Och livet går vidare...

... eller kryper, jag vet inte riktig vad man ska kalla det för. Ibland känns det ju som om det är krypstatus på det hela i varje fall. Sen sist har jag nyktrat till från sköna badet med den alkoholhaltiga drycken. Det är så sällan jag dricker över huvud taget men känslan var väl ändå rätt skön.

Klippt av mig håret har jag gjort med. Har en tendens till att göra det när livet förändrar sig. Då förändrar jag mig också så nu har jag klippt mig kort! En period av mitt liv var jag alltid korthårig, de senaste åren har det varit mer halvlångt och sen har det blivit kortare och kortare och nu är det jättekort... Tycker det är skönt även fast jag fryser lite om öronen ibland...

Skulle gått iväg på ett gospelprojekt i kväll men jag orkade helt enkelt inte. Har fixat i ordning i källaren, varit på 2 olika läkarbesök, byggt i ordning TV-bänken och fjompsonens skrivbord och nu tog orken helt enkelt bara slut. Ni vet - som om luften bara försvann. Så jag kom aldrig iväg till gospelprojektet...

Fick en kommentar här om dagen om att jag verkade vara en bra mamma. Och attans vad glad jag blev :) Jag gör i varje fall så gott jag kan. Jag gör saker som andra mammor kanske inte gör alla gånger. Naturligtvis finns det ju många som gör det förutom jag men ändå... När storfjompan var 13 år tillät jag att hon åkte iväg på SSU-läger och kurser. Hon är ju ändå en produkt av två SSU:are... lol... men ja, varför skulle hon inte få åka? Jag har alltid utgått ifrån att jag litar på mina barn. Visst får man en del surt tillbaka men vad tusan - man har väl själv varit barn och ungdom? Jag tycker inte om att ljuga ens för mina barn. Jag har däremot ställt upp som ett skydd gentemot dom så att livet blir lättare för dom. Ja, hur då? Jo, speciellt i tonåren är det viktigt att man har ett ansikte mot kompisarna. Ibland kanske man inte vågar stå emot trycket - när storfjompan ringde och jag hörde att hon egentligen inte ville följa med sa jag nej. För att ge henne en giltig anledning till att inte gå. Jag bjöd på den så att säga - precis som min mamma bjöd mig på samma. Det var en trygghet att kunna luta sig mot henne.

Sen det där med könsrollerna... I vår familj är det flickorna som är intresserad av hockey och sport i största allmänhet. Och jag och flickorna har gått iväg på hockey. Under påskhelgen var jag, lillfjompan och fjompsambon på Elmiamässan och kollade på den stora bilmässan och storfjompan åkte förbi där på väg hem med sin pojkvän. Fjompsonen var inte intresserad av att följa med så han var hemma i stället. Det är rätt typiskt för vår familj att det är så. Vi tjejer gör det som är typiskt "manligt". Och det känns så himla bra. Jag försöker göra mina barn så säkra på sig själva som det går, att de vågar och ibland vågar de faktiskt. Storfjompan är jag ju nästan löjligt stolt över...

Så ja, jag blev verkligen jätteglad över kommentaren om mig som förälder. Visst är jag orättvis ibland - det är alla föräldrar, speciellt i sina barn ögon... Jag ställer rätt höga krav på dem igen och (tyvärr) får de ju hjälpa till en del hemma då det finns saker jag inte klarar av när kroppen säger stopp. Jag kräver av dem att de ska uppföra sig för det tycker jag att man ska klara av. Och det gör de verkligen. Vad jag älskar mina tre fjompbarn :)

Ja, just det. Ska ut på praktik igen. På samma plats som förut, alltså Jysk men denna gång blir det inte på heltid - jag måste ju inse mina begränsningar... för trehundrasjuttiofemte gången typ... men men... jag blir tokig av att bara gå här hemma, hur ont jag än har. Så jag ger det 5 timmar om dagen och hoppas på att det fungerar med kropp och liv och att inte avlider som jag gjorde förra gången...

Ha det gott, nu blir det lite tv...

Så himla redig är jag inte...

... nej, inte alls. Bara nästan....
Vilken filosofisk utläggning, eller hur?

Många som känner mig IRL utgår ifrån att jag är nykterist eftersom att jag dricker väldigt lite alkohol. Det har med att göra att jag inte tycker om smaken av alkohol och sen är det så att jag faktiskt glömmer bort att jag har något hemma. Och när jag dricker vill jag vara riktigt sugen på det.

Som ikväll...
I förrgår ställde jag och fjompsonen upp mina flaskor med cider och alkoläsk på en hylla högt upp i skafferiet. Jag blir bara irriterad på dom när dom står så jag ser dom. Jag dricker dom ju ändå inte. Men idag blev jag sugen på dom. Så jag dricker dom...

Tog med mig datorn (japp, det är sant, hittade ingen spännande bok), gjorde en fin anläggning i badet bestående av min sittbräda och en babypall så att vattnet befinner sig minst 10 cm under datorn. Med in i badet följde 3 alkoläsk... och nu är dom slut :(

Ni ska veta att sånna här inlägg av mig, skrivna när jag är onykter är osannolikt ovanliga. Tror det hänt en gång innan...

Visst är jag en dålig mamma som ligger i badet en fredag och dricker alkoläsk och surfar? Det där lät ju... nej, jag surfar inte porr.... lol... de hemmaboende fjompbarnen är ju endast 10 och 13 år... fan - det är nog läge för en anmälan till soc...

I morgon blir det till att pyssla vidare i hemmet, ett avbrott för en fika i stan hoppas jag och sen blir det pyssel igen... jaja - sånt e livet...

Tjing, tjing...

Trött...

Trodde inte det var möjligt att vara så här trött men motsatsen är bevisad. Jag är supertrött!!!
Det kan ju, helt uppenbart ha att göra med att jag bara sov 4 timmar inatt. Det vill sig lixom inte det där med att sova. Om jag så håller mig vaken hela dagen så somnar jag inte på kvällen... trots sömntabletter somnar jag inte heller... fattar inte...

Jaja...

Idag monterades mina fina bänkskivor :)
När jag piggnat på mig lite ska jag ta in sakerna i badrummet igen. Ville vara helt säker på att färgen hade torkat innan jag började ta in det som ska vara där inne. Jag har världens minsta badrum känns det som. Det är litet och nästan fyrkantig och på denna lilla yta finns det: toalett, handfat, badkar, tvättmaskin OCH en torktumlare... De ni! Lite backa in och gå ut principen gäller där inne. Torktumlaren hänger på väggen. Den är dessutom halvtrasig, dvs att den har värme men roterar inte... Jättebra...!!! Jag använder den ibland till att sluttorka kläderna och när jag fryser och vill sätta på mig någonting varmt. Någon som har en liten torktumlare att sälja??? Som tur var har i väldigt bra ventilation på toaletten. Det innebär att tvätten jag hänger på stången blir torkad över natten, i varje fall det mesta.

Så - nu är frågan om jag ska vila lite... Ja säger höfterna - nej säger resten... har fått lära mig att lyssna på kroppen nu så jag gör nog som kroppen säger så kan jag få lite gjort sen :) Tills jag tagit mig till vilan fortsätter jag att lyssna på världens bästa skiva - Paul Anka med "Rock Swings". Rocklåtar i storbandsjazztappning... Dansar (?), sjunger och ler :)



Tjing tjong...

Det faller på plats...

Livet faller på plats bit för bit.
Idag runt kl 14.00 meddelade målaren att han var färdigt med allt han skulle göra.
De fina tapeterna var uppsatt i vardagsrummet och det blev precis så fint som jag trodde att det skulle bli.
De vita, blanka blomrankorna på väggen synns inte rakt frammifrån men skiftar fram från sidan och motsatta väggen har gråa cirklar... så snyggt. Köket går i grått. Och det är så upplivande - faktiskt!
Det är absolut inte tråkigt - det är rankor över den i en mjuk vit färg och lite silver.
Ljust grå skåpluckor och granitgråa skivor i köket. Vita gardiner med gråa och blåa färger som fångar upp det övriga gråa.

Det är bara så snyggt :)

Badrummets hemska röda bladhalvcirklar (!) är nu borta och toaletten har bytt färg från inrökt (!?) vitgul till vanlig vit färg.

Fjompens rum har 3 blå väggar och en vägg med vitt med skimmer av silver och silverstjärnor som fondvägg. Lillfjompans rum har samma silverstjärnor på 3 väggar men en blå vägg som fond. Rummen är så snygga.

Nu ska jag bara köpa tapet till hallen för att göra i ordning den.
Det gör jag själv. Jag kan både spackla och tapetsera :)

När målaren var färdig blev jag en aning skraj, visste inte riktigt hur jag skulle få till det där med att förflytta möblerna. Bollhänderna vill ju inte riktig lyda. Musklerna värkte men jag tog ett beslut:
Dubbel dos med smärtstillande, 2 tabletter mot ångesten - och sen fixade jag och ungarna resten. Jag kommer att få betala i morgon men det är det värt :)

Dagen idag har varit en bra dag som jag är nöjd med.

Ja, just det - visste ni att den senaste prylen på sminkmarknaden är en maskara med vibrator???
Man kanske ska skaffa sig en - förena nytta med snygghet....

Till dig

som tror du vet att du känner mig.

Du vet inte vem jag är.
Det är rätt uppenbart faktiskt.
De epitet du ger mig är så osanna.

Den hämndlystna människans tragedi är inte min.
Den ljugandes tunga sitter inte i min mun.
De ord jag formar med min mun är mina och jag står för dem.

Men ibland blir jag arg...
och då slinter även min tunga...

Ville ju bara....

Meddela mig lite... ni vet, så där som man gör ibland...
-10 ute och vackert väder... tittar ut genom fönstret och förbereder mig för att gå ut så småningom för att handla lite mat och sånt som man måste ha. Strumpbyxor på... Tittar på bilen som ser ut som en iskall igloo - jaja, det får väl gå.

Mina barn är så olika... i varje fall de två som bor hemma nu...
När vi skulle fixa i ordning i Fjompens rum blev jag lite irriterad - lite lätta saker i sängen hade blivit massor med saker som gjorde sängen jättetung. Till saken hör att hans säng är av den modellen att den har förvaringsutrymmen under sig så när vi nu skulle försöka få sängen på plats efter målarens färdigställande så gick den knappt att flytta en millimeter... suck... vi kom lite på kant jag och sonen där men det redde ut sig. Fjompen samlar på allt!!! Har jättesvårt att skiljas från sina saker - de är så fyllda av minnen.

Lillfjompan är tvärtom...
henne får man hindra från att slänga saker. Nu när vi har flyttat tror jag hon fyllt 6 säckar med saker hon inte ville ha kvar. I det stora hela tycker jag att det är okej men ibland rycker jag in och säger stopp, inte den eller det. Det enda hon har haft svårt att skiljas ifrån är sina gosedjur men det verkar ha lättat lite nu.

Storfjompan samlade en hel del som liten men jag tror hon har lärt sig nu. Hon försökte i varje fall få bukt med brorsans grejer när hon var här.

Själv - ja, jag står väl mitt emellan dom alla 3. Jag har svårt att skilja mig från saker som är praktiska. Jag har tex ett överskåp fullt med burkar och flaskor. Det ser ju inte riktigt klokt ut när man ska in där för det är ju lixom överfullt, speciellt fundersam över detta kan man ju bli runt vår... Varför sparar jag på dessa glasburkar? Jo - vad ska jag annars lägga min sylt i? Och vart ska jag hälla upp min saft om jag inte har flaskor? Därför har jag ett gäng till synes mkt omotiverade glasburkar och flaskor i ett skåp. Sen har jag andra saker som finns i källaren. Det är saker från när jag var liten och när barnen var små. Och dom är genomgådda... och de får nog stanna där.

Nu när jag flyttat måste jag ju skärpa mig. Jag delar ju rum med vardagsrummet. Jag är ju rätt så bra på att hantera verktyg så jag har stora funderingar på att bygga mig ett sängskåp. Just nu letar jag ritningar över ett på Internet. Att köpa ett är inte att tänka på för de är verkligen svindyra i inköp. Hittade ett billigt igår - endast 6.000 pix... blir inget sånt. Men om jag när bollhänderna är borta tog mått och köpte material så borde jag kunna göra mig ett själv. Då kan man ju i varje fall få bort sängen på dagarna. Visst har jag mitt drapperi över hela rummet (vill helst inte ha det) och jag har ju mitt krypin men det skulle nog kännas bättre om jag hade ett sängskåp. Det kommer nog ta tid att göra det men jag får väl klura lite på det...

Ikväll ska jag se på TV kl 20.00. Programmet heter Uppdrag Granskning och det tar ikväll upp de utförsäkringar som skett nu och de senaste året. Jag kommer att bänka mig med spänning och se på detta program...

Tjing, tjing...

Det är lätt att ta åt sig..

Jag håller ju på med mina embryon till bok.
Ni vet - den där om lögner. Eller det kanske är så att den handlar om svikare och lögnare - det är inte så noggrant.

Hur som helst är det rätt underligt att folk känner sig anklagade för jag har ju inte anklagat någon över huvud taget. Jag har skrivit exempel på olika saker. Jag skrev inte att det var exempel ur verkligheten. Jag antar att dom som tagit åt sig kanske känner igen sig själva. Det måste ju bero på det om man känner sig utpekad. Meningen var inte alls att man skulle känna sig utpekad men jag kan ju inte rå för ifall någon gör det.

För övrigt - lätt att ta åt sig. Ja, jag tar åt mig mycket. Jag blev ju idag - eller det kanske var igår, anklagad för att vara en smitare av största rang. Fick höra att det finns dom som har mycket gravare handikapp än mig. Det gör det säkert. Jag kan ju bara utgå ifrån att jag redan som 17-åring var invalidiserad till 25% och att jag nu lever med konstant smärta. Någon gång ska jag få byta ut mina höftleder, de är ju utslitna. När tom läkare på läkare anser mig vara alldeles på tok för sjuk för att arbeta ska inte en borglig ignorant få trycka ner mig i skorna. Jag har fått gå i KBT för att ens förstå att jag är sjuk och att min kropp inte orkar. Jag har inte lyssnat på kroppen, jag är ruggigt dålig på att göra det. Jag bara vet nu att det finns en massa saker jag inte klarar av att göra. Och ingen ska få mig att känna mig som en sämre person för att jag är sjuk. Man har redan så dåligt självförtroende för att man är sjuk och det räcker med det.

Men nu är jag trött på det negativa. Det är en aning jobbigt och jag försöker hitta lite positivitet eller någonting att skratta åt. Så jag skrattar åt det faktum att sängen står på högkant i vardagsrummet...

Vart ska jag sova inatt? Nananana....

Riktigt intressant...

Men väldigt fegt...

Lägger ut denna kommentaren rätt ut här istället. Den är skriven av anonym. För mig är inte skrivaren anonym men okej då - vill du vara feg så var det...

"oj irriterad ja men sanningen e ju den att det finns människor som är mer graft handikappade en vad du är som är hjätteglada för en sysselsättning."

Svar: Vem avgör vem som är mest gravt handikappad? Jag har absolut inte sagt att jag inte skulle vara glad över att ha en sysselsättning, jag antar att det är därför jag arbetat mig sjuk upprepade gånger. Som smärtkliniken sa en gång - jämför man mig med en rullstolsbunden så är jag mer handikappad. Smärta är handikappande. Men om det bara var smärta - när du inte kan röra dig då? Hur gör du då? Är jag mindre handikappad för att jag bara har 2 kryckor och inte rullstol? Mindre för att jag kan tala? Allt är inte svart eller vitt - det finns många gråzoner.


och du har fel vad dey gäller f kassan och deeras 100 procent saken är den att du måste i väg på en ny utreding tackar du nej ja då anser dom dej så frisk att det är 100 procent en sak till om du nu är så sjuk och handikappad hur klarar du av hemmet och alla dess sysslor har du hemtjänst och vad socialbidrag så kommer det att bli så att dom som uppehhåller socialbidrag komme att få någon form av samhällstjänst och det är inte mer än rätt och saken är den att ett socialbidrag är en tillfällig lösning och inte en långsiktig

Svar: Jag har genomgått deras utredningar, 2 gånger tom. Och har bedömts till att ha 0% arbetsförmåga i deras egna redskap. När en bedömning görs räknas också det du nämner om hemmet in - det dom bedömmer är din förmåga att hantera hela din vardag då vardagen inte går ut på att endast arbeta. Vem sa att jag klarade av hemmet på det sättet? Sa jag det? Nej - jag har aktivt tackat nej till hemtjänst upprepade gånger för att jag vill försöka klara mig själv utifrån den förmåga jag har. Den förvirrade meningen om socialbidrag och samhällstjänst förstår jag inte riktigt men jag tolkar den som att du är ute efter att man skall ha samhällstjänst för att få socialbidrag??? Det är väl jättebra för dem som klarar av att arbeta fullt ut. Det finns till och med. Jag har tom frågat om jag får göra det - men jag är för SJUK säger de... Socialbidrag är en tillfällig lösning men när regeringen skapade dessa nya regler för sjuka utan att ha backup för det visste många att just detta skulle bli effekten av det hela. Kommunerna fick ta de som arbetsmarknaden inte velat ha. Vad ska du göra när arbetsmarknaden inte vill ha dig? När du inte ens får komma till en intervju för att du varit sjuk? När din arbetsansökan hamnar rätt i papperskorgen utan att ens passera gå? Vad gör du när du är helt utan inkomst??? Ja du vännen - du får svälja stoltheten och gå till socialförvaltningen, förnedra dig totalt, vända ut och in på dig själv och få lite pengar att leva på. Det som kallas för existensminimum. Men det är klart - har man råd att sätta oxfilé på bordet en onsdag är det lätt att vara stor i orden...

och ja jag är irriterad på drönare som kommer med undanflykter att dom inte kan för att det är synd om dom för dom har alla möjliga fel men dom klarar att göra allt annat än att tjäna sitt eget uppehälla så att det är andra människor som får slita för att dom ska kunna försörja den stackare som inte vill göra något

Svar: Irriterad på drönare - ja, det är jag med för det är de som bla skapat den misstro mot oss som verkligen är sjuka! Jag har aldrig sagt att det är synd om mig! Och vad är det jag skulle klara av att göra? Lever du mitt liv? Har du sett mig när jag sitter på nedersta trappsteget i mitt hus och grinar för att jag inte klarar av att gå upp för dom 2 trappor jag måste gå upp för? Har du sett mig nrä jag inte klarar av att hålla besticken när jag ska äta middag? Har du sett mina barn laga mat för att jag inte klarar av att stå? Har du sett mig när jag tappat allt jag har i händerna för att styrkan försvunnit? Har du vakat över mig när jag varit så förbi av smärta att jag håller på att bli vansinnig? Har du sett mig när jag hämtar ut 10 förpackningar av smärtstillande för att få en så dräglig vardag som möjligt? En dräglig vardag för mig är när jag klarat av att ta mig ner för trapporna, ut till bilen, tagit mig in i bilen, kört till affären, tagit mig igenom den och hem igen? När det är gjort får jag betala med att inte klara av någonting i ca 2 timmar? Hur många gånger har du fått avboka någonting du sett fram emot för att du inte klarar av att komma upp ur sängen? Hur många gånger har du fått gå näck för att du inte kan ha kläder på kroppen för att det gör ont? Hur många gånger har du fått se dina barns ledsna ögon för att du inte klarar av att åka pulka med dom?
Jag vill - och jag gör det jag kan. Mer än så kan jag inte göra!!! Men det handlar inte om lathet, att jag inte vill, att jag inte har lust! Det handlar om att jag har ont! Och är sjuk!!! Jag vill också kunna göra allt det där som andra "bara gör". Baka bullar när dom vill, åka och bada när dom vill, städa när dom vill, laga mat när dom vill - allt som skapar ett normalt liv...

sommsagt jag vet att du har ett handikapp men det finns dom som har det mycket värre

Svar: Vem är du att avgöra att andra har det värre? Och ska vi säga så... har du blivit bedömd att vara ett av de svåraste fallen av smärtsjukdom på Danderyds sjukhus? På landets bästa och största smärtklinik förstod de inte hur jag över huvud taget fungerade som människa... Nä - trodde väl inte det!

och du var snabb att kasta skit på borgarna men det e faktiskt ditt eget block som har kommit med detta förslag som den styrande makt har tagit åt sej men dom har gjort förslaget lite mer humant

Svar: Japp - det är jag för det är dom som skapat de regler som gäller nu och idag. Det är de som skickar de som faktiskt har ett halvtidsarbete ut i arbetslösheten eftersom att det inte är längre är tillåtet att vara sjuk på halvtid utan man måste ha heltidsanställning. Det är de som skapat de regler som nu finns, där de tagit bort alla %-sattser i sjukersättningen. Antingen bedöms du som helt sjukskriven eller så ska du arbeta 100%. Ingenting där emellan finns. Du kan däremot välja att arbeta mindre - men då är du hänvisad till socialförvaltningen för att komma upp till existensminimum. Och nej - mitt block kom inte med ett förslag som gick ut på att man skulle ta bort %-satserna för dom som faktiskt ÄR sjuka. De har inte lagt ett förslag som går ut på att man ska tvinga de människor som faktiskt ÄR sjuka ut i arbete. De har sagt att man ska öka antalet arbetande genom olika insatser, att man ska tänka på det sociala nätverket för människor. Och det är en viktig aspekt, håller med helt och hållet. De som kan arbeta bör arbeta den det klarar av... och det förslaget som borgarna går på - är inte humant någonstans..

Du måste inse att det finns faktiskt de som är sjuka! Och att vi som är sjuka ska ha rätt att få vara det för det är nämligen ingenting vi kan göra något åt. Jag har inte valt att bli reumatiker. Jag har inte valt att leva i total smärta. Jag har inte valt att få leva som en fånge i mitt egna hem. Jag vill arbeta men vad ska jag göra när jag inte klarar av det? Hur många gånger har inte jag tänkt, som så många faktiskt gjort - jag tar livet av mig. Då slipper jag smärtan, jag slipper låta mina barn se en mamma som gråter av smärta, jag slipper bli förnedrad då jag skickar in min socialbidragsansökan, jag slipper få höra sånna här idiotiska saker som du just nu kläkt av dig.
Men jag gör det inte - för jag vill leva! Jag vill älska! Jag vill finnas och jag har rätt att finnas! Jag kommer aldrig ge upp hoppet om att finna ett arbete att gå till! Jag kommer aldrig ge upp hoppet att de en dag finner en medicin mot just min reumatism och att jag kanske kan få lite livsvärdighet i mitt liv...

Tills dess: gör jag som de säger - jag arbetar mig till döds. Och för den delen - att säga till en ensamstående trebarnsmamma som arbetat uppåt 60 timmar att hon inte vill arbeta är rätt patetiskt. Det säger ju bara att du inte vet vem JAG ÄR!  Jo, för den delen: lagar du mat till mina ungar när jag inte klarar av det ikväll???

Blir så där riktigt arg...

Jag blir verkligen arg ibland. Idag har jag irriterat mig på det där med människors inskränkthet.

Utan att gå in för mycket på det så har ju jag ett handikapp. Punkt. Jag brukar inte stoltsera med det direkt - anser nog mest att det är min och kanske min familjs ensak. Det ställer ju till problem för mig ibland och många gånger har jag ju skrattat åt mig själv då jag måste se otroligt rolig ut ibland. Ibland ställer det till problem som tar sig mer blodiga uttryck - som när glas går sönder vid disken tex. Det har ju även hänt att jag ramlat pga mitt handikapp och stukat båda fötterna.... samtidigt. Har ju ingen styrka i händerna och när jag väl finner någon så tappar jag den lika snabbt som jag hittat den.

I försäkringskassans utredning av min arbetsförmåga har arbetsterapin konstaterat att min arbetsförmåga är beräknad till 0%. Eller rättare sagt, jag har tom gjort 2 med samma resultat. Trots detta anser försäkringskassan att jag skall arbeta heltid utan inskränkningar. Med de nya regler som finns kan jag inte ens få arbeta mindre än 100%. Man måste arbeta till 100%. Att få sjukersättning är idag nästan omöjligt.

Till saken hör att jag mer än gärna vill arbeta. Jag har sen jag blivit utförsäkrad prövat på olika typer av arbete. Jag har arbetat på kontor och det var ju ett kapitel för sig själv. Har provat 4 olika kontor och alla erbjuder de mig samma problem: Hur gör man när man har behov av att kunna sitta, stå och ligga under sin arbetstid? Tufft för arbetsgivaren att lösa och omöjligt för mig att arbeta på det sätt arbetsgivaren förväntat sig på. Jag prövade således på ett arbete i butik. Jag kunde sätta mig ner när jag behövde det. Jag använde min kropp när jag kunde det. Problemet för mig blev dock att all min energi gick till arbetet. Det orsakade även en konstant värk i kroppen. Jag som lyckats ta mig ner till en 6-7 på skalan låg nu på 8 - och över! Endast den som lever med smärta vet vad jag talar om men man säger så här: 0 är ingen smärta, 5 är uthärdlig och 10 - ja, det är outhärdligt. Helt plötsligt befann jag mig alltså i en situation där jag hade ett arbete som jag stortrivdes på men som jag inte klarade av rent kroppsmässigt. Igen då vill säga...

Jag vill alltså arbeta och är oftast väldigt duktig på det jag gör. Jag har, trots mina problem, blivit tillfrågad om jag vill återvända till min senaste praktikplats. Den senaste tiden har jg mått så dåligt att det inte varit genomförbart över huvud taget men en dag kanske det fungerar...

Så kom då det där idag. Den totala bristen på empati för människors situation. En person som anser att alla ska arbeta, hur sjuka de än är. Hur ont de än är ska de gå till ett arbete för arbete finns ju överallt - man får ju inte vara "kräsen"! Jag är inte kräsen på något sätt men jag är väldigt medveten om mina egna begränsningar. Jag är trots allt mästare på att utmana min egen kropp och jag får betala dyrt för det varje gång, nästan varje dag. Är det juste mot arbetsgivare, medmänniskor eller mig själv att söka arbeten jag vet att jag inte har fysisk förmåga att klara av? Personen i fråga ansåg dessutom att människor som inte arbetar, inte har a-kassa och inte söker alla arbeten eller arbetar med någonting inte skulle ha några pengar från kommunen. Det som i folkmun kallas för socialbidrag. Nähä - så jag som då söker arbeten jag inte klarar av fysiskt, arbetar med sånt jag inte klarar av, sänker min egen livskvalité tills jag blir en spillra av mitt forna jag - jag skulle då inte ens få socialbidrag? Jag som av arbetsterapin anser behöver hemtjänst för att klara av vissa saker i mitt hem, jag som har handikapptillstånd då jag inte klarar av att gå mer än ett par 100 meter utan uppenbara problem och smärtor. Jag som inte sover pga att varje rörelse gör ont... Jag skulle då alltså inte vara värd att få socialbidrag pga att jag inte arbetar. Jag är lat då eller? Jag är dessutom långt ifrån ensam att faktiskt ha det så här och få brottas med denna typen av fördommar... vi är många 1000 som sitter i samma sits... och det är rent ut sagt för JÄVLIGT!!!

Men det är ju dagens Sverige... Borglighetens stolthet... hetsjakten på sjuka människor...

Hahaha...

Ni skulle se min och barnens alternativa möblering..

I vardagsrummet tyckte vi att vi hade dåligt med alternativa sittplatser så därför har vi där nu placerat upp- och nervända stolar och en mycket malplacerad liten hörnbokhylla.

Ni menar att man ska kunna sitta och tex äta i köket??? Nej, nej - kökssoffan har vi placerat framför kylskåpet. På den har vi placerat en byrå så att vi inte ska drabbas av lusten att utnyttja utrymmet i kökssoffan.

I Lillfjompans rum har vi numer ställt köksbordet. På högkant förståss och med endast 2 ben.

Storfjompen blev trött på sina möbler och paketerade allt i mitten av rummet. Själv bestämde han sig för att tvångsova i sin systers rum...

Hahaha... nu vet ni hur vi har det.

Japp - nu är vi framme vid den sista renoveringen av lägenheten. I morgon sätter de upp nya tapeter i Storfjompens rum och köket. Sen är det vardagsrummet och toalettens tid. Tills vidare bor vi i vår alternativa möblering....

 Fniss - det är ju tur att man har humor :)

Kapitelembryo 1

Bakgrund: Varför ens ljuga... ja, varför ljuger människan? För att skydda sig själv? För att göra andra illa? Kan man förhindra att man själv ljuger? Framställer lögnen mig som en bättre människa än vad jag egentligen är? Jag sätter epiteten kille eller tjej framför, observera att den som är kille kan vara tjej och tjejen kille, lättare att skriva så. När jag är skriven med "" är det någon som säger det - alltså inte jag som person.

 Exempelbas 1: En kille vill imponera på en tjej. Alla han nämner får då titlar oavsett vem det gäller. Jobbar du tex som expedit på en affär har personen hux flux blivit butiksföreståndare. "Jag" är avdelninggsschef (men går ju eg. fortfarande i skolan och har inte ett arbete som det. Kommer säkert att få ett sånt jobb senare men är inte riktigt där än.) Varför? Givaren tror att mottagaren blir imponerad. Jag tycker det är mer imponerande om en givare säger att jag är vaktmästare på XX och det är jag stolt över. Varför säga att man är någonting man inte är?
Exempelbas 2: Ljuga för att göra illa: Säga att någon slagit dig blå och kanske blodig, sparkat på dig när du legat på golvet och gjort detta systematisk i flera år. Ett bråk blev helt plötsligt till en stor hemsk berättelse i syfte för att vinna sympatier. Jag vet att det finns många, många kvinnor och män som faktiskt blir slagna av sina respektive och det är absolut inte dem jag klankar ner på för jag lider verkligen med dom. De ska ha all heder för att de överlevt sin situation. Att detta med misshandel mer och mer blivit uppmärksammat har dock, tyvärr, lett till att, tyvärr igen, många människor använder det i syfte att göra illa och misskreditera en person. Jag "känner" människor som avtjänat fängelsestraff pga sådana lögner. Jag känner även människor som faktiskt blivit misshandlade och jag lider med dom. När människor ljuger om tex misshandel får det till följd att många av dem som faktiskt blivit misshandlade blir misstrodda och detta är ju inte bra men jag antar att de personer som kan ljuga om sånna vidrigheter inte tänker på andra människor. Vill ju även tillägga att det inte bara är män som misshandlar, kvinnor gör det också. En del misshandel sker inte bara fysiskt utan det finns även psykisk. När Gunnar hotar Britta genom att förminska hennes person begår han ett brott.

Exempelbas 3: Ljuga om saker som inte sagts. Den är rätt klurig att bena ut faktiskt. Den skadar mottagaren och om mottagaren vill ha sanningen måste någon ställas till svars, kanske givaren eller den omtalade. I detta läge kan man som mottagare göra två val - antingen struntar man i det och är säker på att det inte har sagt eller så ställer man någon till svars för det sagda. Själv har jag en tendens till att rycka på axlarna när jag blir serverad allt för otroliga saker. Jag ser tex inte nyttan i att skapa ett bråk över någonting som andra säger av ren illvilja. Det är inte på grund av att jag inte är intresserad av sanningen eller är rädd för konflikter - jag anser det vara onödigt helt enkelt och det skapar bara mer bråk. Och givaren kommer nog med all säkerhet ljuga lite till för att "rädda sig själv". Sen kan det ju vara så att det finns uns av sanning i det sagda. "Per säger att jag är den enda kvinnan i hans liv, han har sagt att du är tjock, ful, dålig i sängen och bla, bla och åter bla". Till vilken nytta serverar man sådana saker? Det kanske är sagt eller inte sagt - jag vet inte och personligen skiter jag i om sånt sagts. Sådana saker är lätt att ta till under tex en konflikt med någon. Givaren kanske vill utövaren illa, eller så kan det vara att givaren vill mottagaren illa. Jag vet inte. Jag vet bara att vad man säger har en tendens till att komma fram till den det handlar om och då gäller det att vara tuff, säga att "ja, jag sa att du sagt att hon slagit er hund, att hon är elak mot barnen, dålig i sängen, lagar äcklig mat, har små fula bröst, är så tjock osv...".

Detta exempel hänger ihop med det där att släppa förtroenden. För hur reagerar den människa som får detta serverat? Ringer den upp och ställer någon till svars direkt? Blir den ledsen och kryper in i sitt skal? Avvisar den det genom att direkt inse orimligheten i vissa påståenden? Och vad kan man göra? Vad tjänar det till att släppa på sådana sk förtroenden? Om någon sa något av ovanstående till mig skulle jag mer eller mindre rycka på axlarna för jag vet ju att jag aldrig slagit hunden, jag är en gudinna i sängen, min morfar åkte 16 mil för att få äta min mat, jag är helt nöjd med mina bröst och är överviktig pga en sjukdom, alltså faller sådana saker under orimlighetsplatsen. Det kan ju knappast vara värt att ödsla tid på sånt man ändå vet är lögner. Och om jag nu sagt någonting som någon skulle bli ledsen av att få höra: ja, det är ju bara säga att jag sagt det till honom/henne. Jag var arg, sa saker jag inte riktigt menade men jag står för att jag sagt dem, vidarefört dem. Om det nu är sanning att hon/han sagt just de sakerna - ja, det får ju stå för henne/honom så länge jag vet att det inte är med sanningen överensstämmande. Om det är så att han/hon fabricerat ihop att det är sagts - ja, vad spelar det för roll? Sen måste man alltid, tycker jag, se på vad som var orsaken till dessa förtroendegivande samtal: hade dom bråkat? Var de osams? Eller var det av ren illvilja? Jag kan säga mkt strunt när jag är riktigt jäkla förbannad - men jag står för vartenda ord jag sagt och jag skulle aldrig ljuga ihop någonting för att vinna sympatier. Nä - håll dig till sanningen så slipper du oroa dig för att dina lögner kommer fram.

Jag ska skriva en bok!!!

Har så himla tråkigt att jag tror att jag ska skriva en bok. Fylla den med andras lögner och sen mina reflektioner. Jag kan ju även stoppa in en del lögner jag själv sagt. Jag har dock inga problem med att stå för saker jag sagt när jag varit arg på någon - det kanske är det som är skillnaden på mig och på andra, jag vet inte.

   En del människor har så svårt att bara vara ärliga. De är så osäkra på sig själva att de måste ta mig tusan ha ett inre tvång att göra andra illa. Sen har vi de människorna som är skenheliga. De där som ler lismande, framställer sig själva som guds gåva till mänskligheten - alla kategorier. Sen finns kategorin för föräldrar som ljuger för att barnen inte ska få ha en vettig normal tillvaro med båda sina barn. Den kategorin är tyvärr rätt stor och innehåller en hel massa sk sanningar. Det kapitlet i boken kommer nog bli rätt stort men troligen väldigt intressant. Efter det kapitlet kan ju kapitlet om föräldrar (mest mammor) som framställer sig som übermamman som sätter  barnen framför allt - men som faktiskt inte gör det. Kategorin inom "jag ljuger för att skydda mig själv från verkligheten" blir även den ett tungt kapitel. Boken kommer även innehålla ett kapitel om förtroenden, förtroenden är något man ger till en person man litar på och som man har just förtroende för. Förtroenden är inte till för att spridas men eftersom att de ofta gör det är det ett misstroende... många som släpper på förtroenden gör det i ren panik för att de tror att de skyddar sig själva. Kapitlet "vem beskyller jag för lögn" kommer bli ett intressant kapitel, tro mig. Det kommer finnas ett kapitel om någonting jag inte egentligen vet vad jag ska kalla det, har svårt att sätta fingret på vad det egentligen handlar om.... jaja, ni kommer att märka vilket kapitel jag menar.

Inledningsord: "Denna bok är skriven för dig som inte är medveten om hur dina lögner faktiskt kan förstöra människors liv. Försök vakna upp och inse att lögner är aldrig en väg att gå. Har du ljugit gör du bäst i att när lögnen blir avslöjad erkänna din lögn då människor har en tendens till att bli arga dels över lögnen men även för att du ljuger för att slingra dig ut ur den. Kontentan av detta blir således Ljug och stå för det! Ta stormen och ilskan som kommer - försök att vara ärlig. Man tjänar aldrig på att ljuga för någon annan. En vit lögn kan ibland vara i sin rätt men en vit lögn är inte lögner som är avsedda att skada utan för att skydda. I meningen skydda som liten. Jag kommer i kapitlet om olika typer av lögner att försöka klargöra vad jag menar. Min förhoppning är att just du kommer att få dig en tankeställare när du läser det jag skrivit. Då har i varje fall jag uppnått ett mål med min enkla skrift - jag har fått dig att rannsaka dig själv. Förhoppningsvis - men du kanske fortsätter gömma dig bakom lögner och skylla på andra... i det fallet tycker jag synd om dig..."

Så vad tror ni om min idé? Med tanke på hur många lögner det faktiskt finns och som florerar kommer ju denna bok inte bli så svår att skriva... jag lägger ut mina kapitelembryon här så kan ni reflektera till dom...

Kram kram alla ni som vill ha en kram
(ni andra - får en spark i häcken...)

En vidare diskussion...

Igår var jag med i en liten diskussion på Facebook. Det var riktigt intressant må jag säga...

En av mina vänner, Erik, hade skrivit på sin statusrad någonting i stil med att "Norrlands Guld tycker att man måste ljuga för att få vara sig själv och ta en öl med polarna"... det var i varje fall vad det gick ut på hur som helst. Han tyckte det var fel att man är tvungen att ljuga för sin partner för att kunna göra detta. Och jag kan ju inte göra annat än att hålla med. Vi var ett par som höll med honom om detta - för hur fel är det inte? En av männen som gav sig in i diskussionen tyckte dock att hans vän som sagt till sin fru att han satt i bilkö när han egentligen var hemma hos honom och tog en öl. Det var en sk vit lögn i hans ögon...

Det håller jag inte med om - i mina ögon är det en ren och skär lögn. Han vidhöll att det var en vit lögn och tyckte att det var okej att dra i ett förhållande. En vit lögn kan vara en om att maten var god när den var mindre god... Sen vidhöll han att det är "normalt" att man drar sådana lögner för att kunna ta en öl med polarna... I mina ögon verkar det nog mer som om hans väns fru hade ett stort kontrollbehov över sin make. Skulle min karl säga att han satt i tex bilkö när det sedan visade sig att han drog en bärs efter jobbet - då skulle jag bli sur på honom. Om han däremot ringde och sa att han kommer hem senare för att han ska ta en bärs med polarna - ja, men gör det. DET är ju ingenting att bli sur för. Eller? Är det jag som är konstig som anser det vara helt okej?

Sen har jag haft en diskussion om annat med en annan person - det där med att hålla sig till sanningen. Som ni vet har jag redan svårt för lögner. Och jag har svårt för när männinskor friserar sanningen, om så bara lite granna. Och jag har sjukt svårt för när människor anklagar mig för saker jag är oskyldig till... att bli ställd till svars för saker man inte gjort... Men att människor bara orkar... snälla - lixom - lägg ner... Tänk på de ni skadar istället... Tjejen som på ren jävelskap såg till att hennes fd hamnade i fängelset  - tänkte hon på sitt barn som hon hade med honom? Hon "förgiftade" dessutom hans nya tjej så att hon började betvivla på sin sambo. De fick ett barn och helt plötsligt var det två barn som hade en pappa som sedan fick fängelse. Nu har han i och för sig fått upprättelse i hovrätten men skadan är ju faktiskt gjord. Tjejen som satt kniven i magen på sin sambo - tänkte hon på att han skulle hamna på sjukhus, hon i fängelset och de två separerade? Vad tjänar människor på att ljuga, ge spott och spe? Jag är väl för enkel för jag förstår det helt enkelt inte... Jovisst - jag kan fråga, vilja ha sanningen men då ska det vara sanningen och då ska det vara på en vuxen nivå. Inte genom att baktala, lägga till "egna sanningar", göra egna bedömningar. Inte hota, säga fula ord - utan bara rakt upp och ner vara ärlig och säga - så här är det, var det något mer?

Ja, helgens mest intressanta diskussioner stod Erik, Marcus, Björn och Robert för... Ni har verkligen sett till att jag använt min tankeförmåga i helgen. Keep up the good work, friends n' have a nice week :)

Jag vann!!!

Tänk så glad man blir ibland :)

Jag och barnen var på Jul på Liseberg dagen innan julafton. Pengarna vi hade satsades på diverse choklad- och godishjul med stor lycka. När vi fryst färdigt och åkte hem hade vi 2 kg Plopp, 2 kg Dumle, massa skumtomtar och lite annat smått och gott. Med andra ord - vi vann och vi fyllde på godisskålarna inför julen. Ja, de är inte slut än om sanningen ska fram...

När vi gick där på Liseberg tog jag några vackra kort. Ett par dagar senare kom det från det stället där jag skickar efter fotografier till Scrapbookingen ett tips om en fototävling och jag skickade in ett av fotografierna.
Igår kom det ett brev i min maillåda där det stod följande:

Tack för ditt deltagande i vår fototävling - Julens bästa minnen. Vi har nöjet att meddela att du har vunnit tredje pris som är en 20x30 klassisk fotobok.


Så nu ska jag börja välja ut fotografier till min fotobok och denna bilden ska ligga först för det var den jag vann med... I nedre kant ser man mina små telningar - i varje fall mössorna på dom :)

Weeeee :)

Jag skäms...

... för alla barns skull. Tänker på alla de barn som inte får umgås med båda sina föräldrar av en eller annan anledning. Jag skäms för de pappor och mammor som ljuger för att förhindra ett umgänge. Anledningen till dagens upprördhet beror på en artikel på en bloggsida. I det här fallet gäller det en man som har en före detta som anklagat honom för bla misshandel och tom fick honom dömd för det i tingsrätten. Mannen överklagade och fick rätt i hovrätten där åtalet ogillades. Bevisen var alldeles för vaga. Eller det kanske var så att det inte alls fanns några bevis?

Andelen anmälda kvinnomisshandel i Sverige ökar konstant. Men även de fall där män anmält kvinnor för misshandel av dem. När det gäller kvinnors misshandel av män tycks det ofta handla om verbal kränkning, lögner och även egenmäktigt förfarande med barn. Alltså att man hindrat barnet från att ha ett vettigt och normalt umgänge med sin förälder. Tittar jag på kvinnor rent generellt och hur "vi är" så har vi nog en större tendens till att snacka skit i mening att underminer andra människor, i fallet med umgänge då mannens oförmåga att ta hand om sitt barn. Eller så anklagar man ofta mannen för att på ett eller annat sätt ha förgripigt sig på kvinnan.

Det jag vill säga är att detta fenomen är lika hemskt oavsett vem det drabbar. Det är dock ett mycket mer dolt problem när det gäller män som blivit misshandlade av sina kvinnor. Läste en insändare i DN om en man vars kvinna inte tillät något ljud i hemmet efter kl 19.00. Det skulle vara helt tyst och var det inte tyst blev det "synd" om mannen i huset, kvinnan hotade konstant mannen. Inte minst var mannens son sen ett tidigare äktenskap tvungen att vara tyst. Mannen och barnen längtade konstant efter de kvällar då kvinnan var borta. Män som blir misshandlade på detta sätt, ja - för det är misshandel, skäms ofta mkt för att de inte klarar "av sin kvinna". Mannen är ju sedd att vara den stora och starka  - men långt ifrån alla män är det.

Senare idag satt jag och tittade på TV, en sån där TV-serie som går på eftermiddagarna, denna har jag iofs sett en del av förut. Mamman i familjen är domare och mormodern är socialarbetare. I dagens avsnitt var tre barn inblandade och familjens yngsta barn blev mer och mer inbunden. Utåt sett fungerade familjen helt okej, föräldrarna hade bra utbildning, juste jobb och fint hus. Varför mådde barnen så dåligt? Ett av barnen hade en penna med en inspelningsfuktion och en dag kom de tre barnen till socialkontoret. På pennan fanns anledningen till att de inte mådde så bra. Föräldrarna skrek åt varandra, sa fula ord och då menar jag fula med versaler. Kallade varandra för psykfall och ungarna för ungjävlar. En gång i tiden hade jag en kompis som var så, som skrek mer eller mindre konstant till sin man. Och på sina barn. Den dagen hon sa till sin dotter och son att de "skulle sticka och brinna" och sen satte sig ner i soffan och var sitt vanliga gapiga ja var den sista gången jag var hemma hos henne. Tänk så många barn som lever i familjer där tex mamman kallar mannen hon lever med för fula ord? Som kallar andra människor för horor, slödder, idioter utan att tänka på det... som tycker att det är ett helt normalt levende. När sen lille Peter kommer hem från skolan och säger att "Lisa är en liten hora" tänker de inte på att det är dem som föräldrar som faktiskt grundlagt barnets uttalade. De ser helt enkelt inte sin sin egen skuld i barnets beteende. Och så får lille Pelle en utskällning för att han säger något så fult... suck - snälla människa, tänk på ditt eget beteende...

Ja, vad ledde detta inlägg någonstans? Inte en aning faktiskt... men jag känner mig lite lättad för detta är något jag funderat över hela dagen... hur män och kvinnor beter sig mot varandra. Hur många som beskyller falskt och hur många som faktiskt blir beskyllda med rätta. Funderat över de kvinnor som ljuger för att hämnas på mannen och på de män och kvinnor som blivit beskyllda.

Barn har faktiskt rätt till båda sina föräldrar. Även om någon av föräldrarna farit illa så har ändå barnen rätt till sina föräldrar. Kommer man inte överens med barnets andra förälder går umgänget alltid att lösas genom smidig hämtning och lämning, använd en kontaktbok för information men baktala inte den andra föräldern inför barnet. Ljug inte och säg att barnet sagt det eller det. Ljug inte och säg att fröken X gjort eller sagt si eller så. Låt barnet vara barn och håll ditt agg mot den andra där det hör hemma - i ett rum med fyra väggar som endast föräldrarna äger tillträde till. Och sluta far med osanning - det klär ingen person....

Lite hipp som haver..

.... det vill säga blandad kompott i dagens funderingar.

Idag är det i varje fall lite, hm - varmare ? ute. Det är i varje fall inte -15 utanför dörren. Från mitt fönster ser jag min bil och den ser ut som en igloo. Bestämmer mig redan nu för att skicka ungarna för att handla, haha... Jag vill inte gå ut! Det har iofs med höfterna att göra men vem orkar orera om att man har ont?

Tycker ärligt att sånt är jobbigt. Så fort man har ont i huvudet, kvinnor med migrän eller män med armar eller vad tusan som helst - nog tusan ska det klagas och beskrivas. Ojojoj - så synd det är om mig osv. Man vill ha massor med sympatier och självömkan är så himla stor. Det får mig att må illa. Jodå - jag vet precis hur det är att ha ont. Efter att ha levt i nästan 25 år med sviter efter en mc-olycka och 26 operationer för enbart det så kan jag det där med att leva med smärta. Sen 6 år har jag en kronisk reumatisk smärtsjukdom med ett smärtläge på runt 8. Dagligen. Sen har jag det där som alla andra har (eller inte har)... Migrän, IBS, Fibromyalgi. Så - nu vet ni det... Det är jag det.

Jag säger för det mesta att jag mår bra. Jag menar - smärtan i kroppen, den lever jag med varje dag. Varför i hela friden ska jag referera till att jag mår dåligt för? Det är ju det konstanta tillståndet. Jag växte upp med en pappa som hade så ont i huvudet att han värkt ut flera tänder i överkäken. När jag har migrän brukar jag istället för att ömka mig själv fundera på hur han har överlevt. Jag vet ju hur ont jag har då - och jag vet att det finns dom som har det så mkt värre. När jag säger att jag mår dåligt - ja, då är jag förkyld eller något sånt. Sviterna från mc-olyckan, Dercums, Fibron och allt annat - ja, det lever jag med. Ibland ber jag någon byta höfter med mig. Det är de där värsta dagarna... De som är värda att nämna... Men uppdateringar på tex Faccebook eller msn med en ingående beskrivning av huvudvärk/magvärk/vadisjutton värk och "fy vad det är synd om mig" med 17 olika kommentarer om hur synd det är om just dig... Men snälla - besvara mig det hyckleriet. Stäng av datorn då för tusan, ta din medicin om du har någon och lägg dig ner människa.... Det skulle väl i sådana fall räcka med att man huvudvärk. Eller så är det så att jag är så mkt tåligare, jag vet inte. När det gäller huvudvärk jämför jag med min pappa som var det svåraste fallet på smärtkliniken... Jag har säkert skrivit så med någongång men de ingående beskrivningarna skippar jag. Och vad gäller huvudvärk - den mår hur som helst bättre av avstängd dator...

Nej - så idag mår jag okej... utifrån mina premisser. De senaste dagarna har varit lite tuffa. En del av det håller jag för mig själv. Jag ser nämligen ingen anledning till att sänka mig till så låga nivåer som andra verkar föredra. Men i övrigt har det har det varit tufft pga olika anledningar. Storfjompan har åkt hem. Som tur var har hon glömt massa saker så jag blir påmind av henne... (som om jag inte blir det av mig själv)... Det är kallt ute (och i det sammanhanget kan jag nämna reumatismen) - kyla och reumatism är ju kända för att inte komma så bra överens.

Har fått reda på att det där med familjerätt inte är en enkel sak att reda ut. Sen - vilka parametrar är det som är det avgörande för att en förälder erhåller eller mister sina barn? En kompis till mig som jag pratat med om att om man förhindrar ett umgänge mellan en av föräldrarna och barnet kan man mista vårdnadsrätten till sitt barn. Alltså - vårdnaden kan helt enkelt tillfalla den andre föräldern. Allt för oftast misskrediteras den andre föräldern av den som är mest hämndlysten. Jag har sett det på nära sätt ibland. Har kompisar vars hela liv blivit ifrågasatt av den andre föräldern. Blivit anklagade för att inte klara av sitt egna liv eller sina barns liv. Anklagade för att missbruka på det ena och det andra. Tycker så synd om henne. Detta tycks ske oavsett kön. Undrar när den anklagande skall förstå att det handlar inte om deras rätt till barnen - det är barnen som har rätt till sina föräldrar....

Nä, nu är det dags att sluta filosofera och ägna sig åt tvätten - ni vet sånt där roligt som måste göras :)

Tid till att fundera

Eftersom att jag vaknade så tidigt i morse har jag haft tid att fundera lite.
Fundera över stort och smått - senare pratade jag med en vän om mina funderingar.
Funderade jag i rätt banor - gör jag rätt eller gör jag fel?
Sen pratade jag med en annan vän - båda två har gett mig samma svar:

Jag gör rätt. Jag tänker rätt. Jag gör inte fel och jag fungerar inte fel...

Det hela handlar egentligen om olika delar.
En del handlar om fenomenet vårdnadstvister.
Ack så svårt.
Jag har alltid haft den inställningen som stöds enligt lagen,
Det är barnet som har rätt till föräldern och inte tvärt om.
Vad jag däremot inte visste var att en förälder kan bli fråntagen vårdnaden om ett barn om man förhindrar umgänge med den andre föräldern.
Kände mig genast riktigt lättad över detta - för jag har ju alltid gjort det mesta för att mina barns fädrer skall umgås med sina telningar. Skickat barn öve hela Sverige (StorFjompan, 5 år med biljetten hängande runt halsen) och tom till andra sidan jorden för de andra 2. Sen StorFjompan var 2,5 år har hon varit hos sin pappa alla hans lediga helger. I varje fall tills han flyttade till ett annat land för kärlekens skull men ändå inom vettigt flygavstånd för henne att flyga med assistans. Hennes far hämtade henne sen i bil för transport de sista typ 40 milen.
Jag har dessutom med stort intresse följt en nära väns strid för att få träffa sin son. Pappan har ihärdigt fyllt varje rättsal med lögner om mamman - hon skulle ha varit knarkare, självmordsbenägen, våldsam och gu' vet allt. Mamman har tom fått sonen tilldömd sig men det barnet är nu ett av dom i statisken över barn som lever olovandes med den andra föräldern. Det är egenmäktigt förfarande med barn. Tycker så synd om både mamman men även sonen som år efter år blivit matad med lögner om sin mor.
Tänker på pappan som har 5 barn och kontakt med dem trots att barnen lever i olika delar i Sverige.
Tänker på mamman som kör sin dotter Ebba ca 4 mil till skolan varannan vecka. Och hämtar henne efteråt.
Brukar ibland läsa på ett forum som bla handlar om föräldrar som inte kan hantera sin situation med barnen eller rättare sagt - barnens andra förälder. Tänk så många lögner som faktiskt florerar bara för att förhindra ett någorlunda umgänge mellan förälder och barn. Tänk så många som hävdar olika typer av våld, olika typer av muntlighet av den andra föräldern - bara för att jävlas. Tänk så många pappor, ja, det är främst pappor, som suttit hos Familjerätten och fått höra vilket svin han är. Saker som alltså är tagna ur luften.... Men det finns även kvinnor som blir totalt baktalade av barnens far.

Jag förstår mig verkligen inte på sånt. För mig har det alltid varit så självklart att barnen ska träffa båda sina föräldrar, att de ska få ha en så normal relation som möjligt med varandra. Även om jag visste att någon av dem skulle ut - inte hindrade jag den från att ha sitt barn och vände det mot dem, att de skulle ut och nyttja alkohol typ. Jag lät helt enkelt barn och pappa bygga upp sina relationer med varandra och jag försökte hålla mig utanför så gott det gick. Och jag höll käft! Ja, alltså käft om nya flickvänner, min ev. ilska, min oro osv. Tänk hur många gånger barnen kommit hem hungriga... men det berodde mer på att maten som serverades inte var till belåtenhet än att de inte fått mat... Det är helt emot mina principer att baktala den andra föräldern...

Precis som det är min princip att mina egna fighter med tex barnens föräldrar utkämpar jag själv.  Tanken att ta telefonen och ringa upp till någon ev ny flickvän har lixom aldrig infunnit sig, oavsett min relation till "offret " i fråga. Min fight var min helt enkelt. Andras fighter är andras. En av mina bästa vänner är en av barnens fars mamma. Vi har aldrig ens diskuterat min och barnens  skilsmässa från hennes son för det är sånt hon inte har med att göra. And that's it. Jag är en vuxen människa och jag tar mina egna fighter. Ingen annan ska över huvud taget få lida för att jag baktalat, talat eller bara hummat. Det är min figth helt enkelt...

Nu är det lätt att tro att jag då brutit mot min egen tes att inte blanda in andra i min egna röra. Nej, inte alls faktiskt. Jag har haft generella diskutioner om själva sakfrågan och det är en annan sak...

Tjing, tjing...

Nej, jag tänker inte

Nej, jag tänker inte ge upp kampen om min kropp!
Inte heller kampen om min överlevnad!
Ni ska inte få vinna...

Så - nu har vi varit deppiga för idag... Det är inte konstigt att man tycker att kroppen borde lugna ner sig lite nu. Att vara inne i ett skov är jobbigt. Det fina vackra vintervädret gör ju inte situationen bättre, snarare tvärt om... och jag som faktiskt älskar vintern. Kalla mig gärna konstig - den bjuder jag på :)

Just nu ligger jag i sängen och filosoferar lite. Kan inte göra så mycket annat för kroppen... ja, ni vet - behöver inte säga det igen. Tänker på julhelgen som gått förbi. Mammas StorFjompa kom ju hem och det har varit helt underbart att ha henne hemma. Visst - ska villigt erkänna att vi bråkat lite grann, tror nog att vi är så av naturen - jag har fostrat henne till att säga det hon känner, till att vara ärlig. Kan ju faktiskt i princip ta åt mig av hela äran av denna underbara person. Hon har en bra pappa som tyvärr varit frånvarande större delen av hennes liv pga arbete i annat land. Hon har haft de andra fjompbarnens pappa som pappa  men ändå är det jag som genomsyrar hennes uppenbarelse. Så är det nog med båda mina tjejer och det är väl därför vi brakar ihop emellanåt. Som tur var är ingen av oss långsint :) Vi rensar luften och sen är det bra med det och det har vi väl gjort ett par gånger. Fast långt ifrån så mkt som det gjordes när hon fortfarande bodde hemma...

Julhelgen har tyvärr även bjudit på en del hemskheter. Min älskade mosters hus brann ner till grunden. Som tur var kom ingen av familjen till skada. Barnen var inte hemma då det inträffade. Moster med man satt i köket och spelade kort - de var en av de familjer som drabbades av helgens strömavbrott. Värme och ljus fick de från stearinljus. Dörren till vardagsrummet var stängd. Helt plötsligt skrek katten. Katter brukar inte skrika... när de öppnade dörren var hela vardagsrummet övertänt. De sprang ut ur huset och fick endast med sig mobilen och en väska som moster haft till jobbet. Ja, hundarna fick de med sig men det verkar som om katten blev kvar i huset. Brandkåren kom men efter 2 timmar gav de upp fighten med elden och huset brann ner. Kvar finns nu endast grunden och skorsstensmuren... Som tur var hade de sitt hem fullvärdesförsäkrat.
Själv letar jag kort för att ge henne... De är alltid välkomna hit vilket jag sagt till dem...

Andra hemskheter som hänt - i Sverige handlar det i mina ögon om vargjakten som uppenbarligen (oj, "vad förvånad jag blev") gick över styr. Den förbenade kvoten fylldes på en gång och vips så hade man skjutit av för många vargar. Fattar inte varför man skulle skjuta dem över huvud taget... Minister Carlgren kallar det inträffade för "en lyckad insatts"... Jaja - det är väl som sagt var Sverige i ett nötskal... Den nya hårda linjen där sjuka människor straffas till arbete, där vargar skjuts av och där människor far illa... Fick ett brev från ett forum jag är med i som heter RESURS. Det är där en del av oss sjuka stackare som blivit utförsäkrade är med. Brevet innehöll en uppmaning om att man skulle ta sig till arbetsförmedlingen idag. Undrar hur många av dem som precis som jag just nu ligger i sängen och undrar hur fanken man ska ta sig ut genom dörren... hur som helst så kommer arbetsförmedlingen få tusentals besök idag av sjuka människor som faktiskt inte klarar av att arbeta men som regeringen så fins ska tvinga ut till arbete. Vet ni vilken ångest det skapar hos tusentalet människor? Jovisst - det finns de som ridit på vågen av att kunna vara hemma men inte varit riktigt sjuka men för oss andra, som kanske ligger på samma smärtkvot som jag gör, är ett arbete någonting som faktiskt skadar oss och tar ifrån oss den lilla gnutta av livsstyrka som finns kvar. Jag älskar att arbeta, jag älskade varje arbetsdag och gick till arbetet med ett leende. Fick ju en praktikplats och jag älskade den MEN jag orkade inte mer än att arbeta. Jag hade konstant ont, jag orkade inte vara annat än just en arbetare och jag grät mig till sömns av smärta. DET är den verklighet som kommer att drabba tusentalet människor nu. Det hade ju faktiskt varit bättre att bedriva hetsjakten mot dom som inte är sjuka istället för att jag dom som är det....

Övriga hemskheter... jodå - det finns säkert massor jag skulle kunna berätta men jag tänker inte sänka mig till den nivån helt enkelt. Inte ta det "offentligt" - nope - ställer mig över sådana trivialiteter helt enkelt...

Som någon sa - morgonstund har guld i mun... vete tusan...
Idag tycker jag mest att den bjuder på huvudvärk och höftvärk...

Men min positivitet - den tar ni aldrig ifrån mig :)

Aouch!!!

Nu vet jag hur det känns....
Japp!

Vad är det jag vet?
Jo, jag vet hur det känns när höfterna låser sig totalt och man bara faller rent handlöst.
Jag trodde inte att denna dag kunde bli värre men jag hade tydligen fel...

Jag skulle gå från vardagsrummet till köket.
Det har ju varit tufft ett par dagar nu - det känns ungefär som foglossning à la värsta modell för den som undrar hur smärtan känns. Har gått med kryckor till och från sista veckorna men inte sjutton har jag blivit bättre... snarare tvärtom faktiskt. Hur som helst - skulle med onda höfter ta mig till köket.... börjar resa mig upp och sen känner jag bara hur smärtan skär genom hela rygg och höft och sen ramlade jag bara...

Pladask så låg jag där...
Jag brukar ofta skämta om att man skulle ha en dold kamera som filmar när jag diskar eller gör saker.
Jag har verkligen förmågan att skratta åt mig själv och alla mina missar och jag förstår verkligen att folk skrattar åt mig ibland... det gör jag själv med...
Den här gången gick det nog lite värre, tyvärr...
Jag inte bara låste mina höfter - jag föll handlöst och jag slog i huvudet någostans mellan soffan och dörren till köket...
... antar jag för när jag vaknade till ett tag senare låg jag bredvid min stereobänk och den dörren och upptäckte jag att jag fått ett mess om varför jag inte öppnade ytterdörren...

Nu har jag världens vackraste blåmärke i pannan....
... och ser ut som "hornper"...
och har ont i huvudet... och ännu mer i höfterna....

Men det är ju ändå för väl att man kan skratta åt sig själv...

Snyft - farväl...

Idag har hon åkt, min älskade StorFjompa :(
Hon är vuxen nu - lever sitt eget liv.

Tänk så rakryggad hon är - så ärlig.
En sån där sanningssägare...
Åh - jag har fått mina fiskar varma många gånger under hennes uppväxt.
Men det tål jag. Från hennes sida i varje fall.
Visst - jag kan bli ruggigt arg tillbaka, skrika åt henne men attans vilket dåligt samvete vi båda har efter. Då blir vi sams igen. Det tar inte så lång tid, en 5 minuter ungefär...
Jag älskar dig min älskade, goa tjej :)

Nu återstår då den gråa vardagen med alla dess problem.
Efter jul ska jag få tapetserat i resten av lägenheten och det känns ju skönt.
Oroar mig en hel del för vart jag ska göra av alla möbler och saker men det får ju ordna sig på något sätt. Bara att flytta från rum till rum under tiden.
LillFjompans rum är nu färdigt och stort tack till den som höll i borren.
Idag kanske jag ska försöka mig på att borra lite själv?

Är trött idag - somnade inte förräns det var tidig morgon.
När jag somnade mådde jag illa - när jag vaknade mådde jag illa.
Men det är ju så det är ibland.

Till er som undrar över varför jag är deppig ibland -
ja - det är ju så livet är.
Livet är ju aldrig bara uppgångar - det är tyvärr fyllt av nedgångar med.
Jag mår dåligt när jag blir indragen i sånt jag faktiskt inte har med att göra.
Snälla ni - lämna mig utanför era fighter.
En gammal vän dök upp i mitt liv efter många års frånvaro -
tänk så roligt sånt kan vara.
Det gäller hela tiden att trots det mörker man kanske har runt sig se det positiva -
vad har jag i mitt liv som ger mig glädje?
Att man har en eller annan deppig status på Facebook betyder ju faktiskt inte att man är så nere själv.. Ibland skriver jag ner ett citat eller två... Sorgsna citat har ofta en tendens till att vara vackrare än glada...
I varje fall i mina ögon...

Upprörs över den vargjakt som sker just nu i vårt land.
12.000 jägare som är anmälda. Helt otroligt dumt i mina ögon.
Det största rovdjuret är ju ändå människan.

Nu ska jag gräva ner mig i min säng och snyfta lite.
Snyfta över sånt man förlorat i sitt liv.
Snyfta över sånt som är till glädje i mitt liv.
Inte göra ett dyft idag - bara låta livet vara...

Tänk så det kan bli...

Kom alltid ihåg att glömma de saker som gör dig ledsen -
Men kom ihåg att minnas de saker som gör dig glad.
Kom alltid ihåg att glömma de vänner som visat sig vara lögnare -
Men glöm aldrig de som stått fast vid din sida.
Kom alltid ihåg att glömma svårigheter som kommit i din väg -
Men kom alltid ihåg de välsingnelser som kommer varje dag

Så skrev jag på min Facebook och se vilken reaktion det blev...
Tänkte att det hela behövde lite förklaring...

Kom ihåg att glömma de saker som gör dig ledsen -
ja - varför ska man minnas dem? Nu minns man dem ju naturligtvis men man behöver ju inte hänga upp sitt liv på dem. Det är ju onödigt. Skapar bara bitterhet och ger intrigmakerskorna fullt spelrum.
Så jag väljer med andra ord att minnas de saker som gör mig glad. Såsom att jag har underbara ungar, underbara människor i mitt liv som känner den verkliga jag. Jag har äntligen fått en någorlunda vettig tillvaro.

Kom alltid ihåg att glömma de vänner som visat sig vara lögnare -
Ja, det där med lögnare. Allt för många ljuger för sin egen vinnings skull. Jag är ju så himla godtrogen med att jag lyssnar på dem. Men tar jag till mig det de säger? Nja, det ska jag nog inte påstå - jag är rätt misstänksam av mig. Så fort någon börjar komma med "guld och gröna skogar" lögnerna börjar jag lyssna och analysera istället. Vad av det jag fått till livs kan tänkas vara lögn? Eftersom att jag avskyr att bli beskylld för att fara med lögner - avstår jag helt enkelt ifrån att fabulera ihop sk sanningar. Tänk så ont det gör i den människa det berör när den får reda på de sk sanningarna. Och rent logiskt - varför ha vänner som ljuger för dig?

Minns de människor som funnits där som en trygg punkt i stället. Ja, det känns så mycket bättre. Det är ju de man tex kan diskutera det man fått sig livs av en lögnare. Det är ju dom som stannar kvar. Det är ju dom som vet sanningen om en själv. Det är ju dom som säger sanningen. Och det är sanningen jag vill ha.

Sen kommer det där sista då:

Kom alltid ihåg att glömma svårigheter som kommit i din väg -

Nej, jag glömmer faktiskt inte svårigheterna. Jag går igenom dem, analyser dem och sen lägger jag dem till handlingarna. Ibland tar jag fram dem och går igenom dem en gång till. Nu har jag lärt mig vad som är svårt och vad som är lätt i livet. Svårigheterna är en del av det som skapat mig till det jag anser mig vara idag - en kvinna som lever sitt liv. En sann kvinna.

Men kom alltid ihåg de välsingnelser som kommer varje dag -
Ja, jag minns alla de välsingelser jag fått genom livet.

Det konstiga var att denna lilla skrift kom att bli ett underlag för en diskussion. Hur går man vidare, ska man gå vidare? Eller ska man gå vidare efter ett tag- när man gått igenom allt? En stor fråga. Jag tror fullt och fast på att en del sanningar mår bäst av att få vara begravda. Lögner behöver man däremot nog reda ut lite. Tänk så många det är som går i direkt försvarsställning för att misskreditera någon annan. Om en lögn kommer fram blir genast budbäraren anklagad för lögn... så himla onödigt - har du sagt något så har du ju det. Räkna med att den som är lögnens egentliga mottagare blir förbannad på dig. Ja, säger du för mycket så ligger du ju riktigt illa till till slut. Så är det ju alltid. Nä - stå för det du sagt istället så lägger sig stormen snabbare...

Det var nog därför jag aldrig blev högre politiker än vad jag blev- jag är alldeles för fast vid att spela ett rent spel... that's me...

En riktigt rolig dag...

Idag blev ju en riktigt rolig dag...
Ja, oj vad jag har skrattat.
Skrattat rått åt någon ett antal gånger -
ja tusan vad vissa är patetiska.

Jag har inte ens ont i magen längre.
Är inte det minsta orolig.
Nej - vad har jag att vara orolig för?
Absolut ingenting faktiskt.

Jag vet nu vad det var du gjorde.
Vet vad det var du ville.
Du trodde du var så listig när du gick på min familj.
Du trodde du var så smart.

Men jag var den som hade huvudet i behåll.
Som gick med hedern högt.
Jag har lärt mig av mina misstag.
Jag har lärt mig att alltid minnas.

Eller jag behövde ju inte lära mig minnas.
Jag har ju redan ett absolut minne.
Ett absolut minne betyder att jag tom minns den ställning jag hade när du sade det du sa till mig.
Det är därför jag minns det så bra.
Jag minns det som skrivs på vilka sidor i tidningen.
Jag minns vart jag satt eller stod.
Det enda jag inte förstår mig på är matte... LoL

Så därför är jag på mammas gata.
Jag undrar förstås varför alla lögner kom så fritt.
Jag undrar varför vissa vill hindra andras rättigheter.
Jag undrar varför?

Om det du sagt till mig var sant -
varför kalla mig för lögnare?
Varför säga att man står vid sina ord när man förnekar det man sagt?
Varför säga att man har bevis för det man säger - när man anklagar någon annan för lögn?

Det måste kännas fint i maggropen när man ser den man anklagat så grovt, som lever i ovisshet om det man faktiskt sagt.
Sen måste det ju kännas ännu finare när man förnekar att man sagt det.
Det måste kännas fint att inte våga stå för det man sagt -
att säga att någon annan ljuger...

Falska ormar finns det gott om
och det känns så fint att veta att jag inte är en av dom.
Jag kan i varje fall säga att det jag sagt är sant
för jag behöver inte bygga ihop lögner.
En mytoman kan iofs inte rå för att den ljuger...
För det är väl det du egentligen är skulle jag tro.
Mytoman - en som ljuger för egen vinnings skull.

Du räknade iskallt med att dina lögner skulle göra mig så rädd att jag inte vågade säga vad du sagt.
Jag känner inte den person du beskrev för mig -
för jag känner en helt annan.
Jag känner inte dig heller.

Jag brukar inte tänka på dig längre.
Du var och är en obetydlig person i mitt liv.
En gång i tiden gjorde du mig illa.
Konstigt - jag brukar inte vara långsint men just idag känner jag mig som att jag bara vill platta till.
När man serverar lögner till vardagsmat är det rätt viktigt att man tänker till innan man serverar den.
Att säga någonting som är så långt ifrån verkligheten till den man säger det till är riktigt osmart för det är det samma som att bereda vägen för sanningen...

Nej, fy vad jag mår illa...
Dags att stoppa något i magen för att hindra illamåendet.
Jag har vänt blad och gjort ett nytt kapitel.
Fäster inget hänseende till en obetydlig liten skit längre...
En patetisk liten lögnare som .... ja, va sjutton... bortraderat!!!

Fy fan så skönt!!!

Weee - här ska det levas :)
I och för sig med smärta men inte i hjärtat :)
Jag tror mig veta vad det är jag har just nu och jag kommer att njuta av varje sekund av alla dagar som går. Och dom kommer att gå när jag håller huvudet högt.
Jag kommer att fortsätta le och skratta.
Jag kommer alltid att älska.

Varför inte testa något nytt ibland?

Som överskriften beskriver - varför inte testa något nytt ibland? Det nya heter sanningen...
Jag är så trött på lögner. Jag är så trött på att bli ljugen till och om. Jag är dessutom så trött på alla dessa överdrifter som man serveras allt som oftast...

Om jag säger att jag har ont - får jag höra att jag sagt att jag nästan är döende.
Om jag säger att jag sagt att någon är dum i huvudet - har jag hux flux sagt att någon är psykopat.
Om jag säger att ja, jag älskar någon - har jag ju sagt att jag ska gifta mig...

Det är i varje fall så det känns.

Dessutom serveras jag på silverfat den ena "sanningen efter den andra". Den ena dessutom konstigare än den andra. Saker som jag inte alls känner igen. Är så trött på det. Är så trött på att hamna mitt i andras krig.
Det rör ju inte ens mig själv! Har funderat mkt på hur jag ska relatera till det som sägs till mig - speciellt från en sida.

Jag är precis som andra människor - jag blir förbannad. Ibland händer det att jag talar med andra om min ilska och säger mina sanningar. De sanningarna kan jag ju stå för att jag sagt - under ilskans hetta. Nästan alla människor har ett behov av att dela med sig av det man känner men man gör ju bäst i att säga sanningen istället för att ljuga ihop någonting för att man tror att det gagnar ens sak.

Varför? Varför ljuga ihop saker? Sanningen har en tendens till att faktiskt komma fram.
Det man säger eller hör kan göra ont, det håller jag med om. Men det är ändå bäst att säga sanningen. Speciellt om du säger det till någon du är osäker på. För om den personen sedan är så illvillig att den säger det du sagt kan man med rent hjärta säga att "ja - jag sa just så".

Det är väl klart att det är dumt att prata med "fel" människa. Kanske jag borde lära mig att inte prata med de som hugger i ryggen. Men ändå - säger jag precis så som jag upplevt kan jag ju bara säga att "ja - jag sa så, jag står för att jag sa det för just då var det min sanning. Jag var arg och besviken och jag talade". Det skulle aldrig falla mig in däremot att fabulera ihop en massa saker för att göra någon illa. DET är inte min grej.

Men jag har en hälsning till de som tar till sig:

Jag vet inte om det som sagt är lögn eller sanning och ärligt så skiter jag i det.
Jag vill inte bli inblandad i ert synnerligen elaka spel.
Jag vill inte höra mer lögner om än den ena och än de andra.
Jag vet vem som är värst och jag tänker inte ens hålla tyst längre.
Alla sk sanningar ska komma fram så att jag får ut dem ur mitt system.

Att jag sårar en eller annan - ja, men ni har ju sårat mig mer än gärna så what the f*ck...