... för sina barn, sin omgivning eller för vem som helst.
Det är ju inte så svårt för den som läst här förut att förstå att jag plockar upp den kommentaren som lämnades på förra inlägget. Jag ska beröra två saker och den sista som är tagen helt ur luften lämnar jag därhän...:
Vad gäller barn och deras föräldrar;
Det är en helt normal utveckling hos ett barn att bo hos båda sina föräldrar. I de allra flesta fall vill barnen att föräldrarna skall bo tillsammans men verkligheten ser inte ut så i många familjer. Om detta inte fungerar vill barnen förr eller senare ofta bo hos den förälder som inte är boendeförälder - det är en normal utveckling för barn. Barnet kanske inte önskar bo heltid hos någon av föräldrarna men det vill kanske spendera mer tid hos den som inte är boendeförälder. Detta är helt naturligt. En del föräldrar gör sitt yttersta för att förhindra detta umgänge och tänker inte på att den de egentligen skadar är sitt eget barn och i slutändan kan ilskan gå ut över den förälder som aktivt förhindrar umgänget. Vi är många som tycker att detta förhindrande är helt fel. Varför kan inte föräldrar se att de försöker få bort en naturlig del av någon som borde få finnas på lika villkor i barnets liv? Vad är det som gör att någons hämnd mot en förälder kan få förstöra både en vuxens liv men även sitt eget barn? För det är ju oftast det det handlar om... Det är ändå ytterst få föräldrar som är så olämpliga som föräldrar att de inte bör få finnas i barnens liv - men många föräldrar har inte förmågan att hålla isär sin egen ilska och bitterhet från barnens bästa. Man gör det till sin livsuppgift att förhindra umgänge - och ja, ibland ger den andra föräldern upp. Även om det är sorgligt när det händer så är det ändå rätt förståeligt...
När min dotter valde att flytta till sin far berodde det inte på att hon ville bort från sin mamma. Det handlade om helt andra saker, om saker som hände i vårt liv. Om en längtan efter en far - mer en fråga om pappa ställde upp när hon behövde honom? Och det var en helt naturlig utveckling i hennes liv - och jag var och är stolt över henne för att hon tog det beslutet. Att på något sätt försöka hindra henne från att göra detta var en tanke jag aldrig tänkte över huvud taget. Jag vet att om jag gjort det så skulle jag ha gjort min dotter illa, jag hade gjort hennes far illa - jag hade gjort min familj illa. Jag har aldrig sagt ett ont ord om min dotters far till henne - till största del för att jag faktiskt inte har några onda ord att säga om honom. Visst - jag kan ha åsikter om att han valde att flytta till vårt grannland men människan som var hennes far tycker jag fortfarande om. Och han gav mig ett högt älskat barn - som vi älskar båda två och ingen av oss har rätt att hindra någon av oss ifrån att träffa vår dotter. För det är det hon är - vår dotter. Och vi älskar henne djupt för den underbara människa hon är.
Av samma anledning har jag valt att aldrig prata illa om de andra 2's far och mina personliga åsikter om hans beteende är ingenting jag någonsin har eller kommer diskutera med mina barn. Ja, tänk - de kanske någon gång skulle vilja bo hos honom och då ska de inte vara färgade av min åsikt om honom. Honom diskuterar jag möjligtvis med mina allra närmsta vänner eller min kurator - och inte med några som på något sätt skulle kunna få för sig att använda mina åsikter om honom negativt mot mina barn. Någon gång har de kanske sagt att "det skulle vara roligt att bo i USA" - för det är där deras far bor. Och notera väl då att det är inte deras far i sig som är det lockande - det är landet USA i sig. Men det viktigaste i det här resonemanget är ändå att det har faktiskt ingenting med mig som mamma att göra - det hade i så fall varit ett naturligt sätt för ett barn att inkludera sin far i sitt liv. Men nu ser inte livet ut så för mina barn och i dagsläget har de i princip ingen kontakt med sin far - något de valt själva. De har minimerat den lilla kontakt de har haft med honom till nästan noll - på helt eget mandat. Inte för att jag pratat illa om honom - utan för att de har tröttnat på att vänta på sin far helt enkelt... Men jag tänker ändå inte prata illa om honom med dom och den båt han sitter i har han satt sig i på helt egen hand och det är hans problem att ta sig ur den båten - inte mitt!
Och anledningen till att jag vet att det inte har med mig att göra är att jag får höra det varje dag - varje dag säger mina barn till mig att dom älskar mig - och jag säger till dom att jag älskar dom. Och anledningen till att jag får höra det är för att jag respekterar mina barn - och dom respekterar mig. Jag har fostrat mina barn till att få uttrycka sina åsikter - liksom jag uttrycker mina. Vi gör det med ett vårdat språk och det är mycket ovanligt att vi använder svordomar när vi pratar med och om varandra. Vi blir arga på varandra som alla andra familjer - men vi står inte och skriker åt varandra för vad skulle det tjäna till? Att skrika på varandra och inte respektera varandra genererar inte en trygg familjesituation - det genererar osäkerhet.
Det här för mig in på vad det innebär att vara en förebild - inte bara för sina barn utan även för sin omvärld. Vad innebär det att vara en god förebild? Ja, det innebär att ha några väl förankrade hörnbitar:
Respektera varje människa - och dennes åsikter. Jag utgår aldrig ifrån att jag är den som har rätt - för utifrån någon annans synvinkel kan jag ju ha alldeles fel. Det finns ingenting som säger att just jag har rätt. Men jag är alltid beredd att kämpa för min åsikt - men alltid utan att tappa respekten för de som inte delar min åsikt.
Se din omgivning - och låt din omgivning se dig. Att ignorera personer är inte så värst fint att göra. Man kan absolut missa att se någon, det tillhör mänskligheten men gör det inte aktivt. Få människor att känna sig närvarande, sedda och ge dom en tillhörighet. Man tycker inte om alla människor - men åter till respekten - respektera dom.
Du har alltid rätt till en åsikt - men du ska våga stå för din åsikt. Var sanningsenlig, ljug inte - säg bara rakt upp och ner hur det är men använd ett vårdat språk. Vågar du inte stå för din åsikt - berätta inte om den då. Var inte feg - våga vara stark istället. Och andra... har också rätt att ha en åsikt. Glöm aldrig det.
Alla människor i världen har ett värde - och alla människor är lika mycket värda. Oavsett bakgrund, religion, sexuell läggning, ekonomiskt utgångsläge - ja, allt detta är oväsentligt. Det enda som är viktigt är att människan finns. Alla människor - inte bara några.
Skrik inte åt varandra. Nedvärdera inte varandra. Stärk varandra istället - stå bakom varandra. Att leva i en skrikig miljö skapar inte trygghet, det skapar osäkerhet. Det bryter ner självkänslan om en förälder har en tendens till att fara ut med skrikiga ord, hota med straff eller bli så arg att man smäller igen dörren mitt framför nosen på sitt barn. Vill du ha ett osäkert barn - ja, varsegod! Bästa sättet är att skrika åt det...
Så nej - vi skriker inte så mycket här hemma. Och definitivt inte när något allvarligt faktiskt hänt - då gäller det att stötta dit barn och det gör du inte genom att skrika, gorma och slå dig för bröstet. Och kom ihåg - ingen tycker i längden om en person som blir arg titt som tätt... tänk på det när vännerna börjar försvinna och komma på ursäkter för att inte träffas...
Var ärlig mot dina barn. Visa att du själv varit ung, barn eller en ungspoling. Jag tror att en av anledningarna till att mina barn och jag pratar så mycket om vitt och brett, om saker som händer i skolan, saker vi är oroliga för, ungarnas kompisar och mycket, mycket mer. Jag har alltid varit busig, spontan, impulsiv, vetgirig, intelligent, moralisk, plikttrogen och lite mer. De saker jag gjorde som barn, ung, lite äldre - de berättar jag för mina barn. Ja, inte de allra smaskigaste detaljer - men jag berättar vad jag gjort. Jag är övertygad om att det är bättre för mina barn att veta om de tossiga sakerna jag gjort än att tro att deras mamma har noll upplevelser i sitt liv och ingen förståelse för hur vilsen man kan känna sig i livet som tonåring. För jag minns hur jag var - och jag vet hur jag är. Det är ingen större skillnad på mig då och mig nu... Och mina barn vet - och vi har en underbar kontakt och ja, vi pratar om det mesta.
Var närvarande - och om du inte kan vara fysiskt närvarande... ja, hör av dig i varje fall. Och om du inte får höra av dig till ditt barn - ge barnet en mobiltelefon som är barnets egna. Jag vet att mina barn ser det som om jag alltid varit närvarande hemma - detta trots att jag kunde jobba upp mot 60 timmar i veckan för ett par år sedan. Nu för tiden arbetar jag mindre men det finns en hel drös möten på kvällarna... och jag är borta men mina barn tycker jag är närvarande...
Och ja - jag lever som jag lär. Jag respekterar alla människor och deras åsikter. Jag behöver inte hålla med dom i sakfrågan men jag respekterar alltid deras åsikter. Jag ser människor och uppmuntrar dom. Jag är stark och plikttrogen och jag tillåter inte att någon sätter sig på mig och då ger jag svar på tal. Det är bara så.
Tyvärr känner jag till föräldrar som inte alls är som ovanstående. Som skriker, smäller i dörrar, håller på med mutor till barnen och får barnen att gråta... Jag har hört barn som ringer till sin andra förälder och ber om att få sova hos den utvalde (och sorgligt är att detta beteende ofta återfinns hos mammor). Jag har hört barn säga till sina föräldrar (och mena) att "jag hatar dig"... Och ja - ni har bäddat för det själv... helt själv!
Nä, nu är det godnatt - stora prinsessan kommer i morgon :D
torsdag 13 december 2012
måndag 10 december 2012
Torrt om fötterna är att föredra...
...när man blir anklagad för att vara mytoman... :P
Nu för tiden sätter jag inte ens kaffet i halsen när de fegaste av fegaste lämnar kommentarer. Ni vet - Anonym... De som är så fega att de inte ens vågar stå för sina kommentarer och gömmer sig bakom den falska blekhetens fana och skriver en dissande, påstående kommentar som anonym... Ja, om inte det är feghet i kommentarsfältet så vet inte jag vad som är att kallas för fegt. Det måste ju vara rätt tragiskt att ha åsikter som man inte vågar stå för - vilket uselt föredöme för tex om man har barn: "Ha gärna en åsikt lilla vän men tala för fan inte om att det är du som tycker något..." Det vore ju onödigt att lära sina barn att bli starka individer som har rätt att tycka saker - och att man ska stå för det man tycker... Nä, bättre att lära dom att bli fega små obetydliga stackare som ingen ändå bryr sig om för deras åsikter vågar de ändå inte stå för... Det är ju egentligen mer än sorgligt att inte våga stå för sina åsikter... Speciellt när de som lämnat dem har full koll på att jag har typ 4 stycken personer som säger sig känna mig som lämnar dessa kommentarer och med hjälp av IP-loggarna så har jag ju rätt snart koll på vem som varit i farten - och därför blir ju dessa anonyma kommenterar ännu mer patetiska... Stå för tusan för vad du tycker - eller lämna mig ifred så som jag lämnar dig ifred... Det är liksom under min värdighet att ens närma mig din eventuella blogg för att irritera mig på saker som jag ändå skiter i... Då jag inte skänker er mer än någon tanke alls så känns ni ju... bara... så... oerhört... värdelösa...
Men - för att bemöta det lilla påståendet om att inlägget om Prinsens vara eller icke vara i en drogutredning -
Mytoman är namnet på sig!! Ska vi börja med syftningsfelet i detta påståendet? Eller det kanske var så att du verkligen menade att du själv är mytoman??? Det är ju i sanningens namn så att de som går ut och anklagar på detta sättet vet att de rätt ofta befinner sig i utkanten av sanningshaltiga påståenden och därför känner sig utpekade när någon kommer med någonting som låter helt otroligt - men som faktiskt är helt sant...
1 - Du tror väl ändå inte att jag skulle skriva ett helt inlägg som behandlar min sons eventuella drogmissbruk - om det vore så att han nyttjade droger? Vad är liksom nyttan med att skriva ner sin son på ett sånt sätt? Vad har du för intelligenskvot - -8 eller???
2 - Då flertalet personer satt runt mig när jag fick sms:et från Lillprinsessan som skrev att polisen sökte mig och att jag visade detta sms för ett antal personer då vi under pausen pratade om varför polisen åker hem till någon och söker en person talar ju för sig själv... Samt att det var på mötet jag fick tipset om att åka ner till polisstationen...
3 - Har ju faktiskt en samtalslista som verifierar samtalen med den civila knarkspanaren...
4 - Har kvar uppsägningen av det telefonnummer som användes i narkotikasammanhang och har lämnat över det simkortet (hade det kvar) till polisen.
5 - Prinsen var skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott när vi kom till polisen men efter att vi diskuterat, verifierat, lämnat alibi för samtliga gånger ändrades graden av misstanke från skäligen till enbart misstänkt efter förhöret där sonen med jämna mellanrum skulle få träffa herr civilspanare för att "hålla sig på banan" (samma bana som han iofs redan är inne på...). Och vad det gäller de superlativ som polisen gav mig som mamma så kan både sonen och herr polis tala om att det var just så han sa (och ja, jag känner honom från andra, icke polisiära, tillfällen...)
6 - Jag fick i uppdrag av polisen att ringa mobilleverantören för att få uppsägelsen av numret samt att ta reda på om det åter var i bruk och varför mitt namn och sonens namn kom upp när de sökte på telefonnumret. Vilket jag gjorde och eftersom att det numer går som ett kontantkortsnummer så står den senaste registrerade abonnemangsägaren fortfarande i vissa register - vilket då var vi (och vi är borttagna nu).
7 - Jag hittade killen som har Prinsens gamla telefonnummer på en sida som (vad jag fattar det som) mest ungdomar lägger upp bilder på. Den fungerar på samma sätt som tex Bilddagboken. Sidan heter Dayviews. Där står också killens namn - samma som min sons och det var också där jag upptäckte att han är född samma år som min son... Genom att söka på namnet på Facebook hittade jag också de vänner som är gemensamma beröringspunkter för båda dessa killar födda samma år med samma namn och som med ett par års mellanrum "delat" telefonnummer...
8 - Ja, jag lämnade över alla uppgifter till polisen som tackade mig för mitt grundliga arbete.
-----------
Jag kan inte tänka mig att Patetiska Anonym tycker att det är fel att man har en aktiv föräldragrupp som intresserar sig för sina ungdomar? Eller är det kanske det som åsyftas? Att man som förälder faktiskt bryr sig så mycket om sina barn att man dels delar med sig om knäppa saker (som man kanske ångrar) till sina barn för att liksom visa att "du är inte ensam om att ha det tufft som ungdom" och att man visar att "det är helt okej att göra fel när man växer upp" - men att man också ska ha stake att stå för det man gjort...
Eller är det så att jag skulle vara mytoman för att jag faktiskt väljer att inte skälla ut mina barn när sånt här händer? Jag kan skälla på mina barn, absolut - men när det händer saker som är riktigt allvarliga och där samtalet är viktigare och slutledningen det väsentliga - varför skulle jag då välja att skälla ut mina barn och därmed skrämma dom? Min uppgift som förälder är att alltid stå bakom mina barn - i glädje och sorg, i vått och torrt. Inte att skrämma dom till tystnad, inte att skälla ut dom så att dom tappar förtroende för mig utan att vårda vår gemenskap så att man klarar av eventuella svårigheter tillsammans...
Så - det var det där om att ha torrt om fötterna - speciellt när personer som Patetiska Anonym anklagar en med att fara med osanning - och jag kan ju också erkänna att det känns jävligt gött att kunna trycka ner dessa fakta i halsen på vederbörande... För vad är liksom meningen med att skriva saker som inte är sanna? Eller säga saker som inte är sanna?
Det skulle vara oerhört intressant att få veta vad det är jag skulle ha ljugit om, lilla obetydliga, patetiska Anonym... Vad är det som stör dig så? Att min omgivning ger mig oerhört mycket kredit för hur jag är som förälder? Att jag har en underbar kontakt med mina ungar som litar på sin mor i alla väder? Att det faktiskt är så att sonens namne faktiskt existerar, är född samma år och har hans gamla telefonnummer?
Eller är det helt enkelt så att du är så jävla avundsjuk för att jag lever ett liv fullt med vänner, har människor runt mig som älskar mig som jag är, att jag går ut och festar ibland, att jag är en jävligt bra mamma, att jag aldrig hört mina barn säga till mig att jag är dum i huvudet, att dom hatar mig eller dylikt? Eller att jag faktiskt vågar stå för de saker jag gör - dåliga som bra, att jag lever det liv jag vill leva och inte är avundsjuk på någon annan?
För hur står det till hos dig? Ringer dina vänner och ber om en spontan fika? Hänger du hos dina vänner och kreverar av skratt så att du får kramp i magen? Går du ut på middag, på hockey, på krogen med vännerna eller någon du bryr dig om bara så där spontant för att du helt enkelt känner för det? Drar du förbi en av vännerna när du är ledig och tar en spontan kaffe och blir kvar i ett par timmar (med eller utan barn...).
Eller nä, just det - så var det ju... Innanför dina väggar ser ju inte alls verkligheten ut som du försöker få det att se ut... Du har ju inte dom vännerna för du är ju egentligen rätt ensam där du lever i din patetiska, anonyma bubbla och ser sorgset på när de "vänner" du så avundsjukt skällt ut eller baktalat vågar leva livet och stå för det dom gör...
Tips från coachen - släpp på rocken, lyft din numer rätt feta häck och börja leva så ska du se att även du blir mindre bitter... Du vet, du missar det viktigaste som finns - du missar LIVET!!!
Nu för tiden sätter jag inte ens kaffet i halsen när de fegaste av fegaste lämnar kommentarer. Ni vet - Anonym... De som är så fega att de inte ens vågar stå för sina kommentarer och gömmer sig bakom den falska blekhetens fana och skriver en dissande, påstående kommentar som anonym... Ja, om inte det är feghet i kommentarsfältet så vet inte jag vad som är att kallas för fegt. Det måste ju vara rätt tragiskt att ha åsikter som man inte vågar stå för - vilket uselt föredöme för tex om man har barn: "Ha gärna en åsikt lilla vän men tala för fan inte om att det är du som tycker något..." Det vore ju onödigt att lära sina barn att bli starka individer som har rätt att tycka saker - och att man ska stå för det man tycker... Nä, bättre att lära dom att bli fega små obetydliga stackare som ingen ändå bryr sig om för deras åsikter vågar de ändå inte stå för... Det är ju egentligen mer än sorgligt att inte våga stå för sina åsikter... Speciellt när de som lämnat dem har full koll på att jag har typ 4 stycken personer som säger sig känna mig som lämnar dessa kommentarer och med hjälp av IP-loggarna så har jag ju rätt snart koll på vem som varit i farten - och därför blir ju dessa anonyma kommenterar ännu mer patetiska... Stå för tusan för vad du tycker - eller lämna mig ifred så som jag lämnar dig ifred... Det är liksom under min värdighet att ens närma mig din eventuella blogg för att irritera mig på saker som jag ändå skiter i... Då jag inte skänker er mer än någon tanke alls så känns ni ju... bara... så... oerhört... värdelösa...
Men - för att bemöta det lilla påståendet om att inlägget om Prinsens vara eller icke vara i en drogutredning -
Mytoman är namnet på sig!! Ska vi börja med syftningsfelet i detta påståendet? Eller det kanske var så att du verkligen menade att du själv är mytoman??? Det är ju i sanningens namn så att de som går ut och anklagar på detta sättet vet att de rätt ofta befinner sig i utkanten av sanningshaltiga påståenden och därför känner sig utpekade när någon kommer med någonting som låter helt otroligt - men som faktiskt är helt sant...
1 - Du tror väl ändå inte att jag skulle skriva ett helt inlägg som behandlar min sons eventuella drogmissbruk - om det vore så att han nyttjade droger? Vad är liksom nyttan med att skriva ner sin son på ett sånt sätt? Vad har du för intelligenskvot - -8 eller???
2 - Då flertalet personer satt runt mig när jag fick sms:et från Lillprinsessan som skrev att polisen sökte mig och att jag visade detta sms för ett antal personer då vi under pausen pratade om varför polisen åker hem till någon och söker en person talar ju för sig själv... Samt att det var på mötet jag fick tipset om att åka ner till polisstationen...
3 - Har ju faktiskt en samtalslista som verifierar samtalen med den civila knarkspanaren...
4 - Har kvar uppsägningen av det telefonnummer som användes i narkotikasammanhang och har lämnat över det simkortet (hade det kvar) till polisen.
5 - Prinsen var skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott när vi kom till polisen men efter att vi diskuterat, verifierat, lämnat alibi för samtliga gånger ändrades graden av misstanke från skäligen till enbart misstänkt efter förhöret där sonen med jämna mellanrum skulle få träffa herr civilspanare för att "hålla sig på banan" (samma bana som han iofs redan är inne på...). Och vad det gäller de superlativ som polisen gav mig som mamma så kan både sonen och herr polis tala om att det var just så han sa (och ja, jag känner honom från andra, icke polisiära, tillfällen...)
6 - Jag fick i uppdrag av polisen att ringa mobilleverantören för att få uppsägelsen av numret samt att ta reda på om det åter var i bruk och varför mitt namn och sonens namn kom upp när de sökte på telefonnumret. Vilket jag gjorde och eftersom att det numer går som ett kontantkortsnummer så står den senaste registrerade abonnemangsägaren fortfarande i vissa register - vilket då var vi (och vi är borttagna nu).
7 - Jag hittade killen som har Prinsens gamla telefonnummer på en sida som (vad jag fattar det som) mest ungdomar lägger upp bilder på. Den fungerar på samma sätt som tex Bilddagboken. Sidan heter Dayviews. Där står också killens namn - samma som min sons och det var också där jag upptäckte att han är född samma år som min son... Genom att söka på namnet på Facebook hittade jag också de vänner som är gemensamma beröringspunkter för båda dessa killar födda samma år med samma namn och som med ett par års mellanrum "delat" telefonnummer...
8 - Ja, jag lämnade över alla uppgifter till polisen som tackade mig för mitt grundliga arbete.
-----------
Jag kan inte tänka mig att Patetiska Anonym tycker att det är fel att man har en aktiv föräldragrupp som intresserar sig för sina ungdomar? Eller är det kanske det som åsyftas? Att man som förälder faktiskt bryr sig så mycket om sina barn att man dels delar med sig om knäppa saker (som man kanske ångrar) till sina barn för att liksom visa att "du är inte ensam om att ha det tufft som ungdom" och att man visar att "det är helt okej att göra fel när man växer upp" - men att man också ska ha stake att stå för det man gjort...
Eller är det så att jag skulle vara mytoman för att jag faktiskt väljer att inte skälla ut mina barn när sånt här händer? Jag kan skälla på mina barn, absolut - men när det händer saker som är riktigt allvarliga och där samtalet är viktigare och slutledningen det väsentliga - varför skulle jag då välja att skälla ut mina barn och därmed skrämma dom? Min uppgift som förälder är att alltid stå bakom mina barn - i glädje och sorg, i vått och torrt. Inte att skrämma dom till tystnad, inte att skälla ut dom så att dom tappar förtroende för mig utan att vårda vår gemenskap så att man klarar av eventuella svårigheter tillsammans...
Så - det var det där om att ha torrt om fötterna - speciellt när personer som Patetiska Anonym anklagar en med att fara med osanning - och jag kan ju också erkänna att det känns jävligt gött att kunna trycka ner dessa fakta i halsen på vederbörande... För vad är liksom meningen med att skriva saker som inte är sanna? Eller säga saker som inte är sanna?
Det skulle vara oerhört intressant att få veta vad det är jag skulle ha ljugit om, lilla obetydliga, patetiska Anonym... Vad är det som stör dig så? Att min omgivning ger mig oerhört mycket kredit för hur jag är som förälder? Att jag har en underbar kontakt med mina ungar som litar på sin mor i alla väder? Att det faktiskt är så att sonens namne faktiskt existerar, är född samma år och har hans gamla telefonnummer?
Eller är det helt enkelt så att du är så jävla avundsjuk för att jag lever ett liv fullt med vänner, har människor runt mig som älskar mig som jag är, att jag går ut och festar ibland, att jag är en jävligt bra mamma, att jag aldrig hört mina barn säga till mig att jag är dum i huvudet, att dom hatar mig eller dylikt? Eller att jag faktiskt vågar stå för de saker jag gör - dåliga som bra, att jag lever det liv jag vill leva och inte är avundsjuk på någon annan?
För hur står det till hos dig? Ringer dina vänner och ber om en spontan fika? Hänger du hos dina vänner och kreverar av skratt så att du får kramp i magen? Går du ut på middag, på hockey, på krogen med vännerna eller någon du bryr dig om bara så där spontant för att du helt enkelt känner för det? Drar du förbi en av vännerna när du är ledig och tar en spontan kaffe och blir kvar i ett par timmar (med eller utan barn...).
Eller nä, just det - så var det ju... Innanför dina väggar ser ju inte alls verkligheten ut som du försöker få det att se ut... Du har ju inte dom vännerna för du är ju egentligen rätt ensam där du lever i din patetiska, anonyma bubbla och ser sorgset på när de "vänner" du så avundsjukt skällt ut eller baktalat vågar leva livet och stå för det dom gör...
Tips från coachen - släpp på rocken, lyft din numer rätt feta häck och börja leva så ska du se att även du blir mindre bitter... Du vet, du missar det viktigaste som finns - du missar LIVET!!!
Det blir ju lite upp- och...
...nedvänt ibland... Livet alltså...
Jag tror att den senaste veckan kommer att gå till historien som "en av livets värsta veckor" - eller något liknande...
Den började ju med polisförhöret som ju i och för sig slutade på ett bra sätt då ju Prinsen inte längre är misstänkt för någonting :D. Sen fortsatte det ju med detta snöfall... Och ja - vi bor i Sverige, vi får snö varje år, jag älskar snö och att göra snöänglar - men varför måste allt komma på en gång??? Vi blev totalt insnöade här i vår lilla by, ungarnas bussar blev inställda så vi var hemma alla tre. Som tur var kanske man ska säga så "valde" Lillprinsessan denna vecka att vara sjuk på... Prinsen och jag skottade snö så det stod härliga till - bara för att två timmar senare göra om proceduren igen. Precis när vi var färdiga så kom den jävla blåa traktorn och tömde som vanligt (!!!) snön på min uppfart så det var bara att fortsätta en halvtimma till... Sen kom jag i varje fall ut och kunde åka och handla mjölk och hämta paketen som kommit :) Men - man får inte vara glad för routern som skulle passa enligt hemsidan - vill ändå inte prata med vårt modem så den får gå tillbaka och en ny måste beställas.. SUCK!!! (Men resten fungerade i varje fall...:)
Ungarnas bussar var inställda i 3 dagar - ja, så är det när man bor på landet (varför hade jag inte lika tur när jag växte upp??? Då gick minsann bussarna i snöstormen... iofs körde den i diket ibland - men den gick!). På torsdagen när jag skulle till jobbet tog resan som vanligtvis tar ca 15 minuter istället 45 minuter! och de bilar som inte ens hade styrfart, svängde in på oplogade busshållplatser - ja, de blev stående där också för de körde fast... Med andra ord är det bättre att göra som jag i spårigt väglag: fast grepp om ratten och ca 50 km/h så håller man sig på vägen...
Efter jobbet var jag och köpte årskort på simhallen. Har fått två stycken FAR-recept, alltså "Fysisk Aktivitet på Recept", ett på simning och ett på gym. Eller rättare sagt Friskis & Svettis (som har gym). Nu är det dags att utmana kroppen mer än tidigare... Har gått på gym tidigare men behöver en PT och det får man på köpet när man har ett FAR-recept och dessutom så blir det billigare också. Förutom att utmana kroppen så ska jag nu ta tag i de där 5 kilona som är kvar till den vikt jag vill stanna på - och då står jag mitt i BMI-skalan för vad som är normalvikt :D. Någonting som inte har inträffat sen jag var runt 25 år och nu när jag kommit hit ska jag göra mitt allra yttersta för att stanna där jag är, Dercums till trots! Efter att ha köpt mitt årskort, varit på styrelsemöte på Folkets hus (där vi var 6 stycken - resten var insnöade) åkte jag till Snygga M för att bara vara lite... Det blev ju ingen simning idag för inflammationen i bröstkorgen sa effektivt stopp - jag hatar Tiezes nästan mer än Dercums men det är ju bara att lära sig leva med den skiten också. Jag hade vid detta laget så ont att jag inte pallade att köra bilen hem så jag åkte dit och softade. Det är skönt att ha en vän som Snygga M som man kan leka med ord med, skratta med, se på sport med, diskutera med och tja, liksom - bara vara med... 2 avsnitt med "Games of Thrones" och sen var jag såpass stillad att jag kunde åka mot hemmet...
På fredagen upptäcker vi att dörrhandtaget blivit sönderbrutet. Först trodde jag att det (faktiskt) var Prinsen som ryckt loss det men det visade sig sen att det inte var det utan att någon annan varit på vår bil... Så nu kom jag inte in i bilen - och jag som skulle på begravning. Som tur var hade jag tid på mig och ringde till tjejen jag skulle åka med som hade gott om tid på sig och kom förbi här hemma och hämtade mig. Det var en riktigt tung begravning där jag sade adjö till en vän jag har haft i 30 år... Väl hemkommen tog jag mig in i min bil och kunde åka och handla...
På söndagen då jag skulle på julmarknad och ha caféet på Folkets hus startar inte biljäveln! Nä, kanske inte så konstigt då vi hade 22 f*ckin' jvla minusgrader ute.. Som tur var fanns Finaste K hemma och kom över med startkablar och gav mig en för tidig julklapp: en motorvärmakabel :D - weeeeeeeee! Väl inne på Folkets hus gick allt som smort och till och med jag njöt av den finska tangon... Helgen avslutades helt perfekt med ett besök av Söta M som kom förbi på väg till jobbet...
Nu är det ny vecka, mer arbete men bäst av allt är att Storprinsessan kommer på torsdag!
Jag tror att den senaste veckan kommer att gå till historien som "en av livets värsta veckor" - eller något liknande...
Den började ju med polisförhöret som ju i och för sig slutade på ett bra sätt då ju Prinsen inte längre är misstänkt för någonting :D. Sen fortsatte det ju med detta snöfall... Och ja - vi bor i Sverige, vi får snö varje år, jag älskar snö och att göra snöänglar - men varför måste allt komma på en gång??? Vi blev totalt insnöade här i vår lilla by, ungarnas bussar blev inställda så vi var hemma alla tre. Som tur var kanske man ska säga så "valde" Lillprinsessan denna vecka att vara sjuk på... Prinsen och jag skottade snö så det stod härliga till - bara för att två timmar senare göra om proceduren igen. Precis när vi var färdiga så kom den jävla blåa traktorn och tömde som vanligt (!!!) snön på min uppfart så det var bara att fortsätta en halvtimma till... Sen kom jag i varje fall ut och kunde åka och handla mjölk och hämta paketen som kommit :) Men - man får inte vara glad för routern som skulle passa enligt hemsidan - vill ändå inte prata med vårt modem så den får gå tillbaka och en ny måste beställas.. SUCK!!! (Men resten fungerade i varje fall...:)
Ungarnas bussar var inställda i 3 dagar - ja, så är det när man bor på landet (varför hade jag inte lika tur när jag växte upp??? Då gick minsann bussarna i snöstormen... iofs körde den i diket ibland - men den gick!). På torsdagen när jag skulle till jobbet tog resan som vanligtvis tar ca 15 minuter istället 45 minuter! och de bilar som inte ens hade styrfart, svängde in på oplogade busshållplatser - ja, de blev stående där också för de körde fast... Med andra ord är det bättre att göra som jag i spårigt väglag: fast grepp om ratten och ca 50 km/h så håller man sig på vägen...
Efter jobbet var jag och köpte årskort på simhallen. Har fått två stycken FAR-recept, alltså "Fysisk Aktivitet på Recept", ett på simning och ett på gym. Eller rättare sagt Friskis & Svettis (som har gym). Nu är det dags att utmana kroppen mer än tidigare... Har gått på gym tidigare men behöver en PT och det får man på köpet när man har ett FAR-recept och dessutom så blir det billigare också. Förutom att utmana kroppen så ska jag nu ta tag i de där 5 kilona som är kvar till den vikt jag vill stanna på - och då står jag mitt i BMI-skalan för vad som är normalvikt :D. Någonting som inte har inträffat sen jag var runt 25 år och nu när jag kommit hit ska jag göra mitt allra yttersta för att stanna där jag är, Dercums till trots! Efter att ha köpt mitt årskort, varit på styrelsemöte på Folkets hus (där vi var 6 stycken - resten var insnöade) åkte jag till Snygga M för att bara vara lite... Det blev ju ingen simning idag för inflammationen i bröstkorgen sa effektivt stopp - jag hatar Tiezes nästan mer än Dercums men det är ju bara att lära sig leva med den skiten också. Jag hade vid detta laget så ont att jag inte pallade att köra bilen hem så jag åkte dit och softade. Det är skönt att ha en vän som Snygga M som man kan leka med ord med, skratta med, se på sport med, diskutera med och tja, liksom - bara vara med... 2 avsnitt med "Games of Thrones" och sen var jag såpass stillad att jag kunde åka mot hemmet...
På fredagen upptäcker vi att dörrhandtaget blivit sönderbrutet. Först trodde jag att det (faktiskt) var Prinsen som ryckt loss det men det visade sig sen att det inte var det utan att någon annan varit på vår bil... Så nu kom jag inte in i bilen - och jag som skulle på begravning. Som tur var hade jag tid på mig och ringde till tjejen jag skulle åka med som hade gott om tid på sig och kom förbi här hemma och hämtade mig. Det var en riktigt tung begravning där jag sade adjö till en vän jag har haft i 30 år... Väl hemkommen tog jag mig in i min bil och kunde åka och handla...
På söndagen då jag skulle på julmarknad och ha caféet på Folkets hus startar inte biljäveln! Nä, kanske inte så konstigt då vi hade 22 f*ckin' jvla minusgrader ute.. Som tur var fanns Finaste K hemma och kom över med startkablar och gav mig en för tidig julklapp: en motorvärmakabel :D - weeeeeeeee! Väl inne på Folkets hus gick allt som smort och till och med jag njöt av den finska tangon... Helgen avslutades helt perfekt med ett besök av Söta M som kom förbi på väg till jobbet...
Nu är det ny vecka, mer arbete men bäst av allt är att Storprinsessan kommer på torsdag!
onsdag 5 december 2012
Osannolikheter och sannolikheter...
... upptar just nu tankeverksamheten...
Vi fick ett besök i förra veckan. Jag var inte hemma men båda barnen var på plats och öppnade då det knackade på dörren. Utanför stod en kille och presenterade sig med att han kom från polisen och sökte mig. Då jag ju inte var hemma meddelade de polisen det och gav honom mitt telefonnummer. Sen messade dom mig och talade om att vi hade haft besök och jag undrade lika mycket som dom:
Varför hade polisen åkt hem till oss för att knacka på dörren? Hade vi gjort något? Hade det hänt något? Hade någon blivit skadad någonstans eller varför hade dom åkt de två milen ut till oss? Jag kunde ju helt enkelt inte stanna kvar på det mötet som jag var på så jag åkte helt enkelt över till polisen och klev in på stationen och pratade med ett befäl som ringde några telefonsamtal och sen återvände till mig och meddelade att den polis som sökt mig skulle höra av sig till mig och tog mitt telefonnummer. Efter ca 30 minuter ringde han upp - och jag fick världens chock! Det är inte lätt att chocka mig men den här gången lyckades det.
Min son var anklagad för att ha med personer som använder narkotika att göra...
Då jag känner min son, vet vilka han umgås med, vart han umgås någonstans, hur hans dag ser ut i minsta detalj så blev jag ändå inte speciellt orolig. Hade en långt samtal med herr Polis och vi bestämde träff dagen efter hemma hos mig - jag var lika mån som polisen om att det här måste utrönas... När herr Polis skulle komma hem till oss slumpade det sig tyvärr så att vi hade haft strömavbrott halva dagen och det var endast 16 grader inomhus och utan ström så vi bestämde att jag och Prinsen skulle komma till polisstationen på måndagen. Vid detta laget så hade polisen börjat inse att han var lite fel ute när det gäller min son...
Jag hade ett litet snack med Prinsen och om man kan se ut som ett ufo i ansiktet så var det det han såg ut som...
Så kom då måndagen, Prinsen mötte upp mig på jobbet och vi åkte iväg under falsk flagg då polisen bett mig att inte säga något till honom om att vi skulle träffas så officiellt skulle vi kolla på vinterskor. På väg till bilen sa jag vart vi skulle och han sa ingenting och av hans handlande förstod jag att han var inte ens orolig - lika lite orolig som hans mor var. Så kom vi då dit och träffade polisen... Prinsen fick frågan om droger och han gav ett så långt och välmotiverat svar till varför man inte ska hålla på med droger att både jag och polisen stirrade på honom...
Det är här sannolikheten kommer in: Sannolikheten att min son skulle hålla på med droger är lika med noll!
Nu fick vi reda på anledningen till att vi var där lite mer ingående: det telefonnummer som Prinsen hade för över 2 år sedan användes fortfarande och det till att konversera och bestämma träffar om när innehavaren och hans kompisar skulle träffas för att bland annat röka hasch... Och då började jag skratta - tanken i sig var så skrattretande. Nu är jag inte den mamman som gör mig speciellt många illusioner om att mina barn inte är som andra barn och vill pröva på olika saker men när det gäller droger är vi ju knappast vad som kan kallas för drogliberala... När polisen läste upp telefonnumret som användes kunde dessutom både jag och Prinsen redogöra för när vi slutade använda numret. Vi kunde också tala om vad han gjort de aktuella dagarna då detta skulle ha inträffat. Vi pratade med Polisen om MiniMaria och effekterna av droger och vad jag som förälder kan göra för att stävja drogmissbruk och till slut säger Polisen att han önskade att alla föräldrar de träffar på skulle vara som jag :)
När vi gick där ifrån var Prinsen inte längre skäligen misstänkt då han hade alibi för när dessa sammankomster inträffat, jag kan visa upp att telefonnumret är uppsagt för över 2 år sen och att han inte brukar träffa dessa killar aktivt utan de träffas när de åker buss ibland och ser varandra på stan någon gång.
Men då namnet på den som använde telefonnumret faktiskt är samma namn som min son har kunde inte misstanken om brott falla bort...
Ändå var Prinsen och jag helt lugna när vi åkte ifrån Polisstationen. För oss båda fanns det liksom ingen som helst anledning till oro. Så nu började operation leta skor, vilket ju faktiskt också stod på dagens "att göra-lista"....
En av "fördelarna" med att ha mig som mamma är att jag inte glömt hur det är att vara ung - och att jag har koll på vart barnen över tid har rört sig - så efter att ha tänt i öppna spisen, lagat mat, fixat med TV'n och annat satte jag mig ner och surfade runt på de sidor som finns där ungar av idag kan befinna sig och skam den som ger sig... Jag hittade min sons före detta telefonnummer...:
Och det är nu vi kommer till osannolikheterna... - så här:
Osannolikhet 1: Vi bodde nere i Göteborg när Prinsen hade detta nummer och jag sade upp det - 2009. Det numret har sedan, på något sätt, när det kom upp till återanvändning hamnade det i: samma stad som vi bor i nu!!!
Osannolikhet 2: Killen som nu använder det telefonnumret har samma namn som min son...
Osannolikhet 3: Prinsens namne som har telefonnumret är dessutom född samma år som sonen...
Hur stor är sannolikheten att detta inträffar? Det måste ju liksom vara nere på promillesannolikhet...
Så på tisdag morgon ringde polisen upp mig då jag ringde dom på måndagskvällen och jag talade om vem som hade numret nu, att det fanns mycket riktigt i Norrtälje, hos en kille med samma namn som Prinsen och som var årsbarn med honom. Polisen verifierade också att detta namn inte var okänt för honom. Men samtalets största behållning var ju naturligtvis att få höra att alla misstankar om Prinsens eventuella drogmissbruk nu var helt borta och att hans namn nu var struket ur utredningen! Samt att jag fick mycket kredit för det arbete jag lagt ner för att rentvå min son namn, att jag stöttat honom på ett bra sätt, tagit mitt ansvar som förälder utan att sänka min son och han avslutade återigen samtalet med att säga att "jag önskar att alla föräldrar var lika klarsynta och engagerade som du". Och vi finns faktiskt - vi är ett gäng föräldrar här i stan som tagit vårt ansvar, har en aktiv grupp på Facebook där vi meddelar varandra om vad som är på gång i stan, vi träffas och bjuder in olika som arbetar med ungdomar (polis, nattvandrare, ungdomsgård mm) för att ha just koll. Det "lustiga" är att vi som är med i denna grupp är också dom som verkligen levde bus under vår ungdom och är medvetna om saker och faror som finns runt om i samhället för våra ungar. Det är också vi som faktiskt fortfarande festar till och dansar på bardisken när vi går ut... Vi som inte glömt och som lever vårt liv - och som finns där för våra underbara ungar...
Och för mig är det så självklart att faktiskt stå bakom mina barn. Jag dömer aldrig någon förrän innan jag har alla fakta i målet. Även om mina barn gör dumma saker så är min uppgift att stödja dem och följa med dem i en process - och inte stjälpa dom och bli tex rosenrasande - för vad skulle det tjäna till? Det får troligen endast den effekten att mina barn drar sig undan mig, känner att de inte kan lita på mig, känna att mamma inte finns där för dom. Oavsett vad barnen gör - så är de mina barn och som förälder stöttar man sina barn och man älskar dom i alla lägen. Jag och barnen är väldigt öppna med vad vi gör och vi har högt i tak. Jag har inga som helst problem med att tala om en hel del av de dumheter som jag själv gjort när jag växte upp - jag är allt annat än ofelbar. Jag har gjort massor med misstag, massor med dumheter, lyckats hamna i den ena grejen efter den andra - och jag står för varenda ett av de sakerna som jag gjort. Jag delar med mig av en hel del av sakerna jag gjort till mina barn - just för att dom ska veta att "hey - min morsa vet vad hon snackar om"! Lite "been there - done that" - och det värsta jag vet är föräldrar som blir riksförbannade på sina barn när de gjort saker som inte är de bästa - stöd barnen, förklara på ett lugnt sätt vad som är rätt eller fel.
Fördöm det dom gjort - men fördöm inte dina barn! Tro på dom även om alla indicier visar på annat - det kan ju faktiskt vara så att anklagelserna är fel - så som i detta fall :)
Vi fick ett besök i förra veckan. Jag var inte hemma men båda barnen var på plats och öppnade då det knackade på dörren. Utanför stod en kille och presenterade sig med att han kom från polisen och sökte mig. Då jag ju inte var hemma meddelade de polisen det och gav honom mitt telefonnummer. Sen messade dom mig och talade om att vi hade haft besök och jag undrade lika mycket som dom:
Varför hade polisen åkt hem till oss för att knacka på dörren? Hade vi gjort något? Hade det hänt något? Hade någon blivit skadad någonstans eller varför hade dom åkt de två milen ut till oss? Jag kunde ju helt enkelt inte stanna kvar på det mötet som jag var på så jag åkte helt enkelt över till polisen och klev in på stationen och pratade med ett befäl som ringde några telefonsamtal och sen återvände till mig och meddelade att den polis som sökt mig skulle höra av sig till mig och tog mitt telefonnummer. Efter ca 30 minuter ringde han upp - och jag fick världens chock! Det är inte lätt att chocka mig men den här gången lyckades det.
Min son var anklagad för att ha med personer som använder narkotika att göra...
Då jag känner min son, vet vilka han umgås med, vart han umgås någonstans, hur hans dag ser ut i minsta detalj så blev jag ändå inte speciellt orolig. Hade en långt samtal med herr Polis och vi bestämde träff dagen efter hemma hos mig - jag var lika mån som polisen om att det här måste utrönas... När herr Polis skulle komma hem till oss slumpade det sig tyvärr så att vi hade haft strömavbrott halva dagen och det var endast 16 grader inomhus och utan ström så vi bestämde att jag och Prinsen skulle komma till polisstationen på måndagen. Vid detta laget så hade polisen börjat inse att han var lite fel ute när det gäller min son...
Jag hade ett litet snack med Prinsen och om man kan se ut som ett ufo i ansiktet så var det det han såg ut som...
Så kom då måndagen, Prinsen mötte upp mig på jobbet och vi åkte iväg under falsk flagg då polisen bett mig att inte säga något till honom om att vi skulle träffas så officiellt skulle vi kolla på vinterskor. På väg till bilen sa jag vart vi skulle och han sa ingenting och av hans handlande förstod jag att han var inte ens orolig - lika lite orolig som hans mor var. Så kom vi då dit och träffade polisen... Prinsen fick frågan om droger och han gav ett så långt och välmotiverat svar till varför man inte ska hålla på med droger att både jag och polisen stirrade på honom...
Det är här sannolikheten kommer in: Sannolikheten att min son skulle hålla på med droger är lika med noll!
Nu fick vi reda på anledningen till att vi var där lite mer ingående: det telefonnummer som Prinsen hade för över 2 år sedan användes fortfarande och det till att konversera och bestämma träffar om när innehavaren och hans kompisar skulle träffas för att bland annat röka hasch... Och då började jag skratta - tanken i sig var så skrattretande. Nu är jag inte den mamman som gör mig speciellt många illusioner om att mina barn inte är som andra barn och vill pröva på olika saker men när det gäller droger är vi ju knappast vad som kan kallas för drogliberala... När polisen läste upp telefonnumret som användes kunde dessutom både jag och Prinsen redogöra för när vi slutade använda numret. Vi kunde också tala om vad han gjort de aktuella dagarna då detta skulle ha inträffat. Vi pratade med Polisen om MiniMaria och effekterna av droger och vad jag som förälder kan göra för att stävja drogmissbruk och till slut säger Polisen att han önskade att alla föräldrar de träffar på skulle vara som jag :)
När vi gick där ifrån var Prinsen inte längre skäligen misstänkt då han hade alibi för när dessa sammankomster inträffat, jag kan visa upp att telefonnumret är uppsagt för över 2 år sen och att han inte brukar träffa dessa killar aktivt utan de träffas när de åker buss ibland och ser varandra på stan någon gång.
Men då namnet på den som använde telefonnumret faktiskt är samma namn som min son har kunde inte misstanken om brott falla bort...
Ändå var Prinsen och jag helt lugna när vi åkte ifrån Polisstationen. För oss båda fanns det liksom ingen som helst anledning till oro. Så nu började operation leta skor, vilket ju faktiskt också stod på dagens "att göra-lista"....
En av "fördelarna" med att ha mig som mamma är att jag inte glömt hur det är att vara ung - och att jag har koll på vart barnen över tid har rört sig - så efter att ha tänt i öppna spisen, lagat mat, fixat med TV'n och annat satte jag mig ner och surfade runt på de sidor som finns där ungar av idag kan befinna sig och skam den som ger sig... Jag hittade min sons före detta telefonnummer...:
Och det är nu vi kommer till osannolikheterna... - så här:
Osannolikhet 1: Vi bodde nere i Göteborg när Prinsen hade detta nummer och jag sade upp det - 2009. Det numret har sedan, på något sätt, när det kom upp till återanvändning hamnade det i: samma stad som vi bor i nu!!!
Osannolikhet 2: Killen som nu använder det telefonnumret har samma namn som min son...
Osannolikhet 3: Prinsens namne som har telefonnumret är dessutom född samma år som sonen...
Hur stor är sannolikheten att detta inträffar? Det måste ju liksom vara nere på promillesannolikhet...
Så på tisdag morgon ringde polisen upp mig då jag ringde dom på måndagskvällen och jag talade om vem som hade numret nu, att det fanns mycket riktigt i Norrtälje, hos en kille med samma namn som Prinsen och som var årsbarn med honom. Polisen verifierade också att detta namn inte var okänt för honom. Men samtalets största behållning var ju naturligtvis att få höra att alla misstankar om Prinsens eventuella drogmissbruk nu var helt borta och att hans namn nu var struket ur utredningen! Samt att jag fick mycket kredit för det arbete jag lagt ner för att rentvå min son namn, att jag stöttat honom på ett bra sätt, tagit mitt ansvar som förälder utan att sänka min son och han avslutade återigen samtalet med att säga att "jag önskar att alla föräldrar var lika klarsynta och engagerade som du". Och vi finns faktiskt - vi är ett gäng föräldrar här i stan som tagit vårt ansvar, har en aktiv grupp på Facebook där vi meddelar varandra om vad som är på gång i stan, vi träffas och bjuder in olika som arbetar med ungdomar (polis, nattvandrare, ungdomsgård mm) för att ha just koll. Det "lustiga" är att vi som är med i denna grupp är också dom som verkligen levde bus under vår ungdom och är medvetna om saker och faror som finns runt om i samhället för våra ungar. Det är också vi som faktiskt fortfarande festar till och dansar på bardisken när vi går ut... Vi som inte glömt och som lever vårt liv - och som finns där för våra underbara ungar...
Och för mig är det så självklart att faktiskt stå bakom mina barn. Jag dömer aldrig någon förrän innan jag har alla fakta i målet. Även om mina barn gör dumma saker så är min uppgift att stödja dem och följa med dem i en process - och inte stjälpa dom och bli tex rosenrasande - för vad skulle det tjäna till? Det får troligen endast den effekten att mina barn drar sig undan mig, känner att de inte kan lita på mig, känna att mamma inte finns där för dom. Oavsett vad barnen gör - så är de mina barn och som förälder stöttar man sina barn och man älskar dom i alla lägen. Jag och barnen är väldigt öppna med vad vi gör och vi har högt i tak. Jag har inga som helst problem med att tala om en hel del av de dumheter som jag själv gjort när jag växte upp - jag är allt annat än ofelbar. Jag har gjort massor med misstag, massor med dumheter, lyckats hamna i den ena grejen efter den andra - och jag står för varenda ett av de sakerna som jag gjort. Jag delar med mig av en hel del av sakerna jag gjort till mina barn - just för att dom ska veta att "hey - min morsa vet vad hon snackar om"! Lite "been there - done that" - och det värsta jag vet är föräldrar som blir riksförbannade på sina barn när de gjort saker som inte är de bästa - stöd barnen, förklara på ett lugnt sätt vad som är rätt eller fel.
Fördöm det dom gjort - men fördöm inte dina barn! Tro på dom även om alla indicier visar på annat - det kan ju faktiskt vara så att anklagelserna är fel - så som i detta fall :)
tisdag 4 december 2012
Ja, vart tog tiden...
... vägen? Ja, inte har den stannat kvar här hos mig i varje fall och det är jag glad för. Att tiden försvinner innebär att det snart är Lucia och Storprinsessan ska hämtas på Arlanda - och ju mer som händer runt mig - desto snabbare är ju dagen här då hon ska komma alldeles, alldeles snart... (och sen går tiden alltid för fort innan hon åker igen men men...)
Det finns delar i det som hänt sen förra onsdagen som jag verkligen skulle vilja vara utan... Jag lovar - jag ljuger inte en sekund om att de senaste dagarna skulle jag kunna vara utan - men ändå inte för samtidigt har det hänt saker som jag inte vill vara utan. Och jag har lärt mig saker... Jag har verkligen fått mig själv rannsakad och det har varit nyttig. Jag har också fått beröm för att jag är så stabil i mitt föräldraskap - och det värmer ska ni veta. Jag har fått höra att det märks verkligen att jag har koll på mina barn, att jag fostrar dom med en varm, fast och omtänksam hand, att jag stöttar dom istället för stjälper dom och att jag finns där. Och det är inte mina barn som har sagt det denna gång utan det kommer från helt annat håll. Ett högst oväntat håll - men från ett håll som gör att jag verkligen tar till med det som sagts till 100%. Men det har varit ett par dagar då jag levt med en oro jag nog aldrig känt förut. Eller oro är nog fel att kalla det för - jag har levt med en undran och idag, när vi kommit hem och jag fått reda på vad/vem som var boven i det hela så kände jag en sån lättnad som gjort helt rätt när jag dessa dagar har hanterat min omvärld på det sätt som jag gjort. Så oerhört skönt helt enkelt - och på något sätt hoppas jag att alla föräldrar får gå igenom det jag gjort dessa dagar och i slutändan få känna den stolthet över barnen som jag har fått göra dessa dagar, få känna att din spontana tanke om dina egna barn var helt rätt. Att du visade för dom att du finns där i de svåraste lägena, att du tror på dom - ge din kärlek och få kärleken tillbaka! Och sjutton vad jag älskar er!!!
I lördags var vi på bokmässa - Lillprinsessan har varit med i ett skrivarprojekt som heter "Ung berättare". När jag fick hennes bok i handen kände jag mig så stolt över min lilla prinsessa. Samma stolthet som jag kände när hennes storasyster stått på scenen och underhållit oss. Samma stolthet som jag kände när Prinsen fått sina scoututmärkelser... och samma stolthet kände jag över hennes bok. När jag läst färdigt den så grät jag för boken är så vacker. Nu är jag ju part i målet men när vi varit på bokmässan, Lillprinsessan varit med och intervjuat en författare på scenen, och vi var på väg hem så insåg jag att det var inte bara jag som tyckte att hennes bok är underbar - den känslan delades också med hennes lärare. Det var egentligen bara hennes lärare i svenska och hennes mentor som skulle läsa böckerna men Lillprinsessans bok har vandrat runt i lärargruppen och dessa lärare kom fram till mig fulla av beundran över det hon skrivit. Lärare som jag inte hade en aning om vilka det var men som kom fram, tog i hand och talade om för mig att "det var bland det vackraste de läst" och att "är hon bara 13 år och har skrivit så vackert"? Och ja - hon är 13 år och ja, det var så vackert...
Och stolt över Storprinsessan blev jag när hon klarat av ännu en tenta... Det har verkligen varit dagar som speglats av mina underbara barn - och det de åstadkommer i världen :D
Annars... tja - vad ska man säga??? Ständiga strömavbrott... det vill säga 13 stycken inom loppet av 1,5 dygn... och det sista tog knäcken på TV'n som helt plötsligt sa "Poff" och no more TV :(. Får ut lite pengar på min hemförsäkring så nu kommer operation "leta så billig TV som möjligt som pratar med resten av världen och som inte kostar skjortan och hela armen... så för tillfället kollar vi på en 14 tums TV och det är liiiite skillnad mot 42 tum dådå... Men det funkar...
Sen kör vi med massor av snö nu för tiden - och sträng kyla... men det ska bli bättre med kylan vad jag har förstått - och det tackar vi för!
Tjing tjong - dags att sova... läkarbesök, jobb, möte och kör i morgon - blir en lång dag, mina vänner!
Det finns delar i det som hänt sen förra onsdagen som jag verkligen skulle vilja vara utan... Jag lovar - jag ljuger inte en sekund om att de senaste dagarna skulle jag kunna vara utan - men ändå inte för samtidigt har det hänt saker som jag inte vill vara utan. Och jag har lärt mig saker... Jag har verkligen fått mig själv rannsakad och det har varit nyttig. Jag har också fått beröm för att jag är så stabil i mitt föräldraskap - och det värmer ska ni veta. Jag har fått höra att det märks verkligen att jag har koll på mina barn, att jag fostrar dom med en varm, fast och omtänksam hand, att jag stöttar dom istället för stjälper dom och att jag finns där. Och det är inte mina barn som har sagt det denna gång utan det kommer från helt annat håll. Ett högst oväntat håll - men från ett håll som gör att jag verkligen tar till med det som sagts till 100%. Men det har varit ett par dagar då jag levt med en oro jag nog aldrig känt förut. Eller oro är nog fel att kalla det för - jag har levt med en undran och idag, när vi kommit hem och jag fått reda på vad/vem som var boven i det hela så kände jag en sån lättnad som gjort helt rätt när jag dessa dagar har hanterat min omvärld på det sätt som jag gjort. Så oerhört skönt helt enkelt - och på något sätt hoppas jag att alla föräldrar får gå igenom det jag gjort dessa dagar och i slutändan få känna den stolthet över barnen som jag har fått göra dessa dagar, få känna att din spontana tanke om dina egna barn var helt rätt. Att du visade för dom att du finns där i de svåraste lägena, att du tror på dom - ge din kärlek och få kärleken tillbaka! Och sjutton vad jag älskar er!!!
I lördags var vi på bokmässa - Lillprinsessan har varit med i ett skrivarprojekt som heter "Ung berättare". När jag fick hennes bok i handen kände jag mig så stolt över min lilla prinsessa. Samma stolthet som jag kände när hennes storasyster stått på scenen och underhållit oss. Samma stolthet som jag kände när Prinsen fått sina scoututmärkelser... och samma stolthet kände jag över hennes bok. När jag läst färdigt den så grät jag för boken är så vacker. Nu är jag ju part i målet men när vi varit på bokmässan, Lillprinsessan varit med och intervjuat en författare på scenen, och vi var på väg hem så insåg jag att det var inte bara jag som tyckte att hennes bok är underbar - den känslan delades också med hennes lärare. Det var egentligen bara hennes lärare i svenska och hennes mentor som skulle läsa böckerna men Lillprinsessans bok har vandrat runt i lärargruppen och dessa lärare kom fram till mig fulla av beundran över det hon skrivit. Lärare som jag inte hade en aning om vilka det var men som kom fram, tog i hand och talade om för mig att "det var bland det vackraste de läst" och att "är hon bara 13 år och har skrivit så vackert"? Och ja - hon är 13 år och ja, det var så vackert...
Och stolt över Storprinsessan blev jag när hon klarat av ännu en tenta... Det har verkligen varit dagar som speglats av mina underbara barn - och det de åstadkommer i världen :D
Annars... tja - vad ska man säga??? Ständiga strömavbrott... det vill säga 13 stycken inom loppet av 1,5 dygn... och det sista tog knäcken på TV'n som helt plötsligt sa "Poff" och no more TV :(. Får ut lite pengar på min hemförsäkring så nu kommer operation "leta så billig TV som möjligt som pratar med resten av världen och som inte kostar skjortan och hela armen... så för tillfället kollar vi på en 14 tums TV och det är liiiite skillnad mot 42 tum dådå... Men det funkar...
Sen kör vi med massor av snö nu för tiden - och sträng kyla... men det ska bli bättre med kylan vad jag har förstått - och det tackar vi för!
Tjing tjong - dags att sova... läkarbesök, jobb, möte och kör i morgon - blir en lång dag, mina vänner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)