måndag 28 januari 2013

Att återuppleva något man...

... gjorde för många, många år sedan :)

När jag växte upp ute på ön brukade vi på vintrarna ta oss ut på isen. Inte för att åka skridskor utan för att åka moped, kross eller snöskoter. Vi var för unga för att köra bil på isen (och gissa om modern blivit tokig om jag tagit ut bilen på isen...?). Modern var tillräckligt irriterad över att vi tog ut tvåhjulingarna och åkte runt på grannens skoter. Men satan i gatan vad roligt vi hade! Tidigare har jag ju nämnt att jag tycker om motorsport, företrädesvis Speedway, men lyckan var stor när pappa tog oss med på rally av de olika slag. Det var liksom jag och pappa som var familjens motorsportdårar även om äldsta brodern inte var helt ointresserad han heller.

I lördags kväll messade Älskade M och undrade om jag hade varma utekläder (???) Öh, ja? (hur ska vi annars kunna åka till rallyt i Orsa, älsklingen). "Vill du följa med ut på isen i morgon och kolla när dom kör?" Skämtar du? Klart jag vill! Eftersom att vi skulle åka rätt tidigt på morgonen åkte jag iväg på lördagkvällen. Barnen som ser hur lycklig deras mamma är nu för tiden vill gärna att hon ska fortsätta vara lika lycklig så båda hemmavarande sa ja på direkten när jag frågade om det var okej att jag åkte iväg. En 14- och en 17-åring klarar sig också helt okej - vilket dom visat många gånger. Kanske beroende på att jag har fostrat mina barn till att vara trygga varelser och att jag tror på deras förmåga att ta hand om sig själva - vilket gör att dom tror på sig själva också.

Hur som helst så åkte jag iväg. Efter ett tag vill säga för först städade vi lådorna i sekretären som innehöll en hel påse med ensamma vantar och icke önskvärda huvudboningar när vi var färdiga. Med mig hade jag dom svindyra, knallröda skidbyxorna (hela 20:- kostade dom - helt nya, prislapp kvar - nypris på nätet 999:-), de urfula snowjoggingens, mössa och dunvantarna. När jag kom hem till älskade M hade han gjort i ordning lite smått och gott bara sådär! Inte konstigt att man älskar en sån man... Vi kollade nya Hamiltonfilmen och en annan film och sen blev det sängen. Upp på morgonen och iväg...

Att hitta bilarna var en lätt match för M som ju är uppvuxen dit vi skulle. Vandring i snö och ut på isen. Alltså - jag är riktigt kvinnlig inom vissa områden men på andra är jag det inte och precis som när det gällde doften från Speedwaydepån så tyckte jag att doften av olja och bensin var lika lockande ute på isen. När 4-taktskrossen startade blev man ju typ kåt av bara ljudet. Vi stod där mitt ute på isen med dom andra, snackade med folk man känner (roligast var den gamla klasskamraten som inte kunde placera mig och tittade så många gånger och sen sa sitt namn varpå jag skrattade och sa "jag vet det...") och kollade dom som körde:


Det var rätt många bilar ute på isen. Eller inte bara bilar; det var fyrhjulingar, snöskotrar, krossar och bilar som var ute för att åka. Och så alla vi som var där för att kolla. Älskade M's son Bonusprinsen tyckte Volvon under var häftigast för på andra sidan den fanns det eldsflammor målade... och när man är 7 år så tycker man sånt är riktigt häftigt ;)


Dagens smolk blev dock att helt plötsligt krashade det till i munnen och ut spottar jag ett gäng tandbitar och resten satt kvar i tuggummit som jag tuggat på! Hur stort är oddset för det? Att tugga sönder en tand på ett litet tuggummi??? Jaja - sönder gick den likväl och ont gör det... Tandläkaren idag och med sinnesjuk tandläkarskräck så är det minst sagt nervöst och lugnande är intaget... När vi kommit hem till Älskade M efter att ha fikat hos hans bror lades en bild in på min logg på Facebook - det visade sig att vi fastnat på bild...:


... och nej, man är inte vacker när man har hela vintermunderingen på sig. Inte vacker alls - någon av oss! Men roligt hade vi i varje fall :D. Hur liten tror ni jag känner mig bredvid Älskade M? Han är 197 cm lång och jag 160 cm kort... Men han har grymma arm- och benmuskler (kommer liksom på köpet med det arbete han har) och är det något jag känner mig i hans närhet så är det oerhört trygg och älskad. Precis som man ska känna sig när man är älskad och älskar...

Kvällen avslutades tämligen neddrogad i M's soffa. Det behövdes milt sagt med den tandvärken som kom som på posten med sönderbiten tand. Barnen ville inte att modern skulle köra hem med de starka tabletterna jag fått och så snurrig som jag kände mig så var det bara att bädda ner sig i sängen och överleva natten.

Vilket jag uppenbarligen har gjort!

fredag 18 januari 2013

Jag fick en kommentar...

... för ett tag sen som sa följande:

Tycker du att du. är en god förebild?? Du är värdelös som sådan!!

Grejen är väl mer den att jag behöver inte ens tycka det själv - för jag får höra det rätt ofta. Inte bara ifrån mina barn utan även från min omgivning. Både av människor jag känt sen jag var tonåring och som hänger kvar men även av nya bekantskaper. Och jag antar att det är därför jag inte ens känner mig påhoppad av dylika kommentarer - för jag vet så väl att de är lagda av människor som inte besitter samma kapacitet som jag gör. Den vanligaste orsaken till rent skitsnack är just avundsjuka - och att den som är avundsjuk ofta  säger att "vaddå - skulle jag vara avundsjuk på dig, ditt lowlife!!!" - och det är där avundsjukan lyser igenom. Eller avundsjukan? Snarare brist på humanistisk kompetens... Eller det kanske är så enkelt att det är så här:


De människor som lägger sådana kommentarer brister rätt stort på en av de punkter som innebär att vara en god förebild - att inte snacka skit om sin omgivning... Vare sig man känner en människa eller inte så snackar man inte skit. Än värre är det med människor som fabulerar ihop saker som aldrig har sagts eller gjorts och som de sen sitter och snackar om som om det vore sanningar. Men det är deras sätt att vara och det är rätt sorgligt att de faktiskt inte kan se att den de skadar är inte den som drabbas utan i slutändan drabbar det dom själva. Och vilken typ av förebild är man vid det laget? "Jo, men lilla Pelle, ljug ihop vad du tycker är bra och sprid skiten. Sanningen är endast till för de människor som använder sin hjärna och det gör inte mamma/pappa så var du som mig - full av skit"!!! Jomen tjoflöjt - vilken bra förebild man är då...

Nej, att vara en bra förebild går ut på att lära sina barn att alla människor är olika - och att de har rätt att vara det också. De kanske inte gör saker på det sättet som du väljer - men de gör det på sitt egna sätt - och det är helt ok! Det går ut på att acceptera människor som dom är, att se människor för vad de är, att låta människor leva sitt liv på det sätt de tycker är rätt och det innebär att stödja andra människor. Bland annat då...

Ibland brukar jag skratta åt när människor försöker tala om för mig att "dom ska berätta mina hemligheter för tex mannen i mitt liv. Berätta hur hemsk jag är som människa"... och jag säger som lilla Simba på elefantkyrkogården: "haha - jag skrattar faran mitt i ansiktet" - för vad är det ni ska berätta? Det finns inget spännande att berätta alls om sanningen ska fram... För det min älskling inte vet om mig - det är nämligen inte värt att veta. Han vet alla "dumheter" jag gjorde som ung... Han vet alla dumheter jag gjorde som singel... Han vet allt om vad som hände när jag inte bodde i Norrtälje. Han vet allt om sekretessbelagda journaler på Sahlgrenska sjukhuset, skyddat boende, ljugande ex, falska människor, busiga saker, mindre bra saker, jävligt bra saker, skilsmässa, orsaker/bakgrunder och egentligen... fan och hans gamla moster!... Han vet tom om allt som det står om i detta inlägg: Sanningens minut! För varför skulle jag inte vara ärlig mot honom? Jag har nämligen ingenting att dölja för min omgivning så därför när det droppar in en liten kommentar här och där om hur "jag nu då skulle kunna vara" så ger jag honom ett ärligt svar och även om det svaret innehåller mindre smickrande saker om mig själv så spelar det ingen roll - för sanningen får han likväl...

Kostar det då inte på i ett förhållande att vara så ärlig? Nej, det är ju det det inte gör utan det förenklar en hel del för det gör att om någonting skulle dyka upp så kan man säga att "jaha - vad är nyhetsvärdet i det här? Du skulle inte kunna säga någonting som jag inte visste?" Och om det nu skulle vara något som någon av oss inte sagt så är det ju bara att fråga för när man redan har serverat det värsta som finns om en själv att veta försvinner oron för att något ofördelaktigt skulle kunna dyka upp...

Den här inställningen till och om ärlighet har jag haft hela mitt liv. Det är också därför jag fått en del av de uppdrag jag har fått - just för att jag vågar sätta ner foten och vara stark i min åsikt. Just för att jag faktiskt klarar av att stå emot. Så i förra veckan då en person försökte få det att låta på FB som om den kände mig och försökte få till det som att jag var något jag inte var blev det lite uppror i min logg men även i min inkorg. Till slut satt vi ett gäng och stirrade på min logg och skrattade gott åt det som dök upp både på loggen och i min inkorg. Visst - det kanske var elakt att driva så med en människa som inte har en susning om vad den snackar om men ändå så kändes det så skönt att inte ens behöva fundera över om människan hade rätt. Det som skrevs bidrog också till en diskussion om hur man är inför sina barn - för om det är så att man har för avsikt att dissa, vara elak och trycka ned en annan människa - är man då en god förebild för sina barn? Svaret blev ett rungande nej - och det är ju så det är... Man är inte en bra förebild om man hänger sig åt skitsnack... inte ens om man snackar skit med sanningshalt för skitsnack - är alltid skitsnack...

Vilket för mig till uttalandet att "snacka skit - ja, det överlåter jag åt andra istället för jag är hellre ärlig mot mig själv och andra eller så håller jag tyst". Men vad är skitsnack? Nej, det är inte skitsnack att ha åsikter om hur man tycker att föräldrar ska vara. Det är inte skitsnack att ha åsikter om föräldrar (mest mammor) som hindrar papporna ifrån att träffa sina barn. Det  är inte skitsnack att ha åsikter om hur många föräldrar gör fel när de försöker överföra sin egna antipati mot den andre föräldern till barnen. Varje förälder har rätt till att skapa sig en fungerande relation med sina barn utifrån sina egna villkor. Hur jag är med mina barn är inte ett rättesnöre om hur mina barns far skall vara med våra barn. Dom måste ha sina egna villkor för hur det ska se ut. Jag har liksom inte rätt att gå in och säga att "så här ska du göra och tycka". Det finns mycket att säga om det där men just nu tänker jag inte gå in längre på det... förutom att jag kommer alltid att fortsätta kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar och jag kommer alltid lägga mig i när jag ser att det är något som är fel...

Sen har vi det som folk tycks reagera på när det gäller mig... Mitt utseende! Men vad har ni för problem? De allra flesta människor tycker om och uppskattar när de får höra superlativ om sitt utseende - så även jag. Det är inte konstigare än så. Jag har alltid fått höra att jag är söt - oavsett hur mycket jag har vägt. Förhållandet med min förra sambo började med ett brev där han skrev till mig på en spelsida om att "vet du hur vacker du faktiskt är"? Och det var inte det enda brevet jag fick om mitt utseende - det har hänt rätt ofta om sanningen ska fram. Ett av M:en och jag pratade om det och utmanade varandra - starta en profil på 2 datingsidor och se hur många sexförslag eller brev om ditt utseende du får... Tja, jag fick väl en 3-4 stycken per dag medan  M knappt fick några alls och ja, alla gick de ut på att jag hade ett fördelaktigt utseende och ja - jag tar faktiskt till mig dessa uttalanden och jag egoboostar som fan! Bara för att jag kan helt enkelt! Och jag kommer alltid att göra det. Jag kommer egoboosta varje gång som Älskade M säger "hej Snygging"! till mig. Jag kommer göra det varje gång jag går ut och dansar, leker, busar och får höra att "du är snygg" (och ja... jag talar om det för Älskade M efteråt som är mycket väl medveten om att jag får dessa kommentarer) och tja, han är snygg han också och får samma kommentarer så det är rätt jämnt i egoboostandet...

Det jag däremot inte gör är att försöka trycka ner andra människor och skriva att "fy vad du är ful" eller något sånt. Av olika anledningar - dels för att det är rent elakt (och så var det det där med att vara förebild och är en förebild medvetet elak? Nej!), för att det är nedvärderande men även för att en människa som inte har ett fördelaktigt utseende brukar vara rätt medveten om det själv och varför skulle jag spä på en människas olycka? Dessa egoboostningar gav upphov till en diskussion en gång och vi kom fram till att de som oftast dissar någon på det sättet är nog mer osäker på sitt utseende än vad jag är och troligen inte ens speciellt söt... Så när jag tänker på det så får jag väl då utifrån den diskussionen utgå ifrån att de som dissar mitt utseende antingen är fula eller osäkra på sig själva eller kanske båda... vilket föranleder denna bild:

Men när det gällde det där med att vara förebild ja... några små, enkla reflektioner:

* Var snäll.
* Var inte aggressiv.
* Skrik inte åt dina barn eller din omgivning.
* Se för fan till att inte få sparken från ditt jobb
* Snacka inte skit och om du snackar - se till att du har rätt information innan du öppnar munnen!
* Prata sanning från första början - börjar du med lögner vet du snart inte vad du sagt eller vad som är sanning eller lögn.
* Stå för din åsikt på ett respektfullt sätt.
* Var ödmjuk.
* Bemöt din omgivning på ett respektfullt sätt.
* Om du har barn - se till att ditt barn har båda sina föräldrar i sitt liv.
* Var sann mot din omgivning - och dig själv

... och en massa annat på samma linje. Lever jag efter detta? You bet!

Så när kommentarer läggs om min brist på utseende, brist på förebildsskap, brist på intelligens så vet jag att jo - jag är nog ändå rätt snygg... jo - jag är en bra förebild... jo - jag är rätt intelligent. Mitt IQ är 126 - vad är ditt?

-------------------------------------------------------

Många M blir det - men det är ju för att dom är många...

Finaste M - kvinna och god vän
Sötaste M - man och barndomsvän
Snyggaste M - man och underbar vän
Älskade M - man och en helt underbar, outstanding, söt och älskad pojkvän

Och rent musikmässigt är jag nog lite kär i Darins alla olika versioner i "Så mycket bättre" och den här "gav" jag till Älskade M här om dagen och jag står för varje ord i den:

onsdag 16 januari 2013

Mammas två små vackra...

... flickor! I och för sig så är dom inte så små längre - tiden går alldeles för fort när man har barn och det gäller att ge sig tid till att njuta av och med sina telningar. Alldeles för många föräldrar låter barnens uppväxttid gå dom förbi och helt plötsligt så är tiden inne för dom att flytta hemifrån. Och själv sitter man där och undrar "vad som hände"...

Vad som hände var ju egentligen "bara" livet. Den naturliga gången. Tiden som går. Ups an' downs...

Jag kommer ihåg Storprinsessan när hon var i Lillprinsessans ålder. Så lika de faktiskt är till sättet. Lika resonerande, lika envisa, lika säkra på sin egen vilja men ändå kanske osäkra på sin egna förmåga förutom på deras egna planhalva... Storprinsessan sjöng och spelade teater - Lillprinsessan hänger sig åt läsning och böcker. Samt fotografering... Igår tog hon ett fotografi av sig själv - ett av otaliga och det blev så sjukt bra - mammas vackra lilla tjej:


Sen har vi den stora prinsessan - lika vacker - bara ett par år äldre:


När jag ser mina tjejer blir jag en sån där löjligt stolt mamma - precis som man ska vara! Varje förälder ska vara stolt över sina barn och dess bedrifter. Varje förälder ska också låta båda föräldrarna få vara stolt över sina barn. Den här veckan har jag haft 3 olika samtal med 3 olika föräldrar där en av föräldrarna aktivt motarbetar ett fungerande umgänge. Jag kan verkligen inte förstå detta. Vad ger den ena föräldern tolknings och bestämmanderätt bara för att den "tycker" så? Skämmas borde ni!

Men nog om det... Båda prinsessorna är blonda - så också deras mor men deras mor kände att det nu var dags för en förändring så hon färgade håret här om dagen så nu är håret i en nyans "Strawberry kiss" :) Som ser ut så här:


Reaktionen på detta var rätt rolig... Det blev WoW, men satan så snygg du är, precis så där ska du se ut och  en gammal vän stirrade på mig och sa sen att "det är ju du!"... Kommunalrådet höll på att spilla ut kaffet och bara stirrade på mig och satt sen och stirrade på mig de timmar som gårdagens konferens höll på...

Men den finaste kommentaren fick jag nog av älskade M's son som tittade länge på mig och sa sen "Vad du är vacker"... Någon timme senare sa han "vad du är fin idag i din kjol"... sånna kommentarer värmer. Han har verkligen tagit sin plats i mitt hjärta... Han och hans far... Hans stackars far som dessutom fick stå ut med nattens panikattack av smärta när Tiezes tyckte att det var dags att invadera bröstkorgen... Jag brukar inte klaga när jag har ont men inatt så var det inte roligt alls och det smärtstillande jag fick kändes som en droppe i havet...

Men men - idag har det varit en ny dag med snöskottning och snart är det dags för kvällens arbetspass... och sen hemhalkning...

Jaja - tjing, tjing!

torsdag 10 januari 2013

Tja, vad ska man egentligen...

...säga?

Man kan ju säga att - det går bra nu! Väldigt bra till och med!

Det har liksom bara gått min väg och just nu känns det som om jag är rätt oövervinnerlig. Yepp - that's me!

Nu har jag iofs aldrig varit en förlorare. Jag har medvetet tagit bort, exkluderat, minimerat saker i mitt liv genom alla år. Vissa saker har jag lärt mig att leva med - andra saker har jag eliminerat. Allt beror på vilken hållning man har till livet och det man gör. Vad man accepterar och vad man inte accepterar. Jag är en rätt lugn person med takt och ton - när det känns rätt. Däremellan är jag en rätt tuff person som sätter ner foten för jag gör ingenting som inte känns rätt för mig. Rätt kort stubin mot de jag har i min närhet, som jag vet älskar mig för den jag är men att ha kort stubin innebär inte alltid att man ställer sig och skriker ut sin ilska utan det innebär ibland helt enkelt att man säger nej. Eller fräser till. Eller blir tyst! Jag är specialist på att bli knäpp tyst när jag blir riktigt förbannad - och då vet de inblandade att "nu är hon förbannad". Ruggigt förbannad". Men det händer inte så ofta...

För det mesta är jag rätt jämn i mitt humör. Men att vara jämn i humöret innebär inte att jag inte är glad, spontan, skrattar mycket, pratar, blir arg ibland- för det är så jag är som person. Det innebär väl mer att det inte är några djupa uppgångar eller dalar. Snygga M brukar fråga om det inte finns något stopp i mig när jag väl satt igång något - jodå, vännen, det finns det men det är roligare att genomföra saker än att bara låta dem bero.

Just nu är jag så himla lycklig. Ja, det sa jag ju. Storprinsessan var ju här en hel vecka och det var helt underbart. Nu har hon en termin kvar tills hon är färdigutbildad sjuksköterska, 3 års långa studier är över. Eller rättare sagt låg/mellan/högstadium -> totalt 4 år gymnasie -> 3 år högskola. Lika välutbildad som sin mor och far. Vår gemensamma stolthet. Den vackra, blonda lilla tjejen med tröjan "blond men smart" och "Liten men tuff" är då färdig med sin grundutbildning och som vanligt är jag så stolt över henne och mitt hjärta svämmar över av kärlek - men inte bara till henne utan även till hennes syskon. Alla föräldrar säger att deras barn är de bästa, mest underbara, vackraste barnen - och så är det - i förälderns ögon och det är helt okej att känna och tycka så också.

Alla julklapparna blev inköpta och uppskattade, julmat uppäten, familj och släkt träffades, vänner träffades. Pengarna räckte till med marginal och det här måste vara den första januari någonsin då jag känner att jag har pengar över. Så idag handlade jag lite på rean och nu är jag i storlek 38 på underkropp och 34-36 på överkropp - det vill säga det mål jag satt upp för mig själv. Det kanske inte stämmer riktigt med vad jag satt som vikt för där är det ju 2 kg kvar till jag är tillbaka på 50-talet men där är jag snart :). Handlade kläder för 1600:- och betalade 450:- och det kändes ju helt okej att köpa 2 par jeans i storlek 38.

Sen finns det ju andra saker som gått precis som jag önskat att de ska gå: jag blev vald till ordinarie ledamot i Utbildningsnämnden och fick även förtroendet att av nämndsgruppen bli ordinarie i Arbetsutskottet. En plats jag hade innan jag flyttade och som jag nu åter har förärats. Igår blev jag nominerad till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet - i Stiftsfullmäktige satt jag innan jag flyttade och det är ett roligt uppdrag och Kyrkomötet är ett sånt uppdrag som jag alltid har velat ha i förlängningen. Att få dessa förtroenden av våra medlemmar för att de tycker man gör ett bra arbete, är att lita på och att man är just den som de har förtroende för i dessa frågor - ja, det känns verkligen underbart.

Sen är det ju det där med kärleken. Den som slog ner som en blixt. Den enda snygga man jag sett på år, den enda jag känt att "dig skulle jag vilja känna mer" - dig är jag nyfiken på. Att av den mannen få höra att man är hans drömkvinna redan innan vi pratat med varandra - ja, det kändes mer än helt okej. Lika ärlig som jag, med samma livsfilosofi, samma syn på livet. Vi började med att prata om allt det där som kan bli jobbigt om det skulle komma fram och man inte sagt något. Rakt av - inga hemligheter här inte. Så nu är situationen så att det han inte vet om mig - ja, det är inte värt att veta. Och om han får veta det så är det inga graverande saker... Det känns så bra och jag känner mig så oerhört älskad - lika mycket som jag älskar så ja -

Livet är verkligen helt utan sorger och består av enbart glädje!

onsdag 9 januari 2013

Det borde nog vara förbjudet...

... att vara så lycklig!

En helt underbar konsert med Magnus Carlsson... Kören fick väldigt mycket beröm både ifrån Magnus själv, hans band men även av de som var och lyssnade. Kyrkan var fullsatt och hela upplevelsen var helt underbar. Helt enkelt oslagbar...

Kören och Magnus Carlsson
Fröken Erdtman i ny skepnad
Ja, det var verkligen en upplevelse att stå där och sjunga. Man blir så uppfylld och detta måste ju verkligen bli årets stora musikupplevelse... Det kommer även att mynna ut i ett musikprojekt med de vuxna tjejer som var med då vi ska köra igång ett projekt som vi ska prata om nästa vecka...

Var ju bara tvungen att ta ett kort på mig själv och skicka till den älskade pojkvännen...

Och ja, det där med att vara älskad - visst är det trevligt när man är älskad och man inte ens har en uns av misstänksamhet och att man från allra första samtalet är helt ärlig om sig själv och vad man gjort, varit med om eller inte varit med om? Och får samma ärlighet tillbaka? Tja, tänk så mycket skit som många bär med sig och de är rädda för att det ska komma fram. Det slipper jag och Älskade M - för vi har valt från dag 1 att köra med "så här är det..."

Idag är jag lite extra glad för det är ju verkligen inte varje dag man får höra av två olika personer att man är en helt underbar, outstanding och oslagbar människa! Kändes så gott i magen, huvudet men framför allt i hjärtat :) Tack ni underbara människor för att ni finns! Världen blir en bättre plats att leva på med hjälp av er - för både mig och andra!

onsdag 2 januari 2013

Magnus Carlsson...

... ja - varför en sådan överskrift?

Jo - idag är det dags för årets julkonsert med Magnus Carlsson i Norrtälje. Jag har alltid velat se den men aldrig kommit iväg på den :(

Men -

jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå - och naturligtvis hoppade jag på tåget! Så i år ingår jag bland de som ska vara med och sjunga bakom honom på de låtar som förstärks av lokala sångare. Vi är 2 sopraner som är med och jag är en. Jag menar - jag och Lillprinsessan är fans av Magnus Carlsson och hur stor blir inte lyckan när man får sjunga med honom? Jag har egentligen bara 2 stycken svenska "idoler" - Py Bäckman och Magnus Carlsson - och efter idag kommer jag att ha sjungit med båda två av dom.


Klockan 19.00 i kväll går det av stapeln, det är slutsålt och jag kommer att vara där :D. Ståendes bakom - sjungandes. Weeeee! Iklädd den snygga svarta klänningen jag fått av Storprinsessan!

Kan ju ta en snabbresumé över sista veckorna som gått:

Storprinsessan var här i 1 vecka :D. Herregud så man saknar sina barn när dom inte är hos en. Det spelar ingen roll om dom är små eller stora. Man saknar dom likväl. Vi hade så roligt när hon var här - bland annat var vi ute på krogen tillsammans. Det var inte första gången vi var ute tillsammans men det var första gången som hon var ute i sin hemstad. Det var vi, hennes namne och några av hennes gamla klasskamrater. Vi hade riktigt kul: åt gott, drack goda drinkar, sjöng karaoke, dansade och var så där knäppa som bara vi kan vara och till slut sa hennes klasskompisar att "nu förstår vi vad du menar med att du har världens bästa och knäppaste mamma" (känn på den du som säger att jag är en usel förebild...).

Dagen efter hade vi lilla julafton hos släktingarna i Sollentuna. Eller nu för tiden är det ju inte julafton - det är julsamkväm och det var lika trevligt som vanligt. Vi var inte hemma förrän klockan var mitt i natten och då hade vi hunnit äta, spela spel och ha snöbollskrig.

Precis lika glad som jag var när hon kom - precis lika ledsen var jag när hon åkte - men jag vet att hon är trygg där hon bor med Svärprinsen och det är det viktigaste för mig. ...och som vanligt klippte jag mig när hon åkte hem (eller ja - dagen efter) så nu är håret snyggt igen.

Var inne i Fjollträsk och köpte julklappar och avslutade den kvällen med att gå ut och lyssna på favoriterna TTT - lika bra som alltid och trevlig pratstund efteråt innan bussresan hem.

Sen kom julafton med mor & far, bror med familj och min familj. Det var då det gick upp för mig hur mycket mina barn älskar mig! Jag har haft en dröm och det är att få se "Jesus Christ Superstar" med Ola Salo - och vad får jag i julklapp? Jo, 2 stycken biljetter till just den musikalen för detta hade barnen fångat upp utan att jag sagt något. 2 biljetter fick jag för att jag inte skulle behöva gå ensam på musikal och fira min födelsedag... (Ja, återigen till den person som inte ens känner mig som säger att jag är en dålig förebild - tja, släng dig i väggen eller något. Tror du verkligen att någon enda människa, inklusive mig själv, ens tar till sig det minsta lilla av dina försök till att få mig ur balans? Men det är klart - små, patetiska människor utan egenvärde måste ju försöka trycka ner andra människor och om det nu är det du absolut måste göra... Gör det med någon som är osäker på sin föräldraroll - för jag är det då inte. Jag vet nämligen precis hur bra jag är som förebild - och det fick jag även höra helt appropå av en helt annan, yngre människa härom sistens så... ja, stackars lilla obetydliga dig... När du får 2 biljetter eller får julkappar i mängder som dina barn köpt till dig helt själv och där ingen vuxen sagt till dom att köpa det du önskar mest - då kan du ju komma igen...)

Sen, i övrigt - jag mår så himla bra! Varför? Jo, jag har en familj som älskar mig och som jag älskar. Jag får sjunga med en av Sveriges bästa sångare. Jag gick ner 1 kilo till över julhelgen trots att jag åt gott. Jag fick se alla mina barn bli glada över sina julkappar - jag fick julklappar som fick mig att gråta. Sen, som av en slump, så fylldes mitt hjärta av kärlek till en man, bara så där. Efter att faktiskt ha vågat ta det där steget och sagt hej så gick allt av bara farten... Och att vara älskad för den man är - det är rätt så oerhört underbart!

Så livet leker (och nu ska jag sova för är det något jag inte gjort i natt så är det att just... sova!)



(Och efter senaste dagarnas Glee-maraton så fick jag en ny favoritversion av min favoritsång...)