Fram och tillbaka far dom...

...fram och tillbaka far dom... - tankarna alltså. Den senaste tiden har så många tankar flugit igenom min hjärna. Tankar om orättvisorna i vårt land där det sociala nätverket som under så många år byggts upp nedmonteras bit för bit av en regering som inte ser människor som levande varelser med känslor utan som kronor och ören. Många är dom som drabbas av deras nedmontering av vårt samhälle - i negativ mening. Elever i en skola som fler och fler inte klarar av de nationella målen. Äldre som lämpas in bakom låsta dörrar på våra behandlingshem för äldre. Sjuka som tvingas ut i arbete som slutar med ännu en sjukskrivning. Äldre som arbetar längre och inte går i pension för att de faktiskt inte har råd att göra det. Barngrupper på dagis som blir större och större. Lokala företag i samhällsnyttan som säljs ut - och som ofta blir dyrare i slutändan. Listan på det jag tycker är fel kan göras så lång, så lång. Nu börjar valrörelsen - och jag ska jobba i den så mycket jag bara orkar och klarar av - var så säker!

Jag föddes inte som socialdemokrat. Jag formades till det av eget intresse - jag var/är intresserad vårt samhälle och för att kunna förändra så gick jag med i SSU. Att jag skulle bli sosse var inte alls självklart, snarare rätt självklart att jag INTE skulle ha blivit det - uppvuxen i en borgerlig familj som jag är. Det fanns inte en enda socialdemokrat runt mig under min uppväxt - men precis som jag drogs till svenska kyrkan när jag var runt 9 år och började sjunga i kyrkans flickkör - så drogs jag till SSU efter att ha nosat på MUF en helg och helt enkelt vridit hela mig mot allt de stod för - det var inte jag helt enkelt. Jag diskuterar sällan politik på hemmaplan, vis av erfarenhet från min uppväxt vet jag att det kan skapa konflikter. Visst säger jag vad jag anser vara fel men bara ur min egen synvinkel men framför allt försöker jag inte påtvinga andra varken min politiska övertygelse eller min kristna tro. Jag har 3 barn - och alla är socialdemokrater. Lillprinsessan kallades redan när hon var runt 2 år för "den minsta socialdemokrat dom någonsin träffat" av personalen på förskolan. Precis som sin storasyster så är hon på något sätt född med tänket att "alla ska vara med och ingen ska stå utanför".

Jag har stolt konstaterat att jag har starka barn - utifrån det dom presterat i sina liv. Jag försöker alltid att stödja mina barn och jag skulle aldrig drömma om att kalla dom för öknamn eller utöva härskarmetoder mot dom för att få dom dit jag vill. Det är något jag föraktar. Härskarmetoder över huvud taget men i synnerhet mot barn som befinner sig i ett underläge. Både utifrån sin ålder där förståndshorisonten inte är tillnärmelsevis lika stor som hos en vuxen men även för att det är just ett barn. När jag hör en förälder säga något nedsättande till sitt barn blir jag så sorgsen - varför förstår inte föräldern att det den gör är ingett mer än psykisk misshandel? Barn ska man stödja och berömma när det gör något bra - men även när barnet inte gör som föräldern säger så ska man stödja det. Ett barn är litet och har inte den vuxnas förståelse - det säger ju sig själv! Och därför måste man värna om sitt barn och ge en tillrättavisning under ett stödjande. Barn har egna viljor och egna sätt att lära sig på och den viljan ska man uppmuntra barnet till att använda - det har det hjälp av när det ska klara sig ute i världen. Bli vuxet och vara en ansvarstagande vuxen. Det är målet för uppfostran. Ser man barnet och respekterar dess vilja får man trygga barn. Det innebär absolut inte att låta barnet bestämma. Men det innebär att du förklarar för barnet att du ser det, du är informerad om barnets vilja - men just nu, just då - är det som barnet vill göra inte förenligt med vad som skall ske just nu och då. Tar du dig tid att förklara detta för barnet lär det sig att det är viktigt - det blir starkt och tryggt i sig själv. Vilket är det viktigaste...

Och på tal om inget - mitt i alla höstdeppiga tankar som den senaste tiden snurrat i min hjärna så fick jag reda på att jag vunnit pris i en tävling. Familjen har alltid älskat Mumintrollen och jag gjorde en motivering där jag förklarade vår relation med Mumin, hans familj och hans vänner - och jag blev en av 10 vinnare som får ett hemligt Muminpaket hemskickat med posten :) Hoppas det är något roligt som jag kan ge till lilla Knyttet på andra sidan kölen :D.

Nej, nu är det dags för sängen - heldagsmöte med Utbildningsnämnden i morgon och senare på kvällen är det dags att hämta andan genom att sjunga gospel - det mest återhämtande som finns. Har sagt det förut och säger det igen - att sjunga i kör är som balsam för själen :)

Tjing tjong!

Många gånger tänker jag...

...att "det här ska jag skriva om" och sen faller det ur minnet. Ja, inte det jag ville skriva om utan just att jag skulle skriva om det. Ibland börjar jag skriva, tar en paus och sen glömmer bort att jag skrivit... loggar in igen, går igenom det jag skrivit och sen tar jag bort det för att det var ju så länge sen jag skrev det... eller något sånt.

Men det finns mycket att orda om. Saker som är viktiga för mig, Saker jag vill förmedla. Men förmedla gör jag iofs i en del grupper i de sociala medierna såsom Facebook, Instagram och en del bloggar. Ibland skräms jag av hur enkelriktade människor är och hur de ser sin egna åsikt som det egna rätta och hur de ingen kritik tål om sina åsikter. Då blir jag arg och vänder taggarna utåt och ger mig in i debatten. Ibland gråter jag när jag läser inlägg om barn som förlorat sin föräldrar genom sin egna förälder och jag kommer med tips, råd och stöd. Jag mår illa av att se hur lite medmänsklighet det finns bland människor och jag ser hur djur far illa. 

Ändå mår jag rätt bra. I varje fall psykiskt. I varje fall då det gäller mig själv men jag mår dåligt av att se hur dåligt mina barn mår men ändå är lyckliga. Jag ger dom trygghet och styrka att orka igenom sin vardag. Deras pappa har återigen beslutat att överge sina barn och hur illa han än har behandlat dem så är han deras far. Men nu har de tagit ett beslut och trots att det var ett svårt beslut för dem att ta så blev vardagen ändå lättare för dom efter att dom tagit beslutet med stort B. Mina barn lever med en mamma som alltid finns där och som är nåbar dygnets alla timmar - något de är mycket väl medvetna om. Och som ger dom stöd när livet är svårt. På andra sidan finns en far som knappt verkar skänka dom en tanke när han tar sina beslut utan att ens prata med dom om sina tankar om hur han tänker göra. Han ser inte hur ledsna och sårade de blir. Han ser aldrig deras sorg över den förlorade fadern - han som finns men som inte bryr sig om dom. 

Hela min livssyn går ut på att alla barn har 2 föräldrar och sen den dag de föddes så har jag alltid resonerat som så att "dom står först i kön och jag är den som ska se till att de har ett tryggt liv". Tyvärr har deras far inte det resonemanget utan han lämnar villigt över dom i min vård och försvinner in i sin egen värld. Inte så att han är psykiskt sjuk - då hade jag kunnat ha förståelse för hans beslut men då han kallt och beräknande avlägsnar dom ur sitt liv kan jag inte ha förståelse för det. I samma stund som han tar sitt beslut bestämmer han också vilken riktning mitt liv ska ta, med andra ord styr han mitt liv fortfarande med järnhand. Men det kan jag leva med, jag skulle aldrig överge mina barn. Det jag har svårt att leva med är den sorg hans handlande skapar hos våra gemensamma barn...

Men trots det så önskar jag att de skulle ha 2 föräldrar i sitt liv. Alla barn är värda att ha två föräldrar och ingen förälder har rätt att eliminera den andre föräldern ur barnens liv. Så under hela hans sjukdomstid har jag stöttat barnen, sett till att dom har busskort så att de kunnat åka dit för att hälsa på honom på sjukhuset. Tröstat dom, torkat tårarna. Funnits där. Han lovade dem att han nu skulle flytta tillbaka till Sverige, bosätta sig här och bli en del av deras liv. Så sakteliga började barnen tro på hans bedyranden, bygga upp tilliten igen. Ge honom en chans att komma tillbaka i deras liv. Sen kom kallduschen - hans fru råkade försäga sig och då kom det fram att han ska dra igen. Då brast det för barnen - nu sa de stop! För att skydda sig själva har de totalt dragit sig undan honom. Tilliten är borta och kvar finns bara föraktet inför honom och hans handlande. Och jag förstår mina barn - och jag förstår inte hur man kan göra så som förälder. Återigen har jag tröstat mina barn, lyssnat på deras hårda ord om honom, torkat tårar. Sett deras sorg. Hört hur de dömer honom...

Åh - visst har jag förbannat honom många gånger och det finns nog ingen människa jag föraktar så mycket som barnens far. Men jag har aldrig visat detta för mina barn utan försökt lindra deras smärta. Inte talat om hur jag själv känner. Aldrig ställt mig i vägen för att de ska ha kontakt. Men nu har jag slutat. Nej, jag hänger mig inte åt orgier i att tala om hur dålig och illa han är som förälder. Eller som människa. Men jag har slutat att skydda honom. Jag har slutat att vara tyst. Jag svarar på barnens frågor - jag vet att de behöver det. Jag har slutat trippa på tå. De behöver få veta att de inte är ensamma och att jag (eller hela deras släkt på min sida) aldrig kommer att överge dom på något sätt. Vi som är hela deras trygghet, som står med dom i vått och torrt och som älskar dom över allt annat. 

Trots deras fars svek så är mina barn trygga "små" varelser. Visst är vi som andra familjer - vi bråkar ibland, vi är sura och griniga med dåligt morgonhumör. Men kärleken, det viktigaste, den finns där hela tiden. Vi är trygga med varandra. Faderns landsflykt ger även speglingar i mitt liv på annat sätt. Jag vet att jag, så länge min svärson lever, inte kommer att bo i samma land som mitt barnbarn. Men Norge är bra mycket närmre än resten av världen :). Samtidigt som det kommer att svida i ett mormorshjärta att gullefjun kommer att bo långt borta så är jag stolt över Storprinsessans beslut. Hon vet så väl hur det är att växa upp med en frånvarande far och ur detta är beslutet taget. Bättre att, om dom skulle dela på sig vill säga, gullefjun har båda sina föräldrar närvarande än en mormor!

Så fick jag det sagt - jovisst ska jag bli mormor :D. Och jag är så glad över det. Folk frågar mig om jag känner mig gammal nu? Men nej, jag blir nog aldrig "gammal". Det är nog inte riktigt min grej... Gullefjun kommer att få växa upp med trygga föräldrar och en tossig mormor. Och jag kommer att försöka åka över till övervackra Molde så mycket jag kan. Och på tal om att åka - Hjärtat förstår den där längtan som jag har efter dottern så en dag, när vi stod på kryssning, så föreslog han att vi skulle åka över som svar på en helt annan fråga. Bara att få se lyckan i mina ögon var svar nog för honom. 

Hjärtat fyller en stor del av mitt liv. Hjärtat i sig ger mig en trygghet jag aldrig skulle finna igen. Inte efter att ha gått igenom det jag gått igenom. Att få känna trygghet och tillit, att våga lita på en annan människa. Känslan känns konstig ibland och ibland märker jag hur skadad jag är av det som hänt i mitt liv, hur jag hamnar ner i de grubblerier som kommit i efterföljden. Men han vet, jag har varit ärlig. Jag har sagt precis hur det var och vad som hände och det var inte lätt att göra det. Ibland stoppar hela jag upp och jag blir så där liten och tillintetgjord av saker som till synes nog är helt normala men som tänder en oroskänsla i mig. Men jag behöver bara säga att "du vet" så förstår han och det är så skönt att jag inte behöver förklara mer än så. För han vet och han förstår. Vårt förhållande bygger på total ärlighet - om allt. Lätta som svåra saker. Och det hjälper oss, stärker oss - gör oss trygga med varandra. Jag behöver aldrig fundera över hur det jag säger ska tas emot. Om jag ska bli utskälld och stå med skammen för att jag har en åsikt...

Att jag trots allt mår så bra och har reda i hjärtats delar gör att jag orkar med det här med att vara kroniskt sjuk på ett helt annat sätt. Dercums, Fibromyalgi, Hortons, IBS, känselbortfall i benen, ingen styrka i fötterna mm mm - det tar styrka och ork ifrån mig men ur kärleken till livet, familjen och min omvärld hämtar jag styrka till att leva mitt liv på det sätt som det ska levas - på mitt sätt...