... när man känner sig lugn och tillfreds med livet. Och tillvaron! Dagen började rätt tidigt för att vara mig och söndag, skulle ju vara på Folkets hus i Storbyn kl 10.00. Fortfarande är SWAT-teamet en oerhört rolig grupp men många olika idéer om hur vi vill göra saker. Vi befinner oss på en nivå där vi inte ska ta hänsyn till de olika faktorerna som styrelsen ska väga in - utan vi ska kläcka idéer - och idéer - det har vi. Massor av sådana. Denna grupp var nog vad som behövdes för att komma framåt i detta arbetet. Vi kom också fram till hur vi ska finansiera en del av det vi vill ska bli gjort, vilket är bra då vi har en mycket nitisk kassör.
Efteråt var vi 3 stycken som stod och pratade lite strunt. Kul att avsluta och prata om det som finns runt omkring oss. Efter en stund var vi 2 stycken som fastnade på parkeringen - som så många gånger tidigare. Det verkar vara "vår" diskussionsplats :). Det är skönt att dela med sig av delar av livet till en vän. En sån där vän som liksom bara vet det man gjort och vad man gått igenom. Vart man ska och som är ett stöd.
Jag har ju några få vänner som har mitt fulla förtroende. Sen har jag ju en massa kompisar. Det är skillnad på vänner och kompisar - vännerna går man mer in på djupet med. Kompisarna är mer de som ser den sorglösa tjejen med skinn på näsan, som är rättvis och vågar stå för sina värderingar - även om det går emot den allmänna uppfattningen. Jag är hellre sann mot mig själv än att jag går med strömmen för att "det ska vara så". Den här vännen är på väg att hamna in i vänskapskretsen, vi pratar en hel del om "de där sakerna man inte pratar om med andra". Vännerna är ett viktigt inslag i livet, det är de som tycker om en som person även fast man kanske gjort saker de inte riktigt är med på att man gjort.
I arbetet med mansjouren ger jag alltid rådet att dokumentera allt som händer. Och skriva ner det som redan hänt - detta ska man ge till någon man litar på. För det mesta värjer man sig mot tanken att man ska skriva ner det som händer, man förringar det. Om man har som vana att skriva ner det och sen lämna ifrån sig det till någon man litar på till 100% så har man alltid en backup och man har inte tillfälle att ändra det som är skrivit. Det står liksom fast. Själv har jag praktiserat den metoden i många år. I runt 25 år om sanningen ska fram. Jag har alltid haft någon som jag litar på och som samlat saker på hög utifall jag vid något tillfälle skulle behöva det. Idag är det ju lätt - bara att spara ner till en fil för att sen skicka det till vederbörande i skrivskyddade filer. Jag har tagit för vana att spara all konversation som skett via data och att dokumentera i både skrift och bild. En god vana är det. Det gör också att man är säker på vad som faktiskt sades och gjordes - man behöver liksom inte fundera över det... Det finns ju där om jag vill se det. Jag har det ju själv också men om någonting skulle hända mig finns det ju även någon annan som har allting...
När jag flyttade till min första lägenhet levde jag med ett hot över huvudet. Just då var jag ju lugn då en av personerna var inspärrad på en sluten avdelning på Löwenströmska sjukhuset och den andra flyttat rätt långt. Men de brev jag fick och de telefonsamtal som mina föräldrar och jag fick ta emot var riktigt obehagliga. Allt polisanmäldes... som om det skulle hjälpa om någonting skulle hända... Men att de inte fanns i den direkta närheten gjorde inte hoten desto mindre obehagliga. Mina framtida barn skulle dödas och deras far skulle gå samma väg. För att inte prata om vad som skulle hända med mig. Det var då jag lärde mig att dokumentera allt och jag har alltid skrivit ner för att stoppa undan. Spelat in massor med samtal jag har haft så fort jag började känna minsta osäkerhetsfaktor. Även om jag levt under helt normala förhållanden - det har liksom varit en trygghet... Det innebär även att den som känner sig "home safe" inte är det. Men även att jag inte behöver informera någon enda person som är viktig i mitt liv om det obehagliga jag upplevt. De vet redan... Jag har alltid varit öppen om varför jag gjort dessa saker för det är annars lite svårt men framför allt obegripligt för dem som fått först mapparna och sen filerna och det är så skönt att ha de där vännerna som vet och som man kan lita på...
Funderade mycket på det här när jag åkte hem idag, det är väl därför jag skriver om det antar jag. Eftersom att i morgon är den stora dagen så tänkte jag på att det är bra att dessa back-upper finns... och jag gav rådet senast idag. Igen... Väl hemkommen var jag så oerhört trött så det var bara att lägga sig ner faktiskt. Någonting som är väldigt ovanligt för mig men efter en stund var jag uppe igen för att dammsuga. Och damma. Och göra rent akvariet... Laga mat och sen se på hockey :) Äntligen vann SAIK matchen och om 2 dagar är det match igen, bara att hoppas på att de kan vinna även den. Men silver är inte illa vara det också :)
söndag 15 april 2012
Helt sjukt nöjd...
... med denna lördag :) Det är i och för sig sällan jag är missnöjd med mina dagar men idag är jag så nöjd. Går och smånynnar på en låt av Anders Lundin och Lars In de Betou som heter "Nöjd". Det är en barnsång som Lillprinsessan lyssnade på som liten. Jag gjorde 2 skivor med musik åt lillprinsessan, det var massor med musik som hon lyssnade på och som vi alla i familjen tyckte om. Vi spelade den ofta i bilen och på datorn hemma och på deras cd-spelare gick just dom 2 skivorna runt, runt. Hittade nummer 2 av skivorna när jag plockade bland skivorna för att ha att lyssna på i köket och ja, den spelas ofta. Igen :) Hela familjen kan alla låtar utantill... och vi sjunger fortfarande med.
"jag är så nöjd, nöjd, nöjd"... "Och dom är sura för att dom aldrig fick bli nöjda...". En helt underbar och positiv låt :)
Och dagen idag är en sån dag som man inte kan vara annat än nöjd med. Dagen började med strömavbrott, plockade fram campingköket så att jag kunde koka kaffe, tänkte i mitt stila sinne att "det är säkert så som det är som vanligt - när jag är färdig med kaffet kommer strömmen tillbaka" och mycket riktigt: när jag hällde ner de sista dropparna hett vatten i Melittafiltret knäpper det till i hela huset och tillbaka kommer strömmen. Jaja, kaffet blir ju lika gott när jag gjort det i Melittafiltret tänkte jag glatt. Huvudsaken var ju att det var tillbaka så att jag kunde ta en dusch och göra mig i ordning för konserten. Som vanligt blev det stridssminkningen... Det behövs när man ska stå framme i ljuset på scenen för annars ser man väldigt blek och konstig ut, precis som när man är på TV. Kommer ihåg när vi var på UR-dagarna med jobbet och det skulle vara en sitcominspelning och chefen på UR ringde och frågade om jag kunde tänka mig att bli intervjuad och jag sa ja. Utan att tänka mig för... Vi satt i kanal 5:s tv-studio (den ligger på UR) där ett av deras program spelades in. Kommer inte ihåg namnet på det men hon som hade det heter Hanna. Innan inspelningen blev vi sminkade av sminköserna och jag tyckte verkligen inte att jag såg riktigt klok ut. Det var en massa smink, ja, alltså, lager av smink. Vi var 3 stycken som blev intervjuade; jag, Anette från Växsjö och en kille från Göteborg. När intervjuerna var avklarade var det snabbt in till sminket för att ändra sig till normal sminkning. När de sände programmet såg man helt normal ut, till och med de svarta ögonen och de röda läpparna... Så det blev sminkningen för uppträdande som åkte på idag :)
Konserten gick sjukt bra:) Idag var det verkligen power så att det stod härliga till. Det bara exploderade och allt satt som gjutet. Gick oerhört bra att förstärka tenoren på Perfect Praise och att hitta de där disharmonitonerna i Joyfull, Joyfull och Climb everery mountain. Sista låten stod publiken upp och dansade - och sånt är så förbaskat skönt :)). Det var drag under galoscherna - en helt underbar konsert!
Hela dagen idag har jag funderat över telefonsamtalet som jag hade i går kväll. Det lämnade liksom en känsla efter sig. Frågor ställdes som jag inte vet hur jag ska relatera till. Samtidigt känner jag mig så oerhört nöjd med samtalet. Det finns en massa frågor obesvarade, det ställdes en massa frågor jag faktiskt inte kan svara på och jag ställde frågor som inte fick något svar. Men istället för den frustration jag brukar känna inför obesvarade frågor så känner jag mig på något sätt oerhört lugn. Bara lugn... som man känner sig efter att man blivit rejält tillfredsställd... Sov oerhört gott i natt, precis som jag misstänkte att jag skulle göra :)
Och jag tror att jag kommer att sova precis lika lugnt i natt... i morgon är det arbete som gäller så det är nog dags att lägga sig ner och försvinna in i sömnen underbara värld... Men först ska jag sno mig lite gosiga kramar...
"jag är så nöjd, nöjd, nöjd"... "Och dom är sura för att dom aldrig fick bli nöjda...". En helt underbar och positiv låt :)
Och dagen idag är en sån dag som man inte kan vara annat än nöjd med. Dagen började med strömavbrott, plockade fram campingköket så att jag kunde koka kaffe, tänkte i mitt stila sinne att "det är säkert så som det är som vanligt - när jag är färdig med kaffet kommer strömmen tillbaka" och mycket riktigt: när jag hällde ner de sista dropparna hett vatten i Melittafiltret knäpper det till i hela huset och tillbaka kommer strömmen. Jaja, kaffet blir ju lika gott när jag gjort det i Melittafiltret tänkte jag glatt. Huvudsaken var ju att det var tillbaka så att jag kunde ta en dusch och göra mig i ordning för konserten. Som vanligt blev det stridssminkningen... Det behövs när man ska stå framme i ljuset på scenen för annars ser man väldigt blek och konstig ut, precis som när man är på TV. Kommer ihåg när vi var på UR-dagarna med jobbet och det skulle vara en sitcominspelning och chefen på UR ringde och frågade om jag kunde tänka mig att bli intervjuad och jag sa ja. Utan att tänka mig för... Vi satt i kanal 5:s tv-studio (den ligger på UR) där ett av deras program spelades in. Kommer inte ihåg namnet på det men hon som hade det heter Hanna. Innan inspelningen blev vi sminkade av sminköserna och jag tyckte verkligen inte att jag såg riktigt klok ut. Det var en massa smink, ja, alltså, lager av smink. Vi var 3 stycken som blev intervjuade; jag, Anette från Växsjö och en kille från Göteborg. När intervjuerna var avklarade var det snabbt in till sminket för att ändra sig till normal sminkning. När de sände programmet såg man helt normal ut, till och med de svarta ögonen och de röda läpparna... Så det blev sminkningen för uppträdande som åkte på idag :)
Konserten gick sjukt bra:) Idag var det verkligen power så att det stod härliga till. Det bara exploderade och allt satt som gjutet. Gick oerhört bra att förstärka tenoren på Perfect Praise och att hitta de där disharmonitonerna i Joyfull, Joyfull och Climb everery mountain. Sista låten stod publiken upp och dansade - och sånt är så förbaskat skönt :)). Det var drag under galoscherna - en helt underbar konsert!
Hela dagen idag har jag funderat över telefonsamtalet som jag hade i går kväll. Det lämnade liksom en känsla efter sig. Frågor ställdes som jag inte vet hur jag ska relatera till. Samtidigt känner jag mig så oerhört nöjd med samtalet. Det finns en massa frågor obesvarade, det ställdes en massa frågor jag faktiskt inte kan svara på och jag ställde frågor som inte fick något svar. Men istället för den frustration jag brukar känna inför obesvarade frågor så känner jag mig på något sätt oerhört lugn. Bara lugn... som man känner sig efter att man blivit rejält tillfredsställd... Sov oerhört gott i natt, precis som jag misstänkte att jag skulle göra :)
Och jag tror att jag kommer att sova precis lika lugnt i natt... i morgon är det arbete som gäller så det är nog dags att lägga sig ner och försvinna in i sömnen underbara värld... Men först ska jag sno mig lite gosiga kramar...
lördag 14 april 2012
Ibland blir man...
... lite fundersam över människors reaktioner. En del personer reagerar direkt på vissa saker, det är deras triggerpunkter medan andra personer tänker efter och ser till vad som sagts. Vad som verkligen sas...
Andra saker jag just nu är fundersam över är det faktum att ibland gör man ett avtryck i en människas liv som personen i fråga inte kan komma ifrån. Ett positivt avtryck kanske ska tilläggas. Det finns en del sådana personer i mitt liv. De människor som gjort mig illa minns jag men jag minns till exempel inte hur det 19-åriga monstret såg ut mer än att han var rätt kort och blond. Ett genomgående tema kom jag just på - lite kortare män med blont hår verkar på något sätt vara min melodi. Det finns flera av dom - både idioter och ickeidioter. Både som vänner och som pojkvänner... När jag tänker efter riktigt ordentligt är det nog endast 2 stycken av pojkvännerna som har haft mörkt hår... hm... konstigt det där. Det sägs att kvinnor väljer män omedvetet utifrån hur deras far ser ut och är till sättet. Kan bara konstatera att jag nog har misslyckats rätt bra på den fronten... Det finns de som är på god väg, dock - i varje fall vad gäller händigheten men det är väldigt ont om män över 180 cm med mörkt hår på vintern och blond på sommaren... (Känner verkligen ingen förutom jag själv och min mellanbror som håret bleknar så mycket på under sommaren...).
Men avtryck var det, ja... Det finns vissa personer som lämnar ett avtryck och som man på något sätt inte blir fri ifrån. Inte för att jag velat bli fri ifrån dem heller. De där personerna som finns någonstans inne i hjärtat, har sin plats och man kan inte riktigt förstå hur det kommer sig att man minns de goda minnena fastän man vet att en del av minnena faktiskt inte var så goda. Antar att det handlar om att man, eller hjärtat är det nog, träffat något som anspelat på någonting i en som gör att det bara finns där.
Jag har några sådana personer i mitt liv, som jag har kvar i mitt hjärta oavsett vad som händer. Det är inte bara gamla kärlekar man undrar över vart dom tog vägen sen utan det är även en del vänner man haft roligt med. Men starkast kvar är de där pojkvännerna man undrat över på något sätt. De som gjorde det där avtrycket i hjärtat som man nog egentligen inte vet hur man ska relatera till. I vissa lägen har nog känslan varit så stark att tom barnens far undrade över vad som skulle kunna hända och man kan ju milt säga att en del vänskaper jag har - har inte tagits emot så väl. Det är iofs ingen av barnens pappor som heller förstod den relation jag och hjärtevännerna har till varandra. De har varit tvungen att acceptera att de finns i mitt liv men själva relationen, den kärlek som trots allt finns mellan oss har de inte förstått. Att de av mina vänner jag minns mest och har kvar sen jag var ung är oftast av manligt kön.
Sen finns det de där personerna som man inte blir fri ifrån. Som man fortfarande undrar över. I mitt liv har jag tre sådana personer. Män. De säger i princip samma sak som jag. "Vad är det som gör att man inte kan kan låta bli att tänka tankarna"? Jag har inget svar på det. De har inget svar på det heller. En av dom ringde mig ikväll, efter att ha suttit på FB-chatten ringde han upp och ställde frågan direkt: "Vad är det med dig som gör att jag inte kan glömma dig? Vad är det som gör att du är mystisk, alldeles underbar eller bara så som man vill sluta in dig i famnen och skydda dig från allt ont"? Jag vet inte men jag vet att han är en av dom som är som en magnet. Var ute en gång med bästa kompisen och hennes upplevelse om det som hände är rätt komiskt. Helt plötsligt stannade jag upp, stod helt stilla och sen vände jag mig om. På andra sidan stället stod en kille som det hände precis likadant med. Jag bara tystnade och vi gick tvärs över rummet där vi möttes och bara tittade på varandra och sen kramades vi - länge. Och där stod vi tills stället stängde och vi sa hej då till de vi kommit med och sen satt vi och pratade en hel natt. Som om det var igår vi sågs sist. Ungefär ett år senare hände precis samma sak. Och året efter... Vi är som magneter när vi träffas och han säger precis samma sak som han som ringde idag - "Vad är det som gör att du är så onådbar, så mystisk och att jag bara inte kan släppa dig"?
Jag kan ju inte svara på deras känsla som de har - men jag vet ju att jag känner precis likadant. Två av dom har jag träffat av och till i omgångar med olika lång tid emellan. På något sätt så verkar det som om det inte går att förhindra. Ja, inte samtidigt naturligtvis och vid olika faser i livet. Och dom får mig att må bra - och jag får dom att må bra. Nummer 3 ringde idag. Och fortfarande är jag lika frågande inför känslan de tre personerna skapar i mig.
Jag har helt medvetet valt att hålla mig undan dessa personer när jag levt i ett förhållande. Inte för att jag är säker på mig själv och min kärlek - utan just för att jag är frågande inför den känsla de ger. Det finns ju någon som tycker mig för den jag är och jag är "rätt nöjd" med det. Det vore väl ändå väldigt onödigt att lägga in en osäkerhetsfaktor i mitt liv... Nä, det känns jobbigt :) Så svaret på frågan jag fick idag om när vi skulle sammanstråla trillade jag bort...
Annars har vi idag gett världens tåligaste katt, Sniff, hans andra spruta. Han sa inte ett knyst under tiden och kom med 3 små, ynkepyttsmjau efter ett tag.
Dagens roligaste tråd på Facebook har varit den om huruvida det fanns en rulltrappa på Gamla Domus eller inte. 345 kommentarer i skrivande stund - men det fanns ju ingen så det är en rolig tråd :) Tillsammans med andra trådar i samma grupp - tänk så många minnen man delar med personerna man växt upp med... Oj oj oj :)
Nej, det är väl dags att stänga klokboken för idag och sussilura så att man är pigg i morgon :)
Andra saker jag just nu är fundersam över är det faktum att ibland gör man ett avtryck i en människas liv som personen i fråga inte kan komma ifrån. Ett positivt avtryck kanske ska tilläggas. Det finns en del sådana personer i mitt liv. De människor som gjort mig illa minns jag men jag minns till exempel inte hur det 19-åriga monstret såg ut mer än att han var rätt kort och blond. Ett genomgående tema kom jag just på - lite kortare män med blont hår verkar på något sätt vara min melodi. Det finns flera av dom - både idioter och ickeidioter. Både som vänner och som pojkvänner... När jag tänker efter riktigt ordentligt är det nog endast 2 stycken av pojkvännerna som har haft mörkt hår... hm... konstigt det där. Det sägs att kvinnor väljer män omedvetet utifrån hur deras far ser ut och är till sättet. Kan bara konstatera att jag nog har misslyckats rätt bra på den fronten... Det finns de som är på god väg, dock - i varje fall vad gäller händigheten men det är väldigt ont om män över 180 cm med mörkt hår på vintern och blond på sommaren... (Känner verkligen ingen förutom jag själv och min mellanbror som håret bleknar så mycket på under sommaren...).
Men avtryck var det, ja... Det finns vissa personer som lämnar ett avtryck och som man på något sätt inte blir fri ifrån. Inte för att jag velat bli fri ifrån dem heller. De där personerna som finns någonstans inne i hjärtat, har sin plats och man kan inte riktigt förstå hur det kommer sig att man minns de goda minnena fastän man vet att en del av minnena faktiskt inte var så goda. Antar att det handlar om att man, eller hjärtat är det nog, träffat något som anspelat på någonting i en som gör att det bara finns där.
Jag har några sådana personer i mitt liv, som jag har kvar i mitt hjärta oavsett vad som händer. Det är inte bara gamla kärlekar man undrar över vart dom tog vägen sen utan det är även en del vänner man haft roligt med. Men starkast kvar är de där pojkvännerna man undrat över på något sätt. De som gjorde det där avtrycket i hjärtat som man nog egentligen inte vet hur man ska relatera till. I vissa lägen har nog känslan varit så stark att tom barnens far undrade över vad som skulle kunna hända och man kan ju milt säga att en del vänskaper jag har - har inte tagits emot så väl. Det är iofs ingen av barnens pappor som heller förstod den relation jag och hjärtevännerna har till varandra. De har varit tvungen att acceptera att de finns i mitt liv men själva relationen, den kärlek som trots allt finns mellan oss har de inte förstått. Att de av mina vänner jag minns mest och har kvar sen jag var ung är oftast av manligt kön.
Sen finns det de där personerna som man inte blir fri ifrån. Som man fortfarande undrar över. I mitt liv har jag tre sådana personer. Män. De säger i princip samma sak som jag. "Vad är det som gör att man inte kan kan låta bli att tänka tankarna"? Jag har inget svar på det. De har inget svar på det heller. En av dom ringde mig ikväll, efter att ha suttit på FB-chatten ringde han upp och ställde frågan direkt: "Vad är det med dig som gör att jag inte kan glömma dig? Vad är det som gör att du är mystisk, alldeles underbar eller bara så som man vill sluta in dig i famnen och skydda dig från allt ont"? Jag vet inte men jag vet att han är en av dom som är som en magnet. Var ute en gång med bästa kompisen och hennes upplevelse om det som hände är rätt komiskt. Helt plötsligt stannade jag upp, stod helt stilla och sen vände jag mig om. På andra sidan stället stod en kille som det hände precis likadant med. Jag bara tystnade och vi gick tvärs över rummet där vi möttes och bara tittade på varandra och sen kramades vi - länge. Och där stod vi tills stället stängde och vi sa hej då till de vi kommit med och sen satt vi och pratade en hel natt. Som om det var igår vi sågs sist. Ungefär ett år senare hände precis samma sak. Och året efter... Vi är som magneter när vi träffas och han säger precis samma sak som han som ringde idag - "Vad är det som gör att du är så onådbar, så mystisk och att jag bara inte kan släppa dig"?
Jag kan ju inte svara på deras känsla som de har - men jag vet ju att jag känner precis likadant. Två av dom har jag träffat av och till i omgångar med olika lång tid emellan. På något sätt så verkar det som om det inte går att förhindra. Ja, inte samtidigt naturligtvis och vid olika faser i livet. Och dom får mig att må bra - och jag får dom att må bra. Nummer 3 ringde idag. Och fortfarande är jag lika frågande inför känslan de tre personerna skapar i mig.
Jag har helt medvetet valt att hålla mig undan dessa personer när jag levt i ett förhållande. Inte för att jag är säker på mig själv och min kärlek - utan just för att jag är frågande inför den känsla de ger. Det finns ju någon som tycker mig för den jag är och jag är "rätt nöjd" med det. Det vore väl ändå väldigt onödigt att lägga in en osäkerhetsfaktor i mitt liv... Nä, det känns jobbigt :) Så svaret på frågan jag fick idag om när vi skulle sammanstråla trillade jag bort...
Annars har vi idag gett världens tåligaste katt, Sniff, hans andra spruta. Han sa inte ett knyst under tiden och kom med 3 små, ynkepyttsmjau efter ett tag.
Dagens roligaste tråd på Facebook har varit den om huruvida det fanns en rulltrappa på Gamla Domus eller inte. 345 kommentarer i skrivande stund - men det fanns ju ingen så det är en rolig tråd :) Tillsammans med andra trådar i samma grupp - tänk så många minnen man delar med personerna man växt upp med... Oj oj oj :)
Nej, det är väl dags att stänga klokboken för idag och sussilura så att man är pigg i morgon :)
torsdag 12 april 2012
När jag var...
... liten och växte upp var jag liten till växten. Och gjorde saker i omvänd ordning - jag lärde mig prata innan jag lärde mig gå... mamma tog med mig till doktorn då min farmor envist hävdade att det var något fel på mig eftersom att jag inte kunde gå. Doktorn lugnade mamma med att enda anledningen till att jag inte kunde gå var att jag hade för små fötter och att jag skulle lära mig att gå så småningom. Kort var jag också... det var inte förrän jag flyttade ut till Vätö som jag slutade vara kortast i klassen - då fanns det en tjej som var kortare än mig...
När jag växte upp på Vätö var det ungefär ca 500 meter ner till bryggan där vi badade och hade båtarna. Bredvid bryggan fanns den JÄTTESTORA stenen, ett berg minst! Jag minns den och Storprinsessan minns den tydligt. Som vuxna har både hon och jag insett att den inte är så stor:
Det var länge sen vi var ute på Vätö men när Storprinsessan var hemma med bihang så ville hon visa honom vart hon tillbringade den största tiden när hon växte upp. När jag började KomVux för att läsa in Ekonomisk linje var min mamma dagmamma åt henne två dagar i veckan. Då Storprinsessans pappa jobbade sent, vilket var ca 2 nätter i veckan sov vi vanligtvis ute hos mormor och morfar och ifall jag hade möte och hennes pappa inte hade hunnit hem innan mötet började var hon ofta hos mormor och morfar. Med andra ord tillbringade hon och jag ungefär lika mycket tid där ute som hon gjorde hemma och hon älskade att vara där. Morfar var och är hennes stora idol. Och den känslan är helt och hållet ömsesidig :)
En av dagarna var jag och storprinsessan med bihang inne i storbyn. Vi väntade ju på att klockan skulle bli 15.00 så att vi kunde hämta bilen. Lika bra att spexa till det lite när man hittar stora, gosiga och underbara Barbapappafigurer på Åhlens:
Och nu har hon åkt hem... Den lika lilla flickan som tyckte stenen var ett berg precis som sin mor. Hon hade större fötter än sin mor (när hon var lite i varje fall) och tog sina första steg 2 dagar efter att hon fyllt ett år. Men hon har alltid varit lika liten till växten, alltid haft lika blå ögon, likadana skrattgropar, lika blont hår, alltid varit lika snäll och omtänksam, alltid varit lika vetgirig, lika envis och lika ifrågasättande... Hon är inte bara (i princip) en kopia av sin mor till utseendet utan även till sättet. Precis som den lilla prinsessan...
Jag har inte klonat dom, jag har inte klonat dom... men ibland undrar man :)
Och alla 3 har vi vuxit upp nu - i och för sig är vi inte mer än en tvärhand höga och stenen är fortfarande rätt stor... men det är inget berg längre i varje fall...
 |
| Den JÄTTESTORA stenen nere vid bryggan! |
När jag växte upp på Vätö var det ungefär ca 500 meter ner till bryggan där vi badade och hade båtarna. Bredvid bryggan fanns den JÄTTESTORA stenen, ett berg minst! Jag minns den och Storprinsessan minns den tydligt. Som vuxna har både hon och jag insett att den inte är så stor:
 |
| Som inte är så stor... |
Det var länge sen vi var ute på Vätö men när Storprinsessan var hemma med bihang så ville hon visa honom vart hon tillbringade den största tiden när hon växte upp. När jag började KomVux för att läsa in Ekonomisk linje var min mamma dagmamma åt henne två dagar i veckan. Då Storprinsessans pappa jobbade sent, vilket var ca 2 nätter i veckan sov vi vanligtvis ute hos mormor och morfar och ifall jag hade möte och hennes pappa inte hade hunnit hem innan mötet började var hon ofta hos mormor och morfar. Med andra ord tillbringade hon och jag ungefär lika mycket tid där ute som hon gjorde hemma och hon älskade att vara där. Morfar var och är hennes stora idol. Och den känslan är helt och hållet ömsesidig :)
 |
| Världens underbaraste ungar - mina ungar :) |
En av dagarna var jag och storprinsessan med bihang inne i storbyn. Vi väntade ju på att klockan skulle bli 15.00 så att vi kunde hämta bilen. Lika bra att spexa till det lite när man hittar stora, gosiga och underbara Barbapappafigurer på Åhlens:
 |
| MYYYS! |
Och nu har hon åkt hem... Den lika lilla flickan som tyckte stenen var ett berg precis som sin mor. Hon hade större fötter än sin mor (när hon var lite i varje fall) och tog sina första steg 2 dagar efter att hon fyllt ett år. Men hon har alltid varit lika liten till växten, alltid haft lika blå ögon, likadana skrattgropar, lika blont hår, alltid varit lika snäll och omtänksam, alltid varit lika vetgirig, lika envis och lika ifrågasättande... Hon är inte bara (i princip) en kopia av sin mor till utseendet utan även till sättet. Precis som den lilla prinsessan...
Jag har inte klonat dom, jag har inte klonat dom... men ibland undrar man :)
Och alla 3 har vi vuxit upp nu - i och för sig är vi inte mer än en tvärhand höga och stenen är fortfarande rätt stor... men det är inget berg längre i varje fall...
onsdag 11 april 2012
Övning, övning...
... och övning... Det är det enda som gäller om låtarna ska sitta till konserten på lördag. Men övningen igår gick väldigt bra och det är var ju skönt. För att man ska kunna släppa lös på scenen är det viktigt att låtarna sitter i ryggmärgen så att man inte helt plötsligt börjar tänka på om man skulle "upp eller ner" eller "hur gick texten nu igen..." Denna gång ska jag dessutom stärka tenorerna i en av låtarna men det har fungerat alla andra gångerna så det ska fungera denna gång också. Det finns inga nog fungera - det ska helt enkelt fungera :). På den tiden jag fortfarande tog sånglektionerna var mina lärare imponerade av det register jag har. Enligt alla körledare, sångpedagoger och andra så har jag ett väldigt brett register - det är väl där ifrån som storprinsessan har det. Hon har i princip lika brett register som jag har. Jag klarar av att sjunga tenor, alt, sopran och 1:e sopran och det är ett brett register. När man ändå sitter och väntar på sin tur brukar jag lära in de andra stämmorna så jag felar i tenoren och alten också - vilket bara är roligt :)
Nu är det dags att samla ihop bitarna innan det är dags för operationen. Knyta ihop säcken och se till att ha gjort det där roliga som sen kommer att dröja ett tag innan man kan göra igen. I varje fall troligtvis men om man tänker på de tidigare operationerna jag gjort så har jag tack och lov en tendens till att komma på fötter rätt snart efter dem vilket ofta är bra för patienten dvs mig. Det är viktigt bland annat med tanke på tex blodproppar och det vill jag inte ha. Efter den här operationen ska jag ta blodförtunnande sprutor och har fått köpa ett 10-pack med sprutor som jag ska ta i 10 dagar efter operationen. Mycket har jag gjort men aldrig gett mig själv sprutor men jag får väl inte vara sämre än mamma som tar tre stycken per dag och har gjort så sen hon var 28 år.
När jag var 14 år gjorde jag min första operation och då hade jag inga tankar utan än att jag ville bli frisk, ont som jag hade. De som gjordes i samband med MC-olyckan och veckorna efter hade jag ju ingen koll på då jag halva tiden gick in och ut ur medvetslöshet och sen ville jag ju bara bli frisk. Men de jag gjorde efter gav mig inga större tankar heller - ända tills jag fick barn. Fortfarande är det inte själva operationerna jag oroar mig för - jag vet att det är tufft efter och gör jävligt ont när de rotat i ens inre och fixat och donat. Det gör det ju liksom alltid men nu för tiden så oroar jag mig för de där riskerna som trots allt finns som har med döden att göra. En operation under narkos innebär alltid en risk och en operation kan även innebära bland annat blödningar, hjärtstopp och annat icke önskvärda komplikationer. Det är någonting som oroar mig.
Tänk om man skulle dö där mitt i allt? Vem skulle då ta hand om barnen? Vem skulle då vara deras stöd här i livet? Ja, det är ju klart att de har sin far men han måste i sådana fall ta sig till Sverige och det är ju inte gjort på en kvart direkt. Jag är ju den som funnits här för dem hela tiden och de band vi byggt till varandra är så starka eftersom att deras far bott utomlands så länge. Jag är den som känner mina barn utan och innan, som känner deras reaktioner och förstår hur de resonerar, känner deras tankar och ser dom som dom är. Det här är ju naturligtvis faktorer som oroar när man ska in på operation. Inför varje operation jag gjort sen barnen föddes har jag skrivit ett nytt testamente. Första testamentet inför en operation skrev jag 1992 och det har blivit ett par stycken där jag skrivit ner hur jag velat ha det. Vem som ska ärva vilket smycke, vem som ska vilken tavla och vilka andra saker som jag tänkt att "den här saken ska den eller den ha". Det har min mamma gjort inför varje operation hon gjort - för att vi barn inte skulle behöva vara oense och för att vi skulle veta att mamma hade en tanke bakom det vi ärvt. I testamentet skriver jag även ner hur jag vill att min begravning ska gå till, vilken musik jag önskar och vart jag skall begravas. Så jag skriver mitt testamente och lägger det i min garderob - precis som jag brukar. När jag kommit hem igen så river jag sönder det - precis som jag brukar.
Som den positiva person jag är så måste jag ju utgå ifrån att allt kommer att gå bra och att jag kommer att öppna min dörr igen. Det finns ju inget annat :)
Nu är det dags att samla ihop bitarna innan det är dags för operationen. Knyta ihop säcken och se till att ha gjort det där roliga som sen kommer att dröja ett tag innan man kan göra igen. I varje fall troligtvis men om man tänker på de tidigare operationerna jag gjort så har jag tack och lov en tendens till att komma på fötter rätt snart efter dem vilket ofta är bra för patienten dvs mig. Det är viktigt bland annat med tanke på tex blodproppar och det vill jag inte ha. Efter den här operationen ska jag ta blodförtunnande sprutor och har fått köpa ett 10-pack med sprutor som jag ska ta i 10 dagar efter operationen. Mycket har jag gjort men aldrig gett mig själv sprutor men jag får väl inte vara sämre än mamma som tar tre stycken per dag och har gjort så sen hon var 28 år.
När jag var 14 år gjorde jag min första operation och då hade jag inga tankar utan än att jag ville bli frisk, ont som jag hade. De som gjordes i samband med MC-olyckan och veckorna efter hade jag ju ingen koll på då jag halva tiden gick in och ut ur medvetslöshet och sen ville jag ju bara bli frisk. Men de jag gjorde efter gav mig inga större tankar heller - ända tills jag fick barn. Fortfarande är det inte själva operationerna jag oroar mig för - jag vet att det är tufft efter och gör jävligt ont när de rotat i ens inre och fixat och donat. Det gör det ju liksom alltid men nu för tiden så oroar jag mig för de där riskerna som trots allt finns som har med döden att göra. En operation under narkos innebär alltid en risk och en operation kan även innebära bland annat blödningar, hjärtstopp och annat icke önskvärda komplikationer. Det är någonting som oroar mig.
Tänk om man skulle dö där mitt i allt? Vem skulle då ta hand om barnen? Vem skulle då vara deras stöd här i livet? Ja, det är ju klart att de har sin far men han måste i sådana fall ta sig till Sverige och det är ju inte gjort på en kvart direkt. Jag är ju den som funnits här för dem hela tiden och de band vi byggt till varandra är så starka eftersom att deras far bott utomlands så länge. Jag är den som känner mina barn utan och innan, som känner deras reaktioner och förstår hur de resonerar, känner deras tankar och ser dom som dom är. Det här är ju naturligtvis faktorer som oroar när man ska in på operation. Inför varje operation jag gjort sen barnen föddes har jag skrivit ett nytt testamente. Första testamentet inför en operation skrev jag 1992 och det har blivit ett par stycken där jag skrivit ner hur jag velat ha det. Vem som ska ärva vilket smycke, vem som ska vilken tavla och vilka andra saker som jag tänkt att "den här saken ska den eller den ha". Det har min mamma gjort inför varje operation hon gjort - för att vi barn inte skulle behöva vara oense och för att vi skulle veta att mamma hade en tanke bakom det vi ärvt. I testamentet skriver jag även ner hur jag vill att min begravning ska gå till, vilken musik jag önskar och vart jag skall begravas. Så jag skriver mitt testamente och lägger det i min garderob - precis som jag brukar. När jag kommit hem igen så river jag sönder det - precis som jag brukar.
Som den positiva person jag är så måste jag ju utgå ifrån att allt kommer att gå bra och att jag kommer att öppna min dörr igen. Det finns ju inget annat :)
måndag 9 april 2012
Jag satt och funderade över...
... hur bra jag egentligen har det. Ibland känns det bara som om jag gnäller men som någon sa till mig - det du skriver är ändå viktiga, riktiga saker som inte får glömmas bort, inte gömmas, inte låtsas som om de faktiskt existerar. Jag har nog egentligen ingen koll på hur jag "blivit så klok" som någon sa för när det gäller till det där med separationer från barnafädrer så har det mesta gått som på räls. Knappt något skitsnack från något håll, ingen osämja om hur man skulle gå till väga, inga problem om vem som skulle ha vilka saker eller problem med hur man skulle göra med barnen.
På något sätt var alla 3's pappor inne på att barnen skulle ha sin fasta adress hos mig. Storprinsessans pappa hade ingen naturlig relation till Storbyn och valde att flytta tillbaka till dit han kom ifrån och det gjorde mig ingenting alls. Det är ju bara ett par mil och buss fanns ju. Hon var hos honom varje gång han var ledig från jobbet, han jobbade på sjukhus och varannan helg så för att vara en 22-årig kille måste jag säga att han tog ett stort ansvar för sin dotter. Ibland lämnade jag henne på lördag morgon så att han kunde gå ut med sina vänner och ibland sov dom hos farmor så att han fick ha sitt sociala liv. Det tog för det mesta väldigt lång tid att lämna henne - inte för att hon inte ville där utan för att jag och hennes pappa alltid har haft mycket att prata om. Jag tror att vi än idag inte har varit osams om någonting. Efter den dagen vi separerade var vi alltid överens om att Storprinsessan var det viktigaste...
Han mötte sin kärlek som bodde i landet i väster och det blev bestämt att han skulle flytta dit, då det var mest ekonomiskt fördelaktigt för dem. Han kände sig trygg med att Storprinsessan hade det bra med sin mor. Det har, naturligtvis, bidragit till att hon och jag har en väldigt bra kontakt och att jag är den förälder hon litar på - han förlorade oerhört på att lämna henne men av mig har hon endast hört gott om sin far. Redan som liten reflekterade hon över det faktum att hennes kompisars mammor som var separerade pratade skit och en del försökte förhindra umgänge om/med kompisarnas pappa. När hon var 17 år valde hon att börja gymnasiet hos sin far och det var ett bra val. Hennes och min relation är oerhört stark.
Prinsens och lillprinsessans pappa och jag har heller aldrig varit osams med varandra. När det väl blev bestämt att han skulle flytta (sättet var inte juste att göra det på från hans sida) så var det liksom inga problem mellan oss. Min inställning var klar - barnen skulle givetvis vara så mycket som möjligt hos båda föräldrarna. När han köpt sig en lägenhet här i storbyn hjälpte jag honom att göra i ordning lägenheten och hjälpte honom att tapetsera. Vi har heller aldrig varit osams. När han valde att flytta till det större landet i väster hade jag inget annat att göra än att acceptera det. Jag visste att det varken berodde på mig eller barnen utan han ville genomföra sin dröm. Att åren sen byggdes på var jag tvungen att ställa upp på då jag inte rör över tingens faktum men än idag pratar jag inte skit om honom inför mina barn heller. De är hans far och alla barn ska ha rätt till båda sina föräldrar och vilken typ av människa skulle jag vara om jag pratade skit om och försökte förstöra den kontakt de ändå har?
Det är ju ännu viktigare nu när han efter 5 år bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige. Nu ska den kontakten som försvunnit då han varit borta förhoppningsvis kunna byggas upp en del. Det kommer att bli tufft för honom eftersom att barnen är oerhört besvikna på hans faderskap. Det är jag också men till hans "försvar" får jag väl säga att det där med barnuppfostran och EQ inte är hans paradgren men han har tyvärr nog ingen riktig bra förebild av bra förälder heller, inte vad gäller faderskap i varje fall. Barnens farfar må vara hur snäll som människa som helst men vad gäller barnuppfostran är han nog mer ett..... .... Men jag tänker inte påverka mina barn negativt mot deras far utan jag kommer att stödja dem och hoppas på att de i framtiden kan ha en bra relation till honom.
Någonting jag aldrig gjort är att prata med barnen eller lägga mig i deras val av livspartner. Teorin är rätt enkel: om en person gör någon lycklig blir även den personen en bättre människa. Och således en bättre förälder. Förhoppningsvis även till sina andra barn som de nu har fått. Och det gör mig glad att de har funnit någon att dela sitt liv med. Det har ju funnits stor kärlek mellan mig och barnens pappor en gång i tiden och det är den bilden jag vill förmedla till mina barn. Mina barn är ju det viktigaste jag har och jag vill de allt gott här i världen och i mina ögon skulle jag vara en ruggigt dålig förälder om jag försökte överföra den antipati jag kanske känner mot deras agerande ibland till mina barn. De är värda allt gott och de är värda 2 föräldrar som respekterar varandra. Enkel simpel teori... Och det får mina barn att må bättre om jag är där som ett stöd istället för att nedvärdera någon annan som varit med och skapat dom...
Lite annandag påsktankar bara sådär helt appropå...
På något sätt var alla 3's pappor inne på att barnen skulle ha sin fasta adress hos mig. Storprinsessans pappa hade ingen naturlig relation till Storbyn och valde att flytta tillbaka till dit han kom ifrån och det gjorde mig ingenting alls. Det är ju bara ett par mil och buss fanns ju. Hon var hos honom varje gång han var ledig från jobbet, han jobbade på sjukhus och varannan helg så för att vara en 22-årig kille måste jag säga att han tog ett stort ansvar för sin dotter. Ibland lämnade jag henne på lördag morgon så att han kunde gå ut med sina vänner och ibland sov dom hos farmor så att han fick ha sitt sociala liv. Det tog för det mesta väldigt lång tid att lämna henne - inte för att hon inte ville där utan för att jag och hennes pappa alltid har haft mycket att prata om. Jag tror att vi än idag inte har varit osams om någonting. Efter den dagen vi separerade var vi alltid överens om att Storprinsessan var det viktigaste...
Han mötte sin kärlek som bodde i landet i väster och det blev bestämt att han skulle flytta dit, då det var mest ekonomiskt fördelaktigt för dem. Han kände sig trygg med att Storprinsessan hade det bra med sin mor. Det har, naturligtvis, bidragit till att hon och jag har en väldigt bra kontakt och att jag är den förälder hon litar på - han förlorade oerhört på att lämna henne men av mig har hon endast hört gott om sin far. Redan som liten reflekterade hon över det faktum att hennes kompisars mammor som var separerade pratade skit och en del försökte förhindra umgänge om/med kompisarnas pappa. När hon var 17 år valde hon att börja gymnasiet hos sin far och det var ett bra val. Hennes och min relation är oerhört stark.
Prinsens och lillprinsessans pappa och jag har heller aldrig varit osams med varandra. När det väl blev bestämt att han skulle flytta (sättet var inte juste att göra det på från hans sida) så var det liksom inga problem mellan oss. Min inställning var klar - barnen skulle givetvis vara så mycket som möjligt hos båda föräldrarna. När han köpt sig en lägenhet här i storbyn hjälpte jag honom att göra i ordning lägenheten och hjälpte honom att tapetsera. Vi har heller aldrig varit osams. När han valde att flytta till det större landet i väster hade jag inget annat att göra än att acceptera det. Jag visste att det varken berodde på mig eller barnen utan han ville genomföra sin dröm. Att åren sen byggdes på var jag tvungen att ställa upp på då jag inte rör över tingens faktum men än idag pratar jag inte skit om honom inför mina barn heller. De är hans far och alla barn ska ha rätt till båda sina föräldrar och vilken typ av människa skulle jag vara om jag pratade skit om och försökte förstöra den kontakt de ändå har?
Det är ju ännu viktigare nu när han efter 5 år bestämt sig för att flytta tillbaka till Sverige. Nu ska den kontakten som försvunnit då han varit borta förhoppningsvis kunna byggas upp en del. Det kommer att bli tufft för honom eftersom att barnen är oerhört besvikna på hans faderskap. Det är jag också men till hans "försvar" får jag väl säga att det där med barnuppfostran och EQ inte är hans paradgren men han har tyvärr nog ingen riktig bra förebild av bra förälder heller, inte vad gäller faderskap i varje fall. Barnens farfar må vara hur snäll som människa som helst men vad gäller barnuppfostran är han nog mer ett..... .... Men jag tänker inte påverka mina barn negativt mot deras far utan jag kommer att stödja dem och hoppas på att de i framtiden kan ha en bra relation till honom.
Någonting jag aldrig gjort är att prata med barnen eller lägga mig i deras val av livspartner. Teorin är rätt enkel: om en person gör någon lycklig blir även den personen en bättre människa. Och således en bättre förälder. Förhoppningsvis även till sina andra barn som de nu har fått. Och det gör mig glad att de har funnit någon att dela sitt liv med. Det har ju funnits stor kärlek mellan mig och barnens pappor en gång i tiden och det är den bilden jag vill förmedla till mina barn. Mina barn är ju det viktigaste jag har och jag vill de allt gott här i världen och i mina ögon skulle jag vara en ruggigt dålig förälder om jag försökte överföra den antipati jag kanske känner mot deras agerande ibland till mina barn. De är värda allt gott och de är värda 2 föräldrar som respekterar varandra. Enkel simpel teori... Och det får mina barn att må bättre om jag är där som ett stöd istället för att nedvärdera någon annan som varit med och skapat dom...
Lite annandag påsktankar bara sådär helt appropå...
söndag 8 april 2012
Ibland så...
... försvinner bara tiden utan att man känner att den försvinner. Det är helt otroligt hur den bara - borta!
Efter att ha lämnat av Storprinsessan med bihang vid tåget på Uppsala station så satte jag mig att vänta för att affärerna skulle öppna där jag skulle in och handla lite saker. Väl inköpta och på väg hem satt jag och sjöng med i musiken. Lite er än halvvägs hem kändes det som om hjärtevännen jag messat med var, lite nere, milt sagt. Eller rättare sagt lite småbitter... eller en blandning av de båda - så jag ringde upp. Det är konstigt hur man kan prata med en del människor i telefon utan att man märker att tiden försvinner. 3 timmar senare tog batteriet i både mobil och headset slut. Efter att ha börjat avsluta samtalet både en, två och tre gånger men hela tiden så började vi prata om andra spår... hela tiden :) Det känns som om avhandlingarna aldrig tar slut på något sätt och allt bara bubblade :))
Men när det bara flyter på så där så försvinner tiden bara på ett rätt skönt sätt. Jag vet hur det kunde vara på den tiden man bodde hemma, inga mobiltelefoner fanns och man var hänvisad till fasta telefoner eller telefonautomater. Man kunde prata med kompisar eller pojkvänner i timmar och föräldrarna blev vansinniga. Det hände att föräldrarna satt surt vid köksbordet när man kom hem ibland med ett "lite" för dyr telefonräkning. Jag vet inte om det finns fortfarande men det då fanns det någonting som hette "avbrytning av samtal". Pappa, som ju hade mobiltelefon (sån där jättestor med ett helt "batteri" att bära på om man tog ut den ur bilen) ringde 2 gånger tror jag det är för att avbryta mina samtal när de försökte få tag på mig och det bara var upptaget...
Nu har man mobiler som man väljer vilken ringsignal man ska ha, det blir en liten ton i luren om man sitter i telefon när det ringer, man messar och man är tillgänglig hela tiden. Men jag tror att det är "lättare" för de av oss som upplevt tiden utan mobilen att inte bli så stressade om man missar ett samtal eller glömmer den hemma - man har ju på något sätt lärt sig att om det var något viktigt så ringde vederbörande om igen...
Annars... tja, vad gör man på påsken? Det har ju inte varit det bästa vädret så det där med att fixa i trädgården har ju liksom fallit av sig själv. Sen är jag ju som vanligt lite nere när Storprinsessan har åkt hem. Men jag klippte mig i varje fall inte igår... när hon var liten och åkte till sin pappa åkte jag alltid och klippte mig... något som jag ofta gör när jag lämnat henne vid flygplatsen nu även som vuxen. Men denna gång åkte de ju tåg och jag var förbi Jula, Plantagen, Biltema och IKEA istället. Det är inte ofta man klarar av att handla på IKEA för under hundralappen... Men idag har jag med hjälp av barnen fortsatt projektet med att sätta dit klädseln och dammsuga bort allt förbaskade hundhår... och så lite annat fixande också.
Skött om de nedklippta pelargonerna och konstaterat att 2 stycken inte klarade nedklippningen så nu är det 4 av 22 som dött och det känns som ett väldigt bra facit av övervintringen. Att fixa med blommorna får mig alltid att känna mig så där extra lugn. Pyssla om dem lite, klippa lite här, vrida på krukorna och prata lite med dom. Nu pratar jag inte med dom, jag sjunger ju som vanligt när jag pysslar om dom. Just nu har jag ett lugn i kroppen, som om bitarna liksom faller på plats. Jag misstänkte redan när jag fick min operationstid att jag som vanligt skulle bli lugnare och lugnare fram till operationsdagen då operationer aldrig varit någonting som skrämmer mig. Det fixar sig liksom alltid. Sen är det ju andra saker som också flyter på som de ska vilket gör att livet känns som det ska... så när sorgen gått tillbaka kommer livet bli så där igen :) Det är ju detta som är det värsta när barnen växer upp - de blir stora och flyttar hemifrån. Hon lever ett bra liv i Molde, hon går andra året på sjuksköterskeutbildningen och hon har sin älskade. Visst skulle jag ju gärna vilja att hon bodde närmare men funderar på att åka över vid tillfälle om ekonomin tillåter, det blir ju mycket billigare att åka den vägen som dom åkte denna gång så det måste jag helt enkelt kontrollera upp.
Nu ska jag ta och krama en sötnos istället :)
Efter att ha lämnat av Storprinsessan med bihang vid tåget på Uppsala station så satte jag mig att vänta för att affärerna skulle öppna där jag skulle in och handla lite saker. Väl inköpta och på väg hem satt jag och sjöng med i musiken. Lite er än halvvägs hem kändes det som om hjärtevännen jag messat med var, lite nere, milt sagt. Eller rättare sagt lite småbitter... eller en blandning av de båda - så jag ringde upp. Det är konstigt hur man kan prata med en del människor i telefon utan att man märker att tiden försvinner. 3 timmar senare tog batteriet i både mobil och headset slut. Efter att ha börjat avsluta samtalet både en, två och tre gånger men hela tiden så började vi prata om andra spår... hela tiden :) Det känns som om avhandlingarna aldrig tar slut på något sätt och allt bara bubblade :))
Men när det bara flyter på så där så försvinner tiden bara på ett rätt skönt sätt. Jag vet hur det kunde vara på den tiden man bodde hemma, inga mobiltelefoner fanns och man var hänvisad till fasta telefoner eller telefonautomater. Man kunde prata med kompisar eller pojkvänner i timmar och föräldrarna blev vansinniga. Det hände att föräldrarna satt surt vid köksbordet när man kom hem ibland med ett "lite" för dyr telefonräkning. Jag vet inte om det finns fortfarande men det då fanns det någonting som hette "avbrytning av samtal". Pappa, som ju hade mobiltelefon (sån där jättestor med ett helt "batteri" att bära på om man tog ut den ur bilen) ringde 2 gånger tror jag det är för att avbryta mina samtal när de försökte få tag på mig och det bara var upptaget...
Nu har man mobiler som man väljer vilken ringsignal man ska ha, det blir en liten ton i luren om man sitter i telefon när det ringer, man messar och man är tillgänglig hela tiden. Men jag tror att det är "lättare" för de av oss som upplevt tiden utan mobilen att inte bli så stressade om man missar ett samtal eller glömmer den hemma - man har ju på något sätt lärt sig att om det var något viktigt så ringde vederbörande om igen...
Annars... tja, vad gör man på påsken? Det har ju inte varit det bästa vädret så det där med att fixa i trädgården har ju liksom fallit av sig själv. Sen är jag ju som vanligt lite nere när Storprinsessan har åkt hem. Men jag klippte mig i varje fall inte igår... när hon var liten och åkte till sin pappa åkte jag alltid och klippte mig... något som jag ofta gör när jag lämnat henne vid flygplatsen nu även som vuxen. Men denna gång åkte de ju tåg och jag var förbi Jula, Plantagen, Biltema och IKEA istället. Det är inte ofta man klarar av att handla på IKEA för under hundralappen... Men idag har jag med hjälp av barnen fortsatt projektet med att sätta dit klädseln och dammsuga bort allt förbaskade hundhår... och så lite annat fixande också.
Skött om de nedklippta pelargonerna och konstaterat att 2 stycken inte klarade nedklippningen så nu är det 4 av 22 som dött och det känns som ett väldigt bra facit av övervintringen. Att fixa med blommorna får mig alltid att känna mig så där extra lugn. Pyssla om dem lite, klippa lite här, vrida på krukorna och prata lite med dom. Nu pratar jag inte med dom, jag sjunger ju som vanligt när jag pysslar om dom. Just nu har jag ett lugn i kroppen, som om bitarna liksom faller på plats. Jag misstänkte redan när jag fick min operationstid att jag som vanligt skulle bli lugnare och lugnare fram till operationsdagen då operationer aldrig varit någonting som skrämmer mig. Det fixar sig liksom alltid. Sen är det ju andra saker som också flyter på som de ska vilket gör att livet känns som det ska... så när sorgen gått tillbaka kommer livet bli så där igen :) Det är ju detta som är det värsta när barnen växer upp - de blir stora och flyttar hemifrån. Hon lever ett bra liv i Molde, hon går andra året på sjuksköterskeutbildningen och hon har sin älskade. Visst skulle jag ju gärna vilja att hon bodde närmare men funderar på att åka över vid tillfälle om ekonomin tillåter, det blir ju mycket billigare att åka den vägen som dom åkte denna gång så det måste jag helt enkelt kontrollera upp.
Nu ska jag ta och krama en sötnos istället :)
torsdag 5 april 2012
Mammas trollunge...
... fyllde tonåring igår. Naturligtvis tycker Tele2 att det där med internetuppkoppling på kvällen inte tillhandahålls då så det gick inte att skriva igår kväll som jag tänkt...
Att mammas trollunge fyllt 13 innebär att jag återigen har 2 tonåringar i huset :D. Jag tycker det är helfestligt och det oroar mig inte alls, det där med att vara tonårsmorsa har i varje fall hittills varit lika lätt som att vara småbarnsmorsa till 3 stycken. Jag förstod aldrig vad kompisarna menade när de pratade om den "stora" förändringen mellan att ha ett och två barn eller för att inte prata om att det blev 3! Jag tyckte inte att det var någon större skillnad, bara att handla hem lite mer mat så fixade det sig ju.
Men så har alltid mina barn haft konsekventa regler, en mor som är mer envisa än vad dom själv är, har förmågan att tänka som ett barn för att förstå dom och som är vuxen nog att säga nej på ett sätt så att det inte blir diskussion om mammas beslut. Har alltid respekterat mina barns tankar och åsikter och de flesta beslut tas tillsammans i vår familj - får man vara delaktig i beslutsordningen känner man sig uppskattad och sedd vilket gör att respekt och uppskattning ges tillbaka. Barnen har aldrig accepterat det typiska föräldraordet "Det bara är så" utan velat ha en förklaring på vad jag har menat (ibland in i minsta stavelse). Brast jag i resonemang eller logik så fick jag minsann höra det :P. Jag tror att denna kommunikation mellan mig och barnen är det som gjort att det för det mesta löper väldigt friktionsfritt här hemma.
Men... både mamma och prinsessorna har ändå ett rätt hetsigt temperament och biter ifrån till varandra ibland.... Huvudregeln vid bråk är inga hårda ord, inga dumhuvuden, respekt, inget nedvärderande, inget hotande. Inga svåra och konstiga regler alls. Säg det du vill ha sagt - och sen är det bra. Mammorna och prinsessorna är inte långsinta heller så vi kan gå från 0 till 100 på ingen tid alls... och sen tillbaka från 100 till 0 på lika kort tid. Man sopar inte in sakerna under mattan, säger det man vill ha sagt och sen är det över. Borta. Försvunnet. Finns inte. Och vi säger förlåt för att jag kanske skrek, kramas ibland och skrattar även ibland över hur knäppa vi är...
Eftersom att reglerna är konsekventa och redan uppsatta är det egentligen inga saker som kommer upp till diskussion - vi vet alla vad som gäller. Det enda jag behövt tjata lite om är deras egna städning av rum men de gör det utan att balla ut som en del tonåringar gör - vilket är jävligt skönt! Tiderna då de ska vara hemma har alltid sköts och jag bjussar på en timme hit och dit när jag tycker att det passar. Det flyter liksom...
Till och med vännerna med jämnåriga barn undrar över hur jag lyckats med detta och tja - jag har ingen aning faktisk men jag tror med att det har att göra med att jag respekterar dom. Jag och storprinsessan pratar ibland om detta och hon har egentligen inget svar hon heller utom just det att "du har alltid respekterat mig och min åsikt, funnits där, är inte orättvis och ser mig som en människa istället för ett barn" - och det är helt överensstämmande med just det resonemang jag har. Jag hade mer bråk om detta med barnens far än vad jag har haft med barnen.... men faktum kvarstår - det var jag som stod stadigt kvar för dom och han... var är inte den skarpaste kniven i lådan när det kommer till barnuppfostran...
Det är öppna rör och det är verkligen inte många saker som jag och prinsessorna inte pratar om. Det är pojkar, tider, uppfostran, samhälle, skola, sex (mest storprinsessan), uppväxt, mammas uppväxt och typ allt som finns att prata om - naturligtvis åldersanpassat... Storprinsessan vet till största del vad hennes mamma pysslat med som liten, mellan och stor och hon skrattade gott här om dagen när hon läste om Sanningens minut och till slut sa hon - "men mamma - det är ju bara 2 saker här som jag inte vetat om säkert"... Vilka det var? Den ofrivilligt stulna silverputsen som 8-åring och den halva drogtestningomgången (som slutade med att jag tyckte det räckte med doften av kompisens hasch och som ringde pappa för att åka hem när hon började gå över dammsugarna.... (som inte ens stod där)...
Usch för alldeles för smarta ungar :P. Men det är nog så att min öppenhet om vad jag gjort, att jag gjort det, står för det och skrattar åt det har nog helt enkelt avdramatiserat det där med uppror för jag har visat för mina barn att jag vet precis hur det är att vara barn, tonåring och ung, jag kommer ihåg det och jag skrattar åt det. Jag säger att "nej, det önskar jag kunde vara ogjort eller ja, just den grejen var nog inte så bra" men jag står för att jag gjort dom.
Och jag vet att dom har/kommer att göra en massa saker dom med. Det spelar ingen roll hur mycket jag tycker att mina barn är bäst - de kommer att göra typ samma saker som jag har gjort, de kommer gråta, skratta, vara förbannade, känna sig lurade, gå segrande ur sina strider, ångra - vilja göra igen. Om och om igen - för alla ska vi växa upp och en del av att växa upp är bland annat att göra fel - och det är tillåtet att göra fel. Till och med flera gånger... man lär sig och man går vidare och man bygger sin kunskapsbank.
Man får inte vara blåögd som förälder... och barn ska inte vara blåögda om sina föräldrar och jag har helt enkelt valt att vara ett stöd för dom och säga: ja, jag förstår. Och mina barn vet att jag verkligen gör det också :))
Så nu är mammas underverk nr 2, som jag höll på att förlora i vecka 37, 13 år. När jag kom in till BB och de kollade hjärtljuden höll det lilla hjärtat på att sprängas. Själv hade jag 41 graders feber. Läkaren sa att det här barnet ska ut - och det ska ut nu! Operationsteamet gjorde sig redo för ett akutsnitt men först skulle jag pröva själv... Krysta!!! Utan krystvärkar är ingen hit - men lilla trollet är född på ren viljestyrka innan första kryssvärken kom... den kom när hennes huvud redan var ute. Sen var hon helt ute och inga skrik hördes. Det enda jag sa var: "Det är något fel, det är något fel"... men läkarteamet masserade, sög och allt vad dom nu gör - och sen kom det mest ljuvliga ljud som finns: det första skriket :D
... och nu ska mamma och Storprinsessan enligt tradition sen hon var runt 5-6 år byta däck på bilen :)
Att mammas trollunge fyllt 13 innebär att jag återigen har 2 tonåringar i huset :D. Jag tycker det är helfestligt och det oroar mig inte alls, det där med att vara tonårsmorsa har i varje fall hittills varit lika lätt som att vara småbarnsmorsa till 3 stycken. Jag förstod aldrig vad kompisarna menade när de pratade om den "stora" förändringen mellan att ha ett och två barn eller för att inte prata om att det blev 3! Jag tyckte inte att det var någon större skillnad, bara att handla hem lite mer mat så fixade det sig ju.
Men så har alltid mina barn haft konsekventa regler, en mor som är mer envisa än vad dom själv är, har förmågan att tänka som ett barn för att förstå dom och som är vuxen nog att säga nej på ett sätt så att det inte blir diskussion om mammas beslut. Har alltid respekterat mina barns tankar och åsikter och de flesta beslut tas tillsammans i vår familj - får man vara delaktig i beslutsordningen känner man sig uppskattad och sedd vilket gör att respekt och uppskattning ges tillbaka. Barnen har aldrig accepterat det typiska föräldraordet "Det bara är så" utan velat ha en förklaring på vad jag har menat (ibland in i minsta stavelse). Brast jag i resonemang eller logik så fick jag minsann höra det :P. Jag tror att denna kommunikation mellan mig och barnen är det som gjort att det för det mesta löper väldigt friktionsfritt här hemma.
Men... både mamma och prinsessorna har ändå ett rätt hetsigt temperament och biter ifrån till varandra ibland.... Huvudregeln vid bråk är inga hårda ord, inga dumhuvuden, respekt, inget nedvärderande, inget hotande. Inga svåra och konstiga regler alls. Säg det du vill ha sagt - och sen är det bra. Mammorna och prinsessorna är inte långsinta heller så vi kan gå från 0 till 100 på ingen tid alls... och sen tillbaka från 100 till 0 på lika kort tid. Man sopar inte in sakerna under mattan, säger det man vill ha sagt och sen är det över. Borta. Försvunnet. Finns inte. Och vi säger förlåt för att jag kanske skrek, kramas ibland och skrattar även ibland över hur knäppa vi är...
Eftersom att reglerna är konsekventa och redan uppsatta är det egentligen inga saker som kommer upp till diskussion - vi vet alla vad som gäller. Det enda jag behövt tjata lite om är deras egna städning av rum men de gör det utan att balla ut som en del tonåringar gör - vilket är jävligt skönt! Tiderna då de ska vara hemma har alltid sköts och jag bjussar på en timme hit och dit när jag tycker att det passar. Det flyter liksom...
Till och med vännerna med jämnåriga barn undrar över hur jag lyckats med detta och tja - jag har ingen aning faktisk men jag tror med att det har att göra med att jag respekterar dom. Jag och storprinsessan pratar ibland om detta och hon har egentligen inget svar hon heller utom just det att "du har alltid respekterat mig och min åsikt, funnits där, är inte orättvis och ser mig som en människa istället för ett barn" - och det är helt överensstämmande med just det resonemang jag har. Jag hade mer bråk om detta med barnens far än vad jag har haft med barnen.... men faktum kvarstår - det var jag som stod stadigt kvar för dom och han... var är inte den skarpaste kniven i lådan när det kommer till barnuppfostran...
Det är öppna rör och det är verkligen inte många saker som jag och prinsessorna inte pratar om. Det är pojkar, tider, uppfostran, samhälle, skola, sex (mest storprinsessan), uppväxt, mammas uppväxt och typ allt som finns att prata om - naturligtvis åldersanpassat... Storprinsessan vet till största del vad hennes mamma pysslat med som liten, mellan och stor och hon skrattade gott här om dagen när hon läste om Sanningens minut och till slut sa hon - "men mamma - det är ju bara 2 saker här som jag inte vetat om säkert"... Vilka det var? Den ofrivilligt stulna silverputsen som 8-åring och den halva drogtestningomgången (som slutade med att jag tyckte det räckte med doften av kompisens hasch och som ringde pappa för att åka hem när hon började gå över dammsugarna.... (som inte ens stod där)...
Usch för alldeles för smarta ungar :P. Men det är nog så att min öppenhet om vad jag gjort, att jag gjort det, står för det och skrattar åt det har nog helt enkelt avdramatiserat det där med uppror för jag har visat för mina barn att jag vet precis hur det är att vara barn, tonåring och ung, jag kommer ihåg det och jag skrattar åt det. Jag säger att "nej, det önskar jag kunde vara ogjort eller ja, just den grejen var nog inte så bra" men jag står för att jag gjort dom.
Och jag vet att dom har/kommer att göra en massa saker dom med. Det spelar ingen roll hur mycket jag tycker att mina barn är bäst - de kommer att göra typ samma saker som jag har gjort, de kommer gråta, skratta, vara förbannade, känna sig lurade, gå segrande ur sina strider, ångra - vilja göra igen. Om och om igen - för alla ska vi växa upp och en del av att växa upp är bland annat att göra fel - och det är tillåtet att göra fel. Till och med flera gånger... man lär sig och man går vidare och man bygger sin kunskapsbank.
Man får inte vara blåögd som förälder... och barn ska inte vara blåögda om sina föräldrar och jag har helt enkelt valt att vara ett stöd för dom och säga: ja, jag förstår. Och mina barn vet att jag verkligen gör det också :))
Så nu är mammas underverk nr 2, som jag höll på att förlora i vecka 37, 13 år. När jag kom in till BB och de kollade hjärtljuden höll det lilla hjärtat på att sprängas. Själv hade jag 41 graders feber. Läkaren sa att det här barnet ska ut - och det ska ut nu! Operationsteamet gjorde sig redo för ett akutsnitt men först skulle jag pröva själv... Krysta!!! Utan krystvärkar är ingen hit - men lilla trollet är född på ren viljestyrka innan första kryssvärken kom... den kom när hennes huvud redan var ute. Sen var hon helt ute och inga skrik hördes. Det enda jag sa var: "Det är något fel, det är något fel"... men läkarteamet masserade, sög och allt vad dom nu gör - och sen kom det mest ljuvliga ljud som finns: det första skriket :D
 |
| Nycklippt tjej 1,5 år gammal börjar Trollungen dagis, avdelning Humlan , naturligtvis kommer vi första dagen i humletoffsar :) |
... och nu ska mamma och Storprinsessan enligt tradition sen hon var runt 5-6 år byta däck på bilen :)
onsdag 4 april 2012
Idag har vi då...
... gått upp tidigt för 4:e dagen i rad för att vi ofrivilligt bestämt oss för att någonting ska göras. Idag var det provkörning av bil som stod på schemat...
Rultan ville inte prata med mig längre :( En dag stod vi där på parkeringen med motorn kokande och trasig vattenpump... men även en del andra "småsaker" - det visste jag ju... Efter en timme och ett par liter vatten var hon talbar igen, för säkerhets skull hade pappa kört milen ut för att vara till assistans om jag behövde. Vi körde henne direkt till bymecken och lämnade henne där eftersom att de hade stängt. Nyckeln på vänster framdäck och sen hem igen. Dagen efter meddelar mecken att han inte har tid så jag tar en promenad och hämtar hem min lilla Rulta.... Det gick ju att köra henne små korta bitar med vatten i dunkarna så handling och att ta sig till byaffären fungerade ju :)
På måndagen mötte vi upp fadern på Kapellskärsvägen och vi transporterade oss till Micke bilmeck bara för att få höra att han just lånat ut den sista lånebilen så vi rullade hem igen. Tisdag morgon rullade vi ut igen, lämnade henne där och sen fick vi låna en gammal röd Audi 80 med registreringsbokstäver ONT :) Och det stämde ju bra med färgen... Det var en trög bil som tog en evighet att få upp i fart... och jag som är en aningen otålig fick ju nästan krupp på kuppen... På eftermiddagen ringer pappa och säger att Rultan ska läggas in för avlivning på Malsta bilskrot och frågar mig om de två bilar jag nosat upp på Blocket. Jag nämner summan på dom och pappa säger till mig att jag ska ringa dit. Inget svar...
Söker runt och hamnar på en sida jag inte varit på förut. När sidan uppdateras finns där en bil som inte var där alldeles nyss och jag tar telefonen och ringer - klockan är 17.55 och affären stänger 18.00... Får ett svar och bokar in en provkörning av bilen idag klockan 10.00 :) Då ska pengarna vara på mitt konto vilket det visar sig att det är de inte utan det dröjer till 15.00. Hur som helst så bestämmer vi oss för att provköra bilen. Det är inte den vackraste bilen i carparken - hon har ju lite skavanker, hon är ju ändå 12 år gammal och har tuffat på i ett antal mil. Dock har man skött förslitningsdetaljerna på henne, kamremmen är bytt för 1 år sedan och alla andra förslitningsdelar är utbytta. Nu är det så att jag måste kolla bromskivorna för hon hackar lite när man bromsar men hade ett rent besiktningsprotokoll från 3 mars. Jag och försäljaren funderade över varför man lägger ner så mycket pengar på en bil flera år i rad (alla specificerade kvitton var med) för att sen sälja av den? Men inte mig emot...
De små reporna är sådant som är lätt att fixa och färg är redan beställd på Ford :). Ett nytt vänster bakljus är lokaliserat på skroten. Nya vinter- och sommardäck ingår i köpet - 15 tums :D. En fungerande stereo, 4 bra högtalare och lite småskavanker som man får leva med när man köper en begagnad bil. Och den har ett legitimt fel i denna familj - naturligtvis har den en låsmekanism som inte fungerar riktigt som den ska - man måste låsa upp på passagerarsidan ;P. Men som storprinsessan sa: Det är inte en Pebblesbil om den inte har ett fel på någon av dörrarna :)
Så jag slog till och var således tillbaka till utgångspunkten: En FORD !!! Jag tog körkort i nostalgibilen (se tidigare inlägg) och Gezzie var en Ford - en fin silverfärgad Escort. När jag jobbade på AV-centralen hade kommunen upphandling på Ford och vi var en av avdelningarna som tillhörde Barn- och skola som hade en egen bil för att kunna åka ut och serva ljud- ljus- och bildanläggningar när det behövdes. Jag älskade att få vara den som fick åka för då fick jag köra vår röda FOCUS !!!
Min Ford Focus är av årsmodell 2000 - uttagen i augusti. En 2.0 med 130 hk. En blå (har aldrig haft en blå bil förut) och jag har återgått till kombi :) Jag är nöjd med priset - försäljaren förklarade att de tänkt att lägga ut den för 10.000 mer än vad dom la ut den för men då skulle den bli stående längre. Bilaffärer i Stockholm brukar åka ut och köpa dem och sen rusta upp dem för att sälja dem för ca 10.000 mer och dom hade gjort ett test med denna bilen för att se om en privat köpare från storbyn dök upp - och det gjorde ju jag - samma dag som de la ut den :). Han prutade tom 1.000 helt själv. Kollade på nätet och jovisst - de brukar kosta runt 16- till 25.000 kronor och jag betalade 10.000 :)
Sen åkte vi ut och sa adjö till Rultan och tog med alla saker, backen med verktyg, Ramses fasthållare, min lilla djävul och allt det andra :( Vila i frid min fina Rulta - du var en rolig bil, som en liten gocart!
Vad jag döpt Forden till? Registreringsbokstäverna formade sig på 0 sekunder till Rohypnol - så hon heter Rohyppan :))
Rultan ville inte prata med mig längre :( En dag stod vi där på parkeringen med motorn kokande och trasig vattenpump... men även en del andra "småsaker" - det visste jag ju... Efter en timme och ett par liter vatten var hon talbar igen, för säkerhets skull hade pappa kört milen ut för att vara till assistans om jag behövde. Vi körde henne direkt till bymecken och lämnade henne där eftersom att de hade stängt. Nyckeln på vänster framdäck och sen hem igen. Dagen efter meddelar mecken att han inte har tid så jag tar en promenad och hämtar hem min lilla Rulta.... Det gick ju att köra henne små korta bitar med vatten i dunkarna så handling och att ta sig till byaffären fungerade ju :)
På måndagen mötte vi upp fadern på Kapellskärsvägen och vi transporterade oss till Micke bilmeck bara för att få höra att han just lånat ut den sista lånebilen så vi rullade hem igen. Tisdag morgon rullade vi ut igen, lämnade henne där och sen fick vi låna en gammal röd Audi 80 med registreringsbokstäver ONT :) Och det stämde ju bra med färgen... Det var en trög bil som tog en evighet att få upp i fart... och jag som är en aningen otålig fick ju nästan krupp på kuppen... På eftermiddagen ringer pappa och säger att Rultan ska läggas in för avlivning på Malsta bilskrot och frågar mig om de två bilar jag nosat upp på Blocket. Jag nämner summan på dom och pappa säger till mig att jag ska ringa dit. Inget svar...
Söker runt och hamnar på en sida jag inte varit på förut. När sidan uppdateras finns där en bil som inte var där alldeles nyss och jag tar telefonen och ringer - klockan är 17.55 och affären stänger 18.00... Får ett svar och bokar in en provkörning av bilen idag klockan 10.00 :) Då ska pengarna vara på mitt konto vilket det visar sig att det är de inte utan det dröjer till 15.00. Hur som helst så bestämmer vi oss för att provköra bilen. Det är inte den vackraste bilen i carparken - hon har ju lite skavanker, hon är ju ändå 12 år gammal och har tuffat på i ett antal mil. Dock har man skött förslitningsdetaljerna på henne, kamremmen är bytt för 1 år sedan och alla andra förslitningsdelar är utbytta. Nu är det så att jag måste kolla bromskivorna för hon hackar lite när man bromsar men hade ett rent besiktningsprotokoll från 3 mars. Jag och försäljaren funderade över varför man lägger ner så mycket pengar på en bil flera år i rad (alla specificerade kvitton var med) för att sen sälja av den? Men inte mig emot...
De små reporna är sådant som är lätt att fixa och färg är redan beställd på Ford :). Ett nytt vänster bakljus är lokaliserat på skroten. Nya vinter- och sommardäck ingår i köpet - 15 tums :D. En fungerande stereo, 4 bra högtalare och lite småskavanker som man får leva med när man köper en begagnad bil. Och den har ett legitimt fel i denna familj - naturligtvis har den en låsmekanism som inte fungerar riktigt som den ska - man måste låsa upp på passagerarsidan ;P. Men som storprinsessan sa: Det är inte en Pebblesbil om den inte har ett fel på någon av dörrarna :)
Så jag slog till och var således tillbaka till utgångspunkten: En FORD !!! Jag tog körkort i nostalgibilen (se tidigare inlägg) och Gezzie var en Ford - en fin silverfärgad Escort. När jag jobbade på AV-centralen hade kommunen upphandling på Ford och vi var en av avdelningarna som tillhörde Barn- och skola som hade en egen bil för att kunna åka ut och serva ljud- ljus- och bildanläggningar när det behövdes. Jag älskade att få vara den som fick åka för då fick jag köra vår röda FOCUS !!!
Min Ford Focus är av årsmodell 2000 - uttagen i augusti. En 2.0 med 130 hk. En blå (har aldrig haft en blå bil förut) och jag har återgått till kombi :) Jag är nöjd med priset - försäljaren förklarade att de tänkt att lägga ut den för 10.000 mer än vad dom la ut den för men då skulle den bli stående längre. Bilaffärer i Stockholm brukar åka ut och köpa dem och sen rusta upp dem för att sälja dem för ca 10.000 mer och dom hade gjort ett test med denna bilen för att se om en privat köpare från storbyn dök upp - och det gjorde ju jag - samma dag som de la ut den :). Han prutade tom 1.000 helt själv. Kollade på nätet och jovisst - de brukar kosta runt 16- till 25.000 kronor och jag betalade 10.000 :)
Sen åkte vi ut och sa adjö till Rultan och tog med alla saker, backen med verktyg, Ramses fasthållare, min lilla djävul och allt det andra :( Vila i frid min fina Rulta - du var en rolig bil, som en liten gocart!
Vad jag döpt Forden till? Registreringsbokstäverna formade sig på 0 sekunder till Rohypnol - så hon heter Rohyppan :))
Ett..
... förtydligande:
Jag har förstått att någon hålls till svars för det jag skriver och jag vill därför skriva följande:
Den uppmärksamme har sett att i min länksamling har jag en länk till en mansjour.
Inom mansjourer arbetar man med män som blivit utsatta för våld inom förhållande - i de flesta fall kvinnor som helt enkelt slagit sin man eller psykiskt tryckt ner densamme. Inom dessa förhållanden finns ofta barn som far väldigt illa för inget barn vill att deras föräldrar skall bråka och de vill i de allra flesta fall ha båda sina föräldrar i sitt liv.
För det mesta när man väljer att engagera sig träffar man mycket folk, har roligt och man utbyter erfarenheter med varandra. När man engagerar sig inom en jour för misshandlade män får man tyvärr se -och får kunskap om att det samhälle man lever i inte är rosenrött eller svart och vitt - det innehåller tyvärr en massa gråzoner. Men visst innehåller detta engagemang väldigt många roliga skratt och erfarenhetsutbyte.
I den gråzon jag befinner mig står mannen med sina barn i centrum och i de alla flesta fall är kvinnan förövaren men det handlar även om samkönade förhållanden. Och kvinnor - dom kan vara precis lika jävliga som män - tro inget annat. Tyvärr går ofta dessa kvinnor även på sina barn och barnen får skador på både psyke och sår på händerna och andra ställen. En avskyvärd situation helt enkel, I vårt samhälle har vi flera väl uppbyggda kvinnojouren dit mamma och barn är välkomna men när det gäller män med barn i samma situation finns ofta ingen lösning att erbjuda och det är baserad på frivilliga som kan ställa upp.
Samhället vi lever i har även en väldig massa fördomar om väldigt många saker. Bland annat har många en snedvriden inställning om att det endast är män som är förövare inom ett förhållande. Detta är fel! En kvinna kan ha precis samma psykologiska diagnoser som män som är förövare har, de kan slå oerhört hårt men använder oftare tillhygge att slå med än män, troligen för att kompensera bristen på ren muskelstyrka. En kvinna använder oftare psykologiska nedtryckningsmetoder än män. Anmälningarna om misshandel ökar i vårt samhälle - både från kvinnor och män. Under första kvartalet i Uppsala anmäldes 25 fall av misshandel av kvinnor - och 18 stycken av män - alla dessa inom ramen för ett förhållande. Tills för ett par tio år sedan var det lagligt för en make att slå sin fru samt att faktiskt våldföra sig på henne. Det är det inte längre och det går inte att hänvisa till att det är därför män i något större utsträckning slår kvinnor än vad kvinnor slår. Man måste ju hela tiden leva i nuet!
Väldigt många tänker inte heller på att "den" örfil som en kvinna delar ut till sin man av en eller annan anledning faktiskt även den är misshandel MEN den ses av "alla" som någonting som är helt okej och att mannen helt säkert var värd den. Det säger ofta männen själva - i varje fall till en början. Om det varit mannen som delat ut den till kvinnan reagerar i princip de flesta personer med att han misshandlat den stackars kvinnan. Det är precis lika synd om båda två - oavsett vem som är förövaren! Och det är förbjudet enligt lag!
Det är där som stödpersoner kommer in, man kan vara stöd åt någon, skriva något rad och lyssna på deras historia. Erbjuda en natt eller två till tex en far med barn, följa med som stöd vid besök hos soc, familjerätten, tingsrätten. Hjälpa till att skriva till olika instanser, men även en insändare om sin situation. Man kan fungera som mellanhand för tex överlämning av barnen vid ett fungerande växelvis boende.
Det man med andra ord gör är att man finns där för den som behöver hjälp och stöd.
När det kommer till detta känner jag ofta en avsmak för mitt eget köns beteende. Jag har träffat på vad som känns som totala avarter av kvinnor. Jag får höra berättelser om vuxna människors snedvridna behandling av en medmänniska - en människa de säger sig älska över allt annat som blandas med en nedbrytning av det mänskliga psyket. En psykologisk nedbrytning är lika förödande som en fysisk i det akuta skeendet men det tar långt längre tid att behandla effekterna av nedbrytandet. Det finns en talesätt bland de personer som lever/levt med en förövare: "Blåmärken bleknar, såren läker och det gör ont ett tag - det i själen lever man med varje dag i flera år".
I många av dessa förhållanden lever ofta barn. Barn som på intet sätt kommer undan den vuxnes vrede utan som lever mitt ibland det. Även om barnen är små så registrerar dom det som händer runt omkring dem. Men de blir även direkt utsatta i många osunda förhållanden. De kan bli ett substitut för den som kanske flyttade och får då, tyvärr, överta en stor del av det kränkande beteendet som varit mot pappan. Den som skulle vara den trygga blir på något sätt både trygghet - vem älskar inte sin mamma? men även den onde som skadar.
Sedan jag engagerat mig mer för männens situation har jag stött på de mest otroliga avarter av kvinnor. Men då mansjouren jag engagerar mig i även tar emot kvinnor har jag även träffat på historier om avarter av män.
Nu kommer då anledningen till detta inlägg -
De saker jag skriver om hur människor är mot varandra baserar sig i de flesta fall på det jag träffar på i mitt nätverkande. De föräldrar jag beskriver är inte någon speciell förälder, jag beskriver inte en person jag stött på - jag skriver undringar om hur man som förälder beter sig i vissa lägen - utifrån den kunskapsbank jag ständigt bygger på. Jag skriver det som kallas för en fiktiv berättelse med generella drag av inträffade händelser. Jag beskriver föräldrar som trycker ner sina barn och barnens far men mottagaren är inte någon speciell för jag skriver inte om en specifik man, kvinna eller barn. Jag skriver ner mina tankar utifrån det jag får berättat för mig, om vad dessa män träffat på. Men även om mina vänners berättelser och personer jag stött på själv genom HELA livet. Sen bakar jag ihop dessa ingredienser till en helt fiktiv händelse, utan någon person i åtanke. Den fiktiva berättelsen baserar sig alltid och uteslutande på inträffade händelser. Det är dessa mäns och deras barns berättelser. Det är deras frågor jag tar upp, deras undringar och deras tillvaro. De är med sanningen överensstämmande i hur ett beteende KAN se ut hos en förövare men själva berättelsen handlar inte om någon speciell person. Ibland får jag ett önskemål om - "kan du inte skriva om det här". Som mannen som satt och berättade om hur illa han tyckte om kvinnorna i hans släkt som alltid slog sig själva för bröstet och var så "väldigt" bra, hur de skriker och domderar medan deras män, barn och andra personer bara önskade att de skulle landa på jorden och bete sig som folk. Dessa kvinnor tangerar en av mina bästa vänner i min uppväxt så självklart skrev jag om det.
Deras, jourens och min förhoppning är att om så bara en kvinna som läser här får sig en tankeställare om sitt eget beteende (ofta är det så att man inte får en aha-upplevelse förrän man ser den från en annan synvinkel). En tanke som leder till förbättring i beteende. Det är väldigt vanligt att kvinnor som känner igen sig tar det som om man skrivit om just dom. Det är väldigt vanligt att män tar till sig det som skrivits som om det handlar om dom. Det tillhör det mänskliga psyket att leta efter gemensamma beröringspunkter.
Ibland tangerar skrivandet om kvinnors avarter även personer som funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. Däribland en del vänner från högstadiet, gymnasiet och tiden till då jag fick prinsen. Ja, vänner. Det är någon granne man till slut gjort en orosanmälan om. Det är helt enkelt människor runt omkring i samhället. Eller före detta vänner då jag medvetet valt bort dom ur mitt liv på grund av hur de är som personer men även som föräldrar. Vad som utspelar sig mellan dom och deras bihang skiter jag i men jag har tillbringat många timmar i mitt liv tröstandes barn som undrar varför mamma är så elak mot dom och det gör ont i mitt hjärta. De är bara barn! Och de är värda allt gott i världen och är värda att behandlas med respekt. Det händer ett barn bett mig skriva om hur föräldrar INTE ska bete sig. Jag tröstade ett barn senast förra veckan. Och deras situation måste uppmärksammas.
Att skriva och upplysa är en av de viktigaste redskapen som finns i hopp om förändring.
Med detta inlägg vill jag säga följande till den som håller en oskyldig människa ansvarig för det jag skriver:
Jag skriver inte om dig över huvud taget. Du finns inte i min värld. Jag lever mitt liv lycklig med de människor jag älskar och som älskar mig runt omkring mig. Mitt liv baserar sig aldrig på de negativa händelserna i mitt liv utan de positiva är de som jag väljer att minnas. Och jag går vidare på min livsväg med framförsikt och häckar inte i det gamla mer än nödvändigt. Min historia formar mig till den jag är och framtiden är min att leva.
Jag skulle uppskatta om personen i fråga slutade att ställa sig själv i fokus och helt enkelt inser att i min värld finns du inte, du är inte viktig, du existerar inte, jag bryr mig inte om dig över huvud taget...
Tjing, tjing - nu ska jag ut och njuta i solen och köpa mig en "ny" bil :D
Jag har förstått att någon hålls till svars för det jag skriver och jag vill därför skriva följande:
Den uppmärksamme har sett att i min länksamling har jag en länk till en mansjour.
Inom mansjourer arbetar man med män som blivit utsatta för våld inom förhållande - i de flesta fall kvinnor som helt enkelt slagit sin man eller psykiskt tryckt ner densamme. Inom dessa förhållanden finns ofta barn som far väldigt illa för inget barn vill att deras föräldrar skall bråka och de vill i de allra flesta fall ha båda sina föräldrar i sitt liv.
För det mesta när man väljer att engagera sig träffar man mycket folk, har roligt och man utbyter erfarenheter med varandra. När man engagerar sig inom en jour för misshandlade män får man tyvärr se -och får kunskap om att det samhälle man lever i inte är rosenrött eller svart och vitt - det innehåller tyvärr en massa gråzoner. Men visst innehåller detta engagemang väldigt många roliga skratt och erfarenhetsutbyte.
I den gråzon jag befinner mig står mannen med sina barn i centrum och i de alla flesta fall är kvinnan förövaren men det handlar även om samkönade förhållanden. Och kvinnor - dom kan vara precis lika jävliga som män - tro inget annat. Tyvärr går ofta dessa kvinnor även på sina barn och barnen får skador på både psyke och sår på händerna och andra ställen. En avskyvärd situation helt enkel, I vårt samhälle har vi flera väl uppbyggda kvinnojouren dit mamma och barn är välkomna men när det gäller män med barn i samma situation finns ofta ingen lösning att erbjuda och det är baserad på frivilliga som kan ställa upp.
Samhället vi lever i har även en väldig massa fördomar om väldigt många saker. Bland annat har många en snedvriden inställning om att det endast är män som är förövare inom ett förhållande. Detta är fel! En kvinna kan ha precis samma psykologiska diagnoser som män som är förövare har, de kan slå oerhört hårt men använder oftare tillhygge att slå med än män, troligen för att kompensera bristen på ren muskelstyrka. En kvinna använder oftare psykologiska nedtryckningsmetoder än män. Anmälningarna om misshandel ökar i vårt samhälle - både från kvinnor och män. Under första kvartalet i Uppsala anmäldes 25 fall av misshandel av kvinnor - och 18 stycken av män - alla dessa inom ramen för ett förhållande. Tills för ett par tio år sedan var det lagligt för en make att slå sin fru samt att faktiskt våldföra sig på henne. Det är det inte längre och det går inte att hänvisa till att det är därför män i något större utsträckning slår kvinnor än vad kvinnor slår. Man måste ju hela tiden leva i nuet!
Väldigt många tänker inte heller på att "den" örfil som en kvinna delar ut till sin man av en eller annan anledning faktiskt även den är misshandel MEN den ses av "alla" som någonting som är helt okej och att mannen helt säkert var värd den. Det säger ofta männen själva - i varje fall till en början. Om det varit mannen som delat ut den till kvinnan reagerar i princip de flesta personer med att han misshandlat den stackars kvinnan. Det är precis lika synd om båda två - oavsett vem som är förövaren! Och det är förbjudet enligt lag!
Det är där som stödpersoner kommer in, man kan vara stöd åt någon, skriva något rad och lyssna på deras historia. Erbjuda en natt eller två till tex en far med barn, följa med som stöd vid besök hos soc, familjerätten, tingsrätten. Hjälpa till att skriva till olika instanser, men även en insändare om sin situation. Man kan fungera som mellanhand för tex överlämning av barnen vid ett fungerande växelvis boende.
Det man med andra ord gör är att man finns där för den som behöver hjälp och stöd.
När det kommer till detta känner jag ofta en avsmak för mitt eget köns beteende. Jag har träffat på vad som känns som totala avarter av kvinnor. Jag får höra berättelser om vuxna människors snedvridna behandling av en medmänniska - en människa de säger sig älska över allt annat som blandas med en nedbrytning av det mänskliga psyket. En psykologisk nedbrytning är lika förödande som en fysisk i det akuta skeendet men det tar långt längre tid att behandla effekterna av nedbrytandet. Det finns en talesätt bland de personer som lever/levt med en förövare: "Blåmärken bleknar, såren läker och det gör ont ett tag - det i själen lever man med varje dag i flera år".
I många av dessa förhållanden lever ofta barn. Barn som på intet sätt kommer undan den vuxnes vrede utan som lever mitt ibland det. Även om barnen är små så registrerar dom det som händer runt omkring dem. Men de blir även direkt utsatta i många osunda förhållanden. De kan bli ett substitut för den som kanske flyttade och får då, tyvärr, överta en stor del av det kränkande beteendet som varit mot pappan. Den som skulle vara den trygga blir på något sätt både trygghet - vem älskar inte sin mamma? men även den onde som skadar.
Sedan jag engagerat mig mer för männens situation har jag stött på de mest otroliga avarter av kvinnor. Men då mansjouren jag engagerar mig i även tar emot kvinnor har jag även träffat på historier om avarter av män.
Nu kommer då anledningen till detta inlägg -
De saker jag skriver om hur människor är mot varandra baserar sig i de flesta fall på det jag träffar på i mitt nätverkande. De föräldrar jag beskriver är inte någon speciell förälder, jag beskriver inte en person jag stött på - jag skriver undringar om hur man som förälder beter sig i vissa lägen - utifrån den kunskapsbank jag ständigt bygger på. Jag skriver det som kallas för en fiktiv berättelse med generella drag av inträffade händelser. Jag beskriver föräldrar som trycker ner sina barn och barnens far men mottagaren är inte någon speciell för jag skriver inte om en specifik man, kvinna eller barn. Jag skriver ner mina tankar utifrån det jag får berättat för mig, om vad dessa män träffat på. Men även om mina vänners berättelser och personer jag stött på själv genom HELA livet. Sen bakar jag ihop dessa ingredienser till en helt fiktiv händelse, utan någon person i åtanke. Den fiktiva berättelsen baserar sig alltid och uteslutande på inträffade händelser. Det är dessa mäns och deras barns berättelser. Det är deras frågor jag tar upp, deras undringar och deras tillvaro. De är med sanningen överensstämmande i hur ett beteende KAN se ut hos en förövare men själva berättelsen handlar inte om någon speciell person. Ibland får jag ett önskemål om - "kan du inte skriva om det här". Som mannen som satt och berättade om hur illa han tyckte om kvinnorna i hans släkt som alltid slog sig själva för bröstet och var så "väldigt" bra, hur de skriker och domderar medan deras män, barn och andra personer bara önskade att de skulle landa på jorden och bete sig som folk. Dessa kvinnor tangerar en av mina bästa vänner i min uppväxt så självklart skrev jag om det.
Deras, jourens och min förhoppning är att om så bara en kvinna som läser här får sig en tankeställare om sitt eget beteende (ofta är det så att man inte får en aha-upplevelse förrän man ser den från en annan synvinkel). En tanke som leder till förbättring i beteende. Det är väldigt vanligt att kvinnor som känner igen sig tar det som om man skrivit om just dom. Det är väldigt vanligt att män tar till sig det som skrivits som om det handlar om dom. Det tillhör det mänskliga psyket att leta efter gemensamma beröringspunkter.
Ibland tangerar skrivandet om kvinnors avarter även personer som funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. Däribland en del vänner från högstadiet, gymnasiet och tiden till då jag fick prinsen. Ja, vänner. Det är någon granne man till slut gjort en orosanmälan om. Det är helt enkelt människor runt omkring i samhället. Eller före detta vänner då jag medvetet valt bort dom ur mitt liv på grund av hur de är som personer men även som föräldrar. Vad som utspelar sig mellan dom och deras bihang skiter jag i men jag har tillbringat många timmar i mitt liv tröstandes barn som undrar varför mamma är så elak mot dom och det gör ont i mitt hjärta. De är bara barn! Och de är värda allt gott i världen och är värda att behandlas med respekt. Det händer ett barn bett mig skriva om hur föräldrar INTE ska bete sig. Jag tröstade ett barn senast förra veckan. Och deras situation måste uppmärksammas.
Att skriva och upplysa är en av de viktigaste redskapen som finns i hopp om förändring.
Med detta inlägg vill jag säga följande till den som håller en oskyldig människa ansvarig för det jag skriver:
Jag skriver inte om dig över huvud taget. Du finns inte i min värld. Jag lever mitt liv lycklig med de människor jag älskar och som älskar mig runt omkring mig. Mitt liv baserar sig aldrig på de negativa händelserna i mitt liv utan de positiva är de som jag väljer att minnas. Och jag går vidare på min livsväg med framförsikt och häckar inte i det gamla mer än nödvändigt. Min historia formar mig till den jag är och framtiden är min att leva.
Jag skulle uppskatta om personen i fråga slutade att ställa sig själv i fokus och helt enkelt inser att i min värld finns du inte, du är inte viktig, du existerar inte, jag bryr mig inte om dig över huvud taget...
Tjing, tjing - nu ska jag ut och njuta i solen och köpa mig en "ny" bil :D
tisdag 3 april 2012
Solen lyser och
... Pebbles är glad och spritter av livslust. Men hon är även rätt så bedrövad över att en del människor (i detta fall läs en mamma) inte kan se vad de gör mot sina barn. Men vi tar det glada först - livsglädjen och sprittandet i kroppen :) Efter ett par dagars ostadigt väder (och det kommer säkert tillbaka) med snö, minusgrader och snöslask har snön åter smält bort och i morse var mina underbara lila krokusar tillbaka tillsammans med snödropparna. Trängs med krokusarna gör övriga perenner och överallt nu så kommer tulpanknopparna upp :D. Jag är helt tokig i tulpaner och har tydligen varit det enda sen jag var liten stinta. Redan som liten fick jag tulpaner i present av mor och far och den som vill göra mig riktigt glad hoppar nog nästan över rosorna och ger mig en bukett tulpaner eller två istället! Det gör mig jättelycklig. I rabatterna har jag satt gula, röda, lila, svarta, polkagrisfärgade, gulröda, gröna (?) och rosa tulpaner (men även kanske någon annan färg). Olika sorter, höjder och blomningstid. Och när de börjar blomma kommer jag att njuta utav bara sjutton av min blomsterprakt. Och så kan jag ju rensa lite medan jag njuter av dem och göra i ordning för sommarblommorna. Sätta fröerna som ska sås direkt på plats och sen ska jag köra ner lite jordförbättring i trädgårdslandet och sen plantera potatisen för det visade sig ju vara ett oerhört lyckat projekt :)
Idag har vi varit först ute på Rådmansölandet och lämna in bil och få en lånebil. Det är nog det bästa med att ha en pappa som fortfarande jobbar och som är oerhört social som människa. Vet ju att det är så att inom branscherna så känner man ju varandra och då man har ett ovanligt namn, är oerhört duktig och då den här sociala biten så känner man folk. Över hela kommunen... När jag växte upp var jag Ärtan och Minis lillasyster (något jag tom träffade på på krogen i Sollentuna när jag bodde där - man var verkligen off limits...). Sen blev jag min "egen" när vi flyttade ut till Ön men nu är jag både min egen men även Ärtans dotter... men pappa är å andra sidan Pebbles pappa :) Hur som helst, efter hämtning av lånebil skjutsade vi Lillprinsessan till skolan (hon hade missat bussen) och sen gick vi på stan, jag och Storprinsessan med bihang. Tänk så trevligt det är att strosa omkring och visa honom vart både jag och Storprinsessan är uppvuxen. De var i skolan som både jag och Storprinsessan gått i medan jag stod och mindes hur Yvonne, även kallad MexiMulle, satte upp stora affischer med foton på mig och urklippta idiotiska tidningsutklipp - har dom fortfarande kvar, hittade dom nu när vi gjorde i ordning inne i Posten. Barnen tyckte det var hur roligt som helst att se dom :) Vi åt lunch på Chinarestaurangen nere på byn, var på handarbetsaffären och dregglade över vackra broderier och garner. Tittade på kläder men den enda som hittade någonting var Storprinsessan som köpte in sig på en lika snygg BH som jag har. Men jag undrar om jag inte ska köpa en likadan... den var så snygg :P... I kväll är det sång och genomgång inför konserten vi ska ha om 2 veckor :) men innan dess blir det Spenatsoppa med ägg till middag - betar igenom Storprinsessans meny som jag har fått för veckan... igår Lasagne, idag Spenatsoppa, sen kommer Korv Stroganoff, Spagetti och köttfärssås, Våfflor och något mer :)
Och så var det bedrövadbiten...
Vad är det som gör att föräldrar använder sina barn i elakt spel för att få sin egen vilja igenom utan att tänka på vad som faktiskt är det bästa för barnen? Vad är det som gör att föräldrar skriker åt sina barn och tex använder ord som "är" för vuxna, skriker åt dom i affären om dom inte gör som föräldern vill eller skriker åt sina barn tills de börjar backa, gråta och går in i sitt rum...? Och sen när föräldern lugnat ner sig beter sig den som om ingenting har hänt - och förväntar sig att barnet ska ha "glömt" allt? Förstår de inte att barnen faktiskt far illa av den behandlingen? Uppenbarligen inte...
Nä, tjing tjing - nu lite äggkokning!
Idag har vi varit först ute på Rådmansölandet och lämna in bil och få en lånebil. Det är nog det bästa med att ha en pappa som fortfarande jobbar och som är oerhört social som människa. Vet ju att det är så att inom branscherna så känner man ju varandra och då man har ett ovanligt namn, är oerhört duktig och då den här sociala biten så känner man folk. Över hela kommunen... När jag växte upp var jag Ärtan och Minis lillasyster (något jag tom träffade på på krogen i Sollentuna när jag bodde där - man var verkligen off limits...). Sen blev jag min "egen" när vi flyttade ut till Ön men nu är jag både min egen men även Ärtans dotter... men pappa är å andra sidan Pebbles pappa :) Hur som helst, efter hämtning av lånebil skjutsade vi Lillprinsessan till skolan (hon hade missat bussen) och sen gick vi på stan, jag och Storprinsessan med bihang. Tänk så trevligt det är att strosa omkring och visa honom vart både jag och Storprinsessan är uppvuxen. De var i skolan som både jag och Storprinsessan gått i medan jag stod och mindes hur Yvonne, även kallad MexiMulle, satte upp stora affischer med foton på mig och urklippta idiotiska tidningsutklipp - har dom fortfarande kvar, hittade dom nu när vi gjorde i ordning inne i Posten. Barnen tyckte det var hur roligt som helst att se dom :) Vi åt lunch på Chinarestaurangen nere på byn, var på handarbetsaffären och dregglade över vackra broderier och garner. Tittade på kläder men den enda som hittade någonting var Storprinsessan som köpte in sig på en lika snygg BH som jag har. Men jag undrar om jag inte ska köpa en likadan... den var så snygg :P... I kväll är det sång och genomgång inför konserten vi ska ha om 2 veckor :) men innan dess blir det Spenatsoppa med ägg till middag - betar igenom Storprinsessans meny som jag har fått för veckan... igår Lasagne, idag Spenatsoppa, sen kommer Korv Stroganoff, Spagetti och köttfärssås, Våfflor och något mer :)
Och så var det bedrövadbiten...
Vad är det som gör att föräldrar använder sina barn i elakt spel för att få sin egen vilja igenom utan att tänka på vad som faktiskt är det bästa för barnen? Vad är det som gör att föräldrar skriker åt sina barn och tex använder ord som "är" för vuxna, skriker åt dom i affären om dom inte gör som föräldern vill eller skriker åt sina barn tills de börjar backa, gråta och går in i sitt rum...? Och sen när föräldern lugnat ner sig beter sig den som om ingenting har hänt - och förväntar sig att barnet ska ha "glömt" allt? Förstår de inte att barnen faktiskt far illa av den behandlingen? Uppenbarligen inte...
Nä, tjing tjing - nu lite äggkokning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)