Har haft ett inlägg på fingrarna hela dagen idag... men det har ändrat sig hela tiden. Skulle jag få ur mig allt jag vill skriva så skulle det bli en mängd inlägg med dagens datum på... typ!

Nu säger jag typ, dottern säger väl och när jag var typ 16 sa jag lixom.... i varannan mening. Till föräldrarnas stora vansinne. Då förstod jag dem inte men det gör jag nu då jag får samma spel på dotterns väl. Mina föräldrar var nog rätt stränga men med den fördelen att jag visste vad som gällde redan från början. De gjorde även en sak som jag "bjudit" mina barn på och det är att jag kunde "skylla på att mina föräldrar vill inte att jag ska göra det eller det" när de egentligen inte hade en aning om vad som var på G. Jag använde alltså mitt egna, sunda förnuft för att backa ur någonting men för att inte förlora ansiktet inför kompisarna (ja, det var ju på den tiden kompisarna var bara så viktiga) men jag skyllde det på att mina föräldrar sa nej. Anseendet i behåll och jag hemma :) Helt perfekt alltså! Jag ger mina barn samma skydd som jag fick. Kompisar är viktiga men man ska alltid försöka vara sann mot sig själv och det bästa av två världar är väl okej att ha?

Dagen idag började sent för mig. Jag somnade inte förrän klockan var halv 6 i morse! Jag var så irriterad, förbannad, tillfreds och en massa andra känslor som igår fick plats i mitt inre. Med andra ord så fick inte sömn plats inatt. En bidragande orsak var nog även att jag fastnade framför den förträffliga filmen "Andarnas hus". Den är egentligen rätt hemsk när man tänker på den militärkupp i filmen som speglar den militärkupp som Chile gick igenom 1973 då Allende störtades och Pinochet tog makten. När jag ser filmen känner jag också grunden till mitt egna politiska engagemang som ju står fast på grunden om Frihet, Jämlikhet och Broderskap.

Så jag vaknade helt enkelt inte förrän kl 14.00 (!). Jajjemen, morsan kan hon! Men faktum är att jag var fortfarande lika irriterad när jag vaknade. Blandat med annat. Dagen har pendlat fram och tillbaka. Den började även med en diskussion på FB om hur kvinnor (främst) har en tendens till att ignorer det faktum att även män misshandlas. Jag tycker (naturligtvis) att den kampanj som Aftonbladet har om att den misshandel som föregår i Sverige av kvinnor är jättebra! Däremot så "glöms" ofta de andra förhållandena bort. Det förekommer misshandel av partners i alla olika typer av förhållanden - misshandel är inte könsbundet som det tyvärr framställs ibland. För många år sen var jag på en föreläsning om bla misshandel och redan där uppmärksammades den snedvridningen. Misshandel förekommer i kvinna/kvinna, man/man och kvinna/man förhållanden och den är inte könsbunden. Däremot är misshandel inom kvinna/kvinna ("men två väna små kvinnor misshandlar ju inte varandra), man/man ("2 starka karlar pucklar ju inte på varandra") och kvinna mot man ("men vad är det för karl som inte kan försvara sig mot sin kvinna?") mindre känt och pratas mindre om. Det är tyvärr mer skuldbelagt än misshandeln av kvinnor och tas mer sällan på allvar, ignoreras av polis och sjukvården. Jag var med i en undersökning en gång på en vårdcentral som handlade om bemötande på vårdcentraler och frågor man får. Den visade, precis som undersökaren misstänkte, att okunskapen om misshandel är mycket stor inom sjukvården vad gäller kvinnor och i övriga förhållanden i synnerhet...

Sorgligt... Jag känner personer från olika världar och konstellationer som utsatts för våld. Kvinnan som levde med en kvinna fick aldrig en fråga om sina skador som hon kom till akuten med utan man svalde hennes bortförklaringar utan omsvep. Lite som känslan att "jaja, hon är ju flata, små timida översexuella varelser". Hemskt bemötande och totalt oientelligent men men. Mannen som även han kom in med skador gång efter annan stämplades som slagskämpe ända tills den gången han kom in allvarligt knivskuren av sin kvinna och livet hängde på en skör tråd för honom. Under polisförhör och rättegång kom allt fram men han fick frågan om varför han inte slog tillbaka??? Men hallå? Ungefär samma bemötande fick den homosexuelle manlige vännen med den skillnaden att han sexuellt blev jämförd med den översexuella flatan. Ignoranta och idiotiska ställningstaganden!

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg i debatten? Jo, att misshandel är faktiskt inte könsbundet och det förekommer tyvärr inom alla olika typer av förhållanden. Att på något sätt, fysiskt eller psykiskt, utsättas för misshandel är oerhört skuldbelagt för den som utsätts för det. Det viktigaste när någon väl börjar prata om det, på sjukhuset, kvinnojouren, mansjouren, kvinnofridssamordnaren eller vem det nu är som någon börjar att prata med är att det tas på allvar. Att det inte ignoreras. Att man ger stöd. Att man blir lyssnad på. Stöd är alla människor värda. Tyvärr är julhelgen en av helgerna då landets jourer fylls med människor som blivit misshandlade av någon de litar på. För mycket sprit eller droger. För lite tillit. För lite insikt. Anledningarna är många - men ingen typ av misshandel får ignoreras. Därför säger jag att Aftonbladets engagemang är jättebra - jag bara önskar att de vidgat vyerna lite till att det skulle handla om alla! Jag önskar att fler än jag engagerade sig i att hjälpa alla de som far illa i förhållanden. Oavsett kön.

När jag väl fått fram detta budskap - där jag till slut fått alla med mig :D så började dagen kännas riktigt bra!

Kram på er alla!

Dumdidumdidum.... Mitt i sorg kan det komma förbi små glädjeämnen som biter sig fast. Det kan vara i princip vad som helst som triggar det. Oavsett händelser i livet så tror jag att man måste kunna se livets små glädjeämnen. När den förmågan försvinner tror jag människan är riktigt illa ute.

Det är ju lite konstigt att jag är glad idag av alla dagar då jag åkte på dom där f*ckin' ventilerna. Eller glad är väl kanske fel att säga. Tillfreds på något sätt. Den enda känslan jag kan jämföra det med tror jag är att det är som så efter att jag har haft sex (ja, faktiskt). Jag såg något idag som fick mig att le stort och titta storögt och det fick mig att känna mig bra och levande :D.

Sådana små saker får mig att må bra :)

I mitt hjärta...

... finns det rum för många.
I olika ställningar, olika former, olika orsaker.

Där finns familjen - de älskade barnen :)
Man får väl stoppa in föräldrar och brodern där med.
En del övrig släkt finns det med.
Sniffisen får väl glida in också.

En del vänner finns även i mitt hjärta.
Både kvinnor och män.
Hjärtevännerna finns.
Och jag älskar dom som vänner.

I mitt hjärta finns det även rum för 1 man.
Alltid bara 1 man.
Inte 2, 3 eller 4.
Utan 1.

Att älska innebär kärlek.
Att älska innebär tillit.

Att älska med någon...
är för mig sammanbundet med att jag älskar.
Det är precis lika enkelt som det där med att älska.

Principer... jo, så är det nog.
Men man ska ju vara så sann mot sig själv som det går.

Så jag fortsätter att älska barnen.
Jag ska fortsätta älska familjen.
Jag ska fortsätta älska mina vänner.
Och några andra få personer...

På de olika sätt jag älskar!

Tjoho... och här går det undan...

... eller vad tusan man ska kalla det för...

Nanade tidigt igår för jag visste att jag skulle upp idag. Efter att ha kämpat med den däringa armen bestämde jag mig för att faktiskt åka till läkaren idag. Jag skulle iofs ändå dit då jag behövde ny medicin. Nu visade det sig att de problem jag hade denna gång nog inte härrörde sig från Herr Dercum utan nu ska jag på provtagning på fastande mage nästa vecka. Det gjorde helvetiskt ont när min läkare försökte lyfta armen. Om det fortsätter så... fortsätter det. Typ!

Förbi föräldrarna en sväng och sen in på Coop för att handla. 3 köttbuljongtärningspaket för 35:- blev 3455:- i skannern... på något sätt kändes det inte speciellt rätt, haha... Tog mig förbi systembolaget (ja, det är sant) och köpte den minsta flaskan med mousserande som fanns och den kommer säkert inte ens bli uppdrucken utan det blir väl som vanligt att kolsyran får försvinna och så använder jag drycken i någon matlagning... Lite reatittning och inköp av lite underkläder :). Konstaterat att underkläder på Lindex kommer jag inte att köpa såvida jag inte vill... känna mig som 75 år... typ... tittar runt lite till och sen påbörjade jag resan hem med att åka in på macken för att lufta däcken. Det är då det händer.... på höger bakdäck!

Ventilf*nskapet hamnar i handen och luften bara åker ur däcket! Snabbt som sjutton in med ventilen igen, ser att det finns luft kvar i däcket... så det är bara att åka tvärs över gatan till gummiverkstaden. Och så gå in... "jo.. hm... kan ni hjälpa mig...?" Alltså, jag hatar det. Jag känner mig alltid mer blond när jag måste gå in så för de utgår alltid ifrån att man som kvinna (och blond) inte kan det där med bilar. Och jag är faktiskt rätt bra på dom... eller i varje fall inte urkass... Hur som helst, när deras kaffepaus var slut engagerade han sig i mina däcks ventiler. Nr 1 byttes, det var ju lixom nästan inget kvar. Vid koll av vänster fram visade det sig att... jo, men visst - f*nskapet läckte så det täcket åkte av och ventilen byttes. Aja... lika bra att kolla höger bak med och då stod han med den ventilen i handen! Så 3 stycken bytta ventiler blev dagens facit vad gäller bilen... för en liten nätt summa av 495:-. I julmånaden! Shit!!! Det fjärde bytte jag ju dagen innan julafton förra året då jag stod med det i handen. På samma mack. Och bytte ventil på samma gummifirma. Men nu ska jag väl inte behöva byta några ventiler på ett tag... hoppas jag :~)

Nu är jag och Rultan hemma i varje fall. Maten upplockad. Jag är så trött på att människor missförstår, lägger sig i, drar egna slutsatser och beter sig som asholes. Och nej, det kanske inte är just dig jag menar utan det kan vara en av de andra 78 personerna (typ... (igen). Eller helt enkelt inte någon speciell. Utan en känsla bara. En undran. Ett ställningstagande. Men min upplevelse är att de som tar mest illa vid sig är de som ofta känner sig träffade. Har man ingenting att vara orolig för så finns det ju ingen anledning att ens rycka på axlarna. Eller?

Egentligen hade jag tänkt att skriva om något helt annat just nu men vid närmare tanke så skippar jag det. Någon annan gång, någon annan dag, någon annan tid kanske jag ska göra det. Men inte nu...

Förbaskade arm!

Jag har en högerarm som inte vill kännas vid mig!
Eller jag kanske ska säga att jag känner den allt för mycket.
Lyft armen... nehej... det gör vi inte!
Känn armen - oh, jo det gör jag ty den gör allt för ont.
Men samtidigt så känner jag inte delen mellan armbåge och handled.
Den sticker det mer i när den känns.
Helt plötsligt kunde jag inte andas då hela bröstet sprängvärkte och samtidigt "försvann" hela armen
innan den började sprängvärka.

Det är inte så smart att skriva då kanske... men det fungerar för tillfället i varje fall.

Jag har en känsla av att det blir doktorn i morgon för nu börjar till och med jag bli orolig.

Livet med herr Dercum är inte så lätt för jag vet aldrig vad jag kan förvänta mig...

En annan sak som just slog mig - hur fanken ska jag få av mig kläderna i kväll?
Vid sådana här tillfällen önskar jag att min hjärtas när fanns här...

Det är förbaskat skönt...!

... på väg in i duschen.... man måste ju bli ren ibland.. haha... Jaja! Tar med mig kläder och i handen hade jag en sån där Skvallerblaska som jag köpt här om dagen men inte läst än. Tror ni att jag duschade? Nej... nej...

Väl stående där så utan att jag tänkt på det hade jag lagt ner en väldoftande badoljekula och hällt i badskum... För att duscha??? Hjärnan hade på något sätt där bestämt sig för att jag skulle bada. Ett undermedvetna kanske, jag vet inte. Kanske för att jag har haft ont i musklerna idag och att det brukar hjälpa med ett hett bad? Keine anung! Men det blev ett långt, skönt bad :)

Jag låg där i badet och läste om alla kändisar som jag inte är ett dugg avundsjuk på, snarare tycker jag att de är rätt patetiska faktiskt. Men ibland är det roligt att läsa om dom. Så det gjorde jag. Där i mitt högst oplaneraade men ack så sköna bad!

Men nu är jag ren i varje fall och det nyklippta håret är fixat med lite vax. Känns lite konstigt att ha en rufsig frisyr igen men jag vänjer mig nog :)

No one can make you into nothing

Nej, det är ju inte det!

Gnäll, gnäll... gnäll?

Jag vet inte riktigt faktiskt om det är gnäll. Jag får nog helt enkelt bestämma mig för att det inte är det. Det handlar ju ändå om mitt liv. Jag tror inte att mitt liv är speciellt roande för andra människor att läsa om. Däremot så kan det vara trevligt att läsa om vad man tycker om saker och ting ibland. Mitt liv har inte gått i en rak linje direkt... det har varit rätt krokigt om sanningen ska fram.

Redan som liten var jag en kämpe - när jag var 3,5 år hostade jag sönder mina halsmandlar och kräktes blod i massor. Som tur var är mina föräldrar som jag är, dvs att när barnen blir sjuka eller gör illa sig så tänker vi nästan äckligt rationellt. Jag tror att det är för skydda sig själv från att falla sönder när man ser någon man tycker om tex skada sig. Hur som helst stoppade mina föräldrar in mig i bilen, pappa körde och mamma satt med mig i baksätet med den gröna bunken. Jag kommer ihåg den gröna bunken där i baksätet. Jag kommer ihåg allt blod jag kräktes i den. När vi kom in till akuten försökte mina föräldrar förklara att jag kräktes blod i massor men ingen trodde på dom... ända tills läkaren till slut bad mig öppna munnen och sa tydligen någonting som enligt mina föräldrar lät "Herre Gud". Nu fick mina föräldrar springa genom kulvertar under sjukhuset med mig och sjukhuspersonal till någon avdelning. Jag minns inget av det då jag inte var speciellt medveten längre. När vi kom fram dit vi skulle kommer jag endast ihåg läkaren i den gröna rocken som bad mig öppna munnen. Vilket jag gjorde och kräktes blod över hela läkaren - i ansiktet, hals, överkropp. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var läskigt... Läkaren stoppade in någonting i min mun och konstaterade vad felet var. Det har mina föräldrar berättat. Det som hänt var att jag, som var förkyld och hostade mycket, hade hostat sönder mina halsmandlar (!). Någonting som inte tillhör vanligheterna tydligen. Eftersom att flera stora blodådror går vid dom så förlorade jag en hel del blod. Mamma och pappa fick lämna mig där på sjukhuset (på den tiden fick man inte stanna kvar med sina barn på sjukhuset). Jag låg där i 1 vecka och efteråt fick jag äta medicin i 6 månader och ta blodprov varje vecka i över 6 månader.

Det är ju inte konstigt att man avskyr att hosta och får panik när man har ont i halsen efter detta. Jag får verkligen panik så fort jag får ont i halsen. 2 gånger har jag tom hållit på att avlida av halsinfektioner och läkarna tror att det beror på de ärrvävnader jag har i halsen efter sönderhostandet och tydligen är ärren för grova för att rättas till av ett borttagande av halsmandlarna.

Så det är inte bara utanpå mina ärr syns. De finns även inom mig. På flera sätt om jag ska vara ärlig. En dag ska jag börja beta av de själsliga ärr jag har. Berätta om hur det känns känslomässigt att bli degraderad till en byracka. Berätta hur det känns när någon försöker få en att berätta om orsaken. Berätta hur det känns att ha vetskap om alla lögnerna man fått sig till livs faktiskt är lögner och att de kommer... från höger och vänster. Försök till att söndra helt enkelt. Det är verkligen tragiskt när människor berättar eller ljuger i syfte att göra en annan människa illa eller försöker framställa sig själv som "oj, vad jag är bra till skillnad från den/den/den". Försöka beskriva hur det känns att vilja men inte kunna. Någon dag ska jag ta mod till mig och skriva ned historien. Utan omskrivningar. Med glädje och sorg.  Från min synvinkel.

Och nu har jag bestämt mig. Tufft, jobbigt, ledsamt, framförsikt. Det fixar sig nog!

Mitt nu

Ett skimrade leende och gnistrade ögon
Säger allt på tusen plan
Som solens ljus likt snöflingan på fönstret 


Det värmer lika mycket och lika djupt
Lika skärade som tårar gör


Det ansiktet är Upphöjande
Stämningsböjande, hjärtaskärade
Fonetiskt, utsökt och hemskt rogivande
och Farligt...


Det förgyller våra liv - skapar kärleken, stjärnorna och djupen
Tårarna
Livets stora mening i den störta gåtan

Leendet
Tänder ljuset där borta och det är ditåt jag vandrar

Mitt i

Jag isolerar mig från samhället. Den gråa dimman som lägger sig över Peking och skymmer solen. 
Jag vet inte riktigt vart jag är. 
Jag försöker fokusera för att förstå vad mina ben springer ifrån?
Precis som mina tankar, bara springer runt. Som om det var en 800 meters tävling.
För att inte tala om huvudvärken, som någon slår en hammare i tinnigen.
Det blir värre och värre. Dimman gör det svårt för er att se mig. 
Också för att jag gömmer mig från att bli sedd. Dimman är bara en illiution. 
Tårarna rinner som kranen på badkaret. Det blir svårt att se igen, 
och jag inser att jag aldrig var gömd. 
Människor bara går förbi ändå. 
Faller sakta ner mot marken då en mördare sticker mig med en kniv i ryggen.
Mitt på torget men fortfarande ser ingen. 
Hur jag ligger och kippar efter luft, eller kanske dimman. 

Mitt val

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker att hantera döden
för att hålla mig kvar
Men alla som känner henne vet att det är
den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma...
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu
så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper,
eller lättar bördorna hon bär,
har du möjlighet, gör ett besök...
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger… hur hon än mår
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Juldagen är en latdag då jag inte åker iväg någonstans. Idag kände det riktigt rätt då vi ju inte somnade förrän efter kl 03,30 och jag kunde bara inte sova efter kl 10.30. Snurr snurr i sängen skapade bara illamående så det blev till att gå upp, koka kaffe och äta skinkmackor med en perfekt julskinka! Konstigt... jag har aldrig misslyckats med min julskinka och nu har jag ju gjort... hm, 21 stycken i varje fall vet jag säkert. Även de jular jag inte gjort annan julmat så har jag i varje fall gjort en julskinka. Det ska bara vara så helt enkelt.

Det här är dagen då jag inte vill åka hemifrån utan bara vara. Ta det lugnt, läsa en bok, se en film eller göra någonting annat lugnt. Jag brukar inte laga någon mat utan vi äter det som finns i kylen, skinka och julgröt finns alltid där inne på juldagen. Idag kom mor och far förbi för att lämna det broderi som Storprinsessan glömde hos dom igår och så fick vi revbenspjällen, köttbullarna och prinskorvarna som var kvar sen igår så idag behöver jag inte ens tänka på det där med maten. Fördelen med att ha så stora barn som jag har är ju just att de klarar sig så bra själva och är fullt kapabla att gå till kylen helt själva för att hämta det dom vill ha. Helt perfekt helt enkelt!

Och idag, en sån där man som man egentligen bara mår illa, är trött och slut... så är jag bara trött, slut och illamående. Det är väl då med andra ord precis som det ska vara, haha :) Så då kanske livet är som vanligt... men det är det ju inte. Ibland har jag bara sån lust att spy ur mig allt... men det gör jag inte för det är lixom inte jag. Alls. Ibland låter det kanske som om jag tycker att jag är "Guds bästa barn" - vilket jag absolut inte är. Långt ifrån... Däremot har jag vissa starka principer som jag försöker leva efter och en av dom är att jag försöker att inte spy ut min galla. I varje fall inte offentligt och om jag mår riktigt taskigt så visst kan jag spy men i sådana fall utan namn och i generella termer. Men för det mesta så handlar det om mig själv och mina egna tillkortakommanden... och dom är ju fan så många!

Men det känns ju som så... Livet är inte mitt att leva ...

Julen firad!

Julafton har gått över till juldag, tidig morgon är väl den rätta tidsangivelsen.

Vi var hos mor och far, stackars mor som lagat så mycket mat. Efter att ha väntat på broder med familj så blev det äntligen mat. Julskinka, mammas egenhändigt gravad lax, köttbullar, den speciella currysillen. Och dopp i grytan - men det äter jag bara inte. Jag förstår inte hur man kan äta blött bröd. När jag var liten sparade mor alltid lite av spadet som jag drack istället men det har jag slutat med... Nu använder jag istället buljongen i mat som smakförstärkare, det blir supergott :)


Småskönheterna fick bla varsin ny mobiltelefon i julklapp - väldigt uppskattat :) Sen fick dom böcker och Lillprinsessan blev jätteglad för sina signerade böcker från Sofie Thrin Johansson och Simona Ahrnsted :) Halsduken som hon tittade på innan vintern kom fick hon i paket och hudkrämer från storasyster. Och fler böcker :) Prinsen fick skärp, ett armband som Storprinsessan klurade ut hur man gör (tack för hjälpen), böcker, Dumleaskar, XBox spel. Och storprinsessan fick ett halssmycke av sina syskon, ett halsband från mor,  nagellack och en del småsaker.

Och nu ... mamma fick vantar, strumpor, godisburkar (att ha medicin i i handväskan), lypsyl, plåster, cerat, godis,  en lekpåse, klistermärken att sätta på min lilla dator (och säkert något som jag glömt) och allt detta i sann Hello Kitty anda :D. Och sen bla  bok som heter Störst av allt är käleken, ögonsskuggor i mängd, sminkbortagningsmedel, 2 sminkväskor fulla med smink, en röd mugg som det står "God Jul", en cupcake att hänga i typ fönstret av Håvard :) och en cupcakeask av Hannas kompis Jorun. 5 nagellack och säkert saker jag glömt att skriva just nu. Det kändes rätt komiskt när tomten sa: mamma... mamma... mamma... mamma, mamma :) Men jag älskar ju små paket med kärlek och omtanke bakom och det var precis vad jag fick.

Det var trevligare än vad det "brukar" vara så vi var inte hemma förrän runt halv tolv så jag som tänkt att gå på midnattsmässan fick helt enkelt tänka om. Väl hemma fixade sig barnens mobiler helt med fungerande surf och katten var kelsjuk. Tände en brasa då vi tyckte det var lite kyligt och plockade bland våra julklapparr :)

Men nu börjar det väl bli dags att krypa ner i sängen!

Natti natt God Jul och suss gott <3

Tycker inte om...

... att ta stora beslut som jag inte vill ta...

Sådana där jobbiga beslut som man inte vill råka ut för helt enkelt.
Beslut som inte bara drabbar en själv utan i slutändan även andra människor.
Jag trodde inte att jag skulle vara tvungen att ta ett beslut så här, inte ensam
men nu är det som det är och jag får stå och leva med det efter att jag tagit det.

Blä helt enkelt!

Nej, nu får det bli inriktning mot det glada istället,
det är trots allt julafton idag. En julafton som jag firar med de jag älskar,
eller rättare sagt bland en del av de jag älskar.
Det finns tyvärr människor jag älskar som inte är hos mig av en eller
annan orsak. Självvalt eller inte? Tja, den som lever kanske kan utröna det.

Nu på med lite smink så att man kanske blir presentabel, ner med julklapparna
i påsar för vidare forsling till mor och far där julmiddag skall intas. Det fanns julklappar
att delas ut som inte blev utdelade i år. Tråkigt men sant! Men det blev så.
De blev helt enkelt kvar hos mig.

God Jul till alla som känner att dom är värda det, som varit snälla och ödmjuka.
Som ställt upp för sina nära och kära. Som fanns där för att visa kärlek till de som
behövde det och till dom som tog emot kärleken. Till alla de som är vuxna nog att
våga vara vuxna och till alla de som vågar vara vuxet barnsliga!

Kram!

Orkar inte...

Orkar inte stressa... orkar inte vara arg, ledsen, sur eller annat.

En sak jag är trött på är när människor princip bestämmer för mig hur jag känner. Hur jag tycker. Om jag är arg eller glad. I de nya medierna tolkas statusuppdateringar lite hur som helst...

Och jag blir så trött på det...

När jag och storprinsessan var och handlade julmat här om dagen stod det en man utanför affären och väntade på sin fru. Han log åt mig och storprinsessan när han hörde oss prata om någonting (kommer inte ihåg vad). Att han väntade på sin fru förstod jag när vi var på brödavdelningen för där mötte vi honom och hans fru. Jag skulle ta julknäcke och frun stressade som sjutton och bråkade på honom att han inte flyttade sig tillräckligt snabbt så att jag kunde ta mitt julknäcke. Jag log och sa "ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa". Han sken upp och frågade mig om jag var allvarlig? "Ja, det är klart svarade jag" med ett leende. För det är så jag känner. Jag har inte orken att låta energitjuvar ta upp min ork och stressa sönder mig.

Idag när vi var inne och handlade lite småsaker tutade bilarna på varandra för att de inte lämnade parkeringsplatserna tillräckligt snabbt varpå jag sa att "det man inte hinner med och absolut måste få gjort kanske man hinner i morgon. Annars är det bättre att låta det vara" och jag fick ett leende från kvinnan som lassade in en massa kassar i bilen bredvid.

På ett sätt handlar det nog om att jag kapslat in mig själv för att inte känna. Alla de känslor som ryms i mig accepteras ändå inte eller ignoreras så varför tillåta mig själv att känna dem? Nej, så jag fasar ut dem istället och fokuserar istället på att försöka duga som jag är - för något annat kan jag inte begära av mig själv helt enkelt...

Så nej - jag är inte arg. Inte sur. Jag är besviken men jag är väl inte värd annat i denna enkla värld. Jag är ändå rätt glad trots att jag har sorg. Jag är på något sätt tillfreds med mig själv.

Julkänslan får infinna sig med hjälp av familjens ultimata julsång:

Jag fryser om dina händer.
När du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att inte jag äger
en droppe blod som är min.

Nä, men det är väl så
att livet med glädje ej är för mig.
Känslan av tomhet nu mig fyller.
Händerna mina är kalla
och värmen försvann.
Ljuset blev till mörker
och ångesten till det varande.
Fattig utan dig, utan en värld
Fattig med allt blod jag ville ge till dig.

Ensamhetens lov,
tystnaden ekar i mitt hjärta.
Ett hjärta fullt av kärlek
blev ensamt kvar.
Det ekar i tomrummet
av det som en gång var.
Förvirrad, förtvivlad
för vilsen i min värd
går jag ensam med tunga steg

Check!

Julskinka - check!
Pepparkakor - check!
Julklappar till de man tycker om - check!
Julklappar till de man inte har en aning om vad man ska köpa för något - check!
Julgran inköpt och tillyxad - check!
Massa annat - check!

I morgon är det dagen före dagen och ett lugn infinner sig i mitt hjärta. Familjen är komplett som den ska var = Storprinsessan är hemma och de andra två finns ju alltid hos mig. Sonen och jag yxade till granens fot så att den gick ner i julgransfoten (som gick sönder pga ålder så funderar på att åka in till staden i morgon och se om det finns någon ny på Coop Forum som kör 50% på julsaker). Endast julgransbelysning sitter bland grenarna eftersom att granen kläs dagen innan julafton samtidigt som skinkan görs på 125 grader i ugnen i X antal timmar. I morgon skall även en sats med Pebbles goda lussebullar göras enligt alla konstens regler. Denna gång med min nya elvisp med tillhörande roterande bunke - en för tidig julklapp från Storprinsessan :) Det är väl en av de positiva sakerna med att ens barn växer upp! De tjänar egna pengar och kan skämma bort sin mor med nyttiga julklappar och med kärleksjulklappar. Jag älskar att få julklappar - speciellt när jag får dom från mina barn för dom vet jag ju i varje fall att de älskar mig. Det viktiga för mig är inte hur mycket det kostar utan just att dom är köpta med kärlek. Det kan vara en söt liten burk som jag kan ha mediciner i för handväskan som kanske inte kostar mer än ett par kronor - men den är köpt med omtanke och kärlek.

Jag är dålig på att köpa dyra julklappar. Visst har det hänt men det viktigaste för mig är att det är en tanke bakom mina julklappar och i år är typ alla mina julklappar köpta med en tanke bakom. Kanske't står för julklapparna till brorsbarnen som är så svåra att köpa till. Den största flickan kan man alltid köpa något sminkrelaterat till men de andra två... ja, det är värre. Alla de andra julklapparna är inköpta med största omsorg och kärlek. En del saker kanske är svårt att se kärlek i men där är väl omtanken den rådande. Jag kan tillbringa månader med att hitta en julklapp som står för mig till någon jag älskar. En av årets julklappar till en av de älskade inköptes redan i augusti... och ändå så hade dom stoppat ner fel i asken och nu fanns det inga kvar... och inga nya skulle de köpa in heller :( Hm...

Så nu är julen här och julen är en årstid då man bryr sig om sina närmaste och en del bryr sig även om andra människor. I år har jag fått känna på andra människors godhet:

Det finns en bok lillprinsessan ville läsa - om vampyrer. Boken är nysläppt av en svensk ny författare och vi har väntat på utgivandet av boken. Själv är jag med i "bokens grupp" på Facebook. Författarinnan hade en tävling om 10 böcker och jag skrev och berättade om Lillprinsessan och hennes läslusta och om familjen i stort. Jag fick ett brev där det stod att jag får ett exemplar av boken samt en bok till som är historisk då lillprinsessan tycker om att läsa om sånt. Av någon anledning så hade författarinnan (nog) tagit till sig mig och min familj för jag fick ett brev om att jag skulle få en till försändelse med julklappar med böcker från en annan författarinna - som lillprinsessan dessutom läser en roman av i mormors Hemmets journal. Snacka om lycka! Idag kom paketet och det innehöll 3 böcker från 3 av Sveriges författare och 2 sminkväskor med massor med smink i till mamma :). Jag gläder mig verkligen att jag fått ta del av dessa 4 författares givmildhet denna jul. Jag fick även presentkort på stadens stora ICA-butik att handla julmat och julklappar för från min församling.

Allt detta innebär att det blir en jul för mig och mina barn denna jul med julklappar och lite julmat. Mer julklappar än julmat kanske då jag köpt saker åt dom. När man som jag är sjuk och handikappad med 0 i SGI så är man ju som så många andra i dagens Sverige utlämnad till samhällets välvilja på ett sätt som man inte förväntar sig när man växer upp eller innan man blev sjuk... Eftersom att denna jul även innehåller stor sorg för mig så innehåller den även en del glädje...

Tack och lov!

Så trött...

Är så trött och önskar att sömnen kunde komma men för att den ska komma är det nog en förutsättning att man tar av sig kläderna och lägger sig ner i sängen... Utan att kunna förutsäga framtiden så kan jag nog säga att inatt blir det nog inte mycket sömn inatt. Olika faktorer spelar in i sömnen och smärta är en av dom som är värst att förlika sig med. Både psykisk och fysisk smärta... och nu lever jag med båda så jag "vet väl" vad jag har att förvänta mig.

Det tog lång tid att samla ihop kroppen idag för att komma iväg. Hela dagen har varit fylld med smärtstillande - hoppas verkligen på att det onda släpper till i morgon annars får jag spel. Storprinsessan tog bussen in till byn för att träffa en gammal klasskompis och gå på stan lite. Roligt för henne :) Jag och de övriga två skulle åka in till sena eftermiddagen men kom inte iväg förrän klockan var över halv 6. Struntade att åka in på ICA för att hämta paketet som kommit, tar det i morgon istället. Till Apoteket för att hämta mer sömntabletter och Efedrinhydrokloriden och "naturligtvis" var det apotekaren som (på något märkligt sätt tycker jag) är apotekschef. Men det är klart, man kanske inte behöver kunna datasystemet när man är chef? På det apotek jag hämtade ut medicinen på har de en drive just nu att man får ett presentkort på 50:- om man får vänta mer än 5 minuter... men jag struntade i att fråga om man fick det för att chefen inte förstår sig på datasystemet...

Efter detta full karutta till Blomsterlandet för att införskaffa julgran :) En hederlig rödgran för 99:- ligger nu i bilen i sitt nät. Efter att ha gått igenom nästan alla granar blev det den vi valde tillsammans med lite ved. In med granen i lilla Rultan och två barn klämmer ihop sig i baksätet och en lycklig fram. Förbi Coop och handla kaffe och panta flaskor för 73:- (!)... och sen ner på stan på tomtenatta för att se om vi kunde hitta de sista julklapparna och lite vantar. Och vi fann vantar... Prinsessorna och jag har samma storlek på händerna... inte är de stora i varje fall - vantar inköpta på barnavdelningen, storlek 9-12 år!

Efter det gick jag, prinsen och lillprinsessan för att köpa den julklapp vi bestämt oss för att köpa till storprinsessan och det fanns bara 1 kvar, puh :). En sväng förbi H&M och sen in på Åhlens där jag köpte ännu ett blått nagellack men i ljusare blå färg. Vet inte varför men jag tycker om att ha blåa, långa naglar. Vid detta laget var klockan över 20.30 och vi var döhungriga för det där med mat hade vi lyckats att glömma. Brum brum med Rultan... grantoppen smekte min kind och fyllde hela bilen med grandoft och mer lär det nog lukta i morgon eftersom att vi lät den vara kvar i bilen och bara tog med oss de mindre sakerna, maten och 1 säck ved. Nu blev det matpanik men det slutade i spagetti med korv/bacon. Enkelt, absolut inte juligt men gott likväl. Klockan var typ 21.50 innan vi fick mat i magen. Men jag fick julhandla med mina 3 be-bizar!

Nu börjar det bli hög tid att sova och jag hoppas att jag får lite sömn inatt... men det lutar inte åt det. Tänker alldeles för mycket och saknar helt enkelt... Just as simple as that,,,

Aouch!

Dagens klagorunda....!?

Vaknade 4.30 med fruktansvärt ont i nedre regionen (som min mamma kallar det). Och då menar jag fruktansvärt ont. Försökte resa mig upp men ramlade omkull ner i sängen och låg tvärs över den i nära 1 halvtimme. Mattes missemoj kom och la sig bredvid mig. Han gör ofta så när jag har ont och ligger ner, precis som han vet att jag behöver tröst. Han blev väldigt orolig efter ca en halvtimme och började prata med mig och buffa på mig. Halv svimfärdig tog jag mig upp ur sängen och missemojen går före mig in på toaletten och sitter där med mig. Får ner smärtstillande ur skåpet och nästan proppar i mig dom. Inte blir det bättre av att sitta där men jag fick i varje fall i mig tabletterna. Efter nära en halvtimme hör vi hur musfällan slår igen och nu är första gången missemojjen lämnar mig under denna nära timme. Han sitter och mjauar framför skåpet där musfällan är, men inte så högt och ivrigt som han brukar, precis som om han visste att det skulle gå långsamt den här gången.

Hämtade tången jag använder till att ta musfällorna med medans Missemojjen satt och vaktade den döda musen i musfällan. Kämpar mig ner i böjd form och tar upp fällan då det går upp för mig att missemojjen vill ju följa med ut och kasta den. Lägger ner musen igen och på med selet och så upp med musen igen och ut med den. -1 i kort rosa morgonrock var lite kyligt... Sniffis sitter och väntar där vi brukar kasta dom och jag tar mig ut och får loss musen och lämnar kvar Sniff ute medan jag går in och laddar musfällan igen och ställer tillbaka den där den brukar stå. Går ut och hämtar Sniff och noterar att klockan nu är halv 6. Tar mig till sängen och kryper ihop, fortfarande lika ont. Tar en sömntablett och ligger vaken till 06 innan jag äntligen somnar igen.

Nu har jag i varje fall tagit mig upp, Sniffisen ligger bredvid mig i soffan. Har fortfarande riktigt ont men inte lika mycket som i natt. Tyvärr känner jag igen smärtan... och det är en ledsam smärta... En jobbig smärta som jag haft ett par gånger i livet och jag vet vad dom säger... avvakta ett par dagar och är den fortfarande kvar då så får du komma in och så går allt sin gilla gång... jaja... that's my life!

Nu har vi varit deppiga nog för idag... fokusera mot rätt håll nu!

Jag vill...

Storprinsessan låter som sin mamma. På både gott och ont ska väl sägas.

Det är nog ett av mina stora fel här i livet att jag har en rätt så stark vilja... och den har nog mina barn ärvt av mig. Jag försöker att inte vara så viljestark i alla lägen och försöker lära mina barn att ibland, ibland måste man helt enkelt ge med sig eller avsluta en eventuell diskussion. Okej - absolut inte ge sig om man har en fast åsikt men åtminstone försöka se de/den andras åsikt. Och framför allt att allas åsikter bör respekteras. Men att ibland är en diskussion helt enkelt inte bra att fortsätta. (Okej, visst finns det saker man aldrig ska acceptera men de kommer man så sällan i kontakt med och jag tror att de flesta med huvudet på skaft kan tänka sig vad det är för någonting jag menar).

Jag försöker så gott jag kan försöka lära mina barn att deras åsikt är lika mycket värd som andras och att barns åsikter är lika mycket värda som vuxnas. Som förälder är det en konst att ibland förstå sig på sina barn och deras vilja. Man måste ju tänka på att de vanligtvis inte kan så många ord eller inte förstår mellanspelet som finns mellan vuxna. De har helt enkelt inte lika väl utbyggd förståelse. Vilket är förståeligt då de är just barn. En del föräldrar har en tendens till att ignorera sina barns åsikter med just ursäkten att de är bara barn och därför mindre vetande...? Det är de inte. Vi föräldrar måste lära oss att lära av våra barn. Precis som vi ska försöka lära våra barn. Bättre att lära av varandra än att nedvärdera för i slutändan tycker jag att det är det många föräldrar gör. Man träffar många barn som är helt frågande när man ber om deras åsikt. Men snälla - vi måste alla lyssna på våra barn, de har så mycket att säga.

Alla människor ha en historia att berätta och alla människor är värda att lyssna på. Oavsett ålder, kön, bakgrund eller annat. Viljestark eller inte, överens eller inte - man har alltid rätten att bli lyssnad på.

Så när storprinsessan säger "jag vill"... ser jag mig själv, mina 3 barn och min omgivning... så lika vi alla är!

Storprinsessan hos mamma!

Kväll. Det ligger lite snö ute men med min vanliga "tur" så är den väl borta till julafton...

Jag är en snömänniska. Vintern har alltid varit min årstid och jag tror nog inte att det har med det faktumet att göra att jag är född på vintern utan det är bara så att jag trivs då. De senaste åren, sen jag blev sjuk har jag föredragit vintern för till skillnad från de andra reumatiska diagnoserna som finns så reagerar Dercums bättre på stadig kyla istället för värme. En temperatur mellan 0 till -5 fungerar bäst för mig... Blir stelare men en del av smärtorna blir lite mindre i varje fall.

Nu är det julvecka och om 2 dagar är barnens skola slut. Idag kom stora prinsessan hem till mamma :) Jag tror att stora prinsessan har firat 20 jular av 21 levda med sin mor. Det har inte varit för att jag inte har velat "dela" med mig av henne till hennes pappa utan just för att hon vägrat fira jul med någon annan än mamma. Och med morfar i 17 av de 20 jularna. 1 gång var vi i Skellefteå och 1 gång i Älvängen. 1 gång delade hon julafton mellan mamma och pappa.

Jag har försökt få alla mina barn att fira jul med pappa men de har helt enkelt inte velat. Jag vill så klart gärna ha mina barn hos mig men jag har aldrig propsat på det. Men storprinsessan har en väldigt stark vilja och har gärna åkt dagen efter men du nåde den som tog hennes mamma ifrån henne på julafton... Och hon har fått sin vilja fram helt enkelt. Snälla föräldrar kan man väl kanske säga. Den näst bästa förutom mamma är morfar.

I hennes tillvaro har alltid mamma och morfar varit de viktigaste. Ända sen hon var liten, i det närmaste nyfödd. Hennes pappa sa till hennes mormor när hon var runt året att "det spelar ingen roll vad vi gör, Lotta, i hennes liv finns bara mamma och morfar". När hon var 7 år blev hon påkörd av en bil på ett övergångsställe. Hon hade varit på kalas och Daniel och Ludvig hade hämtat henne och var på väg hem. Själv var jag i Gävle och hade tenta i Religion. Då jag inte var närvarande så var det morfar som skulle komma, ingen pappa var välkommen... Det är mammas och morfars tös helt enkelt.

Och nu är hon hemma hos mamma och morfar över jul.

I övrigt... sörjer hjärtat...

Försvann igen

Vet egentligen inte vad jag ska skriva.
Lusten försvann, glädjen, orken.
Viljan till att våga stå där,
känna styrkan och värmen.
Allting vändes om, fick en vridning.
Lusten blev till illamående,
glädjen till sorg och orken en förlamande trötthet.
Viljan att stå fast blåstes omkull,
styrkan i att vara älskad byttes till svaghet
när värmen försvann.

Ingen har sett mitt innersta som du,
ingen annan har sett vem jag är.
Jag var inte hård, inte utan känslor.
Jag gav dig min mjukhet,
jag gav dig allt jag hade att ge.
Ett register av känslor väckte du i mig,
jag trodde inte det var möjligt att få mig att vakna.
Den frusna själen som var jag tinade.

Det är dags att sova nu,
lägga sig ner i tystnad.
Försvinna bort och stänga in.
Luta sig ner och se hur synen försvinner,
Se hur mitt område förminskas
till de stängda rum jag en gång kom ifrån...

En av livets diamanter har försvunnit

En del människor träffar man och glömmer bort. En del ligger någonstans i bakhuvudet och "kommer fram" när man söker dem. Och så finns det dem som man på något sätt alltid bär med sig i hjärtat. En av diamanterna.

En liten kvinna, så söt och som en virvelvind. Trots ålderns vedermödor, sjukdomar och livets bana fanns där alltid ett leende. Så nyfiken och vetgirig. En underbar person!

Lämnar ett stort tomrum i mitt hjärta
Så oerhört glad för att jag fick lära känna denna fina människa.

Mitt i "vintern"

Ligger i soffan och tänker på sommaren och hur jag älskade årets semester :)

Älskar att campa och i år var första gången i husvagn. En underbar upplevelse när man delar den med någon man tycker om... Sniffen var med och var så snäll hela tiden...

Sniffen tittar misstänksamt på vattnet

Älskar denna vackra kvällsbild från promenaden utmed Göta kanal

Vaken igen...

Gick och la mig för 2 timmar sen med den där förbenade huvudvärken som sällskap. Tog ett "flygplan" (ja, den ser ut så medicinen), nässpray och gick och la mig. Somnade... och vaknade igen för en stund sen. Det är ofta så när jag har huvudvärken - jag somnar och jag vaknar någon/några timmar senare, illamående och fortfarande med huvudvärk men oftast inte lika intensiv,  och har svårt att somna om. När jag var yngre började jag ofta läsa istället för den är som lönlöst att försöka somna om. Nu när man har datorer och internet händer det att jag sätter på datorn. Som ikväll. Eller ska man säga natt?

Brukar fundera över vad det är som driver människor som ljuger om sina barns föräldrar/mormor/morfar/farfar/farmor med mera. Det är ju så att dessa personer har ett biologiskt band till dessa personer vare sig man gillar det som person eller inte. Allt för många drar en vals eller 20, kanske ännu fler för att tillfredställa sin egen egoism. Det är bevisat att barn som har båda sina föräldrar i sitt liv blir stabilare som större. Är man skilda så kan man kanske inte göra så mycket åt de äldre släktingarna men man får ju inte baktala dom inför barnet heller. Allt för många föräldrar baktalar den andra föräldern. Tycker det är hemskt rent utsagt.

Visst, man kanske stärker sitt eget ego men allt för många tänker _inte_  på att man i det läget faktiskt gör sitt barn illa. Barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och ser inte "det där" vuxenspelet som föregår, de har inte den förståelsefronten helt enkelt. De ser bara en förälder som de i de flesta fall älskar högt. När föräldrar delar på sig handlar det inte om "jag" ska ha rätt till mitt barn - det handlar om barnets rätt till sina föräldrar. Tyvärr är det allt för många föräldrar som glömmer bort detta. De kommer med bitska kommentarer, säger dumma saker, pratar med en ny livskamrat och tänker inte på att barnet hör. Och hur många gånger har man inte hört hur föräldrar säger någonting dumt om "den andra" direkt till barnet? För att få barnet på "sin sida..." Men suck - ser ni inte vad ni gör? Ni gör ju barnet illa!

Är det vad du vill med ditt föräldraskap? Har faktiskt ställt den frågan till en förälder en gång och fick till svar "att jag har ju rätt ju"...! Rätt till vad? Att förstöra ditt barns tillit? Fattar inte...

Men det är ju mycket jag inte fattar säkert... men när det gäller det här - vet jag att jag fattar att mitt barn skulle jag aldrig göra illa bara för att tillfredsställa mitt eget ego...

Pippisar :)

Idag blev det pipparkakor bakade hos oss :) Först ville inte barnen - "nä, mamma.... vi vill inte, orkar inte"... men mamma stod på sig och nu så är pipparkaksburken full med mumintroll, hjärtan, gummor och gubbar och lite annat. Sista degbiten hamnade i en hugad barnmage... Det var väl det mamma "visste" :)

Jag känner nog mina barn rätt väl tror jag och ofta har jag rätt stor förståelse för deras resonemang. Och om jag inte hänger med riktigt ber jag dom att förklara för mig. Igår kväll hade jag och barnen en diskussion om det där med att jag som förälder har titt uppgift att förbereda mina barn för livet så gott det går. Men att samtidigt så lär jag mig hur det är att vara förälder av mina barn. Jag lär mig också om den samtid som vi lever i. Det är ett givande och tagande att vara förälder - och att vara barn.

Även fast jag förstår mig på mina barn så är jag inte dum och jag vet att det kommer att komma saker jag inte alls förstår mig på. Det kommer att komma upprorsförsök och smällande i dörrar. Det kommer att komma sprit och förhållanden. Precis som det gjorde för mina föräldrar. Men jag vet att den ärlighet jag visat mina barn spelat tillbaka på mig själv från mina barn. Sen är jag fortfarande rätt barnslig mitt i min vuxenhet och har en rätt stor portion fantasi så jag blir nog inte så förvånad... Jag pratar mycket med barnen och lyssnar på dem. Tycker mycket illa om vuxna som utgår ifrån att BARA för att de är vuxna så har de rätt. Precis som om barnen är några personer med mindre vetande. För det är de inte.

Ta dig tid att lyssna på ditt barn. Jag vet att det är många föräldrar som gör det. Jag känner flera som istället för att skälla på ett barn när de gjort någonting som faktiskt sätter sig ner och pratar med barnet. Då kan man lugnt och stilla snacka om det och de hårda orden behövs inte oftast när man visar barnet respekt istället för att stå och gorma på det. Att skrika och hota löser inga problem. Till slut så görs det så ofta att barnet förlorar respekten för sin förälder. Har man då en förälder av vardera sort så kommer tilliten att tillfalla den som ser barnet och respekterar det som människa. Det är jag nästan "helt säker på".

Till alla er som ser era barn och som behandlar dom med den respekten de förtjänar säger jag: bra gjort!
Till er som skäller på era barn bara för att de är barn och inte förstår bättre säger: Skärp till er!

Nog med "klokheter..." - idag har jag tagit 3 (!) möss i konservskåpet. Det går inte att ha annat än konserver där i då jag ett tag misstänkt att det är möss där. Nu satte jag in musfälla idag och vips! Den sista ville inte dö av fällan så jag gjorde som kärleken sa och stoppade ner den i en hink med vatten... och då dog den. Jag älskar djur men vill inte ha möss som springer omkring och därför får de gå i musfällan helt enkelt...

Nej, nu stoppa om mig själv i sängen och drömma om kärleken <3

Support...

Idag blev en lugn dag :) En sån där dag man önskar att man hade lite oftare.

Jag sov länge! En av fördelarna med att barnen blir större... mamma får sova så länge hon vill... och det är jag rätt bra på :)

Sen var det kroppsmässigt ett rätt bra dag idag och de är ju inte så många så det är ju bara att tacka och ta emot... isch.

Den enda fördelen med det avreglerade Apoteksmonopolet är att vi numera har ett söndagsöppet Apotek inne i byn. Som vanligt blev det en hel plastkasse med smärtstillande som räcker i en månad samt att de inte hade min ena medicin (den lagerförs aldrig) och då fick jag ett presentkort på 50 :- :) Inte helt fel...

Efter det for jag till min vän och pulade med hennes datorer. Jag tycker datorer är kul, satt och räknade ur hur länge jag har haft en dator och kom fram till att det måste vara 18 år nu. När jag fick mitt första modem var det ett 14,4 modem som gick via telefonlinjen och man fick skyhög telefonräkning. Och sen fortsatte det bara... Då jag är rätt tekniskt lagd så fastnar saker jag gör som har bla med datorer i huvudet. Datorer är logiska för mig helt enkelt och därför gick jag ju nätverksutbildningen och började göra hemsidor. Jag försöker väl hänga med men tycker inte om att pula fysiskt med dom... det lämnar jag med varm hand över till andra.

Hur som helst så hjälpte jag min vän med hennes datorer. Det tar sin lilla tid men med trevligt sällskap, nybakad sockerkaka och lussebullar och lite mat så flög tiden iväg medans jag fixade lite. Hon blir så glad när jag gör det så det känns som en ynnest att få hjälpa henne helt enkelt. Och försöka förstå sig på hennes mobil vilket inte är lika enkelt... haha...

Visst kom jag hem sent och visst kommer jag vara trött och säkert ha ont i morgon men hela livet är fullt av val och jag valde att åka dit idag och ha trevligt. Och det får mig att må bra :))

Nu är det dags att varva ner för att så småningom krypa ner i Hello Kittylakanen och drömma om kärleken :)

Sniff-Göran!!!

Helt plötsligt slår det mig att det finns ingenting på min blogg om Sniff :)

Sniff flyttade hem till oss för närmare 1 år sen, den 19 december. Det var kallt ute, ca -20, och tanten som hade honom ville bara bli av med vår nya kelgris (det var känslan jag hade) så jag och Hanna hämtade honom på parkeringen vid Ledinge trafikplats. Vi hade valt honom i en kull av 4 små missar. Hanna stoppade in honom innanför jackan, nosen stack nyfiket upp och han mjauade svagt och undrade nog vart han var. När vi kom hem skuttade han in i det lilla hålet bredvid öppna spisen:

Första kortet på gosetrollet Sniff-Göran

Lille Sniff gjorde sig snabbt hemmastadd hos oss och våra hjärtan smalt helt och hållet. Han sov hos Hanna i soffan de första dagarna och när hon åkte hem sökte han efter henne i alla vrår av hemmet :(. 

Tiden gick och man växer som kattunge: Man får börja följa med matte ut och klättra i träd tex:

Vad är det på andra sidan vägen? Hästar! Faaarliga djur ;)

Vi har valt att ha Sniff mest som innekatt och när vi är ute är han i sele. Detta av olika anledningar men främst: vi är dödligt rädda för att han ska springa bort (hemska tanke). Där vi bor har vi en stooor åker på ena sidan huset men på andra sidan huset går en väg där i princip INGEN kör de 50 km/tim som står på skylten så han får helt enkelt ha sitt sele på. Men Sniff är ute flera timmar om dagen när han vill i ett 7 meter långt koppel som sitter fast i en pinne i marken. Han smyger i rabatten, kissar i mattes grönsaksland eller mopsar upp sig mot grannskapets katter när de gör intrång på hans revir.

Jag vill gå ut! NU!!!

Vi går också ut på promenader :) Det är inte som att gå ut med hund direkt... man snurrar runt trädstammar, smyger på grodor, sitter och filosoferar och hänger. Nosar upp grannkatter och pinar på i en hiskelig fart. Det är aldrig tråkigt att gå ut med en katt i koppel i varje fall!

Soffmys

Semester i husvagn

Ser världen annorlunda ut så här?

Solkatten

Familjens gosesniff

Hur ofta sitter man inte här och stirrar på den blanka sidan och undrar vad man ska skriva om? Och sen struntar i att skriva för att det jag kanske skulle vilja skriva kanske missuppfattas av någon. Det finns ju de människor som tycks tagit som sin livsuppgift att missuppfatta allt som sägs eller skrivs... eller så handlar det helt enkelt om att dom satt sig själva i centrum så till den milda grad att de faktiskt inte ser att det inte var riktat till dem.

Ibland när jag läser bloggar så känner jag igen mig själv. Drar på smilbanden eller så kanske börjar dom peka nedåt. Ibland startar ett inlägg någonstans en tanke i mitt inre som leder till någonting. Ibland glömmer man bort vad man läst och ibland så kan man irritera sig till döds på någons inlägg. Det tillhör ju liksom bloggosfären.

Jag brukar inte ha "reklam" på min sida men idag ska jag lägga ut hela tre stycken:

Den första är för Norrtälje katthem som är med och tävlar om 50.000 kronor i Serlas kampanj om "Goda gärningar". Jag har själv varit på katthemmet, det ligger inte så långt från där jag bor. Om de vinner ska pengarna användas till en utegård för katterna och det behövs. Utrymme finns för utegården, ritningarna är färdiga - i princip är det bara pengarna som saknas:

Rösta på Norrtälje katthem i Serlas täving!

(OBS! Klicka INTE på bilden utan på länken OVANFÖR)

Den andra jag lägger ut är från Kalla tassar som gör en drive för hugade tattueringsbenägna med ett okej samvete:

Tatuera dig för 500:- som oavkortat går till Kalla tassar:

Och till sist en tävling för husse och matte på Kattfamiljen.se:

Kattfamiljen.se's jultäling

Det var väl allt för idag... kanske!

Att vara den jag är är att vara jag.

Att vara den jag är är att vara jag.

Det vet jag. Men hur och vad är jag och vart kommer jag ifrån och hur blev jag som jag är?

Jag vet inte, det är kluriga tankar men jag har fått i uppgift att reda upp lite i dem. Göra en positiv/negativlista om mig själv. Tänka till lite och se vad jag kan förbättra men även förändra.

På den positiva sidan får jag väl sätta:

Rätt snäll. Väluppfostrad. Initiativrik. Musikalisk. Bra på att baka och laga mat. Lyssnar. Ödmjuk. Teknisk. Allmänbildad. Envis. Sanningssökare. Positiv. Ärlig. Och säkert andra saker också... (som jag säker kommer på så småningom)

Många av de sakerna som finns på den positiva sidan kan även återfinnas på den negativa:

För snäll. Oinspirerad. Matlagningen. Suger åt sig. Envis. Sanningssökare. Irriterande. Lat. Deprimerad. Instängd. Ärlig... och annat som jag säkert kommer på...

- snäll är jag av naturen. Det är någonting som kommer naturligt för mig och jag har alltid haft svårt för att vara elak. Har jag varit elak så har jag så oerhört dåligt samvete att jag nästan mår fysiskt dåligt av det. Att vara för snäll är aldrig bra för dom blir man mjäkig till slut och tappar bort sig själv. Och så blir sårad...
- Väluppfostrad är jag och har till och med svårt att vara "otrevlig" mot folk som angriper mig eller sådana däringa Ex...
- Musiken har alltid givit mig ett stöd, hopp och styrka. Den bara finns där :)
- Lyssnar är en typisk egenskap som finns på båda sidor. Jag har en tendens till att lyssna så att jag glömmer bort mig själv mitt i någonstans. Tyvärr tar jag lyssnandet och bakar ihop med snällheten vilket gör mig sårbar. Och då hamnar man in i suga åt sig delen. Och där får jag svårt att värja mig.
- Har lätt för att lyssna på andra och få dom att öppna sig... men delar väldigt sällan av mig av mitt innersta. Vilket gör att jag gärna lägger på hög och till slut exploderar... och det är ju inte bra. Men jag brukar i de flesta fallen inte dela med mig av det jag lyssnat på om jag blivit tillsagd att inte göra det.
- Jag är envis vilket är bra ibland men ack så illa ibland. Det är inte bra att driva saker som inte ska drivas.
- Jag har ett extremt motstånd mot lögner och den skada dom gör. Det är nog för det mesta bra och har kanske sitt ursprung i att jag upprepade gånger utsatts för lögner och därför förlorat människor jag älskat högt. Som min bror som jag fortfarande efter ca 13 år saknar något så fruktansvärt. Jag har även alltid haft svårt för lögner som föräldrar tyvärr kastar omkring sig i tex vårdnadstvister om varandra och det var innan Hanna föddes som jag träffade på det fenomenet första gången då jag helt plötsligt befann mig som vittne i en vårdnadstvist. Men det har hänt flera gånger... illa. De som far mest illa i ett sånt förfarande är alltid barnet och det förvånar mig än idag hur dessa två föräldrar försökte fylla sin omvärld men även sitt barn med lögner om varandra. Och tyvärr är detta allt för ofta
.
- Irriterande... haha.. jaa då! Det är svårt att få mig att ändra mig om man inte har ett bra argument. Jag står ofta fast vid en uppfattning och blir ofta påläst i fallet. På det sättet får man inga ordförandeuppdrag men jag är hellre sann mot mig själv än viker mig för att passa andra. Men det gör mig irriterande och det vet jag om.

Jag har ett rätt så dåligt självförtroende om mig själv och hur jag är som person. Har ofta svårt att förstå vad människor ser för positivt med mig. Men vad jag upptäckt ibland så märks inte det och det är ju kanske tur.
- Jag kan vara rätt så sträng men jag är inte dömande när någon gör fel. Alla människor gör fel, på gott och ont. Och själv.... gör jag fel många gånger... men det står jag för som man säger. Och jag säger förlåt... så ofta jag kan men kanske med olika metoder...
- Jag är allmänbildad och inte ointelligent men jag kan bli mästrande ibland... ajaj - inte bra.

Som ni ser finns det för- och nackdelar med mig också! Jag skulle nog kunna fylla sida upp och sida ned med sådana här jämförelser men tänker inte göra det. Inte just nu...

Jag vet vem jag är, jag vet inte varför men jag misstänker. Jag vet vart jag är men inte vart jag skall. Jag älskar inte mig själv men jag älskar några andra. Jag kan bara hoppas att dom jag älskar älskar mig som jag är - med brister och fel. Men även det som är bra och man kan ju hoppas att det som är det bra - är det övervägande...

Hade ingen aning om att jag var hästtjej...

Hästtjejer är bättre, för att;

Dom äger massor av tighta byxor, mockachaps, lårhöga stövlar med sporrar, och annat trevligt

Dom gillar att bli smutsiga

Dom gör alltid sitt bästa i ridningen och kan hålla på i timmar

Dom gillar att använda piskor

Dom ser särade ben som den naturligaste positionen

Dom tycker det är roligt att bli kastade vilt omkring

Dom har fantastisk muskulatur i ben och rumpa

Dom hoppar dom upp igen och kör på vildare än någonsin om dom mot förmodan ramlar av

Dom har mer eller mindre konstant knullrufs

Dom tar tag i håret och gör ett smackande ljud för att visa vad dom vill

Dom ser det helt naturligt att serva med mat och dricka efter en ridtur

Vad ska man säga förutom helvete...

... ledsen

... oälskad

... älskar

... psyk

......

Att sitta på de anklagades bänk...

... är väldigt jobbigt.

Jag har inga problem med att försvara mig vid konstruktiv kritik. Jag försvarar mig gärna när jag tycker att jag har rätt. Men att försvara sig mot fantasier, påståenden och annat är lite... hm... svårt? För hur gör man det lixom?

Man kan i rimlighets namn inte säga annat än nej, nej, nej på frågor som man egentligen inte ens ska behöva svara på. Om man läser ett av de tidigare inläggen handlar kärlek om tillit. Att lita på och att bli litad på. Det är ju konsensus av kärleken mellan 2 människor.

Att få försvara sig mot påstående som det inte finns någon grund i smärtar. Oerhört mycket. Det gör ont. I kropp, själ och hjärta och jag bara önskar att jag inte behövde försvara mig mot påståenden.

Jag försvarar mig gärna när jag verkligen gjort någonting. Jag kanske gjorde ett fel. Någonting obegripligt. Något konstigt. Då har jag ju i varje någonting att försvara. Om jag får ett påstående i halsen, en anklagelse utan grund så blir det ju svårare. Oftast har någon annan då bestämt sig för att något hänt/sagts eller gjorts och om det inte finns någon substans... hur ska jag då relatera till det?

Det fungerar ju lixom bara inte. Det är inte heller konstigt att det inte det inte fungerar för om det inte finns någonting att försvara - vad ska man försvara då? Sen blir det kanske tjaffs om någonting som inte hänt eller blivit sagt. När det gäller man och kvinna leder det till ledsamhet. När det gäller vänner likaså. Eller syskon. Ja, oavsett vem det är så slutar det i de allra flesta fall med att någon blir ledsen. Eller kanske båda...

Det är så onödigt... I mina dagar har jag mist människor jag älskar högt. Det är jobbigt... Det kan vara jag som gjort ett val eller någon annan. Oavsett anledning så gör det ont! Väldigt ont...

Vart jag mig i världen vänder...

... är en låt som lillfjompan introducerade för mig. Och jag föll för den precis som hon gjort. Kan man annat än att älska den?

En av fördelarna med att ha barn i olika åldrar är att man får sig blandad musik till livs och är man då som jag, total sucker av alla typer av musik, så tar man ofta till sig nya låtar. Av olika typer...

Och som det freak jag är så tittar jag på Idol och fastnar för en annan låt:

Originalet är sjutton så mycket bättre än den som framfördes i Idol och jag snöar in igen. Jag älskar den här typen av musik lika mycket som jag älskar rock...

Men det finns fler att fastna för... :)

Som den här... Man måste, måste och måste ju bara älska den...

Att våga älska

Att älska är svårt. Inget snack om det. Varför är det så? Idag ska jag skriva om det svåra ämnet kärlek. Kärlek kan man känna på olika sätt mot olika människor, olika personer i sin omgivning. Man kan känna kärlek till djur. Man kan nog även känna kärlek till saker men det är inte samma kärlek som till människor.

Att älska är att ge av sig själv. Där i kommer själva osäkerhetsfaktorn. Man lämnar ut sig själv när man älskar. Det är svårt att faktiskt lämna ut sig själv. Men att älska innebär att faktiskt lämna ut sig själv och våga vara utlämnad.

Att älska innebär tillit, att faktiskt våga lita på en annan människa. Det är nästan ännu svårare än det där med att lämna ut sig själv. Man är så rädd för att våga lita på och inte bli lurad. Ibland är man fast i det där med att man faktiskt är rädd för att bli lurad så att man tex kör ett helt förhållande i botten. Vilket kanske inte är så konstigt. Har man en gång blivit lurad av en människa man har haft tillit till är det svårt att våga ge den där tilliten igen. Att faktiskt göra sig sårbar. Att verkligen tillåta sig själv att älska - och att bli älskad.

Att älska innebär att man är sårbar. Men även att man blir stark. Två motsatser. Sårbar blir man för att man öppnat sig, släppt in en annan människa in i sitt hjärta. Man har gett en öppning till att människor ska komma "åt" en. Stark blir man för att man känner styrka i sin kärlek, man känner sig hemma helt enkelt.

Det är svårt att ge allt detta till en annan person. Man går ju på sina nitar genom livet. Det är ju ingen förunnat att gå igenom hela livet utan hjärtesorg.

Däremot anser jag personligen att jag gärna satsar allt det där. Satsar på kärleken. Det innebär att jag vågar göra mig själv sårbar. Det ingår lixom i spelet, i livets spel. Jag skulle inte våga gå igenom livet utan att älska för det gör mig mänsklig det där med att älska. Visst innebär det att jag blir sårad, visst innebär det att jag blir ledsen - men vem skulle jag vara utan kärlek? Även fast jag blivit bränd upprepade gånger kan jag ju inte låta min "nya" kärlek få sona för det jag gjort tidigare. För det jag upplevt tidigare är mitt och inte tex hans. Bara för att jag varit tillsammans med tvättäkta psykopater kan jag ju inte förutsätta att någon annan är psykopat. Bara för att en del av mina kärlekar i livet lurat mig, ljugit för mig kan, eller får jag, inte förutsätta att någon annan gör det för mig. Bara för att någon annan varit otrogen mot mig kan jag inte utgå ifrån att denna man kommer att göra det. När det gäller otrohet handlar det ju naturligtvis om kärleken mellan man och kvinna - andra kärlekar kan vara den man har för någon i sin närhet som betyder så mycket för mig att det faktiskt handlar om att älska den vännen eller vad det nu är för något.

Jag måste helt enkelt utgå ifrån att "this is the real deal" - annars är det nog dömt att misslyckas tror jag.
Om jag inte utgår från det kommer jag att förstöra för mig själv. Det är då svartsjukan kommer in igenom dörren, det är då jag blir osäker. Känner jag inte tilliten kommer jag till slut att anklaga personen i fråga för att ljuga för mig. I dagens samhälle med all teknik handlar det även om att kolla mobiltelefoner, mail och internethistorik. Och i mina ögon förstör sånt för vad händer med min kärlek om jag börjar missuppfatta, om jag börjar anklaga? Anklaga min vän för att ha gått bakom ryggen för mig. Anklaga min släkting för att ljuga. Anklaga min älskling för att han inte varit ärlig. Jag skulle aldrig våga riskera det. Jag lever nog hellre i ovisshet tills motsatsen är bevisad.

Kalla mig gärna naiv - men sån är jag....


Att fruka kärlek är att frukta livet, och de som fruktar livet är redan döda till tre delar.

Egentligen är det här...

... en av de här dagarna man inte vill leva. Då man sitter och räknar... 25 stycken där, 75 stycken där, 200 stycken där och för säkerhets skull några där med. Någonstans där känns det som om det skulle vara den enda  utvägen för att bli fri från all smärta.

Kroppslig smärta, hjärtsmärta, själssmärta.... all j*vla smärta jag vill komma bort ifrån

Försöker fokusera blicken, tanken, känslan men hittar inte fotfästet. Slinter. Klättrar, klänger men va sjutton - det fungerar ju inte. Där! Ett fotfäste... åh, nej - det försvann. Letar efter ett nytt, förvirrad, förtvinad. Vart finns det? Letar vidare...

Tänker på alla gånger jag gjort fel, ibland stora - ibland mindre. Varför tror folk att man tycker sig vara ofelbar om man har en åsikt? Bara för att man har en teori om hur det ska vara - fungerar det i verkligheten? Ibland - ibland inte. Någon sa till mig att jag måste börja tro på mig själv och inte tappa bort den underbara person jag är... det är ju bara det att jag känner mig varken unik, speciell, underbar, intelligent, söt, vacker, sexig eller annat. Jag känner mig som något som katten släpat in för det mesta... Ibland får man höra det av någon jag älskar och det kändes ju ... inte bra. I varje fall inte i mina ögon, öron, kropp, själ eller hjärta.

Men så har jag ju i och för sig aldrig förstått mig på det där med "medveten" elakhet. Fick idag höra att jag är bra, att min intelligens är det inget fel på, att jag är söt (!) och en del andra saker som ändå mitt i all sorg är rätt sköna att få höra. Den positiva personen svarade på mina frågor och istället för att få höra att jag far med osanning var uppfattningen att jag nog har väldigt svårt för att ljuga då jag verkligen avskyr att bli ljugen för (vilket personen i fråga har ett rätt så starkt minne av). Istället för att säga att jag var elak fick jag höra att jag är för snäll och tappar bort mig själv. Att jag skulle gott och väl kunna vara lite mer egoistisk om man så säger och inte hela tiden låta de personer jag älskar gå först. Om jag tappar bort mig själv har jag inte heller någonting att ge. Ja, det kanske ligger något i det. Istället för att hålla med mig om att jag var ful fick jag höra motsatsen vilket får mig att tappa fotfästet för det går så tvärt emot hur jag uppfattar mig själv. I ett annat hörn fick jag veta att jag faktiskt är den där loosern jag upplever mig som.

Dessa två så diametralt skilda åsikter får mig att känna mig ännu vilsen. Hur kan en person uppfatta mig som elak medan den andra uppfattar mig som precis motsatsen? Det känns lite som om: vem är det som ljuger? Vem missuppfattar?

Jag utgår sällan ifrån tesen att "jag alltid har rätt". Då hade jag inte kunnat bo kvar hemma så länge som jag gjorde för vi var och är inte riktigt överens angående bla politiskt tänkande. Det lärde mig nog istället att alltid försöka se det andra sidan av myntet. Är inte alla människor värda att bli förstådda? Bli lyssnade på? Få föra fram sin åsikt och få försöka försvara sig själv och sina tankar? Men det är klart - jag har långt ifrån alltid rätt, jag missförstår och jag är inte mer än människa. Men det finns en sak jag aldrig gör och det är att  jag bestämmer mig för att "så här är det" eller att jag lämnar ut de där sakerna jag vet om andra. Där är jag säker... vilket jag också fick höra idag.

Alla dessa för- och nackdelar jag får mig till livs gör mig totalt förvirrad. Det gör livet inte bättre, det ger mig konstgjord andning och en chans till att överleva. Hur länge orkar man kämpa mot smärtan?

Tills jag fått något svar kommer jag fortsätta min förvirring och räknande...

301, 302, 303... and couting...

Nej, jag är nog inte så positiv idag...

Att höra rätt och kvinnofunderingar... (antar jag)

Jag har länge funderat över det hur människor omkring missuppfattar saker man säger. Hur de lixom får till en helt annan mening med annan betydelse och sen låser sig fast vid just den meningen och sen bara inte hör någonting annat. Exempel rakt ur livet är:

"Klart att jag följer med min son när det är Öppet hus på det gymnasium han vill gå på" blev i någon annans öron: "Jag tycker du är en dålig pappa som inte tänker gå när din son ska välja gymnasium". Vidare ->

"Klart att jag har åsikter, ställer frågor och försöker hjälpa honom till ett bra val" blev i samma öron:
"Jag toppstyr min son, låter honom inte välja själv och kommer inte acceptera om han väljer något annat än vad mamma tycker..."

Men vänta lite nu... Vart i meningen står det att jag sagt att den jag pratade med var en dålig pappa? Jag vet inte men jag måste i sådana fall gått en helt annan svenskautbildning i skolan för jag ser det i varje fall inte...

Mina åsikter angående min sons gymnasieval har jag redan skrivit om för självklart väljer han själv. Och jag har aldrig och kommer aldrig toppstyra mina barn (den som undrar kan fråga dom själva) Med mammas stöd!

Men ibland undrar jag över om jag är den som hör rätt... Nu gäller det någonting som någon sa till mig:

"Du var den där ouppnåeliga drömkvinnan: Du fanns alltid där vad tokigt jag än hittade på, du stöttade mig, du var ärlig, genomsnäll, mer omtänksam än alla andra. Du var/är snygg, vacker och helt underbar. Du ger mer än någon annan gett av sig själv när vi... (tja du vet). Jag undrade alltid hur du kunde falla för en sån som mig och tyckte aldrig att jag var värd dig för jag behandlade dig i slutändan som skit för att jag blev rädd för den värme och förlåtande som du alltid gav" "När ska jag få bjuda dig till en strand och på middag för att säga förlåt?"

Ja, jag blev alldeles ställd för en del av det var ju sant, det var en strulpelle, jag hade en ängels tålamod och jag funderade ofta vad jag höll på med men ändå så var det ju min charmbulle och jag kände på något sätt att vi var speciella. (Utom det där med utseende och sex då...;). Två gånger gick jag till och med igenom samma historia med honom.

Idag, i ett telefonsamtal med grundskolans stora kärlek (ni vet när man var så där oskyldig, aldrig vågade, älskade i smyg och på avstånd) så sa han att "Ja, men där ser du - det är inte bara jag som tycker så"... "Du var alltid den jag drömde om men aldrig vågade fråga..." "så vacker, härlig, underbar, fri, stark, egensinnig och oerhört rolig..."

Sådana kommentarer om sig själv får man inte så ofta, om än någonsin och om man får dom så försvinner dom för att man är i ett skede i livet där de inte är relevanta just då. Men just nu är jag där jag just behövde få dessa omdömen om mig själv, de som bygger mig från den skvätt på väggen jag just nu är... och jag funderar så klart över vad som hänt om jag inte lämnat den ena åt sitt öde eller tappat bort den andra någonstans efter gymnasiet. Jag har levt mitt liv med både sorg och glädje men dessa två har jag alltid burit med mig och funderat över vad som hände med dom. Det vet jag nu...

Men jag kanske inte hörde rätt (kvinna som jag är... och som ger mig själv tolkningsföreträde... ) (men det ena har jag faktiskt i skrift...). Det börjar bli dags att samla ringa en av hjärtevännerna märker jag...

Som sagt var... kvinnofunderingar

I min värld...

... är det fullt av lögner. Lögner om att jag mår bra när jag egentligen helst av allt vill hoppa ner från bron och bara försvinna bort. Lögner om att jag mår bättre när sanningen är tvärt om. Lögner om att jag är en bra förälder för jag känner mig inte alls så. Lögner om att jag klarar av allt - för det gör jag inte.

Och sen dom där lögnerna om saker man "sagt" som man inte ens knystat om. Ibland önskar jag att flera vore som jag, som hellre söker sanningen istället för att svälja lögner som en glupsk fisk. Tänk så mycket onödigt ont i världen som skulle försvinna då. Tänk så mycket som skulle flyta på bättre, så många barn som skulle ha en bra relation till båda sina föräldrar, så många vänner man skulle ha kvar och tänk så många kärlekar man inte skulle mista. Det finns någonting som hänger ihop med det och det är chansen att få försvara sig. För det får man ju inte göra för då är man uppkäftig, dryg, nedvärderande eller vad sjutton som helst. Så länge det är i en nedåtgående spiral.

Tänk så många saker man hade kunnat sprida vidare av ren elakhet som många gör. Tänk man skulle berätta om exet's smyghomosexualitet, syrrans porrsurfande, vännens ekonomiproblem, väninnans sexdrömmar, svärmoderns utnyttjande av sina barn ekonomiskt, exflickvännens abort, exflickvännens lögner om hur det egentligen gick till hemma, någons fängelsedom, en kvinnas "ärliga blå" ögon i en vårdnadstvist angående ett barn utan en tanke på att ett barn faktiskt i de allra flesta uppväxtmiljöer bör ha tillgång till både en mor och far (ja, det har visat sig att det ofta är kvinnor som rent utav ljuger i vårdnadstvister för att "sätta dit" mannen) med andra ord: en annans intregerande för att underminera en annan människa. För det är ju sånt som man får sig till livs lite nu och då. I förtroende - och om det är ett förtroende så bör man ju knappast föra det vidare för då har man ju ett syfte att skada. En del människor "bygger upp" rena sanningar på en lögn eller en missuppfattad mening och kan inte hejda sig i fallet. Baktalar någon totalt som sen kanske blir av med vårdnad om barn, polisanmäld eller misshandlad av någon som kanske har i sinnet att "hjälpa" den som spridit lögnen. Uttalanden som att "någon ska städa framför sin egen dörr först", "inte mitt fel att hon tog livet av sig", "svaga människor ljuger för att skydda sig själva" singlar sakta ner utan att människor inte tänker sig för.

För hur var det nu igen? Var exet homosexuell? Var väninnan kinky? Hade tjejen i fråga tagit abort? Ja, själv vet jag ju naturligtvis svaren på det jag fått mig till livs i första hand men jag sprider det ju inte vidare - för vad tjänar jag på det? Hur trevligt är det att gå omkring och sprida svarta lögner om människor? Vad gör det mig till för människa? Jag städar hellre kring min egen dörr, funderar över det som sagts och ställer frågan till mig själv att "är detta verkligen rimligt?", "skulle den personen verkligen göra så" och är tyst istället. (Skulle dock inte göra det vid misstanke eller rykten om tex pedofili eller våldtäkt för då anser jag att anklagelsen är såpass grov att den bör utredas).

Och tänker i mitt stilla sinne att de som blir mest upprörda och förbannade nog faktiskt känner sig rätt påkomna, kanske ett dåligt samvete som spökar? Kanske en "sanning" som faktiskt var en sanning? Varför ska man bli så förbannad om man har rent mjöl i påsen? Med andra ord är det ju bara att sätta sig lugnt ner och se sig omkring på hur människor beter sig och i många av de fallen kan jag vara helt kolugn - för jag VET vad jag sa, menade och ansåg och har med andra ord ingenting att hetsa upp mig för...

(Ett litet tillägg så här i efterhand: de som känner mig vet att jag inte har något homosexuellt ex, ingen syster, pratar inte sex med mina väninnor utan endast de manliga vännerna osv osv... med andra ord är de sk "förtroendena" fantasifoster om vilken typ av saker  vissa skriver om på sina bloggar... inte min grej...)

Gymnasieval...

När jag var 15 skulle jag välja till gymnasiet och det var rätt svårt. Tror att det man hade att välja på var: Teknisk, Samhälle, Natur, Kontor & distrubition, Vård, Barn- & ungdom, El, Fordon, Bygg och Processteknisk uppe i Hallsta. Ja, kanske några fler men inte mycket mer. Idag finns det 20 stycken linjer. OCH ett 50-tal inriktningar....

I år kom den nya gymnasieordningen som heter GY2011 som dessutom delar upp gymnasieutbildningarna hårdare i högskoleförberedande och yrkesförberedande. Läser man yrkesförberedande kan man inte läsa vidare på högskolan då vissa ämnen där faller bort. Man kan som elev välja att läsa extra matte, svenska och engelska för att få högskolekompetensen men det valet ska man också göra som 15-åring. Den lilla utvägen som heter KomVux är nästan helt borttagen och många kommuner erbjuder endast GrundVux idag och uppläsning i betyg över G är inte tillåtet längre.

Med andra ord är det så att detta livsavgörande val blivit viktigare än någonsin. Min roll som förälder måste då i det läget bli att ställa kluriga frågor barnet, följa med på Öppna hus för att kolla in skolan, ställa frågor till skolan, kolla vad den har för studieresultat, mycket mobbing, finns det studiero, hur  verkar lärarna vara? Typ... Dra fram både för- och nackdelar om olika yrken... Blir man byggnadsarbetare så innefattar det att kanske stå ute i -20 och snickra men även att stå ute i underbart väder medan andra svettas på kontoret. Arbete finns ju alltid till en bra byggnadsarbetare... Eller om man jobbar med data kanske man sitter mycket ensam, det är ju inte så roligt om man är typ världens mest sociala kille. Elektrikern kan få stötar och undersköterskan har många tunga lyft. Det är ju många saker som man inte tänker på när man ska göra valen (tänk om jag tänkt på dom själv ... då hade jag nog inte börjat Fordon för att vilja bli flygplansmekaniker utan nog gått eltele...). Och DÄR är jag som förälder viktig för mitt barn. För att ställa alla dessa konstiga frågor... Visst, det finns syokonsulenter som besitter stor kunskap om utbildningarna men de svåra, kluriga frågorna och de ärliga svaren måste jag som förälder stå för.

SEN - gör mitt barn sitt val och DÅ ska jag som förälder stödja det valet! Även om jag kanske tycker att det är ett val som inte alls passar mitt barn så måste jag stödja mitt barn i valet det gjort. Det kommer ju också med föräldraskapet...

Så idag var jag och sonen på öppet hus på det gymnasium han vill gå på. Vi var på de utbildningar han vill gå. Hans vilja är vitt spritt och har ett val jag tycker passar honom och ett jag är mer osäker på. Men det är hans val och vilket han än väljer så kommer jag att stödja honom. Alltid!

Funderar över hur andra föräldrar gör... Följde/följer/kommer ni att följa med ert barn och kolla in gymnasieutbildningarna som finns? Snälla, gör det - det gäller ditt barns framtid...