... och var lite positiv istället!
Blir så trött ibland... Och jag antar att en del människor är tröttare - i varje fall i själen... känns så i varje fall. När jag blir så trött hakar jag av ryggsäcken, stoppar ner skiten i den och sen så stänger jag den - det gör då i varje fall livet så mycket lättare att leva. Jag förstår verkligen inte hur en del människor tycks bygga upp sin tillvaro på att vara negativa, hacka ner på andra människor och leva på de negativa strömmarna som finns runt omkring oss. Känns ju också som att det är också de människorna som klagar mest som återfinns i diverse kontroverser och som känner sig mest motarbetade. Det ska skrikas än hit och än dit, dissas hit och dit, vara otrevlig mot människor (som de kanske inte ens känner) och sen - tar de på sig offertröjan och ojar om att "det är så synd om mig, vart är alla mina vänner och att ingen förstår..."... Oftast får de noll förståelse för sin skit - ofta av den enkla anledning att folk ger upp då det spelar ju liksom ingen roll vad man gör för att få en sån person att se det positiva. De skjuter även budbäraren och skriker lite till och sen undrar de ännu en gång - vart är alla de som borde hålla med mig? De troppar ju av en efter en och de orkar ju bara inte till slut...
Nä - men tacka fan för det! Vem vill liksom ha en energitjuv som äter upp den positiva energin i sin närhet? Vem orkar lyssna till hur oäven omvärlden är för dessa personer - som ju faktiskt sätter sig i denna skit helt själva? Sen känns det ju som om att dom blir dessutom otrevliga mot dom som faktiskt försöker hjälpa dom att komma till någon form av slutsatts också - och då tröttnar de flesta människor. Så även jag...
(Går in i avdelningen för Egobooost)... Jag försöker för det mesta ha en positiv hållning till saker som sker och till min omgivning. Det innebär inte att jag inte klagar, blir förbannad eller säger ifrån. För det gör jag. Ofta rätt rejält också och har jag en åsikt står jag för den tills motsatsen är bevisad. Jag är stark i mig själv, tror på min förmåga att förbättra och tillföra och vågar stå för att jag kan ha en åsikt som går stick i stäv med andras. Däremot är det sällan jag skriker ut den, blir otrevlig på kuppen och sätter mig på höga hästar. Det hela handlar om hur du handskas med dina egna åsikter och hur du framför dem. Jag har inga problem med att ha en åsikt men inte vara främst i ledet med att ha den. Däremot har jag svårt att ta när någon annan tar god kredit för någonting jag har fört fram eller gjort - men ibland är det så det är och det får man ibland helt enkelt acceptera. Speciellt när det gäller arbeten som görs i grupp som i politik eller föreningar. Då är det ju inte jag som person som är det viktiga - utan det är slutsatsen, kontentan av det hela som är det primära.
Jag får (japp) ibland höra att jag är oerhört bra att prata med och att jag borde ha ett arbete som går ut på att lyssna och ge goda råd - utifrån den förmåga jag har att fokusera mot det positiva - även i negativa skeenden. I mina ögon handlar det om att ingenting faktiskt är totalt nattsvart - det finns för det mesta någonting bra att hänga upp någonting på, helt enkelt som hjälp för att hålla sig flytande. Min inställning är inte så konstig med den bakgrund jag har - med allt som jag trots allt var med om under livet, med allt som funnits runt omkring mig. Kuratorn jag går hos reflekterade över detta en gång och sa stilla: "Vet du hur många som hade gett upp för länge, länge sedan om de levt det liv du har gjort?" "Hur då menar du?" blev min motfråga och hon började räkna upp att bla:
* Du fick "slåss" i din egen familj för din uppväxt mot de starka pojkarnas intressen.
* Du var liten, hade glasögon, snaggad, överviktig och smart.
* Du har är över hela kroppen efter olyckor.
* Vittnena trodde du inte ens överlevt MC-olyckan men det gjorde du.
* Du blev har levt inlåst och helt avskuren från din omvärld.
* Du har levt under hotet att dina framtida barn och män ska avrättas.
* Du har överlevt 33 stycken operationer.
* Du har blivit skjuten på, hotad med kniv och slagen.
* Du har uppfostrat dina barn helt ensam med totalt frånvarande fädrer.
* Du har en kronisk smärtreumatism som orsakar övervikt och kronisk smärta...
- Och så där höll hon på och räkna upp. Det finns mycket mer som skulle kunna stå i listan men det den egentligen handlar om är det faktum att jag aldrig givit upp trots alla dessa saker som hänt. Jag har hela tiden fokuserat mot det som är positivt och att det måste ju helt enkelt finnas någonting som är bra och fint där borta någonstans... För att bemöta denna lista kan man ju säga följande:
Jag hade hela tiden egna intressen som jag höll fast vid - speciellt musiken som jag hela tiden vägrat ge avkall på. Den tuffaste biten var nog att jag var liten, hade glasögon och så vidare - men när jag var 14 bestämde jag mig helt enkelt för att "ingen skulle kunna sätta sig på mig för detta" - och ingen har lyckats göra det sen den dag jag bestämde mig helt enkelt. Mina ärr är en del av mig idag. Visst, det är inte roligt att ha en massa är över hela kroppen men de är samtidigt ett bevis på att jag överlevt... och operationerna har ju behövts, visst det gör ont efter men va sjutton - den glädje jag känt över att ha överlevt trumfar över smärtan. Jag har haft min beskärda del av tossiga män som hotat min existens - men jag har 3 barn, jag har varit både gift och haft sambos. Lät jag dessa män styra mitt liv - nej, inte alls. Jag valde att vidta åtgärder som gjorde det svårare för dom att hitta mig helt enkelt men jag är väl rätt glad över att en är död och en sitter på psyket för det gör ju att jag helt kan koppla bort dom. Och ja - jag har en kronisk smärtsjukdom som orsaker kraftig övervikt. Men idag sitter jag här och har lyckats ta mig tillbaka till 60-talet :). Jag lever med min sjukdom och inte mot eller trots den. Den är en del av min vardag och jag får ju helt enkelt komma överens med den - men den ska aldrig få vinna över mig, den ska aldrig få ta över och styra mitt liv...
Frånvarande fädrer - javisst men... Jag har aldrig tyckt att det är svårt att vara ensamstående mamma. Visst hade det varit enklare om man haft någon att bolla med men jag har inte låtit detta hindra mig från att vara supermorsan åt mina barn. Det svåraste har nog faktiskt varit de gånger ett papper måste skrivas under av båda föräldrarna. Vi har alltid haft gemensam vårdnad om barnen - det har aldrig funnits en anledning till att inte ha det för mig. Man är två föräldrar i ett barns liv och man är två som ska ta ansvar och tillåtas att göra det också. Jag som mamma har ingen som helst rätt att på något sätt utesluta barnens pappor från deras liv och det är min förbannade skyldighet att vara vuxen och hålla inne med mina personliga, vuxna och kvinnliga tankar om deras pappor! Men nu har jag ju ingenting emot dom heller - har jag älskat dom tillräckligt för att skaffa barn med dom - varför ska jag motarbeta dom? Det primära för mig är och förblir mina barn... och barn mår i de allra flesta lägen bäst av att ha båda sina föräldrar i sina liv och utan föräldrar som snackar skit om den andre.
Med andra ord - våga släpp skiten och vara lite positiv istället - det gör livet så mycket lättare! Våga ta till dig komplimanger om dig själv och våga vara stolt över att du fått dom. Våga ha gott självförtroende utifrån att du får komplimanger - det är faktiskt helt okej. Våga lita på din mans kärlek - svartsjukan förtär förhållanden. Får du höra att du är sexig, snygg, har gjort något bra, är intelligent, är amazing - gör som jag: Egobooosta lite! Var lite positiv istället - ta för dig av vad livet har att erbjuda dig! I helgen fick jag höra att jag var så underbar för att jag vågade skratta, ha självdistans till mig själv och att jag strålade - och jag tog det till mig. Våga gå på din väg - utan att vara negativ och dissa din omgivning - jag lovar - du tjänar på att vara positiv - ingen tycker om en människa som skriker, skrämmer, sätter sig på höga hästar... Det är okej att "äga din värld" - om du gör det utan att nedvärdera din omgivning...
tisdag 31 juli 2012
måndag 30 juli 2012
Jag brukar få frågan om...
... den öppenhet jag har när jag skriver..
Så här - jag vet att min äldsta dotter läser det jag skriver - det vore ju konstigt om jag inte visste det då hon skrivit ett öppet brev ju om hur hon uppfattar sin mor här på bloggen. Hon känner mig som just denna kvinna som jag skriver om - och som sin mamma. En av de sakerna som barnen tycker är bra med sin mor är just det att jag vet precis hur det är att växa upp, hur det är att vara osäker, att känna sig älskad. Jag vet vilka bus man gör när man går ut på krogen, går i skolkorridoren eller är med kompisarna. Jag har inga som helst illusioner om att mina barn skulle vara på något sätt annorlunda än vad jag var. Och till mångt och mycket är...
Jag är hellre öppen och berättar om mina upplevelser - än att jag döljer dem. Jag har aldrig varit "Guds bästa barn" och kommer troligen aldrig att bli det heller. Jag lär barnen att det är helt okej att vara stolt över sig själv och det man åstadkommer. Jag lär barnen att stå för det man gör och säger - även när man gör "fel" saker. Alla människor gör dumheter - so what? Har du gjort det så har du ju gjort det - ingen idé att hymla om det! Får man en komplimang om det man gör, hur man ser ut eller vad det nu kan handla om - så var stolt över det! Det är helt okej. Det är så typiskt svenskt att man ska vara lagom - ett ord som inte ens finns på något annat språk. Får man en komplimang ska man vifta bort den... får man höra att man är vacker - utgå ifrån att människan ljuger och våga för fan inte säga detta till någon annan! Fy skäms på dig - då är du dryg, självgod, egoistisk, störig - ja, typ... you name it. Jag fick lära mig att vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer - men så är jag inte helsvensk heller och jag kommer från en släkt med överlevare.
Det jag skriver om är inte värre än det jag berättar för mina barn. Har tidigare skrivit om den raka kommunikation vi har med varandra - och om jag tex går ut på krogen och får en massa kommentarer eller raggningsrepliker som hamnar på floskeltoppen... ja, då skrattar jag och berättar om det för mina barn. Sonen är inte så intresserad men även han kan tycka att det är roligt... Ja - jag är det vi kallar för busig - och jag vågar stå för att jag är det. Har inga som helst problem att delge om det heller. Jag och Storprinsessan pratade om det där igår och hon gjorde en rätt intressant reflektion om det: "Det gör ju att jag vet att vad jag än gör - så är det helt okej. Du tar det utan att bli arg, du vet hur det är att leva och jag vet att jag är älskad för den jag är. Det gör att jag kan lyssna till när jag får komplimanger". Och jag har försökt lära henne att lyssna och ta till sig det folk säger till henne när hon tex sjunger. Hon sjunger som en gudinna - hon har den lenaste röst jag vet och när hennes lärare sa att hennes röst är lika vacker som Helen Sjöholms sa jag till henne att lyssna på sin lärare - att ta till sig det hon sa och att det inte är något fel i det. Att det inte var något fel i att tala om det för människor - att hon ska vara stolt över komplimangen.
Hur kommer det sig då att jag skriver om när jag får komplimanger? Jo, för att jag älskar att få dom helt enkelt - och för att jag är stolt över att just jag får dom. Varför skulle jag inte vara stolt över dom? Så när jag får höra att jag, som i helgen, får höra att jag lyser när jag skrattar, att när killen som till sist vågade sig fram och säger att "nu har jag funderat hela kvällen hur jag ska få kontakt med dig utan att känna mig dum och underlägsen (?). Jag måste bara få säga att du är så jävla vacker och helt otroligt sexig. Du har ögon som blåa sjöar, du har ett hår man bara vill ruffsa runt i, du dansar bra och du utstrålar glädje, passion, sexighet och att hela världen är din" - ge mig en anledning till att inte vara stolt över att få höra det? Om det vore någonting jag inte fick höra så ofta skulle nog jag, precis som medelsvensson, utgå ifrån att det är lögn och förbannad dikt. Men det händer inte så sällan utan jag får om sanningen ska fram höra det med jämna mellanrum...
Även jag har lidit av synnerligen dåligt självförtroende - men jag har byggt upp det. Rätt så rejält också. Jag har gått från att inte lyssna - till att lyssna. Om inte annat fick jag lära mig det av en av männen i mitt liv - jag blev ständigt påmind om att jag var snygg, sexig, åtråvärd. Jag blir det fortfarande. Och jag lyssnar till det och jag suger åt mig av det. Ibland, när jag träffar vänner jag känt länge får jag höra om hur de uppfattade mig när vi växte upp. Som något åtråvärt men förbjudet. Som snygg men även mystisk (?). Som den som man ville ha men inte vågade närma sig utan det var bättre att vara kompis med mig - för de utgick ifrån att de ändå inte hade en chans... Till råga på allt var jag ju smart också, full av empati, bra att prata med, alltid förstående. Sen var jag ju busig och gjorde det jag ville. Jag dansade på borden - både i nyktert och onyktert tillstånd. Jag vågade prata med folk och jag klev rätt in i bråken för att stoppa dom.
Jag var Jag helt enkelt. Och detta vet mina barn - varför ska jag inte lära dom om hur livet fungerar? Jag fick lära mig det av mina föräldrar: pappa som varit sjöman (... säger väl allt) och mamma som var en snygg strulpella innan hon träffade min far då hon var 18 år. Dom pratade om hur dom varit, vad de varit med om - och jag lyssnade. Många dömde ut den tuffa killes och strulpellans äktenskap - inom 1 år hade de hunnit gå från att träffas till att få sitt första barn och egna hem. Men de har kämpat på - och de är fortfarande gifta med varandra.
När jag berättar om en del kommentarer och e-post jag får härifrån för mina barn säger de "strunta i det! Det är bara avundsjuka människor som inte förstår att du är världens bästa person". När jag berättar det för SötnosVännen (lite mer ingående) säger han precis samma sak. Han sa en så söt sak i lördags då jag var lite nere (att bli beskylld för saker som inte är sanna blir jobbigt i längden) - "Du ska inte ta åt dig, det är inte ditt fel. Det är männen som har flickvänner som ska låta dig vara ifred. Och du ska fortsätta skriva precis så som du skriver. Du ska fortsätta att vara som du är, vara precis så söt, underbar och allt annat du är". Och så sa han en massa andra uppeppande ord. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har en så bra bästa vän som vet precis hur han ska få mig på bättre humör.
Ja, det där med flickvännerna... kan inte mer än att le faktiskt men samtidigt är det lite sorgligt att de är så osäkra på sina mäns kärlek att de känner sig utpekade (?). Troligtvis är det ju inte ens just deras pojkvän jag skriver om... Men visst - jag har i min krets av manliga vänner en del som väldigt tydligt uttrycker sin, hm, vad ska man kalla det för?, beundran för den jag är, hur jag ser ut, vad jag gör med dem men vem tusan sa att det handlar om sexuella saker...? Om det är det man utgår ifrån - anledningen till osäkerheten är nog egentligen inte jag utan härrör nog ifrån att någonting kanske är fel i det förhållandet som de kanske lever i. Då är det kanske är dags att börja leta efter anledningen till att det inte fungerar hos sig själv eller de gemensamma referenspunkter som man har? Det är aldrig ens fel att två träter och det är inte så ofta som en människa, man som kvinna, söker sig nya "jaktmarker" eller återgår till "gamla" utan en orsak...
På ett sätt kan jag förstå att just dessa kvinnor, som uppenbarligen reagerar på det jag skriver, kan irritera sig på att jag vågar vara stolt över den jag är, att jag berättar om komplimanger jag får, att jag beskriver helgens floskeltopp - för på något sätt är jag kanske det dom vill vara eller att de vill få höra det jag får höra? Jag vet inte - de kanske helt enkelt stör sig på att jag faktiskt vågar stå för det? Jag tycker det är synd för tyvärr går det även ibland ut över den de kanske lever med? Om de nu har någon vill säga... Tycker det är fegt att lämna isdroppskommentarer som anonyma... men jag har ju ändå ip-numren som loggas på 3 ställen så jag vet ju vilket område i Sverige som har tittat in...
Bryr jag mig då om dessa kommentarer och frågor om min öppenhet? Nej - faktiskt inte alls. Det jag skriver är en symbol för mig. De beskriver den jag är, hur jag är och att jag vågar stå för att - jag är så här... Eller så där...
Jag kommer fortsätta vara stolt varje gång jag hör att jag är söt. Jag kommer fortsätta le i smyg varje gång någon frågar mig om jag vill följa med hem från krogen (och troligtvis fortsätta säga nej också). Jag kommer fortsätta dansa, skratta och le. Jag kommer fortsätta flirta, glittra med ögonen och blända av vackra leenden. Jag kommer fortsätta att umgås med de jag umgås med, busa med de jag busar med. Jag kommer fortsätta att älska de jag älskar, stödja de som behöver stöd. Jag kommer fortsätta vara jag helt enkelt. Jag kommer skriva om det här - och jag kommer att prata med mina barn om det. Mina barn är inga små barn längre - och de är väldigt förnuftiga och intelligenta barn som tycker om att se sin mamma full av livsglädje, de får inte höra de mest ingående detaljerna men de vet att deras mamma är en fri kvinna, sorglös, busig och en alldeles speciell person som tar för sig av vad livet har att erbjuda henne...
Så här - jag vet att min äldsta dotter läser det jag skriver - det vore ju konstigt om jag inte visste det då hon skrivit ett öppet brev ju om hur hon uppfattar sin mor här på bloggen. Hon känner mig som just denna kvinna som jag skriver om - och som sin mamma. En av de sakerna som barnen tycker är bra med sin mor är just det att jag vet precis hur det är att växa upp, hur det är att vara osäker, att känna sig älskad. Jag vet vilka bus man gör när man går ut på krogen, går i skolkorridoren eller är med kompisarna. Jag har inga som helst illusioner om att mina barn skulle vara på något sätt annorlunda än vad jag var. Och till mångt och mycket är...
Jag är hellre öppen och berättar om mina upplevelser - än att jag döljer dem. Jag har aldrig varit "Guds bästa barn" och kommer troligen aldrig att bli det heller. Jag lär barnen att det är helt okej att vara stolt över sig själv och det man åstadkommer. Jag lär barnen att stå för det man gör och säger - även när man gör "fel" saker. Alla människor gör dumheter - so what? Har du gjort det så har du ju gjort det - ingen idé att hymla om det! Får man en komplimang om det man gör, hur man ser ut eller vad det nu kan handla om - så var stolt över det! Det är helt okej. Det är så typiskt svenskt att man ska vara lagom - ett ord som inte ens finns på något annat språk. Får man en komplimang ska man vifta bort den... får man höra att man är vacker - utgå ifrån att människan ljuger och våga för fan inte säga detta till någon annan! Fy skäms på dig - då är du dryg, självgod, egoistisk, störig - ja, typ... you name it. Jag fick lära mig att vara stolt över mig själv och det jag åstadkommer - men så är jag inte helsvensk heller och jag kommer från en släkt med överlevare.
Det jag skriver om är inte värre än det jag berättar för mina barn. Har tidigare skrivit om den raka kommunikation vi har med varandra - och om jag tex går ut på krogen och får en massa kommentarer eller raggningsrepliker som hamnar på floskeltoppen... ja, då skrattar jag och berättar om det för mina barn. Sonen är inte så intresserad men även han kan tycka att det är roligt... Ja - jag är det vi kallar för busig - och jag vågar stå för att jag är det. Har inga som helst problem att delge om det heller. Jag och Storprinsessan pratade om det där igår och hon gjorde en rätt intressant reflektion om det: "Det gör ju att jag vet att vad jag än gör - så är det helt okej. Du tar det utan att bli arg, du vet hur det är att leva och jag vet att jag är älskad för den jag är. Det gör att jag kan lyssna till när jag får komplimanger". Och jag har försökt lära henne att lyssna och ta till sig det folk säger till henne när hon tex sjunger. Hon sjunger som en gudinna - hon har den lenaste röst jag vet och när hennes lärare sa att hennes röst är lika vacker som Helen Sjöholms sa jag till henne att lyssna på sin lärare - att ta till sig det hon sa och att det inte är något fel i det. Att det inte var något fel i att tala om det för människor - att hon ska vara stolt över komplimangen.
Hur kommer det sig då att jag skriver om när jag får komplimanger? Jo, för att jag älskar att få dom helt enkelt - och för att jag är stolt över att just jag får dom. Varför skulle jag inte vara stolt över dom? Så när jag får höra att jag, som i helgen, får höra att jag lyser när jag skrattar, att när killen som till sist vågade sig fram och säger att "nu har jag funderat hela kvällen hur jag ska få kontakt med dig utan att känna mig dum och underlägsen (?). Jag måste bara få säga att du är så jävla vacker och helt otroligt sexig. Du har ögon som blåa sjöar, du har ett hår man bara vill ruffsa runt i, du dansar bra och du utstrålar glädje, passion, sexighet och att hela världen är din" - ge mig en anledning till att inte vara stolt över att få höra det? Om det vore någonting jag inte fick höra så ofta skulle nog jag, precis som medelsvensson, utgå ifrån att det är lögn och förbannad dikt. Men det händer inte så sällan utan jag får om sanningen ska fram höra det med jämna mellanrum...
Även jag har lidit av synnerligen dåligt självförtroende - men jag har byggt upp det. Rätt så rejält också. Jag har gått från att inte lyssna - till att lyssna. Om inte annat fick jag lära mig det av en av männen i mitt liv - jag blev ständigt påmind om att jag var snygg, sexig, åtråvärd. Jag blir det fortfarande. Och jag lyssnar till det och jag suger åt mig av det. Ibland, när jag träffar vänner jag känt länge får jag höra om hur de uppfattade mig när vi växte upp. Som något åtråvärt men förbjudet. Som snygg men även mystisk (?). Som den som man ville ha men inte vågade närma sig utan det var bättre att vara kompis med mig - för de utgick ifrån att de ändå inte hade en chans... Till råga på allt var jag ju smart också, full av empati, bra att prata med, alltid förstående. Sen var jag ju busig och gjorde det jag ville. Jag dansade på borden - både i nyktert och onyktert tillstånd. Jag vågade prata med folk och jag klev rätt in i bråken för att stoppa dom.
Jag var Jag helt enkelt. Och detta vet mina barn - varför ska jag inte lära dom om hur livet fungerar? Jag fick lära mig det av mina föräldrar: pappa som varit sjöman (... säger väl allt) och mamma som var en snygg strulpella innan hon träffade min far då hon var 18 år. Dom pratade om hur dom varit, vad de varit med om - och jag lyssnade. Många dömde ut den tuffa killes och strulpellans äktenskap - inom 1 år hade de hunnit gå från att träffas till att få sitt första barn och egna hem. Men de har kämpat på - och de är fortfarande gifta med varandra.
När jag berättar om en del kommentarer och e-post jag får härifrån för mina barn säger de "strunta i det! Det är bara avundsjuka människor som inte förstår att du är världens bästa person". När jag berättar det för SötnosVännen (lite mer ingående) säger han precis samma sak. Han sa en så söt sak i lördags då jag var lite nere (att bli beskylld för saker som inte är sanna blir jobbigt i längden) - "Du ska inte ta åt dig, det är inte ditt fel. Det är männen som har flickvänner som ska låta dig vara ifred. Och du ska fortsätta skriva precis så som du skriver. Du ska fortsätta att vara som du är, vara precis så söt, underbar och allt annat du är". Och så sa han en massa andra uppeppande ord. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har en så bra bästa vän som vet precis hur han ska få mig på bättre humör.
Ja, det där med flickvännerna... kan inte mer än att le faktiskt men samtidigt är det lite sorgligt att de är så osäkra på sina mäns kärlek att de känner sig utpekade (?). Troligtvis är det ju inte ens just deras pojkvän jag skriver om... Men visst - jag har i min krets av manliga vänner en del som väldigt tydligt uttrycker sin, hm, vad ska man kalla det för?, beundran för den jag är, hur jag ser ut, vad jag gör med dem men vem tusan sa att det handlar om sexuella saker...? Om det är det man utgår ifrån - anledningen till osäkerheten är nog egentligen inte jag utan härrör nog ifrån att någonting kanske är fel i det förhållandet som de kanske lever i. Då är det kanske är dags att börja leta efter anledningen till att det inte fungerar hos sig själv eller de gemensamma referenspunkter som man har? Det är aldrig ens fel att två träter och det är inte så ofta som en människa, man som kvinna, söker sig nya "jaktmarker" eller återgår till "gamla" utan en orsak...
På ett sätt kan jag förstå att just dessa kvinnor, som uppenbarligen reagerar på det jag skriver, kan irritera sig på att jag vågar vara stolt över den jag är, att jag berättar om komplimanger jag får, att jag beskriver helgens floskeltopp - för på något sätt är jag kanske det dom vill vara eller att de vill få höra det jag får höra? Jag vet inte - de kanske helt enkelt stör sig på att jag faktiskt vågar stå för det? Jag tycker det är synd för tyvärr går det även ibland ut över den de kanske lever med? Om de nu har någon vill säga... Tycker det är fegt att lämna isdroppskommentarer som anonyma... men jag har ju ändå ip-numren som loggas på 3 ställen så jag vet ju vilket område i Sverige som har tittat in...
Bryr jag mig då om dessa kommentarer och frågor om min öppenhet? Nej - faktiskt inte alls. Det jag skriver är en symbol för mig. De beskriver den jag är, hur jag är och att jag vågar stå för att - jag är så här... Eller så där...
Jag kommer fortsätta vara stolt varje gång jag hör att jag är söt. Jag kommer fortsätta le i smyg varje gång någon frågar mig om jag vill följa med hem från krogen (och troligtvis fortsätta säga nej också). Jag kommer fortsätta dansa, skratta och le. Jag kommer fortsätta flirta, glittra med ögonen och blända av vackra leenden. Jag kommer fortsätta att umgås med de jag umgås med, busa med de jag busar med. Jag kommer fortsätta att älska de jag älskar, stödja de som behöver stöd. Jag kommer fortsätta vara jag helt enkelt. Jag kommer skriva om det här - och jag kommer att prata med mina barn om det. Mina barn är inga små barn längre - och de är väldigt förnuftiga och intelligenta barn som tycker om att se sin mamma full av livsglädje, de får inte höra de mest ingående detaljerna men de vet att deras mamma är en fri kvinna, sorglös, busig och en alldeles speciell person som tar för sig av vad livet har att erbjuda henne...
För övrigt är det dessa tre grabbar som snurrar hemma i varje rum sen igår då jag kom hem med den signerade skivan - The Troubled Three:
söndag 29 juli 2012
Tja, hur ska man sammanfatta...
... det här då? I högen för absolut bästa helgen på hela sommaren men med kvalificerat inträde i floskeltoppen för raggningsrepliker....??? Japp, så får det bli!
Det var ju lite trögt att få iväg sig själv på eftermiddagen men till slut var jag i varje fall duschad, påklädd, sminkad och håret var fixat - jag kände mig liksom nöjd med mig själv. Vädret har ju varit gudomligt idag så jag gick de lite över 3 kilometrarna ut till Bluesfestivalen. Köpte mig en öl och letade upp en vän att prata lite med. Tidigare har den enda festival jag gått på själv varit jazzfestivalen men nu är det även inkluderat Bluesfestivalen - och det är ju så, om sanningen ska fram, att jag på något sätt är rätt osocial när jag lyssnar på musik. Glider runt lite, dansar lite här och lite där, pratar med lite folk men framför allt så lyssnar jag på musiken. Och det gjorde jag idag och inatt...
Idag var verkligen den där stooooora gulddagen :) Jag älskar grabbarna i Powertrio - dom är ju sanslöst grymma. Tack och lov är dom ju Norrtäljebaserade så man har ju en chans typ en gång i månaden - och jag tar den rätt ofta... Efter dom (eller ska man säga mellan) var det Ebbot från Soundtrack of our Lifes - men denna gång med trummor och orgel - som om det skulle göra något? Hur grymt som helst... Sen tog grabbarna i Powertrio över igen och dagen blev inte sämre om man säger så. Den försämrades ju knappast heller av grymt grymma Roffe Wickström - att sitta i slänten, dricka en öl och bara digga musik med grabben bredvid - en ren lyckokänsla men det var då jag började känna mig som lite... deppig? Tja... Blues = blue notes = deppigt... Men alldeles, alldeles underbart <3
Alltså så där deppig som att "ingen vill ha mig för att jag äter mask...". Som tur var fanns Sötnosvännen, bästa vännen, älsklingen, hjärtevännen - ja, alltså, alla superlativ som finns för vännen, där på mobilen... Vad skulle jag göra utan dig när jag känner att fotfästet liksom glider undan? Med mycket möda och stort besvär peppades mitt humör upp igen - genom att ge mig de där superlativen jag så väl behövde idag... Fick stränga order om att festa järnet, njuta av musiken och vara precis så som jag är - så jag fortsatte med det :).
Åt en god korv, köpte mig en bluesöl och gled vidare.... Pratade med kompisar, drack lite till öl - och bara njöt av tillvaron...
Sen klev dom upp på scenen - W Jack och jag blev ju för tusan kär! Jajjemen - man kan bli kär i musik! I varje fall om man som jag håller på med musik själv... Trodde allvarligt att detta var kvällens bästa band - men dom hade verkligen hård konkurrens av nästa band på Björkscenen - nämligen TTT - och jag blev ännu kärare... Jag blev så där uppfylld av musiken som jag önskat att bli... Det är så när jag hör bra livemusik - jag går in i musiken, sluter ögonen, kroppen rör sig som av sig själv. Även fast jag aldrig hört låtarna känner jag i hela kroppen hur melodin går. Stod en kille bredvid och var helt fascinerad av detta och till slut frågar han om jag kan alla deras låtar? Näe svarade jag - jag har aldrig hört dom innan... Mäh! säger han och tappar hakan... Jag vet inte hur - men de finns bara där - i kroppen helt enkelt. Och känslan säger ju bara "suck och stön"...
... och stön blev det :P... av skratt... Nu har jag utökat samlingen av urdåliga raggningsrepliker - men en var verkligen värre än de andra - killen som undrade ifall jag ville sova i hans cheva inatt??? Men hallå??? Öh... vart gick dansen fel någonstans? Flertalet gånger frågade han mig om denna cheva... Men nej - jag skrattade och sa att "nej - jag vill inte sova i din cheva...". Han var oerhört söt, alldeles jätteung men det syntes ju bara så väl att det där var "pappas lilla bortskämda rikemansson" och när han bokade ett av banden på stört för mer än vad dom kostade... tja, vad ska man säga? (Undrar om han höll det?) Definitivt no Cheva!
Men även andra tokiga och busiga saker och urdåliga raggningsrepliker hanns med... Som att, okej, jag vet, jag ska inte... ragga upp/bli uppraggad av kvällens snyggaste karl... Jodå - hade sett honom ända sedan han kom... genomgående utseende: rätt liten, blond och vältränad... Ett leende, en glittrande blick - och fick "får jag bjuda på ett glas vin"? - Nej, jag dricker inte vin men en öl fungerar... Då kom snygging nummer 2 och frågade varför snygging 1 fått respons när han inte fått det??? Då skrattade jag så att tårarna nästan rann för en förklaring på det hade jag inte.. Så det blev en öl och en massa snack... Frågade vad han jobbade med... Först ville han inte säga det.. men till slut talade han om att han var grävmaskinist.. Jaha??? Och vad är felet med detta? "Ah, men tjejer vill inte ha sådana... " så satan vad han garvade när jag berättade om en tidigare musmatta jag hade som var på en kille som lutade sig in i sin grävmaskin... Det är väl säkert en 6-7 år sedan nu och musmattan ett minne blott - men minnet av den ursexiga häcken... det har jag kvar (och bilden...) och häckens ägare har fortfarande lika sexig häck... Nu blev det i varje fall superlativ så att det stod härliga till så om jag inte hört tidigare att jag är sexig, snygg och helt f*ckin' amazing förut - så jag kan ju inse det nu...:P.... Hur som helst - jag lämnade honom där i båten (!), klättrade över karln helt enkelt (och har nu blåmärken över hela benet...:P) med de mycket kryptiska orden: "alltså... hm... jag är ledsen... men du är inte lika sexig som mannen som tänder mig till max... och att ha sex i en båt på bluesfestivalen ingår inte i kvällens planer...". Och sen lämnade jag honom där... Ja, många konstiga saker har jag gjort - men att ha sex med en främmande man i en båt på en bluesfestival - ingick ju liksom inte i kvällens planer... Så jag vandrade helt enkelt vidare... Det hjälpte liksom inte att jag hörde när han och hans kusin (alltså snygging nummer 2) pratade om mig... och det var inga dåliga saker att höra för egot... Egobost :P. Egobosten var dock absolut tvungen att kollas upp så jag messade den sexigaste av exen - han som stått för de mest underbara kommentarerna om mig och frågade om detta verkligen var jag som de beskrev... Fick till svar att "ja, du är allt det där - mycket"... Älskar verkligen att samla gamla vänner och ex för att ha som vänner och referenspunkter. Att kunna vara jag och verkligen våga vara öppen och ställa just de frågorna - och få svar på dem... Jag vet att det finns någon som älskar mig, jag lever dock som singel för att jag vill det. Just nu har jag så roligt i livet att jag är inte redo för att ha något fast... jag skulle bara strula till det i varje fall så det är bäst att vara ärlig, ha roligt, leva livet och egoboosta - det behöver jag för tillfället :)
Och drunknade i TTT en gång till istället. Stod där emellan och pratade med sångaren i W Jack. 27 år gammal, ruggig på gitarr och sjöng ju såååå bra. Vi pratade om skillnaden mellan musik man skapar med instrument kontra data. Glädjen att stå på scen och verkligen ge allt. Gå in i musiken - bli ett med den. Spelglädjen man känner när man går på en spelmansstämma och kör ett buskspel, glädjen av att sätta sig ner och spela och sjunga - den totala känslan och ståpälsen som man får när man står på scenen och ser att människor gillar det man gör. Glädjen när man står på scen, på något sätt glömmer allt som är omkring - och är till 100% koncentrerad på att leverera det man kan. Sen blev det lite annat om hans sambos pollenallergi, vad de gör till vardags och att de nu spelar nästan varje helg och livnär sig på sin musik. När TTT var färdiga igen gjorde jag det jag för det mesta inte gör - gick fram och köpte en skiva med dessa gudomliga män! Helt plötsligt kom en t-shirt farande - den fick jag för att jag för att jag var intresserad av själva musiken och att jag sa det... Eller något... Har nog inte tagit en autograf sen jag var... herregu...' yngre! men helt plötsligt hade jag både köpt skiva, bett om dom, fått en tröja med dom också.... Av en musiker är det nog säkert runt 25 år sen, säkert på någon vinyl. En tröja med ett band har jag 1 - som jag fick en gång i tiden av någon som trodde att jag ville ha någon... Hur som helst så var denna riktigt snygg och kommer nog att användas för den är skön också :)
Sen dök (Snygg)Peter upp och dansade med mig... (ja, han kallades för det) och erbjöd mig en natt på hotell - det ingick för bandet. "Jo, det är så att vi bor på hotellet och vi har varsitt dubbelrum. Det är ensamt att sova på hotell i dubbelrum... Du vill som inte följa med och ta en öl och hålla sällskap?" Skrattade och sa att "man måst inte ragga på varje kvinnfolk man ser"... på min bredaste norrländska... (nu hade jag haft koll på honom hela kvällen och han raggade dock inte på någon annan, haha). Snodde mig dock några pussar, sa nej ett par gånger till och gick sen upp för backen - där jag fastnade med trummisen och basisten i TTT... Fördelen med att vara en sucker för musik och gå på festival för att lyssna på musiken är att jag inte dricker mig så full. Jag blir full av och på musiken istället så vi satt där och pratade om deras musik, turnéer, vad de jobbar som till vardags, hur man kombinerar det med familj och jobb osv. Riktigt trevliga grabbar. Alltså sådana där som bjuder på sig själva och när de står på scen så lyser själva spelglädjen och geisten igenom. De brinner för det de gör - och de gör det på ett så jävla bra sätt.
Tja... jag får väl helt enkelt sammanfatta detta med att det har varit två rätt magiska kvällar - men speciellt lördagen... Superlativen haglade hela kvällen och det måste man ju vara nöjd med - speciellt med den musik som var...
Over and out... back to the binge - all alone (fast "Gudarna" ska veta att det hade inte behövts i kväll...)
Det var ju lite trögt att få iväg sig själv på eftermiddagen men till slut var jag i varje fall duschad, påklädd, sminkad och håret var fixat - jag kände mig liksom nöjd med mig själv. Vädret har ju varit gudomligt idag så jag gick de lite över 3 kilometrarna ut till Bluesfestivalen. Köpte mig en öl och letade upp en vän att prata lite med. Tidigare har den enda festival jag gått på själv varit jazzfestivalen men nu är det även inkluderat Bluesfestivalen - och det är ju så, om sanningen ska fram, att jag på något sätt är rätt osocial när jag lyssnar på musik. Glider runt lite, dansar lite här och lite där, pratar med lite folk men framför allt så lyssnar jag på musiken. Och det gjorde jag idag och inatt...
Idag var verkligen den där stooooora gulddagen :) Jag älskar grabbarna i Powertrio - dom är ju sanslöst grymma. Tack och lov är dom ju Norrtäljebaserade så man har ju en chans typ en gång i månaden - och jag tar den rätt ofta... Efter dom (eller ska man säga mellan) var det Ebbot från Soundtrack of our Lifes - men denna gång med trummor och orgel - som om det skulle göra något? Hur grymt som helst... Sen tog grabbarna i Powertrio över igen och dagen blev inte sämre om man säger så. Den försämrades ju knappast heller av grymt grymma Roffe Wickström - att sitta i slänten, dricka en öl och bara digga musik med grabben bredvid - en ren lyckokänsla men det var då jag började känna mig som lite... deppig? Tja... Blues = blue notes = deppigt... Men alldeles, alldeles underbart <3
Alltså så där deppig som att "ingen vill ha mig för att jag äter mask...". Som tur var fanns Sötnosvännen, bästa vännen, älsklingen, hjärtevännen - ja, alltså, alla superlativ som finns för vännen, där på mobilen... Vad skulle jag göra utan dig när jag känner att fotfästet liksom glider undan? Med mycket möda och stort besvär peppades mitt humör upp igen - genom att ge mig de där superlativen jag så väl behövde idag... Fick stränga order om att festa järnet, njuta av musiken och vara precis så som jag är - så jag fortsatte med det :).
Åt en god korv, köpte mig en bluesöl och gled vidare.... Pratade med kompisar, drack lite till öl - och bara njöt av tillvaron...
Sen klev dom upp på scenen - W Jack och jag blev ju för tusan kär! Jajjemen - man kan bli kär i musik! I varje fall om man som jag håller på med musik själv... Trodde allvarligt att detta var kvällens bästa band - men dom hade verkligen hård konkurrens av nästa band på Björkscenen - nämligen TTT - och jag blev ännu kärare... Jag blev så där uppfylld av musiken som jag önskat att bli... Det är så när jag hör bra livemusik - jag går in i musiken, sluter ögonen, kroppen rör sig som av sig själv. Även fast jag aldrig hört låtarna känner jag i hela kroppen hur melodin går. Stod en kille bredvid och var helt fascinerad av detta och till slut frågar han om jag kan alla deras låtar? Näe svarade jag - jag har aldrig hört dom innan... Mäh! säger han och tappar hakan... Jag vet inte hur - men de finns bara där - i kroppen helt enkelt. Och känslan säger ju bara "suck och stön"...
... och stön blev det :P... av skratt... Nu har jag utökat samlingen av urdåliga raggningsrepliker - men en var verkligen värre än de andra - killen som undrade ifall jag ville sova i hans cheva inatt??? Men hallå??? Öh... vart gick dansen fel någonstans? Flertalet gånger frågade han mig om denna cheva... Men nej - jag skrattade och sa att "nej - jag vill inte sova i din cheva...". Han var oerhört söt, alldeles jätteung men det syntes ju bara så väl att det där var "pappas lilla bortskämda rikemansson" och när han bokade ett av banden på stört för mer än vad dom kostade... tja, vad ska man säga? (Undrar om han höll det?) Definitivt no Cheva!
Men även andra tokiga och busiga saker och urdåliga raggningsrepliker hanns med... Som att, okej, jag vet, jag ska inte... ragga upp/bli uppraggad av kvällens snyggaste karl... Jodå - hade sett honom ända sedan han kom... genomgående utseende: rätt liten, blond och vältränad... Ett leende, en glittrande blick - och fick "får jag bjuda på ett glas vin"? - Nej, jag dricker inte vin men en öl fungerar... Då kom snygging nummer 2 och frågade varför snygging 1 fått respons när han inte fått det??? Då skrattade jag så att tårarna nästan rann för en förklaring på det hade jag inte.. Så det blev en öl och en massa snack... Frågade vad han jobbade med... Först ville han inte säga det.. men till slut talade han om att han var grävmaskinist.. Jaha??? Och vad är felet med detta? "Ah, men tjejer vill inte ha sådana... " så satan vad han garvade när jag berättade om en tidigare musmatta jag hade som var på en kille som lutade sig in i sin grävmaskin... Det är väl säkert en 6-7 år sedan nu och musmattan ett minne blott - men minnet av den ursexiga häcken... det har jag kvar (och bilden...) och häckens ägare har fortfarande lika sexig häck... Nu blev det i varje fall superlativ så att det stod härliga till så om jag inte hört tidigare att jag är sexig, snygg och helt f*ckin' amazing förut - så jag kan ju inse det nu...:P.... Hur som helst - jag lämnade honom där i båten (!), klättrade över karln helt enkelt (och har nu blåmärken över hela benet...:P) med de mycket kryptiska orden: "alltså... hm... jag är ledsen... men du är inte lika sexig som mannen som tänder mig till max... och att ha sex i en båt på bluesfestivalen ingår inte i kvällens planer...". Och sen lämnade jag honom där... Ja, många konstiga saker har jag gjort - men att ha sex med en främmande man i en båt på en bluesfestival - ingick ju liksom inte i kvällens planer... Så jag vandrade helt enkelt vidare... Det hjälpte liksom inte att jag hörde när han och hans kusin (alltså snygging nummer 2) pratade om mig... och det var inga dåliga saker att höra för egot... Egobost :P. Egobosten var dock absolut tvungen att kollas upp så jag messade den sexigaste av exen - han som stått för de mest underbara kommentarerna om mig och frågade om detta verkligen var jag som de beskrev... Fick till svar att "ja, du är allt det där - mycket"... Älskar verkligen att samla gamla vänner och ex för att ha som vänner och referenspunkter. Att kunna vara jag och verkligen våga vara öppen och ställa just de frågorna - och få svar på dem... Jag vet att det finns någon som älskar mig, jag lever dock som singel för att jag vill det. Just nu har jag så roligt i livet att jag är inte redo för att ha något fast... jag skulle bara strula till det i varje fall så det är bäst att vara ärlig, ha roligt, leva livet och egoboosta - det behöver jag för tillfället :)
Och drunknade i TTT en gång till istället. Stod där emellan och pratade med sångaren i W Jack. 27 år gammal, ruggig på gitarr och sjöng ju såååå bra. Vi pratade om skillnaden mellan musik man skapar med instrument kontra data. Glädjen att stå på scen och verkligen ge allt. Gå in i musiken - bli ett med den. Spelglädjen man känner när man går på en spelmansstämma och kör ett buskspel, glädjen av att sätta sig ner och spela och sjunga - den totala känslan och ståpälsen som man får när man står på scenen och ser att människor gillar det man gör. Glädjen när man står på scen, på något sätt glömmer allt som är omkring - och är till 100% koncentrerad på att leverera det man kan. Sen blev det lite annat om hans sambos pollenallergi, vad de gör till vardags och att de nu spelar nästan varje helg och livnär sig på sin musik. När TTT var färdiga igen gjorde jag det jag för det mesta inte gör - gick fram och köpte en skiva med dessa gudomliga män! Helt plötsligt kom en t-shirt farande - den fick jag för att jag för att jag var intresserad av själva musiken och att jag sa det... Eller något... Har nog inte tagit en autograf sen jag var... herregu...' yngre! men helt plötsligt hade jag både köpt skiva, bett om dom, fått en tröja med dom också.... Av en musiker är det nog säkert runt 25 år sen, säkert på någon vinyl. En tröja med ett band har jag 1 - som jag fick en gång i tiden av någon som trodde att jag ville ha någon... Hur som helst så var denna riktigt snygg och kommer nog att användas för den är skön också :)
Sen dök (Snygg)Peter upp och dansade med mig... (ja, han kallades för det) och erbjöd mig en natt på hotell - det ingick för bandet. "Jo, det är så att vi bor på hotellet och vi har varsitt dubbelrum. Det är ensamt att sova på hotell i dubbelrum... Du vill som inte följa med och ta en öl och hålla sällskap?" Skrattade och sa att "man måst inte ragga på varje kvinnfolk man ser"... på min bredaste norrländska... (nu hade jag haft koll på honom hela kvällen och han raggade dock inte på någon annan, haha). Snodde mig dock några pussar, sa nej ett par gånger till och gick sen upp för backen - där jag fastnade med trummisen och basisten i TTT... Fördelen med att vara en sucker för musik och gå på festival för att lyssna på musiken är att jag inte dricker mig så full. Jag blir full av och på musiken istället så vi satt där och pratade om deras musik, turnéer, vad de jobbar som till vardags, hur man kombinerar det med familj och jobb osv. Riktigt trevliga grabbar. Alltså sådana där som bjuder på sig själva och när de står på scen så lyser själva spelglädjen och geisten igenom. De brinner för det de gör - och de gör det på ett så jävla bra sätt.
Tja... jag får väl helt enkelt sammanfatta detta med att det har varit två rätt magiska kvällar - men speciellt lördagen... Superlativen haglade hela kvällen och det måste man ju vara nöjd med - speciellt med den musik som var...
Over and out... back to the binge - all alone (fast "Gudarna" ska veta att det hade inte behövts i kväll...)
lördag 28 juli 2012
Vad innebär det att vara...
... busig à la Pebbles...? Tjaa, det kan man fråga sig... Det vet jag nog knappast själv - det är mer en känsla än ett faktum :P. Jag har alltid valt att ha en helt egen stil, en egen väg att gå på och har aldrig gått på någon annans stig. Har jag känt att "nej, det här vill jag inte göra" - så har jag helt enkelt stått emot ett kompistryck och varit fast vid min ståndpunkt.
Jag åkte inte ens fast i testet vi gjorde i plugget: Det var på gymnasiet och vi var 3 stycken som varit sjuka ett tag och således inte varit i skolan. Det var så dags för samhällskunskap och vi hade en lärare som var lite speciell av sig - nu gällde ämnet "att vara en i mängden och grupptryckets fråga"... Vi som inte varit i skolan på ett par dagar fattade zip och nada kan jag ju säga. Hur som helst fick hela klassen på 30 ungdomar klämma ihop sig utmed ena långväggen, en av klasskompisarna fick en stor bunt papper som skulle visas upp för oss och vi skulle nu tala om ifall pilarna på pappret var större, lika stora eller mindre än de som vår fröken visade upp.
Först var det inga konstigheter men sen började de säga att pilen som var tydligt mindre var lika stor och jag opponerade mig. Sen var det pilen som var lika stor - men den var mycket mindre - och klassen sa att den var lika stor. Kändes ju heltossigt det där - hade hela klassen rökt på eller vad handlade det om? Det var bara jag som fortsatte se "rätt" pilar - i mina ögon i varje fall. De 2 andra som varit sjuka föll in i kören av felsägare. Till slut var denna övning till ända och nu fick jag och de andra 2 som varit sjuka reda på vad detta handlade om - Jo - Grupptryck! Hur man gör som "andra vill" för att man inte vill stå utanför, man vill vara som alla andra, inte skilja sig från mängden. Klassen i övrigt hade helt varit med på detta testet - och de hade slagit vad om vilka som skulle forma sig eller inte efter klassens vilja... De hade mycket riktigt också sagt att jag aldrig skulle forma mig i detta - utan i stället tala om att "neeeej - det där är väl fel"...
De visste - och jag visste och vet - att det där med att följa strömmen är inte riktigt min grej. Om jag gjort det skulle jag aldrig kunnat ha mina bästa vänner bland killarna - för med det kom så oerhört mycket skitsnack hela tiden och visst är det nog så att det ibland kan vara lättare att falla in i den gömda tillvaron - men jag är hellre stark och kämpar för det jag tror på. Jag vet ju också att många av vännerna har varit oerhört tacksamma för att de har haft en tjej som de litat på och som ibland lotsade dom rätt bland knasiga tjejer och deras känslor (ja, det var så vi kallade dom...). Många gånger har man suttit och pratat natten lång om hur och varför det reageras på vissa saker på ett för en man till synes obegripligt sätt... och många gånger har jag ifrågasatt mitt eget köns beteende och bestämt mig för att "så där ska jag aldrig göra...".
Och jag har hållit mig borta från att göra vissa saker också. Jag kan vara en hetsig person, bli förbannad och höja rösten - visst, jag skiljer mig inte från andra men däremot, när det gäller diskussioner i förhållanden så pratar jag istället. Många är gångerna då man blivit beskylld för än det ena eller det andra - men valt att bara titta, le och ibland inte ens kommentera det. Varför ge tillfredställelsen till den som anklagar och gå till motangrepp? Men om jag går i svaromål har jag de flesta gångerna valt att göra det lugnt och stilla... ett par gånger har jag dock blivit så provocerad att jag kan ge tillbaka med samma mynt - och då gjort det på ett sätt som jag lärt mig från "mina grabbar", vilket ofta gjort att det jag sagt svidit mer än vad mottagaren förväntat sig. Sen är en av de viktigaste sakerna att komma ihåg att det som sägs i ilska och affekt ofta är avsett att såra och ibland sägs utan att det "ska kommas ihåg". Att slå och kasta grejer har aldrig varit min grej... 2 örfilar har jag gett ut i hela mitt liv (och bett om ursäkt för men fick till svar att de var verkligen fullt berättigade..).
Ibland har jag fått höra att jag skulle vara anledningen till att några brutit upp - och på ett sätt kan det nog vara så då jag ju har pratat, gett råd och belyst vissa saker. Jag har givit av min styrka till att ge någon annan styrka att förändra ett liv de inte trivs med. Att säga att det är faktiskt helt okej att bryta upp ifrån ett kärlekstomt förhållande, sagt att ett ickefungerande sexliv kan vara en anledning till uppbrott men att man först kanske borde söka efter anledningen till att man faktiskt inte blir inspirerad av sex som ju faktiskt är alldeles underbart att ha med rätt kvinna/man, att man behöver inte förlora barnen på kuppen och att det faktiskt inte innebär att man måste vara osams med varandra för tid och evighet för att man går isär. Men jag står för att jag har givit dessa råd - det är ju inte samma sak som att jag gjort något dumt - vilket verkar vara den första tanken som många kvinnor tänker... Vilket är en sak jag inte förstår... Om en man pratar med en manlig kompis så förutsätter inte en kvinna att de hoppat i säng med varandra - är det en kvinna de pratat med ses man helt plötsligt som ett hot och många förutsätter att man rullat runt i sänghalmen - vilket är så långt ifrån sanningen som man kan komma... Jag har helt enkelt varit en god kompis som gett en kär vän det stöd som han kanske vill ha. Jag har givetvis tjejkompisar jag snackar med också - men snackar på ett helt annat sätt med killar...
Många av vännerna har uppmuntrat den här busigheten som jag har - de säger att det är det som "gör mig till mig" och att det är det som gör mig så speciell. Och det stämmer nog också. De lärde mig att det är helt okej att vara som jag är... jag är flirtig när jag går ut - bländar av ett strålande leende, får uppmärksamheten och sen ser jag med glittrande ögon... Det har dock ibland satt mig i knepiga situationer - men inte värre än att jag går helskinnad där ifrån :P. Jag är rätt bra på att skicka sexiga sms till mina vänner - bara för att jag är jag - för det är sån jag är helt enkelt. Jag har en tendens till att faktiskt ta det jag vill ha - vilket även innebär att jag ibland inte är så snäll. Snäll mot mig själv är jag, snäll mot någon annan är jag - men ibland är jag inte snäll mot mot någon annans. Men det är också upp till andra att ta upp det och se vad det är och se det för vad det är. Jag tar inte ansvar över hur andra beter sig eller vad de gör - jag tar endast ansvar för mina egna handlingar och är inte någon annans samvete. Man måste lära sig att stå för de sakerna man gör - och om jag gör ett fel så står jag för att jag har gjort det, finns ingen anledning till att inte göra det - men jag vägrar ta ansvar för saker som andra gör eller inte gör... och visst får jag ibland skit för mitt resonemang men jag står för det också. Jag är hellre stark och sann mot mig själv - så jag fortsätter att vara mystisk, fortsätter bli kallad för diverse superlativ, fortsätter vara stark i mig själv - fortsätter leva mitt liv helt enkelt. Jag har ibland vandrat över "lik" och jag kommer nog att fortsätta att ta för mig av det som världen har att erbjuda mig...
Ja just det - Blues & rockfestivalen körde ju igång igår :D. En helt underbar upplevelse - vackert väder, bra vänner, snygga karlar, mysiga sms men framför allt - underbar musik! Flirtar gör jag ju alltid, njuter till max av musiken, dansar och dricker öl. Kvällens uppköp var The Van Desh och Ska'N'Ska men även The Fix och Shotgun Crackers... De två sistnämnda var energiknippar till "Guds nåde" och det blev inte sämre av att flera av grabbarna i bandet var snygga och vältränade så vi stod och funderade på vilken del av kroppen som reagerade mest på dom... haha :P. Dagens nerköp var Åskfödd då vi stod och funderade på vart vi skulle ta vägen... och toan blev det bästa alternativet... och då är det illa... (Men enligt uppgift har de mycket bättre låtar än vad de spelade igår så om de spelar någon annanstans någon annan gång så ger jag dom en chans till att appellera mig.)
Det var inte så mycket fylla - vi reflekterade endast över de två överförfriskade tanterna och tjejen som ansåg att ställningen till mixerbordet var en bra ställning att hålla sig upprätt till. En av de sakerna som gjorde upplevelsen större var att det var en total blandning av åldersstrruktur - allt från 18 till 70 typ - precis som det ska vara på en gjuten festival... Idag kör den igång klockan 3 så det börjar väl bli dags att göra sig i ordning för att gå halvmilen ut till Kärleksudden... (trots det trasiga knät - måste skaffa en remiss till ortopeden igen...). Idag kommer de riktiga bluesbanden och jag ser fram emot Ebbot och Roffe Wickström - kan dagen bli annat än perfekt???
Jag åkte inte ens fast i testet vi gjorde i plugget: Det var på gymnasiet och vi var 3 stycken som varit sjuka ett tag och således inte varit i skolan. Det var så dags för samhällskunskap och vi hade en lärare som var lite speciell av sig - nu gällde ämnet "att vara en i mängden och grupptryckets fråga"... Vi som inte varit i skolan på ett par dagar fattade zip och nada kan jag ju säga. Hur som helst fick hela klassen på 30 ungdomar klämma ihop sig utmed ena långväggen, en av klasskompisarna fick en stor bunt papper som skulle visas upp för oss och vi skulle nu tala om ifall pilarna på pappret var större, lika stora eller mindre än de som vår fröken visade upp.
Först var det inga konstigheter men sen började de säga att pilen som var tydligt mindre var lika stor och jag opponerade mig. Sen var det pilen som var lika stor - men den var mycket mindre - och klassen sa att den var lika stor. Kändes ju heltossigt det där - hade hela klassen rökt på eller vad handlade det om? Det var bara jag som fortsatte se "rätt" pilar - i mina ögon i varje fall. De 2 andra som varit sjuka föll in i kören av felsägare. Till slut var denna övning till ända och nu fick jag och de andra 2 som varit sjuka reda på vad detta handlade om - Jo - Grupptryck! Hur man gör som "andra vill" för att man inte vill stå utanför, man vill vara som alla andra, inte skilja sig från mängden. Klassen i övrigt hade helt varit med på detta testet - och de hade slagit vad om vilka som skulle forma sig eller inte efter klassens vilja... De hade mycket riktigt också sagt att jag aldrig skulle forma mig i detta - utan i stället tala om att "neeeej - det där är väl fel"...
De visste - och jag visste och vet - att det där med att följa strömmen är inte riktigt min grej. Om jag gjort det skulle jag aldrig kunnat ha mina bästa vänner bland killarna - för med det kom så oerhört mycket skitsnack hela tiden och visst är det nog så att det ibland kan vara lättare att falla in i den gömda tillvaron - men jag är hellre stark och kämpar för det jag tror på. Jag vet ju också att många av vännerna har varit oerhört tacksamma för att de har haft en tjej som de litat på och som ibland lotsade dom rätt bland knasiga tjejer och deras känslor (ja, det var så vi kallade dom...). Många gånger har man suttit och pratat natten lång om hur och varför det reageras på vissa saker på ett för en man till synes obegripligt sätt... och många gånger har jag ifrågasatt mitt eget köns beteende och bestämt mig för att "så där ska jag aldrig göra...".
Och jag har hållit mig borta från att göra vissa saker också. Jag kan vara en hetsig person, bli förbannad och höja rösten - visst, jag skiljer mig inte från andra men däremot, när det gäller diskussioner i förhållanden så pratar jag istället. Många är gångerna då man blivit beskylld för än det ena eller det andra - men valt att bara titta, le och ibland inte ens kommentera det. Varför ge tillfredställelsen till den som anklagar och gå till motangrepp? Men om jag går i svaromål har jag de flesta gångerna valt att göra det lugnt och stilla... ett par gånger har jag dock blivit så provocerad att jag kan ge tillbaka med samma mynt - och då gjort det på ett sätt som jag lärt mig från "mina grabbar", vilket ofta gjort att det jag sagt svidit mer än vad mottagaren förväntat sig. Sen är en av de viktigaste sakerna att komma ihåg att det som sägs i ilska och affekt ofta är avsett att såra och ibland sägs utan att det "ska kommas ihåg". Att slå och kasta grejer har aldrig varit min grej... 2 örfilar har jag gett ut i hela mitt liv (och bett om ursäkt för men fick till svar att de var verkligen fullt berättigade..).
Ibland har jag fått höra att jag skulle vara anledningen till att några brutit upp - och på ett sätt kan det nog vara så då jag ju har pratat, gett råd och belyst vissa saker. Jag har givit av min styrka till att ge någon annan styrka att förändra ett liv de inte trivs med. Att säga att det är faktiskt helt okej att bryta upp ifrån ett kärlekstomt förhållande, sagt att ett ickefungerande sexliv kan vara en anledning till uppbrott men att man först kanske borde söka efter anledningen till att man faktiskt inte blir inspirerad av sex som ju faktiskt är alldeles underbart att ha med rätt kvinna/man, att man behöver inte förlora barnen på kuppen och att det faktiskt inte innebär att man måste vara osams med varandra för tid och evighet för att man går isär. Men jag står för att jag har givit dessa råd - det är ju inte samma sak som att jag gjort något dumt - vilket verkar vara den första tanken som många kvinnor tänker... Vilket är en sak jag inte förstår... Om en man pratar med en manlig kompis så förutsätter inte en kvinna att de hoppat i säng med varandra - är det en kvinna de pratat med ses man helt plötsligt som ett hot och många förutsätter att man rullat runt i sänghalmen - vilket är så långt ifrån sanningen som man kan komma... Jag har helt enkelt varit en god kompis som gett en kär vän det stöd som han kanske vill ha. Jag har givetvis tjejkompisar jag snackar med också - men snackar på ett helt annat sätt med killar...
Många av vännerna har uppmuntrat den här busigheten som jag har - de säger att det är det som "gör mig till mig" och att det är det som gör mig så speciell. Och det stämmer nog också. De lärde mig att det är helt okej att vara som jag är... jag är flirtig när jag går ut - bländar av ett strålande leende, får uppmärksamheten och sen ser jag med glittrande ögon... Det har dock ibland satt mig i knepiga situationer - men inte värre än att jag går helskinnad där ifrån :P. Jag är rätt bra på att skicka sexiga sms till mina vänner - bara för att jag är jag - för det är sån jag är helt enkelt. Jag har en tendens till att faktiskt ta det jag vill ha - vilket även innebär att jag ibland inte är så snäll. Snäll mot mig själv är jag, snäll mot någon annan är jag - men ibland är jag inte snäll mot mot någon annans. Men det är också upp till andra att ta upp det och se vad det är och se det för vad det är. Jag tar inte ansvar över hur andra beter sig eller vad de gör - jag tar endast ansvar för mina egna handlingar och är inte någon annans samvete. Man måste lära sig att stå för de sakerna man gör - och om jag gör ett fel så står jag för att jag har gjort det, finns ingen anledning till att inte göra det - men jag vägrar ta ansvar för saker som andra gör eller inte gör... och visst får jag ibland skit för mitt resonemang men jag står för det också. Jag är hellre stark och sann mot mig själv - så jag fortsätter att vara mystisk, fortsätter bli kallad för diverse superlativ, fortsätter vara stark i mig själv - fortsätter leva mitt liv helt enkelt. Jag har ibland vandrat över "lik" och jag kommer nog att fortsätta att ta för mig av det som världen har att erbjuda mig...
Ja just det - Blues & rockfestivalen körde ju igång igår :D. En helt underbar upplevelse - vackert väder, bra vänner, snygga karlar, mysiga sms men framför allt - underbar musik! Flirtar gör jag ju alltid, njuter till max av musiken, dansar och dricker öl. Kvällens uppköp var The Van Desh och Ska'N'Ska men även The Fix och Shotgun Crackers... De två sistnämnda var energiknippar till "Guds nåde" och det blev inte sämre av att flera av grabbarna i bandet var snygga och vältränade så vi stod och funderade på vilken del av kroppen som reagerade mest på dom... haha :P. Dagens nerköp var Åskfödd då vi stod och funderade på vart vi skulle ta vägen... och toan blev det bästa alternativet... och då är det illa... (Men enligt uppgift har de mycket bättre låtar än vad de spelade igår så om de spelar någon annanstans någon annan gång så ger jag dom en chans till att appellera mig.)
Det var inte så mycket fylla - vi reflekterade endast över de två överförfriskade tanterna och tjejen som ansåg att ställningen till mixerbordet var en bra ställning att hålla sig upprätt till. En av de sakerna som gjorde upplevelsen större var att det var en total blandning av åldersstrruktur - allt från 18 till 70 typ - precis som det ska vara på en gjuten festival... Idag kör den igång klockan 3 så det börjar väl bli dags att göra sig i ordning för att gå halvmilen ut till Kärleksudden... (trots det trasiga knät - måste skaffa en remiss till ortopeden igen...). Idag kommer de riktiga bluesbanden och jag ser fram emot Ebbot och Roffe Wickström - kan dagen bli annat än perfekt???
Dagens låt är inte från ett band på Bluesfestivalen - det är en låt jag fick av min dotter en gång - det är så här fri jag är säger hon, hon säger att det är så här jag är och att den är en symbol för hennes mor: "Du är säker - tar dig fram, stolta steg i ett okänt land. Utan tvivel och med självklar tro går du fram..." "Blodet rusar, viljan sliter i din kropp - du vill ha mer och mer av livet och ger aldrig upp. Du ger aldrig upp. Du är vild och stark - din själ är fri, skapar världen som du lever i. Ingen man kan fånga dig - Gud nåde den som pröver sig. Blodet rusar, viljan sliter i din kropp - du vill ha mer och mer av livet och ger aldrig upp. Marken under dina fötter, du springer med regn å solen i ditt hår. Som vinden rör du dig bland träden mot nya horisonter med blicken i det blå".
Älskar dig min stora, underbara Prinsessa! Den är även DU!!!
fredag 27 juli 2012
Fixa, dona och...
... så småningom göra sig i ordning :)
Igår var en latdag - i varje fall till starten. Den svullnad jag fick på nedre delen av ryggen gjorde byxor omöjliga igår så kjol fick det bli. Kjolen var så lös i midjan att den dock åkte ner över höfterna ett antal gånger men den tryckte i varje fall inte på det onda stället :). Det funkade inte riktigt att ta sig upp - det fina vädret till trots men till slut tog jag mig upp ur sängen och ut på altanen i varje fall... Men... skam den som ger sig så på eftermiddagen åkte jag och handlade bensin till gräsklipparen, glass till ungarna (och mig) och sen gav vi oss ut i trädgården. Fram med gräsklipparen men den övertog Prinsen efter ett par vändor och jag hjälpte Lillprinsessan med att plocka hallon istället. Vi gick där med våra hörlurar, samma radiostation och sjöng och dansade...
Vi har en helt otrolig massa hallon... och röda- och svarta vinbär och krusbären håller på att mogna. Hallonen och de röda vinbären är redan mogna och ska nu plockas av för att bli sylt och saft. Familjen är bortskämda med att mamma alltid gör sylt och saft - och det är godast också. Som dotter till en diabetiker gör jag sylten med mindre socker - och den smakar så mycket godare än den man köper i affären. Man vet ju också precis vad som ingår i sylten: bär, socker, Atamon och ibland lite Certo. Saften innehåller bär, socker, vatten och Atamon. Inget annat - och den brukar räcka till Maj ungefär :)
Men hallonen vi plockade igår sparades inte till sylt eller saft... nej, de åts med mjölk och socker :) Det är ju så sabla gott!
Hade ju tänkt att fara iväg för att bada igår på kvällen efter att man kämpat i trädgården men skippade det. Helt klart att ju jag och SötnosVännen valt rätt dag för att ligga på rygg och studera stjärnorna - när jag åkte hem härom natten var det 18 grader - igår vid samma tidpunkt var det 10 grader... så jag hoppade det där badet, la mig i soffan och jag och Lillprinsessan kollade på två filmer i stället: Mirror Mirror och Fast Five... Att titta på Vin Diesel och Paul Walker men även den enda asiat jag tycker innehar en dräggelfaktor - är inte fy skam en torsdag natt :P. Jag har aldrig varit en sucker för vältränade män förut... Mina män har varit både vältränade och mindre vältränade - det har liksom inte varit det jag tittat på och efter. När jag däremot tänker tillbaka på de män jag har träffat sedan jag skiljde mig har dock alla varit rätt vältränade. En del mer än andra... och det har ju inte varit fy skam att ha något läckert att titta på och smeka... Och precis så är det ju just nu, haha...
Ikväll börjar Blues- och Rockfestivalen :) Prinsen ska vara systervakt, mat och glass är inköpt till de "små" liven. Mamma är ju bara 2 mil bort så de tycker att det är helt okej att jag sover inne i byn dessa nätter - de vet ju att jag alltid kommer hem om det skulle vara någonting. Klockan 19.15 spelar körens trummis med sitt band på festivalen - ska bli kul att äntligen få se dom live. Har ju bara hört dom på Youtube och från de tävlingar de varit med i (och en del priser finns) och han har tjatat på mig för varje gång de spelat men det har ju aldrig passat förrän nu :). Samtidigt är det en brasiliansk fest på själva "huvudhaket" där festivalen är och där är jag medlem så det blir nog en eller annan tur dit också då jag är medlem i föreningen.
Vissa små tankevurpor existerar dock idag... Busig Pebbles har i sommar varit väldigt busig :P... och misstänker att det kan bli en krock på kärleksfronten ...Aja... får väl helt enkelt knipa käft, inte flirta så mycket, tänka på de där riktiga haggorna och busa med kompisarna istället för att busa med killarna... Kommer säkert gå... jättebra....(???) Haha... Fan så härligt det känns att ha en distans till sig själv och sitt eget varande... Att inte ta sig själv på så jävla stort allvar, kunna skämta om sig själv och med sig själv. Koppla av, njuta av tillvaron och den fria människa jag är. Känna uppskattningen av mäns uppvaktning och ändå veta att jag är älskad av någon. men samtidigt är jag nog inte redo att fångas in... Det finns vissa faktorer i samvaron som inte stämmer på det sättet som jag vill att det ska stämma - någonting jag saknar... Någonting jag vet hur jag får, någonting jag tar för att jag är jag...
Äh, jävla tankevurpor! Helgen blir busig på ett eller annat sätt - det är jag hur som helst säker på :D
I hav å hei å vildenvey
va eg på jakt av all mi makt
men se nå legges våpen ner.
nå står eg her med brutt gjevær
med knust kanon og lauspatron
eg e på bare kner og ber
eg e fullstendigt uten kler
uten maska bara meg eg ber te deg
ja eg ba deg å eg sa deg
Kom ta meg som ein mann du hvis du kan
i ur och skur låg jag på lur
jag trotsade lag där i mitt jag
men se nu är kraftan slut
om du har ett ärligt svar
hela jag vill hos dig vara
jag blev en pojke nu till slut
jag lever inte som förut
jag har tro på mig och dig så stanna kvar
är du meg mig du så svara nu
jag ger mitt kött och blod kom visa mod
om du vil ha meg kan du ta meg
å beholda alt du tar
om eg kan få deg ska eg flå deg
for di kler som kroppen har
du är så härlig du som den du är
nu står du här som den du är
å hvis du vil at det ska bil oss to
så vær så god
i sol och is på alla vis
i vitt och svart och överallt
men se till slut så sa det stopp
jag är hos dig med hela mig
och vill ha sött och salt
jag är beredd på nästa steg
med sjel å sinn å med ein kropp
kver gång du sko gi et vink ja på et blink
e eg rede for sånn e det
du ska så gjerna få hu hvis du må
om du vil ha meg kan du ta meg
å beholda alt du tar
om eg kan få deg ska eg flå deg
for di kler som kroppen har
En av mina absoluta favoritlåtar - den går runt, runt i bilen och i Mp3-spelaren... Den är på både svenska och norska - det lyssnas en del på norsk musik i den här familjen... inte så konstigt ändå :)
Igår var en latdag - i varje fall till starten. Den svullnad jag fick på nedre delen av ryggen gjorde byxor omöjliga igår så kjol fick det bli. Kjolen var så lös i midjan att den dock åkte ner över höfterna ett antal gånger men den tryckte i varje fall inte på det onda stället :). Det funkade inte riktigt att ta sig upp - det fina vädret till trots men till slut tog jag mig upp ur sängen och ut på altanen i varje fall... Men... skam den som ger sig så på eftermiddagen åkte jag och handlade bensin till gräsklipparen, glass till ungarna (och mig) och sen gav vi oss ut i trädgården. Fram med gräsklipparen men den övertog Prinsen efter ett par vändor och jag hjälpte Lillprinsessan med att plocka hallon istället. Vi gick där med våra hörlurar, samma radiostation och sjöng och dansade...
Vi har en helt otrolig massa hallon... och röda- och svarta vinbär och krusbären håller på att mogna. Hallonen och de röda vinbären är redan mogna och ska nu plockas av för att bli sylt och saft. Familjen är bortskämda med att mamma alltid gör sylt och saft - och det är godast också. Som dotter till en diabetiker gör jag sylten med mindre socker - och den smakar så mycket godare än den man köper i affären. Man vet ju också precis vad som ingår i sylten: bär, socker, Atamon och ibland lite Certo. Saften innehåller bär, socker, vatten och Atamon. Inget annat - och den brukar räcka till Maj ungefär :)
Men hallonen vi plockade igår sparades inte till sylt eller saft... nej, de åts med mjölk och socker :) Det är ju så sabla gott!
Hade ju tänkt att fara iväg för att bada igår på kvällen efter att man kämpat i trädgården men skippade det. Helt klart att ju jag och SötnosVännen valt rätt dag för att ligga på rygg och studera stjärnorna - när jag åkte hem härom natten var det 18 grader - igår vid samma tidpunkt var det 10 grader... så jag hoppade det där badet, la mig i soffan och jag och Lillprinsessan kollade på två filmer i stället: Mirror Mirror och Fast Five... Att titta på Vin Diesel och Paul Walker men även den enda asiat jag tycker innehar en dräggelfaktor - är inte fy skam en torsdag natt :P. Jag har aldrig varit en sucker för vältränade män förut... Mina män har varit både vältränade och mindre vältränade - det har liksom inte varit det jag tittat på och efter. När jag däremot tänker tillbaka på de män jag har träffat sedan jag skiljde mig har dock alla varit rätt vältränade. En del mer än andra... och det har ju inte varit fy skam att ha något läckert att titta på och smeka... Och precis så är det ju just nu, haha...
Ikväll börjar Blues- och Rockfestivalen :) Prinsen ska vara systervakt, mat och glass är inköpt till de "små" liven. Mamma är ju bara 2 mil bort så de tycker att det är helt okej att jag sover inne i byn dessa nätter - de vet ju att jag alltid kommer hem om det skulle vara någonting. Klockan 19.15 spelar körens trummis med sitt band på festivalen - ska bli kul att äntligen få se dom live. Har ju bara hört dom på Youtube och från de tävlingar de varit med i (och en del priser finns) och han har tjatat på mig för varje gång de spelat men det har ju aldrig passat förrän nu :). Samtidigt är det en brasiliansk fest på själva "huvudhaket" där festivalen är och där är jag medlem så det blir nog en eller annan tur dit också då jag är medlem i föreningen.
Vissa små tankevurpor existerar dock idag... Busig Pebbles har i sommar varit väldigt busig :P... och misstänker att det kan bli en krock på kärleksfronten ...Aja... får väl helt enkelt knipa käft, inte flirta så mycket, tänka på de där riktiga haggorna och busa med kompisarna istället för att busa med killarna... Kommer säkert gå... jättebra....(???) Haha... Fan så härligt det känns att ha en distans till sig själv och sitt eget varande... Att inte ta sig själv på så jävla stort allvar, kunna skämta om sig själv och med sig själv. Koppla av, njuta av tillvaron och den fria människa jag är. Känna uppskattningen av mäns uppvaktning och ändå veta att jag är älskad av någon. men samtidigt är jag nog inte redo att fångas in... Det finns vissa faktorer i samvaron som inte stämmer på det sättet som jag vill att det ska stämma - någonting jag saknar... Någonting jag vet hur jag får, någonting jag tar för att jag är jag...
Äh, jävla tankevurpor! Helgen blir busig på ett eller annat sätt - det är jag hur som helst säker på :D
I hav å hei å vildenvey
va eg på jakt av all mi makt
men se nå legges våpen ner.
nå står eg her med brutt gjevær
med knust kanon og lauspatron
eg e på bare kner og ber
eg e fullstendigt uten kler
uten maska bara meg eg ber te deg
ja eg ba deg å eg sa deg
Kom ta meg som ein mann du hvis du kan
i ur och skur låg jag på lur
jag trotsade lag där i mitt jag
men se nu är kraftan slut
om du har ett ärligt svar
hela jag vill hos dig vara
jag blev en pojke nu till slut
jag lever inte som förut
jag har tro på mig och dig så stanna kvar
är du meg mig du så svara nu
jag ger mitt kött och blod kom visa mod
om du vil ha meg kan du ta meg
å beholda alt du tar
om eg kan få deg ska eg flå deg
for di kler som kroppen har
du är så härlig du som den du är
nu står du här som den du är
å hvis du vil at det ska bil oss to
så vær så god
i sol och is på alla vis
i vitt och svart och överallt
men se till slut så sa det stopp
jag är hos dig med hela mig
och vill ha sött och salt
jag är beredd på nästa steg
med sjel å sinn å med ein kropp
kver gång du sko gi et vink ja på et blink
e eg rede for sånn e det
du ska så gjerna få hu hvis du må
om du vil ha meg kan du ta meg
å beholda alt du tar
om eg kan få deg ska eg flå deg
for di kler som kroppen har
En av mina absoluta favoritlåtar - den går runt, runt i bilen och i Mp3-spelaren... Den är på både svenska och norska - det lyssnas en del på norsk musik i den här familjen... inte så konstigt ändå :)
torsdag 26 juli 2012
Busig Pebbles ...
... och hennes vänner... Ja, så kan man nog kalla det.
Min första bästa vän hette Christer - vi lärde känna varandra som små knytten - första gången vi träffade varandra var runt 1970. Jag och min familj hade vårt sommarställe på Båtvägen och hans familj hade sitt på Bergsvägen. Det passade honom att bo just där då han heter Berg i efternamn. Våra föräldrar började umgås och vi minsta barn kom oerhört bra överens. Vi hade en stig som gick mellan husen - och över grannens tomt men det var så vi gick där - stigarna gick över varandras tomter. Hittade inte mamma och pappa mig eller hans föräldrar honom ringde de alltid och kollade om vi var där. Tillsammans lärde vi oss att simma och till slut, efter mycket tjat, fick vi börja gå ensamma ner till bryggan för att bada. Vi lärde oss ro tillsammans och lyckan var stor då vi fick börja använda vår lilla båt med den lilla motorn med "hare och sköldpadda". Vi hängde ihop tills vi var runt 14-15 år - och sjutton vad roligt vi hade, vilka bus vi gjorde och vad vi älskade varandra.
Jag hade även en riktigt bra tjejkompis, Lena, men ingenting slog den känsla som Christer och jag delade. Han var den som kände mig bäst, kunde säga vad han ville till mig. Han grät när livet var jobbigt i min famn och vi skrattade tills tårarna rann. Han var min! helt enkelt.
När vi sen flyttade ut och bosatte oss på Vätö träffade jag Mattias - vi gick i samma klass. Där Mattias var - var oftast även jag. Vi hängde ihop jämt och alla hans flickvänner fick alltid lära sig och förstå att jag alltid sov hos honom när jag var kvar inne i stan. De fick också lära sig att jag var hans bästa vän - och det kunde ingen flickvän förändra... Likadant med mina pojkvänner - var man tillsammans med mig fick man liksom Mattias på köpet :P. Vi kallades för Ler och Långhalm, Knoll och Tott, Kling och Klang och en massa andra kombinationsnamn. Vi gjorde en massa bus ihop - vi var aldrig ihop med varandra men vi älskade varandra djupt. Vi älskar nog varandra fortfarande - nu är vi vuxna, har barn, har varit/är gifta och bor i olika städer men varje gång vi träffas är det som om det var igår vi träffades sist. Vi vet precis vart vi har varandra, vet hur den andra tänker och vi skämtar med varandra på ett sätt som de andra som är med bara tittar på oss åt... :P. Det är många, ibland rätt råa, skämt med sexuella anspelningar - men vi har aldrig haft sex med varandra - däremot såg vi våra första porrfilmer ihop på hans jätte-tv och vi pratade ofta om hur det var med de pojk/flickvänner vi hade... Det var liksom vi...
Mina bästa vänner har alltid varit pojkar. Sedan killar... och så blev man vuxen och då kallas de män. Jag har en bästa kompis som är tjej men det finns alltid saker jag inte diskuterar med henne, mest kanske sexuella saker. Jag började gymnasiet på Fordonslinjen - och jag trivdes med den typiska pojkjargongen som fanns - det var mycket prat med sexuella anspelningar och som ensam tjej på Fordon regerade man liksom på något sätt. Sen vurpade jag ju på MC och bytte linje - men vart hängde jag varje rast? Jodå - nere på Fordon, bland "mina" grabbar :). Flyttade till Stockholm, gick på kurser, jobbade och startade SSU-klubbar - och hängde med killarna...
Det var på något sätt skönt... Jag hade alltid back-up när någon hotade mig. Jag var alltid safe... Vi skrattade åt alla rykten och funderingar om vilken ställning jag egentligen hade bland dessa killar. Vältränade, snygga killar och så jag... Hur många tjejer har man inte träffat på som direkt feltolkade min närvaro i gängen? Skitsnack bakom ryggen av dumma blondiner blev mer som en vardag... Påhopp av brunetter klarades av utan problem... Vi hade en regel - jag hade inte sex med mina kompisar. Punkt!
De jag hade bäst kontakt med av kompisarna var alltid männen. De jag har bäst kontakt med idag - är männen. Min bästa vän idag - är en man. Jag har massa tjejkompisar också och vi är väl som tjejer är mest men det är fortfarande hos killarna jag känner att jag kan vara mig själv. Många av före dettingarna i mitt liv har försökt att använda mina manliga vänner emot mig. Skrikit att jag ska gå och hoppa i säng med "den eller den"... Försökt få det till att jag har/ska/vill haft sex med dom... Det är faktiskt riktigt tröttsamt i längden... Varför ska man ha sex med en kompis liksom? Och om jag har en man i mitt liv - är jag honom trogen.
Sen finns de där männen som har den speciella platsen i hjärtat. Män som varit pojkvänner och som sen stannat kvar i hjärtat med ömsesidig värme. Vänner som blivit pojkvänner. Ja, visst finns dom, sa jag annat skulle jag ju ljuga. Men de tillhör definitivt undantagen...
Vi struntade alltid i ryktena - vi visste ju vad vi gjorde för någonting. Vi skrattade åt dom också... Men ibland var vi ju tvungen att busa och driva med de som inte förstod så många gånger har det hållits hand, kramats och pussats - bara för att reta en kille eller två - eller varför inte de där tjejerna? Elakt spel? Nja - mer busande... och så är det nog ibland fortfarande :P. Jag är en fri själ som bestämmer över mig själv - och jag är busig. Fortfarande... och kommer nog alltid att vara också :)...
För övrigt har jag ont i ryggen idag... Att ligga på rygg och studera stjärnorna och stjärnbilder i över 3 timmar och prata om livet med SötnosVännen - och göra det på en filt och handduk på en liten upphöjning har ju gett ett stort, jävla blåmärke med svullnad! Men det gör inget, svullnaden kommer gå ner, blåmärket blekna - men minnet av det vi pratade om och det vi såg - det stannar för alltid i minnet - så det är värt det!
Nu är det dags att ladda inför Blues- och Rockfestivalen :) Har kompisar som spelar i år - ska bli så roligt att äntligen få se dom live, har ju lyckats missa varje gång... Klippa gräsmattan, rensa ogräs... sakna Storprinsessan (men även Svärprinsen) - och hoppas på ett kvällsdopp i kväll med (men om jag ska titta på stjärnorna i natt med ska jag fane mig ha med mig en luftmadrass...
Min första bästa vän hette Christer - vi lärde känna varandra som små knytten - första gången vi träffade varandra var runt 1970. Jag och min familj hade vårt sommarställe på Båtvägen och hans familj hade sitt på Bergsvägen. Det passade honom att bo just där då han heter Berg i efternamn. Våra föräldrar började umgås och vi minsta barn kom oerhört bra överens. Vi hade en stig som gick mellan husen - och över grannens tomt men det var så vi gick där - stigarna gick över varandras tomter. Hittade inte mamma och pappa mig eller hans föräldrar honom ringde de alltid och kollade om vi var där. Tillsammans lärde vi oss att simma och till slut, efter mycket tjat, fick vi börja gå ensamma ner till bryggan för att bada. Vi lärde oss ro tillsammans och lyckan var stor då vi fick börja använda vår lilla båt med den lilla motorn med "hare och sköldpadda". Vi hängde ihop tills vi var runt 14-15 år - och sjutton vad roligt vi hade, vilka bus vi gjorde och vad vi älskade varandra.
Jag hade även en riktigt bra tjejkompis, Lena, men ingenting slog den känsla som Christer och jag delade. Han var den som kände mig bäst, kunde säga vad han ville till mig. Han grät när livet var jobbigt i min famn och vi skrattade tills tårarna rann. Han var min! helt enkelt.
När vi sen flyttade ut och bosatte oss på Vätö träffade jag Mattias - vi gick i samma klass. Där Mattias var - var oftast även jag. Vi hängde ihop jämt och alla hans flickvänner fick alltid lära sig och förstå att jag alltid sov hos honom när jag var kvar inne i stan. De fick också lära sig att jag var hans bästa vän - och det kunde ingen flickvän förändra... Likadant med mina pojkvänner - var man tillsammans med mig fick man liksom Mattias på köpet :P. Vi kallades för Ler och Långhalm, Knoll och Tott, Kling och Klang och en massa andra kombinationsnamn. Vi gjorde en massa bus ihop - vi var aldrig ihop med varandra men vi älskade varandra djupt. Vi älskar nog varandra fortfarande - nu är vi vuxna, har barn, har varit/är gifta och bor i olika städer men varje gång vi träffas är det som om det var igår vi träffades sist. Vi vet precis vart vi har varandra, vet hur den andra tänker och vi skämtar med varandra på ett sätt som de andra som är med bara tittar på oss åt... :P. Det är många, ibland rätt råa, skämt med sexuella anspelningar - men vi har aldrig haft sex med varandra - däremot såg vi våra första porrfilmer ihop på hans jätte-tv och vi pratade ofta om hur det var med de pojk/flickvänner vi hade... Det var liksom vi...
Mina bästa vänner har alltid varit pojkar. Sedan killar... och så blev man vuxen och då kallas de män. Jag har en bästa kompis som är tjej men det finns alltid saker jag inte diskuterar med henne, mest kanske sexuella saker. Jag började gymnasiet på Fordonslinjen - och jag trivdes med den typiska pojkjargongen som fanns - det var mycket prat med sexuella anspelningar och som ensam tjej på Fordon regerade man liksom på något sätt. Sen vurpade jag ju på MC och bytte linje - men vart hängde jag varje rast? Jodå - nere på Fordon, bland "mina" grabbar :). Flyttade till Stockholm, gick på kurser, jobbade och startade SSU-klubbar - och hängde med killarna...
Det var på något sätt skönt... Jag hade alltid back-up när någon hotade mig. Jag var alltid safe... Vi skrattade åt alla rykten och funderingar om vilken ställning jag egentligen hade bland dessa killar. Vältränade, snygga killar och så jag... Hur många tjejer har man inte träffat på som direkt feltolkade min närvaro i gängen? Skitsnack bakom ryggen av dumma blondiner blev mer som en vardag... Påhopp av brunetter klarades av utan problem... Vi hade en regel - jag hade inte sex med mina kompisar. Punkt!
De jag hade bäst kontakt med av kompisarna var alltid männen. De jag har bäst kontakt med idag - är männen. Min bästa vän idag - är en man. Jag har massa tjejkompisar också och vi är väl som tjejer är mest men det är fortfarande hos killarna jag känner att jag kan vara mig själv. Många av före dettingarna i mitt liv har försökt att använda mina manliga vänner emot mig. Skrikit att jag ska gå och hoppa i säng med "den eller den"... Försökt få det till att jag har/ska/vill haft sex med dom... Det är faktiskt riktigt tröttsamt i längden... Varför ska man ha sex med en kompis liksom? Och om jag har en man i mitt liv - är jag honom trogen.
Sen finns de där männen som har den speciella platsen i hjärtat. Män som varit pojkvänner och som sen stannat kvar i hjärtat med ömsesidig värme. Vänner som blivit pojkvänner. Ja, visst finns dom, sa jag annat skulle jag ju ljuga. Men de tillhör definitivt undantagen...
Vi struntade alltid i ryktena - vi visste ju vad vi gjorde för någonting. Vi skrattade åt dom också... Men ibland var vi ju tvungen att busa och driva med de som inte förstod så många gånger har det hållits hand, kramats och pussats - bara för att reta en kille eller två - eller varför inte de där tjejerna? Elakt spel? Nja - mer busande... och så är det nog ibland fortfarande :P. Jag är en fri själ som bestämmer över mig själv - och jag är busig. Fortfarande... och kommer nog alltid att vara också :)...
För övrigt har jag ont i ryggen idag... Att ligga på rygg och studera stjärnorna och stjärnbilder i över 3 timmar och prata om livet med SötnosVännen - och göra det på en filt och handduk på en liten upphöjning har ju gett ett stort, jävla blåmärke med svullnad! Men det gör inget, svullnaden kommer gå ner, blåmärket blekna - men minnet av det vi pratade om och det vi såg - det stannar för alltid i minnet - så det är värt det!
Nu är det dags att ladda inför Blues- och Rockfestivalen :) Har kompisar som spelar i år - ska bli så roligt att äntligen få se dom live, har ju lyckats missa varje gång... Klippa gräsmattan, rensa ogräs... sakna Storprinsessan (men även Svärprinsen) - och hoppas på ett kvällsdopp i kväll med (men om jag ska titta på stjärnorna i natt med ska jag fane mig ha med mig en luftmadrass...
Tårar, avsked och ...
... sommarbus :P
Jag hatar verkligen när Storprinsessan åker tillbaka hem. Har alltid hatat när hon åker iväg över huvud taget under hela hennes liv. Kommer nog hata det lika mycket under resten av mitt liv också för den delen... Var rätt så glad över att morfar och mormor ville köra henne och Svärprinsen till Ljusdal i morse för att lämna dom vid tåget. Jag grät tillräckligt där på gårdsplanen (och hon hela vägen till Ljusdal). Det spelar ingen roll att hon nu är vuxen och har flyttat hemifrån - hon kommer alltid vara min bebis... Just as simple as that...
Lillprinsessan och Prinsen ville åka hem från Torpet idag. Nu har ju alla kusinerna åkt hem och storasyster åkte idag. Mormor och morfar i all ära - men så roliga är dom ju inte. Sen har ju barnen varit borta från hemmet i nästan 5 veckor nu så de kände att de ville åka hem helt enkelt så vi packade ner alla kläderna (fattar verkligen inte hur de fick plats i väskorna då jag fick en hel väska med kläder av Storprinsessan). Tog bort lakanen och stoppade in i maskinen. Dammsög, dammade och gjorde rent - åt sen Hälsingeostkaka till en sen lunch och satte oss sen i bilen. Det började regna ungefär en halvtimme innan vi for... En dag med regn (som ändå blev jättebra då vi ju va och kollade på Pontare) - är ju ändå ett bra facit för 12 dagars Torpetsemester :). Nu när det är motorväg nästan hela vägen från Knivsta till Hudiksvall tar det ju inte längre tid att åka än ca 3,5 timmar. Två stop för att släppa ut Sniff på kissturné, handla glass och kaffe och sist lite mjölk, bröd och sånt till hemmet. Åkte 16.15 och var hemma 20.00 - ett bra resultat tidsmässigt :)
Innan vi for fick jag ett samtal från SötnosVännen som undrade om jag badat än??? Öhhh??? Näe, varit på stranden - ja, badat - nej... Det beror väl inte på att vattnet var kallt utan just för att jag brukar få så jävullusiskt ont i höfterna efteråt.. Ska vi bada då? Alltså... jag är i Hälsingland... iofs åker jag hem idag... men okej - när jag kommit hem då? Bla, bla och bla och vi kom till slut fram till att jag skulle höra av mig när jag kommit hem... Efter att ha packat in i huset, släppt ut de överlyckliga missarna, gått igenom blommorna så ringde jag och frågade: bada nu? Men alltså - det regnar jööö??? Ja, se på tusan det gör det.. men kanske inte om en halvtimme... Efter en halvtimme hade det slutat regna här men det var ju liksom "klarare" där borta???
Det slutade med att jag vid 22.15 satte mig i bilen (som om jag inte kört nog idag liksom....) och körde mot stan och sen ut mot vår gamla badplats. Det där är så skönt - den där underbara, goa kramen som känns så trygg. Och visst kom premiärdoppet :D. Medan vi stod där och vela (ja, det gjorde jag med... först....) så dök jag helt plötsligt i vattnet och det var faktiskt rätt skönt... Efter att ha badat färdigt la vi oss på handdukarna vi hade med oss - och mös ikapp och tittade på stjärnorna. Av regnet fanns inte ett spår. Vi låg där och mös 1 timma... 2 timmar... 3 timmar... och 10 minuter. Tiden går verkligen snabbt när man har trevligt pratar och har mysigt... Måste göras om - många gånger :)
I morgon blir det bad med bus... köpa biljett till bluesfestivalen :) Och ta det lite lugn... och massor med bus....
Jag hatar verkligen när Storprinsessan åker tillbaka hem. Har alltid hatat när hon åker iväg över huvud taget under hela hennes liv. Kommer nog hata det lika mycket under resten av mitt liv också för den delen... Var rätt så glad över att morfar och mormor ville köra henne och Svärprinsen till Ljusdal i morse för att lämna dom vid tåget. Jag grät tillräckligt där på gårdsplanen (och hon hela vägen till Ljusdal). Det spelar ingen roll att hon nu är vuxen och har flyttat hemifrån - hon kommer alltid vara min bebis... Just as simple as that...
Lillprinsessan och Prinsen ville åka hem från Torpet idag. Nu har ju alla kusinerna åkt hem och storasyster åkte idag. Mormor och morfar i all ära - men så roliga är dom ju inte. Sen har ju barnen varit borta från hemmet i nästan 5 veckor nu så de kände att de ville åka hem helt enkelt så vi packade ner alla kläderna (fattar verkligen inte hur de fick plats i väskorna då jag fick en hel väska med kläder av Storprinsessan). Tog bort lakanen och stoppade in i maskinen. Dammsög, dammade och gjorde rent - åt sen Hälsingeostkaka till en sen lunch och satte oss sen i bilen. Det började regna ungefär en halvtimme innan vi for... En dag med regn (som ändå blev jättebra då vi ju va och kollade på Pontare) - är ju ändå ett bra facit för 12 dagars Torpetsemester :). Nu när det är motorväg nästan hela vägen från Knivsta till Hudiksvall tar det ju inte längre tid att åka än ca 3,5 timmar. Två stop för att släppa ut Sniff på kissturné, handla glass och kaffe och sist lite mjölk, bröd och sånt till hemmet. Åkte 16.15 och var hemma 20.00 - ett bra resultat tidsmässigt :)
Innan vi for fick jag ett samtal från SötnosVännen som undrade om jag badat än??? Öhhh??? Näe, varit på stranden - ja, badat - nej... Det beror väl inte på att vattnet var kallt utan just för att jag brukar få så jävullusiskt ont i höfterna efteråt.. Ska vi bada då? Alltså... jag är i Hälsingland... iofs åker jag hem idag... men okej - när jag kommit hem då? Bla, bla och bla och vi kom till slut fram till att jag skulle höra av mig när jag kommit hem... Efter att ha packat in i huset, släppt ut de överlyckliga missarna, gått igenom blommorna så ringde jag och frågade: bada nu? Men alltså - det regnar jööö??? Ja, se på tusan det gör det.. men kanske inte om en halvtimme... Efter en halvtimme hade det slutat regna här men det var ju liksom "klarare" där borta???
Det slutade med att jag vid 22.15 satte mig i bilen (som om jag inte kört nog idag liksom....) och körde mot stan och sen ut mot vår gamla badplats. Det där är så skönt - den där underbara, goa kramen som känns så trygg. Och visst kom premiärdoppet :D. Medan vi stod där och vela (ja, det gjorde jag med... först....) så dök jag helt plötsligt i vattnet och det var faktiskt rätt skönt... Efter att ha badat färdigt la vi oss på handdukarna vi hade med oss - och mös ikapp och tittade på stjärnorna. Av regnet fanns inte ett spår. Vi låg där och mös 1 timma... 2 timmar... 3 timmar... och 10 minuter. Tiden går verkligen snabbt när man har trevligt pratar och har mysigt... Måste göras om - många gånger :)
I morgon blir det bad med bus... köpa biljett till bluesfestivalen :) Och ta det lite lugn... och massor med bus....
tisdag 24 juli 2012
GoCart och att bjuda på flera glada...
... skratt :)
Sen flera år åker vi alltid GoCart när vi är uppe i Hälsingland. Vi såg en skylt en dag för ett gäng år sedan om en nyöppnad GoCartbana utanför Hudiksvall. En kuperad bana med backar och kurvor. Frågan var ju dock bara hur vi skulle göra med de mindre barnen. Vi ringde och fick svaret att det fanns bilar åt de små också så vi packade in oss i 3 bilar och for iväg med barnen. Jädrans vad roligt det var! Av oss vuxna är det jag och brorsan som hållit ställningarna... vi är ju liksom rallyförare till vardags och Lasse och Cilla tillhör ju kategorin fegkörare så det gav sig liksom själv att de inte kör. Däremot har de lovat detta år att nästa år ska de vara med och köra - och gissa om vi kommer att komma ihåg det löftet? Nästa år skall brorsans donna köra också, men det går ju inte att ha ett startfält med bara vuxna - då vinner jag eller brorsan helt klart. Det är ju alltid vi som står på prispallen... Brorsan har dock aldrig vunnit förut - vilket han gjorde i år (???)... För första gången stod jag själv med nosen åt fel håll och Storprinsessan lät rabatterna vara - det var Wille som tyckte vattenpölen i ena kurvan var väldigt fin och hälsade på den 2 gånger. Alexandra drog rakt igenom däcken och jag kryssade mellan de som kom farande... Det är, förutom brännbollsturnerningen, den stora händelsen här på Torpet :). För första gången stod det endast män på prispallen:
Dagen avslutades med att 4 stycken av gänget åkte hem till storstan igen. Vendela och Veronica skulle vidareforslas till Småland så det blev avsked. Några av oss åkte in och snurrade runt i Hudiksvall ett tag innan vi for hem igen. På lördagen åkte vi på en äkta Hälsingeauktion. Prinsessorna med Svärprinsen och Felicia. Det var den stora lådköpardagen :) Låda efter låda inköptes för 20-50 kronor. Stora skratt kom när vi köpte in låda nummer 3. De skrattades åt paret som skulle flytta hemifrån. Förrättaren fick inget bud på ett litet fyrkantigt bord och gav det till Storprinsessan... likadant med nästa lilla bord. Vi fick en låda av en av de andra besökarna och till vår stora glädje innehöll de ett par skjortor - som vi glatt klädde på oss när det började regna litegrann - hela publikskaran vände sig om och skrattade åt oss :). Vi köpte ett par böcker av en av besökarna, fick ett par ljusstakar av några andra och helt plötsligt kom en kille och frågade om vi ville ha deras låda... Vi skrattade så tårarna rann :) Auktionsförrättaren gav oss allt vi ville ha som han inte fick något bud på och som vi ville ha... Och det var ju saker vi ville ha, det var ju det som var grejen. 3 av skjortorna används, en ny saftsil (min har spruckit), böckerna läses - vi fick en serie med alla gamla svenska klassikerna... Helt klart den roligaste auktionen på länge - många skratt, lite pengar gick åt men bilen var full med saker på hemresan.
När vi var färdiga på auktionen och jag och Svärprinsen lyckats få in allt i bilen (det är bra att vara logistiker samt att ha varit sambo med en) var vi hungriga och i lilla Delsbo hittade vi Pojs Thaikök - typ ett litet gatukök. Hur stora portioner som helst och mina små 5 vårrullar blev 6 stora vårrullar varav jag lyckades få i mig 2 ½ stycken. Lillprinsessans wokade kyckling räckte till både lunch och middag för henne och tjejernas överblivna vårrullar tillsammans med mina blev frukost till Storprinsessan och Svärprinsen dagen därpå...
Det var ett trött auktionsgäng som så småningom kom hem - trötta men nöjda med dagen. Många glada skratt när vi väl kom hem med lådorna och gick igenom dom: en Moulinex drinkmixer från 2000 (fungerade perfekt), 12 coctailglas, böcker, ett gäng med kastrullock (?), stora matskedar, prydnadssaker i tenn, koppar, nysilver, trasor till trasmattor (??), fina gamla skrivbordssaker och annat smått och gott... En del blir dock kört direkt till soptippen utan att passera gå... :P
Sen flera år åker vi alltid GoCart när vi är uppe i Hälsingland. Vi såg en skylt en dag för ett gäng år sedan om en nyöppnad GoCartbana utanför Hudiksvall. En kuperad bana med backar och kurvor. Frågan var ju dock bara hur vi skulle göra med de mindre barnen. Vi ringde och fick svaret att det fanns bilar åt de små också så vi packade in oss i 3 bilar och for iväg med barnen. Jädrans vad roligt det var! Av oss vuxna är det jag och brorsan som hållit ställningarna... vi är ju liksom rallyförare till vardags och Lasse och Cilla tillhör ju kategorin fegkörare så det gav sig liksom själv att de inte kör. Däremot har de lovat detta år att nästa år ska de vara med och köra - och gissa om vi kommer att komma ihåg det löftet? Nästa år skall brorsans donna köra också, men det går ju inte att ha ett startfält med bara vuxna - då vinner jag eller brorsan helt klart. Det är ju alltid vi som står på prispallen... Brorsan har dock aldrig vunnit förut - vilket han gjorde i år (???)... För första gången stod jag själv med nosen åt fel håll och Storprinsessan lät rabatterna vara - det var Wille som tyckte vattenpölen i ena kurvan var väldigt fin och hälsade på den 2 gånger. Alexandra drog rakt igenom däcken och jag kryssade mellan de som kom farande... Det är, förutom brännbollsturnerningen, den stora händelsen här på Torpet :). För första gången stod det endast män på prispallen:
 |
| Årets glada GoCart-gäng :) |
 |
| Årets startfält :) |
 |
| Nyinkomna till auktionen :) |
 |
| Efter en halvtimme - mamma har köpt en handväska i sameslöjd för 20 kronor :) |
 |
| I väntan på Vårrullar i Delsbo |
Vackert väder förutom den lilla, lilla regnskuren och massor med glada skratt ger:
fredag 20 juli 2012
Brännbollskampen är avgjord...
... och till slut hade Erdtman utklassat ThunWettStrömStad :). Sista och avgörande matchen slutade 109-89 så ordningen är återställd på Torpet. Sista matchen var vi lite halta och lytta... träningsvärken hade satt in - även på de av oss som är mer vältränade. Man springer ju på ett helt annat sätt: snabba starter och stoppar, kastande av bollar och lyrtagning. En del specialvarianter skapades såsom att Micke slog och Alex sprang... Mickes knä är i sämre skick än vad mitt är så det fungerade ju. Huvudsaken är ju liksom att det fungerade. ThunWettStröm fick ju förstärkning av Svärprinsen och blev ThunWettStrömStad. Det haglade frivarv och lyror från båda lagen - precis som det ska.
Veronica fyllde 17 år igår så vi hade födelsedagsbak och kalas. Jordgubbsmousse, rosa princesstårta och jordgubbstårta stod på menyn och vi åt den medan vi tävlade i Musikquiz i mer organiserad form än innan. 26 frågor; en del från gamla melodifestivaler, en del låtar från 70-talet, en del filmmusik och en del annat smått och gott. Men även några populärfrågor för småtjejerna. Slutresultatet var väldigt jämnt; Cillas lag vann med 30 poäng, tvåa blev Mickes lag med 29 poäng och sist kom Lasses lag med 28 poäng. Det verkade vara en uppskattad modell att ha en quiz med förinspelad musik och genomtänkta frågor.
Dagarna har vi till en del tillbringat på stranden och barnen blir inte vuxna... strandlek står fortfarande på menyn:
De tillfälliga molnen som kom in gjorde det i varje fall överkomligt att ligga på stranden... Vi är väl inga strandjagare direkt, badar gärna men hellre i omgångar än att häcka i timmar i lägret...
Idag är det några som packar bilen för att åka hem till jobb och vardag men vi är fler som är kvar för att ha en underbar tillvaro lite längre :)
 |
| Spring!!! Vart är bollen på vägen? Frivarv! |
 |
| Vendela, Ego... och Svärprinsen gör frivarv! |
 |
| Man är ju inte vacker när man springer...:P |
 |
| Syskonen in action |
 |
| Kan verkar förvirrat men sidbyteskaos :) |
Veronica fyllde 17 år igår så vi hade födelsedagsbak och kalas. Jordgubbsmousse, rosa princesstårta och jordgubbstårta stod på menyn och vi åt den medan vi tävlade i Musikquiz i mer organiserad form än innan. 26 frågor; en del från gamla melodifestivaler, en del låtar från 70-talet, en del filmmusik och en del annat smått och gott. Men även några populärfrågor för småtjejerna. Slutresultatet var väldigt jämnt; Cillas lag vann med 30 poäng, tvåa blev Mickes lag med 29 poäng och sist kom Lasses lag med 28 poäng. Det verkade vara en uppskattad modell att ha en quiz med förinspelad musik och genomtänkta frågor.
Dagarna har vi till en del tillbringat på stranden och barnen blir inte vuxna... strandlek står fortfarande på menyn:
 |
| Prinsen, Alex, Lillprinsessan, Vendela och Svärprinsen |
Idag är det några som packar bilen för att åka hem till jobb och vardag men vi är fler som är kvar för att ha en underbar tillvaro lite längre :)
Dagens låt är en favorit i repris men vi skickar med en hälsning till Reinfeldt med den:
onsdag 18 juli 2012
Underbara, underbara och...
...underbara dag :). I morse när jag vaknade var det inget regn - nej, snarare var det blå himmel med några få ulliga gulliga moln. Det blev shorts och tröja - det kunde ju ändå vara rätt kallt. Gick över gården och satte mig med föräldrar och moster för att ta lite filmjölk och kaffe. Efter att ha suttit i solen i typ 1 timme kände jag att jag trotsar väderguden och byter kläder - till min nya randiga favoritklänning :) Bara axlar kändes som en bra idé idag.
Och det blev varmt måste jag säga :). Barnen med "moster" åkte och badade på Maln. Eftersom att det blev så att vi blev två platser kort i ena bilen så körde morfar in med två av barnen och Kerstin hämtade dom efter att dom handlat. Själv hade jag bestämt att jag skulle gå på en äkta bonnaauktion i Norrbo Folkets hus. Köpte mig en jättefin sk brudkista - målade krummelutter på den och jag funderar nog på att årtalet 1939 inte stämmer - men vad spelar det för roll - den är ju fin:
Efter det så inhandlade jag 6 stycken av originalsättningen av "Min Skattkammare", det var bara en som blir dubblett så nu tror jag att serien börjar bli komplett :). Tyvärr - när jag betalade upptäckte jag att jag blivit av med 500:- på något sätt men med typ 200 i publiken så var ju chansen inte speciellt stor att få den tillbaka.... så nu blev det istället till att åka hem istället och sätta sig på gräsmattan och sola istället :). Medan jag satt där på auktionen fick jag ett antal trevliga sms som inte störde min vardag :). Tänk så upplivande det kan vara att få sms från någon man vet kan sms:a på samma retsamma sätt som mig. Sånt uppskattar jag :D
Efter ett tag började barnen komma hem och förberedelserna för maten startade. Det är en konst att göra mat till 15 personer - hur mycket behöver man av varje sak? Men det räckte och blev till Lillprinsessans stora glädje kvar tillräckligt till lunch åt henne :). Väl färdigätna kom vi så äntligen igång med årets första brännbollsmatch... Erdtmans vann stort över Thunwettströms med 117 - 80 ! Flest lyror och flest frivarv - Prinsen tror jag gjorde 5 frivarv och de andra Erdtmanbarnen tog lyra efter lyra och slog ett antal frivarv. Det är så oerhört roligt att spela brännboll... När jag var mindre hatade jag att spela brännboll - nu älskar jag att spela brännboll :)
I party-rockbilen spelas bland annat denna - och den är ju liksom "min" har jag ju kommit fram till :P
Och det blev varmt måste jag säga :). Barnen med "moster" åkte och badade på Maln. Eftersom att det blev så att vi blev två platser kort i ena bilen så körde morfar in med två av barnen och Kerstin hämtade dom efter att dom handlat. Själv hade jag bestämt att jag skulle gå på en äkta bonnaauktion i Norrbo Folkets hus. Köpte mig en jättefin sk brudkista - målade krummelutter på den och jag funderar nog på att årtalet 1939 inte stämmer - men vad spelar det för roll - den är ju fin:
 |
| Å de var en väldigt mörk bild |
Efter ett tag började barnen komma hem och förberedelserna för maten startade. Det är en konst att göra mat till 15 personer - hur mycket behöver man av varje sak? Men det räckte och blev till Lillprinsessans stora glädje kvar tillräckligt till lunch åt henne :). Väl färdigätna kom vi så äntligen igång med årets första brännbollsmatch... Erdtmans vann stort över Thunwettströms med 117 - 80 ! Flest lyror och flest frivarv - Prinsen tror jag gjorde 5 frivarv och de andra Erdtmanbarnen tog lyra efter lyra och slog ett antal frivarv. Det är så oerhört roligt att spela brännboll... När jag var mindre hatade jag att spela brännboll - nu älskar jag att spela brännboll :)
 |
| Wille, Alex, Prinsen, Ego och Vendela |
 |
| Wille, Felli, Ego och Vendela |
 |
| Wille, Ego, Cilla, Felli, Vendela, Lasse |
 |
| Kerstin, Lasse, Ego |
söndag 15 juli 2012
Miss i gårdagskvällens...
... regndans som skedde på gården i natt vid halv 2-tiden. Då var det nästan molnfritt - när vi vaknade i morse var det regn...??? Och vi som skulle på Bjuråkerstämman...:~)... Jaja - det har ju hänt förut, att man har gått på den i regn. Vi tog det lugnt på morgonen, tittade ut på regnet och tvätten som hängde på tork... tork??? Snarare blöt kan man ju säga - tur det inte var min tvätt :P.
Killarna valde att inte följa med, småtjejerna valde efter viss tvekan att inte heller följa med så till slut var det Kerstin, Carina, Veronica, Cilla och jag som kom oss i väg - då regnade det inte hemma. Väl ute på vägen kom regnet åter - i ännu värre skala. Efter att ha velat fram och tillbaka om hur och vida vi skulle gå in eller inte bestämde jag (med hjälp av Cilla) att vi skulle IN!. Åkrarna runt omkring forngården i Bjuråker var ändå rätt fulla med bilar - kanske beroende på att de inte kom där ifrån? Jag, Cilla och Veronica hade ju i varje fall regnkläder, de andra två stövlar men inte jag... men mina rosa gympaskor är lika vattentäta som deras stövlar skulle det visa sig i slutändan. Vi skulle helt enkelt se på dagens upplevelse - Roger Pontare :). Rent bildligt var det verkligen en upplevelse: "Pontare" hade en typisk Pontaresmula på skallen... Leopartmönstrade dojs, en slags pung med fjädrar som hängde runt halsen och och en röd kavaj med vita prickar :P - hur "snyggt som helst".
Fördel med att ha gått ner i vikt är att man kan låna sonens jacka som är vattentät :D
Faktum är att jag inte märkte att det regnade alls även fast håret var dyblött efteråt. Han har en helt sanslöst grym röst och trots regnet var vi många som var där och lyssnade. En sak som var bra var att eftersom att det var ett oerhört stort antal paraplyer stod man inte framför scenen direkt för att de bakom inte skulle se - utan man stod nedanför själva dansbanan och upp i Björkbacken vilket gjorde att de flesta av oss såg det vi kommit för att se.
Efter att ha sett färdigt gick vi iväg för att äta Hälsingeostkaka - det absolut godaste som finns :) Kerstin och Carina hade nu kommit in på stämman för nu hade det minsann slutat att regna... En tur in till skolmuséet och sen gick vi tillbaka till bilen. Det var nu vi såg anledningen till traktorernas närvaro - de var där för att dra loss bilarna som kört fast i leran men vi hade ju parkerat utmed vägen så det var bara att fara iväg. Tog den vackra vägen hem och skratta så tårarna rann när vi beskrev pungen som hängde på Pontare för det "blev ju fel" hur vi än sa...
När vi kom hem möttes vi av en helt underbar syn: det var full fart på de närvarande gubbsen:
Killarna valde att inte följa med, småtjejerna valde efter viss tvekan att inte heller följa med så till slut var det Kerstin, Carina, Veronica, Cilla och jag som kom oss i väg - då regnade det inte hemma. Väl ute på vägen kom regnet åter - i ännu värre skala. Efter att ha velat fram och tillbaka om hur och vida vi skulle gå in eller inte bestämde jag (med hjälp av Cilla) att vi skulle IN!. Åkrarna runt omkring forngården i Bjuråker var ändå rätt fulla med bilar - kanske beroende på att de inte kom där ifrån? Jag, Cilla och Veronica hade ju i varje fall regnkläder, de andra två stövlar men inte jag... men mina rosa gympaskor är lika vattentäta som deras stövlar skulle det visa sig i slutändan. Vi skulle helt enkelt se på dagens upplevelse - Roger Pontare :). Rent bildligt var det verkligen en upplevelse: "Pontare" hade en typisk Pontaresmula på skallen... Leopartmönstrade dojs, en slags pung med fjädrar som hängde runt halsen och och en röd kavaj med vita prickar :P - hur "snyggt som helst".
Fördel med att ha gått ner i vikt är att man kan låna sonens jacka som är vattentät :D
Faktum är att jag inte märkte att det regnade alls även fast håret var dyblött efteråt. Han har en helt sanslöst grym röst och trots regnet var vi många som var där och lyssnade. En sak som var bra var att eftersom att det var ett oerhört stort antal paraplyer stod man inte framför scenen direkt för att de bakom inte skulle se - utan man stod nedanför själva dansbanan och upp i Björkbacken vilket gjorde att de flesta av oss såg det vi kommit för att se.
Efter att ha sett färdigt gick vi iväg för att äta Hälsingeostkaka - det absolut godaste som finns :) Kerstin och Carina hade nu kommit in på stämman för nu hade det minsann slutat att regna... En tur in till skolmuséet och sen gick vi tillbaka till bilen. Det var nu vi såg anledningen till traktorernas närvaro - de var där för att dra loss bilarna som kört fast i leran men vi hade ju parkerat utmed vägen så det var bara att fara iväg. Tog den vackra vägen hem och skratta så tårarna rann när vi beskrev pungen som hängde på Pontare för det "blev ju fel" hur vi än sa...
När vi kom hem möttes vi av en helt underbar syn: det var full fart på de närvarande gubbsen:
 |
| Dagens gymhäng :P |
Dagens visa:
lördag 14 juli 2012
Lata dagar, sommar och sol...
... är det vi önskar oss nu :)
Det kommer vi att få också. När jag gick och plockade ihop igår funderade jag över det faktum att det till övervägande del alltid varit sol och varmt när vi varit i Hälsingland på sommaren. Det blir bad nästan varje dag eller annat roligt. Hälsingeauktioner med de härliga gubbarna från Delsbo är nästan ett måste. Till måstena hör också att åka GoCart - måste ju bara slå Svärprinsen i år också på mållinjen... Fotbolls- och
brännbollsmatcher på kvällarna som sedan även fylls på med sång, gitarr och samvaro. Det vi har där uppe verkar vara något unikt. När jag växte upp var alla kompisar och deras föräldrar helt fascinerade av det faktum att vi samlade halva släkten på ett och samma ställe i flera veckor och var tillsammans på detta nära sätt. Nu är det mina vänner och barnens kompisar med föräldrar som är lika fascinerade. Tror att alla barnen har fått ta med fotografier till skolan för att visa upp detta ställe och förklara vad det är vi gör. Det är en underbar tillvaro och man lär sig verkligen att leva med andra människor och få förståelse för att alla inte fungerar likadant.
Men det jag först och främst ska göra är att njuta av tillvaron med alla mina barn... Framför allt mina egna barn men även mina andra hjärtebarn, dvs broderns och kusinernas barn. Det känns fortfarande väldigt konstigt att ha ett barn som är vuxet och har flyttat hemifrån - känslorna av att hon är mammas lilla goa Prinsessa, helt oförstörd och som behövs skyddas från allt ont finns ju alltid där inom mig. Jag antar att det är känslor som de flesta människor alltid brottas med när barnen blir vuxna och flyttar hemifrån.
Underbart kommer det bli för hela familjen hur som helst :D
Torpet - here we come!
Det kommer vi att få också. När jag gick och plockade ihop igår funderade jag över det faktum att det till övervägande del alltid varit sol och varmt när vi varit i Hälsingland på sommaren. Det blir bad nästan varje dag eller annat roligt. Hälsingeauktioner med de härliga gubbarna från Delsbo är nästan ett måste. Till måstena hör också att åka GoCart - måste ju bara slå Svärprinsen i år också på mållinjen... Fotbolls- och
brännbollsmatcher på kvällarna som sedan även fylls på med sång, gitarr och samvaro. Det vi har där uppe verkar vara något unikt. När jag växte upp var alla kompisar och deras föräldrar helt fascinerade av det faktum att vi samlade halva släkten på ett och samma ställe i flera veckor och var tillsammans på detta nära sätt. Nu är det mina vänner och barnens kompisar med föräldrar som är lika fascinerade. Tror att alla barnen har fått ta med fotografier till skolan för att visa upp detta ställe och förklara vad det är vi gör. Det är en underbar tillvaro och man lär sig verkligen att leva med andra människor och få förståelse för att alla inte fungerar likadant.
Men det jag först och främst ska göra är att njuta av tillvaron med alla mina barn... Framför allt mina egna barn men även mina andra hjärtebarn, dvs broderns och kusinernas barn. Det känns fortfarande väldigt konstigt att ha ett barn som är vuxet och har flyttat hemifrån - känslorna av att hon är mammas lilla goa Prinsessa, helt oförstörd och som behövs skyddas från allt ont finns ju alltid där inom mig. Jag antar att det är känslor som de flesta människor alltid brottas med när barnen blir vuxna och flyttar hemifrån.
Underbart kommer det bli för hela familjen hur som helst :D
Torpet - here we come!
torsdag 12 juli 2012
Räknar ner timmar...
... till barnen ska hämtas på Arlanda, vi ska fara iväg på semester och till Storprinsessan kommer till Sverige :)
Tänk så tråkigt man kan ha när de inte är hemma... Ibland tycker jag verkligen inte om att vara den enda förälder som finns att tillgå för barnen men o jag tänker efter skulle jag nog inte vilja ha det på annat sätt. Det är ju min verklighet och jag känner ju liksom inget annat. Om situationen från början sett annorlunda ut skulle det livet utvecklat sig på annat sätt men eftersom att jag alltid är ensam med barnen, får ta alla beslut själv utan att rådfråga någon annan och vi lever vårt liv på det sätt vi gör så det ju det sättet som fungerar. På det stora hela har jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt att inte dela ansvaret med någon. Det flyter liksom på.... det jobbiga har istället varit att hantera den besvikelse som barnen känner gentemot den andra vuxne.
Man blir riktigt tighta när man lever så här. Respekt för varandra är oerhört viktigt att ha och det har vi. Men när man är så här tighta så blir man även väldigt vilsen när delar av familjen är borta. Till och med barnen är lite vilsna när de är borta för de saknar den raka kommunikation vi har med varandra. Den vanligaste frågan när jag träffar folk och de frågar om detta är: Är det inte jobbigt att inte kunna få vara vuxen själv, kunna gå ut, jobba eller göra vad man vill ibland? Jag är ju vuxen så den frågan förstår jag liksom inte ens... Jag har alltid kunnat gå ut på krogen även fast jag har barnen. När de var mindre var mina föräldrar gladeligen barnvakt (ja, det är de fortfarande men barnen vill inte) och sen har jag oftast ju haft ett barn som varit lite äldre än det andra. Så Storprinsessan var barnvakt åt Prinsen och Lillprinsessan när de var små och nu är Prinsen barnvakt åt Lillprinsessan. De är ändå 16 respektive 13 år. De vet att de alltid kan ringa mig när jag inte är hemma - oavsett om jag är ute med kompisar, jobbar eller har gjort något spontant.
Vi är rätt spontana hela familjen och det är precis lika rätt för barnen att göra något spontant som det är för deras mor. Jag tror att allt detta flyter på för att vi är så trygga med varandra, vi litar på varandra helt enkelt.
Nu är det mitt i sommaren och de minsta har varit hos farmor i över 2 veckor och jag har gjort massor med bus under tiden. Ja, jag kallar det bus för det är en massa olika saker som jag pysslat med. I morgon kväll eller på lördag åker vi upp till Hälsingland och Torpet. Där uppe väntar mormor och morfar, min moster, mina kusiner med barn och bror med barn. En och annan extra person finns nog också - så är det alltid. Det blir dagar med bad, skratt, fotboll, brännboll, god mat, musik - men framför allt umgänge :). När vi varit där i 4 dagar kommer Storprinsessan och Svärprinsen över och detta är något jag verkligen längtar efter. Trots att hon är stor nu och har flyttat hemifrån är vi lika tighta som vi var under hennes uppväxt. Jag hoppas att jag har gjort henne lika trygg som jag försökt att göra.
En av faktorerna som gjort att vi är trygga med hela släkten är Torpet. Det har aldrig varit bråk (ja, något enstaka fylletjaffs har det väl varit) men på det stora hela så är det tryggt att vara där. Det är 3 generationer släkt som umgås och trivs med varandra och det är någonting som ingen av oss vill vara utan - vare sig barn eller vuxna. Alla barnen (och vuxna) ser detta som någonting helt underbart och tycker uppriktigt synd om de som inte har tillgång till denna varma känsla inom sin egen släkt.
Så nu är blommorna färdiggjorda för sommarvattningen. Väskorna framplockade för iplockning, kattburen står redo. Akvariet ska göras rent ikväll. Ompackning av barnens väskor. Fara och vattna mors och fars blommor, handla kattmat och sen åka och hämta världens underbaraste och sötaste ungar :) De två första vill säga...
Tänk så tråkigt man kan ha när de inte är hemma... Ibland tycker jag verkligen inte om att vara den enda förälder som finns att tillgå för barnen men o jag tänker efter skulle jag nog inte vilja ha det på annat sätt. Det är ju min verklighet och jag känner ju liksom inget annat. Om situationen från början sett annorlunda ut skulle det livet utvecklat sig på annat sätt men eftersom att jag alltid är ensam med barnen, får ta alla beslut själv utan att rådfråga någon annan och vi lever vårt liv på det sätt vi gör så det ju det sättet som fungerar. På det stora hela har jag aldrig tyckt att det är speciellt jobbigt att inte dela ansvaret med någon. Det flyter liksom på.... det jobbiga har istället varit att hantera den besvikelse som barnen känner gentemot den andra vuxne.
Man blir riktigt tighta när man lever så här. Respekt för varandra är oerhört viktigt att ha och det har vi. Men när man är så här tighta så blir man även väldigt vilsen när delar av familjen är borta. Till och med barnen är lite vilsna när de är borta för de saknar den raka kommunikation vi har med varandra. Den vanligaste frågan när jag träffar folk och de frågar om detta är: Är det inte jobbigt att inte kunna få vara vuxen själv, kunna gå ut, jobba eller göra vad man vill ibland? Jag är ju vuxen så den frågan förstår jag liksom inte ens... Jag har alltid kunnat gå ut på krogen även fast jag har barnen. När de var mindre var mina föräldrar gladeligen barnvakt (ja, det är de fortfarande men barnen vill inte) och sen har jag oftast ju haft ett barn som varit lite äldre än det andra. Så Storprinsessan var barnvakt åt Prinsen och Lillprinsessan när de var små och nu är Prinsen barnvakt åt Lillprinsessan. De är ändå 16 respektive 13 år. De vet att de alltid kan ringa mig när jag inte är hemma - oavsett om jag är ute med kompisar, jobbar eller har gjort något spontant.
Vi är rätt spontana hela familjen och det är precis lika rätt för barnen att göra något spontant som det är för deras mor. Jag tror att allt detta flyter på för att vi är så trygga med varandra, vi litar på varandra helt enkelt.
Nu är det mitt i sommaren och de minsta har varit hos farmor i över 2 veckor och jag har gjort massor med bus under tiden. Ja, jag kallar det bus för det är en massa olika saker som jag pysslat med. I morgon kväll eller på lördag åker vi upp till Hälsingland och Torpet. Där uppe väntar mormor och morfar, min moster, mina kusiner med barn och bror med barn. En och annan extra person finns nog också - så är det alltid. Det blir dagar med bad, skratt, fotboll, brännboll, god mat, musik - men framför allt umgänge :). När vi varit där i 4 dagar kommer Storprinsessan och Svärprinsen över och detta är något jag verkligen längtar efter. Trots att hon är stor nu och har flyttat hemifrån är vi lika tighta som vi var under hennes uppväxt. Jag hoppas att jag har gjort henne lika trygg som jag försökt att göra.
En av faktorerna som gjort att vi är trygga med hela släkten är Torpet. Det har aldrig varit bråk (ja, något enstaka fylletjaffs har det väl varit) men på det stora hela så är det tryggt att vara där. Det är 3 generationer släkt som umgås och trivs med varandra och det är någonting som ingen av oss vill vara utan - vare sig barn eller vuxna. Alla barnen (och vuxna) ser detta som någonting helt underbart och tycker uppriktigt synd om de som inte har tillgång till denna varma känsla inom sin egen släkt.
Så nu är blommorna färdiggjorda för sommarvattningen. Väskorna framplockade för iplockning, kattburen står redo. Akvariet ska göras rent ikväll. Ompackning av barnens väskor. Fara och vattna mors och fars blommor, handla kattmat och sen åka och hämta världens underbaraste och sötaste ungar :) De två första vill säga...
Livet ändrar sig...
... verkligen :)
Ibland brukar jag gå in och läsa ifrån då jag startade den här bloggen. Se hur dåligt jag mådde då. Se hur kroppen var helt nedbruten. Ibland öppnar jag upp den första bloggen jag hade, som jag stängde ner pga förföljelse och ser hur ännu värre jag mådde där... När jag ser den förtvivlan jag kände då, hur ont jag hade och jämför den med hur jag mår nu så är det ju nästan eoner i skillnad. Men jag ser ändå de positiva uttryck som jag ändå alltid har haft och som jag hela tiden försöker att fokusera emot. Och med facit i hand kan jag ju konstatera att jag lyckats med mina förutsättningar :)
Jag har fått hjälp med fokuseringen. När jag blev sjuk och gick in i ett enda smärtsamt kaos som läkarna kallade just för "Smärtkaos" blev jag erbjuden samtalskontakt och först sa jag nej men jag ångrar inte den dagen då jag ändrade mig och sa ja. De senaste 7,5 åren har jag mer eller mindre stadigvarande haft olika typer av samtalskontakt: Kuratorer kopplade till smärtenhet, psykologer kopplade till psyk, kuratorer kopplade till Kvinnojouren, kuratorer kopplade till mansjouren, kuratorer kopplade till läkare... Det har blivit en hel del. Det är många som anser att det där med att ha någon form av samtalskontakt är oerhört nedvärderande men ingenting kan vara mer fel. När man går in i ett smärtkaos, skiljer sig, livet är svårt i övrigt, blir baktalad, blir överöst av superlativ - är det oerhört bra att ha någonstans att gå och prata.
Det har alltid funnits genomgående röda trådar som utkristalliserat sig när jag har varit hos de jag valt ut (ja, jag har bytt ibland när personkemin inte fungerar): Samtliga av dom fascineras av den oerhörda styrka jag har, den positiva inställningen till livet, förmågan att fokusera bort från det svarta och söka och ge mig själv svar på det negativa. Den envishet jag besitter för att allt ska bli bra för mig och mina barn. Den omtanke jag känner för andra människor där jag finns till hands så mycket att jag sätter mig själv i sista rummet. Den ärlighet jag konstant söker och vrede jag känner mot de som far med lögner. Det har väl "bara" varit det att ibland har jag mått så dåligt att jag inte sett de där positiva sakerna och fått hjälp med att faktiskt se dem!
Jag glömmer aldrig då jag tidigt en morgon satt hos min kurator och bara satt tyst... till slut började jag prata, sakta, sakta kom orden - samtidigt som fler och fler blåmärken kom fram på min kropp. Huvudvärken var enorm och till slut reste hon sig upp och ringde till sjukhuset som sa att jag genast måste åka till dom. Jag tackade henne för hennes tid, reste mig upp och satte mig i bilen. Så sjukhusvan som jag är borde jag inte ha något emot att åka dit men den här gången tog det lång tid att ta mig dit men jag steg in på akutmottagningen ungefär 2 timmar senare. Genast blev jag förd till ett rum där de pratade med mig, klädde av mig, fotograferade första omgången av foton och tog en del prover. De sår jag hade lades om. En läkare kommer in och undersöker mig och talar om att jag har en kraftig hjärnskakning, att de ska röntga huvud och överkropp med en specialröntgen och jag rullas iväg. Jag säger under dessa undersökningar inte mer än vad som är absolut nödvändigt, jag svarar på deras frågor men jag är inte självgående i talet. Läkaren kommer in igen och verifierar återigen hjärnskakningen, något hade synts på röntgen men i övrigt fanns inga skelettskador. Jag får medicin och får komma in i ett rum och där ringer jag några telefonsamtal. Jag tackar nej till erbjudandet om att bli inlagd utan säger att jag fixat det hela. De dubbelkollar och godkänner. Innan jag lämnar sjukhuset får jag klä av mig igen och de fotograferar de över 20 stora blåmärken som jag hade över kroppen som nu börjar bli riktigt mörka i färgen...
Den här händelsen blev början till den resa jag gjort som pågått sen innan barnen föddes för att nu må så oerhört bra. Det är konstigt men jag hämtar mycket av min styrka utur de negativa faktorerna som finns i mitt liv. Däremot gör jag inte som andra och fokuserar på det negativa och fortsätter att döma människor och min omvärld. Jag tror ärligt på att det finns något gott i alla människor - de måste bara hitta ett sätt att se det själva på. Jag förlåter hellre än att jag dömer, jag ser hellre de positiva faktorerna i det som ser ut som negativt men framför allt så ger jag inte upp! Det där fascinerade mina kuratorer väldigt mycket. När jag väl gått igenom det som för tillfället tynger mig ser jag alltid mot framtiden eller mot saker som kan göra det hela bättre. Och jag gör val! Val som att gå ut på krogen och dansa en hel kväll - trots att jag vet att jag i ett par dagar efteråt kommer jag att vara i princip sängliggande. Val som att gå till ett möte av något slag även fast starkt kan misstänka att jag kommer att må dåligt efter mötet. Ibland har andra gjort val åt mig, vilket i princip alltid gör mig väldigt irriterad men även där gäller det att försöka se att "vad är meningen med att detta görs åt mig?" och jag tror nog att i alla lägen har jag i efterskott sett att "jo, det var bra för just då och där skulle jag inte ha orkat ta det där beslutet själv".
Idag mår jag så bra i mig själv och med min tillvaro att jag inte behöver besöka någon kurator längre. Det kommer alltid finnas faktorer som saknas i mitt liv. Kroppen sköter sig helt okej trots att det stora problemet när man har Dercums och lyckas gå ner i vikt är att smärtan försvinner inte med övervikten som det är lätt att tro. Dercums är en reumatisk smärtsjukdom och man kan väl säga att summan av smärtan är konstant. När man är överviktig sitter smärtan till stor del i själva fettet (vilket är det som gjort att jag tex kan ha svårt att ha kläder på mig) och hos mig sitter smärtan också i de konstanta inflammationerna jag har i ett par av kroppens stora muskelgrupper. Det som dock händer när kilona försvinner är att smärtan byter plats helt enkelt och flyttar på sig - till stor del till "skelettet". Förra gången detta hände skickade dom mig på utredning för skelettcancer för de smärtor jag beskriver påminner tydligen till stor del om de som dessa patienter brukar beskriva. Jag brukar beskriva det som om jag har influensasmärtor i skelettet - bara det att jag har det 24/7 365...
Men - låter jag detta fenomen styra över mitt liv? Nej - inte alls... Jag tog ett beslut om att jag skulle göra det där allvarliga försöket att återigen försöka komma ner i vikt. Det är ett oerhört smärtsamt projekt och denna gång visste jag ju hur smärtan skulle förändra sig. En skrämmande vetskap men ändå inte nog att få mig att stoppa. Och jag har ju lyckats, visar ju sig om inte annat då Frederic när vi var i Göteborg inte kände igen mig när jag kom gående på gatan, min fd svärmor kände inte igen mig när hon var här ett par dagar och andra vänner missar mig på gatan eller säger: "är det verkligen du"?. Människor har nästan slutat säga hej - om nu inte hej bytt ord till "HUR mycket har du gått ner i vikt"? Den roligaste var nog en gammal pojkvän som inte kände igen mig... och så länge sen var det inte vi var tillsammans ändå :P.
Sådana saker gör viktminskningen värd varje smärtattack, helt klart! Dercums har för mig väldigt långa skov och när jag skovar vet jag att det är ingen idé att ens tänka tanken "viktminskning". Skoven orsakar ju nästan alltid viktökning då inflammationerna rasar i kroppen. Men i slutet av november då jag av yttre faktorers påverkan gick ut ur skovet (jajjemen - det psykiska välmåendet spelar in även här) tänkte jag att jag skulle försöka. Det var kämpigt första tiden men det visade sig ge lite resultat - och det gav blodad tand. Sen kom de oerhört jobbiga 3 första månaderna på året men jag gav inte upp och på något sätt gav just de månaderna så mycket styrka då man sviks av de man litat på men samtidigt träffade jag en av de personerna som idag betyder absolut mest för mig. Den person som idag vet ALLT om mig och som jag kan säga allt till och som inte ryggar tillbaka. Som idag har lyssnat till mitt liv som en kronologisk berättelse och där verkligen inga faktorer undanhållits. Och det vi pratar om är absolut inte bara livets dåliga sidor utan allt annat, roligt/sex/bus/uppväxt finns med. Och jag har hela vännens berättelse och detta gör att jag hela tiden känner mig trygg. Det bästa med vännen är att jag vet att han aldrig kommer att svika mina förtroenden och att han alltid står bakom mig... vad jag än gör eller säger.
Men det där med skovet, ja. Det har ännu inte börjat igen och därför fortsätter jag att gå ner i vikt. Och det är så oerhört roligt. Dercumläkaren är helt fascinerad över min viljestyrka och säger ofta att om "jag inte vore just jag skulle det nog inte gå så bra som det gör". Det största problemet är dock att det börjar bli dyrt för jag måste ju köpa nya byxor, klänningar, shorts, tröjor ungefär varannan vecka :P. Tur att det är sommar nu och sommarreorna pågår vilket gör att jag köper kläder i för små storlekar och hoppas på att jag fortsätter klara av att gå ner och komma i dom. Den här gången har jag dock kunskap, insikt och har klarat av de åtgärder som gör att jag förhoppningsvis inte i första taget kommer gå upp igen (men som vanligt med Dercums kan jag inte vara säker på det) men mitt yttersta för att kontrollera det kommer jag att göra.
Men det är inte bara viktminskningen som gör att jag mår så oerhört bra idag, det är även andra faktorer som spelar in. Jag har tillåtit mig att göra saker jag drömt om att göra en längre tid och inte tillåtet mig att ha dåligt samvete för det. Jag får generellt sett annars alltid dåligt samvete då jag satsar tid och pengar på mig själv men med barnens glada hejjarrop i bakhuvudet har jag gjort dessa saker och mått extremt bra av det! Jag har tillåtit mig att låta den där spexiga/busiga/tokiga men framför allt leende och flirtiga Pebbles komma fram igen och kommit ihåg att det är när jag är så som jag är lyckligast och mest tillfreds med mig själv. Jag har gett mig själv tillstånd att lyssna till och ta emot de goda superlativen som sägs om mig av min omgivning - både den stadigvarande men även den tillfälliga.
Jag har satsat av mig själv, på mig själv - och jag har vunnit tillbaka mig själv!
Och när man gör det och ser tillbaka så ser man att ja, livet ändrar sig verkligen :) Till det bättre <3
Inläggets låt passar verkligen in på min verklighet :)
Ibland brukar jag gå in och läsa ifrån då jag startade den här bloggen. Se hur dåligt jag mådde då. Se hur kroppen var helt nedbruten. Ibland öppnar jag upp den första bloggen jag hade, som jag stängde ner pga förföljelse och ser hur ännu värre jag mådde där... När jag ser den förtvivlan jag kände då, hur ont jag hade och jämför den med hur jag mår nu så är det ju nästan eoner i skillnad. Men jag ser ändå de positiva uttryck som jag ändå alltid har haft och som jag hela tiden försöker att fokusera emot. Och med facit i hand kan jag ju konstatera att jag lyckats med mina förutsättningar :)
Jag har fått hjälp med fokuseringen. När jag blev sjuk och gick in i ett enda smärtsamt kaos som läkarna kallade just för "Smärtkaos" blev jag erbjuden samtalskontakt och först sa jag nej men jag ångrar inte den dagen då jag ändrade mig och sa ja. De senaste 7,5 åren har jag mer eller mindre stadigvarande haft olika typer av samtalskontakt: Kuratorer kopplade till smärtenhet, psykologer kopplade till psyk, kuratorer kopplade till Kvinnojouren, kuratorer kopplade till mansjouren, kuratorer kopplade till läkare... Det har blivit en hel del. Det är många som anser att det där med att ha någon form av samtalskontakt är oerhört nedvärderande men ingenting kan vara mer fel. När man går in i ett smärtkaos, skiljer sig, livet är svårt i övrigt, blir baktalad, blir överöst av superlativ - är det oerhört bra att ha någonstans att gå och prata.
Det har alltid funnits genomgående röda trådar som utkristalliserat sig när jag har varit hos de jag valt ut (ja, jag har bytt ibland när personkemin inte fungerar): Samtliga av dom fascineras av den oerhörda styrka jag har, den positiva inställningen till livet, förmågan att fokusera bort från det svarta och söka och ge mig själv svar på det negativa. Den envishet jag besitter för att allt ska bli bra för mig och mina barn. Den omtanke jag känner för andra människor där jag finns till hands så mycket att jag sätter mig själv i sista rummet. Den ärlighet jag konstant söker och vrede jag känner mot de som far med lögner. Det har väl "bara" varit det att ibland har jag mått så dåligt att jag inte sett de där positiva sakerna och fått hjälp med att faktiskt se dem!
Jag glömmer aldrig då jag tidigt en morgon satt hos min kurator och bara satt tyst... till slut började jag prata, sakta, sakta kom orden - samtidigt som fler och fler blåmärken kom fram på min kropp. Huvudvärken var enorm och till slut reste hon sig upp och ringde till sjukhuset som sa att jag genast måste åka till dom. Jag tackade henne för hennes tid, reste mig upp och satte mig i bilen. Så sjukhusvan som jag är borde jag inte ha något emot att åka dit men den här gången tog det lång tid att ta mig dit men jag steg in på akutmottagningen ungefär 2 timmar senare. Genast blev jag förd till ett rum där de pratade med mig, klädde av mig, fotograferade första omgången av foton och tog en del prover. De sår jag hade lades om. En läkare kommer in och undersöker mig och talar om att jag har en kraftig hjärnskakning, att de ska röntga huvud och överkropp med en specialröntgen och jag rullas iväg. Jag säger under dessa undersökningar inte mer än vad som är absolut nödvändigt, jag svarar på deras frågor men jag är inte självgående i talet. Läkaren kommer in igen och verifierar återigen hjärnskakningen, något hade synts på röntgen men i övrigt fanns inga skelettskador. Jag får medicin och får komma in i ett rum och där ringer jag några telefonsamtal. Jag tackar nej till erbjudandet om att bli inlagd utan säger att jag fixat det hela. De dubbelkollar och godkänner. Innan jag lämnar sjukhuset får jag klä av mig igen och de fotograferar de över 20 stora blåmärken som jag hade över kroppen som nu börjar bli riktigt mörka i färgen...
Den här händelsen blev början till den resa jag gjort som pågått sen innan barnen föddes för att nu må så oerhört bra. Det är konstigt men jag hämtar mycket av min styrka utur de negativa faktorerna som finns i mitt liv. Däremot gör jag inte som andra och fokuserar på det negativa och fortsätter att döma människor och min omvärld. Jag tror ärligt på att det finns något gott i alla människor - de måste bara hitta ett sätt att se det själva på. Jag förlåter hellre än att jag dömer, jag ser hellre de positiva faktorerna i det som ser ut som negativt men framför allt så ger jag inte upp! Det där fascinerade mina kuratorer väldigt mycket. När jag väl gått igenom det som för tillfället tynger mig ser jag alltid mot framtiden eller mot saker som kan göra det hela bättre. Och jag gör val! Val som att gå ut på krogen och dansa en hel kväll - trots att jag vet att jag i ett par dagar efteråt kommer jag att vara i princip sängliggande. Val som att gå till ett möte av något slag även fast starkt kan misstänka att jag kommer att må dåligt efter mötet. Ibland har andra gjort val åt mig, vilket i princip alltid gör mig väldigt irriterad men även där gäller det att försöka se att "vad är meningen med att detta görs åt mig?" och jag tror nog att i alla lägen har jag i efterskott sett att "jo, det var bra för just då och där skulle jag inte ha orkat ta det där beslutet själv".
Idag mår jag så bra i mig själv och med min tillvaro att jag inte behöver besöka någon kurator längre. Det kommer alltid finnas faktorer som saknas i mitt liv. Kroppen sköter sig helt okej trots att det stora problemet när man har Dercums och lyckas gå ner i vikt är att smärtan försvinner inte med övervikten som det är lätt att tro. Dercums är en reumatisk smärtsjukdom och man kan väl säga att summan av smärtan är konstant. När man är överviktig sitter smärtan till stor del i själva fettet (vilket är det som gjort att jag tex kan ha svårt att ha kläder på mig) och hos mig sitter smärtan också i de konstanta inflammationerna jag har i ett par av kroppens stora muskelgrupper. Det som dock händer när kilona försvinner är att smärtan byter plats helt enkelt och flyttar på sig - till stor del till "skelettet". Förra gången detta hände skickade dom mig på utredning för skelettcancer för de smärtor jag beskriver påminner tydligen till stor del om de som dessa patienter brukar beskriva. Jag brukar beskriva det som om jag har influensasmärtor i skelettet - bara det att jag har det 24/7 365...
Men - låter jag detta fenomen styra över mitt liv? Nej - inte alls... Jag tog ett beslut om att jag skulle göra det där allvarliga försöket att återigen försöka komma ner i vikt. Det är ett oerhört smärtsamt projekt och denna gång visste jag ju hur smärtan skulle förändra sig. En skrämmande vetskap men ändå inte nog att få mig att stoppa. Och jag har ju lyckats, visar ju sig om inte annat då Frederic när vi var i Göteborg inte kände igen mig när jag kom gående på gatan, min fd svärmor kände inte igen mig när hon var här ett par dagar och andra vänner missar mig på gatan eller säger: "är det verkligen du"?. Människor har nästan slutat säga hej - om nu inte hej bytt ord till "HUR mycket har du gått ner i vikt"? Den roligaste var nog en gammal pojkvän som inte kände igen mig... och så länge sen var det inte vi var tillsammans ändå :P.
Sådana saker gör viktminskningen värd varje smärtattack, helt klart! Dercums har för mig väldigt långa skov och när jag skovar vet jag att det är ingen idé att ens tänka tanken "viktminskning". Skoven orsakar ju nästan alltid viktökning då inflammationerna rasar i kroppen. Men i slutet av november då jag av yttre faktorers påverkan gick ut ur skovet (jajjemen - det psykiska välmåendet spelar in även här) tänkte jag att jag skulle försöka. Det var kämpigt första tiden men det visade sig ge lite resultat - och det gav blodad tand. Sen kom de oerhört jobbiga 3 första månaderna på året men jag gav inte upp och på något sätt gav just de månaderna så mycket styrka då man sviks av de man litat på men samtidigt träffade jag en av de personerna som idag betyder absolut mest för mig. Den person som idag vet ALLT om mig och som jag kan säga allt till och som inte ryggar tillbaka. Som idag har lyssnat till mitt liv som en kronologisk berättelse och där verkligen inga faktorer undanhållits. Och det vi pratar om är absolut inte bara livets dåliga sidor utan allt annat, roligt/sex/bus/uppväxt finns med. Och jag har hela vännens berättelse och detta gör att jag hela tiden känner mig trygg. Det bästa med vännen är att jag vet att han aldrig kommer att svika mina förtroenden och att han alltid står bakom mig... vad jag än gör eller säger.
Men det där med skovet, ja. Det har ännu inte börjat igen och därför fortsätter jag att gå ner i vikt. Och det är så oerhört roligt. Dercumläkaren är helt fascinerad över min viljestyrka och säger ofta att om "jag inte vore just jag skulle det nog inte gå så bra som det gör". Det största problemet är dock att det börjar bli dyrt för jag måste ju köpa nya byxor, klänningar, shorts, tröjor ungefär varannan vecka :P. Tur att det är sommar nu och sommarreorna pågår vilket gör att jag köper kläder i för små storlekar och hoppas på att jag fortsätter klara av att gå ner och komma i dom. Den här gången har jag dock kunskap, insikt och har klarat av de åtgärder som gör att jag förhoppningsvis inte i första taget kommer gå upp igen (men som vanligt med Dercums kan jag inte vara säker på det) men mitt yttersta för att kontrollera det kommer jag att göra.
Men det är inte bara viktminskningen som gör att jag mår så oerhört bra idag, det är även andra faktorer som spelar in. Jag har tillåtit mig att göra saker jag drömt om att göra en längre tid och inte tillåtet mig att ha dåligt samvete för det. Jag får generellt sett annars alltid dåligt samvete då jag satsar tid och pengar på mig själv men med barnens glada hejjarrop i bakhuvudet har jag gjort dessa saker och mått extremt bra av det! Jag har tillåtit mig att låta den där spexiga/busiga/tokiga men framför allt leende och flirtiga Pebbles komma fram igen och kommit ihåg att det är när jag är så som jag är lyckligast och mest tillfreds med mig själv. Jag har gett mig själv tillstånd att lyssna till och ta emot de goda superlativen som sägs om mig av min omgivning - både den stadigvarande men även den tillfälliga.
Jag har satsat av mig själv, på mig själv - och jag har vunnit tillbaka mig själv!
Och när man gör det och ser tillbaka så ser man att ja, livet ändrar sig verkligen :) Till det bättre <3
Inläggets låt passar verkligen in på min verklighet :)
Storprinsessans skolkompis från Mimer :) Grym tjej och grym låt - snurrar runt runt här hemma:
onsdag 11 juli 2012
En perfekt dag i en rad...
... av perfekta dagar :D... Och fler perfekta dagar kommer att komma! Precis som livet ska vara med andra ord!
Ja - det är precis så jag ser på livet och det som händer och sker runt omkring mig. Jag är oftast rätt nöjd med min tillvaro - mycket beroende på att jag är så positiv av mig. Jag har aldrig - och kommer aldrig - förstå mig på "nöjet" med att klaga på folk, ting och min omvärld. Det är så mycket lättare att se saker ur positiva hörn än att måla in sig själv i negativa hörn. Att vara positiv innebär ju inte att man inte får något gjort, att allt går åt helvete, att tiden stannar och allt blir mörkt. Snarare ser jag positiviteten som något som förenklar för mig själv och min vardag.
Alltså - positive thinking is da shit!
Räknar ner dagarna till Prinsen och Lillprinsessan kommer hem. Som jag tidigare nämnt avskyr jag när de inte är hemma och försöker i varje fall få något gjort. På något sätt lider jag alltid av någon form av handlingsförlamning när de inte är hemma men fick i varje fall lite tvättat och städat här om dagen. Typ 22.00 på kvällen... varför göra det på dagen liksom då man kan pyssla med annat integöra??? Men å andra sidan pep jag över till herr K med fru A och de 3 barnen efter att fått ett ryck då jag var och handla lite småpryttlar i den lilla suveräna ICA-butiken. Prat, skratt, mys med Gösen och vatten blev kvällens stora behållning :) Det är skönt att ha två vänner som herr K med fru A som bor så nära och som är lika öppna som jag är - det är bara att komma förbi, vara välkommen och kaffe sätts på :). Pratade en del om det där med att skicka brev till människor man liksom inte riktigt känner och be om lite hjälp men vi kom fram till att det är ju helt okej :P. Speciellt för min del som är singel och det är en man.... haha... fan vad vi skrattade åt det...
Det blev inte så mycket sömn på natten... Sätter man på tvättmaskinen klockan halv 11 på kvällen och sen sätter sig och skriver ner lite tankar får man ju liksom skylla sig själv :). Men det fungerade bra det med! Tyvärr blev det ingen resa till socialförvaltningen i Östhammar då de vi ville prata med tyvärr befann sig på semester så vi skjuter upp det till efter semestrarna. Sen ska vi dit och prata och illustrera hur det hela kan gå till när en kvinna utsätter en man eller sin omvärld för psykisk misshandel. Vi har ju en hel del att gå på om man så säger...
Vaknade med ett ryck vid 9-tiden (varför i hela friden då?)... Lite datahäng, mat, datahäng, trädgårdsplock och förvirrade uttryck... Vännen ringde, vilket alltid är trevligt. Efter nära 4 timmars telefonsamtal i omgångar sa han ordet "till"... och jag kände den sköna illningen i magen... Svårt att förklara det där men det är på något sätt ett "så som det bara är tillstånd"... Byter kläder, sätter på mig de nyinköpta högklackade skorna med 8,5 cm klackar och upptäcker att de är ju supersköna att gå i. Provgick dom ju bara lite grann i butiken när jag köpte dom men de är helt perfekta att gå i. In i bilen och iväg. Hög, hög musik - som alltid när jag är själv i bilen (eller har någon av prinsessorna med). Stannar på Statoil och köper cigaretter till oss och ger mig sen ut på landsvägen för att byta ort, kommun och län... Stannar på Coop och köper kaffe och paranötter :P. (Vilket senare "naturligtvis" vänds till små obscena uttryck...)
Efter det infaller det stora fikaracet. Tittar på smurfarna med kidsen, de där "gamla" smurfarna som fanns när jag och vännen var små. Fortfarande sitter smurflåten som en smäck i bakhuvudet. Blir informerad om det nyinköpta WII-spelet med trollen... en hel vetenskap om eld, liv, nycklar, bomber och taggtråd kändes det som men det gick som en dans. Trötta barn som till slut somnade i soffan och vi byter filmkategori från barn till action. Och action blir det...:P. Blandat med tankeutbyte, Kaffe, cig, gos i soffa och ännu mer action - alltså en helt perfekt blandning! Byter kategori någonstans vi halv 5 på morgonen till vampyrer... halv 6 somnar jag helt utslagen i världens skönaste soffa och väcks vid halv 9 av en kvittrande lilltös. Och ändå var vi inte trötta... Morgonsoffning och sen iväg för att äta lunch med Smuggling nr 2... Vännen ska på semester nu precis som jag så nu dröjer det några veckor innan vi ses igen men höras lär vi ju göra...
Det finns 4 smugglingar - A, U, H och jag. Sådana där personer som man litar på och vet vart man har och som man till stor del berättar allt för. Idag till lunch var det lite upprörda känslor som diskuterades vad gäller idiotiska fruntimmer som tappat koncepterna... Efter detta hem till Sniff och Liten Zelda - lite datahäng och nu - sova!
I morgon kommer barnen hem - Jippie. Sen blir det Hälsingland och när vi kommit hem igen - Blues- och rockfestival, stora festen nr 2 och kanske en festival till om vännen och jag kan få till det så det fungerar med barn, pengar och önskan. Det blir nog bra det... De 2 första blir hur som helst av och Smuggling nr 2 hänger på :) Kanske Smuggling nr 3 och 4 också kan lockas med - skulle ju bli perfa!
Ja - det är precis så jag ser på livet och det som händer och sker runt omkring mig. Jag är oftast rätt nöjd med min tillvaro - mycket beroende på att jag är så positiv av mig. Jag har aldrig - och kommer aldrig - förstå mig på "nöjet" med att klaga på folk, ting och min omvärld. Det är så mycket lättare att se saker ur positiva hörn än att måla in sig själv i negativa hörn. Att vara positiv innebär ju inte att man inte får något gjort, att allt går åt helvete, att tiden stannar och allt blir mörkt. Snarare ser jag positiviteten som något som förenklar för mig själv och min vardag.
Alltså - positive thinking is da shit!
Räknar ner dagarna till Prinsen och Lillprinsessan kommer hem. Som jag tidigare nämnt avskyr jag när de inte är hemma och försöker i varje fall få något gjort. På något sätt lider jag alltid av någon form av handlingsförlamning när de inte är hemma men fick i varje fall lite tvättat och städat här om dagen. Typ 22.00 på kvällen... varför göra det på dagen liksom då man kan pyssla med annat integöra??? Men å andra sidan pep jag över till herr K med fru A och de 3 barnen efter att fått ett ryck då jag var och handla lite småpryttlar i den lilla suveräna ICA-butiken. Prat, skratt, mys med Gösen och vatten blev kvällens stora behållning :) Det är skönt att ha två vänner som herr K med fru A som bor så nära och som är lika öppna som jag är - det är bara att komma förbi, vara välkommen och kaffe sätts på :). Pratade en del om det där med att skicka brev till människor man liksom inte riktigt känner och be om lite hjälp men vi kom fram till att det är ju helt okej :P. Speciellt för min del som är singel och det är en man.... haha... fan vad vi skrattade åt det...
Det blev inte så mycket sömn på natten... Sätter man på tvättmaskinen klockan halv 11 på kvällen och sen sätter sig och skriver ner lite tankar får man ju liksom skylla sig själv :). Men det fungerade bra det med! Tyvärr blev det ingen resa till socialförvaltningen i Östhammar då de vi ville prata med tyvärr befann sig på semester så vi skjuter upp det till efter semestrarna. Sen ska vi dit och prata och illustrera hur det hela kan gå till när en kvinna utsätter en man eller sin omvärld för psykisk misshandel. Vi har ju en hel del att gå på om man så säger...
Vaknade med ett ryck vid 9-tiden (varför i hela friden då?)... Lite datahäng, mat, datahäng, trädgårdsplock och förvirrade uttryck... Vännen ringde, vilket alltid är trevligt. Efter nära 4 timmars telefonsamtal i omgångar sa han ordet "till"... och jag kände den sköna illningen i magen... Svårt att förklara det där men det är på något sätt ett "så som det bara är tillstånd"... Byter kläder, sätter på mig de nyinköpta högklackade skorna med 8,5 cm klackar och upptäcker att de är ju supersköna att gå i. Provgick dom ju bara lite grann i butiken när jag köpte dom men de är helt perfekta att gå i. In i bilen och iväg. Hög, hög musik - som alltid när jag är själv i bilen (eller har någon av prinsessorna med). Stannar på Statoil och köper cigaretter till oss och ger mig sen ut på landsvägen för att byta ort, kommun och län... Stannar på Coop och köper kaffe och paranötter :P. (Vilket senare "naturligtvis" vänds till små obscena uttryck...)
Efter det infaller det stora fikaracet. Tittar på smurfarna med kidsen, de där "gamla" smurfarna som fanns när jag och vännen var små. Fortfarande sitter smurflåten som en smäck i bakhuvudet. Blir informerad om det nyinköpta WII-spelet med trollen... en hel vetenskap om eld, liv, nycklar, bomber och taggtråd kändes det som men det gick som en dans. Trötta barn som till slut somnade i soffan och vi byter filmkategori från barn till action. Och action blir det...:P. Blandat med tankeutbyte, Kaffe, cig, gos i soffa och ännu mer action - alltså en helt perfekt blandning! Byter kategori någonstans vi halv 5 på morgonen till vampyrer... halv 6 somnar jag helt utslagen i världens skönaste soffa och väcks vid halv 9 av en kvittrande lilltös. Och ändå var vi inte trötta... Morgonsoffning och sen iväg för att äta lunch med Smuggling nr 2... Vännen ska på semester nu precis som jag så nu dröjer det några veckor innan vi ses igen men höras lär vi ju göra...
Det finns 4 smugglingar - A, U, H och jag. Sådana där personer som man litar på och vet vart man har och som man till stor del berättar allt för. Idag till lunch var det lite upprörda känslor som diskuterades vad gäller idiotiska fruntimmer som tappat koncepterna... Efter detta hem till Sniff och Liten Zelda - lite datahäng och nu - sova!
I morgon kommer barnen hem - Jippie. Sen blir det Hälsingland och när vi kommit hem igen - Blues- och rockfestival, stora festen nr 2 och kanske en festival till om vännen och jag kan få till det så det fungerar med barn, pengar och önskan. Det blir nog bra det... De 2 första blir hur som helst av och Smuggling nr 2 hänger på :) Kanske Smuggling nr 3 och 4 också kan lockas med - skulle ju bli perfa!
Dagens utan tvekan mest spelade låt :P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)