Nej - jag tänker inte...

... DÖ!!!

Rolig överskrift - eller hur? Men det är alldeles sant - jag kommer inte att dö. Inte nu. Inte förrän jag är minst 90 år kommer jag att sluta mina blå för gott.

Det vore inte jag - jag är alldeles för envis, jag älskar livet och min familj alldeles för mycket. Jag tänker inte dö innan mina föräldrar.

I fredags grät jag ut i pappas armar. Jag kunde inte hålla mig. Det gick bara inte längre då. Då hade jag tröstat min äldsta dotter som i fredags var alldeles för långt borta. Åh vad jag ville att den lilla blonda skönheten skulle stått framför mig och sagt att allt kommer att bli bra. Jag visste så väl att mitt telefonsamtal skulle göra henne så illa men jag var tvungen att göra det.

Jag visste att de flesta av mina samtal med en del personer i fredags skulle göra dom illa. Jag visste det - jag förstod det - men jag var tvungen att berätta för dom. Berätta sanningen - den hårda, jävla sårande sanningen. Orden jag måste säga som jag inte vill säga.

Egentligen började det med en känsla av att något var fel. Jag tror jag kände det på mig. Jag hade lite ondare än vanligt och tänkte att det var dom där jävla cystorna som spökade igen. Det kom ett brev om provtagning. Jag hatar dessa provtagningar. De första fem åren tog jag dem var tredje månad. Ont gör dom att ta. En del säger att det inte känns - de känns. I varje fall på mig. Sen den där gången 2006 har jag hatat dessa kontrollprover. Men de har varit bra och till slut la sig oron, gångerna mellan proverna glesades ut - jag var ju frisk! Så jag vandrade iväg till provtagningen - men med lite mer oro i kroppen. Som alltid. Proverna togs en fredag och jag sa till dom att dom skulle ha en trevlig helg - sen började de där veckorna av oro igen, ca 3 stycken veckor brukar det vara innan svaret dimper ner.

När det väl kom slet jag upp brevet - och kände dolken som kördes in i bröstet: provet var inte bra den här gången. Allvarliga förändringar. Vet ju vad som sa efter förra operationen att blir det mer blir det en större operation. 4 personer fick veta att jag blivit kallad igen: pappa (som den pappas flicka jag är), mamma, Storprinsessan och så Mannen med stort H. Alla säger att det kommer att gå bra.

Min egen inställning är alltid att det blir alltid bra. Men räcker det inte nu??? Morbus Dercum, Fibromyalgi, Hortons, IBS, intryckt höft och knä som knappt sitter ihop. Räcker inte det? De där 4 kroniska sjukdomarna varav 3 st orsakar de där jävla smärtorna i hela kroppen. Men nej - jag är den i släkten som liksom samlar ihop hela skiten "kom, kom till mig" tycks min kropp ropa ut. "Här har vi en psykiskt stark kvinna som ännu inte brutits ned av de jävligaste av sjukdomar - vi lägger på en till så kanske vi lyckas???"

Nej - det kommer inte att lyckas.

Hur som helst - jag vandrade iväg till läkaren igen. Jag visste vad han, Piotr, skulle säga. Det förstod jag av brevet. Upp i den jävla stolen efter ett samtal. Penslande hit och dit och nypa loss bitar av mitt inre. Biopsier. Nu ska det kontrolleras vilken typ av skiten jag har... Han tittade med sitt mikroskop rakt upp i mig. Nämnde klockslag, mumlade, nöp. Tog ett ultraljud och kollade efter saker som inte skulle vara där - och som tur var hittade han inga cystor och inget annat! En liten tröst i varje fall. Ner från stolhelvetet och in på hans kontor igen.

Hur tar man ett besked om att man har cancer i underlivet? Hur? Man skrattar lite bittert och säger "tja, varför inte jag för"... Jag frågar om hur lång tid dessa prover tar - mellan två och tre veckor... och kanske blir det operation på ett annat sjukhus... Hur mycket ska de ta bort? Hela livmodertappen i varje fall och resten bestämmer dom om när dom opererar. Jag gav dom tillåtelse att ta vad de än behövde. Ord jag aldrig trodde att jag skulle säga i hela mitt liv. Hur stor är överlevnadsprocenten? 70%...

Jag ringde Storprinsessan och gjorde henne ledsen. Jag åkte hem till mina föräldrar - och jag grät ut i pappas famn.... Jag åkte förbi Hjärtat på jobbet - han ville veta hur det gått och när jag steg in och han frågade hur det gått och då kunde jag inte hålla mig längre - tårarna dök upp i ögonen. Igen. Åkte hem - väntade in lilla Prinsessan - och ja, hon bröt ihop. Två cancerbesked inom loppet av ett år. Det känns helt orimligt att få ge dom 2 cancerbesked inom loppet om 1 år. Stackars barn!..

Men det är den alldeles för krassa sanningen - jag har fått cancer.

De som nu vet frågar mig vad som kommer att hända nu - och svaret blir hela tiden: jag vet inte. För jag vet ingenting. När jag satt hos läkaren pratade han om olika saker men på något sätt slutade jag att lyssna men jag antar att det är rätt vanligt. Jag vet inte om jag ska få cellgifter. Jag vet inte om jag kommer att strålas. Det enda jag vet är att jag kommer att opereras. Jag vet inte heller hur mycket de ska ta bort - det enda jag vet är att hela livmodertappen kommer att tas bort. Allt beror på vad de uppföljande proverna visar, vad läkaren egentligen såg där i mikroskopet men även vad de ser när de väl är inne för att ta bort skiten.

Det känns som om jag är världens sämsta mamma som drabbats av det här. Det känns som om jag är världens sämsta flickvän. Det känns som om jag är världens sämsta vän. Jag gör ju min familj och vänner ledsna genom att bli sjuk. Ännu mer sjuk än vad jag redan är. Men de sjukdomar jag hittills haft är inte dödliga i sig - de kan förkorta livet, javisst, men de är inte dödliga - de har ingen procentsats som pratar om hur många som överlever. De har procentsatser som att "90% hamnar förr eller senare i rullstol" men de pratar inte om döden!!!

Nu ska jag inte dö. Inte nu. Inte om några månader. Inte förrän om många, många år! Jag har grundskola att avsluta, gymnasieutgångar att se, barnbarn som ska få växa upp med en iofs något frånvarande mormor i person men däremot alltid närvarande i själ och hjärta. Men tufft är det hur som helst...

Saker att vara glad...

... över!

Bra utvecklingssamtal! Jag har alltid varit glad när jag gått från ett utvecklingssamtal. Stolt över mina underbara ungar. Visst har vi kämpat med det där med dyskalkylin - två av barnen har ärvt sin mors oförmåga att se det logiska i matte. Jag var vuxen när jag fick ett namn på det och fick göra ett test som konstaterade dyskalkyli. Inte förrän den här veckan fick jag reda på vad testet hette. Lillprinsessan har bett om att få göra en riktigt utredning angående detta och en remiss skall skickas till sjukhuset för vidare utredning. Mest stolt är jag för att hon är villig att ta det beslutet och göra testet. Bortsett från ämnet matematik är denna lilla varelse lika duktig som sina syskon - och därför är det så roligt att vara på utvecklingssamtal :)

Esthers röster! Kören med de fina rösterna - sprungen ur en idé som fick fäste. Förra julen sjöng vi med Magnus Carlsson på hans julkonsert i kyrkan. Sen var det köpmannaföreningen och fram för nyare toner i kyrkan. Nu är vi på gång igen - med ännu en julkonsert och ännu en musikalisk dröm som går i uppfyllelse:

Den här gången är det Anders Ekborg som står på menyn och repen är igång. En av Sveriges vackraste mansröster ska vi sjunga med. Helt underbart roligt kommer det att bli och ett bra tillägg i meritlistan över genomförda musikdrömmar. Den 17/12 kl 19.30 brister vi ut i sångarglädje :D.

Luciatåg! Sista gången jag gick i ett luciatåg var när jag var 17 år och gick på gymnasiet. Nu är det dags igen att åter sjunga de välkända julsångerna i ett luciatåg. Blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att vara Lucia - med levande ljus i håret... Tål att tänkas på - har ju aldrig varit Lucia i hela mitt liv...

Hjärtat! Den långa mannen med de snygga benen. I mina ögon den finaste som finns och som jag skulle ge världen om han så frågade om den. Det är få människor jag skulle ge världen men en del skulle gärna få den. Han är en av dom. De varmaste kramarna, de mysigaste stunderna, de gemensamma besluten. Den största omtanken, den största förståelsen. Jag har aldrig känt mig så bortskämd, i varje fall inte i mitt vuxna liv. Han vet precis vad jag blir gladast över också - så ett par vinterdäck av märket Nokian Hakkapelita fick ögonen att tåras. Stödet när bilen tappade tanken och ny bil skulle inköpas - prutningen utan like, fixandet av spindelleden så bilen gick igenom besiktningen felfritt men även de andra små sakerna som dyker upp lite här och där. Det där som kallas för kärlek och respekt helt enkelt.

Tor Ares! Jag tror det är så han kommer att heta - den lilla parveln som just nu är omhuldad inne i sin mors mage. Den där lilla parveln som jag kommer att sakna till vanvett och älska lika mycket som jag älskar mina barn. Den nya generationen. I mina ögon var det inte så länge sen det var 1990, i augusti, och hans mor kom till världen. En oerhört älskad liten varelse som jag gladeligen skulle gått igenom eld för. Nu är hon vuxen och bosatt alldeles för långt bort och jag vet att varenda lite krona jag kommer att kunna lägga undan kommer att gå till att samla till att resa över kölen och få gulla och snusa på det kommande barnbarnet. Och jag kommer att vara beredd att gå genom samma eld för detta lilla barn.

Viktminskning! Nu verkar jag äntligen ha stannat i vikt - vilket har varit det största problemet för mig efter de tuffa beslut som kroppen fick mig att ta. Ett BMI på 22,3! Efter att ha varit nere på ett BMI på 21,0 så verkar det som om det nu står still och det gläder mig. I rena kilon betyder det en viktminskning på 48 kg! vilket inte är fy skam. Det är en helt ny känsla att vara jag. På ett sätt så har det ju förenklat mitt liv på ett helt otroligt sätt - men tyvärr gett Dercums ett helt nytt uttryckssätt. Men det var en kalkylerad risk som jag tog - och jag står för beslutet. Många kör med före och efterbilder men jag tycks ha hållit mig borta från det där som heter kameror så hittills har jag inte hittat en enda bild på mig själv innan jag började min viktresa... Men det kanske dyker upp en så småningom och då ska jag göra en sån bild...

Just nu, mitt i detta, mitt i mitt liv som jag lever gäller det att fokusera på det som är bra i livet. Det kom ju ett mycket tråkigt besked med posten en dag men de som känner mig vet att jag aldrig ger upp!

Det där föränderliga...

... som kallas för livet. Hur snabbt kan det inte ändras? Hur snabbt rusar det inte förbi? Men ibland segar det sig fram så man blir vansinnig och man undrar vart veven är någonstans... Som det här med skrivandet - förut kunde jag skriva massor - nu har jag bara massa tankar som far runt i skallen. Om än det ena och än det andra. Tankarna handlar om världen vi lever i, människor vi mött under vår livstid, människor man inte mött men som man velat möta och alla de där som man absolut inte vill möta igen. Saker man gjort och saker man inte gjort - saker man velat göra men inte gett sig på ändå.

Jag är ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit i livet. Jag har 3 underbara barn. Intelligenta, empatiska, starka och väluppfostrade. Formade av en närvarande mamma och frånvarande pappor. Jag tänker mycket på det där om frånvarande pappor - men konstaterar att det finns lika många frånvarande mammor. På något sätt har det blivit så att jag engagerat mig för att få främst mammor att släppa in papporna i barnens liv. När jag läser och diskuterar med pappor som inte gör annat än att kämpa för att få ha kontakt med sina barn skäms jag ofta över mitt eget kön. Man pratar om jämlikhet och jämställdhet (som är två helt skilda saker) och visst - männen är starkare i vissa lägen men kvinnan är starkare i vissa. Det är mycket lättare för en mamma att baktala och få samhället att tro på hennes "svaga" berättelse om en usling till pappa - men sanningen ser långt ifrån alltid ut så. Att vara en dålig förälder är inte könsbundet på något sätt - det handlar om personer och inte kön. Men hittills har det varit så att det är kvinnorna man har hört medan männen har kämpat i det tysta, formade av samhället till att tro att de "inte har rätt" att kämpa för sina barn. Jag är så glad över att detta har börjat röra på sig, att mans- och familjejourer börjar få gehör för det "faktum" att kvinnor inte är de enda som ska lyssnas på i en vårdnads- eller umgängestvist. Det finns så många föräldrar där ute som inte vill annat än att få se sina egna barn - men som aktivt förhindras av en förälder som egentligen är den största av egoisterna - föräldern som förhindrar ett barns naturliga behov av sina egna föräldrar. Hur många är inte dom föräldrarna som medvetet styr in sitt barn på en bonusförälder för att på så sätt kunna "bevisa" att barnet inte är intresserad av en kontakt med den biologiska föräldern? Ja, det är väl ingen nyhet att dessa saker alltid upprört mig...

Mitt i allt detta är jag ruggigt stolt över att jag får så många kredits av mitt arbete i att stödja föräldrar. Det gör oerhört gott för min själ när jag får höra att jag är klok i mina resonemang. Att folk efterfrågar mina åsikter och mitt stöd. I dagens Sverige är det fortfarande lite fult att framförhålla när man gjort något bra, man får inte ta till sig av god kritik och om man förmedlar den vidare - ja, då skryter man. Men när det gäller detta är det inte att skryta - det är att ge hjälp till de som behöver stöd i svåra situationer.

En del människor kämpar för att de som inget har ska få det bättre - det gör jag med men jag kämpar med ord för att ge stöd till de som förlorat det viktigaste de har - sina barn. Det ger mig också tid till att leda bort tankarna från mitt egna onda i kroppen. Den där kroppen som allt som oftast ger upp i kampen om att orka. Den där kroppen som alltid värker, svider, bränner och inte känner. Att kämpa för saker jag tror på ger mig styrka och hopp på att allt kan bli bättre - även min kropp. Precis som jag aldrig kommer ge upp kampen på att barn har rätt till sina båda föräldrar så kommer jag aldrig ge upp hoppet på att min kropp någon gång kommer att fungera bättre.

Fram och tillbaka far dom...

...fram och tillbaka far dom... - tankarna alltså. Den senaste tiden har så många tankar flugit igenom min hjärna. Tankar om orättvisorna i vårt land där det sociala nätverket som under så många år byggts upp nedmonteras bit för bit av en regering som inte ser människor som levande varelser med känslor utan som kronor och ören. Många är dom som drabbas av deras nedmontering av vårt samhälle - i negativ mening. Elever i en skola som fler och fler inte klarar av de nationella målen. Äldre som lämpas in bakom låsta dörrar på våra behandlingshem för äldre. Sjuka som tvingas ut i arbete som slutar med ännu en sjukskrivning. Äldre som arbetar längre och inte går i pension för att de faktiskt inte har råd att göra det. Barngrupper på dagis som blir större och större. Lokala företag i samhällsnyttan som säljs ut - och som ofta blir dyrare i slutändan. Listan på det jag tycker är fel kan göras så lång, så lång. Nu börjar valrörelsen - och jag ska jobba i den så mycket jag bara orkar och klarar av - var så säker!

Jag föddes inte som socialdemokrat. Jag formades till det av eget intresse - jag var/är intresserad vårt samhälle och för att kunna förändra så gick jag med i SSU. Att jag skulle bli sosse var inte alls självklart, snarare rätt självklart att jag INTE skulle ha blivit det - uppvuxen i en borgerlig familj som jag är. Det fanns inte en enda socialdemokrat runt mig under min uppväxt - men precis som jag drogs till svenska kyrkan när jag var runt 9 år och började sjunga i kyrkans flickkör - så drogs jag till SSU efter att ha nosat på MUF en helg och helt enkelt vridit hela mig mot allt de stod för - det var inte jag helt enkelt. Jag diskuterar sällan politik på hemmaplan, vis av erfarenhet från min uppväxt vet jag att det kan skapa konflikter. Visst säger jag vad jag anser vara fel men bara ur min egen synvinkel men framför allt försöker jag inte påtvinga andra varken min politiska övertygelse eller min kristna tro. Jag har 3 barn - och alla är socialdemokrater. Lillprinsessan kallades redan när hon var runt 2 år för "den minsta socialdemokrat dom någonsin träffat" av personalen på förskolan. Precis som sin storasyster så är hon på något sätt född med tänket att "alla ska vara med och ingen ska stå utanför".

Jag har stolt konstaterat att jag har starka barn - utifrån det dom presterat i sina liv. Jag försöker alltid att stödja mina barn och jag skulle aldrig drömma om att kalla dom för öknamn eller utöva härskarmetoder mot dom för att få dom dit jag vill. Det är något jag föraktar. Härskarmetoder över huvud taget men i synnerhet mot barn som befinner sig i ett underläge. Både utifrån sin ålder där förståndshorisonten inte är tillnärmelsevis lika stor som hos en vuxen men även för att det är just ett barn. När jag hör en förälder säga något nedsättande till sitt barn blir jag så sorgsen - varför förstår inte föräldern att det den gör är ingett mer än psykisk misshandel? Barn ska man stödja och berömma när det gör något bra - men även när barnet inte gör som föräldern säger så ska man stödja det. Ett barn är litet och har inte den vuxnas förståelse - det säger ju sig själv! Och därför måste man värna om sitt barn och ge en tillrättavisning under ett stödjande. Barn har egna viljor och egna sätt att lära sig på och den viljan ska man uppmuntra barnet till att använda - det har det hjälp av när det ska klara sig ute i världen. Bli vuxet och vara en ansvarstagande vuxen. Det är målet för uppfostran. Ser man barnet och respekterar dess vilja får man trygga barn. Det innebär absolut inte att låta barnet bestämma. Men det innebär att du förklarar för barnet att du ser det, du är informerad om barnets vilja - men just nu, just då - är det som barnet vill göra inte förenligt med vad som skall ske just nu och då. Tar du dig tid att förklara detta för barnet lär det sig att det är viktigt - det blir starkt och tryggt i sig själv. Vilket är det viktigaste...

Och på tal om inget - mitt i alla höstdeppiga tankar som den senaste tiden snurrat i min hjärna så fick jag reda på att jag vunnit pris i en tävling. Familjen har alltid älskat Mumintrollen och jag gjorde en motivering där jag förklarade vår relation med Mumin, hans familj och hans vänner - och jag blev en av 10 vinnare som får ett hemligt Muminpaket hemskickat med posten :) Hoppas det är något roligt som jag kan ge till lilla Knyttet på andra sidan kölen :D.

Nej, nu är det dags för sängen - heldagsmöte med Utbildningsnämnden i morgon och senare på kvällen är det dags att hämta andan genom att sjunga gospel - det mest återhämtande som finns. Har sagt det förut och säger det igen - att sjunga i kör är som balsam för själen :)

Tjing tjong!

Många gånger tänker jag...

...att "det här ska jag skriva om" och sen faller det ur minnet. Ja, inte det jag ville skriva om utan just att jag skulle skriva om det. Ibland börjar jag skriva, tar en paus och sen glömmer bort att jag skrivit... loggar in igen, går igenom det jag skrivit och sen tar jag bort det för att det var ju så länge sen jag skrev det... eller något sånt.

Men det finns mycket att orda om. Saker som är viktiga för mig, Saker jag vill förmedla. Men förmedla gör jag iofs i en del grupper i de sociala medierna såsom Facebook, Instagram och en del bloggar. Ibland skräms jag av hur enkelriktade människor är och hur de ser sin egna åsikt som det egna rätta och hur de ingen kritik tål om sina åsikter. Då blir jag arg och vänder taggarna utåt och ger mig in i debatten. Ibland gråter jag när jag läser inlägg om barn som förlorat sin föräldrar genom sin egna förälder och jag kommer med tips, råd och stöd. Jag mår illa av att se hur lite medmänsklighet det finns bland människor och jag ser hur djur far illa. 

Ändå mår jag rätt bra. I varje fall psykiskt. I varje fall då det gäller mig själv men jag mår dåligt av att se hur dåligt mina barn mår men ändå är lyckliga. Jag ger dom trygghet och styrka att orka igenom sin vardag. Deras pappa har återigen beslutat att överge sina barn och hur illa han än har behandlat dem så är han deras far. Men nu har de tagit ett beslut och trots att det var ett svårt beslut för dem att ta så blev vardagen ändå lättare för dom efter att dom tagit beslutet med stort B. Mina barn lever med en mamma som alltid finns där och som är nåbar dygnets alla timmar - något de är mycket väl medvetna om. Och som ger dom stöd när livet är svårt. På andra sidan finns en far som knappt verkar skänka dom en tanke när han tar sina beslut utan att ens prata med dom om sina tankar om hur han tänker göra. Han ser inte hur ledsna och sårade de blir. Han ser aldrig deras sorg över den förlorade fadern - han som finns men som inte bryr sig om dom. 

Hela min livssyn går ut på att alla barn har 2 föräldrar och sen den dag de föddes så har jag alltid resonerat som så att "dom står först i kön och jag är den som ska se till att de har ett tryggt liv". Tyvärr har deras far inte det resonemanget utan han lämnar villigt över dom i min vård och försvinner in i sin egen värld. Inte så att han är psykiskt sjuk - då hade jag kunnat ha förståelse för hans beslut men då han kallt och beräknande avlägsnar dom ur sitt liv kan jag inte ha förståelse för det. I samma stund som han tar sitt beslut bestämmer han också vilken riktning mitt liv ska ta, med andra ord styr han mitt liv fortfarande med järnhand. Men det kan jag leva med, jag skulle aldrig överge mina barn. Det jag har svårt att leva med är den sorg hans handlande skapar hos våra gemensamma barn...

Men trots det så önskar jag att de skulle ha 2 föräldrar i sitt liv. Alla barn är värda att ha två föräldrar och ingen förälder har rätt att eliminera den andre föräldern ur barnens liv. Så under hela hans sjukdomstid har jag stöttat barnen, sett till att dom har busskort så att de kunnat åka dit för att hälsa på honom på sjukhuset. Tröstat dom, torkat tårarna. Funnits där. Han lovade dem att han nu skulle flytta tillbaka till Sverige, bosätta sig här och bli en del av deras liv. Så sakteliga började barnen tro på hans bedyranden, bygga upp tilliten igen. Ge honom en chans att komma tillbaka i deras liv. Sen kom kallduschen - hans fru råkade försäga sig och då kom det fram att han ska dra igen. Då brast det för barnen - nu sa de stop! För att skydda sig själva har de totalt dragit sig undan honom. Tilliten är borta och kvar finns bara föraktet inför honom och hans handlande. Och jag förstår mina barn - och jag förstår inte hur man kan göra så som förälder. Återigen har jag tröstat mina barn, lyssnat på deras hårda ord om honom, torkat tårar. Sett deras sorg. Hört hur de dömer honom...

Åh - visst har jag förbannat honom många gånger och det finns nog ingen människa jag föraktar så mycket som barnens far. Men jag har aldrig visat detta för mina barn utan försökt lindra deras smärta. Inte talat om hur jag själv känner. Aldrig ställt mig i vägen för att de ska ha kontakt. Men nu har jag slutat. Nej, jag hänger mig inte åt orgier i att tala om hur dålig och illa han är som förälder. Eller som människa. Men jag har slutat att skydda honom. Jag har slutat att vara tyst. Jag svarar på barnens frågor - jag vet att de behöver det. Jag har slutat trippa på tå. De behöver få veta att de inte är ensamma och att jag (eller hela deras släkt på min sida) aldrig kommer att överge dom på något sätt. Vi som är hela deras trygghet, som står med dom i vått och torrt och som älskar dom över allt annat. 

Trots deras fars svek så är mina barn trygga "små" varelser. Visst är vi som andra familjer - vi bråkar ibland, vi är sura och griniga med dåligt morgonhumör. Men kärleken, det viktigaste, den finns där hela tiden. Vi är trygga med varandra. Faderns landsflykt ger även speglingar i mitt liv på annat sätt. Jag vet att jag, så länge min svärson lever, inte kommer att bo i samma land som mitt barnbarn. Men Norge är bra mycket närmre än resten av världen :). Samtidigt som det kommer att svida i ett mormorshjärta att gullefjun kommer att bo långt borta så är jag stolt över Storprinsessans beslut. Hon vet så väl hur det är att växa upp med en frånvarande far och ur detta är beslutet taget. Bättre att, om dom skulle dela på sig vill säga, gullefjun har båda sina föräldrar närvarande än en mormor!

Så fick jag det sagt - jovisst ska jag bli mormor :D. Och jag är så glad över det. Folk frågar mig om jag känner mig gammal nu? Men nej, jag blir nog aldrig "gammal". Det är nog inte riktigt min grej... Gullefjun kommer att få växa upp med trygga föräldrar och en tossig mormor. Och jag kommer att försöka åka över till övervackra Molde så mycket jag kan. Och på tal om att åka - Hjärtat förstår den där längtan som jag har efter dottern så en dag, när vi stod på kryssning, så föreslog han att vi skulle åka över som svar på en helt annan fråga. Bara att få se lyckan i mina ögon var svar nog för honom. 

Hjärtat fyller en stor del av mitt liv. Hjärtat i sig ger mig en trygghet jag aldrig skulle finna igen. Inte efter att ha gått igenom det jag gått igenom. Att få känna trygghet och tillit, att våga lita på en annan människa. Känslan känns konstig ibland och ibland märker jag hur skadad jag är av det som hänt i mitt liv, hur jag hamnar ner i de grubblerier som kommit i efterföljden. Men han vet, jag har varit ärlig. Jag har sagt precis hur det var och vad som hände och det var inte lätt att göra det. Ibland stoppar hela jag upp och jag blir så där liten och tillintetgjord av saker som till synes nog är helt normala men som tänder en oroskänsla i mig. Men jag behöver bara säga att "du vet" så förstår han och det är så skönt att jag inte behöver förklara mer än så. För han vet och han förstår. Vårt förhållande bygger på total ärlighet - om allt. Lätta som svåra saker. Och det hjälper oss, stärker oss - gör oss trygga med varandra. Jag behöver aldrig fundera över hur det jag säger ska tas emot. Om jag ska bli utskälld och stå med skammen för att jag har en åsikt...

Att jag trots allt mår så bra och har reda i hjärtats delar gör att jag orkar med det här med att vara kroniskt sjuk på ett helt annat sätt. Dercums, Fibromyalgi, Hortons, IBS, känselbortfall i benen, ingen styrka i fötterna mm mm - det tar styrka och ork ifrån mig men ur kärleken till livet, familjen och min omvärld hämtar jag styrka till att leva mitt liv på det sätt som det ska levas - på mitt sätt...

Våren i bilder tillsammans med...

...sommar del 1!

Lilla prinsessan

Börjar med mammas favoritbild på Lilla prinsessan. Som blivit så stor - och vacker som sin storasyster. En dag meddelade hon att min lilla tjej skulle på en dejt med en kille - dom blir stora snabbt! (Daten gick bra, pojken har blivit introducerad för den oroliga modern som godkänt honom :))

Byta batteri (???)

Efter vad som kändes som 15 gånger med bil som inte ville starta så bytte Älskling batteri på bilen..Med kofot och hammare!Det är inte rätt sätt  - med det fungerade! 

(Och ja - nu startar Rohyppan klockrent)

Vi har uteträning med Liten. Vi går med henne i trädgården, sätter ner henne på gräset, vi bär henne och det slutar alltid med den nedre bildsekvensen. Hon är dock nyfiken och sätter sig ibland med en tass utanför... eller springer ut och in på 1 sekund...
(Ja, hon fick såklart gå in...)

Jag älskar blommor!

Alla som känner mig vet att jag älskar de flesta typer av blommor. Så även denna sommar har jag köpt sticklingar och drivit upp. En del har jag köpt som små plantor och planterat. Samt njutit av mitt underbara syrenträd... (men detta är dock inte alla blommor som finns i trädgården och pelargonerna övervintras....)

Sniff älskar att vara ute :)

Till skillnad från Liten Zelda så älskar Sniff att vara ute. Och klättra. Äta gräs. Lukta på blommorna... och leka tiger... 

(...dock fortfarande i koppel - vi vill inte ha påkörda katter :( )

Träning inför Mathildarodden!

Två sosselag färdiga för start i enhetliga kläder!

Synkroniserade roddare - lag SocEtt :)

We made it!

Lag SocEtt vann (såklart)

  Den 8 juni inträffade sommarens hittills roligaste evenemang. Mathildarodden... Två lag från sossarna ställde upp och träffades för träning någon kväll innan. Vi hade åror som blev kära i varandra och som trasslade. Jag blev utnämnd till Stroker - den som håller takten vilket jag gjorde med bravur. Vår tränare undrade när jag skulle börja ro på allvar för jag hade verklig talang för det där med att ro - och det var enkelt och svinroligt! Jag har funnit min sport helt enkelt. Dessutom var jag den enda som inte hade träningsvärk efter... haha... Var helt slut i höfterna ett par dagar efter men det var det helt enkelt värt. Ett av de där valen man gör i livet och som jag definitivt aldrig kommer att ångra.

(Vi kom för den delen på 4:e plats av 17 deltagande lag - inte illa för några som aldrig suttit i en sculler förut...)

Mammas stora prinsessa :)

Mammas stora prinsessa tog äntligen sin sköterskeexamen :D. 3 års studier är nu till ända och ett B på examensuppgiften blev det också. Nu väntar nya vägar för mammas stora stolthet...

(Vad jag älskar dig gumman - och jag visste att du skulle klara av det!)

Vacker solnedgång i Norrtälje

 Jag och bästa vännen vandrade som vanligt på skolavslutningen. Kommunen, affärer och organisationer samarbetar aktivt för att minska fyllan på skolavslutningen. Man går en tipsrunda runt hela stan där stationerna ligger där våra ungdomar håller till. Under vår nära 3 timmar (långsamma) promenad såg vi 1 full ungdom (och en superfull 45-åring som fastnat i utveckligen... typ...). Väldigt liten fylla rapporterad till polis, nattvandrare och socialens personal. Ett bra facit.

(Hur det gick på tipsrundan? Vann ett skovårdskitt i en snygg läderväska. Samt att vårt lag vann 3:e pris också. Förra året kom vi 2:a. Men det är inte därför vi går - vi går för ungdomarnas skull :) )

Årets första saft!

 Min vana trogen gör jag egen saft. Och sylt. Det är roligt. Och framför allt gott :D. Det är jordgubbssaft som görs först - i slutet av juli är det dags för hallonsaft och hallonsylt.

(Det här är första omgången, en omgång till gjordes för forsling till Norge och stora prinsessan).

Ego!

Ha en trevlig sommar :D. Det tänker den här solen ha i varje fall. Det är så dom kallar mig...:P

(Håret, som skulle sparas, ... åkte av. Igen... Som det gör varje sommar...)

Over n' out! Ha det bra :)

Fattar inte vart...

...tiden tar vägen! Det känns som igår jag gjorde en uppdatering men inser ju snabbt att så är det ju inte alls... Tiden går nog så fort för att jag är tillfreds med livet i stort. Är man tillfreds till själen så finner man ofta ro i det andra. Jag och Älskling konstaterade här om natten att 6 månader går så oerhört fort - vart tar tiden vägen? Vad gör man för att den ska "bara försvinna"? Är det så tideräkningen är nu för tiden - vi räknar 6 månader åt gången och undrar över vad vi har gjort med tiden? Har vi förvaltat vår tid rätt? Lever vi för och med varandra och vår omvärld? Svar: ja! Allt det där andra - det man inte vill ha, stoppas liksom undan och man funderar inte över det speciellt mycket. Men det ger också kraft och ork att ta tag i och orka med de där sakerna som man inte vill ska finnas men som ändå finns där. Vilket gör... livet lättare :).

Det händer mycket runt oss som vi påverkas av. Man ser hur vänner mår dåligt och man försöker finnas där för dom. Eftersom att jag själv mår bra så har jag ork till att ge en extra kram eller tid till den som önskar det. Man orkar koppla bort alla de där händelserna och människorna som finns runt omkring en själv på ett eller annat sätt och se de goda tingen. Man orkar le, skratta och älska. Man orkar även ta tag i de där människorna som man inte vill ha i sin hjärna, orkar tänka att "näe, jag struntar faktiskt i... " vad det nu är för något. Att gräva ner sig i sånt skadar ju bara en själv i förlängningen... Jag följer ett antal grupper på FB som bla handlar om skilsmässor, vårdnadstvister, (företrädesvis) misshandel av män och lite annat smått och gott. Jag ser hur många män blir orättvist behandlade både av samhället och av kvinnorna. Har många gånger förundrats över vad det är som tycks göra att kvinnor på något sätt anses ha absolut rätt till barnen - även om det är dom som står för i princip allt förhindrande i umgängesfrågor...

Sen när förlorade männen rätten att vara pappor - bara för att man flyttar isär? Hur kommer det sig att en pappa som var jättebra så länge man var tillsammans helt plötsligt är hur kass som helst? Hur kommer det sig att en kvinna helt plötsligt anmäler samma pappa som hon lämnade ensam med barnet för 2 veckor sen för någon form av övergrepp? Ja, alltså - jag har stött på det mer än en gång och jag fattar verkligen inte. I en del grupper jag är med i där det är mest kvinnor som är medlemmar så ser man tom hur detta läggs som förslag??? Men va fanken - är det inte dags att växa upp och bli vuxen?

Nä, min respekt får dom inte - det får däremot paret i den nära vänkretsen som ska dela på sig som bara sagt att "inget skitsnack, ingen bitterfitta, ingen kuksugare" - utan huvudsaken är att lilla X har det bra :D. Det är så det ska vara - fokusera på att barnen får ett bra umgänge med sina båda föräldrar - era vuxna mellanhavanden får ni klara upp utan att dra in barnen... Heder och respekt! Och en stor tistel till de föräldrar som bidrar till att vi idag har ca 250.000 barn i Sverige som enbart får träffa den andra föräldern på helgen (om föräldern har tur) och en stor jävla "gravsten" till den förälder som sett till att 50.000 (!) inte får träffa sin andra förälder alls!!! På gravstenen kan det ju stå att "härmed lovar jag att bli vuxen, ta vuxet ansvar och se till att mina barn får den uppväxt de förtjänar med båda sina föräldrar i sitt liv"! Och till de som tjafsar hit eller tid - sluta! För barnens skull...

Alla föräldrar gör fel - det tillhör ju liksom föräldraskapet. Men det är fler än jag som läst tex en hög med böcker om olika typer av barnpsykologi för att få grepp om det här med föräldraskapet. Lära oss hur våra barn reagerar, fungerar, tycker och tänker. Eftersom att mina egna barn till stor del är uppvuxna utan en förälder direkt i deras liv har jag läst mängder med böcker och artiklar om hur dessa barn påverkas av detta. Jag lärde mig att se när det var dags för en dipp i humöret. Jag försökte lära mig hur jag kunde finnas där på bästa sätt för mina barn. Jag lärde mig att bitter på fädrerna - det fick jag aldrig vara inför barnen som absolut inte behövde spä på sin egen förtvivlan över den förlorade föräldern. Så det har bara varit att le - och att vara ärlig mot sitt barn. Och inte försöka "svara" på frågan om vart pappa är och varför han bor så långt bort. Hänvisade/hänvisar konstant dessa frågor till den frånvarande föräldern istället för att virra bort mig själv i svar jag ändå inte har.

Men jag har också uppfostrat 3 trygga barn som vet att mamma alltid finns där. Man kan säga i princip vad som helst till mamma utan att hon blir arg för att jag säger det. Har barnen varit ledsna har jag funnits där utan att döma den andra föräldern - för det är inte vad barnet behöver. Barnet behöver i det läget att få veta att det är älskat. Även av den andra föräldern och det är det jag sagt till dom...

Och detta hänger ihop med att tiden går. Jag gjorde det eller gör det inte svårt att vara ensam som förälder. Jag underhåller så gott jag kan umgänget med papporna. Det har inte varit det lättaste när de bägge två är bosatta utomlands men jag har gjort det bästa jag kan utifrån de premisser som funnits. Jag är mamma 24/7/365 - och jag tycker det är lätt helt enkelt. Helt plötsligt är de älskade barnen stora. En har flyttat hemifrån, tagit sjuksköterskeexamen. En har gått ut första året på gymnasiet och den lilla har gått ut första året på högstadiet. Vart tog tiden vägen? Ibland tittar jag på korten av mina små troll och saknar tiden då de var små - inte för att små barn ger små bekymmer för mina barn har aldrig varit några bekymmer. Inte när vi bråkat, inte när något strulat, inte när de gråtit eller varit arga... Jag har helt enkelt bara låtit tiden gå och använt den till att vara vuxen och älska mina barn.

Och min omgivning. Det är få människor jag tycker illa om (men de finns de också). Jag försöker möta min värld med ett leende och jag tänker positivt. Det är dessutom ett måste för mig då jag ju lever med ett gäng kroniska sjukdomar och med det senaste nedslaget då jag förlorat smärtkänseln och inte känner kyla resp värme i delar av benen och några andra delar så har jag inget annat val än att möta det positivt. Gör jag inte det blir jag en bitter människa som dukar under under min egen bitterhet - så det går fetbort! Även fast sommaren är min jobbigaste tid då skoven går i ett och kroppen stänger ner så försöker jag vakna varje dag med ett leende på läpparna. Även fast jag inte kan hålla pennor ibland, inte klarar av att köra bilen för att benen inte fungerar - på med leendet - tänk positivt! Man klarar så mycket mer då. Se de små sakerna i livet och känn kärleken från de som faktiskt ger den till dig. Sluta irritera dig på människor som inte passar in i din egen norm. Låt de människorna som faktiskt är lyckliga få vara lyckliga - vad tjänar man på att racka ner på dom - förutom att du förlorar din egen chans till att bli mer nöjd med ditt liv?

Allt som händer i ditt liv är en cirkel. Allt man gör påverkar. Bryts cirkeln blir det obalans i systemet. Ge av din styrka till någon som kan må bra av den istället för att föröka påverka någon negativt - det enda det resulterar i är att du blir negativ själv. Får man hela livet att gå i cirkeln så rullar den framåt och det är det som ger det goda livet!

Så jag låter tiden rusa vidare i 6-månaders perioder. Jag lever och jag älskar. Jag är älskad också - jag känner det i mitt hjärta. Jag är älskad av mina vänner - och jag älskar dom tillbaka. Jag är älskad av mina föräldrar - och jag älskar dom. Jag är älskad av mina underbara barn - och jag älskar dom så mycket och jag är älskad av min nästan-sambo - och vad jag älskar denna underbara man! Jag lever livet utan sorger och därför går livet... fort!

Så nästa inlägg blir helt enkelt bilder av våren som gått...

Får man skriva om...

... hur tillfreds man är med livet?

Tja, alltid retar det väl någon så varför inte :P. Eller så glädjer det någon och det kan ju vara trevligt! Men det är så - jag är väldigt tillfreds med livet. Även om minnen ibland sköljer över en som en våg och man får svårt att sortera. Även om det gör ont i kroppen och man bara önskar att "varför kan inte någon annan få dom här sjukdomarna för"? Nä, för fan - fokusera mot rätt håll så blir det hela mer än hanterbart.

Jag är inte mycket för att klaga och må dåligt. Det är liksom inte min grej och jag låter mer än gärna andra klara av den biten. Jag har för det mesta, genom hela livet alltid valt att leva i nuet och på den plats där jag är istället för att försöka leva någon annans liv eller dissa mig själv där jag är. Orka vara en "bitterfitta" som gnäller på andra, ser fel hos var och varannan, vara avundsjuk på en tredje eller bara spy på en fjärde - vad tjänar det till och vad blir effekten egentligen? Jo - att man till slut mår sämre själv! Så nej - det är inte min grej!

Tiden, livet, samvaron - ja, alltså - hela grejen rullar på. Jobbar (rätt tråkigt ibland). Lever (för det mesta väldigt roligt). Uppfostrar (går mest på rutin). Men framför allt älskar jag! Inte bara min familj utan även dom runt omkring mig - varför stänga in sina känslor till att gälla några få? Ger man så får man! Men framför allt så njuter jag av min tillvaro med barnen, det hyrda huset med tomten, mannen, mannens barn. Vänner, sötnosar och omgivning! Här är jag! Jo, men det är ju så det är...

Att göra saker tillsammans är alltid roligt så vi tassar på. Förra helgen tog vi oss an häcken i trädgården. Eller  rätt ska vara rätt: Älsklingen klippte häcken och Prinsen, Prinsessan och Bonusprinsen plockade undan så gott de kunde. Prinsen var jätteduktig <3 .="" att="" det="" fotografera="" ihop="" jag="" krattade="" lite:="" lv="" med="" mig="" och="" p="" roade="" sj="" skulle="" som="" undan="">

Fatta att Älskling klippte bort grenar som var över 2 meter och ändå är det 2 meter kvar - ja, häcken behövde sig verkligen en genomgång, haha. En hel dag tog det i strålande sol. Halva häcken fick ge vika med hjälp av motorsåg - sen gick den sönder :(. Resten tog han för hand med stora avklipparen :).

På torsdagen var vi på Orionparkens säsongspremiär i Speedway och Rospiggarna krossade Lejonen :) Weee! Lördagen hade vi vikt åt att åka till Karlskoga och kolla på SM i Powerdrift :). Okej - jag är väl "konstig" med de vitt skilda intressena jag har men jag står för att jag är en sucker för motorsport. Och politik. Och barns rätt till båda föräldrar. Och blommor... och... och... och... Ja, ni ser...! Vi lämnade Degarö mulet och regntungt. Vi åkte igenom ett regnoväder vid Västerås och vi steg ur bilen i strålande sol. Bonusprinsen som vi burit ut sovande vaknade när det var runt 8 mil kvar. Vi njöt av bilarna men var ändå besvikna över tävlingsformen är enskild och inte i grupp... Men det var ändå grymt häftigt... Men man blir trött när man är ute på roligheter i strålande sol så då kan man lägga sig ner och sova lite i gräset:

När vi åkte hem åkte vi igenom nästa regnoväder - i Örebro och när vi kom hem så var det strålande kvällssol, grillen och Mellot som hägrade!

Tror ni att jag mår bra eller är tillfreds med tillvaron så tror ni riktigt rätt! Det är ju lite skillnad kan man ju säga...

Funderingar över livets...

...vändningar.

Det var en tid som jag mådde dåligt. Eller är. Och det är ju inte så konstigt när man sitter med ett facit i hand. För några månader sen, i höstas, var jag på sjukhuset för att jag hade ont i bröstkorgen men även i ryggen. Idag har jag det bästa botemedlet nära till hands med då hade jag det inte. Jag nämnde för min husläkare att jag varit på akuten men då dom inte hittade något att sätta fingret på så ville läkaren på akuten att VC-läkaren skulle ta över om smärtorna inte försvann - dom försvann inte! Men läkaren ignorerade dom hela tiden, trots att dom stundtals var upp på 9-10 i Fas-skalan. Många tårar har runnit av smärtan. Jag fick Omeprazol för att se om det kunde lindra - ja, lite gran men oftast inte alls. Hon har ju som vanligt fokuserat mot annat som... ingenting?

Sen, för några veckor sen, var jag på akuten igen - denna gång för att jag tappat känseln på flera ställen på kroppen. Dom röntgar ländryggen och gör en cat-scan - visar att jag har förslitningar i höfterna men inga nerver sitter i kläm. Men jag är ju som jag är och läkaren beslutar att skicka en remiss till Sophiahemmet för att träffa en neurolog. Inte konstigt kanske då jag inte kände att eller vart hon stack mig med en nål. Men men - vafan, det kanske är sånt som händer?

En annan läkare remiterar mig till slut till en gastroscopi - och är det något jag hatar så är det gastroscopi. Ner med en slang med kamera i halsen och leta i magen. Jag föder hellre 3 barn till än gör gastroscopi så jag ber om narkos - inga problem! En tidig morgon infinner jag mig nervöst på sjukhuset och träffar supergulliga sjuksköterskor som tar hand om mig och snart sussar jag gott efter att ha skrattat så tårarna rinner. Att sätta nål och bli sövd är väl något jag är "van" vid - detta var nogare räknat gång 44 som dom sprutade sömnmedel i armen av en eller annan anledning. Vaknar upp, det är färdigt och det har knappt gått en halvtimma. När jag piggnat på mig får jag så komma in till läkaren - "Det är inte konstigt att du har ont i överkroppen"... Nähä??? Den chicka lilla domen var ett blödande magsår... Tja, varför inte liksom? Dubbel dos med magsårsmedicin i 6 veckor och sen en ny gastroscopi. Under narkos förstås! Läkaren ifrågasatt de 2 akutläkarna, 1 specialist och min VC-läkare som inte skickat någon remiss till gastroscopi tidigare och som kunde besparat mig ett par månader med ont... Meeeeen - jag lever och är frisk i övrigt, eller typ då - men framför allt har jag ett glatt och gott humör vilket är det viktigaste!

I slutet av förra veckan damp så kallelsen till Sophiahemmet ner i postlådan med en kallelse till på fredag. Då ska dom först sätta en massa elektroder på de ställen som jag inte har någon känsel på och köra in lite ström i kroppen - jamen tjolahopp! Efter det ska dom sticka nålar rakt in i musklerna för att se på vilket djup känseln dyker upp - jag kan inte precis säga att jag ser fram emot detta men det är mer äckligt att inte känna något eller bara stå och titta på när foten viker in sig under benet och jag inte kan styra den... Så jag gör det naturligtvis...

I övrigt - ha det gott! Nej, det är inte synd om mig... Jag har lärt mig att hantera mitt liv... och då ser man allt annat som finns runt omkring som gör livet värt att leva!

Liten men...

...naggande god :) Jo, jag har väl hört det förut men det finns vissa faktorer som gjort att man ändå är osäker på det man hört... Men nej, inte längre faktiskt. Nu vågar jag lyssna och ta till mig det som sägs - och det är så himla skönt :D. Länge levde jag med sviterna av det som varit men nu känns det mest som ett "jaha...?" och det är med nyfikna ögon jag ser på min omvärld - precis som man ska göra.

Alla människor borde kunna ta till sig det som finns runt omkring en men det är ack så många som sätter upp tankehinder för sig själva. Precis som jag har gjort. Men jag vågade ta tag i mig själv, lära mig själv att lyssna på vad som sägs runt omkring. Jag vet att mina barn älskar mig - och jag älskar dom till vanvett. Det enda jag vill här i världen är att de har det bra och jag genomför detta på det sätt jag anser bäst och ärligt - jag struntar rätt så rejält i vad som sägs runtomkring... Nu kan jag ju inte påstå att det finns någon som dissar det jag lär mina barn heller. Eller tja, det finns ju dom som försöker - på helt fel grunder utan att ens besitta någon som helst fakta om någonting och ja, då blir det ju rätt rejält patetiskt. Hur kan jag då vara så säker på detta? Tja, man kan börja med att se på barnen - trygga varelser som vågar tro på sig själva och sin egen förmåga. Osäkerhet har alla ibland - så även mina barn. Men de är så trygga att de kan prata med mig om det. Det innebär att mina barn har förtroende för mig - och förtroende får man av trygga barn. Och vi är ärliga mot varandra... Det är väl liksom A och O. Jag hindrar inte mina barn och jag lär dom att det är okej att säga nej till saker och ting. Jag lär dom också att det är alltid bättre att säga sanningen även om den är hård - det gör att jag kan beundra dom för deras styrka att våga säga något obekvämt och ja, det gör att jag inte blir arg - det är bara så enkelt för mig... Det gör också att när jag verkligen blir arg - så vet barnen att "nu gick de över gränsen". Men det sker inte så ofta... Inte längre...

Nu mår jag bra! Jag mår så bra i själen. Jag är så oerhört trygg. Mitt i allt som sker omkring mig och det är ju en hel del så är jag trygg. Jag är älskad. Smakar på ordet - att vara älskad. Älskad för min egen skull helt enkelt. Och enkelt - ja, det är det tydligen. När bitar faller på plats så blir det ju enkelt. När livet är enkelt så går tiden fort - har det alltid varit så? Helt plötsligt är det 2 maj och hela vintern har äntligen försvunnit. Solen börjar värma, knoppar på blommor och små musöron på buskar och träd. Livet återvänder helt enkelt till jorden - och mitt liv är på konstant återvändande. Trots smärtor, trots obehagliga sjukdomar, trots människor man bara önskar att man inte visste vilka det var. Trots människor som är oärliga och går bakom ryggen - men den grejen har ju inte fungerat så där jättebra direkt... Ärlighet och att säga, visa att just så här var och är det - man kommer långt på det. Väldigt långt...

Men just idag har jag ont... svårt att samla tankar, svårt att komma till consensus. Jag ska göra en medicinsk undersökning som jag är livrädd för att göra. Idag fick jag i varje fall klart för mig att den kommer att göras under narkos - och en enorm sten föll från mitt bröst. Men 1 vecka innan undersökningen som är på tisdag får jag inte äta en av mina mediciner vilket har medfört att jag har mer ont än någonsin i bröstkorgen och ryggen. Igår kväll tog jag mig till mitt hjärtas älskade för att få massage. Han gör på något sätt som faktiskt ingen gjort det förut (ibland har det tidigare hjälpt med massage men skillnaden nu och då är fanemig enorm...). Jag klarade nästan inte av att hålla armarna på ratten för att det värkte så och det var en mycket "liten" Cath som låste upp dörren och satte sig i soffan. Vi såg på filmen "Mammas pojkar" (rekommenderas verkligen varmt), skrattade och han masserade ryggen och äntligen släppte det lite. Innan jag somnade masserade han igen - och jag vaknade efter 2 timmar med lika ont... och där är jag fortfarande... Så just nu är jag fast här ute på landet med fåglarna som sällskap... De smärtstillande tabletterna har en strykande åtgång, tårarna rinner och jag känner det som att jag bara vill dö...

Men nej - det vill jag naturligtvis inte. Jag har alldeles för mycket att se fram emot i livet. Alldeles för många människor kvar att möta. Alldeles för många människor som älskar mig - och som jag älskar tillbaka... Men när smärtan river i kroppen så känns det som att "jag föder hellre 3 barn till", "jag opererar hellre knäet igen" eller vad fan som helst - för då vet jag att smärtan försvinner så småningom... Nu vet jag ju att jag ska leva med denna smärta i åtminstone till nästa tisdag och sanning å säga så skrämmer det mig lite... Men men...

Med Hjärtat och de underbara ungarna och alla andra underbara människor så tar jag mig igenom det här också - inte sant?

Allt bara försvinner...

... och tiden går fortare än vad man tänkt.

Jag tänker ofta på att jag ska skriva men när dagarna väl tar slut så har jag ändå inte fått ner mina tankar på pränt. På något sätt så har det inte blivit ut. "Jag ska skriva om det, eller det - eller det" och om jag nu skulle skriva om allt jag tänkt på att skriva så skulle det bli ett inlägg hur långt som helst. Kanske skriver jag ner det jag vill ha sagt i flera inlägg - kanske inte. Det återstår att se helt enkelt.

Det har nästan gått 2 månader sen vi fick reda på att barnens far har leukemi. Vi lär oss helt enkelt att leva med vetskapen om att han har en väldigt dödlig sjukdom där man inte kan förutsäga utgången. Många tårar har jag torkat under dessa månader. Inte mina egna dock utan barnens. Det var "en sak" att han bodde på andra sidan jordklotet - en helt annan  att han faktiskt kan dö. Vilka meningsskiljaktigheter vi än har haft så önskar jag honom inte döden. Ja, jo - jag är väldigt glad över att detta skapat ett mycket onaturligt tillfälle för mina barn att återskapa en kontakt med sin far. Jag kommer aldrig vara den typen av mamma eller ex som försöker förhindra att mina barn träffar sina pappor. Jag förkastar allt som beteende - det gör mig helt enkelt så illamående! Två gånger i veckan har barnen hälsat på sin far på sjukhuset. De har sett honom tappa hår för att sedan raka av det. De har sett honom tappa kilon, ha kanyler i kroppen där den hemska medicinen går in. Storprinsessan kom över från Norge för att träffa mannen hon sedan hon var 5 år kallat för pappa. Han som på något sätt är hennes pappa utan de biologiska banden. Vi försöker helt enkelt rätta livet efter de nya premisser som finns.

På ett sätt är det "skönt" för barnen att han bott så många år utomlands - det gör att de inte är vana att ha honom i sitt liv på ett mer traditionellt sätt. De är inte vana att åka till honom varannan helg eller när de önskar göra det. De är inte vana vid att han ringer eller att dom förväntas ringa honom. Däremot så har de ju fått en helt ny kontakt och meddelar varandra via Facebook - vilket de ibland fortfarande blir förvånade över. Men det är bra. För tillfället är han ute från sjukhuset. Han, hans fru Kariley och deras lilla dotter Audrey har lyckats hyra en lägenhet på 6 månader till att börja med. Då hans fru inte är svensk medborgare så får hon inte vara i Sverige hela tiden men är väl här när det går. Jag vet inte och ärligt talat så bryr jag mig inte om just det heller... För mig är det primära att mina barn har det så bra de kan i denna process. Vi vet fortfarande inget om prognoser - och just det är jobbigt. Det vi vet är i princip att han just nu genomgår en andra kemisk omgång och att han ska få en benmärgstransplantation vad tiden lider...

Något barnens far är ruggigt dålig på (har alltid varit och kommer nog alltid att vara) är att informera sina barn om vad som händer. Och nu är barnen inte små längre - de är 14, 17 och nästan 23 år. De går i högstadiet, gymnasiet och en har några månader kvar till färdigutbildad sjuksköterska - de VILL ha information om vad som händer. Får de inte information blir de helt enkelt - förbannade! De är dessutom vana att få information eftersom att jag informerar dom och diskuterar med dom om saker som händer och sker i våra liv. Det är en vana jag har - jag ser dom som fullgoda människor och inte... små barn som bara har att rätta in sig i ledet. Där har jag och D alltid skiljt oss åt och det är en av de sakerna som alltid varit något vi varit oense om. Brist på information kan få även mig att bli tokig - och jag kan erkänna det också.

Men men - vi kämpar med det, informerar om det och nu går vi vidare och helt enkelt hoppas på det bästa - i det mesta...

Vad bjuder livet på annars då? Ja, det är ju inte stiltje någonstans kan jag ju säga. Jobbet rullar på. Det är roligt att arbeta med vår hemsida och de sociala medierna. Och det behövs och jag får mycket kredit för det jobb jag gör. Politiken rullar på den med. Det är ju faktiskt någonting som aldrig står still. Nya uppdrag kommer till och det tar mer tid och mer hjärnkraft och ibland brukar jag tänka på att det är himla tur att jag har all min erfarenhet att falla tillbaka på i vissa lägen.

Sen har vi det där med vikten... Lätt att tro att jag nu skulle skriva att den går uppåt igen... men den gör ju inte det utan den fortsätter nedåt fortfarande och nu känner jag att "Hey - nu vill jag sluta gå ner mer"! Ja, det är faktiskt sant - den tanken har faktiskt dykt upp både en och två gånger. Så nu ska jag ändra från mest protein till protein/kolhydrater, tillåta mig själv att äta godis igen, något större portioner och så vidare... När man väl fått in ett tänk i hjärnan så ska man försöka få in ett annat då.... Men nu har jag ett BMI på 22,3 och   det är i ärlighetens namn 2 kg mer än vad jag ställt in mig på... Dock är jag väldigt nöjd med att jag i torsdags på ett uppträdande med "Esthers röster" var iklädd den klänning jag köpte till nyårsafton då jag var 25 år!

...samt att jag ju är väldigt nöjd med det faktum att jag kan gå in i en affär, sno till mig ett par byxor i storlek 36 - 38 och köpa dom utan att prova dom. Överkroppen går i från och med storlek 32-36... Det tog med andra ord 1,5 år att tappa de kilon jag ville tappa och ja, jävlar vad jag är stolt över mig själv - och det med rätta...

Bräckligt. Livet är bräckligt och...

... väldigt sårbart.

Och väldigt hemskt mellan all glädje.

Jag är lycklig i mitt liv. Alldeles, alldeles underbart lycklig - och om jag inte varit det vet jag inte om jag skulle ha orkat med de senaste dagarnas oerhört tunga besked. Besked som gör mig förtvivlad. Som känns i hjärtat - inte bara i mig utan framför allt i mina underbara barn. De 3 människor som betyder mest för mig i hela mitt liv. De 3 människor jag skulle kunna dö för. De 3 människor som jag alltid kommer att älska utan förbehåll.

De fick ett brev från sin far. Relationen med deras far är absolut inte den bästa då han ju valt att bosätta sig på andra sidan jordklotet - men ändock - det är deras far. Jag kan inte påpeka min inställning nog: varje barn är värd att ha båda sina föräldrar i sitt liv och det som utspelat sig mellan två vuxna människor som har barn gemensamt skall inte drabba barnen. Vilket har gjort att jag alltid skyddat hans flytt, sagt till barnen att "han visst älskar dom" och framför allt har jag aldrig låtit barnen få ta del av mina egna, djupa och innersta tankar om denna landsflykt. Deras far har träffat en ny kvinna som han gift sig med - och ja - jag är glad över detta. Precis som jag är glad över att de har en listen solstråle till dotter som nu är 7 månader gammal.

Men brevet ja. Det var kort. Vi hade fått vetskap om att han faktiskt befann sig i Sverige men var väldigt undrande över varför han inte hört av sig närmare. Men vi fick svaret. Brevet sa i princip: "Jag har idag blivit diagnosticerad med akut leukemi och transporteras idag till Huddinge sjukhus för behandling".

Lillprinsessan hörde av sig och frågade hur hon skulle ställa sig till det. Hon gjorde ett val för någon månad sen att faktiskt säga upp kontakten med sin far pga hans beteende. Jag bad henne vänligt att svara någon i stil med vad som hänt och vad som händer nu. Hon gick på lektion - inte alls medveten om hur allvarligt detta faktiskt kunde vara. Då prinsen fått samma brev ringde jag upp honom i skolan. Något mina barn vet är att deras mamma hör aldrig av sig under skoltid om det inte är väldigt viktigt - så han svarade. Jag hoppades på att han inte hunnit läsa brevet vilket han inte gjort och jag kommenderade i princip ner honom på närmsta stol. Jag förklarade att han fått ett brev och vad det innehöll. Under vårt samtal räknade jag till 10 st okej. Det var allt han sa. Jag frågade om han ville att jag skulle hämta honom i skolan men nej, det ville han inte. Jag meddelade honom att han skulle gå till mormor och morfar efter skolan. Ett 11 okej...

Efter det ringde jag till Storprinsessan. Hon som haft honom som far sedan hon var 3,5 år. Hon som kallat honom för pappa sen den där gången de hoppade i löv på Åland. Hon som älskat honom som sin egen och som varit så jätteförbannad på honom de senaste 5 åren som gått sen han flyttade. Hon som sagt upp kontakten med honom helt. Jag visste att hon ville veta. Och på något sätt var detta telefonsamtal det svåraste för hon har en förförståelse om allvaret i diagnosen som han fått. Jag skickade ett mess där det stod att hon måste svara. Vet inte om hon hann läsa det innan jag ringde. Hon blev tyst. Den där hemska tystnaden när en sanning går upp. Hon började gråta och jag har nog aldrig saknat min stora prinsessa så mycket. Jag har alltid varit hennes stora stöd i livet, den som torkat de största tårarna från hennes kinder. Jag visste hur mycket hon behövde sin mors famn just i det ögonblicket. Att hon sagt upp kontakten med sin far 5 år tidigare spelade i det läget ingen roll. Sorgen, rädslan och ångesten var och är mycket större än ilskan.

Ringer till min mor och talar om att dom ska vara barnvakt på kvällen. Ringer barnens farbror för att få reda på vad som faktiskt var på gång och han verifierar och berättar om hur han kvällen innan skjutsat sin bror till Södersjukhuset då han mådde väldigt dåligt. Redan på torsdag kväll hade läkarna börjat misstänka akut leukemi och ett benmärgsprov hade tagit och det var det som D hade fått svar på på förmiddagen.

Ett främmande nummer ringer och det är Lillprinsessan - ordens innebörd hade nu börjat sjunka in i henne. Jag hade försökt ringa henne men hon hade varit på lektion så hon hade lånat sin väns telefon. Hon frågar om det är cancer pappa har och jag har inget annat val än att säga ett tungt "ja". Jag hör hur hon börjar gråta och sen kommer frågan jag inte vill svara på: Kommer pappa att dö? Det är med tungt hjärta jag vet att min yngsta dotter alltid vill ha min sanning och jag säger att "ja, det kan bli så. Leukemi är inte att leka med"... Hon bryter nu ihop och jag skriker förtvivlat i telefonen att "kan någon ta telefonen ifrån henne". Hennes lärare hör mig och tar telefonen och jag förklara snart. Hon förs ifrån klassrummet till lärarrummet och jag slänger mig i bilen. Det går fortare än vanligt in till Storbyn. Jag var bara tvungen att ta mig fram. Fort! Väl framme springer jag igenom skolan och hittar henne i ett av klassrummen - hon hade velat vara med sina kamrater. Utanför klassrummet börjar hon gråta hjärtskärande. Hennes mentor kommer och vi pratar lite och sin sen går vi till bilen.

Väl hemma hämtar vi de kläder hon vill ha, någon bok, lite godis. Ger katterna mat och sen går vi ut till bilen igen. Samma kompakta tystnad. Vi åker till mormor och morfar där de ska tillbringa natten. Till saken hör att det här var samma dag som jag fyllde 45 år och skulle gå på Jesus Christ Superstar dit barnen köpt biljetter till mig. "Alla" sa att vi skulle gå - trots det som hänt. Att jag behövde få ha det här roliga inför det tunga som skulle komma. Att jag borde veta att barnen är i princip lika trygga med mormor och morfar som de är med mamma. Så jag tog beslutet, trots att det kändes lite konstigt, att följa råden och barnens vilja och gå på musikalen och fira min dag så gott det nu gick med Älskade M. Jag vet hur mycket han älskar mig, det har jag redan förstått, men det var mycket denna dag då jag faktiskt förstod hur oerhört stor hans omtanke om mig är. Den oro som hördes i hans röst då jag ringde och han frågade hur jag mådde. Den oro i blicken han hade när jag klev in i rummet. De varma kramarna han gav mig och frågorna om vad han kunde göra och de kloka ord han sa för att stötta.

Vi kom till mor och far och ja, jag kan förstå att de hade många frågor - frågor jag inte hade några svar på. Barnens farbror ringde och talade nu om att det D fått heter "Akut Myeloisk leukemi". Visst, den har bättre prognos än "Akut lymfatisk leukemi" men fortfarande är dödligheten stor. Många faktorer spelar in - hur länge man varit sjuk. Vilken kropsstatus man hade vid insjuknandet. Ålder. Och framför allt vilken typkategori av sjukdomen man har.

På lördagen opererades en shunt in i honom för att han ska få sin cystostatika. Medicinen som förhoppningsvis ska ta död på de muterade cellerna i hans kropp. De som "bytt plats" med varandra. På söndagen lånade jag och barnen fars bil och åkte in till sjukhuset. Jag har inte sett min fd man på 4 år. Barnen har inte sett honom på 1 år och 8 månader och ett av barnen hade dessutom sagt upp kontakten med honom. Det var det barnet som bröt ihop när vi lokaliserat hans rum och öppnade dörren. Det var en förändrad man som tog emot oss. Jag såg det på hela hans hållning, på hela hans sätt att vara. Det här var en man som tänkt och som faktiskt mött det faktum att han nu har en extremt dödlig sjukdom och som vi inte vet ifall han kommer att överleva. Det var även kroppsligt en förändrad man som tog emot oss. Liten, rätt tunnhårig, väldigt smal med mörka ringar under ögonen. Det var inte samma man jag gifte mig med och inte samma man jag skiljde mig ifrån. Det var någon annan helt enkelt.

Den halvtimme vi tänkt vara där förlängdes till 3 timmar. 3 timmar som barnen och deras far behövde.

Denna hemska sjukdom innebär att han kommer att vara i Sverige en längre tid. Vilket är bra då det kommer ge honom och barnen en ny chans till vettig relation. På lördag kommer Storprinsessan för att träffa den man hon kallar för sin far. Hans fru kommer att flytta till Sverige med deras lilla tjej. Alla kommer vi att finnas där för honom och göra vårt bästa för att underlätta det han går igenom. Det han och jag gått igenom, de ordväxlingar vi haft genom åren - de är så pyttiga just nu. Det enda jag vet är idag att jag en gång älskade den mannen nog för att skaffa underbara barn med honom - och det är det som är viktigt. Det andra... det får helt enkelt vara borta, gammalt och glömt. Jag slutade älska honom som man redan när vi var gifta, dom känslorna fanns inte kvar men var ändå ledsen när vi skiljdes åt. Men det var mycket också rädslan för att vara själv med barnen - något jag ändå aldrig tyckt varit svårt. Jag har idag även svårt att se vad som fick mig att falla för honom - men en gång gjorde jag det. Däremot har jag alltid brytt mig om människan D. Och nu är det så att mina barn behöver mitt stöd och det får de inte genom att han och jag står i varsin ringhörna. Det vet både han och jag i dagsläget...

Som han sa - "ja, det är märkligt hur snabbt livet kan förändra sig" - och ja, det är märkligt. Det jag ska vara nu, det jag måste vara - är att vara stark. För mina barns skull. Jag är innerligt glad över att jag har mina nära vänner som alla slutit upp runt mig och visat sitt stöd. Jag är så oerhört glad över den värme, omtanke och kärlek som M ger mig. Och jag är så glad över att mina barn finns där för mig - och jag för dom. Det vi gör nu är att be... och att hoppas på att deras far ligger inom gränsen för de som har en bättre överlevnadsstatistik. En månad kvarstår innan svaret kommer på vilken typ han har. En månad som kommer att vara full av oro för barnen men även för mig. Men framför allt för barnen.

Jag tycker så synd om mina barn. Jag lider med dom. Ser deras oro. Deras känslor. Hela deras jag...
Nu ska jag hämta dom vid bussen. Det var inte så här de ville ha sitt sportlov - åka buss till ett sjukhus för att hälsa på en cancersjuk far. Men det är tyvärr så den blev...

Ja, då har man då...

... fyllt 45 år. Ung vill säga!

Det är på sådana dagar som man upptäcker vilken fantastisk "uppfinning" som Facebook är. 106 "tack för gratulationerna" skrev jag under dagen. Det kändes faktiskt helt okej att få grattis från gamla kompisar från förr, gamla klasskamrater och nya bekantingar. En del som inte ville skriva där skickade brev eller sms.
Mer än 1 person reflekterade över det faktum att de faktiskt inte trodde på min ålder och jag lovar - sånt känns gött i hjärtat att faktiskt få höra...

Nu har jag (och kommer nog aldrig) att lida av åldersfixering - varken vad gäller mig själv eller vad gäller andra. Ålder är för mig så irrelevant och det går att ha precis lika roligt som en 60-åring som med en 22-åring. Ålder är verkligen bara en... siffra! Jag vet dom som får 30-, 40-, 50-årskriser och så vidare men jag har aldrig reflekterat över någon av dom. Det är liksom bara en... födelsedag!

Och födelsedag - DET fick jag!

Den började på morgonen då barnen väckte mig och sa grattis på födelsedagen. Lillprinsessan hade köpt present från sig och sina syskon och jag packade upp en jättehäftig ljuslykta (och den passar perfekt att ha vid öppna spisen):

Under dagen fick jag som sagt var grattishälsningar från här och där. Hämtade Lillprinsessan i skolan och körde henne till mormor och morfar där dom skulle tillbringa natten. Anledningen till den habrovinken kommer i ett annat inlägg. Efter klockan två skulle jag vara hos Älskade M hade jag fått information om och jag var där efter tre. Då höll han på att göra sig i ordning för att vi skulle åka till Stockholm. Vad vi skulle göra på kvällen har jag vetat sen julafton då jag fick en kombinerad julklapp/födelsedagspresent av mina älskade barn...

I julklapp fick jag två biljetter till "Jesus Christ Superstar" med Ola Salo som nu går sista säsongen på Göta Lejon. Något jag alltid velat se och ja, se - de underbara barnen vet allt hur de ska göra sin mor överlycklig. Jag och M åkte så småningom iväg mot Stockholm och han bjöd på middag dit jag ville gå. Och ärligt - jag valde Pizza Hut! Finns inte i Storbyn och något jag faktiskt kan längta efter att gå på så när vi kom upp från parkeringshuset så fick jag välja bland de restauranger som låg inom gångavstånd och jag valde det jag ville ha. Efter en lång och mysig middag med mycket skratt gick vi så över till teatern, drack kaffe och sen var det dags att inta platserna.

Jag har alltid varit fascinerad av Jesus och det är väl ingen slump att jag skrev mitt examensarbete när jag läste religion om just denna man (och fick högsta betyg). Just Jesus Christ Superstars har jag sett på film ett gäng gånger och senaste gången jag såg den var just när jag skrev mitt arbete. Musiken är helt grym!!!

Hela denna svenska uppsättning var helt grym! Ola Salo står för den svenska översättningen och ja, det har han gjort bra. Sahlene var strålande som Maria Magdalena och Jan Åströms basstämma går genom märg och ben. Jag satt som ett ljus hela tiden. Berättelsen om Jesus sista dagar griper alltid tag i mig och så även denna gång. Jag ryser bara jag tänker på föreställningen och jag rös mest hela föreställningen.

Alltså - är ni i Stockholm så försök att få tag på biljetter till denna sista säsong. Ni lär inte bli besvikna!!!

När vi kom ut från föreställningen var vi nästan helt tysta. Det fanns inte så mycket att säga - på något sätt var man tagen av det allvar som faktiskt finns bakom föreställningen. Det tog ett tag innan vi började prata igen och vi var helt överens - det hade varit en grym upplevelse!

Vi åkte hem till M. Där fick jag ännu en jättebukett med tulpaner :D. Det är så - skippa rosorna! Vill du ha mitt hjärta och visa att du bryr dig om mig - ge mig tulpaner. Gärna flerfärgade i samma bukett... Något som M tagit fasta på:

Två jättebuketter med tulpaner inom loppet av en vecka... Känns helt okej faktiskt! Känns som om jag är precis så älskad av denna underbara man så som jag älskar honom helt enkelt...

Och det är den vetskapen som inramade hela min födelsedag. Vetskapen om att jag har en underbar man i mitt liv som älskar mig. Att jag har 3 underbara barn som älskar sin mor. Att jag har ett gäng med underbara vänner som tycker om mig och som finns runt omkring mig i vått och torrt. Samt att jag har en ännu större cirkel av människor som gillar vem jag är och som gratulerar mig på min födelsedag.

Tänk vilken underbar födelsedag ni gjorde min dag till. TACK!

Vilken underbar...

... helg helt enkelt :D. Den går inte att beskriva på annat sätt. Och den fångar på något sätt upp essensen av själva mig...

Jag ville bli flygplansmekaniker. Det var bara så och med andra ord började jag på Fordonsteknisk linje på gymnasiet för det var den vägen man var tvungen att gå - 1 års grund på fordon och sen specialisering i Västerås. Innan dess hade jag ju fått lära mig att sköta om mina egna fordon - det vill säga cykeln och de två mopederna. Faderns krav var att jag skulle kunna plocka isär min Huskvarnamotor - och att plocka ihop den innan jag fick ge mig ut på vägarna med den. Vet inte hur många gånger man suttit utmed vägen på Ön för att plocka loss och göra rent förgasaren på Zündappen... och det gick ju faktiskt utan problem. Det där med att mecka och få olja på fingrarna har väl alltid varit min grej. Det och att sjunga...

Till detta kom ju då ett allmänt intresse för motorsport. Det började ju tidigt med speedway. Pappa tog med mig på rally och det var ju alltid uppskattat. Sen blev man vuxen och skaffade sig pojkvänner med andra intressen och jag tonade ner mina egna. Eller tja - musiken har ju alltid funnits och sen kom ju politiken in i bilden också... men motorintresset kom på glid så länge det inte gällde kusinens racing förståss. Och det är ju inte speciellt kvinligt att som tjej hänga på rally eller annat.. Jag var 39 år innan jag ens träffade en man som hade körkort... Bilen var alltid min och mina domäner och om jag bad om hjälp fick jag mest ett "är du inte klok"-öga till svar...

Det är väl först nu som jag träffat den där mannen som faktiskt delar dessa intressen. Det konstaterade vi redan på det dansgolv vi stod och pratade på i nära 1 timme... Eller prata? Skrika handlade det väl mer om men att gå och sätta oss kom vi oss aldrig för utan vi stod ju kvar där vi stod... Men nu har vi satt oss ned... Tidigt fick jag frågan om jag ville följa med till Orsa helgen som varit - och om jag ville? Självklart ville jag!

Så tidigt i lördags morse packade vi oss iväg med vintermundering och matsäck och åkte de 32 milen upp till Orsa för att kolla på världsrekordförsöken i "den flygande kilometern på is". Banan är 3 kilometer: 1 kilometer att axa på, 1 kilometer att mäta på och slutligen 1 kilometer att bromsa in på. Man refererar ingångshastighet och sluthastighet och gör sedan en medelhastighet som blir resultatet. Hur läckert som helst!!!

Jag har i helgen sett åkande badkar, sparkstöttingar som kör 100 km/h, motorcyklar, bilar och en bil i kolfiber. Olika klasser och den roligaste klassen var ju den som hette övrigt där badkaret, sparkstöttingarna, prylarna och allt var det var ingick i. Ljudet av bilarna som åker iväg är som rena energikicken. Går igenom hela kroppen och ger ett lyckorus som är svårt att förklara. Så många leenden som jag log där ute på isen är nog så svårt att räkna. Vi gick runt i depån och kollade lite, satte oss i bilen och pratade eller tog en smörgås emellanåt. Vi stod själva parkerade inne i depån då vi hade ett bilpass eftersom att Älskade M arbetat tillsammans med ett av teamen.

På förmiddagen blåste det lite men med strumpbyxor, jeans, skidbyxor, t-shirt, 2 munkjackor och skidjacka så var det ändå inte speciellt kallt men visst kändes det att det är vinter vi har nu. Framåt 3-tiden kände vi oss mätta på upplevelserna och startade resan hem för de 32 milen som nu skulle göras igen. Hemma precis till mellot och efter det gick vi och lade oss - 21.30 en lördagskväll... och somnade helt ovaggade!

På söndagen var det då dags för nästa motorevenemang - Finalen i SM i Isracing så det gjordes ny matsäck och sen förbi och hämta upp Älskade M's son som varit hos sin farmor. Trots att termometern visade på färre grader på söndagen så kändes det oerhört mycket kallare. Men men - vi for iväg och var uppe i god tid. Bonusprinsen hittade (som vanligt) direkt någon att leka med och vi... stod och pratade. Ut på banan kommer sen den sötaste lilla åkaren jag sett på länge - enligt uppgift var han 5 år gammal och kommer säkert att bli speedwayförare när han blir äldre. Vi fick också se en farbror på 94 år som fortfarande kör isracing! Man kan ju bara hoppas på att man får vara lika pigg som den farbrorn när man nått samma ålder... Sen började dom - och tja, som vanligt - doften av cyklarna får mig att bli alldeles bortkollrad... Cyklarna vid isracing ser nästan likadana ut som de vid speedway men har lite annorlunda skydd:

Ja, det där med att vi frös båda två... vi orkade inte se färdigt hela matchen då vi vuxna frös som sjutton och hade fått en dundrande huvudvärk. Väl hemma hos Älskade M kändes det som om jag skulle spy hela tiden... mådde verkligen inte bra. Älsklingen ville bädda ner mig i sängen men jag hade ju lovat att åka hem så till slut hade värktabletterna tagit lite så jag tog ett djupt andetag och for iväg. Väl hemma blev det diskning och matlagning - sen sängen. Typ klockan 21.10...! Vilket ju inte hänt "på denna sidan midnatt" sen jag typ var 8 år (???). I ett fast grepp höll jag då min spybunke för jag uppskattar inte att spy på golvet...

Tja, matförgiftning eller en sväng av maginfluensa? Inte vet jag men idag finns det i varje fall hopp om livet...
men orken är väl lika med noll så jag får väl se om vi orkar åka till föräldrarna för att fira sonen ikväll... Födelsedagspresent har det "lilla" livet fått i varje fall...

Alla hjärtans dag eller...

... andra sådana där dagar som är hur bra som helst för att ge presenter på.

Okej - jag erkänner: jag är grymt dålig på att köpa saker till Alla hjärtans dag. Eller Mors dag. För att inte tala om Fars dag... När jag växte upp firade vi aldrig Alla hjärtans dag. Det var liksom som ett stort frågetecken i vår familj. Alltså HUGE! Likaså med Fars dag... Pappa tyckte det var skitlöjligt och ett rent kommersiellt jippo så det blev 1 gång - och aldrig igen. Möjligtvis kommer jag något år ihåg att ringa och säga "grattis på fars dag". Det vi möjligtvis ibland firat är Mors dag - men det beror inte på att det är just Mors dag utan det beror mer på att mamma ibland fyller år på just Mors dag vissa år.

Så det är kanske inte så konstigt att jag faktiskt inte lägger märke till den här dagen speciellt mycket och blir mest irriterad på hysterin runt den. Sen fyller ju sonen år 4 dagar efter Alla hjärtans dag, och jag 7 dagar efter den. Och Älskade M fyller 2 dagar innan den så på något sätt så försvinner den faktiskt bort för oss.

Men i år köpte jag i varje fall någonting... Ett varsitt litet Mumintroll till Muminbarnen... (det är nog så att man måste ingå i Muminfamiljen för att förstå just det där med Mumintrollen...) Någonting är inköpt som ska skickas med post till Storprinsessan. Och ja - Älskade M fick någonting han med. Något litet och så typiskt Cathlikt... Men mest fick han de 2 presenter som jag beställt till honom och som råkade dyka upp just på Alla hjärtans dag och tja, det var väl inte helt fel att lämna över just de 2 presenterna på Alla hjärtans dag då de ju faktiskt gick i kärlekens tecken...

Däremot är jag väldigt duktig på att köpa det jag kallar för "Bara för att jag älskar dig-presenter". I mina ögon är alla dagar "Alla hjärtans dagar" och värda att fira. Jag behöver inte någon speciell dag för att visa min kärlek till de som finns i mitt hjärta. Jag tycker om att överaska med små presenter eller handlingar lite när som - bara för att! Det är det jag lärt mina barn - visa de du älskar att du älskar dem när du vill, tycker och önskar - och inte när det kommersiella samhället påbjuder det. Ser du något sött du känner för att ge - köp det! Gör det! Säg det! Visa din kärlek just för att du älskar. När du vill! Detta innebär väl i sanningens namn också att det brukar bli lite mindre presenter på födelsedagarna - för presenter - det ger jag hela året istället...

Lillprinsessan såg ut som ett frågetecken när jag gav henne hennes saker.
LP: "Men varför får jag det här?"
Jag: "Jo, för att det är Alla hjärtans dag"...
LP: "Och sen när firar vi det???"
Jag: "Hm... idag???"
LP: "Öh???"
Jag: "Men det händer ju faktiskt ibland..."
LP: "Joooo, det är klart. Men jag har ju inget till dig!!!"
Jag: "Joodå!" "Tacksamheten i dina ögon är Alla hjärtans dag-present nog för din mamma"...

(Kramkalas... )

Prinsen såg precis likadan ut och ungefär samma konversation utspelade sig... Det är så vi är!

Helt plötsligt fick jag ett sms med ett tack för presenten från Älskade M. Sen föll det sig så att jag åkte över dit när allt var färdigt hemma för dagen och barnaskaran halverats. Det nyrenoverade rummet som vi valde färg till här om dagen hade fått färg lite här och där, tavlorna blivit uppsatta i trappen och jag var nyfiken på hur det såg ut. Med mig tog jag då de presenter jag köpt och när jag kommer in så står det en jättebukett med mina favoritblommor på bordet:

 Det är nu jag nästan börjar gråta. Man kan ju på intet sätt påstå att detta är vad jag varit van vid under mitt liv. Jag frågar varför och får till svar att "det är ju Alla hjärtans dag. Men mest för att jag ville"... Det är inte underligt att jag älskar denna man så oerhört mycket i varje fall... Han som förstår mig in minsta tanke. Precis så som mina älskade barn gör. De som är de människorna jag älskar så oerhört mycket och som förstår sig på den här tvärhand höga lilla människan som är jag. De som lärt sig uppfatta mina nyanser, se med en blick när kroppen inte vill vara med helt plötsligt, de som ser leendena jag ler i smyg när jag fylls av bus. De som ser mig under mitt skal av snabba repliker, hårdhet och som känner den människa jag är där inne...

Det finns några andra också som ser den människan. De som är mina vänner. Alltså de där vännerna som man vet finns där oavsett vad som händer. Dom är inte många men å andra sidan är känslorna vi har för varandra så... omedelbar. De som man har nära sitt hjärta och som inte använder en för egen vinnings skull. De som är ärliga, sanna. De som är som jag helt enkelt. Jag vet att ni vet vilka jag menar - för ni känner igen er själva i mig. En del är vänner man haft i flera år. En del är vänner man känt i flera år men som fått en "ändrad status". En del är nya bekantskaper - men alla har ni samma plats i mitt hjärta.

Så i år får jag väl säga till er som vill ta till er: Jag hoppas att ni hade en trevlig Alla hjärtans dag på det sätt ni valde att fira den. Jag vet att jag inte firade den som jag brukade - men det kändes faktiskt helt okej. Eller rättare sagt: Grymt bra!

Den absolut finaste Valentine's day-sången!

Varje dag är en Valentine's day...