt djupt men hade gått in snett och gått ihop fint så jag slapp nålen och sen efter det så blev jag magsjuk på kuppen och det är ju "roligt"... Bara att hoppas på att den kommande veckan blir bättre...

När jag ändå är inne på gnällstilen kan jag ju lika gärna fortsätta...

Eller nej... lägger ner nu... deppar lite till och tänker på de föräldrar som tror de är så grymt bra när de försöker hindra sina barn att träffa sin andra förälder, eller så kan jag ju tänka på människor som lever på att ljuga för att förstöra för andra, eller så kan jag ju tänka på något roligt istället.... som när degkroken på min elvisp gick sönder när jag bakade bröd nu i veckan... Det är ju inte roligt i sig men det var roligt när det hände... faktiskt..

Ha det gott....

Hm...

WoW - två inlägg på samma helg... Det händer ju inte ofta nu för tiden.

Har så många tankar som jag vill skriva om, vet ju inte vilken jag ska välja egentligen. Funderar över det faktum att vissa föräldrar egentligen och faktiskt inte bryr sig om sina barn. De tar beslut som drabbar barnen och den andra den andra föräldern utan att egentligen tänka på någon av dem. Detta gör mig så irriterad. Speciellt när det drabbar mig själv eller människor som jag bryr mig om. Egentligen har man i mitt läge inte så mycket annat att göra en att gilla läget och göra det bästa av situationen och det gör jag verkligen. Det innebär inte att jag är glad eller nöjd med själva situationen men jag gör det för att jag älskar mina barn.

Även andra föräldrar accepterar den andres påhitt - någon måste ju tänka på barnen. Ibland säger man att man gör en sak för att "Klas" eller "Stina" vill det men är det egentligen bara för den andra föräldern att acceptera allt som sägs eller görs? Själv skulle jag ju om ärligheten ska fram föredra att man i varje fall fick en förfrågan först att -"Fungerar det här för dig? "Jag" har tänkt si eller så - är det okej?". Jag antar att jag har den inställningen eftersom att det är så jag gör och jag är övertygad om att det är bättre för de små om föräldrarna - trots det man kan ha i bagaget - faktiskt diskuterar sig fram till olika typer av beslut som "drabbar" alla inblandade. Och ibland skyller man sen på barnen - jo, men "Klas" eller "Stina" ville det här. Jag är övertygad om att barnet skulle tjäna på att föräldrarna faktiskt var överens om en sak innan man gör en förankring hos barnet för hur mycket man än försöker dölja sin irritation över ett av den andra föräldern taget beslut så är barn små känslodjur - och de känner de aversioner man i sådana lägen faktiskt bygger upp....

Nåja - det finns mer än ett beslut som jag önskar att jag varit delaktig i vad gäller det som drabbar mina barn... jag lovar... och jag vet mer än en pappa (oftast tycks det vara män som råkar ut för att mamman bestämmer saker över huvudet på pappan och sen har den inställningen att "jaja - passar inte det jag bestämt så skit i det då. Passar det inte - dra då...!")men jag vet även en del mammor som råkat ut för det. För mig är det ett helt obegripligt synsätt...

Åh - herregu' - sitter och slänger ett öga på en TV-serie. "Mad Men"... och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte födde barn på -50 och -60 talet... Det är ju tur att forskningen går framåt. Man gav Demerol, behandlade kvinnorna som djur och männen satt i väntrummet och rökte och drack whiskey... Sjutton alltså - kvinnan som ska föda är ju helt drogad... Juste inställning mot kvinnan också - "du är som en huskatt och du har lite att göra..." En enda vettig sak har jag sett just nu: mannen som frågar sig att "hur kan de stå ut med oss?"

Ja... tur att utvecklingen går framåt vad gäller sättet att leva och jag kan ju bara hoppas på att föräldrar kan utvecklas också och faktiskt tänka på barnens bästa... på riktigt....

Ännu en gång...

... länge sen sist... :)

Livet rullar ju vidare i sin gilla gång.
Har börjat ännu en praktikomgång på Jysk. Denna gång på 63% och jag hoppas verkligen att kroppen klarar av det. Det är det jobbiga med att vara sjuk och vilja så oerhört mycket. Jag har så svårt att inse mina egna gränser och det leder ofta till att jag får ont. En del personer säger att "det kan väl inte vara så svårt?" men det är det faktiskt. Är du van vid att kunna och inte kan så blir det faktiskt svårt. Jag har överlevt så mycket men ändå alltid kommit ur det mesta med ett leende. Jag är inte en nedslagen person av naturen.

Får ofta frågan att "hur kan du som ha så ont vara så positiv och alltid ha ett leende till övers till andra? Hur orkar du vara så trevlig?"

Vad svarar man på sånt? När jag gjorde min smärtutredning på Danderyds sjukhus ville de ha mig som exemplar på hur man är positiv. Just då var jag det svåraste fall av smärta de hade haft på utredning. Bara bottenpoäng på det kroppsliga. Däremot ansåg jag mig ha en enorm livskvalité och var oerhört positiv. Tog mig för saker och levde helt enkelt. Läkaren skakade på huvudet och frågade både sig själv och mig hur det kunde vara möjligt? De allra flesta i min situation blir rädda, tillbakadragna och rädda sa hon. Jag vet inte helt enkelt blir mitt svar. Jag är väl helt enkelt bara van vid att överleva...

Visst - jag har mina dagar då jag mår allt annat än bra psykiskt. Det kommer lixom med hela grejen men ändå så har jag min positivitet att falla tillbaka på. Det mesta har ju en tendens till att ordna sig i slutändan. Jag analyserar ofta det runt omkring mig och det som händer och sker - det måste jag för att faktiskt orka. Jag sätter ofta för och nackdelar. Fakta mot fakta. För det måste jag - annars kommer jag bli innesluten och tillbakadragen, någon som inte vågar komma ut ur mörkret. Några exempel kan vara: Jag älskar att dansa. Gå ut med kompisar och dricka mig full. Det är fakta 1. Fakta 2 är att jag vet att jag dagen efter (förutom baksmällan) kommer att ha ont i varenda muskel pga min Dercum. I det läget får jag ställa faktumen mot varandra: ÄR kvällen med kompisar, dans och öl värd smärtan? Och ja - i de alla flesta lägen är den faktiskt det. Alltså har jag gjort ett val. Ett annat exempel kan vara: En bokhylla behövs upp på väggen. Eftersom att jag är händig klarar jag ju av det med glans. Dock är det så att borrmaskinen är tung och skakningarna kommer att orsaka smärtan. Valet här blir: är bokhyllan värd smärtan? I de alla flesta fall är den ju det.

Så håller mitt liv på i all oändlighet. Det är ett konstant tänkande på fram och tillbaka. Och jag väljer i de allra flesta lägen faktiskt fram - för det är så jag är som person. Tyvärr har det också gjort att jag tagit oerhört mycket stryk rent kroppsligt. En cancersjuk klarar sig inte utan behandling hur länge som helst och min kropp klarar inte av hur mycket som helst. Det tog nästan 1 års gruppbehandling, sk KBT, för mig att inse detta. För ju mer jag bara såg fram och gjorde - desto sämre mådde jag i kroppen. Den konstanta smärtan fick mig att må dåligt psykiskt. Jag var ju helt enkelt tvungen att se över mitt liv. Jag hade ju ansvar för mina 3 barn. De är värda att ha en mamma som finns och inte en som är ett kolli. Så jag fick helt enkelt börja att omvärdera. På gott och ont.

Idag kan jag stå för att jag faktiskt är sjuk. Jag vågar säga nej till saker jag vet att jag visst skulle kunna klara av men som jag får betala surt för i efterhand. Och det är i efterhand jag fått lära mig att tänka på. Det är aldrig enkelt att vara sjuk faktiskt. Ibland brukar jag tänka på att vad "lätt" det skulle vara om mitt handikapp syntes för då skulle alla inte ifrågasätta mig. Då skulle man kunna vara glad utan att få höra "är du frisk nu"? Jag blir aldrig frisk - jag har en kronisk sjukdom där tyvärr prognoserna inte är speciellt goda. Trots att jag faktiskt läst mig till att så många som 80% av de som har Dercums slutar i rullstol är det ju ingenting som jag tänker på. Jag lever mitt liv istället. Den dagen jag kanske hamnar där så gör jag ju det. Jag har helt enkelt accepterat att jag faktiskt är sjuk och jag gör mina val utifrån varje dag. Men det skulle vara så skönt ibland att faktiskt få vara mer förvärkt i lederna. Eller behöva kryckorna varje dag. För så länge du inte SER sjuk ut anser samhället dig inte vara sjuk... Hur många gånger har jag tex inte blivit utskälld på en parkeringsplats för att jag har "mage" att parkera på en handikapplats? Och det gör mig så ruggigt trött...

Jag är så trött på att vara tvungen att "försvara" mitt handikapp. Inse - jag är sjuk. Men jag är fortfarande jag och jag har livskvalité...

Oj - detta blev långt, intensivt och tämligen invecklat.

Jaja - nu är det dags att köra igång spisen och göra min erkänt goda köttfärssås. Om 19 minuter har T-kakorna jag just nu har på jäsning färdiga att baka ut :)
Sen blir det mat, godis och Melodifestival....

Weeeeee

Och livet går vidare...

... eller kryper, jag vet inte riktig vad man ska kalla det för. Ibland känns det ju som om det är krypstatus på det hela i varje fall. Sen sist har jag nyktrat till från sköna badet med den alkoholhaltiga drycken. Det är så sällan jag dricker över huvud taget men känslan var väl ändå rätt skön.

Klippt av mig håret har jag gjort med. Har en tendens till att göra det när livet förändrar sig. Då förändrar jag mig också så nu har jag klippt mig kort! En period av mitt liv var jag alltid korthårig, de senaste åren har det varit mer halvlångt och sen har det blivit kortare och kortare och nu är det jättekort... Tycker det är skönt även fast jag fryser lite om öronen ibland...

Skulle gått iväg på ett gospelprojekt i kväll men jag orkade helt enkelt inte. Har fixat i ordning i källaren, varit på 2 olika läkarbesök, byggt i ordning TV-bänken och fjompsonens skrivbord och nu tog orken helt enkelt bara slut. Ni vet - som om luften bara försvann. Så jag kom aldrig iväg till gospelprojektet...

Fick en kommentar här om dagen om att jag verkade vara en bra mamma. Och attans vad glad jag blev :) Jag gör i varje fall så gott jag kan. Jag gör saker som andra mammor kanske inte gör alla gånger. Naturligtvis finns det ju många som gör det förutom jag men ändå... När storfjompan var 13 år tillät jag att hon åkte iväg på SSU-läger och kurser. Hon är ju ändå en produkt av två SSU:are... lol... men ja, varför skulle hon inte få åka? Jag har alltid utgått ifrån att jag litar på mina barn. Visst får man en del surt tillbaka men vad tusan - man har väl själv varit barn och ungdom? Jag tycker inte om att ljuga ens för mina barn. Jag har däremot ställt upp som ett skydd gentemot dom så att livet blir lättare för dom. Ja, hur då? Jo, speciellt i tonåren är det viktigt att man har ett ansikte mot kompisarna. Ibland kanske man inte vågar stå emot trycket - när storfjompan ringde och jag hörde att hon egentligen inte ville följa med sa jag nej. För att ge henne en giltig anledning till att inte gå. Jag bjöd på den så att säga - precis som min mamma bjöd mig på samma. Det var en trygghet att kunna luta sig mot henne.

Sen det där med könsrollerna... I vår familj är det flickorna som är intresserad av hockey och sport i största allmänhet. Och jag och flickorna har gått iväg på hockey. Under påskhelgen var jag, lillfjompan och fjompsambon på Elmiamässan och kollade på den stora bilmässan och storfjompan åkte förbi där på väg hem med sin pojkvän. Fjompsonen var inte intresserad av att följa med så han var hemma i stället. Det är rätt typiskt för vår familj att det är så. Vi tjejer gör det som är typiskt "manligt". Och det känns så himla bra. Jag försöker göra mina barn så säkra på sig själva som det går, att de vågar och ibland vågar de faktiskt. Storfjompan är jag ju nästan löjligt stolt över...

Så ja, jag blev verkligen jätteglad över kommentaren om mig som förälder. Visst är jag orättvis ibland - det är alla föräldrar, speciellt i sina barn ögon... Jag ställer rätt höga krav på dem igen och (tyvärr) får de ju hjälpa till en del hemma då det finns saker jag inte klarar av när kroppen säger stopp. Jag kräver av dem att de ska uppföra sig för det tycker jag att man ska klara av. Och det gör de verkligen. Vad jag älskar mina tre fjompbarn :)

Ja, just det. Ska ut på praktik igen. På samma plats som förut, alltså Jysk men denna gång blir det inte på heltid - jag måste ju inse mina begränsningar... för trehundrasjuttiofemte gången typ... men men... jag blir tokig av att bara gå här hemma, hur ont jag än har. Så jag ger det 5 timmar om dagen och hoppas på att det fungerar med kropp och liv och att inte avlider som jag gjorde förra gången...

Ha det gott, nu blir det lite tv...

Så himla redig är jag inte...

... nej, inte alls. Bara nästan....
Vilken filosofisk utläggning, eller hur?

Många som känner mig IRL utgår ifrån att jag är nykterist eftersom att jag dricker väldigt lite alkohol. Det har med att göra att jag inte tycker om smaken av alkohol och sen är det så att jag faktiskt glömmer bort att jag har något hemma. Och när jag dricker vill jag vara riktigt sugen på det.

Som ikväll...
I förrgår ställde jag och fjompsonen upp mina flaskor med cider och alkoläsk på en hylla högt upp i skafferiet. Jag blir bara irriterad på dom när dom står så jag ser dom. Jag dricker dom ju ändå inte. Men idag blev jag sugen på dom. Så jag dricker dom...

Tog med mig datorn (japp, det är sant, hittade ingen spännande bok), gjorde en fin anläggning i badet bestående av min sittbräda och en babypall så att vattnet befinner sig minst 10 cm under datorn. Med in i badet följde 3 alkoläsk... och nu är dom slut :(

Ni ska veta att sånna här inlägg av mig, skrivna när jag är onykter är osannolikt ovanliga. Tror det hänt en gång innan...

Visst är jag en dålig mamma som ligger i badet en fredag och dricker alkoläsk och surfar? Det där lät ju... nej, jag surfar inte porr.... lol... de hemmaboende fjompbarnen är ju endast 10 och 13 år... fan - det är nog läge för en anmälan till soc...

I morgon blir det till att pyssla vidare i hemmet, ett avbrott för en fika i stan hoppas jag och sen blir det pyssel igen... jaja - sånt e livet...

Tjing, tjing...

Trött...

Trodde inte det var möjligt att vara så här trött men motsatsen är bevisad. Jag är supertrött!!!
Det kan ju, helt uppenbart ha att göra med att jag bara sov 4 timmar inatt. Det vill sig lixom inte det där med att sova. Om jag så håller mig vaken hela dagen så somnar jag inte på kvällen... trots sömntabletter somnar jag inte heller... fattar inte...

Jaja...

Idag monterades mina fina bänkskivor :)
När jag piggnat på mig lite ska jag ta in sakerna i badrummet igen. Ville vara helt säker på att färgen hade torkat innan jag började ta in det som ska vara där inne. Jag har världens minsta badrum känns det som. Det är litet och nästan fyrkantig och på denna lilla yta finns det: toalett, handfat, badkar, tvättmaskin OCH en torktumlare... De ni! Lite backa in och gå ut principen gäller där inne. Torktumlaren hänger på väggen. Den är dessutom halvtrasig, dvs att den har värme men roterar inte... Jättebra...!!! Jag använder den ibland till att sluttorka kläderna och när jag fryser och vill sätta på mig någonting varmt. Någon som har en liten torktumlare att sälja??? Som tur var har i väldigt bra ventilation på toaletten. Det innebär att tvätten jag hänger på stången blir torkad över natten, i varje fall det mesta.

Så - nu är frågan om jag ska vila lite... Ja säger höfterna - nej säger resten... har fått lära mig att lyssna på kroppen nu så jag gör nog som kroppen säger så kan jag få lite gjort sen :) Tills jag tagit mig till vilan fortsätter jag att lyssna på världens bästa skiva - Paul Anka med "Rock Swings". Rocklåtar i storbandsjazztappning... Dansar (?), sjunger och ler :)



Tjing tjong...

Det faller på plats...

Livet faller på plats bit för bit.
Idag runt kl 14.00 meddelade målaren att han var färdigt med allt han skulle göra.
De fina tapeterna var uppsatt i vardagsrummet och det blev precis så fint som jag trodde att det skulle bli.
De vita, blanka blomrankorna på väggen synns inte rakt frammifrån men skiftar fram från sidan och motsatta väggen har gråa cirklar... så snyggt. Köket går i grått. Och det är så upplivande - faktiskt!
Det är absolut inte tråkigt - det är rankor över den i en mjuk vit färg och lite silver.
Ljust grå skåpluckor och granitgråa skivor i köket. Vita gardiner med gråa och blåa färger som fångar upp det övriga gråa.

Det är bara så snyggt :)

Badrummets hemska röda bladhalvcirklar (!) är nu borta och toaletten har bytt färg från inrökt (!?) vitgul till vanlig vit färg.

Fjompens rum har 3 blå väggar och en vägg med vitt med skimmer av silver och silverstjärnor som fondvägg. Lillfjompans rum har samma silverstjärnor på 3 väggar men en blå vägg som fond. Rummen är så snygga.

Nu ska jag bara köpa tapet till hallen för att göra i ordning den.
Det gör jag själv. Jag kan både spackla och tapetsera :)

När målaren var färdig blev jag en aning skraj, visste inte riktigt hur jag skulle få till det där med att förflytta möblerna. Bollhänderna vill ju inte riktig lyda. Musklerna värkte men jag tog ett beslut:
Dubbel dos med smärtstillande, 2 tabletter mot ångesten - och sen fixade jag och ungarna resten. Jag kommer att få betala i morgon men det är det värt :)

Dagen idag har varit en bra dag som jag är nöjd med.

Ja, just det - visste ni att den senaste prylen på sminkmarknaden är en maskara med vibrator???
Man kanske ska skaffa sig en - förena nytta med snygghet....

Till dig

som tror du vet att du känner mig.

Du vet inte vem jag är.
Det är rätt uppenbart faktiskt.
De epitet du ger mig är så osanna.

Den hämndlystna människans tragedi är inte min.
Den ljugandes tunga sitter inte i min mun.
De ord jag formar med min mun är mina och jag står för dem.

Men ibland blir jag arg...
och då slinter även min tunga...

Ville ju bara....

Meddela mig lite... ni vet, så där som man gör ibland...
-10 ute och vackert väder... tittar ut genom fönstret och förbereder mig för att gå ut så småningom för att handla lite mat och sånt som man måste ha. Strumpbyxor på... Tittar på bilen som ser ut som en iskall igloo - jaja, det får väl gå.

Mina barn är så olika... i varje fall de två som bor hemma nu...
När vi skulle fixa i ordning i Fjompens rum blev jag lite irriterad - lite lätta saker i sängen hade blivit massor med saker som gjorde sängen jättetung. Till saken hör att hans säng är av den modellen att den har förvaringsutrymmen under sig så när vi nu skulle försöka få sängen på plats efter målarens färdigställande så gick den knappt att flytta en millimeter... suck... vi kom lite på kant jag och sonen där men det redde ut sig. Fjompen samlar på allt!!! Har jättesvårt att skiljas från sina saker - de är så fyllda av minnen.

Lillfjompan är tvärtom...
henne får man hindra från att slänga saker. Nu när vi har flyttat tror jag hon fyllt 6 säckar med saker hon inte ville ha kvar. I det stora hela tycker jag att det är okej men ibland rycker jag in och säger stopp, inte den eller det. Det enda hon har haft svårt att skiljas ifrån är sina gosedjur men det verkar ha lättat lite nu.

Storfjompan samlade en hel del som liten men jag tror hon har lärt sig nu. Hon försökte i varje fall få bukt med brorsans grejer när hon var här.

Själv - ja, jag står väl mitt emellan dom alla 3. Jag har svårt att skilja mig från saker som är praktiska. Jag har tex ett överskåp fullt med burkar och flaskor. Det ser ju inte riktigt klokt ut när man ska in där för det är ju lixom överfullt, speciellt fundersam över detta kan man ju bli runt vår... Varför sparar jag på dessa glasburkar? Jo - vad ska jag annars lägga min sylt i? Och vart ska jag hälla upp min saft om jag inte har flaskor? Därför har jag ett gäng till synes mkt omotiverade glasburkar och flaskor i ett skåp. Sen har jag andra saker som finns i källaren. Det är saker från när jag var liten och när barnen var små. Och dom är genomgådda... och de får nog stanna där.

Nu när jag flyttat måste jag ju skärpa mig. Jag delar ju rum med vardagsrummet. Jag är ju rätt så bra på att hantera verktyg så jag har stora funderingar på att bygga mig ett sängskåp. Just nu letar jag ritningar över ett på Internet. Att köpa ett är inte att tänka på för de är verkligen svindyra i inköp. Hittade ett billigt igår - endast 6.000 pix... blir inget sånt. Men om jag när bollhänderna är borta tog mått och köpte material så borde jag kunna göra mig ett själv. Då kan man ju i varje fall få bort sängen på dagarna. Visst har jag mitt drapperi över hela rummet (vill helst inte ha det) och jag har ju mitt krypin men det skulle nog kännas bättre om jag hade ett sängskåp. Det kommer nog ta tid att göra det men jag får väl klura lite på det...

Ikväll ska jag se på TV kl 20.00. Programmet heter Uppdrag Granskning och det tar ikväll upp de utförsäkringar som skett nu och de senaste året. Jag kommer att bänka mig med spänning och se på detta program...

Tjing, tjing...

Det är lätt att ta åt sig..

Jag håller ju på med mina embryon till bok.
Ni vet - den där om lögner. Eller det kanske är så att den handlar om svikare och lögnare - det är inte så noggrant.

Hur som helst är det rätt underligt att folk känner sig anklagade för jag har ju inte anklagat någon över huvud taget. Jag har skrivit exempel på olika saker. Jag skrev inte att det var exempel ur verkligheten. Jag antar att dom som tagit åt sig kanske känner igen sig själva. Det måste ju bero på det om man känner sig utpekad. Meningen var inte alls att man skulle känna sig utpekad men jag kan ju inte rå för ifall någon gör det.

För övrigt - lätt att ta åt sig. Ja, jag tar åt mig mycket. Jag blev ju idag - eller det kanske var igår, anklagad för att vara en smitare av största rang. Fick höra att det finns dom som har mycket gravare handikapp än mig. Det gör det säkert. Jag kan ju bara utgå ifrån att jag redan som 17-åring var invalidiserad till 25% och att jag nu lever med konstant smärta. Någon gång ska jag få byta ut mina höftleder, de är ju utslitna. När tom läkare på läkare anser mig vara alldeles på tok för sjuk för att arbeta ska inte en borglig ignorant få trycka ner mig i skorna. Jag har fått gå i KBT för att ens förstå att jag är sjuk och att min kropp inte orkar. Jag har inte lyssnat på kroppen, jag är ruggigt dålig på att göra det. Jag bara vet nu att det finns en massa saker jag inte klarar av att göra. Och ingen ska få mig att känna mig som en sämre person för att jag är sjuk. Man har redan så dåligt självförtroende för att man är sjuk och det räcker med det.

Men nu är jag trött på det negativa. Det är en aning jobbigt och jag försöker hitta lite positivitet eller någonting att skratta åt. Så jag skrattar åt det faktum att sängen står på högkant i vardagsrummet...

Vart ska jag sova inatt? Nananana....

Riktigt intressant...

Men väldigt fegt...

Lägger ut denna kommentaren rätt ut här istället. Den är skriven av anonym. För mig är inte skrivaren anonym men okej då - vill du vara feg så var det...

"oj irriterad ja men sanningen e ju den att det finns människor som är mer graft handikappade en vad du är som är hjätteglada för en sysselsättning."

Svar: Vem avgör vem som är mest gravt handikappad? Jag har absolut inte sagt att jag inte skulle vara glad över att ha en sysselsättning, jag antar att det är därför jag arbetat mig sjuk upprepade gånger. Som smärtkliniken sa en gång - jämför man mig med en rullstolsbunden så är jag mer handikappad. Smärta är handikappande. Men om det bara var smärta - när du inte kan röra dig då? Hur gör du då? Är jag mindre handikappad för att jag bara har 2 kryckor och inte rullstol? Mindre för att jag kan tala? Allt är inte svart eller vitt - det finns många gråzoner.


och du har fel vad dey gäller f kassan och deeras 100 procent saken är den att du måste i väg på en ny utreding tackar du nej ja då anser dom dej så frisk att det är 100 procent en sak till om du nu är så sjuk och handikappad hur klarar du av hemmet och alla dess sysslor har du hemtjänst och vad socialbidrag så kommer det att bli så att dom som uppehhåller socialbidrag komme att få någon form av samhällstjänst och det är inte mer än rätt och saken är den att ett socialbidrag är en tillfällig lösning och inte en långsiktig

Svar: Jag har genomgått deras utredningar, 2 gånger tom. Och har bedömts till att ha 0% arbetsförmåga i deras egna redskap. När en bedömning görs räknas också det du nämner om hemmet in - det dom bedömmer är din förmåga att hantera hela din vardag då vardagen inte går ut på att endast arbeta. Vem sa att jag klarade av hemmet på det sättet? Sa jag det? Nej - jag har aktivt tackat nej till hemtjänst upprepade gånger för att jag vill försöka klara mig själv utifrån den förmåga jag har. Den förvirrade meningen om socialbidrag och samhällstjänst förstår jag inte riktigt men jag tolkar den som att du är ute efter att man skall ha samhällstjänst för att få socialbidrag??? Det är väl jättebra för dem som klarar av att arbeta fullt ut. Det finns till och med. Jag har tom frågat om jag får göra det - men jag är för SJUK säger de... Socialbidrag är en tillfällig lösning men när regeringen skapade dessa nya regler för sjuka utan att ha backup för det visste många att just detta skulle bli effekten av det hela. Kommunerna fick ta de som arbetsmarknaden inte velat ha. Vad ska du göra när arbetsmarknaden inte vill ha dig? När du inte ens får komma till en intervju för att du varit sjuk? När din arbetsansökan hamnar rätt i papperskorgen utan att ens passera gå? Vad gör du när du är helt utan inkomst??? Ja du vännen - du får svälja stoltheten och gå till socialförvaltningen, förnedra dig totalt, vända ut och in på dig själv och få lite pengar att leva på. Det som kallas för existensminimum. Men det är klart - har man råd att sätta oxfilé på bordet en onsdag är det lätt att vara stor i orden...

och ja jag är irriterad på drönare som kommer med undanflykter att dom inte kan för att det är synd om dom för dom har alla möjliga fel men dom klarar att göra allt annat än att tjäna sitt eget uppehälla så att det är andra människor som får slita för att dom ska kunna försörja den stackare som inte vill göra något

Svar: Irriterad på drönare - ja, det är jag med för det är de som bla skapat den misstro mot oss som verkligen är sjuka! Jag har aldrig sagt att det är synd om mig! Och vad är det jag skulle klara av att göra? Lever du mitt liv? Har du sett mig när jag sitter på nedersta trappsteget i mitt hus och grinar för att jag inte klarar av att gå upp för dom 2 trappor jag måste gå upp för? Har du sett mig nrä jag inte klarar av att hålla besticken när jag ska äta middag? Har du sett mina barn laga mat för att jag inte klarar av att stå? Har du sett mig när jag tappat allt jag har i händerna för att styrkan försvunnit? Har du vakat över mig när jag varit så förbi av smärta att jag håller på att bli vansinnig? Har du sett mig när jag hämtar ut 10 förpackningar av smärtstillande för att få en så dräglig vardag som möjligt? En dräglig vardag för mig är när jag klarat av att ta mig ner för trapporna, ut till bilen, tagit mig in i bilen, kört till affären, tagit mig igenom den och hem igen? När det är gjort får jag betala med att inte klara av någonting i ca 2 timmar? Hur många gånger har du fått avboka någonting du sett fram emot för att du inte klarar av att komma upp ur sängen? Hur många gånger har du fått gå näck för att du inte kan ha kläder på kroppen för att det gör ont? Hur många gånger har du fått se dina barns ledsna ögon för att du inte klarar av att åka pulka med dom?
Jag vill - och jag gör det jag kan. Mer än så kan jag inte göra!!! Men det handlar inte om lathet, att jag inte vill, att jag inte har lust! Det handlar om att jag har ont! Och är sjuk!!! Jag vill också kunna göra allt det där som andra "bara gör". Baka bullar när dom vill, åka och bada när dom vill, städa när dom vill, laga mat när dom vill - allt som skapar ett normalt liv...

sommsagt jag vet att du har ett handikapp men det finns dom som har det mycket värre

Svar: Vem är du att avgöra att andra har det värre? Och ska vi säga så... har du blivit bedömd att vara ett av de svåraste fallen av smärtsjukdom på Danderyds sjukhus? På landets bästa och största smärtklinik förstod de inte hur jag över huvud taget fungerade som människa... Nä - trodde väl inte det!

och du var snabb att kasta skit på borgarna men det e faktiskt ditt eget block som har kommit med detta förslag som den styrande makt har tagit åt sej men dom har gjort förslaget lite mer humant

Svar: Japp - det är jag för det är dom som skapat de regler som gäller nu och idag. Det är de som skickar de som faktiskt har ett halvtidsarbete ut i arbetslösheten eftersom att det inte är längre är tillåtet att vara sjuk på halvtid utan man måste ha heltidsanställning. Det är de som skapat de regler som nu finns, där de tagit bort alla %-sattser i sjukersättningen. Antingen bedöms du som helt sjukskriven eller så ska du arbeta 100%. Ingenting där emellan finns. Du kan däremot välja att arbeta mindre - men då är du hänvisad till socialförvaltningen för att komma upp till existensminimum. Och nej - mitt block kom inte med ett förslag som gick ut på att man skulle ta bort %-satserna för dom som faktiskt ÄR sjuka. De har inte lagt ett förslag som går ut på att man ska tvinga de människor som faktiskt ÄR sjuka ut i arbete. De har sagt att man ska öka antalet arbetande genom olika insatser, att man ska tänka på det sociala nätverket för människor. Och det är en viktig aspekt, håller med helt och hållet. De som kan arbeta bör arbeta den det klarar av... och det förslaget som borgarna går på - är inte humant någonstans..

Du måste inse att det finns faktiskt de som är sjuka! Och att vi som är sjuka ska ha rätt att få vara det för det är nämligen ingenting vi kan göra något åt. Jag har inte valt att bli reumatiker. Jag har inte valt att leva i total smärta. Jag har inte valt att få leva som en fånge i mitt egna hem. Jag vill arbeta men vad ska jag göra när jag inte klarar av det? Hur många gånger har inte jag tänkt, som så många faktiskt gjort - jag tar livet av mig. Då slipper jag smärtan, jag slipper låta mina barn se en mamma som gråter av smärta, jag slipper bli förnedrad då jag skickar in min socialbidragsansökan, jag slipper få höra sånna här idiotiska saker som du just nu kläkt av dig.
Men jag gör det inte - för jag vill leva! Jag vill älska! Jag vill finnas och jag har rätt att finnas! Jag kommer aldrig ge upp hoppet om att finna ett arbete att gå till! Jag kommer aldrig ge upp hoppet att de en dag finner en medicin mot just min reumatism och att jag kanske kan få lite livsvärdighet i mitt liv...

Tills dess: gör jag som de säger - jag arbetar mig till döds. Och för den delen - att säga till en ensamstående trebarnsmamma som arbetat uppåt 60 timmar att hon inte vill arbeta är rätt patetiskt. Det säger ju bara att du inte vet vem JAG ÄR!  Jo, för den delen: lagar du mat till mina ungar när jag inte klarar av det ikväll???

Blir så där riktigt arg...

Jag blir verkligen arg ibland. Idag har jag irriterat mig på det där med människors inskränkthet.

Utan att gå in för mycket på det så har ju jag ett handikapp. Punkt. Jag brukar inte stoltsera med det direkt - anser nog mest att det är min och kanske min familjs ensak. Det ställer ju till problem för mig ibland och många gånger har jag ju skrattat åt mig själv då jag måste se otroligt rolig ut ibland. Ibland ställer det till problem som tar sig mer blodiga uttryck - som när glas går sönder vid disken tex. Det har ju även hänt att jag ramlat pga mitt handikapp och stukat båda fötterna.... samtidigt. Har ju ingen styrka i händerna och när jag väl finner någon så tappar jag den lika snabbt som jag hittat den.

I försäkringskassans utredning av min arbetsförmåga har arbetsterapin konstaterat att min arbetsförmåga är beräknad till 0%. Eller rättare sagt, jag har tom gjort 2 med samma resultat. Trots detta anser försäkringskassan att jag skall arbeta heltid utan inskränkningar. Med de nya regler som finns kan jag inte ens få arbeta mindre än 100%. Man måste arbeta till 100%. Att få sjukersättning är idag nästan omöjligt.

Till saken hör att jag mer än gärna vill arbeta. Jag har sen jag blivit utförsäkrad prövat på olika typer av arbete. Jag har arbetat på kontor och det var ju ett kapitel för sig själv. Har provat 4 olika kontor och alla erbjuder de mig samma problem: Hur gör man när man har behov av att kunna sitta, stå och ligga under sin arbetstid? Tufft för arbetsgivaren att lösa och omöjligt för mig att arbeta på det sätt arbetsgivaren förväntat sig på. Jag prövade således på ett arbete i butik. Jag kunde sätta mig ner när jag behövde det. Jag använde min kropp när jag kunde det. Problemet för mig blev dock att all min energi gick till arbetet. Det orsakade även en konstant värk i kroppen. Jag som lyckats ta mig ner till en 6-7 på skalan låg nu på 8 - och över! Endast den som lever med smärta vet vad jag talar om men man säger så här: 0 är ingen smärta, 5 är uthärdlig och 10 - ja, det är outhärdligt. Helt plötsligt befann jag mig alltså i en situation där jag hade ett arbete som jag stortrivdes på men som jag inte klarade av rent kroppsmässigt. Igen då vill säga...

Jag vill alltså arbeta och är oftast väldigt duktig på det jag gör. Jag har, trots mina problem, blivit tillfrågad om jag vill återvända till min senaste praktikplats. Den senaste tiden har jg mått så dåligt att det inte varit genomförbart över huvud taget men en dag kanske det fungerar...

Så kom då det där idag. Den totala bristen på empati för människors situation. En person som anser att alla ska arbeta, hur sjuka de än är. Hur ont de än är ska de gå till ett arbete för arbete finns ju överallt - man får ju inte vara "kräsen"! Jag är inte kräsen på något sätt men jag är väldigt medveten om mina egna begränsningar. Jag är trots allt mästare på att utmana min egen kropp och jag får betala dyrt för det varje gång, nästan varje dag. Är det juste mot arbetsgivare, medmänniskor eller mig själv att söka arbeten jag vet att jag inte har fysisk förmåga att klara av? Personen i fråga ansåg dessutom att människor som inte arbetar, inte har a-kassa och inte söker alla arbeten eller arbetar med någonting inte skulle ha några pengar från kommunen. Det som i folkmun kallas för socialbidrag. Nähä - så jag som då söker arbeten jag inte klarar av fysiskt, arbetar med sånt jag inte klarar av, sänker min egen livskvalité tills jag blir en spillra av mitt forna jag - jag skulle då inte ens få socialbidrag? Jag som av arbetsterapin anser behöver hemtjänst för att klara av vissa saker i mitt hem, jag som har handikapptillstånd då jag inte klarar av att gå mer än ett par 100 meter utan uppenbara problem och smärtor. Jag som inte sover pga att varje rörelse gör ont... Jag skulle då alltså inte vara värd att få socialbidrag pga att jag inte arbetar. Jag är lat då eller? Jag är dessutom långt ifrån ensam att faktiskt ha det så här och få brottas med denna typen av fördommar... vi är många 1000 som sitter i samma sits... och det är rent ut sagt för JÄVLIGT!!!

Men det är ju dagens Sverige... Borglighetens stolthet... hetsjakten på sjuka människor...

Hahaha...

Ni skulle se min och barnens alternativa möblering..

I vardagsrummet tyckte vi att vi hade dåligt med alternativa sittplatser så därför har vi där nu placerat upp- och nervända stolar och en mycket malplacerad liten hörnbokhylla.

Ni menar att man ska kunna sitta och tex äta i köket??? Nej, nej - kökssoffan har vi placerat framför kylskåpet. På den har vi placerat en byrå så att vi inte ska drabbas av lusten att utnyttja utrymmet i kökssoffan.

I Lillfjompans rum har vi numer ställt köksbordet. På högkant förståss och med endast 2 ben.

Storfjompen blev trött på sina möbler och paketerade allt i mitten av rummet. Själv bestämde han sig för att tvångsova i sin systers rum...

Hahaha... nu vet ni hur vi har det.

Japp - nu är vi framme vid den sista renoveringen av lägenheten. I morgon sätter de upp nya tapeter i Storfjompens rum och köket. Sen är det vardagsrummet och toalettens tid. Tills vidare bor vi i vår alternativa möblering....

 Fniss - det är ju tur att man har humor :)

Kapitelembryo 1

Bakgrund: Varför ens ljuga... ja, varför ljuger människan? För att skydda sig själv? För att göra andra illa? Kan man förhindra att man själv ljuger? Framställer lögnen mig som en bättre människa än vad jag egentligen är? Jag sätter epiteten kille eller tjej framför, observera att den som är kille kan vara tjej och tjejen kille, lättare att skriva så. När jag är skriven med "" är det någon som säger det - alltså inte jag som person.

 Exempelbas 1: En kille vill imponera på en tjej. Alla han nämner får då titlar oavsett vem det gäller. Jobbar du tex som expedit på en affär har personen hux flux blivit butiksföreståndare. "Jag" är avdelninggsschef (men går ju eg. fortfarande i skolan och har inte ett arbete som det. Kommer säkert att få ett sånt jobb senare men är inte riktigt där än.) Varför? Givaren tror att mottagaren blir imponerad. Jag tycker det är mer imponerande om en givare säger att jag är vaktmästare på XX och det är jag stolt över. Varför säga att man är någonting man inte är?
Exempelbas 2: Ljuga för att göra illa: Säga att någon slagit dig blå och kanske blodig, sparkat på dig när du legat på golvet och gjort detta systematisk i flera år. Ett bråk blev helt plötsligt till en stor hemsk berättelse i syfte för att vinna sympatier. Jag vet att det finns många, många kvinnor och män som faktiskt blir slagna av sina respektive och det är absolut inte dem jag klankar ner på för jag lider verkligen med dom. De ska ha all heder för att de överlevt sin situation. Att detta med misshandel mer och mer blivit uppmärksammat har dock, tyvärr, lett till att, tyvärr igen, många människor använder det i syfte att göra illa och misskreditera en person. Jag "känner" människor som avtjänat fängelsestraff pga sådana lögner. Jag känner även människor som faktiskt blivit misshandlade och jag lider med dom. När människor ljuger om tex misshandel får det till följd att många av dem som faktiskt blivit misshandlade blir misstrodda och detta är ju inte bra men jag antar att de personer som kan ljuga om sånna vidrigheter inte tänker på andra människor. Vill ju även tillägga att det inte bara är män som misshandlar, kvinnor gör det också. En del misshandel sker inte bara fysiskt utan det finns även psykisk. När Gunnar hotar Britta genom att förminska hennes person begår han ett brott.

Exempelbas 3: Ljuga om saker som inte sagts. Den är rätt klurig att bena ut faktiskt. Den skadar mottagaren och om mottagaren vill ha sanningen måste någon ställas till svars, kanske givaren eller den omtalade. I detta läge kan man som mottagare göra två val - antingen struntar man i det och är säker på att det inte har sagt eller så ställer man någon till svars för det sagda. Själv har jag en tendens till att rycka på axlarna när jag blir serverad allt för otroliga saker. Jag ser tex inte nyttan i att skapa ett bråk över någonting som andra säger av ren illvilja. Det är inte på grund av att jag inte är intresserad av sanningen eller är rädd för konflikter - jag anser det vara onödigt helt enkelt och det skapar bara mer bråk. Och givaren kommer nog med all säkerhet ljuga lite till för att "rädda sig själv". Sen kan det ju vara så att det finns uns av sanning i det sagda. "Per säger att jag är den enda kvinnan i hans liv, han har sagt att du är tjock, ful, dålig i sängen och bla, bla och åter bla". Till vilken nytta serverar man sådana saker? Det kanske är sagt eller inte sagt - jag vet inte och personligen skiter jag i om sånt sagts. Sådana saker är lätt att ta till under tex en konflikt med någon. Givaren kanske vill utövaren illa, eller så kan det vara att givaren vill mottagaren illa. Jag vet inte. Jag vet bara att vad man säger har en tendens till att komma fram till den det handlar om och då gäller det att vara tuff, säga att "ja, jag sa att du sagt att hon slagit er hund, att hon är elak mot barnen, dålig i sängen, lagar äcklig mat, har små fula bröst, är så tjock osv...".

Detta exempel hänger ihop med det där att släppa förtroenden. För hur reagerar den människa som får detta serverat? Ringer den upp och ställer någon till svars direkt? Blir den ledsen och kryper in i sitt skal? Avvisar den det genom att direkt inse orimligheten i vissa påståenden? Och vad kan man göra? Vad tjänar det till att släppa på sådana sk förtroenden? Om någon sa något av ovanstående till mig skulle jag mer eller mindre rycka på axlarna för jag vet ju att jag aldrig slagit hunden, jag är en gudinna i sängen, min morfar åkte 16 mil för att få äta min mat, jag är helt nöjd med mina bröst och är överviktig pga en sjukdom, alltså faller sådana saker under orimlighetsplatsen. Det kan ju knappast vara värt att ödsla tid på sånt man ändå vet är lögner. Och om jag nu sagt någonting som någon skulle bli ledsen av att få höra: ja, det är ju bara säga att jag sagt det till honom/henne. Jag var arg, sa saker jag inte riktigt menade men jag står för att jag sagt dem, vidarefört dem. Om det nu är sanning att hon/han sagt just de sakerna - ja, det får ju stå för henne/honom så länge jag vet att det inte är med sanningen överensstämmande. Om det är så att han/hon fabricerat ihop att det är sagts - ja, vad spelar det för roll? Sen måste man alltid, tycker jag, se på vad som var orsaken till dessa förtroendegivande samtal: hade dom bråkat? Var de osams? Eller var det av ren illvilja? Jag kan säga mkt strunt när jag är riktigt jäkla förbannad - men jag står för vartenda ord jag sagt och jag skulle aldrig ljuga ihop någonting för att vinna sympatier. Nä - håll dig till sanningen så slipper du oroa dig för att dina lögner kommer fram.

Jag ska skriva en bok!!!

Har så himla tråkigt att jag tror att jag ska skriva en bok. Fylla den med andras lögner och sen mina reflektioner. Jag kan ju även stoppa in en del lögner jag själv sagt. Jag har dock inga problem med att stå för saker jag sagt när jag varit arg på någon - det kanske är det som är skillnaden på mig och på andra, jag vet inte.

   En del människor har så svårt att bara vara ärliga. De är så osäkra på sig själva att de måste ta mig tusan ha ett inre tvång att göra andra illa. Sen har vi de människorna som är skenheliga. De där som ler lismande, framställer sig själva som guds gåva till mänskligheten - alla kategorier. Sen finns kategorin för föräldrar som ljuger för att barnen inte ska få ha en vettig normal tillvaro med båda sina barn. Den kategorin är tyvärr rätt stor och innehåller en hel massa sk sanningar. Det kapitlet i boken kommer nog bli rätt stort men troligen väldigt intressant. Efter det kapitlet kan ju kapitlet om föräldrar (mest mammor) som framställer sig som übermamman som sätter  barnen framför allt - men som faktiskt inte gör det. Kategorin inom "jag ljuger för att skydda mig själv från verkligheten" blir även den ett tungt kapitel. Boken kommer även innehålla ett kapitel om förtroenden, förtroenden är något man ger till en person man litar på och som man har just förtroende för. Förtroenden är inte till för att spridas men eftersom att de ofta gör det är det ett misstroende... många som släpper på förtroenden gör det i ren panik för att de tror att de skyddar sig själva. Kapitlet "vem beskyller jag för lögn" kommer bli ett intressant kapitel, tro mig. Det kommer finnas ett kapitel om någonting jag inte egentligen vet vad jag ska kalla det, har svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar om.... jaja, ni kommer att märka vilket kapitel jag menar.

Inledningsord: "Denna bok är skriven för dig som inte är medveten om hur dina lögner faktiskt kan förstöra människors liv. Försök vakna upp och inse att lögner är aldrig en väg att gå. Har du ljugit gör du bäst i att när lögnen blir avslöjad erkänna din lögn då människor har en tendens till att bli arga dels över lögnen men även för att du ljuger för att slingra dig ut ur den. Kontentan av detta blir således Ljug och stå för det! Ta stormen och ilskan som kommer - försök att vara ärlig. Man tjänar aldrig på att ljuga för någon annan. En vit lögn kan ibland vara i sin rätt men en vit lögn är inte lögner som är avsedda att skada utan för att skydda. I meningen skydda som liten. Jag kommer i kapitlet om olika typer av lögner att försöka klargöra vad jag menar. Min förhoppning är att just du kommer att få dig en tankeställare när du läser det jag skrivit. Då har i varje fall jag uppnått ett mål med min enkla skrift - jag har fått dig att rannsaka dig själv. Förhoppningsvis - men du kanske fortsätter gömma dig bakom lögner och skylla på andra... i det fallet tycker jag synd om dig..."

Så vad tror ni om min idé? Med tanke på hur många lögner det faktiskt finns och som florerar kommer ju denna bok inte bli så svår att skriva... jag lägger ut mina kapitelembryon här så kan ni reflektera till dom...

Kram kram alla ni som vill ha en kram
(ni andra - får en spark i häcken...)

En vidare diskussion...

Igår var jag med i en liten diskussion på Facebook. Det var riktigt intressant må jag säga...

En av mina vänner, Erik, hade skrivit på sin statusrad någonting i stil med att "Norrlands Guld tycker att man måste ljuga för att få vara sig själv och ta en öl med polarna"... det var i varje fall vad det gick ut på hur som helst. Han tyckte det var fel att man är tvungen att ljuga för sin partner för att kunna göra detta. Och jag kan ju inte göra annat än att hålla med. Vi var ett par som höll med honom om detta - för hur fel är det inte? En av männen som gav sig in i diskussionen tyckte dock att hans vän som sagt till sin fru att han satt i bilkö när han egentligen var hemma hos honom och tog en öl. Det var en sk vit lögn i hans ögon...

Det håller jag inte med om - i mina ögon är det en ren och skär lögn. Han vidhöll att det var en vit lögn och tyckte att det var okej att dra i ett förhållande. En vit lögn kan vara en om att maten var god när den var mindre god... Sen vidhöll han att det är "normalt" att man drar sådana lögner för att kunna ta en öl med polarna... I mina ögon verkar det nog mer som om hans väns fru hade ett stort kontrollbehov över sin make. Skulle min karl säga att han satt i tex bilkö när det sedan visade sig att han drog en bärs efter jobbet - då skulle jag bli sur på honom. Om han däremot ringde och sa att han kommer hem senare för att han ska ta en bärs med polarna - ja, men gör det. DET är ju ingenting att bli sur för. Eller? Är det jag som är konstig som anser det vara helt okej?

Sen har jag haft en diskussion om annat med en annan person - det där med att hålla sig till sanningen. Som ni vet har jag redan svårt för lögner. Och jag har svårt för när männinskor friserar sanningen, om så bara lite granna. Och jag har sjukt svårt för när människor anklagar mig för saker jag är oskyldig till... att bli ställd till svars för saker man inte gjort... Men att människor bara orkar... snälla - lixom - lägg ner... Tänk på de ni skadar istället... Tjejen som på ren jävelskap såg till att hennes fd hamnade i fängelset  - tänkte hon på sitt barn som hon hade med honom? Hon "förgiftade" dessutom hans nya tjej så att hon började betvivla på sin sambo. De fick ett barn och helt plötsligt var det två barn som hade en pappa som sedan fick fängelse. Nu har han i och för sig fått upprättelse i hovrätten men skadan är ju faktiskt gjord. Tjejen som satt kniven i magen på sin sambo - tänkte hon på att han skulle hamna på sjukhus, hon i fängelset och de två separerade? Vad tjänar människor på att ljuga, ge spott och spe? Jag är väl för enkel för jag förstår det helt enkelt inte... Jovisst - jag kan fråga, vilja ha sanningen men då ska det vara sanningen och då ska det vara på en vuxen nivå. Inte genom att baktala, lägga till "egna sanningar", göra egna bedömningar. Inte hota, säga fula ord - utan bara rakt upp och ner vara ärlig och säga - så här är det, var det något mer?

Ja, helgens mest intressanta diskussioner stod Erik, Marcus, Björn och Robert för... Ni har verkligen sett till att jag använt min tankeförmåga i helgen. Keep up the good work, friends n' have a nice week :)

Jag vann!!!

Tänk så glad man blir ibland :)

Jag och barnen var på Jul på Liseberg dagen innan julafton. Pengarna vi hade satsades på diverse choklad- och godishjul med stor lycka. När vi fryst färdigt och åkte hem hade vi 2 kg Plopp, 2 kg Dumle, massa skumtomtar och lite annat smått och gott. Med andra ord - vi vann och vi fyllde på godisskålarna inför julen. Ja, de är inte slut än om sanningen ska fram...

När vi gick där på Liseberg tog jag några vackra kort. Ett par dagar senare kom det från det stället där jag skickar efter fotografier till Scrapbookingen ett tips om en fototävling och jag skickade in ett av fotografierna.
Igår kom det ett brev i min maillåda där det stod följande:

Tack för ditt deltagande i vår fototävling - Julens bästa minnen. Vi har nöjet att meddela att du har vunnit tredje pris som är en 20x30 klassisk fotobok.


Så nu ska jag börja välja ut fotografier till min fotobok och denna bilden ska ligga först för det var den jag vann med... I nedre kant ser man mina små telningar - i varje fall mössorna på dom :)

Weeeee :)

Jag skäms...

... för alla barns skull. Tänker på alla de barn som inte får umgås med båda sina föräldrar av en eller annan anledning. Jag skäms för de pappor och mammor som ljuger för att förhindra ett umgänge. Anledningen till dagens upprördhet beror på en artikel på en bloggsida. I det här fallet gäller det en man som har en före detta som anklagat honom för bla misshandel och tom fick honom dömd för det i tingsrätten. Mannen överklagade och fick rätt i hovrätten där åtalet ogillades. Bevisen var alldeles för vaga. Eller det kanske var så att det inte alls fanns några bevis?

Andelen anmälda kvinnomisshandel i Sverige ökar konstant. Men även de fall där män anmält kvinnor för misshandel av dem. När det gäller kvinnors misshandel av män tycks det ofta handla om verbal kränkning, lögner och även egenmäktigt förfarande med barn. Alltså att man hindrat barnet från att ha ett vettigt och normalt umgänge med sin förälder. Tittar jag på kvinnor rent generellt och hur "vi är" så har vi nog en större tendens till att snacka skit i mening att underminer andra människor, i fallet med umgänge då mannens oförmåga att ta hand om sitt barn. Eller så anklagar man ofta mannen för att på ett eller annat sätt ha förgripigt sig på kvinnan.

Det jag vill säga är att detta fenomen är lika hemskt oavsett vem det drabbar. Det är dock ett mycket mer dolt problem när det gäller män som blivit misshandlade av sina kvinnor. Läste en insändare i DN om en man vars kvinna inte tillät något ljud i hemmet efter kl 19.00. Det skulle vara helt tyst och var det inte tyst blev det "synd" om mannen i huset, kvinnan hotade konstant mannen. Inte minst var mannens son sen ett tidigare äktenskap tvungen att vara tyst. Mannen och barnen längtade konstant efter de kvällar då kvinnan var borta. Män som blir misshandlade på detta sätt, ja - för det är misshandel, skäms ofta mkt för att de inte klarar "av sin kvinna". Mannen är ju sedd att vara den stora och starka  - men långt ifrån alla män är det.

Senare idag satt jag och tittade på TV, en sån där TV-serie som går på eftermiddagarna, denna har jag iofs sett en del av förut. Mamman i familjen är domare och mormodern är socialarbetare. I dagens avsnitt var tre barn inblandade och familjens yngsta barn blev mer och mer inbunden. Utåt sett fungerade familjen helt okej, föräldrarna hade bra utbildning, juste jobb och fint hus. Varför mådde barnen så dåligt? Ett av barnen hade en penna med en inspelningsfuktion och en dag kom de tre barnen till socialkontoret. På pennan fanns anledningen till att de inte mådde så bra. Föräldrarna skrek åt varandra, sa fula ord och då menar jag fula med versaler. Kallade varandra för psykfall och ungarna för ungjävlar. En gång i tiden hade jag en kompis som var så, som skrek mer eller mindre konstant till sin man. Och på sina barn. Den dagen hon sa till sin dotter och son att de "skulle sticka och brinna" och sen satte sig ner i soffan och var sitt vanliga gapiga ja var den sista gången jag var hemma hos henne. Tänk så många barn som lever i familjer där tex mamman kallar mannen hon lever med för fula ord? Som kallar andra människor för horor, slödder, idioter utan att tänka på det... som tycker att det är ett helt normalt levende. När sen lille Peter kommer hem från skolan och säger att "Lisa är en liten hora" tänker de inte på att det är dem som föräldrar som faktiskt grundlagt barnets uttalade. De ser helt enkelt inte sin sin egen skuld i barnets beteende. Och så får lille Pelle en utskällning för att han säger något så fult... suck - snälla människa, tänk på ditt eget beteende...

Ja, vad ledde detta inlägg någonstans? Inte en aning faktiskt... men jag känner mig lite lättad för detta är något jag funderat över hela dagen... hur män och kvinnor beter sig mot varandra. Hur många som beskyller falskt och hur många som faktiskt blir beskyllda med rätta. Funderat över de kvinnor som ljuger för att hämnas på mannen och på de män och kvinnor som blivit beskyllda.

Barn har faktiskt rätt till båda sina föräldrar. Även om någon av föräldrarna farit illa så har ändå barnen rätt till sina föräldrar. Kommer man inte överens med barnets andra förälder går umgänget alltid att lösas genom smidig hämtning och lämning, använd en kontaktbok för information men baktala inte den andra föräldern inför barnet. Ljug inte och säg att barnet sagt det eller det. Ljug inte och säg att fröken X gjort eller sagt si eller så. Låt barnet vara barn och håll ditt agg mot den andra där det hör hemma - i ett rum med fyra väggar som endast föräldrarna äger tillträde till. Och sluta far med osanning - det klär ingen person....

Lite hipp som haver..

.... det vill säga blandad kompott i dagens funderingar.

Idag är det i varje fall lite, hm - varmare ? ute. Det är i varje fall inte -15 utanför dörren. Från mitt fönster ser jag min bil och den ser ut som en igloo. Bestämmer mig redan nu för att skicka ungarna för att handla, haha... Jag vill inte gå ut! Det har iofs med höfterna att göra men vem orkar orera om att man har ont?

Tycker ärligt att sånt är jobbigt. Så fort man har ont i huvudet, kvinnor med migrän eller män med armar eller vad tusan som helst - nog tusan ska det klagas och beskrivas. Ojojoj - så synd det är om mig osv. Man vill ha massor med sympatier och självömkan är så himla stor. Det får mig att må illa. Jodå - jag vet precis hur det är att ha ont. Efter att ha levt i nästan 25 år med sviter efter en mc-olycka och 26 operationer för enbart det så kan jag det där med att leva med smärta. Sen 6 år har jag en kronisk reumatisk smärtsjukdom med ett smärtläge på runt 8. Dagligen. Sen har jag det där som alla andra har (eller inte har)... Migrän, IBS, Fibromyalgi. Så - nu vet ni det... Det är jag det.

Jag säger för det mesta att jag mår bra. Jag menar - smärtan i kroppen, den lever jag med varje dag. Varför i hela friden ska jag referera till att jag mår dåligt för? Det är ju det konstanta tillståndet. Jag växte upp med en pappa som hade så ont i huvudet att han värkt ut flera tänder i överkäken. När jag har migrän brukar jag istället för att ömka mig själv fundera på hur han har överlevt. Jag vet ju hur ont jag har då - och jag vet att det finns dom som har det så mkt värre. När jag säger att jag mår dåligt - ja, då är jag förkyld eller något sånt. Sviterna från mc-olyckan, Dercums, Fibron och allt annat - ja, det lever jag med. Ibland ber jag någon byta höfter med mig. Det är de där värsta dagarna... De som är värda att nämna... Men uppdateringar på tex Faccebook eller msn med en ingående beskrivning av huvudvärk/magvärk/vadisjutton värk och "fy vad det är synd om mig" med 17 olika kommentarer om hur synd det är om just dig... Men snälla - besvara mig det hyckleriet. Stäng av datorn då för tusan, ta din medicin om du har någon och lägg dig ner människa.... Det skulle väl i sådana fall räcka med att man huvudvärk. Eller så är det så att jag är så mkt tåligare, jag vet inte. När det gäller huvudvärk jämför jag med min pappa som var det svåraste fallet på smärtkliniken... Jag har säkert skrivit så med någongång men de ingående beskrivningarna skippar jag. Och vad gäller huvudvärk - den mår hur som helst bättre av avstängd dator...

Nej - så idag mår jag okej... utifrån mina premisser. De senaste dagarna har varit lite tuffa. En del av det håller jag för mig själv. Jag ser nämligen ingen anledning till att sänka mig till så låga nivåer som andra verkar föredra. Men i övrigt har det har det varit tufft pga olika anledningar. Storfjompan har åkt hem. Som tur var har hon glömt massa saker så jag blir påmind av henne... (som om jag inte blir det av mig själv)... Det är kallt ute (och i det sammanhanget kan jag nämna reumatismen) - kyla och reumatism är ju kända för att inte komma så bra överens.

Har fått reda på att det där med familjerätt inte är en enkel sak att reda ut. Sen - vilka parametrar är det som är det avgörande för att en förälder erhåller eller mister sina barn? En kompis till mig som jag pratat med om att om man förhindrar ett umgänge mellan en av föräldrarna och barnet kan man mista vårdnadsrätten till sitt barn. Alltså - vårdnaden kan helt enkelt tillfalla den andre föräldern. Allt för oftast misskrediteras den andre föräldern av den som är mest hämndlysten. Jag har sett det på nära sätt ibland. Har kompisar vars hela liv blivit ifrågasatt av den andre föräldern. Blivit anklagade för att inte klara av sitt egna liv eller sina barns liv. Anklagade för att missbruka på det ena och det andra. Tycker så synd om henne. Detta tycks ske oavsett kön. Undrar när den anklagande skall förstå att det handlar inte om deras rätt till barnen - det är barnen som har rätt till sina föräldrar....

Nä, nu är det dags att sluta filosofera och ägna sig åt tvätten - ni vet sånt där roligt som måste göras :)

Tid till att fundera

Eftersom att jag vaknade så tidigt i morse har jag haft tid att fundera lite.
Fundera över stort och smått - senare pratade jag med en vän om mina funderingar.
Funderade jag i rätt banor - gör jag rätt eller gör jag fel?
Sen pratade jag med en annan vän - båda två har gett mig samma svar:

Jag gör rätt. Jag tänker rätt. Jag gör inte fel och jag fungerar inte fel...

Det hela handlar egentligen om olika delar.
En del handlar om fenomenet vårdnadstvister.
Ack så svårt.
Jag har alltid haft den inställningen som stöds enligt lagen,
Det är barnet som har rätt till föräldern och inte tvärt om.
Vad jag däremot inte visste var att en förälder kan bli fråntagen vårdnaden om ett barn om man förhindrar umgänge med den andre föräldern.
Kände mig genast riktigt lättad över detta - för jag har ju alltid gjort det mesta för att mina barns fädrer skall umgås med sina telningar. Skickat barn öve hela Sverige (StorFjompan, 5 år med biljetten hängande runt halsen) och tom till andra sidan jorden för de andra 2. Sen StorFjompan var 2,5 år har hon varit hos sin pappa alla hans lediga helger. I varje fall tills han flyttade till ett annat land för kärlekens skull men ändå inom vettigt flygavstånd för henne att flyga med assistans. Hennes far hämtade henne sen i bil för transport de sista typ 40 milen.
Jag har dessutom med stort intresse följt en nära väns strid för att få träffa sin son. Pappan har ihärdigt fyllt varje rättsal med lögner om mamman - hon skulle ha varit knarkare, självmordsbenägen, våldsam och gu' vet allt. Mamman har tom fått sonen tilldömd sig men det barnet är nu ett av dom i statisken över barn som lever olovandes med den andra föräldern. Det är egenmäktigt förfarande med barn. Tycker så synd om både mamman men även sonen som år efter år blivit matad med lögner om sin mor.
Tänker på pappan som har 5 barn och kontakt med dem trots att barnen lever i olika delar i Sverige.
Tänker på mamman som kör sin dotter Ebba ca 4 mil till skolan varannan vecka. Och hämtar henne efteråt.
Brukar ibland läsa på ett forum som bla handlar om föräldrar som inte kan hantera sin situation med barnen eller rättare sagt - barnens andra förälder. Tänk så många lögner som faktiskt florerar bara för att förhindra ett någorlunda umgänge mellan förälder och barn. Tänk så många som hävdar olika typer av våld, olika typer av muntlighet av den andra föräldern - bara för att jävlas. Tänk så många pappor, ja, det är främst pappor, som suttit hos Familjerätten och fått höra vilket svin han är. Saker som alltså är tagna ur luften.... Men det finns även kvinnor som blir totalt baktalade av barnens far.

Jag förstår mig verkligen inte på sånt. För mig har det alltid varit så självklart att barnen ska träffa båda sina föräldrar, att de ska få ha en så normal relation som möjligt med varandra. Även om jag visste att någon av dem skulle ut - inte hindrade jag den från att ha sitt barn och vände det mot dem, att de skulle ut och nyttja alkohol typ. Jag lät helt enkelt barn och pappa bygga upp sina relationer med varandra och jag försökte hålla mig utanför så gott det gick. Och jag höll käft! Ja, alltså käft om nya flickvänner, min ev. ilska, min oro osv. Tänk hur många gånger barnen kommit hem hungriga... men det berodde mer på att maten som serverades inte var till belåtenhet än att de inte fått mat... Det är helt emot mina principer att baktala den andra föräldern...

Precis som det är min princip att mina egna fighter med tex barnens föräldrar utkämpar jag själv.  Tanken att ta telefonen och ringa upp till någon ev ny flickvän har lixom aldrig infunnit sig, oavsett min relation till "offret " i fråga. Min fight var min helt enkelt. Andras fighter är andras. En av mina bästa vänner är en av barnens fars mamma. Vi har aldrig ens diskuterat min och barnens  skilsmässa från hennes son för det är sånt hon inte har med att göra. And that's it. Jag är en vuxen människa och jag tar mina egna fighter. Ingen annan ska över huvud taget få lida för att jag baktalat, talat eller bara hummat. Det är min figth helt enkelt...

Nu är det lätt att tro att jag då brutit mot min egen tes att inte blanda in andra i min egna röra. Nej, inte alls faktiskt. Jag har haft generella diskutioner om själva sakfrågan och det är en annan sak...

Tjing, tjing...

Nej, jag tänker inte

Nej, jag tänker inte ge upp kampen om min kropp!
Inte heller kampen om min överlevnad!
Ni ska inte få vinna...

Så - nu har vi varit deppiga för idag... Det är inte konstigt att man tycker att kroppen borde lugna ner sig lite nu. Att vara inne i ett skov är jobbigt. Det fina vackra vintervädret gör ju inte situationen bättre, snarare tvärt om... och jag som faktiskt älskar vintern. Kalla mig gärna konstig - den bjuder jag på :)

Just nu ligger jag i sängen och filosoferar lite. Kan inte göra så mycket annat för kroppen... ja, ni vet - behöver inte säga det igen. Tänker på julhelgen som gått förbi. Mammas StorFjompa kom ju hem och det har varit helt underbart att ha henne hemma. Visst - ska villigt erkänna att vi bråkat lite grann, tror nog att vi är så av naturen - jag har fostrat henne till att säga det hon känner, till att vara ärlig. Kan ju faktiskt i princip ta åt mig av hela äran av denna underbara person. Hon har en bra pappa som tyvärr varit frånvarande större delen av hennes liv pga arbete i annat land. Hon har haft de andra fjompbarnens pappa som pappa  men ändå är det jag som genomsyrar hennes uppenbarelse. Så är det nog med båda mina tjejer och det är väl därför vi brakar ihop emellanåt. Som tur var är ingen av oss långsint :) Vi rensar luften och sen är det bra med det och det har vi väl gjort ett par gånger. Fast långt ifrån så mkt som det gjordes när hon fortfarande bodde hemma...

Julhelgen har tyvärr även bjudit på en del hemskheter. Min älskade mosters hus brann ner till grunden. Som tur var kom ingen av familjen till skada. Barnen var inte hemma då det inträffade. Moster med man satt i köket och spelade kort - de var en av de familjer som drabbades av helgens strömavbrott. Värme och ljus fick de från stearinljus. Dörren till vardagsrummet var stängd. Helt plötsligt skrek katten. Katter brukar inte skrika... när de öppnade dörren var hela vardagsrummet övertänt. De sprang ut ur huset och fick endast med sig mobilen och en väska som moster haft till jobbet. Ja, hundarna fick de med sig men det verkar som om katten blev kvar i huset. Brandkåren kom men efter 2 timmar gav de upp fighten med elden och huset brann ner. Kvar finns nu endast grunden och skorsstensmuren... Som tur var hade de sitt hem fullvärdesförsäkrat.
Själv letar jag kort för att ge henne... De är alltid välkomna hit vilket jag sagt till dem...

Andra hemskheter som hänt - i Sverige handlar det i mina ögon om vargjakten som uppenbarligen (oj, "vad förvånad jag blev") gick över styr. Den förbenade kvoten fylldes på en gång och vips så hade man skjutit av för många vargar. Fattar inte varför man skulle skjuta dem över huvud taget... Minister Carlgren kallar det inträffade för "en lyckad insatts"... Jaja - det är väl som sagt var Sverige i ett nötskal... Den nya hårda linjen där sjuka människor straffas till arbete, där vargar skjuts av och där människor far illa... Fick ett brev från ett forum jag är med i som heter RESURS. Det är där en del av oss sjuka stackare som blivit utförsäkrade är med. Brevet innehöll en uppmaning om att man skulle ta sig till arbetsförmedlingen idag. Undrar hur många av dem som precis som jag just nu ligger i sängen och undrar hur fanken man ska ta sig ut genom dörren... hur som helst så kommer arbetsförmedlingen få tusentals besök idag av sjuka människor som faktiskt inte klarar av att arbeta men som regeringen så fins ska tvinga ut till arbete. Vet ni vilken ångest det skapar hos tusentalet människor? Jovisst - det finns de som ridit på vågen av att kunna vara hemma men inte varit riktigt sjuka men för oss andra, som kanske ligger på samma smärtkvot som jag gör, är ett arbete någonting som faktiskt skadar oss och tar ifrån oss den lilla gnutta av livsstyrka som finns kvar. Jag älskar att arbeta, jag älskade varje arbetsdag och gick till arbetet med ett leende. Fick ju en praktikplats och jag älskade den MEN jag orkade inte mer än att arbeta. Jag hade konstant ont, jag orkade inte vara annat än just en arbetare och jag grät mig till sömns av smärta. DET är den verklighet som kommer att drabba tusentalet människor nu. Det hade ju faktiskt varit bättre att bedriva hetsjakten mot dom som inte är sjuka istället för att jag dom som är det....

Övriga hemskheter... jodå - det finns säkert massor jag skulle kunna berätta men jag tänker inte sänka mig till den nivån helt enkelt. Inte ta det "offentligt" - nope - ställer mig över sådana trivialiteter helt enkelt...

Som någon sa - morgonstund har guld i mun... vete tusan...
Idag tycker jag mest att den bjuder på huvudvärk och höftvärk...

Men min positivitet - den tar ni aldrig ifrån mig :)