Irritation, Frustration, Glädje...

... och allt annat som finns runt omkring en...

Men egentligen känns livet som ett stort SKJUT MIG! men Finaste K säger att den här är bättre än den modell jag brukar köra (--- > ):

Hon kom gående nerför gatan

En perfekt trettiåtta

Hon hade svart klänning

Svart hår

Och natten runtom henne

Var fylld av hägg och syrén

Mitt i november var hon ett andetag

Av nordisk vår

Jag kunde ha gått åt sidan

Jag kunde ha läst min läxa igen

Jag kunde ha tagit mej för pannan

Som andra män

Men hon bar på Bhagavad Gita

Hon bar på en sorg

Som om hon sett för mycket

Under för få år

Hon var lämnad kvar

Bland sina sista dar.

Hon sa:

Skjut mej med din lyckopil

Ta mej med i din vilsna bil

Kör vart du vill

Åt öst eller väst

Ta den väg som håller bäst

Skjut mej med din lyckopil

Kör mej till Kairo

Eller Rouget de Lisle

Ta mej bort från den här stan i natt

Ta mej med och

Fyll mitt liv med skratt.

Hon sa: Änglarna

Har varit med mej

Ifrån Fuji till Minneapolis

Dom har stått mej bi

På Manhattan och i Rom

Nu är jag hemma här igen

Med min ande och poesi

Jag är en fri kvinna

Det är min rikedom

Plötsligt brann en blixt av

Från en gammal Polaroid

Och hon höll fram en bild

Och sa: det här är du

Du är vacker, du är man

I dina ögon ylar en varg

Kom och gå över gränsen

In till min egendom

Oh jag var lämnad kvar

Som i mina första dar

Hon sa:

Skjut mej med din lyckopil

Ta mej med i din vilsna bil

Kör vart du vill

Åt öst eller väst

Ta den väg som håller bäst

Skjut mej med din lyckopil

Kör mej till Kairo

Eller Rouget de Lisle

Ta mej bort från den här stan i natt

Ta mej med och

Fyll mitt liv med skratt.

Nere i city klappar bankerna ihop

Ingen pratar längre

Bara skrik och rop

Och dom unga dom sätter allt på ett kort

Dom vill ha allt

Och dom vill ha det fort.

Hon sa:

Skjut mej med din lyckopil

Ta mej med i din vilsna bil

Kör vart du vill

Åt öst eller väst

Ta den väg som håller bäst

Skjut mej med din lyckopil

I och för sig har jag en, nä två, stycken svarta klänningar i storlek 38 men den senaste klänningen jag köpte var i storlek 36 men men... dock har jag inte svart hår... Ja, jag bär på inte bara en sorg utan flera och har ju faktiskt sett mer än vad jag borde ha sett. Jag är speciallist på att bara slänga mig in i "den där" bilen och säga "kör" och det är när jag får utlopp för dessa sakerna jag blir tillfreds och jag är idag en fri kvinna i kropp, själ och ande... och skrattet är en viktig ingrediens i mitt liv... Tja, Finaste K kanske har rätt...? (och ja, jag vet att inte hela låten är med men hittar ingen annan video...)

Tja, jag vet inte, jag tycker ju rätt mycket om den här modellen av Skjut mig i huvudet! (---> ):



Men då jag inte är speciellt självmordsbenägen av mig så är det nog så att Finaste K nog har rätt...

Dagen idag blev ju kanske inte som jag planerat den - men jag hoppas att den avslutas helt okej... Det här är en av de där dagarna då man säkert gjort bäst i att ligga kvar i myssängen, borrat ner huvudet i kudden och bara varit... men det funkade ju inte! Så det var ju bara att stiga upp och attackera dagen på bästa sätt...

Igår ansökte jag om skilsmässa från höfterna men nä, de vill inte - så det var ju bara att attackera dagen med höfterna släpandes efter sig. Fastnade framför öppna spisen och pratade med Söta L och Bästa M på chatten och gjorde upp planer för i dag, i kväll och .... framtid??? Tja, vilken framtid kan man ju fundera över...?

Idag kom det där ovädret dådå och byte av däck ett måste! Ja - varför göra det när man kan få hjälp när man kan göra det i snöslaskoväder helt själv? Verkar ju.... sinnesjukt onödigt! Så därför gjorde jag det idag... Men innan jag kom så långt så måste jag ju upprepa gårdagens misstag en gång till... Igår råkade jag av misstag välta ut en halv mugg kaffe i Snygga M's knä (som väl inte blev så lycklig...) och idag lyckades jag kasta in ett helt kaffeglas MED kaffe i mikrovågsugnen och kaffe spred sig i hela mikron och köksbänken.... och ohhh!!! vad lycklig jag blev (<--skjut mig="mig" skjut--="skjut--">

Men hur som helst - på med dom röda fina termobyxorna (snöslaskstorm, blött, kallt = röda termobyxor) ut till bilen, fram med domkraft och fällkors... utekaffemuggen hängde ju som alltid med!  Tar ut däcken och upptäcker att det ena har väldigt lite luft i sig så det var bara att slänga in det i bakluckan och iväg till macken för att lufta däcket - så långt var allt bra... Upp med bilen på domkraften och nästan uppe - så viker sig fanskapet!!! Jamen... varför inte liksom???

Letar i förtvivlan fram en annan domkraft och får upp bilen på den istället och får loss den andra utan att den viker sig helt. Byter så 3 av däcken, går som smort - men så kommer det fjärde och det sitter som berget! Och naturligtvis så välter jag kaffemuggen så nu har jag vält ut 3 kaffemuggar inom loppet av 24 timmar.... men seriöst??? Sånt händer ju bara inte... eller jo - det händer mig!

Ringer till Finaste K som kommer som ett gehu och hjälper den utsatta damen i nöd. Tänk vad bra det är med vänner som verkligen finns där när man akut behöver dom och att man vet att man kan bara kan ringa och dom säger typ "ge mig fem minuter så är jag där". På tal om det där med att hjälpa och erbjuda hjälp:

Jag avskyr när människor tror att man förväntar sig något tillbaka bara för att man hjälper dom, ställer upp eller bara finns där för dom - för det är så man inte gör! Erbjuder man någon sin hjälp ska man göra det med rent hjärta utan att förvänta sig något tillbaka. Jag erbjuder min hjälp utan baktankar, förväntar mig inget tillbaka - jag gör det för att jag vill göra det. Ville jag inte göra det - skulle jag ju inte erbjuda mig eller vad det nu än handlar om... Blir så besviken när människor ska börja tjaffsa om "vad man ska ha för det eller det" - men herregu' - vart tog medmänskligheten vägen om det nu är så att man alltid ska förvänta sig saker tillbaka? Lägg ner för fanken!!!

Jaja - en varm kram fick Finaste K hur som helst, lite prat om helgen som varit och sen ett "vi ses ikväll"... Ikväll är det möte och där ska det tas vilka som ska in i Utbildningsnämnden eller flyttas upp till ordinarie efter lite omredigering i gruppen... Efter det ska jag ut på festligheter och det passar nog rätt bra ikväll - nu har snön fallit nästan hela dagen och gått från snöslaskmodell till snömodell och lite kyla så det blir nog svinhalt ikväll så det är nog bäst att stanna kvar i Storbyn...

...där Bästa M ska fortsätta på den inslagna linjen att lära mig att dricka rödvin! Ja, alltså - jag har avskytt rödvin sen min första fylla som var på rödvin men i fredags föll det sig så att Snygga M bjöd på rödvin - och jag smakade och tyckte dessutom att det var gott!!! Men fatta? Jag som verkligen hatar rödvin... Men 2 glas fick jag i mig :) Så ikväll tyckte Bästa M att vi kunde fortsätta projekt lära Cathskatt att dricka rödvin...

Men innan jag kommer så långt så kanske jag ska klä på mig lite nu när jag torkat efter dagens uteövning... där jag dessutom upptäckte att förutom vilt sex så är tydligen däckbyte ett fullgott utbyte för att lindra höftsmärtorna... men det är fan så mycket roligare att ha vilt sex när man har ont i höfterna än att ställa sig och byta däck på bilen...

Tjing, tjong i snöstormen...

God morgon...

...världen! Hur står det till idag?

Här står det... inte still i varje fall!

Det var ett litet tag sen - det blir så ibland helt enkelt. När livet flyter på så är inte att skriva det första jag tänker på men jag gör det när jag får tid. När livet försvinner i 170 är det nog det sista jag tänker på... Förra veckan var något surrealistisk och det var vissa dagar då jag inte ens visste vart jag själv befann mig någonstans. Förutom rent platsmässigt då - men sen kändes det som om jag befann mig... någonstans där jag helt enkelt bara hamnat... Inte för att jag inte ville vara där jag var - för det ville jag, utan för att jag gjorde saker utifrån det rent spontana. Saker jag ville göra - just där och då!

Förra veckan var även en vecka full av självrannsakan.  Många trevliga diskussioner som ledde till att jag tänkte/tänker på saker som jag antingen stoppat undan någonstans i hjärnan för att inte tänka på av en eller annan anledning, som väckte känslor jag inte tillåtit mig själv att tänka på, som fick mig att möta mig själv och konfronteras med det jag inte vill tänka på, kanske inte ska tänka på - men som jag nog måste möta...

Det är väldigt få saker som får mig att gå tillbaka i mitt liv för att tänka igenom vad jag gjort.

Jag gör saker - många saker rent spontant - och jag gör dom ofta utan att egentligen tänka på varför jag gör dom. Jag gör dom för att jag helt enkelt vill! Ibland händer det att jag gör saker som kanske inte är så genomtänkta - men jag står alltid för att jag gör dom. Har jag gjort dom - så har jag ju gjort dom... Ingenting att hymla om liksom och jag tar konsekvenserna efter - om det blir några vill säga. Jag tänker ofta snabbt och gör saker av ren impuls - alltså det jag brukar kalla för att det går i 170. Det var länge sen jag kom på att för mig passar det mig bättre och blir oftast bättre när jag gör saker på ren impuls. Ofta går tanke och handling hand i hand och det blir ofta bättre för mig (och min omgivning) om jag följer det rent spontana. Börjar jag tänka mer på att "ska jag? bör jag? Vad händer om?".... blir jag ofta obekväm, tänker om, ska vara redig - och så blir det bara fel... Jo, det är så...

Men blir det inte fel ibland när jag gör det rent spontant och impulsivt - jo, men för fan, det är väl klart! Men det blir mer fel när jag försöker analysera innan... Sen är ju människor olika och för många behövs ju den där analysen innan för att man ska få det hela gjort. Olika människor berikar helt enkelt men jag ska villigt erkänna att jag har lite svårt med tålamodet när det ska analyseras in absurdum innan man gör saker... och för mig hamnar man i absurdum rätt fort...

Någonting som helt plötsligt slog mig var valet av min make. Folk brukar fråga mig hur det kom sig att jag tillbringade 10 år med barnens far, varav 5 år som gift. Faktum var ju att redan när vi gifte oss så kände jag mig osäker på något sätt - men vi hade varit tillsammans i 5 år, hade 1 barn gemensamt och 1 barn på väg och jag ville helt enkelt inte vara ogift 3-barnsmor. Efter 5 år kom han och sa att han ville skilja sig - och jag blev skitförbannad men jag upplevde det aldrig som svårt att gå isär, leva själv - bli ensamstående singelmamma. Idag kan jag se att jag saknade honom faktiskt inte när han flyttat - jag tyckte det var rätt skönt för äntligen kunde jag göra saker på mitt sätt - och framför allt kunde jag vara mig själv. Jag kunde skämta som jag ville, åka dit jag ville, slänga på stereon och börja hoppa runt i hemmet. Jag var glad och jag var fri! Jag och storprinsessan pratade om det där här om dagen - och det var då hon sa att hon och hennes syskon upplevt vår familjesituation som att det var så mycket skönare när pappa inte var hemma. För då var vi glada, spontana, diskuterade på våra villkor, tog beslut om saker som skulle göras - och vi gjorde dom där och då - och inte sen!

Helt plötsligt när jag låg där i sängen och skulle somna fann jag så äntligen svaret på hur det kom sig att jag tillbringade dessa 10 år med just den mannen - det var just för att försöka dämpa min egen impulsivitet, försöka komma bort från mitt spontana jag - eller rättare sagt att försöka bli någon som jag inte är. Bli det som kallas för politiskt korrekt. Falla in i ramarna, anpassa mig, dämpa mig själv - alltså bli det som inte är jag...

Det gick inte så bra... Jo, det gick ju så bra att vi var tillsammans i 10 år, vi fick 2 underbara barn - men jag fostrade 3 underbara barn. Ja, trots att jag levde med fadern så var det jag som stod för uppfostran - och idag kan jag ju se att det var ju ändå en jävla tur att det var jag som hade den rollen. För jag har 3 underbara, starka och härliga ungar. Man kan ju tro att jag har fostrat dem till att inte tänka - men det är just det jag har gjort. Jag värderar deras tankar, höjer dom, ger dom respekt - och får det tillbaka... Att vara förälder för mig innebär att ge samma respekt till mina barn som jag ger till min omgivning...

Som sagt var - en vecka full med tankar... och bus... Som Sötaste H sa: Ah, sånt där som händer när du är i farten... och jo... så är det nog!

Det är ju bara så att jag...

...måste. Kan ju bara inte låta bli... inte för att jag blir arg för i dagsläget är det rätt svårt att få mig arg över saker som jag vet att jag har rätt i  - så varför ska man bli förbannad för? Det finns liksom ingen roll - det är så jag är och fattar man inte det - suck it up!

Jag antar att i några andras ögon så är jag nog dum i huvudet - men jag har erfarenheten av att de som blir mest arga - är också de som har mest att sona. Det är ju ofta så. Så bli arga ni - jag bryr mig faktiskt inte över huvud taget. Och ja - jag har träffat män som misshandlats av kvinnor, både fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. En förövare är könslös - det är inte könet som misshandlar - det är individen. Statistiken visar också att antalet män som anmäler misshandel har ökat lavinartat så mitt tips till den som kommenterat är att du går in och läser lite statistik, tänker till lite och se på dig själv - för jag behöver inte se på mig själv - för mitt mjöl i påsen är synnerligen rent!

Det är väl själva sjutton att föräldrar inte kan se att att barnen behöver båda sina föräldrar. Man skaffar inte barn som något självändamål - man får barn för att man tagit beslut att man ska ha dom. Man är två om att skaffa barn - och man ska vara två om att uppfostra dom. Det är väldigt få föräldrar som är så dåliga som föräldrar att de inte klarar av sitt föräldraskap. Barnen behöver båda sina föräldrar i sitt liv - och det är min förbannade skyldighet som förälder att se till att det är så. Jag som vuxen, som förälder till ett barn, måste se bortom min egen antipati gentemot en människa som kanske gjort mig illa, sårat mig, svikit mig osv.

Livet handlar inte om mig som vuxen längre - livet handlar om mitt barn - och barnet har rätt till båda sina föräldrar. Det värsta som finns ( i mina ögon) är föräldrar som aktivt motarbetar den andra föräldern bara för att den inte gör som jag. För att den gör saker på ett sätt som är bekvämt för den - och inte på ett sätt som är bekvämt för en annan. Föräldrarskap handlar om att göra saker på sitt eget sätt och inte på ett sätt som passar en annan vuxen människa - utan på ett sätt som blir bra för mitt barn. Varje förälder utarbetar ett förhållningssätt gentemot sitt barn och den kontakt som bildas där är unik för just de två. Det finns ingenting som säger att just "mitt" sätt är rätt... Föräldraskap handlar också om att låta någon annan ta hand om barnet - och i dessa fall gäller det ju då barnets andra förälder...

Vad gäller min viktminskning... men snälla rara? Vad har du med den att göra? Du verkar oerhört säker på din sak och det är ju konstigt... Men ja - jag har gått ner i vikt. 41 kg närmare bestämt. Kommer säkert en bild förr eller senare ska du se... Kan det vara så att du är avundsjuk på att du själv kanske inte klarat av något du förutsatt dig i viktväg så att du måste utgå ifrån att jag misslyckas...? Rätt rolig är du i varje fall... eller patetisk - take your pick...

Du får så jävla gärna tycka att jag är dum i huvudet - jag bryr mig inte faktiskt....

Veckan från...

... helvetet! Jag är helt säker på att det är den här veckan... Eller kanske veckor som den här... Typ då!

Ibland undrar jag hur jag planerar - men det måste ju vara jävligt kasst ibland... Eller - det är ju som så att andra planerar in saker som jag ska göra - och ja, det går liksom inte att säga att jag inte ska göra dom eftersom att det faktiskt är mitt jobb. Eller man ska inte säga jobb - jag är förtroendevald och för mig är det ett förtroende som jag tar på största allvar  så med andra ord försöker jag närvara så gott jag kan.

Så enkelt är det bara.

Men den här veckan... tror jag att allt ska göras. Alla ska träffas just den här veckan... Sen blev ju den här veckan jävligare utifrån de premisser den gavs med en nära väns frånfälle...

Måndag - möte på nya jobbet. Vilket ju iofs var grymt roligt. På kvällen var det dags för möte med mjuka nämndsgrupperna för att diskutera våra frågor men ikväll handlade det främst om vår stads museum. Jag pallade verkligen inte att vara kvar så när Snygga karln messade och frågade om jag kunde passa Snyggishunden (hade frågat om jag fick söka ro i hans lägenhet för där är det så lugnt för min... själ (?) på något sätt) så sa jag ja. Rakt av - utan att tänka. Som så ofta när det gäller mig men den här gången så orkade jag varken tänka eller stanna. Jag gjorde som jag kände - och jag stannade kvar där ända till tisdagen...

Tisdagen bjöd på Utbildningsnämnd - och en urladdning av ilska infinner sig så smått. Återigen manfall på bänken och nu börjar jag bli riktigt förbannad. Kanske en av fördelarna med att sitta i politiska valberedningen - att jag faktiskt är med att bestämmer och kontrollerar vilka som vi ska i omtanke för omval. Nu är jag hur som helt rätt så trött på situationen... Vi hade i varje fall trevligt besök av vår nya gruppledare på vår grupp - och det var trevligt :). Efter nämnden var det dags att åka och handla i 170 och sen hem för att slänga igång spis, laga mat och sen tillbaka till stan för att ha genrep inför lördagens konsert. Vi ska uppträda på en insamlingskonsert som Frälsningsarmén har för insamling av medel för hemlösa. Körövning och sen handla det jag missade att handla förra gången och sen hem till barnen.

- Tack och lov för att mina barn är som dom är. Ansvarstagande, underbara varelser som har förståelse för mammas jobb, uppdrag, att hon är en vuxen kvinna, att hon har jobbigt denna vecka - både ur arbets/mötes och livssituation... Att ha en nästan 17-årig son som inte har något emot att ta ansvar för diverse lättlagad mat och att de båda hemmavarande är så ansvarstagande... och underbara - precis som Storprinsessan var och är :)

Onsdagen - jamen nytt möte dådå - denna gång på Folkets hus. Efter att ha konstaterat att jag var tvungen att införskaffa något vitt att bära på konserten... Inte en vit blus så långt ögat kunde nå i garderoben - det kostar på att gå ner i vikt och att köpa kläder till överkroppen i storlek 36 har ju inte varit min grej på... läääänge men nu finns inget vitt i garderoben så det var ju bara att vandra byn runt. Kom och tänka på - efter att inte ha hittat något alls att den där "nya" butiken hade jag aldrig varit på, fanns. Gick dit och såg att dom gjorde reklam för "Rut m fl" - alltså mitt stora favoritmärke på kläder :D. Hittade en skitläcker, längre blus som är öppen i ryggen i ett sprund :) Lovar - har aldrig haft något liknande tidigare - men nu har jag en och det var dagens extrapris på den så den blev min för 149:-. Innan jag gick och kollade på kläder sammanstrålade jag med Snygga karln - som gav ett förslag som jag idag inte kunde tacka nej till. Det märks att det är mycket nu och att jag är rätt spontan av mig kan man ju luuuuugnt säga... Träffade den vän som tillsammans med mig kännt vår avlidna kamrat lika länge och vi pratade om hur vi skulle göra med blommor till begravningen. Tunga samtal som man ju helst av allt skulle vilja vara utan...

Resten av veckan då??? Jo - så här:

Torsdag - möte med marknadsföringsgruppen.
Fredag - äntligen lite "ledigt" - eller nej, just det - inte alls! Jag ska ju vara barnvakt åt min favoritbebis Gösen och hans syskon och kvällen - visar sig förhoppningsvis bli bra :)
Lördag - Välgörenhetskonsert för insamling till förmån för hemlösa.
Söndag - möte med politiska valberedningen på sena eftermiddagen.

Ny vecka - börjar nya jobbet på måndag... men tror nog att det bara var kör och ett kvällsmöte den veckan.

Stressad? Jag??? Nej - faktiskt inte. Jag trivs när det händer saker. Men den här veckan är jobbig då jag ju förlorade en vän i början av den. Känns inte alls bra faktiskt. Och det är ju förståeligt... Den här veckan har jag också fått tillbaka en tydlig göteborgsdialekt... haha... någon sa det så. I tisdags ringde min söta, goa och underbara F. Vi pratar alldeles för sällan - men i tisdags hade vi ett långt samtal där vi pratade både sorg och glädje. Förlorade vänner och vänner man skapar. Om hans förhållande med sin kille - de firar 5 månader nu och han är värd varje lycklig dag han får med sin älskade. Som vanligt sätter sig göteborgsdialekten som en smäck i ett par dagar efter... Men det gör inget - det var någon som sa den var rätt så söt, haha... Den här veckan är det verkligen 2 män som varit mitt stora, stora stöd och jag är dom så tacksamma :D

Nej, nu är det dags att snart öppna dörren och släppa in den som ska bli insläppt... Och jag är så nöjd över att jag denna vecka har haft någonstans att samla ihop mig själv på. Tack!

Dags att sova... (???)

Kvällens middag blev assimilerad Kebab :)

Min vän...-

...Du kommer att fattas mig :(

Din starkt skinande stjärna kommer att förgylla min himmel men du kommer att vara saknad i mitt liv. Jag kommer även fortsättningsvis börja alla våra möten med att undra vart du är någonstans? Hur du mår? Blir du inte frisk snart?

Men du hann aldrig bli frisk. Din kropp klarade inte av att läka trots alla mediciner. Trots att du klarade av att överleva den första tumören och vara så lycklig över att läkarna nu sa att allt var borta. Du hann till och med ha 3 friska provtagningar och jag glömmer aldrig då vi stod utanför Folkets hus och pratade och du var så glad över att du samma dag fått besked från läkaren att nu var Du på banan igen. Allt var borta - och nu skulle resten av kroppen läka ihop efter de starka medicinerna. Vi bestämde där att nu skulle det stanna borta... Några månader senare berättade du för mig att du var orolig för att du hade så ont i ryggen jämt. Oroligt frågade jag om de tagit några prover och ja, det hade dom gjort. Sen blev du sjuk igen - och fick stanna inomhus utan besökare - igen. Vi hade kontakt via mailen istället. Sen kom du till sjukhuset och blev snabbt allt sämre. Nu konstaterade läkarna att hela din mage var full med tumörer och det var då det började gå upp att jag skulle förlora min förebild. Beskedet kändes tungt och förtvivlat. Jag ville inte att du skulle försvinna! Jag skulle hälsa på dig på sjukhuset - men blev ju sjuk själv och inga besökare med någon form av bakterie eller virus i kroppen fick komma in. Jag bad din man hälsa så mycket från mig och livet kändes alldeles för tufft för dig... Jag hann aldrig bli frisk - jag ville ju inte riskera att dra med mig någon bakterie till sjukhuset och idag kan jag i mitt egoistiska tillstånd att jag skulle ha gått i varje fall - men jag är ändå nöjd med vetskapen om att jag struntade inte i att gå - jag fick ju inte.

Jag var 17 år när jag lärde känna dig. Men jag hade träffat dig tidigare eftersom att din man och jag sjöng i samma kör, något vi gjort sen jag var 14 år. Jag tyckte alltid du var så fin när du var och lyssnade på oss - fin i din personlighet. När jag var 17 år och blev aktiv inom SSU och var på vårt första möte var det en fråga som dök upp och vår ordförande sa att "vi ringer M-L!" - vi ringde och du kom direkt - och det var ju Du! Du blev jätteglad när du såg mig, du visste ju att jag inte hade den "vanliga" SSU-bakgrunden. Jag fick tom en kram av dig - och på något sätt blev jag så lycklig över den. Vi träffades nästan varje vecka. Vår SSU-klubb var den klubb i hela Stockholms län som hade flest möten - vi hade 6 möten i veckan! 1-2 gånger var vi i samlad trupp på gemensam lokal och du var där du med. Du höll i utbildningar för oss - du har lärt mig nästan allt jag kan om mötesteknik, sekreterarskap, omröstningar - men också hur man är en god politiker utan att sälja sin själ.

När jag var 18 år och invald i SSU's Disktriktsstyrelse blev du jätteglad och stolt över mig. Jag var ju "din" SSU-tjej som lyckats ta mig dit. Du var bestämd på att jag skulle sitta i en kommunal nämnd efter valet och du tyckte att jag skulle rikta in mig mot miljön - vilket jag gjorde. Tillsammans med din man. Fortfarande stödde du oss SSU-are med all din kunskap. Vilka tokigheter vi än hittade på så var du min förtrogna och vi pratade om så mycket annat som inte hade med politik att göra. Vi pratade om livet, om hur det är att vara ung, om hur man gör för att inte tappa bort sig själv. Du fanns där hela tiden.

En dag kom du och sa att du ville nominera mig till vårt kommunfullmäktige. Jag trodde inte på att jag var uppgiften mogen men du fnyste åt mig och sa att "jag vet att du klarar det". Och så blev det. Du frågade alltid efter barnen, lekte med dom, skrattade åt dom. Storprinsessan har klara minnen av dig, dom andra två mer diffusa, dom var så små. Ett par år senare kom du och frågade om jag inte skulle in i landstingspolitiken? Det där med sjukvård på ren egennivå tyckte du att jag visste mycket om och att jag alltid hade så kloka åsikter när vi diskuterade. Återigen kom min osäkerhet - och du som motade bort den. Du fick mig att tro på min förmåga, att se mina egna resurser. Du fanns där. Ett år efter valet blev det en ny sammanräkning pga avhopp och jag kom in på ersättarplats. Jag undrar vem som var gladast? Jag eller Du?

Nu delade vi många mil i bilen och vi pratade om det mesta och jag kände att min mentor, min förebild - blev en av mina bästa vänner. Någon jag hade förtroende för. Du kämpade för att jag skulle komma högre upp på listorna, vilket jag gjorde, och nästa val kom jag in direkt på ersättarplats, samt att du ville ha mig i sjukvårdsstyrelsen  och så blev det. Allt jag frågade kunde du och du hade ju redan lärt mig för många år sen att inga frågor var för dumma för att ställas. Jag var vice ordförande i ABF och vi skulle byta ordförande och jag fick frågan vem jag trodde skulle passa - och jag sa ditt namn. Det blev så också och nu kamperade vi ihop under väldigt svåra ABF-förhållanden med avskedande av ombudsman, tillsättande av ny och att fungera som en arbetande styrelse. Det var många dagar av att finnas där och stötta. Många dagar av glada skratt. Många helger - och nätter - på ett gäng olika kursgårdar där vi löste frågor på dagarna och världsproblemen på nätterna. När jag skilde mig fanns du där och ... bara fanns. Du gav mig av din ro. Du hade alltid en famn, ett tröstande ord, en hand som torkade mina tårar och ett leende som gjorde att jag kom ut på andra sidan. I en bit.

Jag flyttade långt bort - men vi hade kontakten hela tiden. Du skrev brev till mig med jämna mellanrum - bara för att "checka av"-sådär. Du fick ju rapporter från våra andra vänner men du ville ha egen koll. Och du visste hur jag hade det - och du oroade dig och när jag flyttade tillbaka blev du så glad att du fick tårar i ögonen och sa att "jag visste väl att du skulle klara av det. Jag har väl inte fostrat dig i onödan?". För det är så - du har en stor del av min uppfostran i din hand. Du var vår extramamma - du var min vän. Du trodde på mig när ingen annan trodde på SSU'arna. Du gav mig ditt stöd och du sa att "den här tjejen kan. Vill. Vågar". Du slogs för mig... När folk frågar mig hur långt jag kan gå i politikens namns så brukar jag säga att "jag säljer aldrig min själ" - och det är det du som har lärt mig. Som den gången vi kämpade mot nedläggningen av vårt sjukhus - och vi var 3 stycken som vägrade lägga oss; du, jag och en vänsterpartist. Vi var så starka ihop, blev inkallade till Landstingshuset på lunch för att vi skulle "talas till rätta". Efter mötet åkte vi och handlade på Nacka Forum och vi var fortfarande lika övertygade om hur vi skulle rösta. Vilket vi gjorde - och vårt sjukhus är kvar.

Jag kommer aldrig glömma den styrkan du gav till mig. Jag kommer aldrig glömma våra samtal. Aldrig glömma våra tårar eller våra skratt. Aldrig glömma hur samspelta Du och jag alltid var. Aldrig glömma den styrka du gav mig, insikten i förmågan att tro på mig själv. Aldrig glömma att du brukade säga att "det har jag ju lärt mig av dig". Aldrig glömma våra kramar, aldrig dina råd. Jag kommer att fortsätta arbeta utifrån de riktlinjer du lärde mig de där gångerna när jag var 17 år. Det är idag halva mitt liv sen jag lärde känna dig. Ett halvt liv av vänskap som nu är avslutat.

Vad jag kommer att sakna dig Marie-Louise! Som troende kan jag känna mig trygg i att du är i himmelen - men även den vetskapen känns rätt så futtig idag när jag vill höra ditt skratt, se ditt leende och få din kram...

En av de sångerna vi sjungit sena nötter och pratat om det samhälle vi vill ha...

Spännande... dagar...kan...

...man ju kalla det för - eller något sånt. Kanske? Jomenvisst är det så!

Idag stod jag i potatislandet iklädd gympabyxor och blommiga stövlar, pratade i telefon och grävde potatis - varför göra det vid andra tillfällen när man kan göra det som jag - vid de tillfällena man inte tänkt sig? Man behöver ju liksom inte planera livet in i minsta detalj - och för mig känns det nästan omöjligt att göra det. Det händer alltid saker som jag inte planerat - och jag är faktiskt rätt nöjd med det...

Ja, att prata i telefon med söta vännen är alltid väldigt roligt. Det blir massa dråpligheter hit och dit, lite funderingar över livet, vart man ska och vart man vill. Tror nog vi är rätt överens om att bäst blir det om man bara... lever? Hon, liksom jag, är ju lite... så! Haha... nej, varför vara begriplig för - tror hon fattar precis vad jag menar :) Livet ramlar ju liksom bara vidare - en del saker styr man över - andra inte. Det är ju så det bara är.

Saker jag själv den senaste veckan har styrt över kan beteknas som... bra och trevliga (egentligen skulle jag kunna skriva massor med superlativ...). Milt sagt... I varje fall i slutändan. Men det är fel att säga styrt över - jag har varit delaktig i besluten på ett eller annat sätt. Det har gått upp och ner och hit och dit... Om man nu styr över saker vill säga. Känslomässigt har jag varit i topp - men också långt ner i avgrunden och det är rätt jobbigt. Men det är så jag är som person. Däremot så stannar jag oftast inte "där nere" speciellt länge, jag har om sanningen ska fram en stor förmåga att fokusera mot de saker som man kan hänga upp fina, bra saker på. De där små sakerna som man kanske lätt ser förbi, som är till synes nästan osynliga... så börjar man se dom, plockar ner nästa sak... tänker på ännu en och sen är vägen tillbaka upp inte så lång. Det gäller att våga fokusera mot det helt enkelt. Min kurator brukar benämna det som min överlevnadsstrategi - och ja, det är det nog. Och den typen av fokusering har jag blivit rätt bra på vid detta laget - jag har ju ändå övat i rätt många år :P. Hela veckans möten har gått över förväntan...

Jag köpte mig en ny topp i torsdags... Trodde inte att jag skulle in till Storbyn i Fredags (men nu blev det så att det var där jag vaknade - en helt annan historia) så jag åkte förbi KappAhl och utnyttjade det erbjudande om 25% på ett plagg och för min del blev det en lila spetstopp - grejen med den är att jag har aldrig ägt en spetstopp i hela mitt liv.  Måste dock kolla igenom lagret av tidigare för små linnen om där kan finnas ett svart för tror jag är för blyg för att ha enbart toppen med bh under... inte riktigt min stil... tror jag... men man vet väl aldrig vad en Pebbles hittar på... i slutändan.

I morgon ska jag ut på ej tidigare besökt mark - jag ska gå på en föreläsning om våld. Såg en inbjudan och reflekterade över att det skulle vara en föreläsning som fokuserar enbart mot mäns våld mot kvinnor... Och där väcktes min nyfikenhet och jag lusläste inbjudan - hela inbjudan var som ett rött skynke för mig för återigen skulle de stackars förfördelade kvinnorna få allt fokus - utan tanke på barn och fädrer. När ska människor i samhället lära sig att en förövare är könslös? Utredning efter utredning dyker upp som påvisar det faktum att kvinnor är lika goda kålsupare vad gäller jävelskap. Men dessa utredningar sopas så fint under mattan så... och vi fokuserar lite till på vilka skitstövlar alla män är. Alltså - rena kräkmedlet för mig! Jag säger absolut inte att det inte finns män som misshandlar. Det finns det. De misshandlar psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt och så vidare...

Men - det gör kvinnor också. Skillnaden ligger i att det för en misshandlad man är mycket svårare att faktiskt anmäla sin förövare - för vem misshandlar en man? Samhällets dom är hård, svår och rätt konstig: När en man ringer till polisen så vittnar fler än en man om att polisen sagt att "varför slog du inte tillbaka" - och bara där har vi visat vilken låg nivå den debatten ligger på... Vänta - ser ni felet? Polisen frågar alltså varför mannen inte slog tillbaka? Skulle han medvetet bli någon som slår en kvinna då? Men hallå??? Man slår inte varandra - fatta det!!! Man misshandlar inte någon psykiskt heller... oavsett om man är man eller kvinna... Det är helt enkelt bara så... Så därför ska jag gå dit i morgon och se om de kommer att föreläsa utifrån att all misshandel är fel - eller om det återigen ska fokuseras mot att alla män är svin och kvinnorna små oskyldiga varelser som är helt värnlösa mot den stora, stygga elaka mannen... Blir så trött när man inte kan se båda sidorna....

...och om det inte sker en förändring fortsätter snedvridningen...

Men nu är det dags att söka upp de svala lakanen och krypa ner... Somnar snart sittandes på pallen!

Det var ju det där med...

... vad? Som vanligt massor med tankar...

Jag kommer ihåg när vi hade ett ABF-möte i Hallstavik. Vår ordförande var sjuk och det var jag som vice ordförande som höll i mötet. Jag är ju inte som alla andra (det vet vi ju redan) och jag satt inte mitt emot någon, på tryggt förvar bakom ett bord hållande i en klubba utan jag satt på ett bord istället med resten av mötesdeltagarna runt mig, omväxlande med benen dinglande och i skräddarställning. Därmed var isen bruten och vi fick en bättre gemenskap och diskussion. Mötet gick snabbt - inte tidsmässigt men tankemässigt... Jag tänker ofta snabbt och förutser svaret innan det blivit replikerat och är redan framme vid nästa replikskifte... Det här är på både gott och ont ska sägas. När vi åkte därifrån sa min kollega att "hur snabbt tänker du egentligen"??? Ja, jag vet inte men ibland går det ruggigt snabbt  och i vissa lägen snabbare än vad det bör gå... Det beror på hur taggad jag är helt enkelt. Trots att det kan gå snabbt så är jag oftast totalt fokuserad mot det vi håller på med. Däremot kan det vara lite jobbigt för andra, helt ärligt alltså, för när det går så där rasande fort så hänger alla inte med helt enkelt... Och det i sin tur är något jag får arbeta med konstant - att inse och förutse att alla är inte på banan när min hjärna sätter igång...:P

Det här handlar väl egentligen om impulshandlingar - det går fort och om det inte går fort så händer det att jag blir... hm... irriterad? Från ord till handling för mig innefattar oftast inte lång tid av planering utan när jag vill att det ska hända något jag bestämt mig för vill jag att det ska hända - nu!!! Inte sen... Och just den biten är inte bra i alla lägen... men på det stora hela ser jag inget fel i det. Men det kan ställa till det ibland om man befinner sig i galen tunna emellanåt - men oftast inte mer galen än att det går att hantera på ett vettigt sätt...

Och ja - jag är likadan privat. Det går från tanke till handling på noll sekunder allt som oftast - men jag är en jävel på att softa med, som att bara sitta och titta på film, tv eller en bok och koppla bort omvärlden. Jag tror att det är något av ett måste för en person som har en stark impulskänsla att arbeta med detta. Det är väl den enda vettiga sjukgymnastiken jag gått på - där jag fick lära mig att hitta min inre silvertråd och hålla den i balans. Hitta det som kallas för fruktskålen i kroppen och balansera den så att frukten inte ramlar ur... Vän av ordning tänker nu - fruktskålen? I kroppen??? Öh, vänta nu lite... Vart finns den förutom på bordet?

Jo, så här - fruktskålen är ditt bäcken. Bäckenet är format som en skål. Man ställer sig på ett sånt sätt att man vinklar bäcket så att det blir rakt och håller en rak hållning. Benen lätt isär. Vicka på bäckenet så att det faller på plats (nej, detta är ingen övning för sex och samlevnad....:). När bäckenet är på plats så placerar du ut silvertråden (ja, just så) - Silvertråden ska gå från ditt huvud, utmed din ryggrad, genom ditt bäcken och ned mellan de lätt särade benen. När du har den under kontroll ska du börja snurra på den genom att enbart vicka på höfterna. Det är faktiskt svårare än vad man tror att få detta att fungera. Om man har någon till hjälp som kan sätta händerna på höftknölarna för att kolla att det är de som rör sig och inte resten av kroppen så är det faktiskt att föredra tills man har lärt sig tekniken. Bäst ser man det här om man står naken framför en spegel för att se att man lär sig. Och det gäller att använda flera sinnen för man ska försöka visualisera den här silvertråden också...

När man fått det här att fungera så finner man faktiskt ett inre lugn. Man står stadigare på jorden helt enkelt. Men för mig infinner sig också ett inre lugn när jag hittat min tråd när jag står där och vickar på höfterna... Och det är det som är meningen med själva grejen. Och nu kan vi väl dra in den sexuella biten då då - man får faktiskt ett bättre sexliv när man har lärt sig hur man håller kontroll på sitt bäcken. Nu är jag inte man och kan inte svara på huruvida det ger effekt på män - men för kvinnor är det ett faktum att ju bättre kontroll du har över ditt eget bäcken - desto bättre sex får man faktiskt...:P. (Men enligt min sjukgymnast var det så även för män.) Jo, jag såg väl fördelarna och var ju baaaara tvungen att undersöka detta - och jo, det stämmer faktiskt. Vi hade ju inga män på vår BKK - och det var för att dessa övningar kan anses som sexuellt utmanande... Öhhh??? Det såg inte sexigt ut kan jag meddela när vi stod där och försökte hitta våra silvertrådar, lugn och de rätta bäckenrörelserna. Det lustiga med dom här övningarna är att med en trasig höft borde jag inte kunna göra dom - men det fungerade på något sätt perfekt... och fungerar helt perfekt.

Dom här övningarna gör jag fortfarande varje dag. Idag gör jag dom utan att tänka på att jag gör dom... När jag väntar på bussen, står i kön, lagar mat... eller annat. Helt plötsligt står jag bara där med rätt ställning i kroppen men nej - när jag står ute bland folk så brukar jag inte vicka på mitt bäcken på detta sätt, då ställer jag mig bara i positionen...

----------

Livet i övrigt har idag att bjuda på att det nu är färdigt med det nya jobbet. Sen får man väl se om det blir tidsbegränsat eller om det kan gå över i något annat i slutändan. Från början blir det 10 timmar i veckan - jag har ju fått lära mig den hårda vägen att inse mina begränsningar och hur mycket jag klarar av att utmana min kropp. Jag har fått den uppgift jag vill ha och blir nu allaredarådande över webb och sociala medier. Tjoho!!! Känns så f'*ckin' skönt!!! En i princip enad styrelse (1 person som inte var helt på banan) samt att 2 stycken som var frånvarande på deras möte som meddelat att de tänkte rösta för att jag skulle få jobbet. Det är väl det som är jobbigt när man ska börja arbeta på ett ställe där en hel styrelse måste ta ett gemensamt beslut om min framtid... Men efter att jag kläckt idén, lobbat för den, fått min arbetsförmedlare att gå med på detta - så är det nu mitt! Så nu får jag väl göra som läkaren sa att "visa hur (jag är övertygad om att du är just det) väldigt outstanding du är och visa att de inte klarar sig utan dig"... Skönt som tusan är det i varje fall och på måndag ska jag träffa min arbetsgivare för ett första praktiskt möte :D

Sen så ringde Storprinsessan glad i hågen för att hon nu fått 2 stycken toppenpraktiker som hon önskat: Akutmottagningen på sjukhuset samt på en psykiatrisk klinik som ligger vid området där hon bor i Molde. Så mor och dotter jublade som så många gånger förut i kapp i telefonen :). Nu är det dessutom endast 27 dagar kvar innan min lilla trollunge kommer hem och jag får skämma bort henne med alla maträtter hon vill ha. Eftersom att hon denna gång kommer så att hon är här en helg så ska vi gå ut på krogen också - något vi inte har gjort... sen... ja, den där P3-gången på Berzå i Göteborg. Druckit alkohol tillsammans har vi gjort - men inte varit på krogen. Det blir dessutom första gången som hon går ut i sin egen hemstad... Kommer absolut bli hur roligt som helst :D.

Sen - sällar mig absolut till alla Zlatanister idag :D. Och vad finns det idag att inte älska hos den mannen??? Vid 3 gjorda mål trodde man ju att det var jackpot liksom... Men när han sätter det fjärde målet på ett sånt sätt som... man bara inte gör mål på - trodde ärligt jag skulle dö eller något (men tji fick ni!). Och det, tillsammans med vissa andra saker gjorde att min dag igår fick ett bra avslut. För ärligt - jag fick ett psykbryt igår efter mötet med valberedning och styrelse. Ibland blir allt bara nattsvart helt enkelt. Det bara är så. Jag är inte alltid glad och positiv och står med båda fötterna på jorden. Jag har mina egna monster som jag brottas med...

Men igår fanns det någon där för mig som jag, helt otroligt nog, känner mig så jävla... trygg med. Jag, som är mästare på att ge andra trygghet men är jävligt dålig på min egen trygghet, känner mig trygg, glad och tillfreds med Snygga karln och igår kväll var det han som blev mitt stöd. Och att han dessutom ser på fotboll med mig...  Om jag kunde skulle jag nog krama ihjäl dig din stolle... eller nått typ då liksom...!

Vi tar det där med mina namn (igen) på folk: Ja, jag sätter epitet och namn på mina vänner. Speciellt här eftersom att det är väldigt få namn som jag skriver i dess helhet. För mig är huvudsaken att jag vet vem jag har i åtanke. Sen vet jag att det sätter alltid lite griller i huvudet på en del andra - ja, varför vara som andra när man kan vara som jag och alltid irriterar det någon... Det ligger alltid en tanke bakom mina namn. Ofta är dom könslösa så var inte säker på vilket kön det är jag skriver om... Det är min grej helt enkelt. Ibland kan den jag skriver om känna igen sig själv - men jag har också fått frågor om vem det är jag menar... Så "suck it up" - och irritera dig om du vill... Det struntar jag högaktningsfullt i!

Helt enkelt det snyggaste mål jag någonsin sett :D

Lite små reflektioner...

...över boken jag just nu roas av:

"En mans penis krymper inte bara i kallt vatten utan även av icke sexuella upplevelser, som när hans favoritlag i tex fotboll förlorar en match"... - Får han stånd då om dom vinner???

Det där med Avokado - "Ordet avokado kommer från det spanska ordet aguacate, som härstammar från Aztekernas ord ahuacati, som betyder testikel"... - Jag kommer att garva varje gång jag käkar Avokado hädan efter...

"Enligt en lag i Oblong, Illinois, så är det förbjudet att älska på sin bröllopsdag under tiden som man fiskar eller jagar"... (???) - Alltså, håll för fan inte i fiskespöt på din bröllopsdag du om du har sex och skjut för guds skull inte...

"Varje år skadar sig 11.000 amerikaner sig själva genom att försöka sig på bisarra, sexuella ställningar"... - Nej, takkronan är inte till för att hänga i när man har sex...

"Hotellägare i Hastings, Nebraska, måste enligt lag erbjuda varje gäst en ren, vit bomullsnattskjorta. Det är förbjudet för par att ha sex om de inte har på sig nattskorta"... - Varför förenkla sex - behåll kläderna på!

"En medicinsk undersökning, som gjorts i Pennsylvania, visar att människor som har sex en eller två gånger (eller mer) i veckan har bättre immunförsvar"... - Det är ju det jag säger, man ska ha massor med sex för kroppens skull - och sin omgivning, så man inte drar omkring på smittsamma sjukdomar...;)

"Par som hånglar så kraftigt i bilen att tutan går på av misstag, kan få fängelse enligt en lag i Liberty Corner, New Jersey"... - Håll er i baksätet för tusan och hångla (på...)

"Sperma innehåller små mängder av trettio olika ämnen: fruktsocker, askorbinsyra, kolestrol, kreatin, citronsyra, mjölksyra, kväve, vitamin 12 och olika salter och enzymer"... - Varför äta vitamintabletter för när man kan få i sig vitaminerna och ha lite trevligt under tiden gemensamt med någon annan???

"Under lunchen i Carlsbanks, New Mexico, är det förbjudet för par att ha sex i bilen när de står parkerade - om inte bilen har gardiner"... - Vilken jävla bil har gardiner???

"I Nevada är det förbjudet att ha sex utan kondom"... - Nevada måste ha stor inflyttning i staten för annars borde den vara helt avbefolkad vid detta laget???

"I staten Washington är det förbjudet enligt lag att, under alla omständigheter, att ha sex med en oskuld - även på bröllopsnatten"... - Men dagen innan och efter funkar att ta oskulden på, grabs!

"Enligt Kinseyinstitutet är det vanligare att tjänstemän onanerar än att en kroppsarbetare gör det"... - I brist på annat att göra eller???

"Sex är rena skönhetsbehandlingen! Vetenskapliga undersökningar visar att när kvinnor har sex producerar de hormonet östrogen som gör håret skinande och hyn mjuk och slät"... - Avboka tiden på skönhetssalongen och antingen gå hem till bihanget eller ragga upp någon på vägen hem! Här ska vi fixa till lite skönhet....

"Den enda sexställning som är tillåten i Washington D.C. är missionärsställningen, alla andra är förbjudna enligt lag"... - Hur många Washingtonbor lever egentligen lagligt???

"I Birmingham, England, är det förbjudet att ha sex "på alla kyrktrappor efter solens nedgång"... - Men dagtid funkar finfint... Dags för ett besök vid graven???

"En penis kan skjuta iväg sperma så långt som 26-60 cm"... - Hur fanken fick dom fram just 26 cm???

"För inte så länge sen blev en man i Georgia dömd till 5 (!!!) års fängelse för att ha haft oralsex. Med sin fru. Med hennes samtycke. I deras hem. Hans belägenhet var en källa till mycket glädje bland de andra fångarna"... - Nänä, håll tungan i styr inom hemmets väggar - någon kan anmäla dig!!!

"Lugn och avslappnande sex minskar risken för att få utslag och klåda på huden. Svetten rensar porerna ocfår din hy att skina"... - Som sagt var - det var det där med att avboka tiden på skönhetssalongen... och medan du ändå är i avbokartagen avboka även tiden hos tandläkaren:

"Att kyssas varje dag håller tandläkaren borta. När man kysser rensar saliven tänderna från matrester, förebygger plackbildning och sänker den syrehalt som orsakar karies"... - så det så!

Förbjudet i Washington D.C....:P

Early morning contains black...

... coffe :)

Sitter och bland annat lyssnar på Storprinsessans "Black Coffe" och "It's all right now" - två låtar som följer mig överallt. Inte bara för att jag är så väldigt stolt över henne utan för att jag även tycker att de är så bra. Jag menar (i mina ögon) - vad finns det inte att älska när det gäller den här typen av Jazz??? Folk som hör min ringsignal på mobilen frågar ofta vad det är för tjej som sjunger så bra? Henne har dom inte hört förut - och nej, det har dom troligen inte för låtarna ligger på en skiva som en norsk jazzmusiker spelade in för ca 2 år sedan. Killen som bor i huset bredvid och som är jazzmusiker tycker hon är grym :D

Föräldrar ska vara stolta över sina barn. Jag är grymt stolt över mina barn och vad de åstadkommer i livet. Inte bara Storprinsessan och den klara, underbara röst hon har - utan alla mina barn. Varje barn är en unik individ och ska få känna att deras föräldrar är stolta över dem. Jag blir stolt när mina barns vänners föräldrar talar om för mig att jag har grymt väluppfostrade barn, omtänksamma, vetgiriga, snälla... osv. Jag blir stolt över mig själv också i sådana lägen - för det är jag som har uppfostrat dom och tyvärr har jag ju gjort det i princip själv. Jag har alltid haft huvudansvaret för mina 3 barn. Inte för att jag valt att ha det så - utan för att det alltid har varit en självklarhet för mig och för att det helt enkelt blivit så. Det är ingen betungande uppgift - jag tycker att det är rätt lätt att vara förälder...

Nu tror och tycker en del att "det är något jag säger för att jag vill framstå som så jävla bra" - men sorry: Den bagen är verkligen inte min att bära... och dom som lever i min närhet vet att det verkligen är så. Det var för mig ingen större skillnad att ha 2 barn istället för 1. Det var ingen större skillnad att ha 3 istället för 2. Bara en mun till att mätta liksom... Jag tror att många föräldrar sätter upp hinder för sig själv, att dom på något sätt gör det svårare än vad det behöver vara. Det är väl klart att det är lättare att vara 2 föräldrar som samverkar med varandra - antingen i ett förhållande eller som två enskilda individer. Att dela ansvaret - att ta fighterna tillsammans. Nu har jag bara den biten med en av papporna - Storprinsessans pappa. Han flyttade när hon var 5 år till Norge men jag har alltid kunnat ringa till honom om jag behövt honom. På något sätt kunde jag alltid lita på att han fanns där trots sin fysiska frånvaro. Jag dömde honom aldrig för att han flyttade för kärlekens skull - på något sätt tyckte jag att just den biten var väldigt fin. Och jag visste ju att Storprinsessan, trots saknaden, hade de 2 personer i sitt liv som alltid varit de viktigaste för henne. Jag visste redan som 27-åring att jag var världens bästa mamma... I varje fall är det det mina barn säger att jag är.

----------

Det senaste året har varit full av sådana här tankar och diskussioner. Diskussionerna har gett upphov till efterföljande tankar. Bland annat ska tilläggas. Vad innebär det att vara en bra förälder? Vad gör en dålig förälder? Eller gör den något? Om den inte gör något - vem har bestämt att föräldern inte får/kan göra något?

En bra förälder för mig är någon som helt enkelt "bara" finns där - på ett sätt som sitter i hjärtat. Det finns föräldrar som rent fysiskt inte finns i ett barns liv, orsakerna kan vara många och det kan vara självvalt eller påtvingat - men de kan fortfarande finnas där för sina barn. När mina barn var små jobbade jag oerhört mycket. Jag jobbade på mitt ordinarie jobb mellan halvtid och heltid. Det var mycket sjukdom och sorg på vårt jobb denna period och självklart fyllde vi upp den brist på närvaro från kontoret och då jag uppenbarligen har en kapacitet att få saker att rulla på egen hand så arbetade jag mest heltid. Till det kom all den politik jag höll på med då: Utbildningsnämnd, Miljö- och hälsoskyddsnämnd som ledamot och sittande i VU. Fullmäktige, landstingsfullmäktige och sjukvårdsnämnd. Vice ordförande i ABF, ledamot i AK-styrelsen. Lokala sosseföreningen, kontaktperson för SSU:arna. Kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige och ordförande i kommunikationsnämnden... Och säkert fler saker som jag säkert glömt... Varje vecka var jag borta ett par kvällar i veckan...

Ändå brukar mina barn säga till mig att de minns sin barndom som om jag alltid fanns där. Jag brukar tänka på det när jag pratar med människor angående det här med att vara närvarande i sina barns liv. Många föräldrar klagar över att den andra föräldern är så egoistisk; tränar, jobbar, träffar kompisar, utövar annat fritidsintresse osv osv och att detta då ska vara en anledning vid en skilsmässa till att föräldern nu ska straffas (ja, i mina ögon känns det som det). Om man tex har ett växelvis boende - ge mig en anledning till att en fd make/maka ska ha någonting med att göra om den andre tränar 7 dagar i veckan? Eller är på affärsresor? Eller? Ja, ni fattar. Det finns också anledningar i dessa föräldrars liv till att vissa saker måste göras när barnet är hos föräldern. Ja, så enkelt är det och det är det som kallas för livet! Och det är faktiskt inte fel...

Det psykiska måendet har stor inverkan på hur man är som förälder - en människa som mår rätt okej har större ork att fokusera på det som blir rätt. Ju mer någon jävlas med den - desto sämre blir jag som förälder, det är ju rätt simpel och enkel matematik. Som jag - att sjunga har alltid varit den delen i livet där jag hämtar styrka. Ta min sång ifrån mig och du sänker mig som människa. Det är bara så enkelt. Den ger mig styrkan att hämta kraften till att vara en bra förälder. Och om man har sitt barn just den kvällen då man har sång/träning/jobb - ja, då har man det och då löser man det på ett funktionellt sätt. Mina barn har antingen varit hemma, med mig, hos mina föräldrar... oavsett om det varit möten eller sång. Eller annat. So what? De fick aldrig känna eller höra att det var jobbigt - för det var det inte. Inte för mig i varje fall... Allting handlar om din egen inställning - gör det jobbigt och det blir jobbigt. Det var det där med den rätt enkla matematiken...

Jag tror att just den biten - att jag inte känt det som jobbigt, är en del i att mina barn upplevt det som att jag trots fysisk frånvaro varit totalt närvarande. Jag hade vissa enkla regler för mig själv och som barnen hade full koll: RING om det är något! Det finns alltid tid för att svara när något av barnen ringer. Var det akut viktigt - ring två gånger på raken och kunde jag just då inte svara vid en signal så hör jag av mig inom kortast möjligaste tid. Just den här biten är något jag verkligen präntat in i dom - De kan alltid ringa mig; om vad som helst och närsom. Vad andra än säger om att "mamma är upptagen" eller det är mitt i natten - det gäller inte mina barn utan RING!!! Nummer 2 har varit: ta med barnen! Allt för många gömmer barnen hemma eller stannar hemma för att man inte har någon tillsyn för barnen... Jag har aldrig skämts, ursäktat eller blivit generad för att jag har haft med mina barn. Dom har helt enkelt... varit med bara...

Jag vet inte om det beror på mig, mina barn eller en kombination - men det har alltid fungerat. Och det fick mina barn att känna sig viktiga har jag en känsla av. Barnen VS mammajobb = kombo funkar perfa! Sen är det alldeles för många föräldrar (i mina ögon) som när man är med barnen då då som promt ska fylla barnens tillvaro med 78 tusen att göra. Det ska göras massor med saker hit och dit, ensamt eller solo. Men tagga ner - barn, precis som vuxna, tycker om att bara softa tillsammans i samma rum (eller typ då). Å visst - jag har gjort massor med saker med mina barn. Ofta rent spontant bestämda med ett "nu drar vi". Ner med lite saker i en ryggsäck och ut genom dörren... Det enda jag har för vana att riktigt planera har varit när man ska ut och resa och behöver boka campingar, vandrarhem, hotell eller dylikt. Att göra upp andra planer på papper passar inte in i vår familj - vi är väldigt spontana av oss helt enkelt. Och blir det inte av idag kanske det blir av i morgon, övermorgon eller helt enkelt någon annan gång - eller inte alls... Det löser sig alltid!

Jag har helt enkelt inte gjort det så svårt... och dessa saker var någonting jag bad barnens pappor acceptera... Eller rättare sagt - jag gav dom aldrig utrymme för att argumentera mot det. Om dom nu hade något emot det så är det ingenting jag faktiskt tagit hänsyn till: barnens tid med mig - bestämmer jag över!!!

Det här är diskussioner jag brukar ha med mina vänner som ligger i vårdnadstvister...: Låt den andra föräldern få vara förälder på sitt sätt - och du på ditt sätt. En son som har en pappa som gör "andra" saker kan ha en perfekt fadersfigur ändå. En dotter som behöver en pappaförebild behöver inte ha pappa där rent fysiskt i alla lägen. Om föräldern gör det rätt vill säga... Det finns dom som inte alls klarar av eller får vara förälder på sina egna villkor. Ibland känns det som om allt helt enkelt ska klagas på... Saker man förut kanske älskade - ses helt plötsligt som någonting dåligt och irriterande. Ge mig en anledning till att man måste ändra på det man gör bara för att man gått isär??? I min horisont så finns den inte...

Sen finns det naturligtvis föräldrar som gör val som faktiskt är helt fel. Det är inte det smartaste att ljuga för sina barn, lämna landet, inte höra av sig eller vad det nu kan vara. Även om man inte snackar skit om föräldern på grund av detta är dessa saker svåra att hantera gentemot barnen. Då är det ännu viktigare att finnas där för barnen när barnen behöver mig. Att svara sakligt på barnens frågor om varför. Stödja barnen i dess sorg över den andra förälderns brist på föräldraskap - men att hänge sig till skitsnack i det läget är i mina ögon att stjälpa ditt barns tillit till föräldern. Och bristen på tillit kan drabba båda föräldrarna och är det det vi föräldrar vill åstadkomma? Barn som är bittra varelser på grund av att en eller två föräldrar fyllt dom med skitsnack om varandra??? Det är alldeles för många barn som växer upp till bittra varelser på grund av att en förälder inte funnits där... och då INTE på grund av att föräldern inte fysisk varit konstant närvarande utan för att i många, många fall kan detta på ett enkelt sätt härröras till den närvarande förälderns skitsnack om vederbörande. Stöd istället ditt barn i det barnet gör - tala om att "det här är någonting som barnet klarar av utan den andra föräldern". Och att det är bara att ringa sen till mamma/pappa och tala om vad man gjort - tillåt den andra föräldern att få känna stolthet över sitt barn trots sin frånvaro! Att föräldern i fråga inte finns fysiskt närvarande är INTE synonymt med att den inte bryr sig, gläder sig eller känner stolthet över sitt barns bedrifter...

Så - att vara förälder innebär inte alltid att vara fysiskt närvarande - det innebär att vara närvarande i hjärtat och att tillåtas vara det. Att vara förälder innebär också att sätta gränser, att våga vara auktoritär i sin föräldraroll. Och det innebär inte att underminera den andra föräldern och säga att "fan vad jag är bra och du är usel". Det innebär helt enkelt att ibland sätta ner foten och säga nej. Det innebär att man lotsar sina barn i livet, sätter gränser - tillåter annat. Det innebär fighter på hög och låg nivå. Det innebär att man faktiskt klarar av att vara konsekvent allt som oftast. Det innebär att älska sitt barn och tillåta sig själv att bli älskad. Och det innebär att låta den andra föräldern också få älska sitt barn och att låta barnet älska den andra föräldern - utan någon annans pekpinnar...

Men det viktigaste för mig är att säga att jag älskar mina barn! Jag säger det minst en gång per dag. Det bara är så... Det är alltid dagens viktigaste budskap - JAG ÄLSKAR DIG! (Och snälla föräldrar - tillåt alltid era barn få höra det från båda sina föräldrar - det är det som ger trygga barn och nog vill du väll ha ett tryggt barn???)

---------

Sen - det vanliga Pebblesdravlet: vad innehåller veckan? Den innehåller ingen kör! Det finns i princip ingen sak som kan få mig att hoppa kören (utom sjuka barn) så som hockey... Jaja, vi har redan gått igenom den okvinnliga biten... men så är det. Sån när Snygga karln igår erbjöd mig en fåtölj och en tv med derbyt mellan SAIK och Lule så var ju saken helt klar - ingen kör! Så jag var hundvakt när han var på bio och jag mös ensam framför tv'n tills han kom hem precis innan 3:e perioden. Det var en riktig guldmatch - inte en död sekund, en sån där match där man måste vara helt fokuserad för att spelet flöt så... f*ckin' jävla bra... Och spännande var det också då det i 3:e perioden helt plötsligt stod 3-3... men med några få minuter kvar så fick SAIK in det 4:e målet och det var så jävla gött!!! Lite allmänt prat om diverse viktiga saker och det har verkligen blivit så att vi slänger rätt mycket mellan samtalsämnena :P. Tycker helt enkelt om sånt...

Och ja - mina barn är helt ensamma hemma när jag är borta. Men med en nästan 17-årig Prins och nästan 14-årig Lillprinsessa tycker jag inte det är fel... och de är rätt vana vid att mamma är borta... förutom att hon är helt borta i skallen dådå, haha...

Har åter halkat ner totalt i Bo Kaspers orkester-träsket! Men det står jag för...

Men snälla - SKJUT MIG...

...i huvudet...

Tja, vad ska man säga? Eller ska man sälla sig till dom som redan vet? Eller inte vet? Snurrigt??? Skämta inte nu... Men vilka är det som vet? Ännu mera dolt :P Jag har ingen aning...;) Eller ba o vi o dom oh ba... å oss ba för liksom, typ och vet inte kan ju avslutas med mmmm... Hänger du med - snälla kom hit eller dit eller vart?

Helgen tycks ha varit full av denna typ av snurriga diskussioner... Från höger och vänster... På hög och låg nivå - minst sagt... Det har varit en väldigt konstig... hm... tillvaro?

Jomen tjoflöjt - jag är slängd i käften och jag är speciallist på att föra diskussioner med sexuella undertoner. That's me in a nutshell...:P. I helgen har det skapat... vissa... låt oss kalla det för komplikationer. Eller förvecklingar...? Eller vad? Eller ja eller nej, eller vad sa jag nu??? Eller det kanske inte är rätt uttryck det heller... Äh - jag vet inte. Jag är väl som vanligt helt loss...;) Roligt har det varit i varje fall - oerhört roligt :D Roligare är att det ställer griller i huvudet på en del - men att mottagarna nog är rätt medveten om vilken mottagaren är... Söta Blondinen och jag är... låt oss säga... har... ofta sexuella undertoner... men även snälla Vännen... och Gamla Liten... och Snygga Karln... och.... och... men skärp dig Pebbles! I vanliga fall har jag rätt lätt att hålla isär det mot mitt eget liv men just nu känns det lite - virrigt :P.. Och det är ju bara så typiskt mig att plocka fram den här gamla godingen för den... stämmer ju, haha:

Hörde den för första gången på ett danshak för många år sen och då blev jag dödligt generad för naturligtvis dansade jag ju med kvällens span - och jag gick hem själv ska tilläggas och var väl rätt nöjd med att jag inte befann mig i min hemstad...

Helgen har verkligen varit full med... tankar, händelser, fram och tillbaka, lugn och fin, samtal, kramar, undran, söndagstvätt och en del annat. Roligt :D...

Vi börjar med fredagen... Hade då skrivit färdigt ansökan och det var dags att lämna in den. Handla och fixa lite - ja, sånt där ni vet. Som vanligt kommer jag inte iväg förrän på eftermiddagen men vad gör väl det - ingenting alls skulle det visa sig :) När jag kommer ut därifrån har jag en fikadate en timme senare :D. Upptäcker nu att det var definitivt fel dag att tappa bort en vante - det var ju svinkallt om fingrarna så det var bara att knata in på KappAhl och köpa sig ett trepack med rosa vantar i storlek 9-14 år... Fingrarna och händerna drunknar i större vantar... (vad annars liksom när det gäller mig - jag tycker egentligen inte ens om rosa...). På vägen till bilen går jag förbi Akeba och går in för att titta på tavlan som på något sätt är mitt livsmotto... När jag kommer ut från butiken håller jag samma tavla i famnen... Det var ju sista exemplaret och jag kände att "nä, nu måste jag köpa den":

Typiskt Pebbleslivsmotto :D

Sen åkte jag då till fikadaten :) Alltså - det finns vissa människor som samtalet bara flyter på med och Snygga Karln är en sån människa. Det var väl det jag alltid visste - och märkt. Vi träffades första gången för många år sen genom våra jobb. Snabba besök blev allt "längre" för det var alltid något som skulle pratas om... Det var liksom aldrig "jag ska ha den och den" utan det kom liksom alltid med massa annat i samtalen. Nu var det ofta så på jobbet - jag pratade ofta med mina kunder om annat. Många visste om mina politiska åttaganden och frågade om rent politiska saker. Sen hade vi inte bara en databas - jag var som en databas och hade full koll på vad som fanns i systemet och var en fena på att plocka fram just det som just den specifika kunden egentligen eftersökte. Man blir inte Sveriges bästa AV-assistent för intet..  Men vi umgicks inte då... men nu var inbjudan på något sätt helt klar och det var oerhört trevliga timmar som följde och det var liksom med typiska Pebblesskutt jag gick därifrån och vi hade bestämt att en ny fika skulle inträffa på söndagen :D. Då jag blev lite sen hem blev det as usual panikmiddag... och det där jag skulle handla??? var fortfarande kvar i butiken...:P

Tråklördag blev det ju också... Men nu vet jag vad som gör så jävla ont i varje fall! Förra veckan kom och gick febern men framför allt har jag haft ont i bröstkorgen... och hostat... Och jag är livrädd för det med en far som gjort en Bypass-operation och en mamma som har haft stroke - så att gå till läkaren fanns liksom inte på min horisont - ignorerar jag den så finns den inte... typ (???). Speciellt på de sena kvällarna/tidiga mornarna när jag har haft så ont att tårarna trillat har jag funderat över vad det är... Hur som helst så vände jag mig till Storprinsessan tillförskansade kunskap som nästan färdig sjuksköterska och fick nästan en utskällning med orden att jag skulle gå till läkaren. Och inte sen som jag brukar göra utan nu! Jag är väldigt svår att få att gå till läkaren men när Storprinsessan säger till så brukar jag lyda... så det var bara att åka iväg...

Fick komma in direkt på ett priorum... EKG, blodtryck tog dom på båda armarna och jämförde trycken, blodprov i mängd... Konsultation med läkarna på Danderyds sjukhus och till slut förklarade läkaren för mig att jag fått en inflammation i ligamenten i bröstkorgen (???). Jo, men det är ju så - jag är mästare på de mest konstiga diagnoserna. Medicinen som man tar mot detta får jag ju dessutom inte äta eftersom att jag helt enkelt inte tål den så läkaren sa helt enkelt: "för att säga det enkelt, det är bara att "suck it up" - och lida dig igenom det här. Det brukar läka ut så småningom... Jaha??? Okej - jag älskar inte sådana diagnoser! Så nu ska jag göra det jag brukar förutom att lyfta saker och sluta så fort jag känner någon smärta med vad än det nu är jag håller på med... Med andra ord direktiv som jag har så svårt med - för jag är ju van att göra saker i varje fall... men jag får väl försöka lyda doktorns ordination... Väl hemkommen fick jag ett namn på min diagnos av en kompis... Tack! Nu har jag läst in mig på att detta är en vanlig följdsjukdom till Dercums... ja - varför inte liksom?

Blä! Men mitt goda humör trycks inte ned får en sån liten sak... Stoppar in den i facket för Dercumrelaterat och fortsätter att leva som jag brukar :). På sena kvällen hade jag en intressant diskussion med Snygga Karln på chatten... som fortsatte på morgonen efter... och innan alla tror att jag är helt off - nej, alla mina diskusioner innehåller inte sex och samlevnad... men rätt ofta ;). Men lördagkvällen blev ju inte alls som jag ville att den skulle bli eftersom att alla tv-kanaler som ligger på samma frekvens som TV4 hade havererat hos Boxer så det blev ju inget "Så mycket bättre" :(. Stor sorg i hjärtat... Skittrött - men tror ni jag kunde sova??? Nej, inte alls... Så när klockan var runt halv 12 drog jag fram dammsugaren och började städa... Prinsen undrade nog vad som stod på men dom är ju vana, sötnosarna, att deras mamma är rätt impulsiv och eftersom att Lillprinsessan bor i eget hus och han själv var vaken så ryckte han på axlarna... Jo, men varför inte städa till klockan halv 3 en lördagsnatt då man egentligen ville gå ut och ta en öl? Men fint blev det :D

På morgonen hade jag och Snygga Karln en diskussion som inte gick av för hackor... Fortfarande skrattar jag med ett leende när jag tänker på den... Mobbning om att han minsann hade kanal 4 så huxflux byttes fikaställe från mig till honom  och jag fick se mitt program... Och det är inte varje Söndag man blir bjuden på en lunch av en Snygg Karl... :P

Ja - just det... "SKJUT MIG i mig i huvudet" är en låt med Movitz... och precis så kändes mitt huvud igår - tack så mycket H och thank's God for I...:

Oh... Jag vet att det är fler än en som tycker jag ska skjuta mig i huvudet men sorry, sorry, sorry... Det är verkligen inte min stil... Varken skjuta mig själv eller annan - bättre att bara vara som... jag :P ... och fortsätta suga på karamellen från frågan jag inte vet hur jag ska relatera till...

I öppna spisen brinner det...

... och värmen sprider sig i vardagsrummet. Jag älskar min öppna spis och lägger väl kanske onödigt mycket pengar på ved säger någon klok människa men speciellt under den mörka årstiden tycker jag att det är så mysigt att sitta bredvid den öppna spisen och bara mysa. Ibland sitter Sniff och Liten Zelda på en pall bredvid och tittar på den tillsammans med mig - det är faktiskt hur mysigt som helst :)

Den senaste veckan har varit full med aktivitet - både hemma, i Storbyn och på nätet. Trots att jag varit sjuk... Det finns ju vissa saker som helt enkelt måste göras, jobb som inte kan vänta, möten som faktiskt kräver ens närvaro. Det är ju ändå så livet ser ut...

Tvätta, stryka... Helt "plötsligt" har jag bara blusar - och de måste ju strykas. Det har blivit en grej att stryka dom på söndagarna då vi har repriseftermiddag/kväll på de programmen som krockat eller vi missat under veckan. Jag har tagit för vana att stryka dom direkt när de kommer ur tvättmaskinen för då håller sig strykningen bättre. 7 dagar brukar innebära 7 blusar - och till det kommer Lillprinsessans kläder som ibland också ska strykas... Jag hatar att stryka! Jag älskar att mangla mina lakan men jag hatar att stryka...

Veckan har väl dominerats av valet i USA... Jag brukar inte vara så politisk här när jag skriver. Det finns så många politiska bloggar och i ärlighetens namn är det inte många jag läser. Många av dom irriterar jag mig till döds på och undviker dom därför. Jag må vara fritidspolitiker men framför allt är jag en människa. En människa som inte är speciellt tråkig... Flera gånger, när jag talat om mitt största intresse förvånas folk, och jag får höra saker som "det trodde jag inte om dig" eller "det kunde jag aldrig gissa". Inte heller brukar de förstå det faktum att jag sjunger... gospel alltså... för min approach är väl inte direkt den mest kristna. Nu är vår gospelkör iofs en ABF-kör och det är inget måste att man måste vara kristen för att vara med (vi har tom några ateister i kören) - huvudsaken i kören är att man tycker om att sjunga och att man kan göra det på gospelvis... Personligen tycker jag att det underlättar att tro på det jag sjunger men det är jag det!

Men valet i USA var det. Jag är överlycklig över att herr Obama vann valet. Jag tror på hans politik och hans värderingar - och det är ju knappast någon nyhet för den som läst den lilla presentationen av mig där jag skriver att jag är röd. Ja, jag är demokrat - tror på alla människors lika värde, att alla ska ges samma förutsättningar oavsett härkomst, sexuell läggning, färg osv osv. Jag tror på ett delat, solidariskt ansvar för de offentliga värdena - för en dag kan det vara jag som behöver hjälp - eller du. Jag tror på ett jämställt samhälle med jämlikhet. Och därför tycker jag det är bra att en demokrat vann det amerikanska valet. Valet i USA ger också en effekt i hela världen - vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att den som vinner valet i USA även ger effekt i Sverige... Och jag är övertygad om att Obama kommer fortsätta ha en bättre effekt än vad Romney skulle ha haft på Sveriges ekonomi. Visst, USA dras med en riktigt nedgången ekonomi just nu men det kommer säkert att ändras men politik tar tid... Politik ger inga quickfix's... det är ett av de fel som människan ofta gör - de tror att förändring kommer snabbt i ett politiskt system - vilket det inte gör. Eller i varje fall sällan... och när det gäller politik så gäller det att ha tålamod...

Under veckan har jag också lärt mig att republikanerna är väldigt dåliga förlorare... Jag har ett antal amerikanska vänner på Facebook, från början var det rena spelvänner men många av dom har jag nu även en mer personlig kontakt med. Många av dom har jag pratat om valet med, speciellt den senaste månaden. Jag lade tidigt märke till att den republikanska skaran var mycket mer defensiv än den republikanska. De har inte heller dragit sig för att idka rent skitsnack och att fara med lögner och tillfixade siffror. Saker jag då rätat upp med hjälp av mina vänner bland demokraterna. När valet så var över blev jag totalt utskälld av en del av dom för att jag hade mage att uttala ett stöd för Obama... But frankly - I don't give a dam. Detta är dock ingenting som enbart jag har drabbats av har jag förstått då jag har flera vänner som drabbats av precis samma... Och om det är så en republikan är i genomsnitt - så gläds jag ännu mer för att Obama, demokraten vann det amerikanska valet...

En annan sak som jag också diskuterat på FB den här veckan går i samma linje som min gästbloggare Jenny skrev om i föregående inlägg. Det lilla faktumet med föräldrar (läs mammor) som medvetet undanhåller barn från deras fädrer. Men även saker som går i linjer med detta - det faktumet att dessa mammor ofta har en hel Socialförvaltning i sin hand. Socialförvaltningar som faktiskt bortser från Barnperspektivet och inte verkar ägna de undersökningar som alla visar att barn som har båda sina föräldrar i sina liv tex har en bättre psykisk hälsa, klarar sig bättre i skolan eller håller sig inom lagens ramar. Man ser en markant skillnad i alla undersökningar som finns angående detta. Detta gäller även barn som har en annan fadersfigur men inte sin egen pappa. Detta går att läsa om inne på Folkhälsoinstitutet. Den här hållningen som Socialförvaltningarna tyvärr bidrar med bidrar till en rättsosäkerhet i Sverige. Men som tur var så ökar rösterna mot detta och vi är många nu som inte tänker tystna i frågan - och vi blir konstant fler!

Andra små saker i veckan som gått... kan ju vara att det nu börjar bli klart med det nya jobbet :) Några få saker som skall fixas till först bara.

Eller det lilla faktumet att jag nu är i en av de svarta klänningarna jag har som slutstation i operation viktminskning :D. En enkel men oerhört effektfull svart klänning. Den andra är jag snart framme på - eller nere i :). En klassisk svart klänning, en tidlös "lilla svarta" - jag bar den på nyårsafton när jag var 25 år och troligen kommer jag att ha den på nyårsafton 2012/13 också! Känns ju inte heeelt fel om man så säger...

Eller... det som mest upptar mina tankar förutom karlar och sex då... haha... nej, inte alls om sanningen ska fram - lyckan och längtan över och till att Storprinsessan kommer hem den till Lucia och ska vara hemma hos mor och syskon i 7 dagar. 7 dagar av rå om :) 7 dagar av att ha alla mina älskade ungar under samma tak. 7 dagar som kommer att innehålla cafébesök, julklappar, krogbesök (tror vi är uppe i 3 ställen vi ska till nu), Stora julträffen med släkten, julbak och julmat. Med andra ord kommer vår julafton inträffa några dagar innan jul i år - men det gör inget för min älskade stora prinsessa kommer ju vara hemma :D

Nej, nu har brasan snart brunnit färdigt och det är dags att krypa ner till värmen i sängen... Aldrig helt fel faktiskt... Fick en låt idag av söta Blondinen - kör den här:

Vi får aldrig...

... tystna!!!

Idag har jag en gästbloggare, en tjej som liksom jag kämpar mot orättvisorna som finns i vårt samhälle vad gäller män, barn och vårdnadstvister.

Varsegod Jenny Hermansson:


Denna text är skriven på av mig, på frihand.
Orden får aldrig tystna!
Kampen får aldrig upphöra!
Får se hur många som orkar läsa igenom det jag skrivit.

Vårdnadstvisternas Sverige.

10% av alla skilsmässor och separationer går fel.
Någon av föräldrarna, ofta mamman, utvecklar en besatthet över att barnen bara ska vara med den föräldern. Detta sjuka ägandebegär och vilja att straffa den andre partern vet ofta inga gränser alls.

Nu går vi mot jul.
Ingen förälder ska behöva föreställa sig att fira en högtid utan sina barn, allra minst jul.
Ändå är detta verkligheten för många (främst pappor) idag.
Vad är det för mening att ha jul, att fira jul, om vi inte får vara med våra barn?
Barnen som är det mest älskade i våra liv, det finaste vi har.
Vad ska man göra med denna högtid?
Ska man bara strunta i alltihop?

Ständigt är tankarna på och saknaden efter våra barn där.
Överallt, följer oss varenda vaken timme och håller oss vakna om nätterna.
Att berövas våra barn är det grymmaste vi kan vara med om.
Det ofattbara, det som bara aldrig får hända, är idag verklighet för många pappor.

Och antalet barn som blir utan en förälder, halva sig själv, bara ökar och ökar.
Konskevenserna av detta möter vi i framtiden.

Myndigheterna tiger, samhället tiger, vänner vet kanske inte ens vad dom ska säga.
Försöker vi med lagens rätt så är det plötsligt moderns rätt.
Varför har den ena föräldern mer sanning i sina ord, enligt det lag och rättsystem som vi trodde att vi kunde lita på? De instanser vi trodde skulle stå bakom oss om vi en dag behövde dem. De sviker.

Papporna känner dessutom ofta skuld, kan felet vara deras ändå?
Bra pappor, som älskar sina barn över allting annat i livet, står och känner skuld.
Hur kunde det bli såhär?
Varför får jag inte ha mina barn?

Och nu kommer julen.
Och hjärtan gråter i tystnad.
Pappor gråter, barn gråter, nya partners gråter.
Hur gör man med julklappar?
Tänk om det man skickar aldrig når barnen?
Hur vet man att det gör det?

Om man bara fick höra deras röst på telefon, men hade man ringt hade man mötts av ett "H*n vill inte prata med dig".
Om människan man en gång höll om ens lyfter på luren.

För som om det inte vore nog med det man fått gå igenom, att förlora den man älskat, och kanske fortfarande älskar, så mycket.
Den man valde att bli pappa tillsammans med.
Man ville ha barnen ihop, väntade barnen ihop, man uppfostrade och älskade dem ihop.
Man investerade år, kärlek, tid och delar av sitt liv i den personen som man aldrig får tillbaka. Den människan var ens trygghet och den man såg sig leva hela sitt liv tillsammans med.
Man var ett par, man hade varandra, man levde ihop med troligen både hus och barn.
Det var hon man hade valt.

Det är en chock och en kris som är stor nog att behöva gå igenom.
Känslor man kanske inte är kapabel att känna igen för någon annan, man valde ju att satsa på just den personen. Och man skaffade dessa underbara barn tillsammans.
Och så händer det som bara inte kan hända. Förhållandet tar slut.
Att ovanpå det förlora även barnen, det borde inte kunna vara en verklighet i Sverige.

Allra minst idag, med våra medier, vår kunskap. Har vi inte kommit någonstans?
Barnen är det bästa vi har, det som betyder mer än livet självt för oss.
Det ska vi inte kunna berövas!

Tyvärr är verkligheten någon annan, jag skäms som både kvinna och svensk.
I våra grannländer har vi kommit längre. Men inte i Sverige.

Vi kan aldrig säga att vi månar om barnens bästa när vi tar ifrån mängder av barn sin ena förälder. Vi kan aldrig säga att vi månar om barns framtid när vi inte grundligt utreder ena förälderns påståenden om den andre, med ett öga fyllt av kunskap om PA - föräldraalienation. Våra barns framtid ligger hos oss.

De är beroende av att vi som förälder inte med svartsjuka och avundsjuka försöker yrka äganderätt på dom. De är beroende av att vi vuxna förstår att de ALLTID kommer behöva mamma lika mkt som pappa! Pappa lika mycket som mamma!

De är beroende av att vi skaffar oss en egen lycka utöver dem och ett liv som inte är baserat på att de bara är våra. Ett barn ska ALDRIG behöva axla en förälders psykiska mående, ett barn ska aldrig fylla tomrum eller kompensera problem som en vuxen kan bära med sig.
Ett barn är ett nytt liv som vi som föräldrar ansvarar för ska få den allra bästa starten för att sedan må bra som vuxen och leva ett bra liv på egen hand.

Hur kan vi ta orden "barnens bästa" i vår mun om vi vill främliggöra eller avlägsna nåt så viktigt som en förälder ur dess liv?
Det kan vi inte! För då har vi inte barnens bästa för våra ögon!

I Sverige lever många barnlösa pappor.
Ett liv i sorg, saknad, mörker och ett dåligtmående som för de flesta inte ens går att greppa.
De har berövats det de älskar mest av allt på jorden. Sina barn. Bra pappor berövas sina barn, barn berövas bra pappor och halva deras existens smutskastas av det enda de har kvar. Mamman.

Nya kvinnor nekas vara bonusmammor, kvinnor som försöker hålla ihop sin man med alla krafter de har. Kvinnor som inte är några centrala offer, men som är kämpar i mörkret som ofta helt glöms bort.

Sverige har många offer. Jag hoppas att du inte är en av dem, som tvingas möta julen om knappt 7 veckor utan det bästa i ditt liv.
Men för många är detta verkligheten.
Sänd dem en tanke i jul.
Sverige blöder.

Jenny Hermansson 2012-11-07

Det är ju så roligt...

... att bli sjuk igen... inte alltså :(

Jag hatar hostan som sliter i bröstet... eller huvudvärken som sitter som en krigshjälm från andra världskriget över huvudet - klong låter det allt som oftast också... Nej, det är inte kallt här inne, 22 grader är inte kallt men min kropp tycker det är minus 15 - minst vill säga... men i min kropp är det närmare 40 grader...

Så - hur mår du själv?

Idag har varit en dag för funderingar. Funderingar av mest skilda slag till råga på allt... Det finns mycket i livet som det ska funderas över. Mycket som ska hinnas med. Mycket man vill hinna med och satan så mycket som missar...

Jag har gjort många saker i mitt liv som jag kan ligga på ett bilflak och se tillbaka på. Jag har flera saker som jag gjort än saker jag önskat att jag gjort. Och det är jag rätt stolt över. Det finns saker jag ångrar att jag gjort - har vi inte alla det??? Jag skulle ljuga rätt stort om jag säger att det inte finns saker i mitt liv som jag ångrar - men jag står ändå alltid för att jag gjort dem. Varför skulle jag inte göra det liksom? Det finns definitivt saker som jag kan tänka just "jag fattar inte att jag gjorde det där" - men det är ändå väldigt få saker som jag ångrar att jag gjort... 

Jag är spontan - okej, på både gott och ont skall väl tilläggas. Det gör mig lite tokig så där... men jag är hellre lite tokig än att vara skogstokig eller tråkig. Att vara spontan innebär ibland att jag dansat på ett eller annat bord, en scen eller två eller haft huset fullt med folk efter att diskot stängt. Det innebär att jag har tagit kontakt med människor på internet - innan mina vänner ens visste vad det var för något. Det innebär att man ibland hoppat i galen tunna... men har jag gjort det - ja, då har jag gjort det. 

Jag har legat i en båt som drivit vind för våg och tittat på stjärnorna... Jag har gjort det ensam och jag har gjort det med sällskap. Det är mysigt att göra det. Jag har grillat med vännerna på stranden mitt i natten, sjungit och spelat gitarr, skrattat och gråtit. Träffat och slutat träffa människor. Gjort val som varit mina egna...

Jag kallar det för att leva och vara sann mot mig själv... Just nu vill jag ligga bredvid en speciell person och lyssna på nedanstående låt - men det går inte för jag är sjuk och den speciella personen är inte här...:

JAAA! SATAN I HELVETE!!!...

... skriker hon helt plötsligt när vi sitter och chattar!

Jag vet vad hon gör - samtidigt som vi pratar sitter hon och kollar på fotboll. Hjärtelaget leder serien men dock bara med 4 poäng och naturligtvis vill hon att de två lag som idag spelar ska få oavgjort eftersom att de ligger båda två på samma placering bakom favoritlaget. Hennes hjärtesport är fotboll medans hennes mors är ishockey. Jag är en total sucker för hockey...

Det började när jag var liten... Jag vet inte hur liten jag var men jag var nog inte så stor. Vi hade flyttat från Helenelund i varje fall och bodde i Tureberg och dit flyttade vi när jag var 8 år och min äldsta bror 16 år - i varje fall vad jag kommer ihåg men det kan också ha varit när jag var yngre. Det jag med all säkerhet minns är att när jag gick i 3:an och sprang igenom en glasdörr, kom med blodet rinnande från höger arm, så hade pappa, bröderna och deras vänner precis kommit hem från en träning eller match. Alla som satt där blev lika chockade - vad nu? Hade lilla maskoten skadat sig?

För det var det jag var - jag var lagets maskot. Laget var SAIF'en - Sollentuna Allmänna IdrottsFörening - startat av min far och Uffe för att deras söner skulle få spela hockey. Där vi bodde i Sollentuna fanns bara ett lag och där var det redan knökfullt så det startades ett nytt. Träningarna hölls på Vallen, precis som hemmamatcherna.

För det mesta var jag med på matcherna, men även träningarna ibland. Båda bröderna var med - Mini var målvakt och Ärtan var forward. Mini var grym med plockhandsken men en urusel skridskoåkare medan Ärtan var, i sin lillasysters ögon, en gud på skridskor och med pucken. Han hade alltid nummer 9 på ryggen, en röd hjälm och fram på hjälmen stod det "Mors baby" med stora bokstäver. Det var någonting som retade motspelarna när denna 182 cm långa, rätt stora, ljushåriga på skridskor hade en hjälm som det stod "Mors baby"... Som beundrande lillasyster tyckte jag det var rätt grymt...

Faktum var att jag älskade att följa med på de här matcherna. Det var inte bara grejen med att jag var lagets lilla maskot - det var att jag älskade spelet i sig. Men det är fel att säga älskade för rätt epitet är älskar. Klart att det var roligt att vara maskot - det var ju som att ha typ 15 extra storebröder :). Speciellt bröderna Karlsson och Kjelle som ju hängde med brorsorna mest varje dag. Minst en gång  i veckan under hockeysäsongen hängde jag således vid rinken och kollade ishockey tills jag 14 år  - antingen hemmamatch eller bortamatch... Jag brukar säga att jag växt upp på hockeyrinkarna runt om norra StorStockholm. Efter att jag och föräldrarna flyttat ut till ön hände det att vi for in och kollade...

Var det sommarhalvår så spelade bröderna fotboll och där var det ombytta roller - Mini spelade ute och Ärtan var målvakt. Laget var HIK - Helenelunds IK. Fotboll var inte alls lika roligt som ishockey och jag ville inte följa med på de matcherna så mycket. Det roligaste med fotbollen var väl Maraccas cup som spelades i maj (?) där det gällde för spelarna att dricka så mycket öl som möjligt under cupen... :P. Nej - mamma och pappa var inte med på den cupen men lillasyster fick minsann ;). Det här med att brorsorna spelade både hockey och fotboll samt diverse andra sporter var vansinnigt roligt men kunde även vara rätt störande ibland - för alla visste ju vem man var... Nästan ingen vågade vara elak för var man Ärtans och Minis syrra så var man helt tabu för dom vågade ingen råka ut för... Och det hängde kvar (men i andra lägen): När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till Sollentuna, bodde hos mormor och morfar och jobbade på Konsum i Kista Centrum. Ibland hände det att jag gick ut på krogen i Centrum och tog en öl och ja, jag och äldsta brodern har liknande drag och definitivt ett efternamn som inte är det vanligaste... Den vanligaste frågan jag fick var "Är du Ärtan och Minis syrra???" - och det hände ju att när man sagt ja att de helt enkelt sa "att dig vågar man väl knappt prata med för man vet ju hur beskyddande dom är...". Och ja - dom var beskyddande och skrämde bort alla eventuella pojkvänsprospekt snabbare än snabbt... Ärtan var det länge..., och de gånger vi varit ute tillsammans i vuxen ålder och han känt den jag pratat med så kommer det med istappar i rösten att "det här är min lillasyster"... Han är ju bara för söt min Big Brother...

Men hockey var det ja - jag kommer än idag ihåg min första hockeymatch på Hovet, jag var nog runt 8 år: Det var Djurgården mot Västra Frölunda och på den tiden var jag en liten Indian. Har ett foto på mig från då jag är runt 4 år då jag har en jättefin supportertröja på mig för Västra Frölunda - men då, när jag var liten och som alltid varit pappas prinsessa så var jag ju mer Indian för att min far var det. Men där på Hovet bytte jag helt plötsligt lag och blev Djurgårdare. Men egentligen var det nog så att jag var både Indian eller Djurgårdare för att pappa eller brodern var det. Mini var ju familjens avfällning - han var ju AIK:are (och det kommer jag aldrig att bli)... När det gäller mig och ishockey på elitnivå så har jag bytt lag 2 gånger - av ren och skär beundran faktiskt. Djurgården var mitt lag till jag var runt 30 år - då klev Skellefteå AIK in på banan i mitt liv och jag fylldes för varje säsong mer av beundran för deras bedrifter och kämparlust att ta sig tillbaka till Elitserien och de blev bättre för varje år som gick. Hur det kom sig att jag som bodde i Norrtälje helt plötsligt lade märke vid detta lag var ju att jag var gift med en fd Skelleftebo och det fanns andra i den familjen som var SAIK:are.

Idag är jag en total SAIK:are - och det är av ren och skär beundran faktiskt. Det som var när jag var mindre var nog mer för att få gå på hockey... Nu är det för att det sitter i hjärtat - där det ska sitta :).

Innan jag flyttade här ifrån för X antal år sedan brukade jag gå på Sportcentrum för att kolla på ett av våra lokala lag. Jag var nöjd typ bara jag fick se hockey - sen var min bror tränare för ett av lagen som låg i samma serie (nu har brodern bytt lag att träna och spelar inte i samma division...). Jag följer hockeyn på tv så gott det går - måste ju hålla koll på mitt lag. Men det har varit så mycket med livet de år som gått sen jag flyttade tillbaka hit upp så det har inte blivit av att jag gått iväg till någon match men nu ska det bli ändring på det! Jag har saknat att se själva spelet, höra skridskotagen, pucken slå mot sargen och se glöden... Samma vän som jag brukade gå och kolla på som spelade i det ena lokala laget, spelar nu i det andra av stadens lag och som jag sagt förut - det är mycket roligare att kolla om man känner någon än om man inte gör det... Så nu blir det hockey igen och jag tycker det är så synd att jag inte hade cash nog att gå och kolla på matchen då SAIK spelade mot AIK - men förhoppningsvis blir det fler tillfällen...

För övrigt - när jag kom gående i hallen såg jag att missarna lekt i garderoben och något rött ramlat ut. Det är min garderob för kläder men på hyllorna ligger sånt där som jag inte vill bli av med, alltså minnessaker. Något rött låg på golvet och jag tog upp det... Jag undrar om det är jag som har en liten, liten SAIF-tröja kvar??? Vem som hade nummer 4 har jag inte en aning om men det var väl någon söt pojke man var "lillasyster" till...:

...och hur många gånger tror ni jag har hört den här från omklädningsrummet:

Och varje gång jag hör den minns jag hur jag satt i trappen på Vallen och lyssnade på sorlet, kände lukten av hockey och bara mös efter en vinst eller var deppad över en förlust...