Manifestation...

för att få Migrationsverket att ändra sitt inhumana beslut att utvisa 2 syskon till Irak... Ja, mitt i det allvarliga var det en mycket trevlig tillställning. Väldigt bra musik och mycket engagerade talare. En av talarna var SSU Norrtäljes ordförande Fredrik. Han höll ett väldigt bra och engagerande tal om vikten av att man inte utvisar 2 ensamkommande barn som inte ens vet om deras föräldrar lever. Barnens far är en journalist som kritiserat regimen i Irak och efter noga övervägande beslöt modern att skicka sin yngsta barn till Sverige. Tänk att behöva ta ett sånt beslut? Kan inte tänka mig något värre...

SSU Norrtäljes ordförande Fredrik talar

Idag är flickan, Masarra, 16 år gammal och hennes storebror Cristian är 18 år. Masarra går i 9:e klass här i Norrtälje, en tjej som vet vad hon vill och som har toppbetyg. Cristian går på Samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och spelar fotboll varje ledig tid. Han är tydligen ett riktigt fotbollslöfte och väldigt engagerad i samhället vi lever i. De bor hos en fosterfamilj här i grannbyn och där vill de stanna. Det är nu 4 år sedan de kom till Sverige...

Migrationsverket anser att Cristian nu ska kunna ansvara för sitt uppehälle i ett land de inte kan något om - som inte är deras land. De vet inte om föräldrarna, syskon eller övrig släkt lever eftersom att de inte har haft någon kontakt med dom sen de lämnade landet. Bagdad, som de ska utvisas till är av FN ansett som en mycket osäker stad och Irak i övrigt som likadant. Det dör över 100 personer i veckan i olika stridigheter och merparten av dom är civila offer. FN anser definitivt att barn inte skall utvisas till detta land då många av dem blir tvångsrekryterade till barnarméer, hamnar i trafficking eller barnprostitution. Dessa barn har ingen som helst säkerhet, inget hem, inget socialt nätverk.

Vi var många på Stora torget, det var helt bystat med folk. När det var över hade många talare talat och många tårar runnit. Namninsamlingen hade ökat till över 1000 underskrifter under dagen.

För ca 25-28 år sedan var det ett par andra barn som skulle utvisas från Sverige och då engagerade hela bygden sig också. Vi som gick på gymnasiet ockuperade vårt gymnasium och sov i matsalen och lektionssalar. Vi uttalade oss på nyheterna, vi genomförde manifestationer och demonstrationer. I bakrutan på min bil hade jag ett stort plakat med riktat budskap. Till slut fick barnen stanna i Sverige - och det är en av orsakerna till att jag aldrig har slutat engagera mig för dom som är i underläge i vårt samhälle. Varje människa kan göra en skillnad, man måste bara våga tro på människans och sin egen förmåga!

Efter demonstrationen gick vi och kollade på kläder, träffade älsklingen... Det har av olika orsaker fallit sig så att vi inte har kunnat träffas på ett tag men idag träffades vi en snabbis. Så underbart skönt det var att få krypa in i hans famn, få den lilla pussen på nacken och känna hans doft igen :). Fortsatte att kolla på kläder och hittade efter mycket om och men två snygga blusar som jag köpte. Återigen på avdelningen jag fortfarande inte har lärt mig att jag hör hemma på och i helt "fel" storlek... Fel men ändå rätt :D...

Nä, nu är det slut med allvarligheterna för idag - nu är det party som gäller :D... Den här låten lär med all säkerhet spelas ikväll... Vi är många som aldrig glömmer Ebba Grön, Thåström eller Imperiets spelningar i Roslagen som inträffade när vi växte upp:

Jihaaa!...

... vackeröga on the loose!

Jazzfestivalen är nog det enda tillfället då jag faktiskt går ut ensam på krogen :) Det behövs liksom inget sällskap... Att njuta av musiken är verkligen nog och man träffar alltid på någon som man känner men även de man inte känner. Synd bara att män ser ensamma kvinnor som lovligt villebråd... eller nä - de verkar se alla kvinnor som lovligt villebröd... ::P

Kvällens stora begivenhet var nog i varje fall jazzen på Stället. Kommer fanken inte på vad de heter men jag har lyssnat på dom på varje jazzfestival som jag varit på - och det svänger som tusan. Håller man på med musik på det sätt som jag gjort i alla år blir man "hög" på musiken och det blev jag ikväll... ölen får ursäkta men den uppfyllde inte sitt "löfte" om berusning i varje fall...

När musiken tog slut på Stället gick jag istället över på G, där var det inte jazz utan istället det grymmaste bluesbandet jag hört på länge... Det var där jag blev kallad vackeröga, sötnos och fick höra "jisses, vilket vackert leende du har och glittrar dina vackra ögon alltid lika mycket"? Men herre gu... Det verkade vara lokalmästerskap i urusla raggningsrepliker... Det grymma bluesbandet spelade sån där riktigt tunggungsblues och det blev en hel del dans med diverse människor.

Snackade med Patrik, barmästaren, en gammal kompis sen förr... Det var länge sen vi hängde på Stadt och kollade på karlar tillsammans. I kväll var han mest arg på sakernas ting och ville "skjuta" alla... utom lilla mig <3... Innan jag åkte hem tog jag en sväng runt stan men kände att "nej, nu är all bra musik slut så då är det bara att ge sig av hem - det är en dag i morgon också"... Snackade med några speedwayfans och fick ett telefonnummer till chauffören om jag behövde svarttaxi någon gång.... Valde dock att ta en riktig taxi hem och åkte med min gamla chef så den resan blev som vanligt till halva priset :))

I morgon är det manifestation mot Immigrationsverkets inhumana beslut att utvisa två föräldralösa barn till Irak. Eller vänta, först är det jazzparaden genom stan som jag alltid går i. Sen är det manifestation innan det är dags att åka hem för att göra sig i ordning för kvällens stora begivenhet - Nostalgiträffen...

Jisses vad jag ser fram emot morgondagen :D

Natti, natt - suss gott!

Den kommande helgen...

... blir nog sommarens händelse - än så länge kanske man ska säga...

Den började ju igår med tjejkvällen med fotboll på Stället...

Ikväll kör Jazzfestivalen igång så det blir till att glida runt och in på stans krogar och lyssna lite här och lite där. Kanske lite längre än där eller där... Det brukar liksom ge sig själv :) Jazzfestivalen har jag varit på flera gånger, till och med uppträtt på den och den ger mersmak. Staden invaderas av musiktokiga människor från alla väderstreck och även de inhemska borna verkar gå man ur huse. Barnen är i tryggt förvar hos farmor i Skellefteå :)

I morgon efter att ha piggnat till, varit och matat missarna är det dags för helgen nästa begivelse, som nog blir en kombo av två olika saker som det ser ut just nu. Först är det den stora nostalgifesten. En grupp som uppstod på Facebook utvecklade sig att bli en nostalgiträff på ett av våra "gamla" uteställen. Vi som kommer är nog födda på 60-talet och början av 70-talet. Mopstävling, musik vi diggade till på Storholmen och den dricka eller rättare sagt sprit vi drack på den tiden...

Hur i hela sjutton fick man i sig Kir? Eller Tirnave? Citrongin?... och allt vad det nu var... jag som aldrig varit en sucker för varken vin eller sprit hoppas på att det finns någon "gammal" hederlig öl för mig att dricka. Det kommer hur som helst bli "hur kul som helst"... har längtat efter denna fest i flera månader nu :D. Problemet är att det är ett grymt bra bluesband på ett av ställena i stan så det lutar väl åt att det blir någon slags kombo... eller inte...

Kul som fan!!! Kommer det att bli hur som helst.

Parrty, parrty.... parrty,, parrty!!!

Jahapp nr 3....

... (äntligen...) den sista kommenteringen... På inlägget "Den största... lögnen av alla serveras nog fane mig av kvinnor" inkom denna oerhört chicka kommentar:

"Sök hjälp!! Men det är försent förresten!! Du är bortom all hjälp"

Nu kan jag ju nästan säga: som vanligt en anonym kommentar... Personen i fråga måste ha oerhört svårt att stå för sina egna åsikter och kommentarer, annars gör man de ju inte anonymt. Riktigt fegt är det men men, en del personer är ju sådana att de har åsikter som de inte vågar stå för i förlängningen.

Själv kommenterar jag alltid i mitt eget namn, även om jag lämnar en kommentar som inte är speciellt fördelaktig, har jag en åsikt så står jag för den.... Jamen visst - för fan vad jag är bra!

Nu har jag tillbringat hela morgonen med att försöka klura ut vad det är jag ska söka hjälp emot? För att jag är allergisk mot lögner? För att jag inte pratar skit om mina barns pappor? För att jag inte förhindrar umgänget mellan mina barn och deras fädrer? För att jag väljer att skydda dessa människor mot denna (i mina ögon) rätt falska människa? Alla dessa saker är ändå rätt självklart för mig att tycka eller inte göra. Det borde det vara för de flesta människor...

Är det att jag av erfarenhet träffat på människor som inte står för det dom sagt? Att man har suttit där och blivit anklagade med lögn för att man tröttnade på lögnaren och sa vad som verkligen sagts och valde att avpolletera människan ur sitt liv? Eller att man ryckte på axlarna och var ärlig och sa vad man sagt om någon eller något, troligtvis i affekt? Eller för att jag redan i förväg visste att den personen jag pratade med troligtvis skulle glappa om det man sagt, försökt få bort allt den själv sagt och få mig att framstå i dålig dager? Och då alltså sparat konversation, mail, sms,, spelat in samtal eller faktiskt haft högtalaren på på en telefon så att andra hört vad som sagt...

Det är ju rätt så skrattretande egentligen men ändå oerhört tragiskt för det är ju oftast de personer som lämnar den typen av kommentarer på den typen av inlägg som känner igen sig så väl att de nu bara "måste ge igen..." och så skriver de något de tror att man ska bli ledsen eller arg av... jag vet inte - jag är så långt ifrån ett sånt beteende som man kan komma.

Nu är det så att jag blir varken ledsen eller arg. Jag rycker mer på axlarna och inser att där sitter en människa som troligen känner sig träffad. Som vet att den gjort fel eller tyckt att den gjort rätt men som är så feg att den inte vågar stå för det den sagt. Tycker ärligt synd om den person som känner så.

För man kan ju i ärlighetens namn inte tycka att det är fel att man som jag (och många andra) gör allt för att mina barn ska ha kontakt med sina pappor och sin släkt på pappans sida? Jag bjuder hem barnens farmor och hon sover över. Jag har kört och hälsat på farfar och farmor, farbröder, fastrar och kusiner med mina barn - bara för att jag tycker att det är viktigt för mina barn, den kontakten är viktig. Jag har släppt iväg mina barn till andra sidan jorden för att de ska träffa sin pappa men även kört många mil kors och tvärs över Sverige för att lämna mina barn. Jag vägrar konsekvent att snacka skit om mina barns pappor till mina barn - men jag svarar på frågor och deras undringar om deras pappors beteenden. Jag kan säga till mina barn att de val dom gjort anser jag inte vara rätt men jag säger det rakt upp och ned och jag står för att jag gör det.

Eller är det så att personen tycker att jag visst ska ta kontakt med dessa personer som personen i statusuppdateringen fört bakom ljuset genom sitt falska beteende? Utan att tänka på konsekvenserna för att jag skulle göra det? Det skulle ju innebära att jag medvetet sårar dessa personer - och det vill jag inte för jag anser att det är helt okej människor som är värda att leva ett bra liv. Eller är det papporna i denna fråga jag ska kontakta och tala om att "modern sagt det och det" om den ena, och "det och det" om den andra? Då blir ju troligen effekten den att barnens nuvarande kontakt med fädrerna skulle bli sämre eftersom att moderns ilska i detta läge nog tyvärr skulle gå ut över barnen...

Som sagt var, jag har lite svårt att förstå vad jag ska söka hjälp för... Sen kommer meningen "Det är försent förresten"... Försent för att söka vård för något som jag inte vet vad jag ska söka för? Hm... hur ska jag klura ut det där? Till slut så avslutas det med meningen "Du är bortom all hjälp"... Öhhh? Nu blev jag ännu mer förvirrad... Nu ska jag söka hjälp för någonting jag inte vet vad det är men jag är bortom all hjälp...???

Bortom all hjälp för vad? Att jag väljer att vara ärlig mot mina barn och min omgivning? Att jag står för mina åsikter och tycker att det är fel att ljuga? Att jag tycker synd om den person som är så bitter mot sin omgivning att den måste ljuga om hur sanningen faktiskt ser ut? Eller är det för att jag flertalet gånger valt att vittna i rättegångar om ett bedrägligt uppsåt? Nej för den delen, det var ju inte på tapeten i inlägget... Filosoferar vidare, för det stör mig att jag inte kan förstå vad det är jag ska söka hjälp för men som det är försent att söka för... Jag har ingen sjukdom som det är försent att söka för, jag har ju redan kontakt med vården angående de sjukdomar jag har. Jag är friskförklarad från min cancer sen 3 år tillbaka. Jag hade supervärden senaste provtagningen, ett blodtryck på 105/55 (för lågt) och så vitt läkarna kunde se hade jag inga andra sjukdomar.

Jag är väldigt omtyckt bland mina vänner och när man ser på de senaste kommentarerna jag fått om mitt utseende både på Facebook, bloggar och i levande livet så ser jag ju absolut inte fel ut :). Jag har inga polisanmälningar på mig men jag har gjort några själv. Jag får ändå rätt ofta höra av misshandlade män och kvinnor att jag är ett enormt stort stöd för dem och en av dem som helt nyligen tänkt ge upp kampen om 2 älskade barn och lämna dem i moderns vård, trots att han vet att hon trycker ner dom, misshandlar dom psykiskt men även är fysiskt mot dom, valde efter en hel natt av prat att ringa sin advokat och be henne riva pappret om vårdnadsöverksivandet. Sånt gör mig så oerhört lycklig för den delen. Att modern till hans barn är vansinnig på att jag, en kvinna, är "förrädare" som tagit det andra könet i försvar skiter jag verkligen högaktningsfullt i. Jag blir också oerhört stolt när ett barn jag har haft kontakt med som blivit utsatt för PAS faktiskt gått emot en förälder som medvetet förhindrat umgänge, tagit kontakt med den andre föräldern och till sist sett att "det som boendeföräldern sagt var på intet sätt överenskommande med sanningen"...

Så... vad är det jag ska söka hjälp emot som det är försent att söka för?

Tyvärr är den enda slutledningen jag kan komma till att bakom dessa ord sitter en människa som antagligen är rätt feg. Som inte vågar stå och säga saker i sitt eget namn och som nog känner sig påkommen med att "helvete - det är nog mig hon skriver om". Det är det med all säkerhet inte alls - men personen känner det nog så. Jag skulle kunna skriva inlägg efter inlägg som denna personen nog skulle kunna känna som ett hot... Vilket tyvärr, vilket bär mig emot att säga, visat sig ofta vara kvinnor som utövar PAS... eller som ljuger om och för sina vänner. Som faktiskt är en falsk, bitter människa - en energitjuv helt enkelt. En person som medvetet ljuger och förändrar sanningen så att den ska passa dess eget syfte... En av de människor jag alltså träffar på i mitt arbete för att stärka personer och barn som farit illa i förhållanden eller familjer... En rätt tragisk människa med andra ord som nog skulle må rätt bra av att rannsaka sig själv och nog i ärlighetens namn söka terapi för att komma till konsensus och lära sig att hantera sin egen ilska och osäkerhet... Jag vet ju inte för jag känner ju inte människan över huvud taget för den typen av personer ingår då inte i min bekantskapskrets...

Det enda jag är säker på är att jag skiter fullkomligen i vad denna nog rätt patetiska människa säger. Det är inte ofta jag skrattar någon rätt i ansiktet - men denna gång skulle jag ha gjort det. Jag vet precis vem jag är och vad jag är värd här i livet, jag vet att jag är snygg både på utsidan och insidan och att ingen har förmågan att trycka ner mig genom sådana här inlägg. De rör mig inte ryggen helt enkelt, inte på ett negativt sätt i varje fall. Det det gör är istället att de stärker mig i min övertygelse om att det engagemang jag alltid har haft för de svaga i samhället, de som ligger i underläge, är helt rätt. Det stärker mig att fortsätta tala sanning, de stärker mig när jag faktiskt väljer att tala om sanningen för en baktalad person, när jag kramar om den misshandlade mannen eller torkar det kränkta barnets tårar. Det stärker mig något så enormt!

Med andra ord vill jag säga tack! för din kommentar. Den hade nog inte den avsedda verkan du förväntade dig men den ger mig ett stort, vackert leende på läpparna...

Jahapp nr 2...

... fortsätter att kommentera i inlägg...

På inlägget "Okej - jag tycker verkligen inte om det" kom följande anonyma kommentar in:

"Vad får du allt ifrån, du är inte riktigt frisk"...


Inte så svårt - det handlar bara om att läsa och förstå vad det är man läser. Ett riktigt bra lästips för föräldrar är just den mycket väl ansedda och respekterade danske familjeterapeuten Jesper Juul's böcker. Speciellt böckerna "Här är jag - vem är du" och "Ditt kompetenta barn". Eller rättare sagt - alla hans böcker är väldigt läsvärda.

I en familj har man ett samspel mellan barn och vuxna. Däremot har en del föräldrar en tendens till att inte se felen de själva gör. Man tänker inte på att barn hör och tar till sig. En del föräldrar använder samma språk mot sina barn som de gör mot vuxna. När man träffat barn som fått höra de vuxnas bråk förstår man verkligen hur mycket de hör och hur mycket de tar till sig. Barn har inte lärt sig det sociala samspel som finns mellan vuxna och de ser inte skiljelinjerna, har ofta svårt att förstå vad som är rätt och fel och de börjar till slut anamma de vuxnas beteende. När man träffar barn som blivit tilltalade på samma sätt som en del vuxna tilltalar andra vuxna förstår man hur mycket barnen skadas.

Barn är lojala varelser och älskar ofta sina föräldrar väldigt mycket och vill inte behöva "välja" förälder. När ett barn blir kränkt av oförståndiga ord från sina älskade vuxna slutar de inte älska sina föräldrar utan de klandrar ofta sig själva. Söker ofta felen hos sig själva och många barn tappar respekten och kärleken för sig själv. Att sitta och prata med barn som levt i sådana förhållanden är riktigt beklämmande. Det finns små 3-åriga flickor som får tendenser att börja skära sig själva i armarna. Det finns små 4-åriga flickor som utvecklar anorexi för att en vuxen kränkt dom med ord om deras (troligen) helt normala vikt. Pojkar som dunkar huvudet i väggen för att dom inte vet hur de ska sortera intrycken. Ja, naturligtvis är detta inte könsbetingat utan det kan givetvis vara tvärtom.

Ett barn som "blir inslängt i sitt rum", taget hårt i armen och utskälld av en förälder tycker till slut inte att beteendet är fel - och utvecklar samma typ av beteende. Det har ju blivit sanktionerat av den som är satt att uppfostra barnet, vara den goda förebilden. Ett barn som lever i en tillvaro där skrikande med hårda ord, hot om slag, hot om att en annan älskad förälder kommer med åtgärder, blir slagen själv lär sig att det beteendet är helt okej. Den vuxna förebilden som ska lära ut att detta beteende inte är rätt - är ju den som gör det. Med andra ord anser barnet att det är rätt... och det är "bevisat" att barn tar efter den miljö de kommer ifrån, eller rättare sagt - en del gör det, andra förstår av sig själva att något är fel.

Idag finns väldigt mycket att läsa om detta, både i bokform och på internet. Och i flera år har jag läst om detta, tagit till mig av det. Rannsakat mig själv för att se vart jag själv är i allt detta. Barnen säger att en av mina bra kvaliteter är att när jag blivit arg alltid säger förlåt och att vi pratar igenom varför vi blev arga. Men mest har jag lärt mig i alla de samtal jag har haft med barn som levt i svåra situationer. Jag har lyssnat till barn som fått lära sig att de är dumma av sin förälder. Som gång efter annan blivit inslängda i sina rum för att de börjat bråka med ett syskon eller förälder. Jag har sett deras tårar, jag har torkat bort dem från kinderna.

Jag har pratat med föräldrar och försökt få dem att förstå att "felet" ligger inte hos barnen utan hos dom själva. Jag har varit ärlig och talat om för dom att om dom är aggressiva mot sina barn tar barnen efter. Jag har förklarat att de hårda orden de använder till vuxna men även i viss mån till barnen, anammas av barnen. Det är hårda sanningar att ta emot för en förälder och de allra flesta värjer sig i början mot att se det. Man vill inte se att det är jag själv som kränkt mitt barns medvetande, att det är jag, som oftast älskar mitt barn över allt annat - som faktiskt gjort barnet illa. Jag har tröstat gråtande föräldrar som blivit helt förkrossade när sanningen gått upp för dom och jag har funnits som bollplank för att komma ut ur ett dåligt beteende. Jag träffar idag på stan vuxna barn som jag funnits där för, pratat med, tröstat när en vuxen behandlat dom illa och som berättar för mig att jag var deras stöd och att jag gjorde en förbättring för dom. Jag träffar även föräldrar som tackar för att jag öppnade deras ögon och fick dom att se vad det var som inte var okej...

Men jag träffar också på dom vuxna som vägrat att se... tyvärr hänger dessa föräldrars barn ofta i gängen på stan, utan utbildning, utan jobb. Mer än 1 har suttit i fängelse på grund av en olaglig händelse. Inte alla - men dom finns. Tyvärr... Andelen anmälningar till landet socialnämnder om missförhållanden i hemmen angående barnen ökar i vårt samhälle och familjerätter och domstolar tar idag stor hänseende till de berättelser om dessa missförhållanden vid vårdnadstvister och både mödrar och fädrer får se sig slagna av lagen i olika form. Fler föräldrar får gå i terapi och lära sig att vara goda förebilder för sina egna barn och fler och fler utredningar görs inom detta område. Kränkningar mot barn skiljer sig inte mot kränkningar mot vuxna men barnen är så oerhört mycket er känsliga.

Så, svaret på frågan blir alltså: Jo, jag har läst mig till det. Jag har kursat om det. Jag har levt mig till det. Jag är långt ifrån ensam om att tycka det och inte ensam om att träffat dessa barn. Jag är för den delen fortfarande vän med mannen jag satt bredvid (som har jättegulliga barn som till slut fick sitt stadigvarande boende hos fadern då modern ansågs utsätta sina barn för psykisk misshandel men även till viss mån fysisk). Så med andra ord vet jag vad ett sånt beteende kan leda till i förlängningen.

Frisk? Kronisk sjukdom är ju i och för sig rätt jobbigt att ha men senaste besöket hos läkaren visade mina prover att allt är okej i kroppen. Jag äter mina mediciner som jag ska, jag går ner i vikt, jag skrattar och ler och lever ett rätt bra liv utan stora sorger... Så jo, jag kan nog säga att jag är frisk. Kuratorn jag pratar med då det är väldigt jobbigt att leva med en kronisk smärtsjukdom anser att jag inte behöver komma tillbaka mer eftersom att nu är det mer som två gamla vänner som träffas. Jag har inga psykiska problem utan har rätt stor koll på min omvärld och vart jag befinner mig i den.

Det är sommar och jag bor på rätt kust och har sol nästan varje dag. Jag påtar i min trädgård och väntar på att mina bär ska bli mogna så att jag kan göra sylt och saft. Jag har en oerhört rolig semester att se fram emot, som ska tillbringas med nära och kära.

Men tyvärr måste jag nog säga att jag blir rätt bedrövad av denna kommentar då jag tidigare träffat på denna typ av kommentarer och de är ofta gjorda av föräldrar som drabbas av dåligt samvete när de läser det jag skrivit. De ser ofta sig själva i det hela. Den liknar de kommentarer jag fått av de föräldrar jag suttit och samtalat med och de barn jag tröstat... Om så är fallet säger jag bara - läs Jesper Juul's böcker, sök på internet, var inte rädd för att ta till dig det du läser och försök se din egna roll. Det är aldrig för sent att starta en förändring av sitt beteende...

För det kan väl ändå inte vara så att den som givit den anser att det är rätt att kränka sina barn???

Jahapp nr 1...

... då var det dags igen... För vad? Ett gemensamt svar för kommentarer som kommit in... Börjar med kommentar nr 1, Fortsatta förändringar:

"Du är inte klok!"... Tja, vad ska man säga? Listan över fetmarelaterade sjukdomar kan göras lång och innehåller många allvarliga sjukdomar. Förutom diabetes typ 2 ökar fetma också risken för bland annat högt blodtryck och höga blodfetter, samtliga kända som riskfaktorer för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar.
Förutom dessa finns också gallsten, fettlever, höftledsartros, astma och snarkning med andningsuppehåll.  Fetma ökar också risken för cancer i livmoder, äggstockar, bröst, prostata, matstrupe, tjocktarm, njurar, gallblåsa, lever och bukspottskörtel. Så vad är det jag inte skulle vara klok över?

Jag har en sjukdom som heter Morbus Dercum eller det latinska namnet Adiposis Dolorosa men på svenska kallas det också för fettvävsreumatism. Detta innebär bland annat att fettcellerna får inflammationer och blir således förstorade. Av någon orsak som läkarvetenskapen inte förstår ökar vikten oavsett hur lite man äter och nu, när jag har kontakt med flera personer som har Dercums, har jag förstått att det inte bara är jag som varit med i Viktväktarna och gått upp i vikt av deras mat. Det tydligaste uttrycket för Dercums är just en väldigt kraftig övervikt som är mycket svår att bli av med men även inflammationer i de stora muskellederna, ont under fötterna, huvudvärk, neuropati, sömnsvårigheter och en hel radda andra problem. Reguljär, vanlig gymträning förvärrar problemen då man räknar med att träningsvärken som man alltid får, oavsett hur vältränad man är, är ca 10 gånger värre än för människor som inte har Dercums. Det är inte bara jag som kallar den för "sjukdomen från helvetet". Det är en kronisk sjukdom som förvärras med åren, så många som 80% beräknas hamna i rullstol förr eller senare. Till detta hör även att det inte finns någon medicin att ta bort symtomen eller bota sjukdomen med och smärtstillande fungerar ofta bara till halv effekt. Några av oss blir hjälpta av Efedrinhydroklorid, ett dopingklassat medel som ökar syreupptagning, tar bort en del av smärtorna på grund av att man inte känner dem men det har även, på en del av dom som får den "vanliga" lindringen även en effekt på vikten. Det innebär alltså att jag äter ett dopingklassat medel på recept, med andra ord helt lagligt.

Jag har också sviter efter en motorcykelolycka och förslitningar på båda höfterna, höger höft är något snedställd efter olyckan vilket gör att jag belastar snett. Höger knä har ingen yttre meniskel, man har flyttat ledfästet för knäskålen med 2 centimeter, jag har inga korsband och trasiga ledband samt att jag har ruggat brosk under knäskålen. Knät har också en sk draglåda på ca 2 cm.

När jag gick ur mitt senaste skov bestämde jag mig helt enkelt för att nu skulle jag försöka gå ner i vikt. Jag har en mor med Diabetes typ 1 och som har haft en stroke, har ständiga magsår och en far som har kärlkramp, har haft 3 hjärtinfarkter och gjort en ByPass operation. Han har även haft cancer i urinblåsan och har den hemska sjukdomen Hortons huvudvärk. Detta innebär att jag är väldigt ärftligt belastad med de överviktssjukdomar som finns. Jag har haft cancer i underlivet och drabbats av många cystor i underlivet. Jag har perfekta prover och ett alldeles för lågt blodtryck men man ligger alltid i farozonen för överviktsrelaterade sjukdomar när man är överviktig.

Jag är väldigt stolt över att jag lyckats gå ner så mycket som runt 30 kilo i vikt. Det innebär inte att jag är nöjd utan jag ska vidare ner. Jag vet också att det helt plötsligt kan slå back och att jag utan anledning går upp i vikt igen, vilket ofta händer när jag går in i ett större skov. Jag vet också att jag tidigare har lyckats med viktminskning och när jag träffade de yngsta barnens far vägde jag 59 kilo. När jag träffade min fd sambo vägde jag mer än vad jag gör nu. Alla de kommentarer jag får av mina vänner (både irl-vänner och IT-vänner) värmer mig oerhört mycket och jag har all rätt att skriva om min lycka.

Med andra ord fäster jag inget som helst hänseende till en anonym kommentar av denna typ... Vanligaste anledningen till sådana kommentarer brukar vara ren avundsjuka. Se till att skaffa lite goda rutiner och sluta se omvärlden i svart så ska du se att du snart är på samma väg själv... Livet blir så mycket enklare om man fokuserar mot goda ting istället och har en förmåga att glädjas åt andras framgångar istället för att ha en lust till att försöka trycka ner andra människor...

Och vad gäller klokskapen... jag har 4 olika gymnasieutbildningar (2-årig Social, Undersköterska, 3-årig ekonomisk och utökad Samhällsvetenskaplig), har läst Sociologi och Religion på högskola, är utbildad telefonist och receptionist samt att jag är utbildad nätverkstekniker och webbdesigner. Pratar 4 olika språk och sjunger 3 olika stämmor. Jag har ett IQ som ligger rätt långt över gränsen för vad som anses som normalt, har varit politiskt aktiv sen jag var 18 år och har varit både vice ordförande och ordförande i olika föreningar. Är ofta med i utredningsgrupper och ansedd som en klok, stabil och ärlig person. När det gäller mitt arbete inom de grupper som farit illa i förhållanden anses jag vara en riktig klippa - full av kunskap att förmedla.

Så ja - jag är nog väldigt klok (och klok nog att inte ta till mig eller lyssna till dravel...)

Tjejkväll, Sardoz och...

... 40 minuters väntan på Taxi. Länge har vi pratat om det enskilt, att vi ska gå ut och äta middag och dricka lite öl/vin/cider eller vad man nu vill få i sig. En dag hade jag helt plötsligt frågat U om vi inte kunde gå ut nu då då det var sommar och förhoppningsvis fint väder. H tillfrågades också och sen hade bjöd jag även med A som är en rätt ny bekantskap. Eller ja, det är väl som så att jag nog i över 20 år vetat vem hon är men hon har inte ingått i den "innersta" kretsen men sen hon gifte sig med K och bor i samma by som jag gör så har vi börjat umgås. Tycker det är roligt att K träffat en tjej som henne, en liten sprudlande jurist som jobbar på Vänsterpartiets regeringskansli, en helt underbar person och som passar honom så bra. På något sätt så hade vi helt plötsligt beslutat att det skulle bli igår, alltså en torsdag.

Efter att ha klippt gräs, rensat ogräs, vattnat blommor och fångat in rymling till katt for jag så in till Storbyn för att lämna av väskan där jag skulle sova och sen vidare ner på stan. En happy-houröl satt jättefint och sen flyttade vi över till ett bord för att äta middag. En grekisk sallad med kyckling fick det bli, har nog aldrig sett en större sallad i hela mitt liv, mer än hälften var kvar...

Det var så fint väder igår kväll, solen lös och inte ett moln på hela himlen. Maten var oerhört god och inte alls dyr. Sedvanligt tjejsnack... tja, vad är det? Prat om männen i vårt liv, visande av fotografier av barn, lite elakheter om människor vi tycker är irriterande, lite tycka synd om beträffande en del personer i våra liv, roliga historier om saker vi varit med om och en massa annat lull lull :) H och jag berättade väl rätt så friskt om saker vi gjort när vi var yngre, många tokigheter har det ju blivit under alla åren. Tjejerna skrattade så de grät åt den gången jag hade efterfest och alla sov över, i min säng låg jag och tre män, i ena soffan två män, i den andra en man, i förrådet fanns en och så vidare. Vaknade på morgonen av att det ringer på dörren och jag tar mig upp ur sängen och tittar förvånat på männen i sängen... Öhhhh? Jaja, sova i samma säng som kompisar har man ju gjort förut tänkte jag och gick och öppnade dörren. Utanför står en liten, kort mörkhårig tjej och frågar efter en av killarna (som låg i min säng). Men det var inte mannen hon var gift med (som också låg i min säng)... "Hm..., vänta ett tag..." går in i rummet och säger att "Din fru vill inte prata med dig - hon vill prata med dig....???". Han som hon inte var gift med går ut i hallen, de går utanför dörren och tidernas gräl utbryter... Maken i fråga vänder sig om och somnar om... Och ingen av oss andra som vaknat fattar någonting... Hela golvet var som en klibbig matta och glasen satt fast i bordet??? Vi hade nästan tömt lagret av likör som jag hade hemma och vad det hade på golvet att göra fattade ingen av oss.... :P

Men vi pratade också om kongressfester och andra trevligheter vi varit på under åren, både gemensamma och ensamma. Man delar ju en hel del roliga minnen ihop, H och jag har känt varandra i runt 28 år, U har vi känt i 7 år och A har figurerat i många år men känt henne på mer kompisbasis har vi väl gjort i lite över 1 år så det blir många roliga och dråpliga minnen man delar.

Kvällens totala asgarv så att tårarna flödade var när vi diskuterade "superfilmen" Sardoz från 1974 med Sean Connery. Eller vad sägs om en 44-årig Connery iklädd röd snibblöja, BabyBjörn-hängslen i rödorange, svarthårig lång fläta och lårhöga mockastövlar? Vi bröt ner hela kreationen i småbitar för diskussion... Efter det kollade vi på trailern och det var då vi fullkomligen bröt ihop av skratt. Vi är helt övertygade om att de måste varit starkt drogberusade när de gjorde denna oerhört bra (???) rulle... Se själva:



Efter att ha ätit upp mat, skrattat bort nästan allt smink och till och med sett fotbollsmatchen Tyskland - Italien på storbildstv med en massa fotbollsnördar var det dags att gå hem. A skulle åka taxi till byn och jag till där jag skulle sova. Så vad gör vi? Ja, naturligtvis går vi till det vi kallar för Taxistolpen... Och där finns inte en taxi att uppbringa... Efter 20 minuter ringer vi till taxibolaget som meddelar att det tar 20 minuter innan en taxi kommer.... 40 minuters väntan på en taxi en torsdagkväll när klockan är runt 23.00??? Det är nu det börjar bli kallt om mina och A's bara fötter i högklackade sandaler och myggen verkar ha invaderat runt taxistolpen... Roligt hade vi i varje fall och när den röda Volvon med killar som helt uppenbarligen bevistat ett live kliver ur kunde vi inte låta bli att skratta så tårarna rann igen... Efter ca 40 minuter kom taxin och det är då det visar sig att det finns bara 1 taxi kvar i Storbyn denna kväll.... Jaja, så är det att bo i en liten men underbar stad <3. Vi delar taxin och den släpper av mig dit jag ska innan den far iväg med A.

Väl inne var jag ju bara tvungen att sätta på datorn och kolla på trailern för toppfilmen Sardoz.... :P

Ord överflödiga :P

Den största...

... lögnen av alla serveras nog fane mig av kvinnor... Ibland undrar jag allvarligt om kvinnor är mindre benägna att hålla sig till sanningen än vad män är? Nä, kanske inte, jag har träffat på min beskärda del av manliga lögnare jag med men med en nypa salt, klart samvete, huvudet på skaft har jag skakat på huvudet och tänkt något i stil med "jaja, lilla vän... - du ska bara veta vad jag vet om hur det faktiskt är eller var..."...

Däremot, när det gäller kvinnor, känns lögnerna ofta som om dom är riktade mot att medvetet skada någon annan. Det kan vara en pappa, en "vän", en pojkväns ex, någon i gänget eller vad tusan som helst. Att dom bara orkar säger jag bara... Det måste ju vara jobbigare att konstruera lögner än att bara inse faktum. Det måste vara tryggare i hjärtat att låta saker och ting stämma överens med hur livet är och ser ut än att tänka ut den ena osanningen än den andra. Jag har så oerhört svårt att faktiskt förstå det där...  Vad är liksom meningen med det?

Sen, när sanningen kryper fram - då blir dom oftast helt hysteriskt förbannade. Tja, det är väl klart - dom har ju blivit påkomna med en lögn och nu jävlar gäller det att försvara sig med alla medel. Vi börjar med att säga att den som opponerade sig mot lögnen naturligtvis är en lögnare själv... "för jag skulle ju aldrig säga så"... Om det inte fungerar - ja, då börjar vi ljuga lite till - om personen som opponerat sig förstås. Om man sedan kommer på att "attans då, personen i fråga hade ju både spelat in, sparat mail eller så hade man glömt den där andra personen som faktiskt satt och lyssnade också"... Ja, då blir det etter värre och till slut är personen så insnärjd i lögner att den inte ens har koll på vad som är sagt till vilken...

Ja, detta är ju naturligtvis inte mina problem men det gör mig så äckelmagad. Jag kan vara ärlig, säga precis vad jag tycker - även fast det kanske framställer en person i ofördelaktig dager men om det kommer fram - vilket det ju naturligtvis gör om man varit så dum och sagt något till en glappkäft - så står jag i varje fall för vad jag har sagt. Jag menar - vad är anledningen med att förneka det? Bättre att vara ärlig och säga att "Fine, jag sa det och jag menade det". Man kan ha sagt saker i affekt till någon men stå för det för i helvete!

Jag har 2 olika pappor till mina barn. Det är väl inte det optimala men det är så det är. Jag har en väldigt bra kontakt med det äldsta barnets pappa och den andra pappan... tja, han lämnar mycket över att önska. Jag är ärlig om vad jag tycker om hans beteende till hans släkt och andra. Jag tar när barnen är ledsna över hans beteende men jag snackar inte skit om honom till mina barn. Jag ljuger inte om saker han sagt eller gjort. Jag ökar inte på hans skuldbörda. Han är mina barns far och så är det med det. Jag skulle aldrig försöka förhindra barnens kontakt med honom. Idag läste jag en statusuppdatering på Facebook som bildligt talat fick mig att nästan spy...

En mamma, två barn med olika pappor, sitter och orerar om sin fina kontakt med barnens far... Barnens far? Alltså, det handlar om det ena barnets far... inte det andra. Det andra barnets far har hon medvetet ljugit om i rätten, gjort allt för att hindra kontakten, varit så elak mot att man blir spyfärdig. Så vad då bra kontakt med barnens far? Dessutom bygger den relation hon har med det ena barnets far endast på lögner då hon sticker honom i ryggen för alla som vill lyssna på henne. Blåa ögon som ska verka oskyldiga döljer alla hennes lögner - för alla dom som inte vet sanningen vill säga. Alla blir så imponerad av hennes lögnaktiga beteende - dom skulle bara veta vilken lögnare hon är. De som kommenterat det hela skulle bara veta vad hon sagt om dom... Hur hon benämnt en av dom som en fet, jävla ointelligent idiot. En annan som en barnamisshandlare, en tredje som presumtiv våldsutförare... och så vidare... Jag undrar vad dessa personer skulle säga om sanningen kom fram? Av hänsyn till en del av dessa fina människor har jag valt att inte kontakta dom - även fast viljan är jävligt stor ibland. Tänk så lätt det skulle vara att skicka iväg ett mail till någon och bara säga "hej....".

Håll er till sanningen istället... livet blir så mycket enklare då!

Okej...

... jag tycker verkligen inte om det. Inte alls... Snarare är det så att jag nog avskyr det. Har tagit ställning och står för mitt ställningstagande och den som missat det är nog rätt blind och döv.

En del människor drar sig inte för någonting i deras "kamp" för att få sin vilja fram. Skit samma vem som blir skadad på vägen. Skit samma om det är mitt eget barn... För det är just barnet som ni skadar - förutom den vuxne ni vill komma åt. En vis man vid namn Jesper Juul har sagt:

"Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv".


Så sant som det är sagt men många tycks inte ha en aning om vad som faktiskt kränker barn. "Alla" säger att "åh, ja, visst är det så och jag skulle aldrig...". Nehepp - inte det?

Alla gånger en mor skriker åt sitt barn att det är dumt i huvudet för att det inte städat sitt rum kränks barnet.
Alla gånger en mor skriker åt sonen att inte slå lillasyster (som ju säkerligen var den som jävlades mest), straffar sonen, tar tag i armen och "slänger" in barnet i sitt rum och sen stänger dörren - har hon kränkt sitt barn.
Alla gånger hon sitter och pratar skit om barnets far med hög röst har hon kränkt barnet.
Alla gånger hon medvetet försökt att förhindra barnet från att träffa sin biologiska far har hon kränkt barnet.
Alla gånger hon medvetet ljugit i en vårdnadstvis för att förhindra umgänge har hon kränkt barnet.

Tänker ni på detta? Ser ni inte hur illa ni gör era barn? Eller har ni någon snedvriden uppfattning om att det ni gör är rätt? Jag satt bredvid en man en gång som hade ett hysteriskt ex, tillika barnets moder, i telefonen. Kärringen i fråga skrek och domderade och hotade barnet med att "nu ska pappa komma och lära upp dig" (Ja, just det - ännu en kränkning, att skrämma sitt barn på det sättet med att en älskad förälder skall komma med onda åtgärder är under all kritik.). Nu var det då så att barnet ifråga var precis där modern var och hörde precis vartenda ord som sades. Med andra ord, japp - ännu en kränkning. Till slut var jag bara tvungen att säga något till mannen som svarade "jag vet och jag förstår vad du säger. Men hon är verkligen inte riktigt klok och hon tänker inte på det sättet och jag vet inte hur jag ska få henne att förstå och sluta".

Barnet som kränks ifrågasätter inte sin mor. Inte sin  far. Utan sig själv... "Vad gör jag för fel? För allt jag gör blir ju till slut bara fel."

Nu är det många som tänker att "men jag skriker bara på en eventuell sambo eller far". Men snälla rara nån - skulle det vara bättre? Barn har öron - newsflash eller?. Barn hör och de anklagar ofta sig själva trots att de inte är själva mottagaren. Man skadar allvarligt sitt barns självkänsla. Barn älskar sina föräldrar och de tar ofta parti för någon av dem och hamnar således i den ställningen att "har jag fel, är det jag som gör fel, hur gör jag rätt"? Med andra ord - saker ett barn inte ska behöva tänka på.

I en familj utbyts ord konstant. Och så ska det ju vara. I familjesituationen handlar det om sättet som man säger det på. Det man inte tycker att det är okej att barnen säger till sina vänner, familj eller andra det träffar på - det är inte heller okej för föräldrarna att säga så att barn hör dem. De största inlärningsområden för barn vad gäller ord är idag familj, TV och samhälle. Två av dem kan föräldrarna hantera. Det är inte okej att kalla någon annan för "jävla idiot", det är inte okej att hånskratta åt någon, det är inte okej att slå någon. Nej, inte ens en liten örfil...

Ditt barn ser detta - och det tar efter! Så nästa gång storebror flyger på lillasyster - så är det dig själv och ditt sätt du är på du ser. Det är du som har skapat denna varelse, du har genom ditt eget handlande faktiskt sanktionerat barnets handlande.

Hårda sanningar? Javisst - men desto viktigare att lära sig och ta till sig. Men jag då? Är jag den där supermorsan då som aldrig skriker, slåss, hotar med pappor, indragen veckopeng eller utflykter? Ja, det beror väl på hur man ser det antar jag... Enligt mina barn lever jag som jag lär även fast jag själv kanske inte håller med om det ibland. Jag har en väldigt öppen relation med mina barn, pratar mycket och förklar vad jag menar. Jag har dock aldrig hotat med att någon pappa ska komma och skälla ut sitt barn... Nej, det har nog snarare varit så att papporna har hotat med att jag ska komma - det dom dock inte har vetskap om är att jag istället sätter mig ner och pratar med mina barn och förklarar för dom att "det där får de ta med sina pappor". Eller rättare sagt, 1 av barnens pappor... Jag har aldrig hotat med att dra in någon veckopeng eller utflykt - av den enkla anledningen att jag först och främst inte tror på modellen men även för att det aldrig har behövts. Slagits? Lyft någon för att skydda mitt barn, ja. Slagit förälder? Nej.

Däremot har jag ett rätt häftigt humör och kan bli arg... Men är medveten om det och har sagt till barnen att när de tycker att jag verkar arg så ska de säga ifrån. Vilket de gör - och jag blir inte arg för det. Enkel huvudregel: säg sanningen så får du kredit för det - även om sanningen är obehaglig. Men när jag blir arg kallar jag dem aldrig någonsin dumma i huvudet. Jag sätter aldrig fula namn på dem. Jag hotar dom aldrig.

Ju mer jag engagerar mig för de som farit illa i förhållanden - vuxna som barn, desto mer ser jag min egen roll i hur jag ska uppföra mig. Inga stora förändringar behövs men vad jag har sett och hört andra föräldrar kränka sina barn... Och vet ni - det finns kvar i barnen till vuxen ålder...

Fortsatta förändringar...

... pågår för fullt. Ja, för annat kan man ju inte kalla det för...

Ett tecken på att jag genomgår förändringar i livet är bland annat det där med håret. I ett par veckor har jag funderat över det men på något sätt övertalat mig själv om att jag skulle ångra mig. Skjutit tanken ifrån mig och fortsatt med annat helt enkelt, men så helt plötsligt idag, efter att ha pratat lite med min moster, så hade jag bestämt mig. Typ...

Helt plötsligt var det försent att ångra sig och jag lät håret falla för saxen. Det blev rätt kort, utan luggen då förstås som jag alltid vill ha lite längre. Sist jag klippte så här kort och rakade det i nacken var för 20 år sedan - även det efter ett antal livsavgörande händelser som påminner starkt om det som sker just nu. Då stegade jag in hos Linda (min stadiga frisör sen den gången) och sa till henne att hon fick göra precis vad hon ville med det som fanns på huvudet och det gjorde hon... Jag hade längre hår då än vad jag har haft nu och hon frågade mig om hon fick göra precis vad hon ville? Och jag sa ja... och jag ångrade mig inte en sekund :) Hon klippte av mig nästan allt, rakade i nacken, kammade över håret i en snedbena, klippte upp och gjorde flikar. Luggen lämnades rätt lång så att jag kan titta under lugg med ena ögat. Jag gav henne helt fria händer och sa inte ett knyst om hur jag ville ha det utan mitt huvud var helt och hållet i hennes våld...

Idag gjorde jag samma sak - klippte av håret. Kort, rakat i nacken, lite längre flikar än för 20 år sedan och så den numera så så för mig karakteristiska luggen. Och åter igen kände jag samma lugn som infann sig där för 20 år sedan...

Eftersom att jag inte har några byxor i vettig storlek längre så har jag handlat 3 par nya byxor på sommarrean; ett par individuellt blekta jeans som går från ljust till mörkt jeanstyg, ett par svarta jeans och ett par nya gympabyxor (eller vad man ska kalla det för). För ett halvår sen hade jag inte ens tittat åt byxorna... Eller det ursnygga linnet som följde med hem också. Nu befann jag mig helt plötsligt i ett, för mig, eldorado av kläder men min vana trogen styrde jag blicken åt det jag förutsatt mig att köpa - inget annat... (nästan vill säga...). Gick sen där ifrån med mina nya jeans från en affär, de andra jeansen från en annan butik och till sist då linnet från en tredje... Känslan är ju bara så underbar :)

Idag hade hade vi sista mötet innan sommaruppehållet. På mig hade jag mina nya byxor, en snygg tunika, högklackade skor (har nästan alltid högklackat på mig - en tvärhand hög och de snygga vaderna har jag ärvt av min mor) och så då med mitt nya, korta hår. Som alltid så har håret blivit väldigt solblekt, tror sjutton att jag bara behöver gå ut i solen på våren och sen är det blonda, blekta håret ett faktum. Kvällen blev oerhört, hm... givande kan vi kalla den för :) Det började med att en person gick rakt förbi mig utan att hälsa. Steg in på mötet och ser hur de som sitter vid borden längst ner vänder sig om och stirrar på mig... Går igenom lokalen och hälsar på en av vännerna som stirrar på mig, tappar pennan och får ur sig "Men herre gud". Den andra tar sitt finger, stoppar i munnen och håller det mot min arm och säger pssssst... (eller hur man nu ska uttrycka sig för att skriva en mycket het platta som får vatten på sig). Checkar in mig på Facebook och får en kommentar av en av dom som är där: Vad snygg i håret du är, eller rättare sagt: vad snygg du är och vad snygg du är i håret...

I pausen kommer en av dom mest vältränade männen jag känner, tillika Robinssonvinnare, fram till mig och säger något i stil med "Ja, alltså - du har alltid varit väldigt söt - men har du en enda aning om hur snygg du är? Du är söt som överviktigt - men som mindre... Det märks verkligen att du mår bra och är på rätt väg i livet just nu. Det är så skönt att se det" - Öhhhh.... tack, nej, inte direkt, ja och tack stammar jag fram... Kommentaren gick i linje med de jag fick när vi var ute förra helgen två ur sällskapet sa något som lät typ: "När du kommer in i rummet märks du. Nu har du dessutom en aura som gör att alla ser dig, du är snygg, vacker, sexig. Du har det männen vill ha"... Jag stammade lika mycket den gången... En annan person kommer fram och säger "det är du va"? Jag skrattade och lovade henne att bara för att utsidan ändras så gör inte insida det. Skönt säger hon och går iväg och hämtar kaffe och jordgubbar med glass. Och så där fortsatte det hela kvällen... :P

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är oerhört roligt att få dessa kommentarer. Självförtroendet är det inget fel på just nu, ryggen är rak, blicken nyfiken, envis, bestämd och full av humor. Den vanligaste frågan jag får är hur mycket jag gått ner i vikt - svaret är att jag vet inte riktigt. Min våg verkar leva i Blixt Gordons värd så jag litar inte på den hur son helst... Däremot litar jag på kläderna som blivit större, större och återigen större. Den här veckan är det dags för nästa stora garderobrensning och jag hoppas att jag får någonting kvar i varje fall för det börjar verkligen bli svårt att klä sig utan att ha kläder i vettig storlek... Med Dercums blir man aldrig smalsmal..., det är rätt svårt med inflammerade celler i kroppen men jämfört med för 7 månader sen är det en väldigt stor skillnad. Det är runt 30 kg's, give or take some, skillnad och jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag lämnade Storbyn för några år sen. Och de som känt mig i massor av år, såg mig förra hösten och ser mig nu - ser helt klart en uppenbar skillnad. Som jag själv har svårt att se, men ratandet av kläderna pratar sitt tydliga spår.

Min lillfingerring med pärla och diamanter som jag fått av min mor - är numer ingen lillfingerring utan den sitter på ringfingret. Sist jag hade så små fingrar var när jag och Storprinsessans pappa förlovade oss... och det är ju ändå 22,5 år sedan. Kläderna är i storlekar jag inte har haft sen innan jag fick Dercums, och den började ju komma för över 13 år sen. Jag har mer ont nu på ett sätt än förut, det sitter i skelettet och känns som en ständigt pågående influensa men för tillfället har i varje fall inflammationerna i Trochanterna läkt ut (de kommer säkert tillbaka, de brukar de göra) men nu har jag lärt mig lite om hur jag ska parera det lite mer och bättre. Jag har tom plockat fram hantelsetet som X:et glömde kvar och använder det att träna med. Minst 1 timmes dansträning, styrka  och ett gäng kilometer i gång - varje dag :). Vet att det kommer slå tillbaka på mig själv så småningom men just nu tänker jag bara "äh, va fan"... En oerhört strikt diet som jag följler till punkt och pricka - kan ju inte göra annat...:)

Livet känns som sagt var väldigt bra just nu :) Många stora förändringar som sker i mitt liv - framför allt med mig själv och det känns som sötma, mumma, en god öl, ett stort leende och glittrande ögon. Jag är grymt stolt över vad jag har åstadkommit och med de inlägg jag fått på FB och som jag fick ikväll så börjar jag mer och  mer känna det så som dom säger!

Usch, fy och...

... blä! Tja, så kan man nog sammanfatta känslan just nu. Jag har alltid hatat när barnen åker iväg till pappor eller släktingar. Men jag har alltid varit glad åt att de har haft den möjligheten och jag har tröstat mig med det helt enkelt. När Storprinsessan var liten och hennes pappa bodde i Sundbyberg lämnade jag henne med ett leende på läpparna hos hennes far (eller vinkade leende ur fönstret när han hämtade henne) och efter att jag lämnat henne åkte jag med bilen runt huset, stängde av bilen, torkade tårar och bara satt och stirrade. Samtidigt var jag ju väldigt glad över att hennes far hade henne all sin lediga tid och att vi hade så bra kontakt. Det var aldrig några problem om han ville ha henne en dag tidigare eller senare - vi fixade alltid så att det blev bäst för henne. Vår prioritet <3.

Sen flyttade hennes pappa till Europas nordligaste stad men ett par gånger per år åkte hon upp till honom eller så kom han ner till Sundbyberg och bodde hos sin mor. Enklaste vägen att åka till Hammerfest var att hon flög till Östersund och sen hämtade han henne där och de bilade genom Sverige, Finland och Norge för att komma fram. Självklart delade vi på kostnaderna för hennes resor, det var liksom ingenting som vi diskuterade. Mammas lilla sötnos steg på planet med en medföljare, runt hennes hals hängde biljettpåsen som hon fick av flygbolaget. Första gången hon gjorde detta själv var hon 5 år gammal. Flugit hade hon ju gjort förut och hon var och är osedvanligt tuff så det gick utan problem. Jag satt länge, länge kvar på flygplatsen och sen åkte jag alltid till Eurostop i Arlanda Stad och klippte mig... Det gör jag ofta fortfarande...
Jag var och är ofta helt bedrövad efter att barnen har åkt iväg, oavsett vart de åkt någonstans och fortfarande är jag det när Storprinsessan har åkt - även fast hon är nära 22 år, läser till sjuksköterska på Molde universitet och har flyttat hemifrån. Jag gråter alltid när hon åker iväg... och jag kommer nog alltid att göra det.

Igår åkte Lillprinsessan och Prinsen upp till farmor i Skellefteå och de ska vara där i över 2 veckor. En del säger till mig att jag nu ska tillvara på mina barnlediga dagar och att "vad skönt för dig". Nej, det är inget skönt alls kan jag meddela. Jag är aldrig barnledig - mina barn är alltid mitt ansvar även fast de inte är hemma. Har jag velat gå ut på krogen/fest/överläggning så har jag mina föräldrar som barnvakt om det är en längre tid men annars är ju Prinsen 16 år gammal och en helt underbar systervakt. Då jag ju ofta genom åren arbetat på kvällarna är detta med att jag är borta på kvällarna ingenting som ungarna liksom reagerar på...

Eftersom att de två minstas pappa bor i USA är det upp till mig att se till att barnen har kontakt med sina släktingar på pappas sida. Detta var någonting jag skötte åt Storprinsessan också. Jag har aldrig och kommer aldrig förstå mig på de föräldrar som förhindrar det umgänget. Far- och morföräldrar är någonting som barnen behöver och mår bra av att träffa (oftast i varje fall) och barnens föräldrars meningsskiljaktigheter är ingenting som ska drabba barnen! Så med andra ord är det jag som sköter hela den biten - utan deras fars inblandning. Sen att jag och de minstas farmor har en väldigt bra kontakt är ju bara roligt och igår åkte de iväg upp till Skellefteå. Jag hoppas, tror och vet att de kommer att få underbara veckor :)

Och vad ska jag göra under denna tid då? Tja - hälsa på hjärtevännen, gå på möten, manifestera mot utvisningen av 2 ensamkommande barn, gå på Norrtälje Jazzfestival med mina vänner. Det är någonting jag sett fram emot i flera år - förra året blev det en miss i planeringen och jag var på Torpet under jazzfestivalen men i år har jag sett till att inget inkräktar på det jag längtat efter. Vännerna och jag ska gå runt och lyssna på musik och dricka en öl här och en där. En del brukar jag gå själv då jag älskar att lyssna på Jazz. Sen ska vi iväg och tälta, jag och vännen... Så visst kommer jag att fylla mina dagar med saker att göra men mitt hjärta är liksom inte helt när mina underbara varelser är borta...

Den yngsta lilla varelsen har för den delen gjort någonting hon aldrig har gjort i hela sitt liv - hon har klippt bort det sista av sitt långa hår :). Hon hade över 1 dm långt hår när hon föddes och hon har alltid haft långt hår - för det är så hon velat ha det. För 2 år sen klippte hon det för första gången lite kortare och det gick till axlarna. För 1 år sen klippte hon det ytterligare lite kortare och innan jul lite kortare igen. Men så i måndags hade hon tagit beslutet och sa till sin mamma att "Mamma, jag vill klippa mig kort!"... Jag har nästan väntat på det...


Så jag satte henne på stolen i köket och tog fram rakbladet denna gång. Till slut låg en rejäl hög av hår på golvet, det sista av det en gång så långa håret som gick ner över hela ryggen ända ner till svanskotan:

Mammas lilla tjej var inte längre så liten. Hon blev riktigt stor på kuppen:

Så denna skönhet släppte jag upp till Skellefteå med hjärtat i halsgropen... Huvudsaken är att mina barn mår bra och det gör de så länge de har kontakt med sina släktingar på båda sina föräldrars sida :)

Att fira Midsommar...

... är något jag ofta gör med glädje. När jag var liten for vi alltid upp till Torpet och Hälsingland för att fira Midsommar. Där uppe på det stora Torpet fanns mormor och morfar, mostrar och morbröder och alla kusiner på mammas sida men även en del andra släktingar, som någon morbrors mamma eller syskon eller någons kompis. Sovplats fanns (och finns) för alla. När jag växte upp hade vi ca 22 sängplatser - idag har vi ca 32 sängplatser. Släkten blev större, barnen fler och grannens hus köptes in när grannarna frågade om vi ville köpa det vi kallar för Tant Karins hus, vilket vi gjorde och det har idag 6 stycken delägare - Torpet har 3 stycken.

Vi åkte upp på torsdagen efter att pappa slutade jobbet. Det innebär att vi vanligtvis åkte runt 14.00-tiden. När man åkte till Torpet på den tiden åkte man igenom Uppsala och den långa raksträckan med de eviga rödljusen. Sen var det landsväg upp förbi Furuvik och sen in till Gävle. När jag var riktigt liten stannade vi ofta vid Våffelhuset i Furuvik (vi kallade det så) men senare stannade vi vid en restaurang som hette "Pigalle" och låg inne i Gävle (som man också åkte igenom på den tiden). Efter Gävle var det Axmartavlan, Tönnebro,   Njutånger, Iggesund och sen kom avfarten mot Delsbo vid Hudiksvall. Vid det här laget ville man bara vara FRAMME! och man visste att nu var det nära. Vi kom fram till avfarten mot Ofärne och Näsviken och svängde ner mot Näsviken, genom byn, vänster vid Ica, höger efter macken och genom resten av det lilla samhället. Ut på grusvägen, ner i gropen, den skarpa vänstersvängen mellan husen och mellan husen där gödselstacken ligger nästan på vägen. Sen vänster, och sen vänster igen vid Annie och Sigge, ner för långa backen och sen upp för långa backen, förbi Bagarstugan och sen in på den stora gräsplanen och där låg det som gjorde det värt hela långa resan:

Torpet: Först Bagarstugan,
det gula som skymtar är Torpet och det vita
 huset är "Tant Karins" hus

Det såg likadant ut då som det gör nu :). När vi syskon var små sov vi uppe hos mamma och pappa men när jag blev lite äldre delade jag rum med mina kusiner C och L. När vi kom upp var oftast morfar och mormor uppe och under kvällen kom moster A och morbror S med son P. Senast kom dom från Linköping, moster K, morbror A och döttrarna C, L och Ca. De brukade komma runt 1-2 på natten och jag fick alltid gå och lägga mig att sova för att vänta på dom... sova? Inte en sportslig utan jag låg där och kollade ut i smyg bakom rullgardinen och bara väntade på att se ljusen på bilen när den kom nedför och sen uppför de långa backarna. Och till slut kom de... och man fick vara uppe en stund till innan vi alla 3 somnade helt utslagna efter att ha fnittrat på småflickors vis.

Dagen efter var det midsommarafton och vi kläddes fina i klänningar och åkte iväg till mormors favoritforngård: Fränö. Där dansade vi runt midsommarstången, åt Hälsingeostkaka med saftsås, drack Bockens sockerdricka och tog lotter. Efter det åkte vi hem till Torpet för att äta middag. Var det fint väder satt vi på Loggian, en öppen loge längst ut på Torpet. Matjesill, färskpotatis, Janssons Frestelse och andra kulinariska maträtter som mamma, mostrarna och morfar lagat. Vi fick vara uppe så sent som vi ville och vi tävlade alltid om vilka av oss tjejer som kunde vara vaken längst och lyckan var stor de gånger vi orkade hålla oss vakna tills att solen steg över åkrarna. Det var helt magiskt - och det är fortfarande helt magiskt. På kvällen togs gitarrerna och dragspelen fram och pappa, morbror S och moster K spelade och vi alla sjöng. Det är där uppe jag lärt mig den största delen av den musikskatt av visor som jag kan - och som jag lärt mina barn. Lördagen var till stor del en upprepning av midsommarafton - och vi ungar stortrivdes. På söndagen var det dags för alla mammor och pappor att åka hem och nu kom den vecka vi alla kusiner väntat på: 

I minst en vecka var vi ensamma med morfar och mormor på Torpet. På den tiden mormor fortfarande arbetade var vi uppe ensamma med morfar. Det var vår högtidsvecka. Vi åt jordgubbar och persikor som vi handlade i den lilla byaffären, vi åkte till Delsbo, Maln, Ingan med mera och badade. Vi var i Hudiksvall och spelade minigolf på Köpmanberget och handlade på Domus. Veckan efter midsommar infaller Delsbo spelmansstämma, en del av föräldrarna kom upp och sommaren fortsatte. Att gå på spelmansstämma med mostrarna och morbröderna, ha picnic vid samma plats, samla in tomglas, rulla in sig i filtar och, givetvis, äta ostkaka med saftsås var årets nästa stora upplevelse. Ibland fortsatte vi vara ensamma med morfar och mormor en vecka till, ibland hade föräldrarna sin semester sen. 

Att få uppleva dessa veckor när man växte upp gjorde oss barn och kusinerna väldigt tajta under vår uppväxt. En del av oss är fortfarande väldigt tajta och en del av oss var uppe och firade midsommar i helgen.

Fortfarande samma känsla av samhörighet, samma känsla när vi satt uppe på natten och spelade och sjöng. För första gången valde vi dock att inte åka till Fränö utan valde att åka till nästa äldsta syster, nuvarande äldsta mormor/farmor - alltså min mammas favoritforngård som är Norrbo Forngård:

Midsommar vid Norrbo Forngård

Att kunna fira midsommar tillsammans på en så vacker forngård som Norrbo är helt underbart. Den är belägen utmed södra Dellens strand, uppe i en backe. Till skillnad från Fränö, sjöngs det här med fina sångstämmor och underbara spelmän. Några av våra barn mellan 12-17 år deltog med liv och lust i ringlekarna innan vi åt den mycket goda ostkakan med saftsås. Vädret var som synes strålande och jag hade på mig en vit klänning. Vi for hem och förberedelserna för middagen tog vid. Samma maträtter som jag minns sen jag var liten och Janssons Frestelsen görs fortfarande efter morfars recept. Ungarna spelade badminton, sköt pil, spelade fotboll, snickrade, lekte med Sniff och Liten och sprang runt. Det är rätt så otroligt egentligen att det våra ungar ser fram emot, precis som vi vuxna gjorde/gör, är att få fira midsommar på Torpet. De är ändå mellan 12-17 år och ändå så är det så självklart att det är dit vi och dom ska. Idag är vi andra som spelar gitarr och naturligtvis min bror, som är grym på gitarr, underhåller oss under middagsförberedelserna:

Lasse grillar, Ärtan spelar gitarr och
ungarna spelar fotboll :)

Efter noggranna förberedelser var så maten klar och vi satte oss till långbord på gräsmattan:

Middagen börjar bli färdig
 och framplockad. Naturligtvis har vi massor med vackra
 buketter med prästkragar och 
midsommarblomster på borden

Vi satte oss sedan ner för att avnjuta våra midsommarläckerheter. Senare på kvällen satte vi oss på logen och åt våra jordgubbar och hade musikquis... Jag fick inte vara med i sista svängen för jag vann den första så stort så jag fick sköta nutidsfrågorna istället... Att få fira midsommar med föräldrar, släkt, vänner och kära betyder så oerhört mycket för oss och vi har verkligen Torpet att tacka för mycket. Nu är det bara några veckor kvar innan vi samlas där uppe med barnens mor- och farföräldrar igen. Denna gång med alla barnen, några respektive och en och annan vän som kommer och går. Det blir i år 14 ungar mellan 12 och 21 år, nu är det inte bara kusiner längre utan kusiner, sysslingar, ingifta barn - barn som betyder mycket för varandra och som väljer att ha sommarlov och semester mitt ute i skogen, på Torpet vid vägens slut och som fyller dagarna med bus, snickerier, brännboll, fotboll - precis som jag, mina bröder och kusiner gjorde. Vi badar på samma badplatser som vi badade på när vi var små, spelar minigolf på samma banor, lyssnar på musik så som vi gjorde och vi har alla en underbar tillvaro där uppe... 

Men skylten som varnar för lekande barn - är sjutton så mycket häftigare nu än den vi hade som små:

Se upp för barn!- skylt årgång 2012

(Se upp för! Lekande barn - sömniga tonåringar, ilskna tanter, halvfulla gubbar, hundar & katter och mycket annat)

Känslostormen...

... har väl lagt sig lite efter Storprinsessans inlägg. Storprinsessan ville så gärna skriva något om sin mamma och sin uppväxt och jag ska kan nog villigt erkänna att jag blev lite skrajsen :~)... Hur bra man än är som förälder och hur bra barnen än säger att man är så har jag ändå alltid varit lite orolig för hur de egentligen upplever mig och det jag har att ge dem. Men jag vet nu att jag inte har något att oroa mig för...

Storprinsessan, mammas stora hjärtegryn, betyder så oerhört mycket för mig. Hennes åsikter är viktiga för mig. Hennes väl är viktigt för mig. Vi har alltid haft en mycket tät och kärleksfull kontakt och vi förstår varandra på ett rätt unikt sätt. Vi är väldigt öppna mot varandra och vi pratar om i princip allt som finns att prata om, på ett sätt kan jag nog säga att hon är min bästa vän.

Hennes inlägg startade en tankekedja i mig - jag har ju skrivit långt, långt om hur jag upplevde det när jag var liten till och med vuxen och levt med en pappa som har Hortons huvudvärk och ställt det i relation till hur jag fungerar i min föräldraroll medan jag lever med konstant smärta. Det jag över huvud taget inte ens reagerat över var och är det som Storprinsessan inte heller reagerat över - var min far en börda för mig, min mamma och bröder? Nej, jag har aldrig över huvud taget inte ens tänkt tanken att han skulle vara det. Pappa hade sin huvudvärk men mamma har även en väldigt svårinställd diabetes och flertalet gånger har tex de insulinsprutor hon tar för att överleva, slutat att fungera och läget har blivit akut.

För mig var det så självklart att när pappa hade "värk" att man sänkte stereon eller satte på sig hörlurarna. Man sa, utan att ens opponera sig, till kompisarna att de fick gå hem - oftast utan att ens pappa bett om det. När han var inne i en period var man hemma från skoldanserna för man ville inte att han skulle köra när han hade ont. Till detta kom att man hämtade juice och gjorde smörgåsar till mamma när man såg att hon fick en insulinkänning. Men att de var en börda? Nej - aldrig...

Även jag fick de frågor som Storprinsessan så perfekt satte fingret på - alla frågor om att man fick ta för stort ansvar, att man fick växa upp och ta ansvar alldeles för tidigt... Jag har aldrig reflekterat över det, det har alltid varit så självklart att i en familj ställer man upp för varandra och att man tar ansvar över det man gör. Jag är väl kanske bortskämd som har två föräldrar som är gifta med varandra. Det är vanligare bland mina vänner att deras föräldrar är skilda än att de fortfarande är gifta. Men jag har verkligen försökt att lära mina barn omtanke om varandra och att man måste kunna vara osjälvisk i sina relationer, att det är helt okej att ta hand om de man älskar - men även att bli omhändertagen. Storprinsessans pappa och jag levde ihop tills dess hon var 2,5 år och han flyttade till Norge när hon var 5 år. Att två vuxna människor som älskat varandra skaffar barn och sen går skilda vägar är inget unikt. Det svåra tycks vara att värna om barnens rätt till båda sina föräldrar och man ser tyvärr ofta en omfattande smutskastningskampanj mot "den andre" för att tex modern anser sig ha all rätt till sitt barn.

Oavsett anledning till att jag och Storprinsessans pappa delade till oss så har vi ändå alltid sett vår dotter. Visst, det har varit svårt för honom, bosatt i annat land, att få den nära, givande och närande kontakt med sin dotter men han har alltid varit närvarande i alla stora beslut vad gäller henne. Jag hade aldrig ångest för att kontakta honom om än små eller stora saker och när de frågorna var avklarade fortsatte vi att prata av rena bara farten. Vi var alltid så överens om vad vi ville för vår dotter att när vi samtalade med varandra så var det av underordnad betydelse. Vi fick också kritik för att vi tillät henne när hon var 12 år att åka på SSU-kurser men det har ju sitt ursprung i att vi var SSU-are båda två och jag hade i princip alltid 2 stycken ledare som höll ett vakande öga över min skönhet. Och det var på något sätt där hon fann sin roll - hon var och är hungrig på att lära sig om sin omvärld och har ett stort rättspatos - och det gör mig så stolt för jag vet att vad hon än gör i sitt liv - så befinner hon sig på rätt sida. Funderar över vad jag menar med rätt sida men det är mer än känsla som inte går att förklara. Hon har en så vacker själ, så fylld av kärlek till de hon älskar och bryr sig om, så mycket omtanke till sin omvärld att jag blir helt varm inombords.

Jag har lärt henne att det är rätt att våga stå för sina åsikter - även fast de är obekväma. Jag har försökt lära henne att det är helt okej att kämpa för det man tycker är rätt och jag har försökt lära henne att det är mer än okej att våga stå på scen och våga ta till sig att hon är duktig på det hon gör. Många är gångerna då jag haft tårar i ögonen för att hon är så duktig på det hon tar sig för. Hon har en sångröst som är en gåva och många, många gånger kom vänner och helt okända personer fram till mig och berömde henne efter att hon stått på scenen och sjungit. Många gånger har jag torkat tårar i smyg för att inte generera henne. Min ringsignal på mobilen är givetvis en låt som hon spelat in och jag får ofta frågan om vad det är för låt jag har för de tycker att sångerskan har så fin röst. Och ja, det har hon - hon har utan tvekan en av de finaste röster jag har hört - och det säger jag inte bara för att jag är mamma till denna underbara varelse utan för att jag kan säga det med den musikaliska kunskap och egenskap jag faktiskt besitter själv.

Den huvudvärk min far har, den har jag också. Men även båda mina döttrar, Lillprinsessan blev diagnostiserad förra veckan med den. Jag vet hur jobbig den är men jag vet också att vi troligtvis aldrig kommer att ha så ont som min far har - men det är tillräckligt jobbigt att ha den smärta personligen som sjukdomen genererar. Jag hoppas att när de får egna barn och drabbas av en attack att de försöker komma ihåg det jag lärt dem om hur man kan vara och bete sig när man har ont.

Jag har alltid försökt att ge mina barn det dom behöver men framför allt har jag gett dom av mig själv och min kärlek och jag har kunnat ge dom en förälder som inte pratar skit om deras andra förälder. Jag ville inte att de skulle leva med den osäkerhet som det faktiskt ger barnen. Även fast Storprinsessan när hennes lillebror föddes började kalla min fd man och Prinsens och Lillprinsessans pappa, för pappa så har hon alltid varit klar över att hon har en biologisk far som älskar henne väldigt mycket. Barnen har alltid varit syskon - det där med halvsyskon är så extremt, jävla oviktigt och i vår familj finns det inte. Det finns bara syskon...

Det finns 3 syskon och jag älskar dem så mycket. Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn... kommer ihåg den gången jag och fd maken var på Vattenfestivalen och Storprinsessan satt fortfarande i sin sittvagn. Hon var nära 3 år gammal, det var massor med folk som skulle till tunnelbanan efter att vi sett på de vackra fyrverkerierna, hon hade somnat i vagnen. Helt plötsligt kommer det en kille som i princip välter vagnen med henne i och utan att ens tänka tog jag tag i hans jacka med båda händerna och lyfter iväg honom och skrev frågande vad han i för i helvete sysslade med. Han var mycket längre än mig och vältränad men det spelade ingen roll - han hade hotat mitt barns säkerhet... Och den känslan har jag fortfarande inom mig - oavsett hur gamla mina barn är. Det spelar ingen roll att Storprinsessan i dag är 21 år gammal, nära 22 år, bosatt i Norge och studerar till sjuksköterska. Hon kommer alltid att vara mammas älskade Prinsessa och värd allt gott här i världen...

Jag älskar dig så mitt stora hjärta <3

Är så trött på dessa...

... skithögar som stinker och vägrar släppa taget :(... En dag dyker de bara upp, eller det är väl rättare sagt så att de helt plötsligt märks istället för att som innan bara finnas där i smyg. Väntandes på att sticka kniven i ryggen på närmaste offer. Eller kniv? Nja, inte det - sprida sin skit på bästa sätt kan vi nog benämna det som.

De bidar sin tid, bygger upp det illvilliga de vill sprida på det sätt som de anser bäst. En liten skithög där, en där och en tredje där och sen växer de och blir större och större till de till slut inte ens kan hantera de själva och fullkomligen exploderar eller imploderar i sin fulla kraft. Man sitter där och önskar att "va fanken - kan de inte bara försvinna från jordens yta eller åtminstone lämna mig ifred? Vad har jag gjort för att drabbas av skithögens illvilja"?

Ja - nu sitter det säkert någon och skrattar och tänker (säger högt?) att "nu skriver hon om mig igen" eller "haha, nu har hon äntligen tagit åt sig"!... Så fel ni har...:

Jag pratar om mitt avlopp! Tänk att en beskrivning av ett igenkorkat avlopp faktiskt kan relateras till att man skriver om människor. Det säger en hel del om den illvilja som faktiskt kan finnas hos människor, viljan att medvetet skada andra människor. Själv är jag idag både sinnessjukt trött på trilskande avlopp och (företrädesvis) kvinnor som gjort det till sin sport att nedvärdera, skitsnacka om, ljuga och trycka ner (företrädesvis) män men även en del kvinnor i sin omgivning. Jag ska utveckla just det i ett annat inlägg då jag finner hela skeendet oerhört intressant men även extremt sinnessjukt, människor som fyller sin vardag med att på något sätt medvetet göra någon i sin omgivning illa i direkt eller kommande förfarande är i min mening psykiskt sjuka och behöver vård. Och ni anar inte hur lättad jag är över att jag själv inte spelar i den ligan...

Avloppet ja... en historia för sig. Det började med att vattnet inte rann ut i köket utan i alla skarvarna kom det vatten och den stora bakbunken som står som backup i äldre hus fylldes snabbt med vatten. Tryckte till luftventilen bara för att upptäcka att den var full med vatten. Tar av luftventilen och hela golvet under avloppet förvandlas till en geggig, stinkande pöl. Sonen hämtar alla smutsiga handdukar och vi torkar upp. Tanken om att brunnen ju skulle ha tömts för över ett år sedan dyker upp och jag kontaktar hyresvärden som ringer akut för en hämtning. Det är fullt med slam i brunnen - men vad hjälpte det att tömma den? Nada, zipp och ingenting! Det kom några små droppar endast... ringer Vatteskadedoktorn som säger att vi ska fylla toaletten med vatten. Och vi häller vatten i toan och ser hur det försvinner - precis som det ska....??? Vi häller i hink efter hink i toafanskapet... och allt bara försvinner! Men kommer det till brunnen??? Nope, nipp, nej - inte alls, förutom en droppe eller två.

Nu fyller vi badkaret med vatten - vet ju att tryck brukar flytta skithögen så vi tömmer ut över 200 liter vatten i avloppet... OCH INGET HÄNDER!!! Vart i hela friden tar det vägen? Ringer Vattenskadedoktorn igen som säger att "du är oerhört praktisk så tänk nu"... och jag tänker. Ah... nu förstår jag...:

Hämtar vattenslangen, flyttar fästet från vattenslangen till köket, öppnar lilla köksfönstret och ut med 30 meter slang genom det och drar ut den till brunnen. Tar av fästet för munstycket längs fram och sätter mig på brunnskanten. För in vattenslangen in i avloppshålet. Prinsen hämtar en planka och med gemensamma krafter, en jävla envishet så får vi in slangen centimeter för centimeter in i avloppsröret. Med jämna mellanrum kommer det stelnat pulvertvättmedel (anledningen till att jag aldrig använder pulvertvättmedel eller inte kastar ett enda lilla kattsandskorn i avloppet när jag bor i hus är just att jag vet att det blir som cement i avloppsrören), lite toapapper, något som ser ut som grus och en och annan, tja, ni vet... skitkorv... Men inga mängder vatten, vet ju att det vid det här laget ligger cirka 500 liter vatten i röret!

Men vi är ihärdiga och fortsätter i ca 2 timmar innan vi måste ta en paus för att hämta barnens farmor och handla lite. Väl hemkomna pysslar de andra med annat, prinsen duschar och fyller på ännu mer vatten och jag - jag sätter mig vid brunnen och vid det här laget har jag utvecklat en helt sinnessjuk kiss- och bajshumor...

Det är då det händer - det lossnar! och det kommer skit i mängd för att beskriva det på ett milt sätt... Det fullkomligen forsar fram... Stort jubel! Ut med slangen, fylla badkaret igen och nu kommer det vatten. Kan man bli mer lycklig? Kan man säkert men det här var ett stort glädjeämne :). In i köket... Tror ni att det lossnat där??? Nej då - varför skulle det göra det??? Ut i brunnen igen - bara för att upptäcka att någonting fastnat igen :(... Kör in sonen till avslutningsbalen, hem, äta och sen kvällsnöjet - vattenslang i avloppsrör :~). Återigen får jag loss stoppet och det forsar ut ännu mer skit - hur mycket skit kan det finnas, i rimlighetens namn borde det ta slut någon gång? Vi har ju kunnat duscha och diska ända fram tills i torsdag för 1 vecka sen utan minsta problem (förutom lite segt avlopp...).

Efter detta fastnar jag på den lilla pallen i köket framför köksavloppet. När jag kör in rensmojengen så kommer den in en bit och sen är det stopp. Sitter och tänker på att jag behöver något större att föra in... Ah, vattenslangen så in med den genom fönstret och 30 meter vattenslang ringlar sig runt hela köket. När man för in den känns det efter någon meter som om man för den genom.... hård, förbaskad gegga! Ger upp efter någon timme... Fortsätter kvällen efter när vi kommit hem från skolavslutning med lunch och flyttar väl liksom fram det ca 2 meter men sen är det stopp! Kämpar halva natten men inte sjutton kommer jag längre. Ger upp.... dagen efter messar jag hjärtevännen och ber om hjälp och han skaffar barnvakt och kommer över, det är en bilresa på nära 2 timmar men han är så snäll och han försöker. Han är ju rörmokare men inte ens hans kunskaper räckte till... Sen satt vi och pratade istället i flera timmar så han missade färjan så han kom väl till slut iväg vid halv 3 på natten.

Morgonen efter fortsätter jag och så kommer Vattenskadedoktorn ut men inte blev vi klokare. Nu har vi börjat med camping på hemmaplan istället och diskar i handfatet på toaletten och sköljer i badkaret.... Allting går om man har lite vilja och en stor portion envishet... Klockan 8.15 kliver Vattenskadedoktorn in genom dörren på fredag morgon med rörmokarpryttlarna... en stor maskin med snurrmojäng som ska in i hålet. Efter över 1 timme är han äntligen igenom :) Och nu går det att spola vatten ner i köksavloppet :) Ut och kolla i brunnen men tror ni det kommer något där??? Nej då!!! Flyttar rörmokarprytteln ut i trädgården... jag sköter maskinen, Prinsen håller koll på den snurrande metallinan och Vattenskadedoktorn står på en av väggarna i brunnen och sitter på kanten. Efter nära två timmar, efter att ha plockat bort drivor med hundhår från den snurrande prytteln (nej, har inte hund...) så kommer äntligen vattnet ut....

Pryttlarna plockas ihop och vi är lyckliga... diskar, badar och är som en helt vanlig människa igen! Ända tills på kvällen då vi upptäcker... ja just det - det är stopp i avloppet i köket......................

Ja, det är roligt nästan jämt... Så nu är det jag som ska ut i regnet och få in en vattenslang i slamavloppet... känns det igen? Det är ju en himlans tur att man är praktisk, envis, påhittig och älskar att bo i hus på landet med de mest konstiga problem det medför...

Tjing, tjing - tur det är fest ikväll och jag får supa bort smärtan i höfterna ett tag :P

Oerhört stolt mamma...

... över sina barn:) Ja, är det inte det vi föräldrar är? Alltid - oavsett vad de gör och vad de tycker.

Igår var det skolavslutning för Prinsen och Lillprinsessan. Storprinsessan slutade i fredags. Oavsett vilken ickerelation jag har till barnens far så har jag en väldigt bra relation till barnens farmor. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att sköta kontakten med barnens farföräldrar som ju är bosatta i Sverige och speciellt med barnens farmor som också är en av mina mycket goda vänner. Hon bor ju uppe i Skellefteå så det är inte så ofta vi ses men nu var hon nere i Stockholm så självklart bjöd jag hem henne så att hon kunde komma på skolavslutningen så hon kom hit i måndags och åker hem idag, onsdag. Farmor (som har bra kontakt med farfar) och farfar sponsrade nya kläder till Lillprinsessans skolavslutning. Prinsen behövde inget upptäckte vi, han fick en massa snygga kläder och skjortor från min fd sambos bror så han är rätt välförsedd med dem (tack igen, Adde!).

På måndag kväll var Prinsen på avslutningsmiddag i skolan och det hade varit jättetrevligt och klockan var över 23.00 då jag hämtade honom. Vi tjejer som var hemma käkade korv med potatisklyftor, pratade, fixade med avloppet (ska berätta om det en annan gång) och hade en supertrevlig kväll. På tisdagen var vi uppe i god tid och fixade i ordning oss, barnen satte på sig examenkläder och vi åkte in till Storbyn för att lyssna på sedvanliga tal, skolorkester, diplomutdelning och sen betygsutdelning i klassrummen.

Vi är 3 mammor som har hängt ihop hela skoltiden, men två av oss har hängt ihop sen dagis. Eller, ska man vara riktigt sanningsenlig så träffade våra söner varandra för första gången när Prinsen var 9 veckor och S var 6 veckor. De började på samma dagis när de var runt året och har hela tiden varit kompisar. När vi bodde i Göteborg höll de kontakten och när vi var upp och hälsade på var Prinsen där och hälsade på honom och jag behöver väl inte säga att lyckan var stor för kompisarna när vi flyttade upp igen. Prinsen hänger alltid där. Han har 2 sådana kompisar, flickan T och killen S sen är det resten av kompisgänget. Vi konstaterade att flera av dem faktiskt hängt ihop redan från dagis när vi började prata lite djupare om det och 5 av dom har nu valt och kommit in på Teknisk utbildning på gymnasiet - så gänget fortsätter att hänga ihop:)

Igår kom det glädjetårar i mammas ögon :) De där tårarna för att ungarna är söta på skolavslutningen har slutat att komma utan den här gången var det betygen det handlade om. Lillprinsessan har oerhört svårt för matte - det finns ingen logik i den. Jag vet precis hur hon känner det, diagnostiserad dyskalkiker som jag är. Hon har aldrig varit godkänd i matten och har legat ca 2 årskurser efter men det här läsåret har vi kämpat som sjutton både från skolan och hemma för att hon ska förbättra kunskaperna men framför allt sin tro på sig själv vad gäller matte. Hon har läst extra matte i skolan, efter skoltid, och vi har suttit vid köksbordet. I dag kom utdelningen:

För första gången har Lillprinsessan klarat av de nationella målen i matte :D.... Den lycka jag kände för att hon lyckats och den stolthet jag kände för att hon har kämpat så enormt går inte att beskriva. Så jag torkade tårar jag... och samma gjorde min mamma när jag ringde henne.

Efter en stund var det utdelning av Prinsens betyg och då blev jag så där stolt igen: 1 MVG, 6 VG och några G :) Jag har så duktiga barn, jag vet det - och jag vågar skryta om det - för det är de värda :D.

Efter att skolavslutningen var slut gick vi ut och åt den avslutningslunch på Chinarestaurangen nere på byn som vi alltid gjort. Barnens farmor var så glad över betygen och att vi har sån bra kontakt att hon köpte en kappa åt mig som jag såg på B Young - provade först den storlek jag alltid brukar ta vilket Lillprinsessan skrattade åt så att tårarna nästan rann, den satt som ett tält... Hon hämtade nästa, storlek - för stor. Nästa storlek - fortfarande för stor.... Vi lämnade affären med en kappa i storlek Small... Den var rätt stor i storleken sa expediten så hon sa att den är som typ en Medium hos Kappahl och det var länge sen jag hade storlek Medium i kläder. Det har inte hänt sen innan jag fick Dercums...

Idag är kroppen helt slut, men det gör inget och det är bara "på det igen"... In till storstorbyn för att se på utställningen som Prinsens kompis T är med på, både med konst och kläder :)

Det blir nog en bra dag det här med, avslutas med ett möte med valberedningen innan jag ska fara upp till hjärtevännen för ett väldigt akut besök....

MIN MAMMA – MIN STOLTHET – MIN HJÄLTINNA

Storprinsessan <3

"Det är som att ha vingar, men inte kunna flyga. Det är som att ha fenor, men inte kunna simma. Det är som att ha en mun, men inte kunna tala. Det är som att ha ett instrument, men inte kunna spela på det. Det är som att ha en ryggsäck full med bly på ryggen, som är så tung att du sjunker närmare och närmare marken. Jag är storprinsessan och detta är min berättelse om min barndom.

För det är väl det ni tror att min berättelse om min barndom börjar ? Det är väl det ni som inte har upplevt min barndom tror om den? Att min barndom har blivit stulen från mig och att jag har tvingats att bli vuxen för tidigt?

Det här är skrivit till alla de pessimistiska, patetiska individer som har den här uppfattningen om min uppväxt. 

Det är svårt att beskriva hur min barndom har varit, men eftersom jag är så trött på att höra folk säga ''Ja men, Hanna, inget barn ska behöva att bära en så tung börda'' så är jag fast bestämd att jag i alla fall ska försöka. Detta uttalande är för övrigt något som gör mig oerhört förbannad. Min mamma är ingen börda, det som andra som är vuxna och därmed ''förståndiga'' har prövat att inpränta i mitt huvud är något jag aldrig ens en gång har reflekterat över. Visst, det är inte så jävla kul när en av dem personerna man älskar mest i hela världen har stora smärtor, som i tillägg är kroniska, men en börda har hon aldrig varit. 

Min mamma är på många sätt precis som alla andra mammor. Som ger sina barn kärlek, värme, omsorg och hade kört in sin hand i en köttkvarn om det innebar att det garanterade att hennes barn hade varit lyckliga i alla sina dagar livet ut (ja det låter kanske helt brutalt ut, men ärligt talat så hade väl vilken mamma som helst gjort det för sina barn?!). Jag har alltid sett min mamma genom ett barns ögon, en dotters ögon. Sedan har hon andra egenskaper som gör henne mera speciell. Hon är den mest galna person jag känner i hela världen. Hon är den starkaste kvinnan jag känner i hela världen. Hon står alltid upp för det hon tycker är rätt, och när det kommer till att kämpa mot orättvisor så går hon in för det helhjärtat och hon stoppar aldrig.

''Men, det måste ju ha varit något med din mammas kroniska smärtor som påverkade din barndom på något negativt sett? Det måste ju vara något?''

Nej. Nej. Nej. NEJ! Som sagt, det är inte så kul att se den man älskar ha ont. Men min mammas sjukdom har inte gjort min barndom svårare på något sätt. Visst, min barndom har kanske inte varit en dans på rosor, men det har aldrig på grund av min mammas smärtor. Jag har alltid legat på gränsen vid överviktig, jag har varit mobbad, jag har varit utfryst och jag har inga minnen från när min pappa bodde i Sverige. Visst, min mamma gör av och till misstag som förälder – men det hör väl lixom med det där att vara människa har jag hört, ingen är perfekt. Min mammas smärtor har aldrig hindrat henne att göra saker som alla andra föräldrar gör med sina barn, eller rättare sagt så har hon aldrig låtit hennes smärtor hindrat henne i att göra det. Min mamma följde med mig till lekparken och lekte med mig, vi lagade mat tillsammans, hon kom alltid på föräldramöten, hon kom på alla mina konserter, vi hade myskvällar framför TVn och vi har skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst. Det är speciellt att ha en mamma som har kroniska smärtor. Hade jag sagt något annat så hade jag ljugit. Mammas smärtor har lärt mig att i en familj så ställer man upp för varandra. Men här kommer vi in på det temaet börda igen, att ställa upp för en familjemedlem är ingen tung börda att bära. Det är något man gör av kärlek, utan att tänka på det som en börda. Oavsett om det är en mamma som hjälper sin dotter, eller i det här fallet – dottern som hjälper sin mamma. Många gånger är det vi barn som hjälper mamma, utan att hon ber om det. 

Det är jag som dotter som avgör om min mamma har varit en god mor, det ska ingen annan få avgöra. Dom som säger att hennes smärtor har hindrat henne från att vara en god mor, har aldrig varit där. Dom har aldrig varit där och sett att jag har inte saknat något i min uppväxt. Allt jag någonsin har velat ha, allt jag någonsin har frågat om, allt jag någonsin har behövt – det har hon gett mig.

Dom enda som har skärt djupa sår i min uppväxt är alla ni pessemistiska, patetiska jävlar som har kallat henne för en börda. Ett barn älskar sin förälder, vad tror ni händer med ett barn när ni kallar deras förälder för börda och dom absolut inte har samma uppfatning själv? De där djupa sårena som ni tror min mamma har förorsakat kan ni tacka er själva för, dom är djupa och de försvinner aldrig. TACK SKA NI HA! 

Och till sist, men inte minst, bara för att poängtera det: Min mamma är ingen börda, hon är en mamma. Kan ni inte bara ta och fatta det någon gång?

Till slut! När jag hör den här sången så tänker jag på dig mamma. Du reser dig alltid upp, oavsett hur mycket motstånd du än möter. Och det älskar jag dig för - Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, alla år och i all evighet". 

(Mammas stora hjärtegryn ville skriva öppet om sin mamma. Jag behöver nog knappast säga att det blev många tårar när jag läste det... Jag älskar dig så <3)