Det där med blommor...

... delvis min grej - hur som helst så älskar jag dom!

Kära modern upptäckte rätt tidigt att rätt person i familjen att lämna över blommor till var dottern... I mina fönster frodades dom till skillnad från brödernas rum där de mer eller mindre stendog! Mamma fick mer än gärna sätta in sina frölådor på våren för öm omvårdnad och sen planterades tagetes, petunia, lejongap och annat smått och gott ut i trädgården tillsammans med luktärter och krasse... Blandat med massa perenner och förstås - mängder med scilla, krokus, pingst- och påsklijor och mina absoluta favoritblommor - tulpaner! Man kan lätt säga att vi hade områdets vackraste trädgård som blommade från maj till första frosten.

Det första jag gjorde när jag flyttade hemifrån, redan första gången då jag flyttade hem till hövdingen med fru (morfar och mormor) för att jag fick en längtan till att bo nära huvudstaden, var att gå och köpa blommor. I mitt rum fanns 2 fönster och där frodades blommorna och jag pysslade även om morfars blommor. Ja, det var så - det var morfar som hade och skötte blommorna.... min mormor var inte den "typen". När våren kom så sådde jag och morfar frön som vi sedan planterade ut utmed den nedre långa infarten, vid uteplatsen på mellanvåningen hade vi krukor och på övre ingången hade vi blommor som smälte in med de gröna perennerna och på trappan ställde vi krukor. Så vackert som dom hade den sommaren jag bodde där - det hade de aldrig igen :P (sa morfar alltid...)

När jag och Storprinsessans pappa flyttade ihop gick jag höggravid omkring och köpte blommor - ett hem är inget hem utan blommor! Det är så det alltid känts och de är viktiga för mig. Redan första våren sådde jag Flitiga Lisor, de blev stora och vackra. Pappa fick en del, morfar en del och resten fyllde jag min balkong med tillsammans med andra blommor - både av frön jag sått men även sånt jag köpt.

Intresset för blommor har jag nog ärvt av mamma och morfar - men idag säger mamma att jag är duktigare än henne på det här med blommor. Upptäckte i somras dock att min mor har kvar ett gäng Pelargoner som jag drog upp från frön för 3 år sedan :). Det finns några blommor som står hjärtat närmare än andra: Tulpaner! Förra året satte jag nära 200 tulpanlökar och jag fullkomligen älskade allihopa när de kom upp i rabatterna... Sen är det Pelargoner - bara helst inte vita. Jag har 4 stora plastkrukor som jag målar varje vår och i dom står 3 pelargoner var med blandat med bland annat hänglobelia i 4 färger, buskkrasse och cupidoluktärt. Sen har jag hängpelargoner, stjärnpelargoner, rosenpelargoner... och andra pelargoner. Alla pelargoner har jag drivit upp från antingen frö eller köpt som sticklingar - när hösten  kommer flyttar jag in dom i verkstaden och övervintrar dom för att sedan väcka dom i februari igen.

Inne har jag orkidéer... Just nu har jag 12 stycken olika orkidéer - varav 6 stycken omblommande, 3 stycken med knoppar och 3 som är i viloperiod. En gång i veckan får dom bada i 30 minuter - de som blommar får naturligtvis orkidénäring varje vecka och de andra varannan vecka. Gamla blommor tas bort, det rensas och pratas med... Jag vet - jag är lite tokig men jag pratar med mina blommor när jag pysslar med dom.

Idag när jag var färdig åkte jag på en föreläsning om orkidéer - jätteintressant. Frågade om min Venussko och hur jag skulle göra för att den ska gå ur sin viloperiod och vilken typ av kruka vill Cambrian ha? En jättetrevlig kille var det som var experten... Haha - han frågade hur länge jag bott här uppe??? Öhhh??? Ja, det hörs ju att du har den fina dialekten från Sveriges framsida...:). Oerhört lustigt det där - häruppe hör dom direkt att jag bott på Framsidan. Av grannarna på Framsidan fick jag alltid höra att jag hade en sån söt dialekt då jag blandade göteborska, roslagsmål och Hälsingemål... Då jag aldrig fick prata den fula dialekten stockholmska för mina föräldrar har jag aldrig lärt mig den... men roslagsmålet blandat med hälsingemål har de aldrig kunnat stoppa. Sen är jag en jävel på att låta som jag kommer från Ö-vik har jag fått höra av vännerna i Skellefteå... Själv hör jag aldrig när jag pratar göteborska (men alltid när jag pratar andra dialekter) men alla mina vänner här uppe hör direkt på mig när jag pratat med någon därnere - speciellt älskling reagerar... lilla sötnosen...

I morgon kväll när jag kommer hem ska jag plantera om mina orkidéer i ny kompost... Det är dags nu! Och medan jag gör det kommer jag säkert att gå omkring och sjunga lite Ljuv nostalgi och planera utekvällen med Glada Flickors Gäng på fredag kväll :)

En favorit med små blommor :)

Lilaprickig och en storblommande helvit

Vackraste färgen :-)

Rödrosa men lila ståndare

Nästan helvit, bara lite,lite gult

 

Vackraste vita med gul, rosa, rött i mitten

Ja, varför inte? Och varför inte...

just idag???... Hatar verkligen dagarna från helvetet! Tillåt mig att presentera dagen från helvetet:

En del dagar är ju bara "sådär". Det behöver ju inte innebära att allt går fel, det kan ju till och med gå som det önskas - men det är saker som inte stämmer eller som bara går... mindre bra. Idag var en sån dag... Bra är att det som gjort den som jävelskap inte är mitt eget fel över huvud taget :)

Höst = skov = ingen eller mycket lite sömn... Min verklighet, bara "suck it up", ta det med ett leende, smälla i sig ännu en dos smärtstillande och vandra iväg dit man är på väg. Jag vägrar att låta min sjukdom ta över mitt liv så jag gör lite justeringar här och där och löser saker istället för att bara joina gnäll- och tycksyndommigmaffian... Igår gjorde jag "misstaget" att titta på min underbart sköna säng, föll för frestelsen, la mig i den och efter lite över 1 timme var jag tillbaka i soffan - denna gång liggandes på rygg och jag hatar att sova på rygg! Men men... en extra dos smärtstillande och lite annan medicin och till slut lyckades jag somna - i Sveriges skönaste soffa :). Är ju idag bara så sinnessjukt tacksam över att fd sambon tyckte att det var den vi skulle ha... och att jag höll med :)

Helvetesdagen började redan i morse - varför inte liksom? Kommer inte upp ur soffan - måste upp ur soffan! Drar mig upp och lyckas ta mig till sittande ställning, glider ner på golvet och _ålar_ fram till handväskan för att leta upp värktabletterna. Som om jag har massor med tid och tycker det är så oerhört roligt (!) att ligga på mitt svinkalla golv kl halv 9 på morgonen så ligger jag där i nära en halvtimma timma och filosoferar om livet. Går väl egentligen igenom dagens agenda och känner att nu börjar jag bli lite stressad och det gör inte att det går snabbare att komma på benen...

Det här med golvliggandet inträffar inte så ofta men det har hänt tidigare. Kom ihåg på den tiden man inte hade mobiltelefoner och jag verkligen inte kom upp. Efter ett par timmar hade jag tagit mig fram till telefonen - den där fasta jäveln med sladd! Får tag på en kompis som bor i området bredvid som kommer till undsättning. Det var dag och dörren olåst - jippie liksom! Hon får tvinga ner mitt knä med våld samtidigt som hon vrider min knäskål rätt... Det gör ont! Så in i helvete... Men knät blev opererat, korsband och yttre meniskel for all världens kos... Som tur var har jag en stor portion självdistans och humor - så garva åt det kan jag göra - vad fan finns att göra annars liksom? Dra ner rullgardinen, gråta och tycka synd om sig själv? Finns liksom ingen anledning för mig - det gäller att ta de negativa sakerna och bemöta dem med positiva faktorer annars blir man som så många andra neggiga bitchar och butchar och jag vägrar att sälla in mig i den skaran av människor...

Nåväl - efter att ha tagit mig upp var det dags att skriva fakturor. Siffrorna på underlaget stämde inte, formateringen flyttade sig, skrivaren var stendöd till en början. Ja, varför inte? Och varför inte just idag??? Efter att ha skrikit åt skiten (som om det skulle hjälpa???), slagit näven i väggen, dragit ett gäng djupa andetag  och snällt och vänligt tryckt på knappen och sen avlägsnade mig ljudlöst - Eureka!!! så hör jag hur fanskapet sätter igång. Någonstans där mitt i har jag lyckats sminka mig också! Har upptäckt att den billigaste mascaran jag köpt på evigheter, heeeela 30 kronor - har de egenskaper jag sökt i evigheter så nu blir det ett inköpt lager av den! Här ska vi visa dom långa ögonfransarna minsann :P

In i bilen och vad hamnar jag bakom där efter en 200 meter? Jo... naturligtvis en traktorjävel! Den blå... Där kom dagens 3:e ja, varför inte? och varför inte just idag... När jag äntligen kommit om den blåa traktorn, som dessutom är mitt stora hatobjekt varje vinter för när "den" plogar svänger han liksom in lite vid våran infart vilket gör att han lämnar av hälften av sina förbaskade snökokor... på min uppfart!!! Man kan ju lugnt påstå att jag har ännu starkare armmuskler nu än vad jag redan hade för nära 2 år sen... Efter att då ha kommit om traktorn, svänger ut på 76:an så hamnar jag bakom den gråa Peugoten med släp! Och jag vet att det är en grå Peugot för det är... min far som kör den och möte efter möte gör att jag inte kommer om heller... så för att lätta upp stämningen, stressa av,  ringer jag fadern och pratar lite strunt så länge...

Väl framme till mötet, ha hittat parkeringsplats, kommer in på mötet - bara för att upptäcka att det är manfall på bänken... och då menar jag mannfall! Ja, varför inte ? Och varför inte just idag??? Vi var 2 på vår sida och efter upprop och kontroll av ordningen så har vi en moderat som är tjänstgörande för sossarna - och detta, att vi bara var 2 gör mig så förbannad! Sjukdom - javisst, men då hör man av sig... ingen hade hört av sig, varken till mig eller sekreteraren, så där sitter vi och fattar typ - nada? Dessutom somnar!!! min bordsgranne konstant eller i varje fall typ 70% av tiden under de timmarna som detta tar... så när vi väl var färdiga var jag så förbannad att det enda rätta var att le vackert, be vederbörande köra försiktigt och åka iväg för att lämna fakturorna... inte en minuts vila...

Vidare till nästa sammankomst och här är det fart på tankarna! Dagens verkliga uppköp och det blir en konstruktiv låda med oerhört mycket idéer som präntades ned. Det behövdes verkligen efter dagens första katastrofmöte... meeeen - naturligtvis strular internetuppkopplingen på Folkets Hus... Är det inte typiskt så säg när vi ska bygga hemsida, leta information och sätta igång med marknadsföringen??? Nu kommer ännu ett Ja, varför inte... osv!!!

 Efter denna oerhört förvirrande dag var det efter den konstruktiva lådan så skönt att få koppla av med sång. En gammal kompis hade hört av sig och frågat om kören och hon dök upp ikväll. Jättekul, hann dock inte prata så mycket men påfyllning i alten är alltid önskvärt och Jennie är en glad, positiv tjej som passar in i vår kör :). Disharmonin i Motherless child satt där den skulle efter en genomgång och det är så skönt att få sjunga av sig, fylla kroppen med luft och energi - innan man skulle in och stresshandla på Flygfyren... och väl framme dit jag skulle så går ju naturligtvis påsen sönder... Ja, varför inte? Och osv...

Det kommer ett gäng sådana här dagar nu... och det har funnits ett par redan. Eller ett par??? Det är nog så att det varit en månad nu. Det är ju tur att man har en förstående familj som är medvetna om att det tex är så här det är att ha en mamma som har de mest konstiga arbetstider, att det blir väldigt intensivt mellan varven och att tiden i dessa perioder blir en bristvara. En del "övriga" människor fattar det här... andra människor gör sig själva så jävla viktiga att de förväntar sig att man ska släppa allt för att dom anser sig själva vara jordens medelpunkt... Man ska slänga sig på telefonen så fort någon hört av sig den vägen, man ska kolla sin mail 4559 gånger per dag och svara direkt eller om man skriver någonstans på Facebook så ska man replikera direkt - eller helst redan innan dom skrivit det (typisch!!!)... Sorry - endast barnen och möjligtvis Älskling och Sötnöt har den platsen i mitt liv. Ingen annan... Och de där andra - får helt enkelt vänta tills jag har tid till att svara dom. Speciellt inte människor som tror att de är något de inte är.. Har sett för mycket sånt på sista tiden; surgubbarna, egoisterna, energitjuvarna, ordrittarna... I en tid där man lever och fått "lära" sig att tanter, alltså kvinnorna, är griniga surkärringar (och tro mig - dom finns dom med) så är det männen runt mig som står för detta... självcentrerade BS "se på mig"-agerandet. Guuuud så trött jag blir på er helt enkelt! Ingen människa är jordens medelpunkt - det är tillsammans man skapar tillvaron och samtiden... Och det skapar man genom samtal, ärlighet, förståelse och samverkan... Inte genom att försöka spela God father himself...

Thank God this day is over... och inatt... inatt gör jag inte om misstaget att lockas av sängens bedräglighet utan jag sover i soffan... från början! I morgon ska jag se till att få det som jag behöver också... Jag lovar - det behövs :)

Nu jäklar...

... ska det broderas :D

Jag har alltid älskat att brodera... Redan som liten upptäckte jag att jag hade en naturlig fallenhet för en del handarbetstyper... men även att del fanken inte fungerade över huvud taget! Vi skulle sticka någonting - vad kan jag ha gått i? 4:an eller 5:an kanske - sticka skulle vi göra i varje fall. Jag fick ihop den längsta, fulaste halsduken till den älskade fadern - naturligtvis i de norska färgerna... Han tackade så fint så men seriöst? Inte ens för att han älskar mig kunde han ha tyckt att den var så fin som han sa...

Syslöjdssalen låg på andra sidan vägen då vår skola hade den stora Sollentunavägen som skar rakt igenom vår skola. På "vår" sida gick mellanstadiet och matsalen, träslöjden och aulan låg på där. På "andra" sidan gick lågstadiet och syslöjden, gympan, skolbiblioteket och skolsköterskan låg där. Jag hade full koll på vart skolsyster hade sin expedition - där satt jag med hjärnskakningar, blödande sår, bytte diverse bandage, tog bort stygn och allt var det nu var. Var alltid högt och lågt och det där med att göra illa sig - det var liksom någonting som jag bara gjorde... eller gör kanske man ska säga :P. Dessutom lyckas jag göra det på de mest konstiga sätt också - en paradgren eller?

Jag hatade alltid syslöjden - tyckte den var dödligt tråkig men jag gick dit och jag lärde mig faktiskt en hel del. Fröken upptäckte att jag behövde utmaningar för att tycka att det var roligt så jag fick sy sjömanssäckar, gympapåse, tröjor - och jag har då alltid hatat att sy men av någon anledning så var jag väldigt bra på det redan som 10-åring... Att försöka lära mig virka gav hon upp redan på typ andra försöket när jag kastade iväg virknålen, garnet och bara vägrade säga någonting... alls! Då kom hon på att makramé borde kunna hålla lilla fröken sysselsatt - och det var ju helt otroligt roligt! Snart hade jag gjort nyckelringar till halva klassen och släkten, en blomsterhållare till modern och makramésnören till en väska jag sydde :). Har inte pysslat med makramé sen jag gick i mellanstadiet - undrar om jag skulle komma ihåg det idag??? Det kanske är en sån där kunskap som om man har lärt sig den så sitter den i ryggraden?

Det var en mycket försiktig fröken som en dag förklarade att "nu ska vi brodera!!!" och jag kommer så väl ihåg känslan jag fick av ren förtvivlan... Brodera? Mäh, holy shit - inte jag inte, det är sånt som mammor gör! Inte deras 10-åriga barn!!! Men brodera skulle vi - det tillhörde ett av dom obligatoriska momenten...

Vi skulle börja med monogram i korsstygn... Min inställning var bara blääää och fröken var rätt förvånad då jag var färdig med mitt monogram på en lektion. Snyggt och noggrant på båda sidor för det hade jag minsann fått lära mig av min mamma att det kollade alltid min farmor efter... Det skulle vara lika snyggt på baksidan som på framsidan - så jag gjorde mitt bästa. Rosa var mitt monogram och jag har det fortfarande kvar i min lilla gröna minneslåda. Det gav blodad tand och helt plötsligt hade jag sytt mig ett örngott med ett stort, broderat C på med en blomstergirland runt! Allt jag gjorde skulle helt plötsligt ha broderade initialer... Jag broderade till och med bröstfickan på min fina jeansjacka - så alla såg vad jag hette för där stod Cath med snirkliga bokstäver...

Jag upptäckte som sagt var snart att det där med att brodera var ju bara så sinnessjukt roligt! Fröken skakade på huvudet... Vissa saker dissade jag alltså totalt - och andra saker hade jag sån naturlig fallenhet för - men inte det hon trodde. Jag fortsatte att brodera hemma och mamma gjorde stora ögon... det var ju liksom inte det som var mest likt hennes dotter. För jag älskade ju speedway, hängde på Vallen och kollade när brorsorna spelade hockey, smällde ettöressmällare, skrapade knän och skar mig och framför allt så höll jag ju på med musik när jag inte höll på med annat...

När vi flyttat ut till Vätö och man hade 8 km till närmsta kompisen så var man ofta hemma på kvällarna och vad gjorde jag ofta då? Jo - jag broderade! Ingen av mina kompisar visste om min passion för detta... och jag tror inte det är så många som har koll på det nu heller... Det är väl kanske inte det man sätter likhetstecken för med mig...

Jag har tappat bort mitt broderande mellan varven som vuxen men går ofta in och tittar på dom - bara för att konstatera att de jag vill göra kostar ju flera hundra kronor! På extrapris!!! Köper något litet ibland. När jag satt i Fullmäktige hade jag ett "evighetsprojekt": en tavla som Storprinsessan skulle få. (Och ja, det går utmärkt att lyssna på debatten och brodera samtidigt...) Varje budgetfullmäktige, alltså 1 gång per år höll jag på med detta broderi...det tog lång tid att få det färdigt...haha. Men suget har blivit större och större - och här om veckan, på en köp- och säljsida för dom som är bosatta inom Norrtälje kommun kom det en dag ut ett tiotal broderier - för 50:- styck så jag köpte 5 stycken och idag hämtade jag dom :). 5 dukar, tror det var 4 löpare och nu ska det bli brodera av. Inte minst är det bra för mina fingrar som på grund av sjukdom har mist en del av finmotoriken och det är jättebra träning säger sjukgymnasten. Visst - det tar längre tid men eftersom att det går långsamt är jag också väldigt noggrann...

Det ska bli så roligt!

Hittade efter ett tips från en "kompis" en jättebra sida där man säljer saker i kampanjer :D. Just nu har dom bland annat kampanjer för Odd Molly, smycken från Pilgrim, snygga väskor från Pipol's Bazaar, kläder från Tremenda och en massa andra spännande kampanjer - och det är för det mesta mellan 50-70% av priset - jag menar - kan det bli bättre än så???

Här hittar ni Camprade som sidan heter :)

Nej, nu har de smärtstillande börjat verka lite (observera liiiite) så jag ska försöka få lite sömn... på soffan... Sov i sängen inatt och har hela dagen gått som en kråka (eller som morbror Arne som vi skämtsamt säger här i familjen) och smärtan har varit konstant.. och total... men men - vad gör det en dag som detta när jag har köpt 5 stycken fina broderier till priset vad inte ens den minsta kostar???

Broderia, brodera - fy sjutton vad jag är bra!

Puss, kram, god natt och sov gott < 3

Dumma saker lyckas...

... man göra ibland. Jajjemen -  visst är det så :P. Sen är det väl beroende på vad man kallar för dumma...
Fattar inte hur jag kunde glömma medicinen hemma - speciellt inte på en dag jag vet kommer att vara mycket jobbig, innehåller en hel del tortyrredskap i form av bland annat stolar och 3 olika möten...

Men jovisst! Sitter på möte nr 1 - det Kommunala HandikappRådet och upptäcker att medicinen, de där starka smärtstillande, har jag missat att fylla på i min lilla Hello Kitty-burk. Smart!!! Handikapprådet är ett jätteintressant råd med frågor som verkligen intresserar mig. I rådet får man information om aktuella frågor som rör de flesta funktionshinder i samhället. Där sitter förtroendevalda från kommunens nämnder och representanter från de lokala handikappföreningarna men jag har inte hittills varit på ett möte då det inte varit minst ett par åhörare från allmänheten också. Det är helt klart frågor som engagerar. På dagordningen igår stod 10100, resursboenden, Ippi-projekt, sjukhuset mm. Ippi-projektet är ett väldigt intressant projekt där brukaren har en liten "fjärrkontroll" som är en sk Ippi som är kopplad till TV-n. De kan skriva meddelanden (som sms), ta emot och skicka bilder, få information från kommunen om evenemang, sjukgymnastik, matsedel mm. Den äldsta brukaren är 92 år gammal :)

Mötet drog ut lite på tiden så jag tiden i kommunhusets i och för sig rätt snygga tortyrredskap blev nästan 3 timmar. För att fylla ut tiden mellan möte 1 och möte 2 åkte jag och snackade lite strunt med en kär vän. Eller strunt? Nej, absolut inte strunt - utan rätt allvarliga saker som man måste ta på rätt sätt. Jag har från första början valt att vara ärlig och säga vad jag tycker och jag hade ett syfte med detta besök. Att innan hon fick information som var felaktig (säkerligen...) så ville jag helt enkelt tala om själv vad som var avsikten med mitt budskap - och det togs emot med ett leende :). Så skönt när man kan säga vad man tycker och menar och personen i fråga faktiskt förstår på en gång...

17.30 var det dags för dagens andra möte - i nya obekväma stolar. Men även detta var intressant och konstruktivt. 18.30 var det så dags för kvällens huvudmöte - Repskap och val av nytt oppositionsråd. Valberedningen fick mycket kredit för det här nya sättet att arbeta - och det har spridit sig längre ut från vår kommun än vad vi ens kunde föreställa oss i våra vildaste fantasier. Folk, alltså allmänheten - våra kommuninnevånare har fått information om vår process - och många frågor har både jag och de andra fått. Vi visste att våra partikamrater i Stockholm följt vårt arbete - men jag tror nog inte att vi var medvetna om att vi har haft partikamrater som har följt vårt arbete runt om i hela Sverige...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - att ha fått vara med och utforma detta nya sätt att arbeta har verkligen varit lärorikt. Spännande, lärorikt, intressant, nytänkande och framför allt roligt!

Nu blev det nästan 2,5 timmar i ännu en stol à la tortyredskap - och när jag äntligen kom hem var jag säker på att jag skulle avlida av smärta. Hade jag tex legat på sjukhus vet jag att jag just då hade fått en spruta med morfin för att dämpa mina smärtor... Det blev ännu en natt på soffan och idag... idag har jag knappt kunnat gå alls... och jag har gjort det på ren viljestyrka faktiskt! När det gör så här ont finns det bara en sak som hjälper mot smärtan - och det fanns tyvärr inte alls inom räckhåll idag... :(

Men jag lever och tack och lov för att jag har mitt goda, glada sinne - annars hade jag varit... typ... död idag??

Klänningen jag...

... drömmer om ser ut så här:

Absoluta drömklänningen

Den kan man köpa hos SweetSandy och hittas här: Sindy doll dress red

Sweet Sandy är en perfekt butik för kvinnor som vågar bära kläder, speciellt klänningar, som gör oss kvinnor, hm, låt oss säga - mer kvinnliga! Dom har fri frakt inom Sverige och ett helt underbart utbud för oss som hänger oss åt våra lustar att klä, lyssna, leva i vår värld i en annan tid! 

Just nu har dom en tävling där dom lottar ut valfri klänning ur sitt sortiment och gissa om jag skulle vara lycklig om jag vann för jag skulle ju välja min favoritklänning (den ovan :). 

Det här med mig och klänningar har en rätt brokig historia... Min mor brukar berätta att jag som liten flicka avskydde när föräldrarna satte på mig klänning. Jag var mer högt än lågt, älskade att klättra i träd och på huset, vara ute och fiska med båten eller spränga sönder brödernas bilar med ettöressmällare. Mekade bilar med pappa, snickrade plankor på huset, grävde i rabatterna eller lufsade i skogen efter svamp. Det där med klänningsaversionen höll i sig i många år... väldigt många år. Jag använde bara klänning när jag var nödd och tvungen till det...

Skolavslutningarna var en plåga så länge mamma styrde över klädvalet för då skulle jag alltid ha kjol eller klänning. När man uppträdde med flickkören, i kyrkokören eller sjöng ensam på diverse ålderdomshem var man tvungen att ha en kjol på sig (och det kunde jag ta). Studenten skulle man ha klänning på och sen var det vissa andra tillfällen, dvs finare fester hos släktingar eller andra. Jag fick alltid höra att jag var så sööööt i mina klänningar och jag har alltid avskytt att bli kallad för sööööt! Jag vantrivdes alltid i mina klänningar och kände mig mer som ett freak och längtade till mina ständiga byxor. Samma känsla hade jag för blusar - det var inte jag.

Men som alla andra människor så växte även jag upp och det var inte förrän jag närmade mig 35-årsåldern då jag började uppskatta att bära klänningar. Dessvärre kom ju Dercums och förstörde den fina figuren som jag fått efter att jag gått ner graviditetskilona och Dercums - är ingen rolig sjukdom viktmässigt. Den som hängt med tidigare vet vad jag pratar om.

Jag hade ett tag där jag ju lyckades gå ner i vikt och jag klädde mig i klänning och någon som absolut uppskattade både mina kvinnliga former och att jag gick i klänning var dåvarande sambon :P (och andra små älsklingar) Men även jag - i klänning känner jag mig som den fullblodskvinna jag är!

Nu, då jag förlorat ca 65% av min utgångsvikt, är garderoben sällsynt skral på klänningar. Sen har jag vuxit mentalt också och förändrat lite tycke och smak. Modet idag passar mig inte alls - många klänningar tycker jag ser ut som shok och visar inte figuren alls.... När jag har klänning vill jag se kvinnlig ut och det är därför jag fullkomligen älskar dessa Rockabilly-klänningarna. Jag är, ur klädsynpunkt sett, född i helt fel årtionde.

När jag har klänning vill jag visa mina former. Jag vill visa att jag är kvinna. Jag vill visa att jag är vacker och vad skulle passa bättre än att göra det i denna röda, helt underbara sailorinspirerade rockabilly-klänning?

Sjömansdotter är jag, kvinnlig är jag, "snygg" är jag - vill bara bli lite mer snygg vilket jag skulle i just denna klänning! Så givetvis hoppas jag på tur - att jag blir vinnaren som får välja en klänning ur sortimentet :D

Dumdidum...

...dum... dumdidum, dumdidum :) (Va sjutton kan man inte göra "nötter" för - jag sjunger ju!!!)

Jag sjunger ju nästan alltid... eller i varje fall väldigt mycket. Är jag ledsen så sjunger jag, är jag glad sjunger jag... är jag osv, osv - tja, då sjunger jag också. Det bara är så... Ska jag lära mig en ny text så drömmer jag den ofta. Kan av förklarliga skäl inte förklara hur det går till men det är så bara, vaknar med den snurrande i hjärnan, sätter toner och betoningar där i drömmen... Känns väl oftast rätt skumt och mer än en har typ stirrat på en när man svarar på frågan "jaha - vad drömde du inatt"? Hm... jotack jag drömde "Come on an'  play..."...??? Mer än en har stirrat kan jag meddela...:P

Det händer även att jag sjunger när jag sover... Alltså högt! Glömmer aldrig när jag delade hytt med en namne och vaknar på morgonen och hon och hennes lilla dotter som var med bara satt och stirrade på mig... Öh, ja? "tycker du om Marilyn Monroe"? Hm... nytt sätt att säga god morgon på??? Då berättade dom att jag sagt att "det är är en låt till Marilyn Monroe" och sen hade jag börjat sjunga - högt, tydligt och alldeles jättebra... Jag trodde jag skulle dö på kuppen men så i efterhand har man ju skrattat åt det många gånger... Jag menar - vad är meningen med att bli sur för saker? Jag bjuder hellre på mig själv och saker jag gör istället för att bli lack och sur :)

Jag är sällan sur, tycker det är mest jobbigt och oftast är jag som idag - nöjd, glad, tillfreds och liksom bara vara-lik. Och då dumdidudar jag - vilket jag gjort hela dagen :)

Har jag något speciellt att vara glad för just idag? Har man inte alltid det? I varje fall tycker jag det... Men visst har jag något extra att vara glad för - dela med mig? Nja, inte alls! Då skulle ju fler få veta vad jag vet - och det vill jag faktiskt inte... av lite olika anledningar. Såsom att någon skulle bli arg, en annan skulle bli sur, en tredje glad osv osv... Så jag behåller anledningen till min glädje för mig själv och de som undrar över vad jag vet som bara de invalda vet - ja, de får ju helt enkelt fortsätta att undra :P. Och folk som undrar - ja, det finns det alltid ;)

Själv undrar jag mest över hur jag ska få tiden att räcka till den här veckan... ?

En demonstration, 2 möten, 2 föräldramöten... Möjligen 1 övernattning... Där in ska jag stoppa barnen, vänner, sötnöt och en och annan älskling... Jaja, det brukar ju lösa sig så det gör nog det den här gången... också :)

Myskväll till sjöss...

... måste man ju säga att det blev igår kväll...

Det är väl en månad sen det bestämdes att vi skulle gå på Wolfman Jack när dom spelade på Blidösund. Bandet har ju sitt säte i Umeå och trots att de turnerar jämt och ständigt så är det ju inte så ofta de spelar här runt omkring så det gällde ju att passa på! Nu blev det till slut så att sällskapet som jag skulle ha med mig fick förhinder och vad gör man?

Jo - självklart går man ju själv. Det gör mig ju inte speciellt mycket att gå på konserter själv... har ju som sagt var tidigare nämnts en tendens till att försvinna in helt i musiken så när man går ut för att det är ett bra band som spelar så är jag inte den mest... hm... sociala personen (har jag fått höra) och det stämmer nog. Jag har en tendens att försvinna bort - och hittas då oftast talandes med någon i bandet. Under tiden det spelas är jag i princip okontaktbar... och hur roligt är det att hänga med en sån person? Ska man gå på sånt ska man nog gå med en som är lika intresserad av musiken som jag är...

Vaknade upp i går morse till hällregn och blåst! Jamen jippie!!! Jag som alltid blir sjösjuk så fort det gungar det minsta lilla och med storm...? Ja, såg ju kvällen på en toalett eller hängandes över en reling. Eller tänk om turen ställdes in? Ve och fasa!!! Försökte hitta information på deras hemsida men ingenting stod det någonstans om något dylikt så det var bara att bita ihop och förutsätta att "här blir vi inte sjösjuka minsann!!!"

Innan jag skulle åka var jag tvungen att fixa naglarna... Inte för att de måste vara nyfixade för att man ska åka båt och lyssna på musik utan just för att naglarna växt och de var inte snygga längre. Vad finner man då??? Ja, inte sin top coat i varje fall som jag ställt fram på köksbordet! Nej, den har väl katterna använt till katt- och råttalek eller något... Sur som ättika fick de nu fixas utan top coat. Men de blev fina i varje fall - älskar verkligen mina magnetlack. Fixar håret, letar kläder - vilket sjutton inte är det lättaste...

För allt är ju för stort! Jajjemen och glad är jag för det... men när man ska gå ut och vill vara fin så vill jag i varje fall inte ha kläder som jag inte känner mig bekväm i. Jag använder mest blusar för det känner jag mig snygg i. Nu för tiden får de också gärna vara figursydda... och kläderna jag fått av dottern och vänner är ju för stora nu! Jag blir vansinnig! På ett bra sätt ska väl tilläggas... Letar igenom garderoben och där hänger en skitsnygg blus - som jag utgår ifrån är för liten men till slut fanns det inget annat rent att prova - och se på fanken - den passade!!! Lycklig é jag...

Ut i hällregnet, in i bilen (som tur var blev håret inte förstört...) och iväg till busshållplatsen där Storstorbybussarna går ifrån. På vägen in ser jag att det börjar bli lite blått ovanför de grågråa molnen. Tar en promenad genom Stockholms city och på vägen köper jag en flaska top coat. Då jag har tid på mig står jag utanför Operakällaren och målar mina naglar och tittar på folk som är ute och går en fredagseftermiddag. När jag väl kommer fram till båten är molnen nästan borta och solen glittrar i havet - vackert! Går ombord, köper en mellanöl och en smörgås... Då jag inte äter så mycket kändes det som jätteonödigt att handla en biljett där maten ingår. Sätter mig uppe på däck, äter min smörgås, dricker lite öl och pratar lite med två av grabbarna i bandet. Berömde dom för spelningen på Rock- och bluesfestivalen och berättade om att det var många som ansett att antingen dom eller TTT skulle fått avsluta den festivalen istället för de som avslutade.

Igår var dom ju naturligtvis lika bra som sist jag såg dom. Det var häftigt att se dom lira på en liten hörna på en båt. Många trevliga människor träffade jag. Pratade med kaptenen och berättade att min far varit 3:e styrman på SS Norrtelje när hon gick på Åland. Var nere i maskinrummet och kollade in de stora, koleldade motorerna. Stod ute på fördäck och pratade med lite olika folk - en man från Umeå med fru från Stockholm. En kock från Visby vars föräldrar kom från Skellefteå. En förskollärare från Söder och en pappa som firade sin sons 14-årsdag (och sonen naturligtvis). Hade så himla trevligt, kändes så bra i magen :D.

Efter båtturen tog jag en promenad utmed Skeppsbron till Slussen för att ta tunnelbanan till bussen och kom fram till hållplatsen då bussen körde fram - 5 minuter till godo! Jippie! Pratade med 2 kompisar som varit på Opeth på Gröna Lund...

Vädret? Ja, vad hände med det dåliga vädret? När vi la ut från kaj blåste det lite grann - men snart var det kav lungt. Hela himlen var helt stjärnbeströdd och Stockholm visade sig från sin vackraste sida. När jag klev av bussen i Ledinge (där lampan på parkeringen som vanligt inte fungerade) blev jag stående i ca 10 minuter vid bilen och bara tittade på himlen som lös av stjärnor. Det är sällan man ser så mycket vackra stjärnor på en gång - det var helt fantastiskt vackert...

Avslutade sen kvällen med att se på en av mina favoritfilmer - 2 fast to furious :). Det bidde en helt perfekt fredag med andra ord!!!

Hm...

... bedömningsfråga... Ja? Jo...

Det damp ner ett brev i min inkorg och jag vet verkligen inte hur jag ska relatera till det. Jag har, under våren, till och från, fått brev med en viss information som vederbörande tydligen tycker att jag ska ha. Nu har ju jag rätt länge haft tillgång till exakt samma information helt på egen hand men va fan - det har ju inte en anonym avsändare med att göra. Avsändaren har utgått ifrån att jag inte har någon kontakt what so ever med den breven gäller... vilket jag har rätt ofta så vill jag ha info så får jag ju den - first handed så att säga. Så jag har liksom bara lagt dom i en egen mapp och faktiskt skrattat åt dom. Vet ju att den som skickat dom är rätt... nej, väldigt mycket... fel ute när det gäller vissa saker och det är ju egentligen det mest komiska i hela det här... men men.

Men när jag kollade mailen idag hade jag fått ännu ett och någonting i överskriften fångade mitt intresse så istället för att bara klicka i och flytta så läste jag det faktiskt och det handlade inte om det jag trodde det skulle handla om. Det visar på ett oerhört människoförakt. Inte mot mig som person (var säkert avsett att vara det men då jag tycker att det ycker att det skickas av en väldigt förvirrad person så rycker jag på axlarna) för på något sätt varre av det som stod - inte i mina ögon i varje fall även om det var skickat till mig med information som jag redan hade full koll på. Så liksom - informationen var ju bara att bortse ifrån... utan det som var skrivet handlade mer om en helt annan person och var skrivet på ett så nedvärderande och föraktfullt sätt. Jag vet att om den person som det faktiskt handlar om skulle få reda på vad som stod så skulle inte bara den personen utan även ett par andra bli väldigt arga. Och åtminstone en person skulle nog bli väldigt ledsen vilket jag har största förståelsen för.

Det är då satan att det finns människor i världen som lever på andras olycka! Innan någon idiot tänker att "det är rätt åt mig" - låt mig få tala om att i detta fall handlar det inte om mig själv. Alls. Över huvud taget. Utan i detta fall gäller det en människa som nog är väldigt naiv och som inte är ser de vassa kanterna som finns runt omkring oss. Speciellt de som finns just runt denna person. Personen har inte förtjänat detta över huvud taget och har nog aldrig behövt sätta upp en gräns som faktiskt behövs gentemot vissa människor som kan  finnas i ens omgivning. Inte på det sätt som tycks behövas i just detta fall. Jag vet vad som behövs och tom jag, med allt jag varit med omg varit med om av rit med om av både bu och bä, blev chockad en gång i tiden. Vissa människor är mästaera bakom ryggen och sprida lögner och spy galla i största allmänhet. Och det är det som nu har hänt - bara det att det råkade hamna i min mailbox...? Grundinformationen som detta brev innehöll, tja... jag vet vad jag vet och jag vet mycket mer om den det handlar om på ett sätt som den som skickat det hela aldrig kunnat föreställa sig... Den skadeglädje som speglar mailet är verkligen totalt bortkastad eftersom

1 - jag hade redan informationen.
2 - jag har fått den av den det handlar om
3 - jag vet vad jag har, vad jag får och vad jag önskar... på ett sätt som avsändaren aldrig kunde drömma om.

Ibland har jag vidarebefodrat dessa brev i dess helhet direkt till den det gäller men till slut blev det nästan så att vi mer eller mindre sa att "jaja, de ser ju likadana ut hela tiden" så jag började spara dom bara i en mapp. Men den här gången var det något som fångade min uppmärksamhet som sagt så jag gick in och läste... och jag säger då det - den person som skickat det är nog den falskaste person som går i ett par skor. Det riktigt lyser av en illvilja som jag sällan träffat på. Det känns som om det är fullt av bakomryggenspel av ett sällan skådat slag. Det måste vara så. Så som jag uppfattar det så har avsändaren tillgång till viss information som ger en sk förförståelse så personen måste på något sätt finnas i närheten av dem brevet handlar om. Jag fattar liksom inte ens varför det skrevs på det sättet som det är skrivet på. Om meningen var att jag skulle bli... sårad (???) av det som stod så hade det behövts vara skrivet på ett helt annat sätt. Och inte ens då hade jag brytt mig. Nu blir jag ju bara förbannad - å två andra personers vägnar.

Först tänkte jag att "jag lägger ut det här" men sen tänkte jag att "nej, det kan jag ju inte göra...". Frågan är om jag ens kan visa det för den det handlar om. Samtidigt tycker jag att det vore rätt att personerna faktiskt vet vilket oerhört fult spel som bedrivs i deras närhet och överlämna till dom att ta tag i det. Det som står är nämligen inte mina problem alls och det är så JÄVLA skönt (Ursäkta spanskan...)! Jag kan mycket väl föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om det gällt mig själv. Jag skulle ha blivit så ledsen, förråd men framför allt hade jag blivit förbannad! Och det riktigt jävla förbannad också... Det kanske är därför det är skrivet så som det är...? För att den som skrivit det vet att jag kommer att tveka att lämna det vidare just för att jag inte vill såra någon annan...

Det ärligaste vore att skicka det vidare, ja, det vore det. Fan också!!! Faan också!!! Det blev verkligen mycket att fundera över idag... Jag har länge funderat över (tja, ända sedan januari) vad som är meningen med dessa brev.? Tror avsändaren att jag är så patetisk att jag fäster någon hänseende vid dom? Jag blir bara så trött på dom - speciellt då jag inte förstår nyttan med dom. Jag blev riktigt glad när mängden minskade för att i princip upphöra och bara dyka upp ibland men nu kom ju då ett som ett gubben i lådan. Det går mot min hela natur att bete mig på dylikt sätt så jag har liksom ingen förståelse för det alls. Och så kommer detta... Hm... Men på något sätt måste jag nog ändå ta upp det med den det gäller. Det är ju anonymt så jag skulle ju i sådana fall inte behöva stå till svars för den som den det gäller kanske utpekar som avsändare. Det vore ju inte mitt problem för jag är ju bara mottagare av ett anonymt brev som gäller en helt annan person i slutändan... Och jag är så glad över att det är just anonymt för om denna person skulle visa sig ingå i min umgängeskrets skulle jag be denna person flyga och fara direkt, utan att passera gå, och jag skulle till och med skita i vilken relation jag i sådana fall har till människan. Så här får man bara inte bete sig. Alls!!!

Vilken missräkning av den som skickat det! Avsändaren är nog helt övertygad om att jag skulle bryta ihop totalt (hahahaha - vad roligt). Personen i fråga har missuppfattat en hel del och saknar massor med information. Att jag dessutom har kontakt med den person det gäller är nog inte alls vad avsändaren räknat med. Till avsändaren vill jag säga: Alla människor ser olika ut. Övervikt är ingenting att skämmas för och har inget med personens personlighet att göra. Du blir nog mycket lyckligare om du slutar vara så avundsjuk på andra och sälla dig till det jag kallar för Mammamaffian. Gör slut med Mammamaffian - jag lovar, du tjänar på det. Låt andra människor vara lyckliga, se ut som dom vill, vara sig själva och göra vad de vill. Det är inte din grej att trycka ner andra människor på det sätt du försöker göra. Och det är inte okej. Om det är så här du tycker man ska vara måste jag säga att du är en synnerligen ond människa. Ja, faktum är att jag undrar då verkligen vad som gick fel. Vad har du blivit utsatt för som gjort dig så bitter och osympatisk?

Låt mig vara. Låt dom vara. Låt oss vara...

Skäms på dig!!!

Ja, hur ska man säga...

... utan att det misstolkas? Vi har tagit ett beslut - i demokratisk ordning men då det gäller personval är det svårt att meddela ett beslut utan att de övriga personerna som är involverad tar det som man ser som de positiva kriterierna hos den ena - inte är negativa egenskaper eller en bristvara hos den andre. Detta kallas för de sociologiska aspekterna. När man meddelar måste man försöka tänka på hur budskapet kommer att mottagas och uppfattas. Ren och skär... omtanke kanske? Jo, omtanke.

Sen kanske man inte alls är överens med det beslut som tagits men eftersom att det är taget i demokratisk anda med minst en rösts övervikt så följer man det demokratiska beslutet men man ska inte vara tvungen att sälja sin själ i en motivering som man inte står bakom. Det innebär inte att man inte är överens om själva beslutet men man måste även kunna vara ärlig mot sig själv och sin omgivning.

Det här är skitsvåra saker när man håller på med just personval. Och ibland måste man sätta ner foten och kämpa för och visa sin åsikt. Och det har jag gjort idag... Jag har faktiskt varit riktigt besvärlig idag - men det står jag för. Jag har varit arg, jag har i princip skällt ut, jag har tagit goda argument och jag har gett goda Jag har aldrig, kommer aldrig och tänker inte sälja min själ i politikens namn. Det ingår inte i min plan för mitt liv och det har aldrig gjort det. Det har gjort att när det ska tas beslut där någon stark person behövs, ja, då har jag fått vara med. Men det gör också att folk har en tendens till att tro att man inte är en lagspelare - vilket är helt fel. Jag spelar hellre i ett lag än ensam och om man ska sälja sin själ - stiger jag hellre av och lämnar min plats åt någon annan i sådana fall för att inte fälla hela laget. Jag tycker det är mer renhårigt - både mot de som tror på en sak och vill kämpa för den men även mot mig själv och jag slipper medverka till ett beslut som får mig att må dåligt. Ibland sitter man dock i situationer där beslut måste tas - och jag har alltid haft styrkan att ta de där svåra besluten när jag varit tvungen till det. Som tur var har vi väldigt högt i tak när det gäller den här gruppen människor vilket gör att man faktiskt vågar ha en avvikande uppfattning, man accepteras för det, man kommer fram till concensus och det är sedan avklarat. Gud vad jag tycker om den gruppen när det kommer till slutändan!

Mitt ibland denna irritation, att försöka bli tvingad till en åsikt jag inte har.. har jag irriterat mig på 2 tanter på Familjeliv. Herregu' - de måste vara Mammamaffians främsta förespråkare. Den ena vill ha reda på allt som barnen möjligtvis kan ha sagt till skolsköterskan. Inget privatliv där inte - det har du inte rätt till om du är barn. Att dessa samtal lyder under sekretess tycks mamman inte vilja förstå...

Den andra är mamman som har sitt äldsta barn på dagis för att barnet "har tråkigt hemma" och sen har mage att klaga på den mamman som råkar gå till frissan medan hennes barn är på dagis. Hon har ingen aning om ifall mamman gjorde det på sin lunch, innan hon gick till jobbet eller om det var sk arbetsfri tid på en timme eller två. Men det störde henne tydligen att man gjorde så ytliga saker utan sitt barn... Men hallå? Det är en säkrare miljö för barnet att vara på dagis under den tiden. Eller ska hon kanske hämta barnet en timme när hon är ledig? Eller om det var hennes lunch - har man inte rätt till att spendera den som man vill? Ja, jag säger då det... Att i det läget ha ett av sina barn på dagis för att det "har tråkigt hemma" - det är väl i sådana fall lika illa...

Att människor bara orkar hålla på med dessa saker... Men det är klart, har man inget bättre för sig så måste man ju hitta något att göra och klaga på... Tyvärr finns det ju sådana människor som bara måste klaga på andra hela tiden. Det måste vara oerhört jobbigt att vara på så sätt, att aldrig kunna slappna av och bara vara helt enkelt...

Som jag är just nu :). Ligger i soffan och tittar på min favoritserie - älskar verkligen engelska deckare! Längtar till musikhelgen som komma skall och en del andra små goa saker. Det är tur att man har goda saker att se fram emot i livet ibland!

Irriterad av hosta...

... och andra små faktorer...

Men även så väldigt glad av andra små faktorer :)

Det är så jag fungerar - jag kan vara irriterad över en del saker men jag låter väldigt sällan irritationen ta överhanden utan parerar den med de goda faktorerna som finns i livet. Det gäller även att kunna se och klura ut vilka goda faktorer som finns i det som irriterar... Knepigt? Nej, inte alls - men det är ett konststycke att faktiskt lära sig detta. Om jag inte hade förmågan att se de små goda sakerna som finns runt omkring mig skulle jag nog aldrig orka leva och vara den person jag faktiskt är; busig, vetgirig, kroniker, envis,, egensinnig... unt so weiter...

Det där med busig...:P. Ja, busig det är jag. På många sätt. Jag älskar att retas... på det ena och det andra sättet. Med barnen, vännerna och männen. Speciellt med männen... Det finns några som har full koll på vad jag menar när jag säger just så. Det började som ett skämt men har fortsatt i åratal. Jag trivs med det - mottagaren/mottagarna trivs med det. Jag har ett rätt stort rätts- och moralpatos men jag anser att jag tar hand om mig och jag tänker inte vara någon annans samvete... Det har bland annat lett till att jag verkar vara i ständig konflikt med den sk Mammamaffian... På Familjeliv.se... Om man blir medlem där kommer man in på dom roliga forumen - det vill säga Känsliga rummen och Sexsidorna och ja... ibland skrattar jag så tårarna rinner och ibland blir jag bara så irriterad att jag förgås...

Mammamaffian består av mestadels mammor - men även en del män som inte vågar stå för att de är just män, som är så oerhört PK att man blir direkt spyfärdig. I varje fall blir jag det (och en del andra). Enligt denna grupp människor kan man inte ha sex om barnen inte är minst 1 km bort... Man får absolut inte ha det i badrummet, tvättstugan, de båda blåa Volvobilarna, köket, vardagsrummet - ja, fanken knappt i sovrummet. Och om man nu lyckas få till det så skall det utföras i missionären för allt annat verkar ju vara sååå oerhört snuskigt och borde väl nästan förbjudas... All barnmat skall tillverkas själv för barnmatsburkarna är en uppfinning från helvetet och är näringsfattiga snabbmatsalternativ för oss White trailer trash folk... Barnen skall  redan som små drillas in i diverse aktiviteter för man kan ju bara inte sitta och mysa med sin lilla unge... i varje fall inte hemma i soffan utan om man nu ska få för sig att göra det så måste de ju ske i en jävla park! Alla kläder ska vara av finaste (och dyraste) märke - och om man inte har lust (eller råd) att köpa dessa märken tillhör man också det där Trailer trash-folket...

Gud nåde den som lämnar sin unge i 3 sekunder för att sno till sig en liten kisspaus medan din älskade unge äter. Ge aldrig ditt barn en godisbit innan det är minst 7 år gammalt. Alla som inte faller in i normen skall tryckas ned. Må fan ta den person som är otrogen - vilket svin du är! Och om du är skiljd (gud förbjude!) och träffar någon ny så ska det helst gå 3 år innan den nya kärleken ens får närma sig din gullunge... Pappor får absolut inte bada med sitt lilla barn - detta är ett förbehåll för mammorna för annars är det ju risk för pedofili (???). Mammorna ska givetvis vara hemma med sina små telningar tills dom är minst 6 år och börjar 6-års men på något sätt tycks dm kunna arbeta heltid under denna tid också. Alla kläder skall strykas - ned till minsta lilla trosa -

- och så där håller det på i all jävla evighet!!! Okej - det finns vissa saker jag kanske håller med om men man måste också komma ihåg att människor är bara människor... OCH människor begår FEL!!! Japp - jag lovar - ingen människa är ofelbar...

Med Mammamaffiamåt är jag en urusel mamma... Det måste jag ju vara för även jag kvalar in på en del av punkterna... Jag har haft sex med barnen närmare än 1 km... om jag funderar riktigt mycket tror jag till och med att det hänt med ett barn i samma rum (i spjälsängen). Det finns nog knappt ett rum (som inte är barnens) som jag inte har haft sex i och de blåa Volvobilarna fungerade utmärkt att ha sex i när man kom på att man ville ha sex - nu!!! Och missionären är ju iofs en trevlig upplevelse men ärligt - det finns många andra trevliga och mysiga varianter på sex också. Ett 2 timmar långt förspel på valfritt ställe är inte helt fel... haha... Jag har iofs alltid lagat den mesta maten till ungarna men barnmatsburkar har alltid funnits hemma som backup. Har alltid älskat att mysa med mina ungar på de mest konstiga ställena och den där lekparken - är nog där det hänt minst...

Aktivitetsbiten... ja, alltså - de där föräldragrupperna stod mig upp halsen då de bestod av diverse PK-människor som tävlade i att överträffa varandra så rätt snabbt avvecklade jag den formen av umgänge. Mina ungar fick följa med mamma istället och de verkade inte må illa av det. Den viktigaste aktiviteten de gått på har för alla tre varit kyrkans barntimmar och musikaktiviteterna... Där trivdes de bäst helt enkelt. Oavsett om jag har haft råd eller inte så inhandlar jag mina kläder till ungarna där jag tycker de är snygga och funktionsdugliga... Ex-maken brukade skratta och säga att han kände ingen som gick på funktionsduglighet som jag - och så är det nog :). Jag har både tagit kisspaus och annan paus när jag behövt det - även om min lilla telning suttit väl fastspänd i sin barnstol eller legat på golvet och lekt. Mina sötnosar har fått träffa både manliga vänner och pojkvänner när det liksom "bara blivit av". Jag har aldrig gjort så stor grej av det.  Speciellt Storprinsessan fick träffa många män - men det berodde på att vi hade matlag där jag lagade maten och killarna stod för pengarna till råvarorna och så åt vi hemma hos mig. Ett tag hade vi en hel inneboende och en annan gång en halv. En av dom sov alltid i mitt rum. Jag hade stor säng... och i den sov vi, har liksom inte för vana att ha sex med kompisar - det komplicerar tillvaron så mycket. Och hon "älskade" dom alla... Hon var iofs över 2 år när hon började dagis för hon hade mormor som dagmamma då jag pluggade och jobbade. De andra två började väl... vid... 1-1,5 års ålder. De har alla gått på samma dagis och i varje fall jag kände personalen väl - och mina ungar älskade sina fröknar... Och ve och fasa - jag jobbade nästan 60 timmar i veckan... men ändå säger ungarna att de minns det som om jag alltid var hos dom. I varje fall med första barnet var jag väldigt restriktiv med godis men ju fler ungar - desto svårare blir den biten (och morfar älskade ju att ge sin älskade prinsessa Palle Kuling...). Barnen har alltid badat med någon av sina föräldrar - och med varandra, herregud - jag har ju till och med fotograferat det (jävlar vad utskälld jag blev en gång på Familjeliv för att jag berättade det... (???).

Det enda jag inte gjort av listan jag listade upp - som ändå bara är en bråkdel av allt som förekommer på denna sida, så är det att jag har inte varit otrogen än i mitt liv - men jag har ändå en stor förståelse för de som faktiskt är det. När jag menar otrogen menar jag i det läget fysiskt, sexuellt samlagsmässigt... För dumma saker, tja, det har även jag gjort men om jag gjort något - så står jag för det också. Det är nog egentligen bara en av mina kärlekar som jag varit helt förbannad stentrogen och inte ens såg åt en annan man och det är förra sambon. Det behövdes liksom inte... Det är nog för det mesta ingenting man gör planerat (inte första gången tror jag i varje fall) och det är nog så att om det händer... ja, så händer det. Jag är helt övertygad om att dom som nu varit det mår tillräckligt dåligt på egen hand och ser ingen anledning till att trycka ned dom och spela besserwisser över just det. Människor gör fel ibland... japp - även inom förhållanden... Ibland får jag små privata brev på Familjeliv - av både kvinnor och män. Kvinnorna irriterar sig på min blotta uppenbarelse och männens brev går på det mesta ut att dom önskar att deras egna eller andra kvinnor var mer som jag och skulle vi inte kunna träffas över en... kopp.... kaffe! (Nej, inte det....:P).

Och vad gäller min egen rättspatos - jag låter andra människor ta ansvar för vad dom gör och jag vägrar ha dåligt samvete för det. Jag tar hand om det jag gör istället. När jag är singel lever jag singelliv och om jag träffar på någon som har ett förhållande men ändå gör något bus... nej, jag har faktiskt inte dåligt samvete för det. Men det finns mer än en tjej som uppenbarligen borde kolla sina respektives mail, sms, msn och internethistorik för jag och de andra white trashtjejerna är faktiskt inte snällare än så ibland... och enligt Mammamaffian och co så är detta någonting man bör göra och alla tjejer borde installera en gps med sökfunktion som man kollar via datorn för att kolla vart mannen är någonstans för går han på gymmet, mekar bil hos en kompis, spelar för mycket Wordfeud eller Ruzzle (hemska program för man kan ju radera dom - och då försvinner ju chatten så det gäller att sno telefonen med jämna mellanrum för att kolla chatten) eller jobbar över så är han ju trooooligen otrogen och det vet vi ju nu - då är han ju ett svin som aldrig borde få träffa barnen igen. Har en kompis som jag känt väldigt länge, en kille, som en gång sa till mig att jag har ett härligt sätt att ta det jag vill ha. Jag hade visitkort och min "titel" var "Livsnjutare" och han brukade skicka kort och brev till mig som det stod "Livsnjutare Cath"... på. Även om han kanske inte höll med om att allt jag gjorde var något han skulle ha gjort så var/är han fascinerad av hur jag gjorde det så ärligt och att jag stod för det. Glömmer aldrig ölen jag fick över mig på dansgolvet en gång... En tjej frågade om jag haft något fuffens för mig med hennes karl och ja, jag var inte helt oskyldig faktiskt... men jag sa som så att jag tyckte att hon skulle ta det med sin kille... men jag stod för att jag gjort det. Jag tröstar och stödjer ofta andra människor - men är inte mer än människa själv. Faktiskt.

Men Familjeliv var det ja... Där käftar jag emot allt som oftast bara för att det är så roligt att läsa dessa PK Maffiamammor blir så ilskna att kinderna nog är rosenröda. Inte för att jag kanske inte har en åsikt som skiljer sig från deras - utan det är deras fördömande sätt, deras närvaro, deras jävla nedvärderande av andra människor som gör mig så förbannad! Och därför mååååste jag ju bara säga tvärtom...:P

Så - på denna hemsida hittar jag de irriterande sakerna - och där hittar jag det som väger upp dessa. Så medan förkylningshostattackerna surfar jag in där och skrattar åt dessa PK-människor. Och skriver lite eget bus... Tänker på alla mysiga meddelanden som jag och Sötnöt skickar till varandra... och myser vid tanken på gårdagens besök hos Älskling...

Trött är jag - sov 4,5 timmar i natt och efter det har jag tvättat 3 maskiner tvätt. Och hängt... Strukit 14 blusar, sanerat katthörnan. Lagat kycklinggryta till middag - handlat... och en massa andra saker och under tiden... ja - då har jag lyssnat på musik. Bland annat dom här:

Den vackraste resan...

... måste ju vara den som gjordes i helgen. Vi skulle ju åka tidigt på morgonen så jag och Lillprinsessan var uppe innan kl 6 och vi var alla färdiga för avfärd kl halv 9. Vi åkte över fjällen och Funäsdalen på ditresan. Vi intog matsäcken invid detta oerhört vackra vattenfall:

Vi åkte genom dalgångarna i Norge, tvärs över landet. Det är till att bo ödsligt men oerhört vackert om man bor och lever här:

Vi stannade vid en parkeringsficka, mitt där vägen gick runt i 360 grader och slingrade sig uppför nästa (eller nästa, nästa eller nästa berg), för att vår chaufför skulle få vila sin rygg och vi andra få vårt nikotinbehov tillgodosett. Nu hade vi åkt in i de riktiga fjordarna och denna utsikt tog ju nästan andan ur en:

Jag tror inte att jag och Lillprinsessan sagt så många gånger att någonting är vackert som vi gjort denna resa. Det var ungefär... typ... hela tiden :). Det vackra tog ju aldrig slut heller... och nu har jag bestämt mig - ska jag flytta ska jag flytta till Molde - typ...! Inte för att Storprinsessan bor där utan för att det är så oerhört vackert... eller jo, en del för att hon bor där... Men känslan handlar om den oerhört vackra utsikten. Molde är byggt uppmed bergen vilket gör att man har en oerhörd utsikt från hela staden. Lillprinsessan tyckte att framtidsplanerna lät bra :P. Från där parkeringen är där Storprinsessan bor kunde man njuta av följande:

Och om man ställde sig utanför sovrumsfönstret möttes man av denna utsikt åt andra hållet:

Vi åt middag på "Skarstua" en av kvällarna och då kändes det som om man åt bland molnen för molnen var så låga att man nästan kunde ta på dom... kändes det som:

Världens vackraste Storprinsessa:

Vägen hem var lika vacker som ditvägen. Molnen gick så oerhört lågt och vi åkte till och med nästan igenom ett par:

Vi åkte förbi en hel massa vattenfall som rörde sig nedför berg och fjordar. Ett av dom var detta:

Väl tillbaka till Sverige, denna gång åkte vi ner genom Sverige via Idre blev det denna vackra bild:

Hur det gick med Storprinsessans flytt? Jo, det gick bara bra. Vi fick upp alla möbler, kylskåpet kom på plats, jag har stora blåmärken på båda ärmarna efter att ha burit den stora TV-bänken. Ja, det ligger mycket i det som sägs i att jag har en rätt rejäl råstyrka utan att det syns. Soffa, sängar och allt möjligt bars upp och placerades ut. Det kommer bli jättefint när Storprinsessan och Svärprinsen fått i ordning allt. Nästa år blir det en campingtur med stopp på Molde Jazzfestival och då kommer allt vara tipptopp hemma hos mina små norrmän :)

Förflyttning...

... av Lillprinsessa och Pebbles med föräldrar...

Idag har vi påbörjat operation flytt... av möbler till Storprinsessan. Alltså till Molde! Hon och Svärprinsen ska flytta ihop i en egen lägenhet. I somras när hon var på Torpet köpte hon en del möbler och vi var ju på den där auktionen då det köptes låda efter låda. En del saker valdes också ut här på Torpet, såsom den superläckra gamla skivspelaren från typ 1920-talet. Släpvagnen packades förra helgen av min kusin och hennes kille så att vi skulle komma iväg så tidigt som möjligt i morgon - för just nu är vi på Torpet.

Det är med lite blandade känslor för Prinsen är hemma ensam i mer än en natt. Han är ju 16,5 år, en lugn och stillsam kille och fullt kunnig i matlagning. Fyllde kylskåpet med mat han tycker om och kan laga själv och lite pengar fick han också för säkerhets skull. Pratade med en kompis i byn som ställer upp om det skulle vara någonting akut. Skönt med kompisar man kan lita på. Anledningen till att Prinsen är hemma är för att han valde det själv - han ville inte lämna missemojjerna själv (med kattvakt) och hade ingen lust att sitta i bil så många timmar. Jag är säker på att detta kommer att gå bra, de har ju varit ensamma tidigare men det är bara en gång han har varit själv hemma över natt och det var nu i veckan. Men jag litar helt på min son och backup finns ju som sagt var. Och mobiltelefoner...

Lillprinsessan ville (självklart) följa med. Hon har varit ledig torsdag och fredag från skolan som kompensation för skollägret på Rävsten så vi behövde bara ta ledigt för en dag. Vid 10-tiden lämnade vi hemmet för en lång resa i bilen. Skönt är att jag inte är den som kör - irriterande är det dock för fadern håller alla hastighetsbegränsningar :P. Men å andra sidan - från Torpet ska vi ha släp och sen är det ju norska vägar som gäller... och de är ju inte de bästa och går inte att jämföra med svenska vägar... På vägen upp pratade jag och LillPrinsessan om det faktum att vi har namn på alla rum här uppe på Torpet. Det är hörnrummet, trebäddsrummet, kakelungsrummet, Nitan och Stures rum, Mormor och Morfars rum, Lotta och Ragges rum, Ärtans rum... på själva Torpet. I Karins hus har har vi Cilla och Lasses rum, pojkarnas rum, Småtjejernas rum, Stora tjejernas rum, Gästrummet och Pebbles rum... Sen har vi ju bagarstugan... Ja, det är rätt många sängplatser... ca 27 stycken... men det behövs då vi brukar vara många här uppe men just nu är vi bara 4 stycken...

Men vad gör det när man ska få åka till Molde och träffa Storprinsessan? Hon är värd varenda långsam mil i bilen. Jag ser så fram emot att få träffa henne och Svärprinsen, se deras nya, gemensamma boende, träffa hennes hyresvärd och de andra vännerna och föräldrar.

Hela vägen upp var ändå rätt underhållande då jag hade en mycket trevlig sms-konversation med Sötnöt. Ni vet en av de där människorna som har en stor bit av ens hjärta. Som man liksom inte vill vara utan. Man kan inte leva med dom men man kan inte leva utan dom. Vi brukar skicka rätt, hm.. gulliga sms till varandra då det inte är så ofta vi ses men sms skickar vi desto mer. Och pratar på msn... skickar musik, filmer och bilder till varandra... Vi har alltid hållit på så - det är vår grej liksom. Nu var det länge sen vi träffades men snart är det dags igen och det är ett återseende som hela jag längtar till... och det vet jag att Sötnöten gör också :P.

Det var rätt tur att jag hade Sötnöten i "luren"... handen eller hjärtat idag då det är vissa saker som inte stämmer idag i själen. Men det är väl så det ska vara med mig och för mig antar jag...

Idag lyssnar vi på Sveriges bästa jazz: