lördag 31 mars 2012

När jag var liten...

... älskade jag att titta på fotografierna av världens vackraste brudpar <3. Jag har alltid varit så stolt över mina föräldrar på något sätt. De har övervunnit problem, sjukdomar, 3 barn och är fortfarande gifta. Inom 1 år hade de klarat av att sätta bo: De träffades i oktober 1959, förlovade sig den 5 januari 1960, gifte sig den 20 mars 1960 och min äldsta bror är född den 19 september 1960 :) Vad jag är glad att just jag har världens bästa föräldrar:

Världens vackraste mamma <3

Världens vackraste mamma och snyggaste pappa  <3

Mamma och pappa med mormor och morfar på vänster sida
 och farmor och farfar på höger sida
Så vackra de var och är :) Idag är dom 70 respektive 75 år unga, pappa jobbar fortfarande nästan heltid "bara för att han vill". Alldeles för sällan säger jag till mina föräldrar hur mycket de betyder för mig. 

Jag älskar er :)

Se så söta...

... dom är dom små missemojjerna är:

På plats i mattes garderob på ungarnas dopklänning :)

Nu är det Litens tur att ligga på dopklänningen :)

Vi ska få plats bakom dataskärmen båda två :)


Lilla Liten Zelda Ezmeralda <3

Akvariegos <3

Kvällspromenad vid Göta Kanal

"Sniffklippan" på akvariet :)

Ja, så här ligger jag skönt :)

Okej, nu ska vi...

... se vad vi kan slänga ihop idag då. Idag tog jag bussen in till Storbyn. Bilen fick stanna hemma då den är lite osams med mig och ska till läkaren på måndag så får vi se vad han säger. Eller hon - när det gäller just bilmeckar så har jag lite svårt att en  endast säga han faktiskt. Det är väl inte så konstigt - jag började ju ändå på Fordonsteknisk en gång i tiden. Pratade med en vän här om dagen och nu håller hennes barnbarn på att gå ut Fordonsteknisk också:) Jag var den första tjejen på vårt gymnasium som gick Fordon, de har gått några tjejer efter mig också. Ibland brukar jag fundera över hur det kommer sig att så få tjejer väljer ett praktiskt yrke. Massor med tjejer utgår ifrån att de helt enkelt inte kan - vilket de faktiskt kan! Och de flesta killar gillar faktiskt när tjejer tex meckar sin egen bil...

Väl inne i stan blev det en promenad över gamla militärförläggningen, mera känd som Lv3 och nu är det uppdelat i två delar: Nordrona och Campus Roslagen. På Campus Nordrona ligger KomVux, Yrkux, KY, Tullskolan, under- och sjuksköterska och en massa andra utbildningar. Sen ligger det en del andra företag samt att ett av stadens dansställen ligger där uppe. Och två läkarstationer och det var till en sån jag skulle idag. Mer mediciner, fortfarande problem med axeln och knät ska vila. Och sen kommer ju operationen om 2 veckor :) Men även information om att Smärtkliniken inte tar emot mig då de anser att det i dagsläget inte finns något hopp om bättring i kroppen. Hoppas att det lättar efter operationen i varje fall. Det ska helt enkelt fungera någon gång för det har jag bestämt. Efedrinet hade hon igen kunnat skriva ut då det nu hamnat i en speciell lista för läkemedel som tillverkas direkt för specifika recept. Jag har gjort ett avtal med ett av apoteken i Storbyn att jag alltid hämtar Efedrinet hos dom och då kommer då att lagerhålla den. Och det är ju skönt för annars brukar det ta nästan upp till en vecka innan jag får ut medicinen. Haha... tog för den delen upp den föreslagna lobotomeringen men jag skulle hälsa vederbörande som önskat det att det inte stod i "att göra listan". De tyckte att det var tidernas sämsta förslag vad gäller mig. Skönt att ha både läkarens och kuratorns nekande svar också, haha...

Sen vandrade jag runt på stan, träffade på några kompisar och pratade lite helgsnack. En av kompisarna fick i höstas diagnosen cancer i huvudet som inte gick att operera. Hon har nu fått cellgifter och strålats sedan i höstas och i går hade hon fått besked om att senaste röntgen visat att tumörerna försvunnit. Nu är det 4 cellgiftsbehandlingar kvar och fan vad jag önskar att hon överlever det här. Vi påminner om varandra, alltid lika positiva, glada och framåt. Troligen därför vi arbetat så bra inom politiken. Blev så glad för hennes skull:)

Att handla på H&M idag var lukrativa affärer eller vad man ska säga - man fick ett presentkort med 50:-. Köpte en blus på KappAhl... Carmosinröd och ursnygg, endast 100:-. En av affärerna i storbyn ska lägga ner och där köpte jag en parfym för 48:- istället för ett par hundralappar :)

Upptäckte att tiden bara försvunnit och att det var dags att sätta sig på bussen för att fara hem. Snodde datorn av Lillprinsessan och lyssnade på Madonnas nya skiva medan jag gjorde maten som Prinsen önskat till middag, så idag blev det varma smörgåsar. Jag pallade faktiskt inte att mangla resten av lakanen idag så det får bli morgondagens uppgift. Sent i morgon kväll ska jag hämta Storprinsessan med bihang på Stockholms central. Man vet att barnen blir äldre och att de flyttar hemifrån någon gång. Prinsessan kommer dock alltid vara mammas prinsessa och jag kommer alltid finnas där för henne. Vilket hon vet :) Mitt i natten kan hon ringa för att prata lite eller bara för att säga att hon älskar sin mor <3. Och som den kärleken är besvarad - det går inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar denna vackra varelse.  Svärsonen bor och pluggar nu 5 timmar med buss ifrån henne så hon är lite ensam ibland men hon vet att det kommer att fungera. När jag och hennes far träffades åkte han in i lumpen ett par månader senare, han hade 18 månaders militärtjänstgöring. Någonstans mitt där i så blev jag gravid med Storprinsessan och när han muckade så flyttade vi ihop. Han är fortfarande en av mina vänner - han är helt underbar på sitt sätt och kommer alltid att ha en stor del av mitt hjärta i sin hand...

På tal om Storprinsessan skickade hon mig en video här om dagen. Som den känsliga och fåniga mamma jag är började jag ju gråta. Hon säger att det är så hon känner det - jag är iofs inte död som mannen i videon men den känslan av att jag alltid är där med henne i vad hon än gör, den var likadan :)



Mammas underbart fina Prinsessa - vad jag älskar dig :)

fredag 30 mars 2012

En stor del av denna kväll...

... har jag tillbringat i telefon med vänner :) Sammanlagt 2 timmar och 39 minuter för att vara exakt. Det måste vara veckans mest välanvända tid - om man räknar bort att världens mest underbara person skall hämtas på lördag kväll på Stockholms central.

När jag växte upp fanns inte datorer och inga mobiler. Man använde telefonen helt enkelt när man ville meddela sig. Kanske därför som samtalet blev så långt ikväll? Varken jag eller Vänner har ju vuxit upp under mobiltelefonens tid, att alltid vara anträffbar och sms. Det var så mycket att prata om idag, det liksom  bara bubblade ur oss. Det är konstigt att man kan träffas men ändå tillbringa timmar i telefonen... Under tiden vi pratade i telefon hann jag steka middagens pannkakor, äta desamma, ta ut tvätten, mangla 6 stycken lakan och 2 gardiner. Vika de lakanen som torkat, hänga de klädesplagg som skulle hängas, lägga tillbaka draglakanet och dricka 3 muggar med kaffe :) Det gäller att vara effektiv när man ändå har ångan uppe liksom.

Det där med att mangla lakan är en fix idé som jag har - de ska helt enkelt manglas. Väns mamma sa en gång "att alla manglar dukar och lakan". Vän svarade nej så Vän blev besviken när jag sa att jag gör det :P När jag var liten "drog" vi alltid lakanen, vi syskon fick tidigt hjälpa mor med uppgiften. "Ta tag i hörnen, gå så långt bakåt du kan, och sen själva flaxen. Vik ihop, sen en tillbaka på varje sidan, krynkla ihop det, luta dig lite bakåt och dra utan helvete. Veckla ut, vik upp rätt sida" och sen vek mor ihop det som det skulle vikas och sen rullades det till rullar... Mormor lärde mig att mangla lakanen med samma vikning när jag bodde där då jag var mellan 18-20 år och efter det så har jag alltid manglat mina lakan. Det år jag var utan mangel så strök jag dem istället - jag hatar att sova med skrynkliga lakan helt enkelt så det var ju tur att det boendet inte var längre än 1 år och några månader. . Som tur var har jag en uppsjö av lakan då mor genom alla år överöst mig med lakan, 2 av varje för dubbelsängen, så de jag har räcker ett bra tag innan de tar slut och jag måste ta ett nytt tvättrace av lakan. Just nu är de slut eftersom att det varit minusgrader i verkstan där jag har snöret för lakanen men nu är jag på  G. Hittills den här veckan har jag manglat 12 st :)

Ett av kvällens samtal avhandlade bland annat den oerhört komiska kommentaren som lämnades här igår. Som hon sa - "den personen som lämnat den kommentaren känner dig verkligen inte. Är det någon som gör tossiga saker och som vågar stå för att du gjort dem är just du. Skit i kärringen i fråga, hon är bara avundsjuk för att du vågat leva ditt liv till fullo. Och vad då lögner? Vi som varit med, är vi också lögnare då? Spännande att bland de roligaste sakerna jag gjort i mitt liv helt plötsligt raderas av någon som inte vet ett skit"

Men i övrigt pratades det nog en hel del om föräldrar som inte kan se att deras handlande går ut över deras barn. Det är sorgligt när en del föräldrar baktalar eller förvränger ord för att på något sätt tillfredsställa ett sjukt behov hos sig själva. För vad är det annars för fel på dom?

Jag kommer aldrig någonsin förstå mig på varför en del föräldrar använder sina egna barn i elakt spel. Inte förstå varför en del föräldrar har så svårt att se vad som är bäst för deras barn. Ett barn har 2 stycken föräldrar, i varje fall de allra flesta. Såvida en försummelse inte förekommit så är man som förälder skyldig att svälja sina egna oförrätter och se till att det finns ett fungerande umgänge. Jag skulle aldrig låta mina barn få lida för att jag och deras far inte lever ihop längre. Jag vägrar konsekvent att prata skit om deras far inför mina barn. Jag har alltid sett till att mina barn har kontakt med sina mor- och farföräldrar. För det är inte jag som är viktig - det är mina barn som är de viktigaste!

Det är faktiskt inte svårare än så :)

torsdag 29 mars 2012

Den här kommentaren var så rolig...

...  att jag bara måste lyfta fram den bara för att bemöta den:

Sätt ett kryss i pannan så att dom vet vad det är dom ska operera, tänk om folk visste hyr det egentligen låg till med ditt patetiska liv men det är tur att du är mytoman så att du kan ljuga ihop ett händelserikt liv du är för sjuk för ditt eget bästa. Tre mån i din säng säkert det var tre homosexuella som hade trekant det borde vara skottpengar på en sån som du!! Om inte annat så borde du låsas in o bli lobotimerad din myr lort!!

Jag kan inte göra annat än att skratta så jag gråter :)

Det du kallar för mitt patetiska liv har faktiskt innehållit varenda sak jag skrivit ned :) På både gott och ont!

Jag har ingen anledning att ljuga om vad jag har gjort och vad jag inte har gjort - och jag behöver inte bevaka vad andra skriver heller. Jag vet ju anledningen till att flera bevakar mig - de rädda för det jag skriver för att det ibland anspelar på ett dåligt samvetet. Därför väljer jag att skriva sanningar - så som dom ser ut för om någonting skall komma ut så har jag ju redan varit sanningsenlig med det jag har gjort. Och jag står för varenda sak jag har gjort och vad jag gått igenom under årens lopp. En av de "fördelarna" när man tex varit med i ett ungdomsförbund är att man träffar oerhört mycket människor som man blir vän med. Man åker på kurser och det är ofta "no limits" som gäller. Det är dessutom drogfritt så många av tokigheterna har vi gjort bara för att vi faktiskt tyckt att de varit roliga. Och roligt - det har vi haft.

Jag behöver inte vara mytoman och ljuga ihop saker - då jag gjort dem. Det är ju ändå rätt roligt att en person som ljuger, manipulerar och baktalar mest av alla är avundsjuk på att hen aldrig vågat göra något roligt. Det som är patetiskt är att skrika ner andra människor och försöka göra sig själv till en superior människa. För det är du inte... du är om sanningen ska fram den mest patetiska person jag känner till... Men för din skull ska jag uppmärksamma dig och ta fram det du sagt och skrivit för att sedan ägna dig ett helt inlägg eller två någon gång. Så att du också får vara i centrum av egen merit någon gång - det verkar ju vara någonting du saknat i ditt liv.

Mitt liv har aldrig varit, eller kommer aldrig att bli, patetiskt. Men jag antar att just du tycker det som inte vågat göra någonting... Jag har alltid haft så här roligt - och det roliga är att de jag har gjort det med - faktiskt är mina vänner fortfarande och kan verifiera varenda sak - så att det är lögner - kan du stoppa upp någonstans där solen aldrig skiner. Då jag är medveten om att en del är här och läser misstänkte jag att den skulle lämna en dräpande kommentar - och fan så skönt det då är att kunna säga att man kan fråga de som var med om det verkligen var så här det gick till...

Jag behåller mina vänner i mitt liv då jag vet hur det är att vara en riktig och äkta vän. Jag baktalar inte mina vänner, jag dömer inte mina vänner. Jag stödjer mina vänner i vått och torrt och jag finns där när de behöver mig - och de finns för mig när jag behöver dem. Har vi olika åsikter om saker och ting, vilket händer rätt ofta, pratar vi igenom det - och sen låter vi det vara.. Vi accepterar varandra som vi är helt enkelt. Och de hemligheter vi delat med varandra i förtroende - är förtroenden och därför någonting man behåller för sig själv. Så när en av hjärtevännerna idag förlovat sig så gratulerar jag honom av hela mitt hjärta - bara för att vi var tillsammans en gång i tiden innebär det väl inte att jag måste dissa honom och allt det roliga vi gjort genom årens lopp? Han är dessutom en av dem som funnits i min tillvaro genom alla år, vet ALLT som hänt, vilka som sagt vad och vilka som gjort vad och som satt vid min säng och höll mig i handen då jag var sjuk senast. Varför skulle jag gå omkring och prata ner honom, ljuga om honom och sparka honom mellan benen? Det finns liksom ingen anledning till det. Det finns en handfull människor som står mig närmast och som jag berättar allt för. Och som jag visar allt för också och som jag aldrig behöver skämmas inför.

Du nämner specifikt de tre männen som fanns i min säng när jag vaknade - en fråga bara: vart står det att jag hade sex med dom? Eller att jag ville ha det? Som den fördömande person du är utgår du direkt ifrån att det är så... Och jag lovar dig: Matte, Jonne och Jari skulle bli väldigt upprörda över att du kallar dom för homosexuella. Och framför allt skulle deras barn undra en aningen - för att inte tala om Jonnes fru och de andra tvås sambos. Tror jag ska skicka vidare din kommentar till dom. Men nej, jag hade inte sex med någon av dom då det var mina vänner jag vaknade upp med. Frågan var om jag vaknat upp med fler män en 1 i min säng - och ja, det har jag. Vi hade en fest hos mig, vi var runt 15 personer och varenda ställe man kunde sova på i min lägenhet var upptagen och varför skulle man då inte kunna sova tillsammans med sina manliga vänner i samma säng? Herre gu' - måste man ha sex med allt som är av manligt kön? Det säger mer om din inställning om människor än om min...

För ordningens skull kanske jag ska tillägga att inget av det jag har gjort har jag gjort när mina barn varit närvarande. En del saker hände innan jag fick barn - andra när jag har haft barn. Mina barn har alltid varit hos sin andre förälder eller hos mina föräldrar då jag gjort något "barnförbjudet". Och inget av det jag har gjort har varit olagligt, kan inte generera någon anmälan till någon myndighet eller har gjort att jag brister i min uppgift som förälder. 2 av mina barn har aldrig sett mig onykter och Storprinsessan gjorde det inte förrän hon var över 18 år och således lagligt fick dricka alkohol själv. Mina barn säger ofta till mig att jag alltid finns där för dom och att jag gör allt för dom. Jag skyddar dom ifrån ondo och framför allt så lär jag dom att alltid tala sanning, att stå för det dom säger och tycker och att de duger som de är. Jag dissar aldrig mina barn offentligt, skriker sällan åt dom och jag skulle aldrig skrika åt dom så att dom tex börjar gråta eller känner sig mindervärdiga som en del föräldrar man ser ibland roar sig med. Och mina barn är trygga små människor och vet sin plats i familjen, släkt och samhället.

Hur är det man säger, lilla anonym - att anfall är bästa försvar? Tyvärr ligger det ju väldigt lite sanning i den meningen. Och man härskar inte genom att söndra heller. Att du ens kommenterar på det sättet och kallar mig myr lort (särstavning - hur är det med svenskan?) tar jag endast som en komplimang. Mitt liv måste ju uppenbarligen vara något som intresserar dig?

Jag har absolut ingenting att dölja - till skillnad från andra.

Om man tänker...

... på svaren jag skrev i gårdagens frågelista får även jag mig en del frågetecken i hjärnan. När man får en sån lista och väljer att skriva sakerna som de faktiskt varit - avslöjar man en hel del av sig själv. På både gott och ont skall nog tilläggas. Men allt jag gjort genom åren, allt jag genomgått - är en del av mig och har gjort mig till den jag är. Livet har, som för de flesta, innehållit både stor sorg men även stor glädje. Jag har förlorat en bror, alla 4 äldre men även gjort större personliga förluster som jag inte ens klarar av att skriva om än så länge. Jag har gått igenom oerhörda fysiska smärtor, barnafödsel är inte alltid värst. Att bryta ben och sen få dom uträtade gör fruktansvärt ont. Att ligga i sträck, drömma om att man slänger sig av motorcykeln, slänga sig i sängen men sitta fast medförde att benpiporna slets isär och gled ner bredvid varandra. Jag vaknade tom ur en nedsövdhet pga smärtan. Men man överlever sånt också - även om man inte tror att man ska göra det.

Om man är en positiv människa i grunden klarar man av sånt här mycket bättre och positiv av naturen är jag. Jag har aldrig behövt att använda mig av lögnen som vapen - vilket gjort livet mycket lättare. Jag står för det jag har sagt och tänker på vad jag säger - vilket gör att jag behöver inte sitta och vakta om någonting jag sagt kommer fram till ett par öron det kanske inte var avsett för. Kommer det fram brukar jag rycka på axlarna och säga att "ja, jag sa det, jag menade det - i varje fall just då". Sen får man ju göra ett ställningstagande om man fortfarande står för det man sagt - men sagt det - det har man ju ändå gjort.

Jag har alltid levt livet med glädje - att vara glad hjälper så oerhört mycket. Glädjen är nog en av orsakerna till allt bus jag faktiskt gjort. Jag är inte mycket för olagliga saker men det finns en del i min bakgrund som jag inte är så stolt över - men jag har ändå gjort dem och alltså får jag stå för dem. Och väldigt många av de allra busigaste sakerna har jag haft så oerhört roligt åt/med när jag gjort dem. En del kanske inte längtar efter att dansa på en bardisk eller på ett bord - men det är förbaskat roligt att göra det. Jag har gjort rätt många saker som är väldigt busiga - men hallå? Måste man vara så tråkig?

Det är så att flera personer jag känt i perioder i mitt liv sagt att de önskar att de kunde vara mer lika mig. Att våga göra de där sakerna de själva velat göra men avstått ifrån för att de inte vågat. Att vara så där stark, stå med båda fötterna på jorden och våga göra dumheter. För det finns mer än en person som tycker att en del av de sakerna jag gjort  - inte är riktigt kloka. Ja, men ock? Jag har hellre roligt, tar en chansning, busar lite och står för det jag gör. Mitt liv går inte ut på att tråka ihjäl mig...

Men samtidigt som jag gjort mina bus har jag också haft en stor portion vad som är rätt och fel, vad man kan göra och inte ska göra och avstått från en hel del. Jag har också varit vännernas samvete och lagryttare. Jag sa nej, och jag sa ja - och jag fanns där.

Och jag finns där. Det är konstigt det där. Jag har er del vänner som finns där hela tiden. Det finns en del som jag inte skulle byta bort för allt guld i världen. De brukar säga att jag är den ärligaste person som de vet och ja, jag är nog rätt ärlig. Men de kallar mig även för ödmjuk, snäll och uppoffrande. Tja, kanske det. Jag brukar inte tänka på det men jag antar att många av dom sakerna jag gjort baseras nog på faktorerna skratt, ärlig, ödmjuk, snäll och uppfostrande. Och sexigheten... Det är ju bara så lätt att använda :P. Och när flera stycken uttrycker sig om mig på sådant sätt få man väl "mer eller mindre" att det nog stämmer... och om man tex råkat få med sig någon hem från krogen som en kvällsbonus varav det är det enda han får ur sig är ett grymt till svar till en början... tja vad ska man säga... Förutom att jag faktiskt lärt mig mitt värde!

Det där med utseendet... Jag har generellt sätt inte något som helst osämja mellan mig  och mitt utseende. Jag vet att jag är vacker, har de vackraste ögonen och ett leende som säger mer än tusen ord som det står i visan... Det jag varit osäker på är kombination kropp och ansikte. Men, om jag utgår från samma tex vad gäller utseende och lägger det på kroppsbilden - Ja - då har ni en Pebbles :) Alla mina pojkvänner, manliga vänner, kvinnor har sagt detta till mig. Jag har haft pojkvänner som berättat att de sett mig i smyg rätt länge men inte vågat göra något eftersom att de trott att jag ska nobba dom - då de varit långt ifrån lika vackra som jag är. En pojkvän jag hade sa till mig att det var en fröjd att komma in i ett rum där jag satt - jag lyste upp hela rummet :) Och som jag fått höra - alla deras tidigare har ju varit riktiga ruggugglor (och ja, jag kan nog faktiskt hålla med också) och de som kommer efter mig - ja, de är fane mig mer ruggugglor än vad jag är...

Nej, dags att sluta vara självgod nu och ta mitt snygga ansikte och gå och lägga mig i sängen med de nymanglade lakanen som har Hello Kittymotiv :)

''Whoppsie dayisy Bitches.

tisdag 27 mars 2012

Whoohoo.... sanningens...

...ögonblick eller vad då? Ner i mailen damp en sån där svara på dessa frågor och lägg ut där du tycker det passar... öööhhh... jaha... inte på Facebook alltså. Inte för att jag inte står för vad jag svarar utanför att mina barn och släktingar inte brukar dyka upp här - utom storprinsessan ibland men vi har å andra sidan en helt underbar kontakt och hon om någon vet att hennes mor inte är någon dununge... vare sig när det gäller bilkörning, sprit, laglighet eller karlar... så det är väl bara att köra på då...

(Ta bort högst 5 frågor om du vill - men du måste lägga till 5 stycken egna...) (tog inte bort några men la till de 5 som efterfrågades).

Rökt? Jadå
Rökt cigarr? En gång, 15 år liten - spydde som en gris efter.
Kysst någon av samma kön? Oh ja, ett antal gånger.
Druckit alkohol? Lite, mycket, massor - bara inte så ofta...
Varit/är kär? Kan man nog säga att jag varit och är. Konstant. I  någon eller något :P

Blivit dumpad? Ja, 2 gånger i mitt liv
Dumpad någon? Alla de övriga typ 12 gångerna...
Snattat? Ofrivilligt som åttaåring - silverputs åt mamma
Fått sparken? Nej, men gått på eget val
Varit i ett slagsmål med nävarna? Jo, det har väl hänt. Mer än 1 gång.

Varit kär i en äldre person? Jadå :)
Varit kär i en yngre person? Ålder är så irrelevant...
Skolkat från skolan? Hm... ett antal gånger. Man kunde ta moppen och ha kul på Lommarskolan istället... eller göra annat "bus"...
Haft sex med en arbetskamrat? Hm..., letar i minnet - jodå - det med :)
Sett någonting/någon dö? Ja

Har/har haft en crush på en Facebookvän? Öh - näe
Varit i Paris? Nej
Varit i Spanien? Japp
Varit på ett plan? Ja
Haft sex på ett plan? Ja, det med

Spytt för att du druckit för mycket? X antal gånger 
Ätit sushi? Ja
Åkt snowboard? Ja
Träffad någon på grund av Facebook? Ja
Varit i en MoshPit (efter att ha tagit reda på vad det är) - jadå, det med! 

Dansat på en bardisk: Hehehe... mm, ja... bla på sista Österrikeresan som var helt otrolig :P
Dansat på ett bord: Hm...hehe... ja, det med.
Uppträtt ensam på en scen? Teater och sång - flera gånger, älskar att stå på scen :)
Levt i ett misshandelsförhållande? Ja, har haft min del av slöa knivar i lådan, tex Lasse och Vesa....
Tagit starka smärtstillande? Varje dag

Varit kär i någon du inte kan få? Absolut
Legat på rygg en solig dag och sett molnen åka förbi på himlen? Massor med gånger
Gjort en snöängel? Ja - minst 1 varje vinter
Haft ett teparty? Inte direkt
Seglat på en surfingbräda? Ja

Byggt ett sandslott? Massor
Åkt kross i skogen? :D Hur roligt som helst !
Varit riktigt uppklädd? Aboslut
Hoppat i en lövhög? Lika roligt som vuxen 
Åkt släde? Ja, hur mysigt som helst

Fuskat när du spelar spel? Ja, det har hänt
Varit ensam? Har inte alla det?
Somnat på jobbet? Ja, faktiskt...
Sett på solnedgången? Ofta
Känt en jordbävning? En pytte i Skellefteå (men kändes som en jätte...)

Dödat en orm? Ja, en liten jävel
Blivit kittlad? Hehe... ja... och kittlat tillbaka
Blivit rånad/nedslagen? Ja
Blivit utsatt för otrohet? Ja
Varit missförstådd? Ja, det händer väl alla?

Varit otrogen? Det har hänt 1 gång för mkt länge sen (inget jag är stolt över)
Varit någons älskarinna? Sanning var det ja... med andra ord - ja.
Vunnit en tävling? Ja, flertalet
Blivit avstängd från skolan? Inte från skolan men från tyskan på högstadiet.
Haft kvarsittning? Det fick alla vi som busade för mycket

Varit med om en bil/MC-olycka? Ja, bla 1984. Bröt 2 ben och har gjort 33 operationer pga just den.
Har haft blåmärken? Ja, har nästan alltid minst 1. Just nu har jag 5 st
Blivit opererad? Ja, 42 gånger
Ätit en hel bunke med glas under en kväll? Jaadå :)
Dansat naken i månskenet? Det har hänt, ja

Avskytt ditt utseende? Det har hänt mer än en gång
Varit vittne till ett brott? Varit vittne till flertalet
Gjort en poledance? Tja, .. vad ska man säga? En lycktsolpe fungerade lika bra att göra det runt...
Ifrågasatt ditt hjärta? Många gånger
Varit besatt av post-it-notes? Äntligen ett klart NEJ!

Sprungit barfota genom leran: Klaffs, klaffs - jajjemen!
Gått vilse? Ja, inte ofta, men alltid hittat tillbaka så småningom
Varit på andra sidan världen? Nej
Simmat i oceanen? Ja
Känt det som om du håller på att dö? Ja, flertalet gånger tom (och varit nära 2 gånger).

Gråtit dig själv till sömns? Ja, det har man väl gjort ett antal gånger
Lekt polis och tjuv? Standard som liten (tillsammans med Burken och Påven bannlyser).
Nyligen ritat med färgpennor? Ja, senast idag :)
Sjungit karaoke? Självklart. Finlandsbåt... pub... fest... hemma....
Betalat för en maträtt med endast mynt? Ja, bara för jävelskaps skull

Gjort någonting som du sa till dig själv att du INTE skulle göra? Oh ja! Många gånger!
Gjort ett falskt telefonsamtal? Ja, vi hade någon grej för det när jag gick i 8:an
Kysst någon i regnet? Oh ja - myyyysigt :)
Tagit med någon hem från krogen? Hm, jo, ja - det har jag gjort.
Vaknat upp i din egen säng med fler än 1 man? Jo... en morgon var vi 4 st i sängen - jag och 3 män. 


Bytt om i pojkarnas omklädningsrum? Hehehe... ja, massor med gånger
Skrivit ett brev till tomten? Nej
Sett på solnedgången med någon du bryr dig om? Ja, det är också mysigt
Sett en soluppgång med någon du tycker om?  Många gånger!
Gjort en brasa på stranden på kvällen? Ja, många brasor har det blivit.

Vaknat upp på morgonen och hela huset är fullt med folk du knappt vet vilka det är? Det har en tendens till att bli så. Är inte soffor till för att utnyttjas? 
Krashat ett party? Tja, om ett vält badkar & kraschade krukor räknas in så - ja
Genomskådat en lögn samtidigt som den sägs? Har alltid varit en lyckad "sport"...
Rest mer än 5 dagar med i en bil full med människor? Oh ja... det har sin charm...
Åkt rullskridskor? Absolut


Blivit hoppad på av en apa? hahaha... ja, faktiskt
Burit pärlor? Ja
Hoppat från en bro? Nej, men det var nära från Angeredsbron en gång
Svurit på läraren framför dig? Ja
Simmat med delfiner? Nej, men jag har klappat en en gång :)

Har tungan fastnat på någonting som är fruset? Mm, en gång - på en lyktstolpe...
Pussat en fisk? Ja, men det är väl klart?
Burit manskläder? Om man räknar bort de dagliga jeansen så ja, pappas kostym - redan i 8:an
Suttit på ett hustak? Ja, det med. 6:e våningen bredvid Råsunda stadion, man såg allt som hände där nere. Perfekt när det var konserter :)
Skrikit så högt du bara kan (primalskrik)? "Primalskrikskurs" i gryningen i Hälsingland funkar alltid:)

Pratat i telefon i mer än 6 timmar? Ja, till både föräldrars och min egen telefonräknings förbannelse
Nyligen stannat uppe länge för att prata med någon du bryr dig mycket om? Ja! Flera gånger till och med.
Fått någon att stanna uppe hela natten för att prata med dig? Ja, flera gånger nyligen och flera andra gånger genom livet.
Fått någon att åka över 20 mil för att du bett dom? Ja - det är vänner det!
Åkt över 20 mil för att någon bett dig om det? Ja, mer än en gång. Det gör man för sina vänner :)

Plockat ett äpple direkt från trädet för att äta äpplet? Ja, det är väl klart
Klättrat i träd? Ja, för ett par månader sen
Varit i ett trädhus? Ja
Varit för rädd för att se en skräckfilm själv? Nej
Trott på spöken? Absolut

Har haft mer än 30 par skor på en gång? Nej, jo, nej, jo... 1, 2, 3... jo - JA
Streakat? Nej, det tangerar gränsen
Besökt ett fängelse? Ja, 3 gånger.
Lekt "chicken"? Ett antal gånger
Blivit nedknuffad i en pool med kläderna på? Ja (och med den som puttade mig ;P)

Fått höra att du är het/snygg/sexig av en fullkomlig okänd man? Mer än en gång... <3
Brutit ett ben? Brutit 2
Är lättroad? Oftast
Vilken är den konstigaste men sexigaste kommentar du fått? Du andas sex (!) (Hoppla, hoppla...)
Fångat en fisk för att äta den senare? Massor med gånger

Gjort en erotisk film/blivit tillfrågad om att göra en? Samvetsfråga... för eget bruk finns det nog (kanske) faktiskt någon någonstans hos någon...
Fångat en fjäril? Varje sommar
Skrattat så du gråtit? Senast igår
Gråtit tills du börjat att skratta? Kan låta konstigt - men ja
Har du spelat in någon på tex telefon/Skype/MSN? Ja, på alla 3

Har du haft sex på annat sätt än fysiskt, tex telefon eller data? Sanning var det ja... Ja, det har jag ;P
Moonat/Flaschat någon? Ja
Har någon moonat/flaschat dig? Dom har väl försökt men aldrig lyckats
Fuskat på ett prov? Jajjemen!
Glömt någons namn? Ja

Blivit utsparkad från ditt eget hem? Ja, av ett X. En gång sov jag på altanen, en gång i  bilen.
Snackat medvetet skit om någon för att svartgöra? Nej, inte min grej. Varför snacka skit när det räcker med sanningen? Skit klarar de så lätt själva...
Åkt snowracer? Så roligt jö
Snorklat? Ja
Haft hål i tänderna? Ja

Utpressat någon? Nej
Blivit utpressad? Ja
Blivit utnyttjad? Ja
Ramlat då du gått upp för en trapp? Jadå
Ramlat nedför en trapp? Ja, slutade med 2 stukade vrister och kryckor...

Slickat en katt? Öhhh? Nej!
Bitit någon? haha... ja, bland annat storprinsessans pappa när hon föddes
Slickat någon? Ja, det kan man väl också kalla det för...
Blivit skjuten mot? Ja
Haft sex utomhus i regnet? Ja

Luftat någons bildäck? Ja
Kört din bil tills bensinlampan börjat lysa? Ett par gånger
Haft ack så lite pengar att tanka för? Det med! 
Åkt fast för polisen någon gång? På något konstigt sätt har jag alltid klarat mig :)
Skrivit ner och hållit räkning på de du har haft sex med? Hm... ja - vi hade den lilla röda boken :~)


Använt droger? Provat en halv gång typ... inte min grej
Använt analabola steroider? Nej, men har dopingklassad medicin på recept.
Haft husdjur? Ja, flera kaniner, fåglar, hund tidigare. Nu akvarium och 2 katter :)
Varit vaken i mer än 24 timmar? Ja
Druckit en back öl? Ja, tom mellan kl 17.00-08.00 inom ett dygn.


Blivit körd i polisbil? Ja, 3 gånger
Åkt ambulans? Ja, 1 gång - och irriterade mig på kurvor, tut/tut och blåljus...
Varit på riktig konsert? Flertalet gånger; Deep Purple, Bruce Springsteen, Eagles, Europe, Queen (originalbesättning), Rod Stewart m fl.
Gått ner över 30 kg i vikt? Ja :D
Suttit i fyllecell? Nej!!!


Försökt att skada dig själv? Ja
Gömt någon som varit på rymmen? Ja
Varit vittne i en rättegång? Ja
Badat naken? Många gånger
Fått en önskan uppfylld? Många gånger


Och så var det 5 egna frågor:

Sänt radio? Ja, flera gånger
Slängt ut någon ur din bil? Ja, 1 gång - eller slängt? På något sätt sparkades vederbörande ut...
Sovit utomhus? Ja... har sovit på många konstiga ställen :P
Blivit hotad med en kniv? Ja...
"Övertagit" en kompis pojkvän/älskare? Vem vill ha begagnat gods?


Så - nu är frågestunden över och avklarad...

måndag 26 mars 2012

Stackars liten...

... Sniff har blivit av med gollorna idag :(. Han var mycket fundersam då ha stoppades in i kattburen tidigt i morse och sen dessutom blev utburen till bilen! Vad var detta? Och vart fanns Liten Zelda Ezmeralda??? Efter en kort bilresa var vi framme vid Norrtälje katthem där veterinär Petter tillsammans med Cecilia tog emot honom. Efter klockan 13.00 kunde jag hämta honom igen.

Att ha en missemoj på operation var lika nervöst som att ha något av barnen på operation. Under tiden då han var borta han jag med att damma hela huset (både med vippa, dammduk och våttork) och diska kristallen. Efter det dammsög jag varenda litet skrymsle av huset miniutöst... Lyfte mattor, flyttade soffor och byråer. Liten Zelda Ezmeralda satt uppe på akvariet och undrade vad jag höll på med - dammsugaren är inte hennes bästa vän - och var var hennes bästa vän??? Klockan 12.24 ringde Cecilia och talade om att nu var Sniff vaken igen och att allt hade gått bra. De hade dock hittat skabb i hans öron. Troligen blev han smittad av vår lilla Rymling Oscar som var här i höstas. Jag hade bett dom att kolla då han på sistone börjat klia så mycket i öronen. Så han hade fått en spruta mot skabb och öronen rengjorda. Han blev även vaccinerad mot kattpest och kattsnuva. En tjusig grön tatuering är gjord i örat.

Länk till Katthemmets blogg där Sniff är med :)

Efter operationen hade han kissat ner sig och spytt ner sig. Så hans gosefilt som han hade med sig i kattburen var alldeles urkig. Det var en riktigt ynklig och nytvättad misse som satt och väntade på matte när jag kom. Han klättrade på ostadiga ben upp i famnen på mig och lade sig till rätta. Tittade på mig med sina gröngula ögon och mjauade svagt, lite anklagande - "Matte, vad har du utsatt mig för?" Jag skrev under registreringspappren för tatueringen och sen åkte vi hem. Liten Zelda Ezmeralda verkar förstå att Sniffen ville vara själv för hon har hållit sig borta hela dagen och lämnat honom ifred.

Lite mat ville han ha när han kom hem men somnade med nosen i matskålen så jag lyfte försiktigt bort huvudet och la det på golvet. Ynkepyttis vaknade till och började tvätta sig, sen vandrade han upp till akvariet och somnade... Efter ett tag bytte han till mattes säng och där har han nu legat och sovit hela dagen och kvällen... Om 3 veckor är det återbesök för kontroll av att allt läkt bra och dags för den uppföljande sprutan....

Mattes lilla gollelösa ynkepytt :/ 

söndag 25 mars 2012

Dagarna bara...

... rullar på :) Vart tar de egentligen vägen? Den här veckan kommer säkert gå lika fort som förra veckan... eller så kommer den gå väldigt långsamt just för att man väntar på att någon ska komma.

Förra veckan innehöll sång, möten, läkarbesök, kärlek, smärta och en massa skratt och glädje. Det är ju inte riktigt förra veckan än men vi är ju ändå inne på söndag kväll så man kan ju i princip säga att den är slut. Är det inte sådana veckor man egentligen vill ha? Ibland tycker jag synd om er som är så gapiga, skrikiga och jobbiga som personer. När ska ni förstå att det är er själva ni sätter krokben för? Det är konstigt hur personer som har som tendens att börja skrika och vara ilskna inte förstår hur mycket skitsnack om dom själva som faktiskt förekommer bakom deras rygg. Hur människor stönar, vänder sig om, himlar med ögonen, är tysta och när personen inte är i samma rum, jobbar ett annat skift eller inte är på samma, typ träning eller fest så pratas det nästan uteslutande skit om just dom personerna.

Genom åren har jag känt ett antal sådana personer. En del rätt bra, andra mindre bra - men jag orkar inte med dom till slut så jag väljer att dra mig undan dom. Det gör rätt många personer faktiskt och det är nog inga andra personer jag känner som "byter" kompisar så ofta som just de personerna. Även jag har gått åt andra hållet i en affär för att slippa stå mitt emot dom men när man inte hinner undan så står man där med ett leende och beter sig skrattande som om det fortfarande var bästa kompisen som stod där. Sen kommer man hem och fullkomligen bara spyr över personen i fråga...

Jag brukar fundera över när de korsar min väg - fattar de verkligen inte? Eller är de så uppe i sin egen person och idioti att de verkligen inte ser detta? Ser de verkligen inte att deras sätt att vara faktiskt inte är uppskattat? Hur folk vänder sig om när de hör deras (ofta) gälla, hysteriska skratt och himlar med ögonen? Hur folk verkar som om de lyssnar på deras "åh, jag är så bra" - stuk för att när de kommit runt hörnet bara skrattar åt dom och tycker synd om dom och deras person? Mer än en gång har man träffat på den typen av person som har inställningen "jag slängde minsann näven i bordet och alla lyssnade" eller "jag blev så arg och skällde ut personen totalt, haha" och man bara ler och säger typ "jaha"... och personen i fråga är så uppe i det så att det dom inte ser är att när de gått därifrån - så skrattar folk åt dom. Snackar ner dom, snackar skit om dom och framför allt så brukar man tycka synd om deras patetiska person.

För de är ju faktiskt rätt patetiska personer. Och det konstiga är att väldigt många runt omkring dessa personer tycker detta - men själva så ser dom bara sin egen förträfflighet... Jo, jag vet att det har ett namn, denna psykologiska störning.... men jag måste säga att efter att ha haft en sådan person som bästa vän en gång i tiden så nästan springer jag åt andra hållet när jag ser minsta tendens till sådant beteende hos en person - istället för att stå där med ett falskt leende och tänka på väder, vind, vad jag ska ha till middag - eller "kan inte denna person hålla käft någon gång"... hahaha...

Men hur hamnade jag in där? Haha... nej, det finns så mycket annat som är så mycket trevligare att tänka på. Som att fortsätta tänka på veckan som varit - och veckan som ska komma. Känna känslan för att jag är älskad för att jag är jag - och inte någon som man försöker att vara. Eller tänka på att jag får ofta min vilja egen genom att vara rätt lugn, blinka med ögonen, anspegla på lite bus. Jag har aldrig behövt skrika för att få igenom min vilja och i ärlighetens namn - varför ska man behöva skrika för? Nej, det verkar jobbigt...

Den här veckan kommer att innehålla kastrering av katt, nämnd, sång, läkarbesök och så kommer min stora, stora kärlek :)... Den här veckan kommer bli den bästa veckan på länge... - sedan förra veckan, och förra veckan, och förra veckan och en massa andra veckor som också var bäst hittills :)

Jag har det verkligen rätt så bra, jag :)

lördag 24 mars 2012

Flitens lampa...

... har idag lyst över Pebbles :)

Dagen började tidigt, redan kl 08.00, då sjukhuset ringde och gav mig den definitiva operationstiden - det blir alltså operation den 16/4 - så nu börjar den nervösa nedräkningen. Men som vanligt känner jag mig kolugn när det är dags för operation. Det löser sig alltid :) Det kommer bli tufft, det kommer göra jävligt ont men jag har ju direkt inget val än att genomgå den - så det är ju lika bra att försöka vara så positiv som man bara kan.

Efter att jag pratat färdigt med sjukhuset och fått alla direktiv så slog jag på datorn för att skriva ett överklagande. Hittade en spellista som hette "Mammas discomums" och den åkte på. På hög volym ska tilläggas. Liten Zelda Esmeralda och Sniff smög sig in i soffrummet och gosade i mattes säng.



Mitt när jag satt där och skrev kom mor och far för att hämta lådor med skräp och saker jag vill bli av med. Gamla leksaker som var trasiga, saker som åkt land och rike runt som jag ändå aldrig kommer använda igen. Men även saker jag ändå ville bli av med som inte är mina men som jag inte vill ha kvar i min ägo. Det var även en trasig TV, ett trasigt XBox 360, högtalare och lite barnmöbler som ingen ändå använder tillsammans med en TV-hållare, gamla tapetrullar och gamla saker som något X inte minns att just jag hade. Nu är det slut på minnenas parad i mina lådor i varje fall och kan man inte hämta upp saker på år och dag så lär man inte sakna det nu heller... Hela vår sk "carport" (jag hävdar fortfarande att det inte är en sådan men alla andra hävdar att det är en) blev nästan helt tom sånär på det som faktiskt ska vara där. Ställde in snöskovlarna, snart ska gräsklipparen in där med och tampas med cyklar, element och däck.

Efter detta blev det lite fika och snack med mor och far. Planering inför att Storprinsessan med bihang kommer till Sverige och hur vi ska göra med barnen under tiden jag kommer att vara på sjukhuset och då jag kommer hem. Jag har en tendens till att vilja vara ensam då jag har opererats men vi får se hur det blir. Vi kollade in den tömda fd Bergshamra post som nu är ett fint möblerat rum, färdigt för att användas och lånas ut. Hehe... nu kan man ha roligt på posten med då den nu innehåller en stor bäddad säng ;P. Far konstaterade att det är en vattenskada dock i köket så på söndag då jag ska träffa hyresvärden får jag prata med dom om det.

När de åkt så fortsatte jag med överklagandet och några andra saker som skulle skrivas och discomusiken fortsatte att strömma ut. Lillprinsessan tittade på sin knäppa mor och skrattade - inget fel på humöret där inte :). Till slut blev jag färdig med papperen och satte mig i Rultan för att åka till storbyn för att överlämna dem till rätt person. Efter det åkte jag till nya Granngården och letade kattmat. Man har fått en typ av kattmat med tidningen "Kattliv" och den maten tycker Sniffen riktigt mycket om så jag köpte 2 påsar med den. Medan jag stod där kom en riktig urping som jag stod och snacka djurliv med i nära en timme - bara sådär. Han var verkligen hur trevlig som helst. När vi var färdigpratade var telefonnummer bytt, haha.

Efter svängen förbi Granngården så var det vidare till Rusta för att handla lite annat... som slutade med en tapet till Lillprinsessan och de sakerna som saknas just nu. När jag väl var färdig där så var det in på Coop för att handla lite mat. Det blev pizza till midagen, fläsk- och nötkött och lite annat smått och gott. 4 paket med tvättmedel slank ner också, det ar ett så bra pris den här veckan. Sen var det bara brumma iväg hem.

Väl hemma så blev det iplockad mat i frys och och skåp - och sen var på plats och ingen såg att det försvunnit några pengar på mitt konto....

fredag 23 mars 2012

Livet är helt perfekt...

... konstaterar Pebbles där hon sitter på altanen i solen iklädd linne och kjol och bara myser av tillvaron :) Givetvis med hög musik som gör att det spritter i kroppen - idag kör vi discorace... blir nog utgång i helgen :)

DET ÄR VERKLIGEN HELT PERFEKT JUST NU :d

Det är väl det där med...

... att bli hög och gå på adrenalin. Idag har jag hela eftermiddagen gått på adrenalin. Det gick fort att bli hög på det helt enkelt. Efter att ha ätit Efedrin som medicin de senaste runt 8 åren vet jag hur det känns att vara hög på adrenalin. Man blir som totalt speedad, hjärtat slår och man bara går och går... och som jag gått idag. Kors och tvärs över sjukhuset. Eller gått... haltat ska man väl säga.

Jag trodde (liksom) att jag bara skulle till läkaren för konsultation och se vad som kunde göras. Men här gick det undan utan dess like. De har effektiviserat sen jag var på den här avdelningen sist.... :

Först var det betalning och hann i princip bara sätta mig ner innan jag skulle in till en sköterska. Hon satte mig ner på en stol och frågade några frågor. Sen var det dags för blodtryck. En blodtrycksmanchett sattes fast och hon pumpade upp trycket och lyssnade efter övertryck och undertryck. Hon rynkade på näsan och gjorde om proceduren - samma rynka dök upp. Av med manchetten och på med en annan. Uppumpning av tryck - och samma rynka och proceduren upprepades igen. Så säger hon - brukar du ha lågt blodtryck? Hm - jaa, det brukar jag ha. Men brukar du ha 110/60? Tja... runt där... 110-120/60-70... ibland brukar det ligga neråt 100/55... "Medicinar du för lågt blodtryck?" Nej, det gör jag inte. "Har du alltid haft så här lågt blodtryck?" Frågan dyker upp igen - Ja, jag har så här lågt blodtryck... Är det något fel? Nej, nej - det är jättebra...

Sen in till läkaren. Han tittade och pratade. Jag svarade på vad som kändes som 75 frågor. Han tittade igen och fortsatte prata. Operation? Jadå - inom 1 månad svarade han leende! Öh... har aldrig varit med om något liknande. Av de 42 (!) operationer jag gjort sedan jag föddes har jag aldrig varit med om en operation som görs så snabbt - när det inte varit akut vill säga.

Efter detta så var det tillbaka in till sköterskan och flera frågor och information. "Ja, vi har tid den 16 och 17 april" - inse att det är om ca 3,5 vecka! Detta var inte alls vad jag förväntade mig. Nu har jag ju opererats ett antal gånger som sagt var så det var ju mycket upprepning av saker jag lärt mig den hårda vägen. Sen blev upp till medicinmottagningen för att ta EKG. Lika perfekt EKG som blodtryck :) Ja, hjärtat är det i varje fall inget fel på - det pumpar som det ska och är fyllt av kärlek till sin omvärld <3.

Efter EKG var det ner för trappan, tillbaka genom kirurgen och in på labbet för provtagning. Vilken suverän sköterska. Jag reagerar aldrig när de tar venprov. Jag lärde mig för många år sedan att det ska tas i vänster arm, där under den synliga lilla ådran går den stora venen så jag slängde vant upp min arm och kände inte ens när hon stack in nålen. Ett gäng rör senare och med plåster i armvecket var det nu vidare till dagkirurgin. In och prata med narkosläkaren. "Har du fått narkos?" Hehehe.. börjar alltid skratta då - ja... 42 gånger... "Ja, nu ser jag - inga problem någon gång, svarar bra på det och det". Efter det en snabb sväng in på röntgen (sist?) Och sen var det färdigt.

1,5 timmar efter att jag stigit in på sjukhuset var det bestämt och färdigt. Det blir en operation - precis som jag misstänkte. Man lär väl känna sig själv rätt bra antar jag till slut. Hittills har jag aldrig opererats för att jag bett om det, det har aldrig varit något jag förväntat mig och jag är van att höra hur andra personer får tjata, tjata och tjata för att läkarna ska lyssna på dom. Men inte jag... jag behöver bara nämna att det gör ont - och så vips så är det färdigt för att jag ska opereras... Det var inte direkt vad jag förväntat mig, inte så här snabbt i varje fall.

Tja, vad ska jag säga? Tack så in i helvete till det som var med och orsakade det indirekt? Eller ska jag säga tack så mycket? Jag vet inte... det kanske var på väg redan innan, eller nej, kanske inte. Hur som helst - skit samma... det blir operation hur som helst... inom en månad... :D

Och än en gång har en läkare reflekterat över det faktum att jag är så positiv :) Hur kunde jag vara så positiv inför operation 43? Hur orkade jag hålla humöret uppe, säga att "det ordnar sig alltid" och rycka på axlarna? "Du vet att det gör ont?" Ja, absolut - men det är inget jag inte gjort förut. "Du vet vad som kommer efter?". Alldeles för väl... "Men hur bygger du upp styrka?" Jag vet inte - jag gör det bara :)

Tjoflöjt - det ska nog går bra det här :D

torsdag 22 mars 2012

Idag spretar...

... tankarna vitt isär... Många tankar är det som far igenom huvudet.

Igår hade vi årsmöte i Arbetarkommunen och tja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om sanningen ska fram. Det var i mina ögon ett rent osmakligt möte om sanningen ska fram. Jag engagerade mig i SSU när jag var runt 17 år - och åren som SSU:are är nog att klassas som de roligaste åren i mitt liv. Jag träffade Storprinsessans pappa, flyttade hemifrån, gick på kurser och levde livet. Jag var busig som få - som alltid :) Ständigt på hugget och redo att stå för mina åsikter - som skiljde sig diametralt från min familjs. Men - uppfostrad som jag var till att stå för mina åsikter och tankar så gav jag mig inte. Och jag har fortfarande aldrig gett mig på den punkten. En sak man fick lära sig i SSU var att när det gäller personval så går man upp och talar för sin kandidat - inte mot någon annan kandidat. Men detta var precis som hände igår - och det ger mig en så fadd smak i munnen. Man gör helt enkelt inte så - det är en grundläggande princip när det gäller personval.

Den andra delen av "gråtatacken" består i att jag inte tycker att det finns någon vilja till förändring inom vår Arbetarkommun - eller i varje fall en brist i det. Förhoppningsvis kan de som är benägna att vilja förändra som nu är invalda tillsammans generera en sådan styrka att man kan förändra det synsätt som hittills, i ett par år rått. Till deras hjälp har de även två av Arbetarkommunen utsedda grupper som arbetar med förändringsarbetet - SWAT-teamet och kommunikationsgruppen. Dessa gruppers uppgift är att komma med bland annat input och stöd om förändringar - och de har mandat att göra det. Så som det sett ut hittills kan det hur som helst inte fortsätta...

Men som den positiva person jag är så får jag nu utgå ifrån att det ska gå bra helt enkelt. Man kan inte gå in i någonting nytt med inställningen att något skall gå dåligt. Så visst fan blir detta bra!

En sak som dock var glädjande var att det var väldigt stor uppslutning på mötet :) I en tid där man säger att det politiska engagemanget minskar blir man som "gammal" politiker oerhört glad över detta.

Och så till det som gladde mig mest - SSU :D. Att 4 gånger se SSU:s representant i talarstolen värmer ett SSU-hjärta. Jag började i SSU, jag har en dotter som varit Sveriges yngsta SSU-ordförande och som blev värvad till SSU den dag hon fick gå med i SSU och jag har 2 små varelser till som nu vill gå med i SSU. Att få höra att de har 29 medlemmar i dagsläget är helt enkelt MUMMA :) Jag tror att för alla oss som börjat vårt politiska engagemang inom SSU så ligger det oss så varmt om hjärtat. Och om man då är den där spralliga typen med underbar kontakt med ungdomarna så blir man ofta kontaktperson för dem. Det är bara så - och vi måste acceptera det - att SSU:are gör saker på annorlunda sätt än de som är över 65...

För övrigt... tja - läkarbesök idag. Kan gå bra - kan gå mindre bra. Tiden får utvisa.

Kuratorbesöket... tja... jag vet inte riktigt. Hon tycker jag ska skriva, eller rättare sagt att jag ska skriva ner till henne vad som hänt genom årens lopp och hon tycker att jag ska skriva det här med. Och jag är nog inne på att börja skriva ner hur det faktiskt känns att bli slagen av den man älskar och hur det känns när man får höra att man ska bli slagen in i... Jag hade med mig fotografierna hon ville se. Det var tufft faktiskt - jag brukar inte se på dom. Har inte sett dom sen jag skannade dom och begravde dom djupt inne i datorns inre. Men vi arbetar just nu med att möta mina rädslor för att på så sätt gå vidare och dessa fotografier var inte roliga att plocka fram. Tog med mig hela datorn för jag vågade om sanningen ska säga inte öppna filerna själv. Men nu är det gjort. För första gången på år. Det var inget roligt. Det gjorde oerhört ont. Jag kände rädslan jag kände den där gången när jag blev kastad in i väggen eller då jag hade stora blåmärken efter en dörrkarm. Eller skräcken då jag sparkade någon ut ur min bil. Jag kände den psykiska rädslan när jag tänkte på orden jag fått mig till livs. Jag kände hur liten jag blev när mannen gjorde mig till en värdelös fläck... Eller hur jag än idag kan bli livrädd så fort jag hört finska talas. Jag svänger inte gärna höger ut på stora vägen där jag bor för en bit bort bodde han som låste in mig i ett rum... Ibland funderar jag över hur jag lyckats fylla hela mitt liv med dessa minnen - men ändå lever jag livet så positivt. Jag klarar av att hålla både gevär och kniv, låsa dörrar, åka bil, vara i stora samlingar med människor men även vara ensam.

Det är konstigt hur man kan gå till "den mest underbara" till "den mest hatade" inom loppet av en minut. Idag har jag fått flera namn på det jag utsatts för - och som kuratorn säger - jag är ett skolexempel på psykisk och fysisk nedbruten människa. Även fast jag inte ser det själv. Det är andra gången kuratorn säger det till mig - förra gången var för 7 år sedan. Psyket till stor del orsakat av yttre händelser - kroppen av sjukdom. När jag började min resa för att hitta mig själv anade jag inte hur svårt det faktiskt skulle vara att hitta det jag saknade. Man är så inne i sin egen förnekelse att man inte ser sig själv i det. Till slut börjar man anklaga sig själv och ge sig själv skulden till det inträffade. Idag kan jag se att jag var helt utan skuld. Att det faktiskt inte var eller är mig själv det var fel på. Den person som säger "det är ju bara att gå" - har aldrig varit med om det som en misshandlad person i förhållanden varit med om. Jag var en av dom som sa att jag aldrig skulle tolerera det - ändå har jag tidvis gjort det. Som 19-20-åring. Och som vuxen.

Jag fick en trappa en gång för LÄNGE sen - jag skulle gå uppför den. Jag blev varnad för att det skulle ta tid och att jag skulle gå upp och ned för trappstegen många, många gånger. Och det har jag gjort. Det är först nu tidsmässigt som jag kan säga att jag faktiskt är uppe på översta trappsteget för gott! Jag lyckas ju nästan gå nedför igen känns det som av någon konstig anledning...

Men jag har samlat de som älskar mig som jag är runt omkring mig också. Mina hjärtevänner som under alla år gjort brandutryckningar och tillfälligt hjälpt mig bort och försökt att få mig att se. De som säger till mig hur underbar jag faktiskt är - och som menar det av hela sig själva. Vi som hjälpt varandra genom alla år, de där personerna som man brister inför och som man inte kan säga annat än sanningen till. De som varje gång jag ringt i panik sagt till mig att ÅK! Och som sen sett mig ge männen en till chans.  - nu har de inte lämnat mig ifred över huvud taget. Så fort jag velat så har de sagt "stop". Jag försvann ur deras grepp och jag kom tillbaka och varje gång som jag har haft något besök av manligt kön bortsett från min far har de dykt upp som gubben i lådan. Ett samtal, ett besök, ett mail... Och jag har pratat och velat. De har hela tiden puschat fram den starka Pebbles - och motat bort den svaga. Utan mina hjärtevänner skulle jag inte vara där jag är idag. De har sagt till mig att åka för sista gången. Maken tyckte inte om dom - vilket var väldigt ömsesidigt. Men nu lämnar de mig inte ifred heller. De finns konstant där. Bara för att jag ska stanna där jag är nu - och nu är de min trygga, fasta punkt. Jag har bytt sten att stå på - den sten jag står på nu är en fast sten - ett berg.

Mitt självförtroende är tillbaka. Och det är inte konstigt när jag hela tiden får de positiva orden sagda till mig. Att jag - som de alltid sett upp till, som ständigt funnits där för dem och som alltid varit den starkaste av oss - återigen finns där. En av dom sa här om dagen till mig "Hur kan du vara så snäll, ödmjuk och underbar - efter allt du varit med om?"

För att det ligger i min natur helt enkelt. Jag tappade bort mig själv ett tag, under ett gäng år, då de kämpade för att väcka mig. Jag är vaken nu - JAG FINNS IGEN! JAG ÄR! Och när en av hjärtevännerna här om sisten sa att den mest underbara person som finns på denna jord är just jag - då visste jag:

JAG DUGER PRECIS SOM JAG ÄR och att JAG ÄR ÄLSKAD FÖR ATT JAG ÄR JAG!

måndag 19 mars 2012

För ett par år...

... sedan skrev jag att jag skulle berätta min historia rakt upp och ned. Vilket jag inte gjort än. Det blir mest brottstycken ur uppväxt, ungdom och vuxenlivet. På ett sätt är det skönt att hålla det på det viset men ibland känner jag en lust att skriva ner rakt upp och ned - utan att tänka på vem som skulle kunna tänkas bli arg, sårad eller glad. Som den tänkande, agerande och skrivande människa jag är så samlas tankar ner i skriftlig form rätt lätt. Människor har olika svårt/lätt att skriva. När jag var liten hade jag rätt svårt att komma igång att skriva men när jag väl kommit igång var det svårt att sluta. Nu för tiden befinner jag mig någonstans mitt i. Ibland flyter det bara på - ibland så är det som om det är tvärstopp.

Jag har flera gånger påbörjat att skriva om de mer allvarliga sakerna som hänt i mitt liv. Det är en oerhörd tur att jag är en positiv person i grunden för livet har inte alltid varit snällt mot mig men å andra sidan så har det varit rätt underbart. Allting handlar om hur man tar till sig det som händer och sker. Hur man förhåller sig till livet. Det har gett mig turen att vara minst, lillasyster i en syskonskara av tre barn. Att vara lillasyster med två äldre bröder kan ändå vara rätt påfrestande. Man står både i centrum men även så blir man den där som alltid får hänga med vare sig man vill eller inte. Mina bröder skyddade sin lillasyster väldigt väl och de få gånger de varit i slagsmål på annat ställe än idrottsrinken är då de faktiskt försvarat sin lillasyster - då de ansett att hon behövt det. Vilket inte innebär att jag alltid ansåg det. Men de gånger jag ansåg att någon varit elak så fanns de alltid där. När jag sedan i 30-årsåldern förlorade min ena storebror var min sorg rätt stor och det är någonting jag fortfarande sörjer såklart.

Hemma var det alltid så att sanningen var det som rådde. Mamma och pappa såg hellre att man var tuff nog och sa sanningen än att man kom med en mindre nogräknad lögn. Om man var ärlig om vad man gjort försvann ofta ilskan över buset man gjort - just för att man hade "stake nog" att säga sanningen. Det är en princip jag försökt att överföra till mina barn. Är de ärliga nog att säga vad som egentligen hände tycker jag att de ska ha kredit för att de är just ärliga. I de lägena räcker det ofta med att jag säger att de inte ska göra om det inträffade - vilket de faktiskt inte heller har gjort. De har helt enkelt fått lära sig vikten av ärlighet. Har man mer sig från barnsben att en lögn är någonting fult så vågar man helt enkelt stå upp för sanningen. Jag tror att det är så. Och jag avskyr verkligen lögnare. En människa som ljuger har i mina ögon mist all min respekt och är i ärlighetens namn inget annat än ett "low-life piece of shit". Jag brukar tänka på vad det är man i det läget lär sina barn. Är det verkligen okej att lära sina barn att det är helt okej att ljuga, snacka skit och gå bakom ryggen? Tänk så många föräldrar som gör det medvetet om det andra barnets förälder tex. Som medvetet står i Familjerätten och sprutar ur sig lögner om den andra föräldern - utan att se annat än sig själv. För det är ju det de ser - de skiter ju i de lägena totalt i att ett barn har två föräldrar. Så länge de själva tycker att de har rätt.

I Sverige finns idag ca 500.000 barn som lever med separerade föräldrar, varav ca 250.000 barn bor merparten hos endast en föräldern, oftast hos mamman. (BR2007:04 ) Samtidigt vill fler pappor vara mer delaktiga i barnens liv, även efter en separation. Endast ca 1% av alla pappor (totalt) kan kopplas till någon form av anmälan om brott (PoF 2011 ), så att beskylla ca 200.000 pappor för att vara olämpliga eller skadliga fungerar inte längre. Information och kunskap är numera öppet tillgänglig på Internet, så även fakta och forskning som styrker barnets behov av båda föräldrarna.

Dessa siffror visar för mig att någonstans i de ljugande föräldrarnas hjärnor måste det finnas ett stort fel. Många av dessa föräldrar ljuger helt medvetet för att på så sätt straffa den andra föräldern. Uppfattningar om den person som belagts med lögn kan skilja sig diametralt åt. Men ändock så görs det. Troligen för att ge sig själv företräde. I helgen har jag läst om 2 pappor som utsatts för kvinnors medvetna lögner för att förhindra kontakt mellan pappa och barn. I båda dessa fall har tom både TR och FR fastslagit att modern har en negativ inverkan på barnet men ändå tillstyrkt ett boende hos modern. Brukar inte svära men det är fanemig för jävligt helt enkelt. Man är två om att skaffa barn - och man kommer alltid att vara två föräldrar (såvida inte en dör typ).  Jag känner till flera andra fall, där många kvinnor farit med osanning och jag har sett en del bete sig så på rätt nära håll. Ibland känns det som om det verkligen är ett medvetet och beräknande sätt för att göra den andra föräldern illa. Men ja, det finns även män som beter sig på så sätt. Helt medvetet...

Vad dessa människor inte ser är att de faktiskt skadar sitt eget barn. Medvetet... Fy fan helt enkelt! I de flesta fall är man ändå över 18 och således vuxen när man skaffar barn - väx upp era snorvalpar...

Ja, lögner var det ja... det finns nog ingenting som gör mig så upprörd som medvetna lögnare. Egentligen ska jag nog ta och skriva ut vad en del människor säger... känner för att bli lite elak... hm... det är nog dags att öppna upp datorn med alla historikfiler och botanisera lite bland lögner och förtal... kan ju faktiskt bli rätt spännande...

Jaja... nu är det fika som står på dagordningen och en liten powernap... det där med sömn var inte det jag fick mest i helgen :P

lördag 17 mars 2012

Idag funderar...

...jag över utgång eller inte? På ett sätt är jag på tok för trött och har inte återhämtat mig tillräckligt men å andra sidan - ett par stilla öl hos en vän och kanske en matbit på krogen kan ju inte vara helt fel det heller? Problemet är att det brukar sällan stanna vida bara den där matbiten och den stilla ölen...

För det mesta är jag en lugn person. Eller lugn är väl "fel" sak att kalla det för - jag går bara inte ut speciellt ofta och dricker för det mesta inte så mycket alkohol. Kylen och skåpen är fulla av alkoholhaltiga drycker som jag aldrig dricker. Lillprinsessan såg förvånat på mig förra helgen då jag helt plötsligt fick för mig att göra mig en drink? "Mamma - jag har nog aldrig sett dig onykter, va"? Nej, hon har inte det. Min princip är att barnen inte ska se sin mor onykter, de ser andra som är det och den inbyggda känslan jag har för att ta hand om människor, speciellt när de är onyktra, gör att jag har svårt att koppla av när de är med. Det har alltid varit viktigare att ta hand om ett eventuellt bihang och att köra bilen hem.

Men när jag väl går ut - då är det fullt ös medvetslös som gäller. Ofta har jag ofattbart roligt och frågar mig ofta varför jag inte gör det oftare? Men det blir liksom bara inte så. Det kanske inte är så konstigt att det varit så de senaste åren sen barnens far drog till USA men fördelen med att ha en 16-åring i huset är att han så gärna är systervakt. Sen tycker mina barn att jag är ute alldeles för sällan och att jag är värd att få gå ut med mina vänner och ha roligt så när jag blir hemma istället blir de nästan arga på mig.

De tycker att jag tänker alldeles för mycket på dom. Vilket för mig är helt normalt. Det dom vill ha säger dom är en mamma som är lycklig. Som skrattar, ler och busar som hon brukar. Och då jag varit ute och kommer hem är jag oftast som ett enda stort leende. Jag tycker om att dansa på borden, skratta, krama om folk, busa med pojkarna och att känna smaken av öl i munnen. Barnens far avskydde när jag gick ut för det hände mer än en gång när han vaknade att det låg folk nedbäddade i sofforna. Han brukade fråga mig om alla dessa karlar jag släpade hem - var jag verkligen "bara" vänner med allihop? Och ja, det var jag och det är jag. På det sättet är det oerhört mycket lättare för mig att inte leva tillsammans med någon. Den där svartsjukan som vissa människor har driver mig till vansinne. Om jag tar hem någon och bäddar ner den i min soffa och sen lägger mig i sängen bredvid ett bihang - hur stor är då liksom chansen att jag hoppar i säng med soffsovaren?

Men jag kan villigt erkänna att det fanns oerhört mycket som tex barnens far inte visste om mig. Och saker han aldrig kommer få veta. Saker han inte behövde veta heller. Jag tror att mina barn vet mer om mig än vad han gör. Det är nog egentligen bara hjärtevännerna som vet det mesta, som vet hur jag fungerar, reagerar och vad jag gör men dom har också hängt med såpass länge. När han var här sa vän att den enda han litat på till 100% var mig då den enda han känner som aldrig skulle ljuga för att skydda sitt eget sorgliga ass är just jag. Och det stämmer nog riktigt bra. Jag kan underlåta att tala om saker men får jag en fråga så svarar jag uppriktigt på den - sanningen kommer ju ändå alltid fram på ett eller annat sätt så vad tjänar det till att snärja in sig i lögner som man sedan ska hålla reda på? "Tja, vad sa jag till den, och till den....?"

Nej, det är bättre att säga att "ja, så var det". Har jag varit så dum att jag snackat skit om någon får jag ju stå för det helt enkelt. Ofta blir personen som då frågat rätt ställd - då det vanligaste är att man börjar slingra sig och försöka komma på ett troligt svar och många gånger blir man anklagad för att ljuga. Men jag har mina knep. Lättast är ju att inte snacka skit över huvud taget men fan så många det är som snackar skit och som sen kläker ur sig att "det har jag aaaaaldrig sagt"... Men man kan ju bli trött för mindre... därför har jag som vana att alltid ha inspelningsknappen på mobilen längst fram och så spelar jag in och sen slänger in på datorn när jag märker att någon verkar säga saker i affekt. Likaså med datahistorik - in i mappen för skitsnack. Inte för att jag brukar använda det till något utan helt enkelt för att skydda mig själv. Hur många gånger är det inte som om steken vänds och någon säger men "hon sa det och det" - som man inte alls har sagt... då är det bara att slänga fram det - här är vad som sades - ta det som du vill...

Men utgång var det... hm... tja, det kanske inte vore så dumt i varje fall :) Hjärtevännerna säger att jag ska, barnen säger att jag ska, vännerna säger att jag ska... så - jag kanske ska :))


Den här fick jag här om dagen :)

fredag 16 mars 2012

Samtidigt som...

... livslusten återkommer så återkommer även lusten att skriva. Det är mer än en person som sagt till mig att jag borde skriva ner mina tankar i större skrifter. Det är någonting som återkommande sägs och jovisst har jag funderat på det ibland. Den senaste i raden som uttryckt det är tom författare. Skriver ju ofta på andra ställen, gästbloggar ibland och framför allt skriver jag på en hel del olika forum vad gäller misshandel - främst kvinnors våld mot män.

Det är nog den fråga som jag är mest passionerad för, om man bortser från politiken förstås. Men däremot så skriver jag sällan om politik vilket inte beror på att jag är osäker på mina politiska åsikter utan just för att jag tycker det finns så många som skriver så bra om just politik och jag tror inte att jag skulle vara en bra politisk bloggare. Jag vet inte - men då det är den känslan jag har så tror jag nog ändå att den är en bra måttstock. Sen finns det saker jag själv tycker det är roligare att läsa om och en återkommande läsare har nog uppfattat den där fascinationen jag har angående de olika könens ställningstagande om sex...

Senast idag fick jag en kommentar angående det där med min inställning. Jag ska inte neka till att jag tycker det är rätt kul faktiskt när jag får höra att jag är rätt outstanding. Ibland känner jag mig som en central för missförstådda män. "Hur ska jag få henne att förstå ...... ?" "Men om jag gör så så gör hon inte alls som du....?" När nu livet flyter på så har jag kommit fram till att jag har saknat den gemenskapen med mina vänner de senaste åren rätt rejält faktiskt. Varje gång jag träffar dom så sluter de in mig i famnen, kramar mig hårt och undrar vart jag varit - varför jag gömt mig? Och jag berättar för dom. Jag har nog ett rätt stort nätverk som till en stor del består av män. Som är vänner. Tittade igenom min telefonbok i mobilen och ca 75% av telefonnumren har ägare av manligt kön. Jag vet att barnens far hade väldigt svårt för just detta. Någon ringde och jag tillbringade 1 timme eller  två med en vän i telefonen. En vän som var man. När jag var 19 år träffade jag en kille som rev sönder hela min adressbok (man hade sånna då). Men han stannade inte där utan han minimerade min bekantskapskrets bland män till att tillhöra endast honom och de han valde ut. Till och med mina manliga släktingar och familj tyckte han var för mycket... Och nej - han var inte muslim då min läggning endast ligger åt det svensk/norska hållet. Och har det inte varit männen som minimerat mitt umgänge så är det mina vänners kvinnor. Kvinnor har generellt sätt väldigt svårt att förstå att en man kan ha flera kvinnliga vänner som är just vänner. Varför skall det "alltid" förutsättas att det är någon form av otrohet i faggorna bara för att man har ett vänskapligt utbyte av någon av annat kön?

Nej, det är nog så faktiskt. Jag är nog rätt outstanding. Det började rätt tidigt det där faktiskt. Jag var 14 år när just den banan började. Vi slängde alltid käft om det där med sex och jag sög bara åt mig allt. Flera av oss gick på gymnasiet tillsammans och har hållit kontakten genom alla år och vi faller alltid tillbaka i samma snack - förutom att vi gör det på ett äldre sätt. Senast igår ringde telefonen och ett meddelande lämnades: "Tja, XX här... du vet... X'et... ring mig - snälla"... Haha... X'et - sen gymnasiet. Men det var en rolig benämning. Det är ju tur att jag har som regel att aldrig hoppa i säng med gamla avlagda... hm... offer? Men... det finns ingen regel som inte har ett undantag...

Nej... nu är det dags att göra lite så där okvinnliga saker som männen tycker om att man gör...

torsdag 15 mars 2012

Ibland får jag...

... nästan tårar i ögonen när jag tänker på vilka underbara vänner jag har :)

2 av dom är jag skyldiga ett så stort tack att hjärtat inte ens räcker till av tacksamhet!

En olycka händer, och vips - så var de ju bara där. Jag vet inte riktigt hur det gick till om sanningen ska fram, vem som är den som ligger bakom men likväl - det hände. Sjuk som jag var, omtöcknad och ledsen men ändock vid liv.

Det knackade på dörren - hjärtat gick och öppnade. Det dröjde ett tag och jag sov omtöcknad vidare. Efter ett tag kände jag en lätt strykning över kinden och hörde en röst som sa att Vän var här.
- Öh, men??? Hur, varför, när då? In kliver ett av mina hjärtas kär och ger mig en kram.
- Men ditt jobb? Din tjej?
- Jag hörde att du behövde mig så här är jag. Tog ledigt och hon håller på att lära sig att förutom henne finns det alltid någon annan som är viktig i mitt liv - du...

Dags för gråtattack igen...

Någon timme senare upprepas historien men den här gången när jag stryks över kinden sägs ett annat namn.
- Öh, men?? Hur, varför när då? Nästa hjärtats kär, kramar om mig. En mjuk, försiktig puss på kinden.
- Jobbet? Hade inte du ny tjej nu? Barnen?
- Du vet att jag alltid finns här när du behöver mig och nu behöver du mig... Jag är "sjuk", du är och förblir alltid den viktigaste för mig och barnen är hos sin mamma...

3 underbara män - vars enda uppgift i livet just då uppenbarligen var att ta hand om mig. Jag har alltid funnits för dom när dom behövt mig och nu när jag råkat illa ut så fanns de bara där. Utan att jag ens frågat efter dom, utan att jag ens sagt någonting, utan att.... tja - utan alls över huvud taget.

Planer smiddes i mitt kök. Scheman gjordes upp för övervakning av en rätt liten och omskakad Pebbles, handlingslistor, sovlistor och allt vad det nu var. Det smiddes andra planer också - av inte en så snäll art kan tilläggas men sanning å säga så orkade jag inte lägga mig i deras samtal. Men Pebblesförkämparna var en aningen förbannade och irriterade om man så säger. På snällt sätt...

Jag sov mest hela tiden. Det kom någon med medicin och smärtstillande när jag behövde det. Nässprayet hade en strykande åtgång. Mat dök upp ur tomma intet. Det städades i det tysta. Det hjälptes till toalett och in i dusch. Jag har nog aldrig blivit så bortskämd i hela mitt liv. Framför allt så slapp jag att tänka på alla praktiska saker själv.

När jag väl tog mig upp ur sängen och ner i soffan inleddes "operation få Pebbles att skratta". Vi gick igenom de olika namn de hade på mig - ingen av dom känner mig under samma namn och de olika namnen fick sina förklaringar. Diskussioner om varför jag håller dom isär. Det jag kände mest under de dagarna de var här var just VÄRME! Och KÄRLEK.

Jag har alltid vetat att de värnat om mig. Det är många gånger jag hindrat dom ifrån att ta lagen i egna händer, funnits där och sagt stopp som ett samvete men det finns också gånger då dom spöat upp någon som varit elak mot mig. Oavsett kön faktiskt. Det har även varit gånger då jag inte har hunnit hindra dom heller eller då dom varit för smarta för mig och gjort saker utan att jag ens haft en susning om det. Uppenbarligen... för det kom fram en hel del bus där i soffan. På något sätt så har de under alla år haft koll på mig - mer eller mindre, vilket jag ju vetat då vi ju ändå har kontakt med jämna mellanrum. Däremot så har jag inte vetat om i vilken omfattning de faktiskt haft koll på mig visade det sig. Oftast så har de ju lyssnat på mig då jag har bett om att få klara av saker själv. Men ibland har det hänt att dom sagt stopp. Det är dom som sagt till mig att "Nu hämtar jag dig om du inte åker själv"/Nu kommer du HIT! Du har X antal timmar på dig". Och faktum är att de flesta gånger har jag gjort som de sagt till mig. Glömmer aldrig då jag ringde ett samtal och helt plötsligt blev hämtad i Enköping efter en skottlosning (!) hos en fd pojkväns far. Det var lite samma sak då men omvänt - in i bilen, resa genom Sverige med uppskakad Pebbles, in i sängen och sen bara omgiven av värme och omtanke. Det är så äkta vänner är - de finns här när man helt enkelt behöver dom - att bara kunna ringa och utan att säga något, utan att få ur sig ett vettigt ord - utan att man behöver fråga dom.

Och nu fanns de bara här - mina 3 underbara män :)

De ni... Det är inte alla tjejer som har 3 beskyddare som ställer upp, ställer familjen åt sidan, tar ut karensdagar och bara dyker upp och är små sjuksköterskor när man inte har sin plats i livet - farit illa. Och det är inte alla killar som har en tjej som gör precis detsamma för dom också - för den dag de behöver mig -

Då kommer jag återigen att finnas där för dom :)
Som jag alltid gjort... och som dom finns för mig :)


Den här sången var min sa dom... och så är det nog :))

Den här dikten är jag sa dom :))

Älskar er så av hela mitt hjärta :)

lördag 10 mars 2012

Det som är...


  ...kvar av mig - allt som är kvar av mig - vad jag är - jag är din...

Mycket vackra ord  <3 . Och de är väl knappast de orden som jag associerar med att få höra i en James Bond film. Ikväll skippade vi The Voice och tittade på Casino Royal. Jag trodde inte att jag sett hela med det hade jag - och bra är den :)

De ord han sa till Vesper påminner mig om orden Kärleken sagt till mig:

Om jag drömmer - väck mig inte.
Om jag har dött - låt mig vara död - jag är i himmelen. 
Låt mig få stanna här, hos dig - nu när jag hittat hit.
Jag vill aldrig ställa mig upp och gå här ifrån - 
bara stanna här och känna värmen du ger mig. 
Bara ligga här i dig -
känna dig -
lära dig - 
lära mig av dig.
Bara vara här, nu och alltid... 
Fortsätt att vara den underbara person du är.
Fortsätt att vara så vacker som bara du är.
Fortsätt att vara den sexiga och hungriga kvinna du är.
Ändra dig aldrig -
utan att låta mig vara med


I det läget smälter även det mest härdade hjärtat. Rustningen faller av och man blir helt naken. Naken utan skydd mot omvärldens varande. Men ändå så omgärdad av värmen som fyller hela själen.

Se den som vill komma in genom dörren, som inte vill vara utestängd längre. Känna värmen från handen som torkat mina tårar. Känna värmen från kramen och veta och få känna att jag är omtyckt för att jag är just jag.

Smakar på orden - för att jag är just jag... De smakar oerhört gott i munnen ;)

fredag 9 mars 2012

Tillbaka på...

... banan igen. Eller vad man ska kalla det för. Livet blir inte alltid vad man förutsätter sig och det följer inte direkt en rak linje. Sen sist har jag varit totalt borta men nu är jag (nog) på G igen.

Trodde i ärlighetens namn att man inte kunde vara så här trött.
Att man blir tröttare av att vara riktigt sjuk stämmer verkligen.
Jag tror nog att jag har ont i och är trött i varje del av kroppen -
och så har höger knät pajjat igen... 19 år efter sista operationen av det. Att stå på knä är inte vad läkarna rekommenderat mig att göra och det gjorde jag en längre stund, vilket var obetänksamt men ändå oerhört rätt just då och jag hoppas verkligen inte att det kommer behöva en ny operation men ortopeden på sjukhuset var inte ens säker på att jag slipper det.

Det är väl så - att ska livet jävlas så ska det jävlas ordentligt.

Gårdagen och dagen blev ändå trots allt rätt så underbara. När jag väl kunde använda datorn såg jag att jag fått goa brev från dom viktiga, kramar från de som får krama mig mest och en massa kärlek från dom alla - precis vad jag behöver!

Men men - det är väl bara ta tag i det igen, fortsätta på den inslagna banan.
Att säga till mig att ta det lugnt är väl ingen idé så i helgen blir det städning
av uthyrningsdelen, den gamla Posten. Får man besök så är det ju bra att ha någonstans att lägga dom - istället för att placera dom i hallen, soffan eller i min säng...

Nu är det sussilura - är så väldigt genompömsig...

Idag tar vi två låtar också, när jag låg där och till slut kunde använda datorn gick jag igenom musikmapparna och fann de här - de är alltid lika bra och de är låtar som alltid har haft stor betydelse för mig (som så mycket annan musik) -

Den första fanns för det mesta i öronen när jag gick till jobbet på OKQ8 tidigt på mornarna...
Den andra fanns för det mesta i öronen när jag gick till bussen när jag bodde på Vätö...





Mer än trötta kramar!