Pebbles tillvaro... Jag måste bara skingra tankarna och tänka på någonting "annat"... Eftersom att timman är sen skickade jag ett brev via mail till min nära kära som idag fick diagnosen cancer. Kom och tänka på det där med hur lätt det är nu för tiden att meddela sig, man skickar ett mail och visar att man bryr sig. Det är många som faktiskt inte hör av sig när sånt här händer och oftast handlar det om att man faktiskt inte vet hur man ska relatera till det - jag vet, jag har ju suttit i sitsen själv så att säga...
Började hur som helst tänka på hur lätt det är nu mot förr. Ibland så leder "dumma" saker till bra saker. 1993 träffade jag en vän hos en klasskompis. Vi fattade tycke för varandra men var inte kära i varandra men vi hade någon form av sexuellt förhållande mellan mer allvarliga förhållanden... eller va sjutton man ska kalla det för. Hur som helst tyckte han det var mycket märkligt att jag inte hade en dator.. 1993? Men hallå liksom...! Han tog helt enkelt och lånade ut en av sina egna datorer till mig för en dator måste man ju bara ha. Det var ju framtiden (???). Den stora saken med den tv-liknande skärmen ställdes in i förrådet. Bodde på den tiden i en trea som hade stora rum och ett enormt förråd. Det var många som använde förrådet som ett rum - det var större än mitt första egna rum... Längst in i förrådet, där jag hade mitt skrivbord och jag pluggade, ställdes tingesten. Jag läste ju ekonomisk linje på KomVux så datorn skulle bland annat kunna användas att användas i studierna (?). Sen var det ju det där med databaserna... Musernas boning, 3lb och vad de nu hette. Det var föregångarna till dagens msn.
Man loggade in med sitt ursnabba 28.8 modem (men ofta fick man bara 14.4 uppkoppling), loggade in sig på databasen, skrev ett intelligent inlägg till någon kompis, läste andras kommentarer eller brev och sen loggade man ut igen... Helt plötsligt hade jag skyhöga telefonräkningar så jag fick skära ner på mitt användande innan kl 18.00. Man ringde ju upp via telefonlinjen... och det mesta var dos-baserat. Barnens far träffade jag på 3lb. Vi hade träffar ca 1 gång i månaden på restaurang Babylon och varje försommar i Hagaparken. Barnens pappa var således modemare som jag men hade börjat ett par år tidigare.
Vi hade alltid minst 2 datorer hemma. Han var dos-tekniker brukar vi säga... Jag höll på jättemycket med datorn och blev bättre och bättre på att använda den och förstå den. Internet började ta fart ordentligt... min favoritwebbläsare var Netscape. Vi gick från Windows 93 till 95. Sen kom 98'an och Millenium. Efter det kom windows 2000, helt baserad på det nya filsystemet NTSF.
Jag utbildade mig till nätverkstekniker... och webbdesigner. Lärde mig skriva script och lägga koder på mina sidor. Jag gjorde hemsidor åt bla 2 kennlar, Svenska kyrkan, Socialdemokraterna och ABF. Det var jätteroligt. Jag har aldrig jobbat som nätverkstekniker men jag har alltid haft datorn som mitt arbetsredskap. Vissa saker jag lärde mig på kursen använder jag fortfarande. Jag skyddar mina datorer rätt grundligt, 2 virus på 19 år är ändå ett bra facit. En del av scripten jag lärde mig att göra använder jag. Fortfarande... Jag hade till alldeles nyligen varit lat och använt program på nätet men en händelse fick mig att installera ett icke javsbaserat script som registrerar besökare här på bloggen. Det innebär att även de som besöker sidan och som har javascript inaktiverat faktiskt bli registrerad i min databas ändå. De flesta av de program som finns för ip-loggning är javascriptbaserade.
Så det var rätt mycket tur den där gången när min vän övertygade om att datorer var framtiden - för det är/var det ju :)
Puss och kram!
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Man får aldrig...
vara nöjd, glad eller känna sig tillfreds med livet. Idag känns det verkligen som om hela den grejen med livet är så fjuttig. Jag känner mig som om jag är låst av sorg, känslan som griper tag i bröstet när man inte vet vad man ska göra, hur man ska säga, hur man ska bete sig eller om man bara ska fortsätta vara sig själv.
För ca 10 år sen hittade läkarna en stor tumör i min mage, ca 14 cm i diameter. Den hade dessutom vridit sig runt om min ena äggstock och man kan ju säga att detta var rätt smärtsamt. Det tog läkarna nära 3 månader att komma på vad som var fel men att någonting var fel över huvud taget - det hade de koll på. Det började väldigt konstigt... med att jag faktiskt sket blod. Först trodde läkarna att jag blivit slagen i magen men det fick jag dem till slut att förstå att så var inte fallet. Det gjordes undersökningar på längden och tvären, genom näsan, munnen, häcken och genom titthål. Proverna visade att någonting var fel i kroppen och de hittade små mikrober och blödande sår i magen. Jag fick medicin, såren i magen läkte men smärtorna gick inte över. Till slut gjorde de en typ av ultraljudsundersökning runt hela magutrymmet och upptäckte då vad de trodde var en stor gulkroppscysta. Jag var 14 år då jag hade en sån för första gången och blev opererad för det och läkaren tog för givet att det var en sån denna gång med. Jag lades in för operation och de opererade bort denna stora tumör men även äggledaren den vridit sig runt då det inte gick att få bort tumören utan att göra så. För mig var det en chock att få reda på att jag hade en tumör, även fast testerna som man gör på alla tumörer, visade att den var en sk tvillingcysta, dermoidcysta.
4 år senare diagnostiserade de dock cellförändringar som utvecklade sig och jag fick operera mig igen, denna gång för cancer. Operationen lyckades, dock hamnade jag på sjukhus med så kraftiga blödningar att jag fick blodtransfusion på sjukhuset, efter 2 veckor. De efterföljande proverna var bra i 2 år, sen fick jag förändringar igen men de gick tillbaka och jag går nu på kontroll 2 gånger per år.
För några år sen diagnostiserades min far med cancer i urinblåsan. Det var efter han gjort sin bypassoperation som det upptäcktes. Där gick man livrädd att han hjärta skulle gå åt helvete och så fick gubben cancer - också! Han opererades och de fick bort det men det kom tillbaka igen. Nu har han dock varit fri från det i 3 år tror jag det är, de tester han gör 2 gånger per år har ännu inte visat att det kommit tillbaka igen, bara att hålla tummarna på att det fortsätter så.
Men idag fick jag reda på att en av mina nära kära fått diagnosen cancer... och det gör mig så oerhört ledsen... Jag vet vilken oro man har för sig själv, hur man blir så osäker på sig själv och sitt liv och vad händer nu? Ska jag dö eller inte? Kommer operationen att lyckas? Hur mycket av mig måste de ta bort? Jag vet vilken oro de som är runt om känner. Ska min kära nära dö innan ens 50-strecket passerats?
Fan så svårt livet är!
För ca 10 år sen hittade läkarna en stor tumör i min mage, ca 14 cm i diameter. Den hade dessutom vridit sig runt om min ena äggstock och man kan ju säga att detta var rätt smärtsamt. Det tog läkarna nära 3 månader att komma på vad som var fel men att någonting var fel över huvud taget - det hade de koll på. Det började väldigt konstigt... med att jag faktiskt sket blod. Först trodde läkarna att jag blivit slagen i magen men det fick jag dem till slut att förstå att så var inte fallet. Det gjordes undersökningar på längden och tvären, genom näsan, munnen, häcken och genom titthål. Proverna visade att någonting var fel i kroppen och de hittade små mikrober och blödande sår i magen. Jag fick medicin, såren i magen läkte men smärtorna gick inte över. Till slut gjorde de en typ av ultraljudsundersökning runt hela magutrymmet och upptäckte då vad de trodde var en stor gulkroppscysta. Jag var 14 år då jag hade en sån för första gången och blev opererad för det och läkaren tog för givet att det var en sån denna gång med. Jag lades in för operation och de opererade bort denna stora tumör men även äggledaren den vridit sig runt då det inte gick att få bort tumören utan att göra så. För mig var det en chock att få reda på att jag hade en tumör, även fast testerna som man gör på alla tumörer, visade att den var en sk tvillingcysta, dermoidcysta.
4 år senare diagnostiserade de dock cellförändringar som utvecklade sig och jag fick operera mig igen, denna gång för cancer. Operationen lyckades, dock hamnade jag på sjukhus med så kraftiga blödningar att jag fick blodtransfusion på sjukhuset, efter 2 veckor. De efterföljande proverna var bra i 2 år, sen fick jag förändringar igen men de gick tillbaka och jag går nu på kontroll 2 gånger per år.
För några år sen diagnostiserades min far med cancer i urinblåsan. Det var efter han gjort sin bypassoperation som det upptäcktes. Där gick man livrädd att han hjärta skulle gå åt helvete och så fick gubben cancer - också! Han opererades och de fick bort det men det kom tillbaka igen. Nu har han dock varit fri från det i 3 år tror jag det är, de tester han gör 2 gånger per år har ännu inte visat att det kommit tillbaka igen, bara att hålla tummarna på att det fortsätter så.
Men idag fick jag reda på att en av mina nära kära fått diagnosen cancer... och det gör mig så oerhört ledsen... Jag vet vilken oro man har för sig själv, hur man blir så osäker på sig själv och sitt liv och vad händer nu? Ska jag dö eller inte? Kommer operationen att lyckas? Hur mycket av mig måste de ta bort? Jag vet vilken oro de som är runt om känner. Ska min kära nära dö innan ens 50-strecket passerats?
Fan så svårt livet är!
En summering...
... av månaden som gått kanske är på sin plats. Tiden går alldeles för fort ibland, man undrar vart den ska ta vägen - vart tar det slut någonstans.
Den här månaden har varit oerhört tuff - ur olika perspektiv. Känslomässigt har den varit ett rent och helt helvete! Yepp - sanningen ska fram och så är det. Inget att orda om vad gäller det. Dessutom så har det mesta som hänt också varit i symbios med känslorna och det känns ju... ... ...
Vad har jag gjort den här månaden då... sagt upp ett kontrakt... det kändes oerhört märkligt faktiskt men men - det är inget jag kan göra åt och nu har tillfället glidit mig ur händerna. I december tog jag prover för att de skulle se om något var fel, nya prover togs i början av januari med bredare sökspektrum och nu har en tredje omgång av prover tagits. De provsvar som jag hittills fått var trots allt lite förvånande men bra.
På politikfronten är alltid januari en lugn månad. Inte för att det inte händer någonting inom politiken men januari är vanligtvis en lugn månad då man ofta har de avslutande mötena för föregående år sent i december. Men det har ju hänt saker... Barn- och skolas chef fick sparken och som sittande i Utbildningsnämnden så kan jag inte säga att jag sörjer hans avsked. Jag brukar inte vara så elak men ibland är det motiverat och har man fått så mycket klagomål som han har fått om bland annat toppstyrning så är det inte mer än rätt. På det nationella planet är ju naturligtvis Håkan Juholts avgång det som dominerat. Jag visste inte vem han var när han valdes och jag "vet" fortfarande inte inte vem han är förutom att han gett ett smärre förvirrat intryck ibland. Jag tycker han gjorde rätt som avgick men däremot tycker jag inte om den delen av det mediadrev som varit och som byggt på lögner och hörsägen. Jag tycker faktiskt att våra politiker förtjänar en objektiv granskning byggd på fakta. Jag tycker också att det är märkligt att så stort av dagstidningarnas fokus ligger på Socialdemokratin och inte vårt lands styrande allians. En ny ledare för Socialdemokraterna, Stefan Löfvén valdes och jag hoppas att han blir bra och ger ett, hm... redigare uttryck. Det är oerhört skönt i dessa dagar att vara Socialdemokrat utur ett ideologiskt perspektiv - det ger ju att man kan titta bakom personstrider.
Lillprinsessans käkar har redan kommit mycket mer på väg mot rätt ställe än vad tandläkaren förväntat sig så hon fick börja med gummisnoddarna 3 månader tidigare än vad som var menat från början. För övrigt är hon jätteduktig med gummisnoddarna - jag är verkligen stolt över henne. En sväng av influensa fick vi allihopa! Lillprinsessan har ju varit mer eller förkyld fram och tillbaka länge men läkaren säger att alla prover är bra så det är väl helt enkelt så som läkaren sa att hon verkar dra åt sig bakterier och virus. Men till och med Prinsen blev sjuk, sista gången han var sjuk var när han hade svininfluensan 2009. Det har blivit dags för Prinsen att söka till gymnasiet och han har bestämt sig för vad han ska söka - teknisk linje i första hand och el-teleteknik i andra hand. Ja, det blir säkert bra... Och så gick XBox'et sönder någon dag innan jag fick reda på att jag vunnit spel i Pricerunners tävling.. Jamen jippie!!!
Jag var ute på krogen för första gången på år. Lyssnade på levande rockmusik och träffade bla gamla pojkvänner av alla människor... och funderade över vad fan man tänkte med när man var yngre. Jag var absolut inte nykter heller... men nu kommer det dröja innan alkoholen rinner över mina läppar igen. Har också startat operation sluta röka, vilket ibland går mycket lättare än vid andra tillfällen. Allt kräkande, den totala avsaknaden av matslust och det faktum att allt smakar den nya sensationella smaken smaken Scotts Brite med kaffesump har gjort att jag gått ner i vikt. Vänta... (spring, spring.. våg och tillbaka) nära 12 kg (!). Att gå ner i vikt när man har Dercums är nästan omöjligt men om man inte får något över läpparna så förlorar man ju uppenbarligen i vikt ändå. Det känns roligt när man får på sig kläder man inte förväntat sig att få på. Men av olika faktorer så blir det nog inte stadigvarande. Och medan jag redan är inne på det där kroppsliga så lägger vi att jag nästan slutat sova också. Det blir ungefär 4-5 timmar per natt och läkaren säger att det är på tok för litet... Farbror doktors recept är att nu jag måste sova och äta ordentligt och jag försöker verkligen... har i varje fall kommit så långt att jag får i mig lite mat på kvällen - även små framsteg är framsteg.
Nya porträttbilder togs också. Någon frågade mig varför jag hade "gamla" bilder som profilbilder på FB och jag sa att de är ju alldeles nytagna... Det är ju verkligen att bara tacka för komplimangen :D. Jag är tacksam för att jag är det av syskonen som ärvt pappas gen vad gäller åldrande. Pappa ser ut som han är runt 60 men han är 75... En hel drös av komplimanger har också passerat öronen och huvudet. Om jag ska tro dom är jag bland annat en underbar tjej med en underbar personlighet. Ärlig, omtänksam, fin. Oerhört klarsynt och intelligent. Vacker som ett stilla sommarregn, med ett leende som förtrollar och ögon som är oerhört vackra :) Är jag verkligen riktig och sann? - Och när man mår så dåligt som jag har gjort så är det bäst att suga åt sig av superlativen.
En vacker inbjudan till de värmländska skogarna har jag också fått - och förhoppningsvis får jag även då den tatuering som jag skulle få!
I övrigt har jag saknat, gråtit och varit helt loss men det släpper...
Den här månaden har varit oerhört tuff - ur olika perspektiv. Känslomässigt har den varit ett rent och helt helvete! Yepp - sanningen ska fram och så är det. Inget att orda om vad gäller det. Dessutom så har det mesta som hänt också varit i symbios med känslorna och det känns ju... ... ...
Vad har jag gjort den här månaden då... sagt upp ett kontrakt... det kändes oerhört märkligt faktiskt men men - det är inget jag kan göra åt och nu har tillfället glidit mig ur händerna. I december tog jag prover för att de skulle se om något var fel, nya prover togs i början av januari med bredare sökspektrum och nu har en tredje omgång av prover tagits. De provsvar som jag hittills fått var trots allt lite förvånande men bra.
På politikfronten är alltid januari en lugn månad. Inte för att det inte händer någonting inom politiken men januari är vanligtvis en lugn månad då man ofta har de avslutande mötena för föregående år sent i december. Men det har ju hänt saker... Barn- och skolas chef fick sparken och som sittande i Utbildningsnämnden så kan jag inte säga att jag sörjer hans avsked. Jag brukar inte vara så elak men ibland är det motiverat och har man fått så mycket klagomål som han har fått om bland annat toppstyrning så är det inte mer än rätt. På det nationella planet är ju naturligtvis Håkan Juholts avgång det som dominerat. Jag visste inte vem han var när han valdes och jag "vet" fortfarande inte inte vem han är förutom att han gett ett smärre förvirrat intryck ibland. Jag tycker han gjorde rätt som avgick men däremot tycker jag inte om den delen av det mediadrev som varit och som byggt på lögner och hörsägen. Jag tycker faktiskt att våra politiker förtjänar en objektiv granskning byggd på fakta. Jag tycker också att det är märkligt att så stort av dagstidningarnas fokus ligger på Socialdemokratin och inte vårt lands styrande allians. En ny ledare för Socialdemokraterna, Stefan Löfvén valdes och jag hoppas att han blir bra och ger ett, hm... redigare uttryck. Det är oerhört skönt i dessa dagar att vara Socialdemokrat utur ett ideologiskt perspektiv - det ger ju att man kan titta bakom personstrider.
Lillprinsessans käkar har redan kommit mycket mer på väg mot rätt ställe än vad tandläkaren förväntat sig så hon fick börja med gummisnoddarna 3 månader tidigare än vad som var menat från början. För övrigt är hon jätteduktig med gummisnoddarna - jag är verkligen stolt över henne. En sväng av influensa fick vi allihopa! Lillprinsessan har ju varit mer eller förkyld fram och tillbaka länge men läkaren säger att alla prover är bra så det är väl helt enkelt så som läkaren sa att hon verkar dra åt sig bakterier och virus. Men till och med Prinsen blev sjuk, sista gången han var sjuk var när han hade svininfluensan 2009. Det har blivit dags för Prinsen att söka till gymnasiet och han har bestämt sig för vad han ska söka - teknisk linje i första hand och el-teleteknik i andra hand. Ja, det blir säkert bra... Och så gick XBox'et sönder någon dag innan jag fick reda på att jag vunnit spel i Pricerunners tävling.. Jamen jippie!!!
Jag var ute på krogen för första gången på år. Lyssnade på levande rockmusik och träffade bla gamla pojkvänner av alla människor... och funderade över vad fan man tänkte med när man var yngre. Jag var absolut inte nykter heller... men nu kommer det dröja innan alkoholen rinner över mina läppar igen. Har också startat operation sluta röka, vilket ibland går mycket lättare än vid andra tillfällen. Allt kräkande, den totala avsaknaden av matslust och det faktum att allt smakar den nya sensationella smaken smaken Scotts Brite med kaffesump har gjort att jag gått ner i vikt. Vänta... (spring, spring.. våg och tillbaka) nära 12 kg (!). Att gå ner i vikt när man har Dercums är nästan omöjligt men om man inte får något över läpparna så förlorar man ju uppenbarligen i vikt ändå. Det känns roligt när man får på sig kläder man inte förväntat sig att få på. Men av olika faktorer så blir det nog inte stadigvarande. Och medan jag redan är inne på det där kroppsliga så lägger vi att jag nästan slutat sova också. Det blir ungefär 4-5 timmar per natt och läkaren säger att det är på tok för litet... Farbror doktors recept är att nu jag måste sova och äta ordentligt och jag försöker verkligen... har i varje fall kommit så långt att jag får i mig lite mat på kvällen - även små framsteg är framsteg.
Nya porträttbilder togs också. Någon frågade mig varför jag hade "gamla" bilder som profilbilder på FB och jag sa att de är ju alldeles nytagna... Det är ju verkligen att bara tacka för komplimangen :D. Jag är tacksam för att jag är det av syskonen som ärvt pappas gen vad gäller åldrande. Pappa ser ut som han är runt 60 men han är 75... En hel drös av komplimanger har också passerat öronen och huvudet. Om jag ska tro dom är jag bland annat en underbar tjej med en underbar personlighet. Ärlig, omtänksam, fin. Oerhört klarsynt och intelligent. Vacker som ett stilla sommarregn, med ett leende som förtrollar och ögon som är oerhört vackra :) Är jag verkligen riktig och sann? - Och när man mår så dåligt som jag har gjort så är det bäst att suga åt sig av superlativen.
En vacker inbjudan till de värmländska skogarna har jag också fått - och förhoppningsvis får jag även då den tatuering som jag skulle få!
I övrigt har jag saknat, gråtit och varit helt loss men det släpper...
söndag 29 januari 2012
Det här med...
... att vakna mitt i natten och ha så fruktansvärt ont i magen så man tror man ska dö när man inte ska det är rätt jobbigt. Blev rätt så panikartat till och med. Jag tycker inte om att ha ont i magen (vem gör det egentligen?). Inte ens människor som är keen on pain kan ju tycka att det är, hm... mysigt?
Hm... tro att man ska dö när man inte ska det? Nej, jag hade ju faktiskt inte tänkt att avlida än på ett tag i varje fall. Det ingår ju inte direkt i den direkta livsplanen och den sträcker sig ju förhoppningsvis ett antal år framåt ;)
Jag har ju massor med saker kvar att uppleva, göra och lära mig!
Jag ska fostra alla barnen till underbara personer,
stödja människor som har det svårt,
köra bilen alldeles för fort,
klättra i äppelträden och göra massor med snöänglar varje vinter.
Jag ska campa, gå på konserter, åka på semester.
Träffa gamla vänner och göra nya bekantskaper.
Jag ska sluta röka, börja kröka (?)(någon gång), gråta ibland men mest ska jag le.
Jag ska krama mitt hjärtas kär, ge hela mig själv och dela min själ.
Krypa in i famnen när livet är hårt för ibland är det jävligt svårt.
Jag ska smeka hans kropp till han säger sluta och ber om mer
med den retande blicken ska jag ge honom löftena han redan ser.
Tillsammans ska vi leka, busa, skratta och bli trötta
av kärlekens söta sötma.
Jag kommer undra över människans ondska och fundera över hur dom orkar
de som samlar orsaker och skeenden på hög för att kunna straffa.
De som ljuger för att skydda sig själva, eller bara för att de vill
se hur långt de kan gå på sin bana innan de föll.
Vara nöjd med att jag inte är en av dom som ljög
för att lura någon att jag faktiskt dög.
Vara stolt över den jag redan är och kommer att bli.
Jag ska vara glad över att få höra att jag alltid varit så snäll,
ja ödmjuk, vårdande, ärlig och en tröst.
Jag ska göra den där tatueringen vännen ville ge
för att jag själv skulle kunna se -
hur jag var och är
och att jag ska fortsätta vara "den där".
Jag kommer aldrig sluta kämpa för det jag tror är rätt
det är nog som han sa - bara mitt sätt!
Jag sörjer nog fortsättningsvis det jag förlorat,
det som är en del av mig.
Det som gjort mig till den underbara person jag är
för utan min bakrund skulle jag ju faktiskt inte vara här.
Kram och puss på er!
Hm... tro att man ska dö när man inte ska det? Nej, jag hade ju faktiskt inte tänkt att avlida än på ett tag i varje fall. Det ingår ju inte direkt i den direkta livsplanen och den sträcker sig ju förhoppningsvis ett antal år framåt ;)
Jag har ju massor med saker kvar att uppleva, göra och lära mig!
Jag ska fostra alla barnen till underbara personer,
stödja människor som har det svårt,
köra bilen alldeles för fort,
klättra i äppelträden och göra massor med snöänglar varje vinter.
Jag ska campa, gå på konserter, åka på semester.
Träffa gamla vänner och göra nya bekantskaper.
Jag ska sluta röka, börja kröka (?)(någon gång), gråta ibland men mest ska jag le.
Jag ska krama mitt hjärtas kär, ge hela mig själv och dela min själ.
Krypa in i famnen när livet är hårt för ibland är det jävligt svårt.
Jag ska smeka hans kropp till han säger sluta och ber om mer
med den retande blicken ska jag ge honom löftena han redan ser.
Tillsammans ska vi leka, busa, skratta och bli trötta
av kärlekens söta sötma.
Jag kommer undra över människans ondska och fundera över hur dom orkar
de som samlar orsaker och skeenden på hög för att kunna straffa.
De som ljuger för att skydda sig själva, eller bara för att de vill
se hur långt de kan gå på sin bana innan de föll.
Vara nöjd med att jag inte är en av dom som ljög
för att lura någon att jag faktiskt dög.
Vara stolt över den jag redan är och kommer att bli.
Jag ska vara glad över att få höra att jag alltid varit så snäll,
ja ödmjuk, vårdande, ärlig och en tröst.
Jag ska göra den där tatueringen vännen ville ge
för att jag själv skulle kunna se -
hur jag var och är
och att jag ska fortsätta vara "den där".
Jag kommer aldrig sluta kämpa för det jag tror är rätt
det är nog som han sa - bara mitt sätt!
Jag sörjer nog fortsättningsvis det jag förlorat,
det som är en del av mig.
Det som gjort mig till den underbara person jag är
för utan min bakrund skulle jag ju faktiskt inte vara här.
Kram och puss på er!
lördag 28 januari 2012
Det var värst...
... vad sent det blev idag. Eller ska man säga morgon...? Det blir så ibland när man har det trevligt... Dagarna och kvällarna som har en tendens till att bara försvinna känns bara så bra. Sen känns anledningen till den sena kvällen gott i hjärtat om man säger så <3. När jag kom hem igen satte jag mig på stolen i hallen och bara log... jag kunde inte göra annat. Jag kunde inte bara gå och lägga mig direkt, var och är tvungen att smälta kvällens händelser först.
Ni vet, försöka smälta ner känslan i bröstet, klättra ner från taket, landa luftballongen, stanna gocarten eller vad man nu än ska kalla det för. Inte för att jag vill stiga av men jag skulle däremot behöva lite sömn så att sakta ner farten lite för att kunna somna skulle vara trevligt. Så att jag kan vakna i morgon, slå upp mina blåa vackra ögon och möta en ny dag (som i och för sig redan börjat :) men ja, antar att ni förstår känslan...
Ibland vill man ju bara inte åka hem men man måste och när man väl kommer iväg så känns det som om bilen hoppar iväg i takt med hjärtslagen. En riktigt härlig känsla är det. Det är ju inte som att man tar vad som blir över av känslorna. Jag fick med mig ett par väl valda ord på vägen. Ord som jag ska säga till mig själv innan jag slöt de blåa vackra och ord som jag skulle säga till mig själv när jag öppnade de lika vackra :). Och jag kommer att minnas varje ord jag skulle bära med mig.
Pratat mycket, skrattat mycket. Myst. Och fått sådana där mysiga komplimanger som man bara älskar att få höra... och det känns rätt bra faktiskt :)
Just nu ska jag gå och sova och drömma sött... sött... och drömma om alla underbara superlativ som jag fått höra om mig själv... och man sover nog rätt gott när man får höra om vackra ögon, söta skrattgropar, en underbart ödmjuk och ärlig personlighet och allt annat <3
Tänk att lilla jag... som idag... kände känslan av att dra ner de senast inköpta byxorna utan problem utan att knäppa upp knapp och gylf... är så oerhört underbar :)
Lite kramar och pussar bjuder jag på så här på tidiga morgonen!
Ciao!
Ni vet, försöka smälta ner känslan i bröstet, klättra ner från taket, landa luftballongen, stanna gocarten eller vad man nu än ska kalla det för. Inte för att jag vill stiga av men jag skulle däremot behöva lite sömn så att sakta ner farten lite för att kunna somna skulle vara trevligt. Så att jag kan vakna i morgon, slå upp mina blåa vackra ögon och möta en ny dag (som i och för sig redan börjat :) men ja, antar att ni förstår känslan...
Ibland vill man ju bara inte åka hem men man måste och när man väl kommer iväg så känns det som om bilen hoppar iväg i takt med hjärtslagen. En riktigt härlig känsla är det. Det är ju inte som att man tar vad som blir över av känslorna. Jag fick med mig ett par väl valda ord på vägen. Ord som jag ska säga till mig själv innan jag slöt de blåa vackra och ord som jag skulle säga till mig själv när jag öppnade de lika vackra :). Och jag kommer att minnas varje ord jag skulle bära med mig.
Pratat mycket, skrattat mycket. Myst. Och fått sådana där mysiga komplimanger som man bara älskar att få höra... och det känns rätt bra faktiskt :)
Just nu ska jag gå och sova och drömma sött... sött... och drömma om alla underbara superlativ som jag fått höra om mig själv... och man sover nog rätt gott när man får höra om vackra ögon, söta skrattgropar, en underbart ödmjuk och ärlig personlighet och allt annat <3
Tänk att lilla jag... som idag... kände känslan av att dra ner de senast inköpta byxorna utan problem utan att knäppa upp knapp och gylf... är så oerhört underbar :)
Lite kramar och pussar bjuder jag på så här på tidiga morgonen!
Ciao!
fredag 27 januari 2012
Man kan säga...
... snöar! Nu igen :) Ja, så kan man beskriva det... Jag erkänner - jag tycker om snö. Det hör på något sätt vintern till. Det blir ljusare mot det mörka, det ger en ro i min själ. Man kan träna lite genom att skotta snö och få alldeles för ont i musklerna av det men va sjutton - det kan det vara värt... En av de bättre sakerna är att man kan gå ut och göra snöänglar över hela gräsmattan:) Jag älskar att göra snöänglar!
Annars har dagen lixom bara försvunnit. Tycker så synd om en kompis som jag pratat med en hel del idag. Livet är verkligen inte lätt ibland och ibland verkar det som om en del människor kommit till världen för att jävlas med andra människor. Riktigt jävla förtvivlad blir jag när det är barn inblandade, då föräldrar inte kan bortse från sina egna meningsskiljaktigheter utan att det även drabbar barnen. Att använda barnen i fult spel... är verkligen fult.
När man startar ett förhållande är man alltid på något sätt inställd på att det blir en förändring i ens liv. Ett förhållande bör alltid bygga på ärlighet, tillit, vänskap och en massa annat. Man står bakom den man blivit kär i och han ska stå bakom kvinnan. Att gå bakom ryggen på någon för att göra någon illa är illa. Att göra det på någon man säger sig älska är ännu värre. Att göra det mot den andre föräldern av ett föräldraskap skadar barnen. Snälla människor - tänk innan ni gör saker...
På tal om förhållanden har jag haft en diskussion om det där med sex i förhållanden. Det jag saxat in här under är om ett stycke som tar upp ämnet prestationsångest i sexlivet, skrivet av mig till min manlige vän:
"Hm... på något sätt bara ... alltså... sex i ett förhållande bygger på trygghet. Är man trygg finns oftast inte problemen. Kvinnor tycker dom är tjocka, fula, osexiga varelser som bara gör fel hur dom än gör. För hur man än gör så blir det ju "bara" fel... Och man blir ju aldrig så där porrfilmssnygg vad man än gör... man har inte de sexiga snygga brösten eller den perfekta häcken och den där midjan... För att inte tala om det svallande håret, snygga välsminkade ögonen som fullkomligen äter upp både man, männen och tittarna...
Och det vet väl "alla" att männen i porrfilmerna håller på i timmar och tjejerna stönar i kapp. De kan vara fula som stryk men fan så vältränade och killarna springer på gymmet för att få till de där kropparna som de är helt övertygad om att kvinnorna vill ha... De sprutar en halvmil (okej, det vanligaste sprutet i en porrfilm är faktiskt gjort av TAPETKLISTER som är mest likt....) jo, men det måste vara jättespännande att få det över hela ansiktet... Framför allt jävligt upphetsande...???
Du frågade om vi kvinnor aldrig är nöjda Jodå, vi blir faktiskt det. Helst med en man som älskar oss för den vi är - korta, överviktiga/mindre överviktiga, långa, fula, vackra med dom bröst vi har naturligt. Vi blir ofta jätteglada över den där snabbissen som kan ske vart som helst... eller det långsamt uppbyggda. Vi är om sanningen ska fram inte så många som faktiskt vill ha analsex eller bli sprutade i ansiktet. Det enda vi begär är bli älskade för vår egen skulle och att mannen åtrår oss för att vi är vi och inte en fantasibild... Och vad jag har fattat det som så är det precis vad männen vill ha också - att bli älskade för sin egen skull.... och ärligt - 2 orgasmer på samma gång??? Hm... öhh.... jaha? Du nämnde det där med att först duscha och sen bli svettig... okej - jag kanske är konstig men man får gärna vara ren innan men efteråt vill jag bara gosa in mig i den varma, kanske svettiga famnen och domna bort in sömnens värld... Okej - jag kanske är rätt gosig av mig med rätt man... Och sluta häng upp dig på den där snabba... den är ju mest njutbar... precis som den långa..."
På ett sånt inlägg blir frågan om man typ verkligen är på riktigt och att man är en underbar person :)
Det är en riktigt intressant diskussion, den typen av diskussion som har en tendens till att balla ut totalt när man har den annars. Men vi har verkligen penetrerat den... hahaha. När jag gick på Fordon hade man ju många sexsamtal men aldrig på den här nivån. Jag brukar inte diskutera sex men när jag känner mig trygg med den jag pratar med så har det hänt och det är ärligt bara inom 1 förhållande jag gjort det. Men så hade vi ju ett väldigt bra och lyhört sexliv... asg :P (tror jag i varje fall, jag hade i varje fall inget att klaga på...)
-----
Hur som helst... så här känns det i varje fall... vissa dagar vid vissa händelser...
onsdag 25 januari 2012
Är en känslotampong...
... och är så "stolt" över Anton Hysén. Det händer att våra betalkanaler har bra och sevärda program och ett av dom är helt klart kvällens program om "Det blir bättre". Själva titeln tyckte jag först lät som något i stil med "Det kommer mera" och jag stönade över att "jaha, nu kommer ännu ett program i raden av sk underhållning och lekprogram". Första avsnittet avstod jag ifrån att se av egen vilja då det handlade om sexuellt utnyttjande av barn. Jag klarar inte av att se sånt på TV - jag mår så dåligt av det helt enkelt. Avsnittet efter missade jag av någon anledning men kvällens program hade jag bestämt mig sedan länge att jag skulle se.
När jag växte upp på min lilla ö levde man i sin egen lilla värld. Ja, det gör väl alla ungar mer eller mindre. Jag vet att när jag var 16 lärde jag känna min första kompis som var (på den tiden) bisexuell. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som den sommaren då vi spelade in Jesus och de 15 lärjungarna iklädda jutesäckar. Mattias, mitt ler- och långhalm som våra föräldrar kallade oss och där jag var var för det mesta Mattias, var Jesus och han fick minsann ha en grön jutesäck på sig. Han som knäckte idé med filmen blev en nära vän. Sen blev jag SSU-are och där träffade man nya vänner. Efter att ha umgåtts med T. knäckte man snart koden vilka som spelade på min egen planhalva så att säga. En av dom var P. Ett par år senare, när storprinsessan var liten och jag ute i festsvängen varannan helg brukade bland annat T, P, jag och några andra gå ut tillsammans. Jag har nog aldrig haft så roligt när man raggat killar i varje fall som när man gör det tillsammans med gaykillarna. Då kunde man ju i varje fall diskutera snygga häckar på ett rakt sätt. Ibland intresserade vi oss för samma killar och slog alltid vad om vilken sexuell läggning dom hade. Ibland avgick jag med segern - ibland dom.
Jag har aldrig sett skillnaden som en del människor vill göra gällande finns mellan människor med olika sexuell läggning och än idag är fördomarna så oerhört stora och ibland ignoransen så total! Alla människor är vi likadana... Jag var på en utbildning i homosexualitet - ja, den hette faktiskt så. Tjejen som pratade var urmysig och pratade bland annat om hur människor såg på henne och hon berättade bland annat om måndagskaffet på jobbet. Alla berättade om vad dom gjort och det skrattades och logs. När det kom till hennes tur och hon talade om att hon och hennes sambo varit ute och plockat svamp så såg hon i deras ögon hur de tänkte "och vilket sten hade dom sex på då"? Alla andra fick frågor om vart dom hittat sin svamp utan hon, det var som om hon besudlat platsen... Jag tror inte alls att gaymänniskor har mer sex än oss andra människor, typ 1 gång om dagen när man är i ett förhållande...
Därför tycker jag att Anton Hysén är så strong när han berättar i tidningar och TV. För att inte tala om när han stod mitt på Ullevi... Snygg är han också så att man nästan önskar att man var kille och bög...
Jo, fick faktiskt behålla den lilla middagen jag stoppade i mig :D.... Yeahhh! som lillprinsessan brukar säga!
Kram och några pussar!
När jag växte upp på min lilla ö levde man i sin egen lilla värld. Ja, det gör väl alla ungar mer eller mindre. Jag vet att när jag var 16 lärde jag känna min första kompis som var (på den tiden) bisexuell. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som den sommaren då vi spelade in Jesus och de 15 lärjungarna iklädda jutesäckar. Mattias, mitt ler- och långhalm som våra föräldrar kallade oss och där jag var var för det mesta Mattias, var Jesus och han fick minsann ha en grön jutesäck på sig. Han som knäckte idé med filmen blev en nära vän. Sen blev jag SSU-are och där träffade man nya vänner. Efter att ha umgåtts med T. knäckte man snart koden vilka som spelade på min egen planhalva så att säga. En av dom var P. Ett par år senare, när storprinsessan var liten och jag ute i festsvängen varannan helg brukade bland annat T, P, jag och några andra gå ut tillsammans. Jag har nog aldrig haft så roligt när man raggat killar i varje fall som när man gör det tillsammans med gaykillarna. Då kunde man ju i varje fall diskutera snygga häckar på ett rakt sätt. Ibland intresserade vi oss för samma killar och slog alltid vad om vilken sexuell läggning dom hade. Ibland avgick jag med segern - ibland dom.
Jag har aldrig sett skillnaden som en del människor vill göra gällande finns mellan människor med olika sexuell läggning och än idag är fördomarna så oerhört stora och ibland ignoransen så total! Alla människor är vi likadana... Jag var på en utbildning i homosexualitet - ja, den hette faktiskt så. Tjejen som pratade var urmysig och pratade bland annat om hur människor såg på henne och hon berättade bland annat om måndagskaffet på jobbet. Alla berättade om vad dom gjort och det skrattades och logs. När det kom till hennes tur och hon talade om att hon och hennes sambo varit ute och plockat svamp så såg hon i deras ögon hur de tänkte "och vilket sten hade dom sex på då"? Alla andra fick frågor om vart dom hittat sin svamp utan hon, det var som om hon besudlat platsen... Jag tror inte alls att gaymänniskor har mer sex än oss andra människor, typ 1 gång om dagen när man är i ett förhållande...
Därför tycker jag att Anton Hysén är så strong när han berättar i tidningar och TV. För att inte tala om när han stod mitt på Ullevi... Snygg är han också så att man nästan önskar att man var kille och bög...
Jo, fick faktiskt behålla den lilla middagen jag stoppade i mig :D.... Yeahhh! som lillprinsessan brukar säga!
Kram och några pussar!
Men det är då själva...
... sjutton vad jag fryser... Sockar, inneskor, långärmad tröja och munkjacka (nej, inga strumbyxor eller tjaffs..) och ändå känns det som om jag ska frysa ihjäl...
Jag var trött i morse. Känslan av att vakna efter 3,5 timmars sömn är inte angenäm. Inte angenäm alls faktiskt. Men vad hade jag för val - ännu en läkartid var bokad och det var bara att stiga upp, göra sig vackrare och åka iväg. Jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren, de ställer så många frågor om saker jag känner att jag inte har någon lust att svara på. Men som man måste svara på så det är ju bara att sitta där och säga ja, nej, ja, kanske, nej, jag ska, ja och så vidare i vad som ibland känns som en hel evighet. Man vill bara att besöket ska ta slut så att man kan komma därifrån. Och efter att ha svarat på alla dessa frågor, noga undersökt i vad som känns som alla lämpliga och mer olämpliga vrår så ska man ta prover. Det är ca 3 veckor sen jag tog prover sist och nu var det dags att ta ett gäng prover till. Passar de sig inte kommer jag snart lida av allvarlig blodbrist... någonting jag inte ens gjort när jag väntat barn utan endast de 3 gånger i mitt liv då jag förlorat över hälften av kroppens blodmängd. Men då har man ju i alla fall fått blodtransfusion för att väga upp förlusten (eller nej, inte den gången jag hostade sönder halsmandlarna men då åt jag ju å andra sidan medicin i ca 6 månader och tog blodprov 1 gång i veckan. 2,5 år gammal...).
Hur som helst fick de en massa blod av mig även denna gång och jag fick en bunt papper med mig för att läsa igenom. Så det är väl bara läsa på då helt enkelt. En sak läkaren inte var nöjd med var det att jag på mindre än 1 vecka blivit av med 3 kg. Det är då själva tusan vad de ska ha upp mig på vågen helt plötsligt! Det kan ju förklaras med den oerhört lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och det av det som jag får i mig och som sen kommer upp. Nu ska det tittas ännu närmare på i varje fall. På frågan om vad jag åt igår blev det ett väldigt svävande svar. Till tog han handen, satte under hakan, vred upp mitt huvud, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin strängaste läkarröst: Hur mycket åt du i går??? (hade jag inte träffat denna läkare förut och faktiskt har förtroende för honom skulle jag ha blivit riktigt illa till mods...) När man känner den där klumpen i halsen och man försöker vika undan blicken men det går bara inte.... 1 gurka, 2 knäckebrödsskivor och 1 liter kaffe... pep jag till slut till svar. Hans svar blev "hur länge har detta pågått"? ... Hm... tjaa... ett tag... För det är så - jag får inte i mig någonting... Det är som att tvingas äta kaffesumpen blandat med tvättsvamp. Så nu ska jag försöka öka mängden knäckebröd till flera (knäckebröd är en av de sakerna jag alltid kunnat äta genom alla år) knäckebröd per dag. Och så fick jag en föreläsning om att "nu måste du börja äta för din kropp behöver näring"... och så ännu fler papper i handen att läsa.
Men alltså - jag vet allt det där. Jag har gjort det här förut. Jag äter inte när inget i livet fungerar. Känns ibland som om jag för långa diskussioner med mig själv om att jag måste sköta mig om mig själv nu...
Jaja... jag ska... jag ska i varje fall försöka. Så nu ska jag äta lite pasta med underbart god sås till...
Kram på er! Och en och annan puss delas även ut ;)
Jag var trött i morse. Känslan av att vakna efter 3,5 timmars sömn är inte angenäm. Inte angenäm alls faktiskt. Men vad hade jag för val - ännu en läkartid var bokad och det var bara att stiga upp, göra sig vackrare och åka iväg. Jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren, de ställer så många frågor om saker jag känner att jag inte har någon lust att svara på. Men som man måste svara på så det är ju bara att sitta där och säga ja, nej, ja, kanske, nej, jag ska, ja och så vidare i vad som ibland känns som en hel evighet. Man vill bara att besöket ska ta slut så att man kan komma därifrån. Och efter att ha svarat på alla dessa frågor, noga undersökt i vad som känns som alla lämpliga och mer olämpliga vrår så ska man ta prover. Det är ca 3 veckor sen jag tog prover sist och nu var det dags att ta ett gäng prover till. Passar de sig inte kommer jag snart lida av allvarlig blodbrist... någonting jag inte ens gjort när jag väntat barn utan endast de 3 gånger i mitt liv då jag förlorat över hälften av kroppens blodmängd. Men då har man ju i alla fall fått blodtransfusion för att väga upp förlusten (eller nej, inte den gången jag hostade sönder halsmandlarna men då åt jag ju å andra sidan medicin i ca 6 månader och tog blodprov 1 gång i veckan. 2,5 år gammal...).
Hur som helst fick de en massa blod av mig även denna gång och jag fick en bunt papper med mig för att läsa igenom. Så det är väl bara läsa på då helt enkelt. En sak läkaren inte var nöjd med var det att jag på mindre än 1 vecka blivit av med 3 kg. Det är då själva tusan vad de ska ha upp mig på vågen helt plötsligt! Det kan ju förklaras med den oerhört lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och det av det som jag får i mig och som sen kommer upp. Nu ska det tittas ännu närmare på i varje fall. På frågan om vad jag åt igår blev det ett väldigt svävande svar. Till tog han handen, satte under hakan, vred upp mitt huvud, såg mig djupt in i ögonen och sa med sin strängaste läkarröst: Hur mycket åt du i går??? (hade jag inte träffat denna läkare förut och faktiskt har förtroende för honom skulle jag ha blivit riktigt illa till mods...) När man känner den där klumpen i halsen och man försöker vika undan blicken men det går bara inte.... 1 gurka, 2 knäckebrödsskivor och 1 liter kaffe... pep jag till slut till svar. Hans svar blev "hur länge har detta pågått"? ... Hm... tjaa... ett tag... För det är så - jag får inte i mig någonting... Det är som att tvingas äta kaffesumpen blandat med tvättsvamp. Så nu ska jag försöka öka mängden knäckebröd till flera (knäckebröd är en av de sakerna jag alltid kunnat äta genom alla år) knäckebröd per dag. Och så fick jag en föreläsning om att "nu måste du börja äta för din kropp behöver näring"... och så ännu fler papper i handen att läsa.
Men alltså - jag vet allt det där. Jag har gjort det här förut. Jag äter inte när inget i livet fungerar. Känns ibland som om jag för långa diskussioner med mig själv om att jag måste sköta mig om mig själv nu...
Jaja... jag ska... jag ska i varje fall försöka. Så nu ska jag äta lite pasta med underbart god sås till...
Kram på er! Och en och annan puss delas även ut ;)
Känslan som infinner sig...
... när man brutit ihop totalt hos pyskologen är ingen trevlig känsla. En total utmattning som känns såväl kroppsligt som psykiskt och man vill bara försvinna. Bli ett med alltet och fundera över sin existens. Eller komma överens med sig själv och känna att man faktiskt har ett värde. Jag vet inte - jag har inte kommit på det än... Det jag däremot vet är att den här dagen vill jag inte ha tillbaka. Ibland är det ju så att man sätter sig ner och låter tankarna fara, man minns och vill tillbaka eller så vill man kanske försöka återskapa ett minne i en annan fattning. Det är ju helt okej att göra så. Sen finns det dagar som den idag då man känner det som att "för allt i hela världen - se till att denna dagen håller sig ifrån mig".
Skulle skickat ett mail idag - ber om ursäkt men det kom inte iväg. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hade nog inte ens hunnit heller och jag, som ofta när jag åker hemifrån, har med mig My little Kitty hade lämnat henne hemma så det fungerade inte heller. Fast... när hade jag haft tid för det då det inte var en död stund...? Och komma hem runt midnatt och sätta sig och leta igenom det som ska skickas orkar jag bara inte. Jag vet redan vad där står och efter dagens psykiska nedbrytning så känns det viktigare för mig att försöka gå ihop mig själv till en hel bit. Däremot har dagen samlat en del funderingar som jag bara måste få ur mig...
---
Ibland undrar man över hur människor fungerar. Det finns människor som är snälla och som verkligen finns till där för sin omvärld. Vad skulle man göra utan dom egentligen? De där människorna som får en att känna sig speciell. Som tycker om en oavsett hur man ser ut. Som känner till allt man gjort och som ändå tycker att man är en underbar person. Som säger till en när man är nere att " Ställ dig framför spegeln och se vad jag ser - Tjejen med de vackra ögonen och som har en underbar personlighet" och "jag sitter och undrar över om du verkligen är på riktigt". Dom personerna som säger det ska man vara rädd om för en dag är det på dom man faller tillbaka på och trots allt så tycker de fortfarande om en. Vad man liksom än gjort.
Det finns människor som man tror är de där snälla personerna som helt plötsligt visar att man hade fel. Man trodde man var "home safe" men så kommer den där lilla saken som gör att man börjar tvivla. Vad som är det som utlöser det tror jag nog egentligen aldrig att man kan sätta fingret på - det kanske mer bara är en känsla? Den känslan visar sig, tyvärr, ofta vara sann och återigen så trampar man i luften och känner sig som om man inte har något som helst fotfäste. Har man förtjänat det? Är man verkligen så dålig som människa att människor känner att de för en bakom ljuset? Nej, självklart inte. Alla människor är värda respekt och det gör mig så ont när man upptäcker att alla människor faktiskt inte är så. De är falskspelare med en gömd agenda. Ibland kan man ju verkligen undra över vad agendan faktiskt går ut på för man ser ingen röd tråd i det hela, det verkar som om de bara är ute efter att söndra helt enkelt.
Ibland mår jag dålig för att andra människor mår dåligt. Tänker på vad dom gått igenom och vad som format dom som människor. Hur kunde det gå "så där"? Allt personen kanske ville var att bli omtyckt och älskad för den h*n var. Förtjänar den personen att få sin kärlek dragen i gruset? Hur är den människa funtad som medvetet lindar in en person i säkerhet, får personen att känna tilliten för att sedan gå bakom ryggen på den? Är det ett ärligt sätt att vara? Pojke möter flicka... flickan är söt och villig, säger: "ta mig om du vill ha mig".... Egentligen har flickan en längre tid funderat på hur hon ska försöka väcka pojkens uppmärksamhet - hm.... hur ska jag bära mig åt? En idé kläcks och allt går precis som flickan vill... men flickan vill ha mer - hon vill att "alla" ska få veta att hon lyckats. Ingen får ju naturligtvis veta att det var detta hon planerat från första början, det är ju hennes hemlighet, men det andra, alla måste ju få veta hur mycket hon faktiskt ääälskar denna person och tar nästan varje tillfälle i akt för att även förmedla detta, "högt och ljudligt så att alla "verkligen hör"... och där är början till förfallet. För bygger det förhållandet på kärlek och tillit? Ja, kanske från den som gått i fällan men jag tycker ärligt så synd om den person som faktiskt råkat illa ut. Att flickan på vägen mot sitt mål kanske vandrar över lik verkar ha mindre betydelse - i varje fall för flickan.
Varför sätter jag ett kvinnligt epitet på den som drabbar? Varför föll det sig så? Troligen för att kvinnor ofta faktiskt (ja, jag säger det trots att jag är kvinna) har en tendens till att vara mer beräknande i det dom gör. Och för att jag faktiskt aldrig träffat en man som är på det sättet. Men det kunde varit jag - eller det kan vara du som just nu blev infångad i en fälla helt oväntat! Man eller kvinna - det spelar ingen roll...
...Ja, det kanske är dags att... sova? Idag har varit den längsta dagen på länge. Åkte hemifrån tidigt och kom hem sent. Jag var färdig att ge upp redan tidigare... men nu ska jag verkligen göra det!
(men först ska jag skriva ett litet brev tror jag...)
Kram, kram!
Skulle skickat ett mail idag - ber om ursäkt men det kom inte iväg. Jag orkade helt enkelt inte. Jag hade nog inte ens hunnit heller och jag, som ofta när jag åker hemifrån, har med mig My little Kitty hade lämnat henne hemma så det fungerade inte heller. Fast... när hade jag haft tid för det då det inte var en död stund...? Och komma hem runt midnatt och sätta sig och leta igenom det som ska skickas orkar jag bara inte. Jag vet redan vad där står och efter dagens psykiska nedbrytning så känns det viktigare för mig att försöka gå ihop mig själv till en hel bit. Däremot har dagen samlat en del funderingar som jag bara måste få ur mig...
---
Ibland undrar man över hur människor fungerar. Det finns människor som är snälla och som verkligen finns till där för sin omvärld. Vad skulle man göra utan dom egentligen? De där människorna som får en att känna sig speciell. Som tycker om en oavsett hur man ser ut. Som känner till allt man gjort och som ändå tycker att man är en underbar person. Som säger till en när man är nere att " Ställ dig framför spegeln och se vad jag ser - Tjejen med de vackra ögonen och som har en underbar personlighet" och "jag sitter och undrar över om du verkligen är på riktigt". Dom personerna som säger det ska man vara rädd om för en dag är det på dom man faller tillbaka på och trots allt så tycker de fortfarande om en. Vad man liksom än gjort.
Det finns människor som man tror är de där snälla personerna som helt plötsligt visar att man hade fel. Man trodde man var "home safe" men så kommer den där lilla saken som gör att man börjar tvivla. Vad som är det som utlöser det tror jag nog egentligen aldrig att man kan sätta fingret på - det kanske mer bara är en känsla? Den känslan visar sig, tyvärr, ofta vara sann och återigen så trampar man i luften och känner sig som om man inte har något som helst fotfäste. Har man förtjänat det? Är man verkligen så dålig som människa att människor känner att de för en bakom ljuset? Nej, självklart inte. Alla människor är värda respekt och det gör mig så ont när man upptäcker att alla människor faktiskt inte är så. De är falskspelare med en gömd agenda. Ibland kan man ju verkligen undra över vad agendan faktiskt går ut på för man ser ingen röd tråd i det hela, det verkar som om de bara är ute efter att söndra helt enkelt.
Ibland mår jag dålig för att andra människor mår dåligt. Tänker på vad dom gått igenom och vad som format dom som människor. Hur kunde det gå "så där"? Allt personen kanske ville var att bli omtyckt och älskad för den h*n var. Förtjänar den personen att få sin kärlek dragen i gruset? Hur är den människa funtad som medvetet lindar in en person i säkerhet, får personen att känna tilliten för att sedan gå bakom ryggen på den? Är det ett ärligt sätt att vara? Pojke möter flicka... flickan är söt och villig, säger: "ta mig om du vill ha mig".... Egentligen har flickan en längre tid funderat på hur hon ska försöka väcka pojkens uppmärksamhet - hm.... hur ska jag bära mig åt? En idé kläcks och allt går precis som flickan vill... men flickan vill ha mer - hon vill att "alla" ska få veta att hon lyckats. Ingen får ju naturligtvis veta att det var detta hon planerat från första början, det är ju hennes hemlighet, men det andra, alla måste ju få veta hur mycket hon faktiskt ääälskar denna person och tar nästan varje tillfälle i akt för att även förmedla detta, "högt och ljudligt så att alla "verkligen hör"... och där är början till förfallet. För bygger det förhållandet på kärlek och tillit? Ja, kanske från den som gått i fällan men jag tycker ärligt så synd om den person som faktiskt råkat illa ut. Att flickan på vägen mot sitt mål kanske vandrar över lik verkar ha mindre betydelse - i varje fall för flickan.
Varför sätter jag ett kvinnligt epitet på den som drabbar? Varför föll det sig så? Troligen för att kvinnor ofta faktiskt (ja, jag säger det trots att jag är kvinna) har en tendens till att vara mer beräknande i det dom gör. Och för att jag faktiskt aldrig träffat en man som är på det sättet. Men det kunde varit jag - eller det kan vara du som just nu blev infångad i en fälla helt oväntat! Man eller kvinna - det spelar ingen roll...
...Ja, det kanske är dags att... sova? Idag har varit den längsta dagen på länge. Åkte hemifrån tidigt och kom hem sent. Jag var färdig att ge upp redan tidigare... men nu ska jag verkligen göra det!
(men först ska jag skriva ett litet brev tror jag...)
Kram, kram!
måndag 23 januari 2012
Nyduschad...
och färdigpåklädd så nu kan du ringa igen....! Ja, vad i allsin dar är det jag säger...? Jo, så här:
Telefonen ringer: (Storprinsessans underbara röst hörs som ringsingnal)
"-Ja, det är Catharina.
- Hej... hur är det?
- Jo, det är väl bara bra antar jag.
- Vad gör du?
- Det vill du inte veta!
- Jo, men snälla... annars skulle jag ju inte fråga jöö.
- Okej... sitter naken vid datorn... (haha)
- Öööh... åååkeeej... Hm... varför sitter du naken vid datorn? Stora datorn?
- Mm...
- Men då kan ju någon se dig...?
- Äh, då får dom ju bara se något snyggt och det syns ändå inte så bra från vägen.
- Hm... ååkeej... Men varför sitter du där?
- Torkar...
- Torkar???
- Mm... har precis kommit ut ur duschen...
- Öööhhh... åkej... Plockar fram rena kläder nu då?
- Mm, snart... tänkte ta den rödsvarta BH'n med tillhörande trosor också...
- Men alltså... vad är detta?
- Ja, men du frågade ju...?
- Mm... jag gjorde ju det... Men du - jag måste absolut gå på herrummet nu!
- Okej... varför det?
- Fråga mig inte!
- Jo, men snälla... lite bara?
Klick!
---
Varför detta nu då? Haha... men det är egentligen så typiskt mig och ibland kan jag bara inte låta bli...
Härom dagen fick jag låten "Born to be wild" i min "hand". Kunde helt enkelt inte låta bli att le en hel del åt det och sa att "ja, den är ju träffande... "- Varför kände du dig träffad av den? frågade avsändaren. Jo, men det vet du om du tänker, vännen!... tyst, tyst och tyst... sen kom det - Jo... jag vet vad du menar ;). Fortfarande? Alltid...! Ja, alltså... du är verkligen någonting utöver det vanliga...".
Nej, det är jag nog egentligen inte alls. Inte om jag tittar på mig själv med mina egna ögon. Trots allt är det saker i mitt liv som inte stämmer alls, det finns människor jag saknar, människor jag älskar, det finns människor jag hatar... Jag trodde aldrig att jag hade det i mig att känna hat, har alltid varit den förlåtande och är man förlåtande är det svårt att hata. Jag äger fortfarande styrkan att förlåta men jag har upptäckt den nya känslan av att kunna hata och jag kan ju säga att jag inte uppskattar den. Får arbeta lite med mig själv där så att jag hittar tillbaka till mig själv helt och hållet. Mitt i allt som händer är det uppenbarligen någon eller några som uppfunnit den nya sporten att "göra Pebbles så illa som möjligt". Jag är fruktansvärt trött på breven som hamnar i min inkorg - jag lovar! Målet är ju redan uppfyllt så varför fortsätta? Vad vill ni att jag ska göra med innehållet i dem? Jag antar att den/de som kommit på att skicka dem vill att jag ska sänka mig till deras låga nivå men nej, jag har inte planer på det i varje fall. Men ibland så önskar man ju verkligen att människor kunde växa upp, bete sig som folk. Sluta vara så jävla falska och beräknande. Det "bästa" är ju att dessa människor oftast "inte ser" hur mycket de gör bort sig själv genom att vara "störst, bäst och vackrast" på ett sätt som andra människor bara säger "suck" för och skakar på huvudet och bakom ryggen på dem snackar skit om dem... Det finns absolut de människor som faktiskt ÄR "störst, bäst och vackrast". Jag känner ett par av dom själv... och jag är tacksam över att jag fått lära känna dom för om dom inte fanns skulle jag betvivla mänsklighetens varande över huvud taget. Det är tur att dessa människor finns omkring mig så att jag kan fortsätta vara den underbara person som jag faktiskt är...
Dagens låt blir återigen en låt av Hinder. En av de låtar som går rätt ofta är just nu:
Lyrics | Hinder lyrics - Thing For You lyrics
När jag lyssnar på musik så lyssnar jag på innehållet i texten. Är sen själva musikarret bra så hamnar den i min spellista...
Nej, dags att göra det som någon sa att jag inte behövde göra... göra mig i ordning!
Kram på dig! Den som känner att du får den alltså... Ni andra - känn kniven rispa...
Telefonen ringer: (Storprinsessans underbara röst hörs som ringsingnal)
"-Ja, det är Catharina.
- Hej... hur är det?
- Jo, det är väl bara bra antar jag.
- Vad gör du?
- Det vill du inte veta!
- Jo, men snälla... annars skulle jag ju inte fråga jöö.
- Okej... sitter naken vid datorn... (haha)
- Öööh... åååkeeej... Hm... varför sitter du naken vid datorn? Stora datorn?
- Mm...
- Men då kan ju någon se dig...?
- Äh, då får dom ju bara se något snyggt och det syns ändå inte så bra från vägen.
- Hm... ååkeej... Men varför sitter du där?
- Torkar...
- Torkar???
- Mm... har precis kommit ut ur duschen...
- Öööhhh... åkej... Plockar fram rena kläder nu då?
- Mm, snart... tänkte ta den rödsvarta BH'n med tillhörande trosor också...
- Men alltså... vad är detta?
- Ja, men du frågade ju...?
- Mm... jag gjorde ju det... Men du - jag måste absolut gå på herrummet nu!
- Okej... varför det?
- Fråga mig inte!
- Jo, men snälla... lite bara?
Klick!
---
Varför detta nu då? Haha... men det är egentligen så typiskt mig och ibland kan jag bara inte låta bli...
Härom dagen fick jag låten "Born to be wild" i min "hand". Kunde helt enkelt inte låta bli att le en hel del åt det och sa att "ja, den är ju träffande... "- Varför kände du dig träffad av den? frågade avsändaren. Jo, men det vet du om du tänker, vännen!... tyst, tyst och tyst... sen kom det - Jo... jag vet vad du menar ;). Fortfarande? Alltid...! Ja, alltså... du är verkligen någonting utöver det vanliga...".
Nej, det är jag nog egentligen inte alls. Inte om jag tittar på mig själv med mina egna ögon. Trots allt är det saker i mitt liv som inte stämmer alls, det finns människor jag saknar, människor jag älskar, det finns människor jag hatar... Jag trodde aldrig att jag hade det i mig att känna hat, har alltid varit den förlåtande och är man förlåtande är det svårt att hata. Jag äger fortfarande styrkan att förlåta men jag har upptäckt den nya känslan av att kunna hata och jag kan ju säga att jag inte uppskattar den. Får arbeta lite med mig själv där så att jag hittar tillbaka till mig själv helt och hållet. Mitt i allt som händer är det uppenbarligen någon eller några som uppfunnit den nya sporten att "göra Pebbles så illa som möjligt". Jag är fruktansvärt trött på breven som hamnar i min inkorg - jag lovar! Målet är ju redan uppfyllt så varför fortsätta? Vad vill ni att jag ska göra med innehållet i dem? Jag antar att den/de som kommit på att skicka dem vill att jag ska sänka mig till deras låga nivå men nej, jag har inte planer på det i varje fall. Men ibland så önskar man ju verkligen att människor kunde växa upp, bete sig som folk. Sluta vara så jävla falska och beräknande. Det "bästa" är ju att dessa människor oftast "inte ser" hur mycket de gör bort sig själv genom att vara "störst, bäst och vackrast" på ett sätt som andra människor bara säger "suck" för och skakar på huvudet och bakom ryggen på dem snackar skit om dem... Det finns absolut de människor som faktiskt ÄR "störst, bäst och vackrast". Jag känner ett par av dom själv... och jag är tacksam över att jag fått lära känna dom för om dom inte fanns skulle jag betvivla mänsklighetens varande över huvud taget. Det är tur att dessa människor finns omkring mig så att jag kan fortsätta vara den underbara person som jag faktiskt är...
Dagens låt blir återigen en låt av Hinder. En av de låtar som går rätt ofta är just nu:
När jag lyssnar på musik så lyssnar jag på innehållet i texten. Är sen själva musikarret bra så hamnar den i min spellista...
Nej, dags att göra det som någon sa att jag inte behövde göra... göra mig i ordning!
Kram på dig! Den som känner att du får den alltså... Ni andra - känn kniven rispa...
lördag 21 januari 2012
En händelserik dag...
... må jag säga! Idag vet man ju inte riktigt vilken ände man ska börja ifrån... (?). Trots att jag inte somnade förrän klockan var runt 5 i morse vaknade jag runt 11. Konstigt nog var jag rätt pigg ändå. Slängde på stora datorn och tänkte att va fan... det där ljudet... Jag vill ju kunna spela en av mina nya favoritlåtar högt:
Loggar in på Facebook och ser att Kippe och Anastasia äntligen var på väg mot BB :) Den här bebisen har vi ju väntat på sen bröllopet då jag noterade att Anastasia inte drack alkohol och frågade henne om varför... Juholt ska ha presskonferens kl 15.00... Ja, men den nyheten visste man ju om så den hamnade ju helt i skymyndan i mitt hem idag...
Ser Dobbys uppdatering om att han ska ut och gå och jag skriver och frågar om han har någon smart lösning till mitt ljudproblem? Sätter på kaffe, går ut på altanen och då ringer telefonen: i andra sidan luren hör jag hans välbekanta röst... Jag kunde inte låta bli att skratta, det är ju så typiskt honom och någonstans har det känts som om han väntat på ursäkten. Hur som helst blev det ett trevligt samtal, blandat med allvar (dator), lite annat och en massa skratt. Fan vad jag behövde få skratta! Kloka huvuden slogs ihop och tänkte... och inte blev vi klokare för fungerade gjorde det inte. Jag är så oerhört glad över att han ringde!
För jag fortsatte att pula och pilla lite i datorns inre, prinsen hjälpte till att ta i och ur kablar, startar om den och Voila! Ljud!!!! Massor med ljud... Slänger på Hinder som tillsammans med Miranda Lambert just nu är det som snurrar runt, runt. Av 3 skivor med endast guldlåtar känns ändå den här som just rätt låt att lägga ut just nu:
Hinder fick sin presentation för mig för 2006. Jag kan inte annat än att säga att jag blev störtkär! På olika sätt ska sägas... Och det är ju också så att sångaren är så grymt snygg... Tillsammans med Takida spelades dom runt, runt och runt igen... Dom spelades i bilen, på väg till flyget, på väg hem från flyget. På tåget och bussen, Hinder lite mer än Takida. Jag spelade fult just då...
En Miranda Lambert till får plats idag. Det finns tillfällen då även jag tittar på MTV och det gjorde jag idag, en dokumentär om henne. Hon är blond, snygg, sjunger för jävla bra, gift med en snygg karl och har så mycket ödmjukhet och hjärna så att till och med jag blir avundsjuk... Det när ju nästan så att det är värt att bli lesbisk på kuppen... asg!
Nu har jag (snart) sett Mumien i ett svep - en ny erfarenhet kan jag säga ;) Samtidigt som jag skriver ännu ett brev!
Avslutar dagens inlägg med dagens absolut vackraste fotografi:
Loggar in på Facebook och ser att Kippe och Anastasia äntligen var på väg mot BB :) Den här bebisen har vi ju väntat på sen bröllopet då jag noterade att Anastasia inte drack alkohol och frågade henne om varför... Juholt ska ha presskonferens kl 15.00... Ja, men den nyheten visste man ju om så den hamnade ju helt i skymyndan i mitt hem idag...
Ser Dobbys uppdatering om att han ska ut och gå och jag skriver och frågar om han har någon smart lösning till mitt ljudproblem? Sätter på kaffe, går ut på altanen och då ringer telefonen: i andra sidan luren hör jag hans välbekanta röst... Jag kunde inte låta bli att skratta, det är ju så typiskt honom och någonstans har det känts som om han väntat på ursäkten. Hur som helst blev det ett trevligt samtal, blandat med allvar (dator), lite annat och en massa skratt. Fan vad jag behövde få skratta! Kloka huvuden slogs ihop och tänkte... och inte blev vi klokare för fungerade gjorde det inte. Jag är så oerhört glad över att han ringde!
För jag fortsatte att pula och pilla lite i datorns inre, prinsen hjälpte till att ta i och ur kablar, startar om den och Voila! Ljud!!!! Massor med ljud... Slänger på Hinder som tillsammans med Miranda Lambert just nu är det som snurrar runt, runt. Av 3 skivor med endast guldlåtar känns ändå den här som just rätt låt att lägga ut just nu:
Hinder fick sin presentation för mig för 2006. Jag kan inte annat än att säga att jag blev störtkär! På olika sätt ska sägas... Och det är ju också så att sångaren är så grymt snygg... Tillsammans med Takida spelades dom runt, runt och runt igen... Dom spelades i bilen, på väg till flyget, på väg hem från flyget. På tåget och bussen, Hinder lite mer än Takida. Jag spelade fult just då...
En Miranda Lambert till får plats idag. Det finns tillfällen då även jag tittar på MTV och det gjorde jag idag, en dokumentär om henne. Hon är blond, snygg, sjunger för jävla bra, gift med en snygg karl och har så mycket ödmjukhet och hjärna så att till och med jag blir avundsjuk... Det när ju nästan så att det är värt att bli lesbisk på kuppen... asg!
Nu har jag (snart) sett Mumien i ett svep - en ny erfarenhet kan jag säga ;) Samtidigt som jag skriver ännu ett brev!
Avslutar dagens inlägg med dagens absolut vackraste fotografi:
fredag 20 januari 2012
Läkarbesök...
... i morse! Ja, det är ju alltid en upplevelse. Idag var det en upplevelse utöver det vanliga. Dels var ett av provsvaren definitivt inte vad jag trott att det skulle vara och den andra var att vi inte hittade min medicin att skriva ut till recept! Det finns en (!) EN ! medicin jag kan äta som ger någon lite effekt på min sjukdom... vad i hela friden gör jag om den inte finns att köpa längre? Det finns ingen utbytesmedicin... Tja, man kan ju faktiskt bli knäckt för mindre...
Så nu sitter jag här och funderar över livet och vad jag ska göra nu då? Okej... jag har suttit i roligare sitsar ska ni veta.
Efter detta hämtade jag ut den medicin jag kan äta och sen åkte jag och fikade hos mor och far. Far har ju faktiskt minskat sin arbetstid nu - han har minsann slutat jobba på fredagarna...! Visst... han är ju endast 75 år så det kan han ju absolut vara värd :) Vi pratade om den avsatte skolchefen i kommunen, barn som tyvärr börjat med droger och som tagit en överdos (pappas jobbarkompis's dotter), min medicin och lite annat smått och gått. Efter detta vidare för att handla ved och sen smet jag in på Blomsterlandet för att köpa mig en bukett tulpaner :) Jag älskar tulpaner... och visst är jag väl värd att skämmas bort så säg?
Efter detta stod mathandling på schemat... jag avskyr att handla mat... Jag avskyr att laga mat... och ändå är jag så f*ckin' bra på det... konstigt det där egentligen men det är så det är. Sen ville jag bara hem!
När jag åkte in till stan hamnade jag bakom vad som måste varit "Stolpskottens trafikskola" eller så var det inspelning för "världens sämsta bilförare"... Jag vet inte men jag vet att jag blev vansinnig... Det är 80-väg nästan hela vägen in till byn... och vi körde i mellan 60-70 km/tim.. Jippie (not) när man känner att man börjar bli stressad... 3 stycken bilar var det i rad. Blåa små fina f*ckin' Audis... Jaja! Här ska det tränas... OMKÖRNING!!! I 60 km/tim... Nej, det vore ju dumt att göra det liiiite fortare. Okej.. jag fattar att de inte vill att man ska köra om i högre hastighet än den tillåtna.. men om man nu ska göra detta på en landsväg kan man ju vara vänlig att släppa förbi oss andra som faktiskt har körkort... Men nej.. varför det? Det som var ännu konstigare var omkörningarna... De körde om vid heldragen linje... vi de långa strecken... eller varför inte i uppförsbacken med krök på toppen? Och medan de ändå höll på så tog de några vid mötande trafik också... Antingen så måste de 3 bilarnas lärare suttit och sovit, varit stumma, sovit på utbildningen eller varför inte - alla 3 på en gång!!! När jag väl påbörjar (JAAA! Äntligen! en omkörning av blå Audifanskap nr 3 så slänger den sig ut framför mig! Utan blinkers också för säkerhets skull och jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna att jag då inte fick möte OCH att det var en busshållplats på andra sidan vägen... Jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer att möta dessa bilförare igen (eller deras lärare)...
När jag tog körkort och gjorde min landsvägskörning så fick vi bassning direkt av Håkan om vi så lite påbörjade en omkörning där det inte var bra tillfälle för den. (Men jag gjorde det med bravur som alla mina andra körövningar och jag kan ju stolt säga att jag endast tog 9 körlektioner innan uppkörning för då ansåg min lärare Kurt att han inte hade mer att lära mig... hade också högsta betyg vid uppkörningen....)
På vägen hem var det en rööd SAAB som var vägens riddare och höll den enorma hastigheten av 55 km/tim men han hade i varje fall vett att köra åt sidan på samma busshållplats som jag befunnit mig i ca 6 timmar tidigare...
Väl hemma... består gången till huset av ren is... halkar in och hämtar saltet... saltar... halkar in med påse 1... halka tillbaka... halkar in med påse 2... halka tillbaka... halkar in med påse 3... halka tillbaka... och till slut kommer även handväska och småpåsarna in... Vadan denna procedur? Tja, har man en högerarm som inte vill fungera så... blir det så! Det är någonting man lär sig att leva med.
Väl inne, in på toa, spy och sen börja packa upp. Sätta på kaffe... skulle aldrig klara mig utan kaffe... Prinsen och lillprinsessan kommer hem och prinsen får för sjutton ta in veden jag köpt ;) och lagom till dess hade isen försvunnit ...
Lite vila, och sen matlagning... det var gott att få i sig lite mat som faktiskt tyckte att magen var ett ställe att man faktiskt kunde stanna på :D. Storprinsessan ringde och sa att hon slagit rekord i skolan om att tidigast bli erbjuden vikarietjänst och sommarjobb - 3 dagar :) så nu har hon 3 stycken ferie/helgjobb att välja på. Ja, jag är en väldigt stolt mor!
Svarade ett långt brev på Christers denna gång korta brev :)
Nej.... nu är det dags att gosa lite, drömma lite... fundera lite och inse att livet kommer att återvända i morgon... och i morgon... och i morgon och mina beslut... de måste tas vare jag vill eller inte.
Tjoflöjt, ha det gott! Hur var din dag för den delen?
Så nu sitter jag här och funderar över livet och vad jag ska göra nu då? Okej... jag har suttit i roligare sitsar ska ni veta.
Efter detta hämtade jag ut den medicin jag kan äta och sen åkte jag och fikade hos mor och far. Far har ju faktiskt minskat sin arbetstid nu - han har minsann slutat jobba på fredagarna...! Visst... han är ju endast 75 år så det kan han ju absolut vara värd :) Vi pratade om den avsatte skolchefen i kommunen, barn som tyvärr börjat med droger och som tagit en överdos (pappas jobbarkompis's dotter), min medicin och lite annat smått och gått. Efter detta vidare för att handla ved och sen smet jag in på Blomsterlandet för att köpa mig en bukett tulpaner :) Jag älskar tulpaner... och visst är jag väl värd att skämmas bort så säg?
Efter detta stod mathandling på schemat... jag avskyr att handla mat... Jag avskyr att laga mat... och ändå är jag så f*ckin' bra på det... konstigt det där egentligen men det är så det är. Sen ville jag bara hem!
När jag åkte in till stan hamnade jag bakom vad som måste varit "Stolpskottens trafikskola" eller så var det inspelning för "världens sämsta bilförare"... Jag vet inte men jag vet att jag blev vansinnig... Det är 80-väg nästan hela vägen in till byn... och vi körde i mellan 60-70 km/tim.. Jippie (not) när man känner att man börjar bli stressad... 3 stycken bilar var det i rad. Blåa små fina f*ckin' Audis... Jaja! Här ska det tränas... OMKÖRNING!!! I 60 km/tim... Nej, det vore ju dumt att göra det liiiite fortare. Okej.. jag fattar att de inte vill att man ska köra om i högre hastighet än den tillåtna.. men om man nu ska göra detta på en landsväg kan man ju vara vänlig att släppa förbi oss andra som faktiskt har körkort... Men nej.. varför det? Det som var ännu konstigare var omkörningarna... De körde om vid heldragen linje... vi de långa strecken... eller varför inte i uppförsbacken med krök på toppen? Och medan de ändå höll på så tog de några vid mötande trafik också... Antingen så måste de 3 bilarnas lärare suttit och sovit, varit stumma, sovit på utbildningen eller varför inte - alla 3 på en gång!!! När jag väl påbörjar (JAAA! Äntligen! en omkörning av blå Audifanskap nr 3 så slänger den sig ut framför mig! Utan blinkers också för säkerhets skull och jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna att jag då inte fick möte OCH att det var en busshållplats på andra sidan vägen... Jag hoppas vid min gud att jag aldrig kommer att möta dessa bilförare igen (eller deras lärare)...
När jag tog körkort och gjorde min landsvägskörning så fick vi bassning direkt av Håkan om vi så lite påbörjade en omkörning där det inte var bra tillfälle för den. (Men jag gjorde det med bravur som alla mina andra körövningar och jag kan ju stolt säga att jag endast tog 9 körlektioner innan uppkörning för då ansåg min lärare Kurt att han inte hade mer att lära mig... hade också högsta betyg vid uppkörningen....)
På vägen hem var det en rööd SAAB som var vägens riddare och höll den enorma hastigheten av 55 km/tim men han hade i varje fall vett att köra åt sidan på samma busshållplats som jag befunnit mig i ca 6 timmar tidigare...
Väl hemma... består gången till huset av ren is... halkar in och hämtar saltet... saltar... halkar in med påse 1... halka tillbaka... halkar in med påse 2... halka tillbaka... halkar in med påse 3... halka tillbaka... och till slut kommer även handväska och småpåsarna in... Vadan denna procedur? Tja, har man en högerarm som inte vill fungera så... blir det så! Det är någonting man lär sig att leva med.
Väl inne, in på toa, spy och sen börja packa upp. Sätta på kaffe... skulle aldrig klara mig utan kaffe... Prinsen och lillprinsessan kommer hem och prinsen får för sjutton ta in veden jag köpt ;) och lagom till dess hade isen försvunnit ...
Lite vila, och sen matlagning... det var gott att få i sig lite mat som faktiskt tyckte att magen var ett ställe att man faktiskt kunde stanna på :D. Storprinsessan ringde och sa att hon slagit rekord i skolan om att tidigast bli erbjuden vikarietjänst och sommarjobb - 3 dagar :) så nu har hon 3 stycken ferie/helgjobb att välja på. Ja, jag är en väldigt stolt mor!
Svarade ett långt brev på Christers denna gång korta brev :)
Nej.... nu är det dags att gosa lite, drömma lite... fundera lite och inse att livet kommer att återvända i morgon... och i morgon... och i morgon och mina beslut... de måste tas vare jag vill eller inte.
Tjoflöjt, ha det gott! Hur var din dag för den delen?
torsdag 19 januari 2012
Mitt i allt...
... blir jag glad över bland annat 3 kommentarer jag fått om det jag skriver... de är skrivna på andra ställen så därför har jag kopierat in dem här för jag blev så oerhört glad över dem:
Catharina: uppskattar dina klarsynta reflektioner och beskrivningar...analogt med ditt resonemang, skulle jag annars vara extrem kvinnohatare idag, med ett ex som falskt anmält mig för det värsta man kan anmälas för, vilket jag utan vidare likställer med misshandel oavsett om den är fysisk eller psykisk. Jag skulle även hata mina egna döttrar och se dem som extremt odugliga, allt i enlighet med den utmålade bilden...vilken tur att man inte uppfyller den bilden:)
----
Snälla Catharina kan mitt ex få låna ditt intellekt bara en liten stund?
----
O ja jag är tjatig:) du är en underbar människa. Tack!
Jag behåller gärna mitt intellekt men jag kan låna ut lite goda tankar ett ögonblick eller två.
Jag upplever mig nog inte som klarsynt men det kanske är det jag är. Jag är en reflektor som inte tycker om orättvis behandling och jag försöker skriva beskrivande - det är lättare för människor att faktiskt förstå vad man skriver då.
Att få i skrift att man är en underbar människa värmer så oerhört.
Jag är endast mig själv för det är så här jag är...
Catharina: uppskattar dina klarsynta reflektioner och beskrivningar...analogt med ditt resonemang, skulle jag annars vara extrem kvinnohatare idag, med ett ex som falskt anmält mig för det värsta man kan anmälas för, vilket jag utan vidare likställer med misshandel oavsett om den är fysisk eller psykisk. Jag skulle även hata mina egna döttrar och se dem som extremt odugliga, allt i enlighet med den utmålade bilden...vilken tur att man inte uppfyller den bilden:)
----
Snälla Catharina kan mitt ex få låna ditt intellekt bara en liten stund?
----
O ja jag är tjatig:) du är en underbar människa. Tack!
Jag behåller gärna mitt intellekt men jag kan låna ut lite goda tankar ett ögonblick eller två.
Jag upplever mig nog inte som klarsynt men det kanske är det jag är. Jag är en reflektor som inte tycker om orättvis behandling och jag försöker skriva beskrivande - det är lättare för människor att faktiskt förstå vad man skriver då.
Att få i skrift att man är en underbar människa värmer så oerhört.
Jag är endast mig själv för det är så här jag är...
En morgon
När du mist den du älskar, ska du veta
Att om du i det förflutna börjar leta
Och minns det som var fint och bra igår
Kan det hjälpa dig att läka dina sår.
Låt sorgen ta den tid den behöver
Innan du söker efter lyckoklöver
Det vackra kommer du att minnas
I dina tankar skall det alltid finnas
Tårarna strömmar nerför din kind
Låt dem falla, för sedan kommer varmare vind
Du har rätt att känna ilska och vanmakt
Rätt att sörja i din egen takt
Ingen annan ska bestämma, kära du
Om du ska gråta då eller nu
Bry dig inte om ifall någon dig vill klandra
En dag blir det deras tur att denna väg vandra
Så min vän - försök att förstå
Att du i din egen takt måste gå
Du ska veta - hur mycket du än sörjer och saknar
En morgon är det sol när du vaknar...
----------------
Tänder ett ljus, klockan är 14.00.
Det känns lite extra svårt, tänker på det jag förlorat.
Livet är aldrig en rak linje även om man önskar så.
Så många saker man önskade var osagt,
så många saker man önskade ogjort.
Så mycket strunt som människor säger,
så mycket ondska det faktiskt finns.
Så mycket godhet omkring oss,
kanske minst där vi tror den finns.
Din närmsta vän kan stå i din väg,
ett falskt leende som inte vill dig väl.
En hand som sträcks ut,
ser du den?
Ser du välviljan som runt dig står,
eller väljer du att gå i sorgens spår?
En älskad som försvann -
en människa man förlorade.
Man blir äldre, man förlorar fler.
En älskad morfar, en älskad farmor
som ej finns bland oss mer
blir en tydlig upplysning om livets skörbarhet.
Ta väl hand om ditt liv istället för att gå i sorgens spår.
Det är svårt, det är orättvist
men det är dit vi alla går.
Välj din väg då du går -
gå stolt
var en vän.
Ge av din kärlek
till de som vill ta emot din.
Ge av din vänskap
till de som vill ge dig sin.
----------------------------------------
Ibland minns man med tydlighet det man skrivit genom åren -
ibland minns man det inte alls. Dessa ord minns jag som om det var igår jag skrev dom men det var efter att mormor dött då jag begravt alla 4 far- och morföräldrar. De blev publicerad då och jag publicerar dom själv nu. Det var svårt då och det är svårt nu.
Vila i frid mitt hjärtas Diamant
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta <3
Lögnens historia...
... historien berättas årtionden efter om hur den gifta mamman tog med sig sin son för att för att hälsa på sin älskare. Sonen sätts framför TV'n medan mamman får sina behov tillfredsställda. Hemskt?
En kvinna är ute och dansar och hemma finns hennes barn. Trots att kvinnan är gift tar hon med sig 2 män hem som hon har sex med i köket. Jag hoppas verkligen att barnen sover, men av någon anledning säger kvinnan till sina barn att hon under natten blivit våldtagen i samma kök. Barnen blir naturligtvis livrädda. Hemskt? Ja, absolut men ännu hemskare är att det berättas i syfte att medvetet skada en människas tro på en annan människa. Huruvida det är sant eller inte förtäljer inte historien men kvinnors otrohet har faktiskt ökat så helt otroligt är det kanske inte. Det kan tyckas konstigt när män berättar om att många kvinnor följer ett mönster men få kvinnor erkänner att det är så.
"After researching women's sexuality for more than ten years, I can honestly say that most of our societal beliefs about females are grossly distorted and many are completely erroneous."
-Michelle Langley, author of Women's Infidelity
Gräver man lite djupare framkommer ännu mer otroliga saker. Som att kvinnor, för att skyla över sina misstag faktiskt anklagar sina män för att ha våldtagit dem och att resultatet helt plötsligt är ett älskat barn. I en rättstvist kan 2 helt skilda versioner om hur barnet kommit till komma fram. Mannen kan säga att den kvinna som ett längre tag visat total avsaknad av sexuell lust visade vilja till att ha sexuellt umgänge. Kvinnan kan ge en målande beskrivning av hur en våldtäkt ägt rum. Man ska aldrig förringa ett påstående om våldtäkt men när vittnesmål kommer i en pressad situation kanske man ska ifrågasätta sanningshalten ibland.
En kvinna anklagar sin sedan länge avflyttade fd sambo för att ha slagit henne upprepade gånger. Ibland även till medvetslöshet men hon har aldrig anmält det inträffade. Det är många som inte anmäler. Men när samma kvinna har en massa fotografier tagna under samma period som anklagelserna gäller där hon går i bikini på stranden utan ett enda synligt blåmärke... lämnas flera frågor obesvarade. Lagen om våld är en könslös lag men i de fall där ord står mot ord och bägge parterna anklagar varandra så har landets domstolar en tendens till att döma till kvinnans fördel, antagligen just för att hon är kvinna.
Jag står på människans sida för varför skall män dömas bara för att de är män? Vi lever i ett samhälle där vi alla ska vara lika inför lagen. Männen är oftast större än kvinnorna och använder oftare nävarna. Kvinnor som slåss använder ofta tillhyggen för att kompensera den brist på rena muskler som den kvinnliga kroppen har men skadorna - är lika allvarliga oavsett vem som tillfogat dem. Jag kan utan omsvep erkänna att jag länge levde i den tron att i förhållanden är det männen som misshandlar. Jag kan inte mer än be om ursäkt för min villfarelse. Jag vet bättre nu...
Jag har lärt mig nu att en förövare är könslös och att våld förekommer i alla typer av förhållanden oavsett könsfördelning förhållandet. Jag har nog alltid haft lättare för att prata med män då jag uppfattar dom som rakare i sin konversation. Jag upplever dom som om dom säger sanningen. Så är det inte. Jag har ofta uppfattat kvinnor som dom som tullar på sanningen. Men så är det inte heller. Inom båda könen finns de som ljuger om saker som verkligen inträffat.
Det finns både män och kvinnor som gör i princip allt för att hindra en förälder från att träffa sitt barn. Oavsett vem som ljuger så är det fel. Det är inte en förälder som har rätt till sina barn - det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Det finns många som aktivt går in för att förstöra den kontakt som kan finnas mellan barn och förälder. Det skaffas intyg om psykiskt instabilitet, det gås till tidningar och gråts. Stackars lilla mig... När det gäller det förfarandet är det tyvärr i princip enbart kvinnor som får uppmärksamheten. Jag läste en krönika från en av landets morgontidningar, detta var en tidning från södra Sverige. Krönikören hade träffat en man som berättade om hur hans fd sambo slagit honom, ljugit om honom till vänner och bekanta. Som ljugit om hur han inte klarade av att ta hand om barnen, hur han var psykiskt instabil med mera. Krönikören kunde inte ta upp detta som en artikel i sin tidning för det följer inte det generella mönstret om vem i ett förhållande som faktiskt misshandlar. Mannen, pappan hade nu gett upp sin kamp för att få ha sina barn hos sig. Samhället hade redan bestämt sig för hur "sanningen" såg ut. Nu, när kvinnan blivit anmäld av någon för att hon var försumlig mot barnen hade hans hopp dock tänts igen. Kanske fanns det nu en chans?
Jag må vara kvinna och det kan nog tyckas att jag är helt fel ute men sanningen ser inte ut så. Om den såg ut så skulle det inte finnas behov av mansjourer. Ännu bättre skulle samhället se ut om det inte heller behövdes kvinnojourer. Men det ultimata samhället skulle vara om föräldrar bara kunde låta bli att vara så bittra, sviniga, egoistiska och inse att: Hallå - ett barn behöver båda sina föräldrar...
(Men vill även säga att det finns både män och kvinnor som inte är bra för sina barn...)
En kvinna är ute och dansar och hemma finns hennes barn. Trots att kvinnan är gift tar hon med sig 2 män hem som hon har sex med i köket. Jag hoppas verkligen att barnen sover, men av någon anledning säger kvinnan till sina barn att hon under natten blivit våldtagen i samma kök. Barnen blir naturligtvis livrädda. Hemskt? Ja, absolut men ännu hemskare är att det berättas i syfte att medvetet skada en människas tro på en annan människa. Huruvida det är sant eller inte förtäljer inte historien men kvinnors otrohet har faktiskt ökat så helt otroligt är det kanske inte. Det kan tyckas konstigt när män berättar om att många kvinnor följer ett mönster men få kvinnor erkänner att det är så.
"After researching women's sexuality for more than ten years, I can honestly say that most of our societal beliefs about females are grossly distorted and many are completely erroneous."
-Michelle Langley, author of Women's Infidelity
Gräver man lite djupare framkommer ännu mer otroliga saker. Som att kvinnor, för att skyla över sina misstag faktiskt anklagar sina män för att ha våldtagit dem och att resultatet helt plötsligt är ett älskat barn. I en rättstvist kan 2 helt skilda versioner om hur barnet kommit till komma fram. Mannen kan säga att den kvinna som ett längre tag visat total avsaknad av sexuell lust visade vilja till att ha sexuellt umgänge. Kvinnan kan ge en målande beskrivning av hur en våldtäkt ägt rum. Man ska aldrig förringa ett påstående om våldtäkt men när vittnesmål kommer i en pressad situation kanske man ska ifrågasätta sanningshalten ibland.
En kvinna anklagar sin sedan länge avflyttade fd sambo för att ha slagit henne upprepade gånger. Ibland även till medvetslöshet men hon har aldrig anmält det inträffade. Det är många som inte anmäler. Men när samma kvinna har en massa fotografier tagna under samma period som anklagelserna gäller där hon går i bikini på stranden utan ett enda synligt blåmärke... lämnas flera frågor obesvarade. Lagen om våld är en könslös lag men i de fall där ord står mot ord och bägge parterna anklagar varandra så har landets domstolar en tendens till att döma till kvinnans fördel, antagligen just för att hon är kvinna.
Jag står på människans sida för varför skall män dömas bara för att de är män? Vi lever i ett samhälle där vi alla ska vara lika inför lagen. Männen är oftast större än kvinnorna och använder oftare nävarna. Kvinnor som slåss använder ofta tillhyggen för att kompensera den brist på rena muskler som den kvinnliga kroppen har men skadorna - är lika allvarliga oavsett vem som tillfogat dem. Jag kan utan omsvep erkänna att jag länge levde i den tron att i förhållanden är det männen som misshandlar. Jag kan inte mer än be om ursäkt för min villfarelse. Jag vet bättre nu...
Jag har lärt mig nu att en förövare är könslös och att våld förekommer i alla typer av förhållanden oavsett könsfördelning förhållandet. Jag har nog alltid haft lättare för att prata med män då jag uppfattar dom som rakare i sin konversation. Jag upplever dom som om dom säger sanningen. Så är det inte. Jag har ofta uppfattat kvinnor som dom som tullar på sanningen. Men så är det inte heller. Inom båda könen finns de som ljuger om saker som verkligen inträffat.
Det finns både män och kvinnor som gör i princip allt för att hindra en förälder från att träffa sitt barn. Oavsett vem som ljuger så är det fel. Det är inte en förälder som har rätt till sina barn - det är barnen som har rätt till sina föräldrar. Det finns många som aktivt går in för att förstöra den kontakt som kan finnas mellan barn och förälder. Det skaffas intyg om psykiskt instabilitet, det gås till tidningar och gråts. Stackars lilla mig... När det gäller det förfarandet är det tyvärr i princip enbart kvinnor som får uppmärksamheten. Jag läste en krönika från en av landets morgontidningar, detta var en tidning från södra Sverige. Krönikören hade träffat en man som berättade om hur hans fd sambo slagit honom, ljugit om honom till vänner och bekanta. Som ljugit om hur han inte klarade av att ta hand om barnen, hur han var psykiskt instabil med mera. Krönikören kunde inte ta upp detta som en artikel i sin tidning för det följer inte det generella mönstret om vem i ett förhållande som faktiskt misshandlar. Mannen, pappan hade nu gett upp sin kamp för att få ha sina barn hos sig. Samhället hade redan bestämt sig för hur "sanningen" såg ut. Nu, när kvinnan blivit anmäld av någon för att hon var försumlig mot barnen hade hans hopp dock tänts igen. Kanske fanns det nu en chans?
Jag må vara kvinna och det kan nog tyckas att jag är helt fel ute men sanningen ser inte ut så. Om den såg ut så skulle det inte finnas behov av mansjourer. Ännu bättre skulle samhället se ut om det inte heller behövdes kvinnojourer. Men det ultimata samhället skulle vara om föräldrar bara kunde låta bli att vara så bittra, sviniga, egoistiska och inse att: Hallå - ett barn behöver båda sina föräldrar...
(Men vill även säga att det finns både män och kvinnor som inte är bra för sina barn...)
onsdag 18 januari 2012
Liten...
... är verkligen liten. Mycket mindre än Sniff vid samma ålder. Fotograferade Liten när hon satt på min dator och tar upp knappt halva tangentbordet. Observera att det är en 10 tums dator...
Litens favorit är Sniff... och Sniffs favorit är Liten. Han tvättar henne noga varje dag, springer oroligt omkring och letar efter henne när han inte har koll på henne. Kommer hon inte så börjar han jama... Ett högt och gällt jamande och man hör verkligen oron i hans röst. Om man då tar upp honom och bär honom till henne tystnar han på en gång när han funnit henne och så börjar han tvätta henne igen... och hon låter sig snällt tvättas! Sånna här gosiga bilder utspelar sig hela dagen här hemma.
Liten mjauar inte... hon piper! Ett litet ömkligt pip som man knappt hör. Ibland piper hon några gånger i rad... då är hon missnöjd. Ibland är det ett annat typ av ynkepyttljud som kommer - det betyder att hon är hungrig har vi kommit på...
Litens stora favorit är Prinsen! När han kommer hem sätter hon sig rakt upp i soffan och tittar med spänd blick mot hallen. Så säger han "hallå" och hon flyger ner från soffan och springer ut i hallen och börjar klättra upp för hans ben. När han sätter sig i sitt hörn i soffan lämnar hon favoritplatsen bredvid Sniff och gosar in sig bredvid hans ben. Somnar, vaknar, leker lite med någon snodd på hans kläder och somnar om. Hon har dock accepterat att hon inte får sova i hans rum efter att ha ynkepyttlåtit utanför hans dörr ett par kvällar...
Men annars kan man ju busa med Sniff halva nätterna! De kivas på katters vis och som alltid ser det värre ut än vad det är. Helt plötsligt avbryts leken för en stunds gemensamt tvättande...
Sötnosar!
Känner sig...
... helt bedrövad, nere och obrukbar. Ful, hemsk och elak. Ja, det är nog så att självförtroendet liksom bara drog någon annanstans... det är inte min dag helt enkelt. Det är nog så att inga dagar är mina dagar. Andra människor går ner i vikt för att dom bantar, jag går just nu ner i vikt för att jag inte klarar av att äta helt enkelt. Andra sminkar sig för att se vackra ut, jag sminkar mig för att jag inte ska se död ut. Uppenbarligen lyckas jag då folk säger att jag ser bra ut men om dom bara visste hur jag känner mig inuti. Inuti hjärtat... mitt hjärta som är slaget i bitar...
It's easy to love somebody
when everything is wonderfull.
The proof of someone's love
is when they're still standing
beside you, still loving you
when everything is awfull...
Äh... jag går och lägger mig istället... det här känns det ju inte bättre av heller...
Det kommer inte bli bättre i morgon, i morgon är en sorgens dag då en av livets diamanter skall begravas.
En människa med ett hjärta av guld.
En människa som aldrig övergav nyfikenheten.
En människa som var fin och som fick behålla sin ödmjukhet hela livet.
En människa som jag önskade att jag finge vara.
Men jag vet att jag inte ljuger för min egen vinnings skull.
Jag vet att jag alltid försöker finnas för de människor som behöver mig -
med ett rent hjärta utan baktankar.
Jag vet att jag aldrig skulle baktala mina barns pappor inför mina barn.
Jag vet att jag aldrig skulle ljuga för dem jag älskar.
Jag vet att jag alltid kämpar för det jag tror är rätt.
Jag vet att jag alltid kämpar för de jag älskar.
jag vet att jag alltid kämpar för att tro.
Jag vägrar att fållas in för att behaga andra människor.
Jag fortsätter nog att vara jag... hur jävlig jag än känner mig idag... och just nu... så känner jag för att vara lite jävlig... om känslan är kvar i morgon ska jag skriva tror jag....
It's easy to love somebody
when everything is wonderfull.
The proof of someone's love
is when they're still standing
beside you, still loving you
when everything is awfull...
Äh... jag går och lägger mig istället... det här känns det ju inte bättre av heller...
Det kommer inte bli bättre i morgon, i morgon är en sorgens dag då en av livets diamanter skall begravas.
En människa med ett hjärta av guld.
En människa som aldrig övergav nyfikenheten.
En människa som var fin och som fick behålla sin ödmjukhet hela livet.
En människa som jag önskade att jag finge vara.
Men jag vet att jag inte ljuger för min egen vinnings skull.
Jag vet att jag alltid försöker finnas för de människor som behöver mig -
med ett rent hjärta utan baktankar.
Jag vet att jag aldrig skulle baktala mina barns pappor inför mina barn.
Jag vet att jag aldrig skulle ljuga för dem jag älskar.
Jag vet att jag alltid kämpar för det jag tror är rätt.
Jag vet att jag alltid kämpar för de jag älskar.
jag vet att jag alltid kämpar för att tro.
Jag vägrar att fållas in för att behaga andra människor.
Jag fortsätter nog att vara jag... hur jävlig jag än känner mig idag... och just nu... så känner jag för att vara lite jävlig... om känslan är kvar i morgon ska jag skriva tror jag....
Jag är...
... en av dom som inte finns :(. Där har Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt helt rätt. För det är så det känns i varje fall. Tittar på partiledardebatten som sänds idag. Jag tycker det är en rätt bra debatt faktiskt. I varje fall hittills... har inte sett allt men i varje fall det jag sett. Problemet är bara att jag blir så irriterad... och jag förstår hur det kommer sig att jag är röd... för det jag blir irriterad på är inte de uttalanden som kommer från Vänsterblocket.
Jag är sosse... det är bara så. Jag brukar säga att jag är sosse - inte på grund av födsel och ohejdad vana utan av eget val. Jag valde att faktiskt bli politisk aktiv när jag var 17 år gammal. Fick väldigt hårda direktiv från mina föräldrar om att jag inte skulle välja att ansluta mig själv till något av "deras partier" utan att jag skulle bilda men egen uppfattning. Vilket jag gjorde och den första kursen jag var på var en moderatkurs... och där tillbringade jag en helg med att vara i ständig motvind och de trodde nog att jag var mer eller mindre ett UFO... Efter den kursen sökte jag mig till SSU och fann där att här fanns de som delade mina åsikter och som passade min person. Mina föräldrar hade nog absolut inte väntat sig detta då de båda två återfinns inom det borgliga blocket. Mamma sa "jaha" och pappa stormade ut och lät som Carl-Bertils far och skrek om socialister... Men eftersom att det var de som faktiskt uppmuntrat mig till att göra ett eget ställningstagande så kunde de inte heller göra något åt det...
Vi har genom min uppväxt försökt att ha en regel hemma - inte bråka om politik. Jag fick tidigt lära mig att respektera andra människors åsikter och att det är helt okej att ha olika åsikter om saker och ting. Man behöver inte dela alla andras människors åsikter men man ska respektera dem - åsikten och människan. Och det är en devis jag lever efter - att respektera människor och deras åsikter. Jag har oftast en stark skiljelinje mellan person och politisk åsikt. Tänk så många trevliga bekantskapelser jag missat om jag stirrat mig blind på att "den kan man inte prata med för att han är moderat" eller något annat...
För övrigt känner jag mig verkligen som en ickeperson... Undrar hur länge man orkar egentligen?
I morgon begravs diamanten... Känns ännu mer sorgligt...
Jag är sosse... det är bara så. Jag brukar säga att jag är sosse - inte på grund av födsel och ohejdad vana utan av eget val. Jag valde att faktiskt bli politisk aktiv när jag var 17 år gammal. Fick väldigt hårda direktiv från mina föräldrar om att jag inte skulle välja att ansluta mig själv till något av "deras partier" utan att jag skulle bilda men egen uppfattning. Vilket jag gjorde och den första kursen jag var på var en moderatkurs... och där tillbringade jag en helg med att vara i ständig motvind och de trodde nog att jag var mer eller mindre ett UFO... Efter den kursen sökte jag mig till SSU och fann där att här fanns de som delade mina åsikter och som passade min person. Mina föräldrar hade nog absolut inte väntat sig detta då de båda två återfinns inom det borgliga blocket. Mamma sa "jaha" och pappa stormade ut och lät som Carl-Bertils far och skrek om socialister... Men eftersom att det var de som faktiskt uppmuntrat mig till att göra ett eget ställningstagande så kunde de inte heller göra något åt det...
Vi har genom min uppväxt försökt att ha en regel hemma - inte bråka om politik. Jag fick tidigt lära mig att respektera andra människors åsikter och att det är helt okej att ha olika åsikter om saker och ting. Man behöver inte dela alla andras människors åsikter men man ska respektera dem - åsikten och människan. Och det är en devis jag lever efter - att respektera människor och deras åsikter. Jag har oftast en stark skiljelinje mellan person och politisk åsikt. Tänk så många trevliga bekantskapelser jag missat om jag stirrat mig blind på att "den kan man inte prata med för att han är moderat" eller något annat...
För övrigt känner jag mig verkligen som en ickeperson... Undrar hur länge man orkar egentligen?
I morgon begravs diamanten... Känns ännu mer sorgligt...
tisdag 17 januari 2012
Med posten idag...
... kom detta:
Det är: Captain America film och XBox 360 spel som jag vann i en tävling som Pricerunner anordnade om vilken Actionfigur man skulle vilja vara och mitt svar var ju självklart - Fantomen! Snabbare än blixten, alla lyssnar när han pratar, vit vacker häst, en varg som husdjur, snygg outfit och så dricker han mjölk - som jag :)
Sen kom det ett brev från storprinsessan idag. Det innehöll 2 stycken kylskåpsmagneter med typiska Pepplescitat; Take time to smell the flowers (älskar ju blommor, tulpaner speciellt) och så Drink coffe - do things faster with more energy. Nu har jag faktiskt minskat mitt kaffeintag men det dricks fortfarande en del :). Sen var det Snökulor (marsipan med chokladhint), en Bert-groda, 10 stycken chokladhjärtan och ett så fint brev att tårarna började rinna. Helt ofattbart att jag denna underbara varelse är min dotter och att det är jag som har uppfostrat henne ensam till den person hon är! Älskar dig så min storprinsessa <3 !
Annars är dagen rätt ... gråtmild. Tur att det var idag brevet från storprinsessan kom idag för jag är helt nere och saknar så att hjärtat vill ta sig ut ur bröstet. Sen mår jag inte bra och mår bara illa idag igen. Men jag mår rätt bra i höfterna faktiskt och det är oerhört skönt. Det är ju synd bara att man inte kan använda dem...
Jaja... that's my life!
Det är: Captain America film och XBox 360 spel som jag vann i en tävling som Pricerunner anordnade om vilken Actionfigur man skulle vilja vara och mitt svar var ju självklart - Fantomen! Snabbare än blixten, alla lyssnar när han pratar, vit vacker häst, en varg som husdjur, snygg outfit och så dricker han mjölk - som jag :)
Sen kom det ett brev från storprinsessan idag. Det innehöll 2 stycken kylskåpsmagneter med typiska Pepplescitat; Take time to smell the flowers (älskar ju blommor, tulpaner speciellt) och så Drink coffe - do things faster with more energy. Nu har jag faktiskt minskat mitt kaffeintag men det dricks fortfarande en del :). Sen var det Snökulor (marsipan med chokladhint), en Bert-groda, 10 stycken chokladhjärtan och ett så fint brev att tårarna började rinna. Helt ofattbart att jag denna underbara varelse är min dotter och att det är jag som har uppfostrat henne ensam till den person hon är! Älskar dig så min storprinsessa <3 !
Annars är dagen rätt ... gråtmild. Tur att det var idag brevet från storprinsessan kom idag för jag är helt nere och saknar så att hjärtat vill ta sig ut ur bröstet. Sen mår jag inte bra och mår bara illa idag igen. Men jag mår rätt bra i höfterna faktiskt och det är oerhört skönt. Det är ju synd bara att man inte kan använda dem...
Jaja... that's my life!
Ja, men snälla...
... sömn - kan du bara inte infinna dig? Snälla? Trots att jag gick upp kl 7.30 så är jag inte trött. Det känns ju... roligt? Nej, så bra tv-program finns det inte så att det ska bli rolig...
Var med lillprinsessan hos tandregleringen idag. Tandläkaren var väldigt nöjd med hur tänderna rättar till sig. Jag sa till lillprinsessan för ungefär en vecka sen att jag tyckte att underkäken rätat upp sig men å andra sidan är jag ingen tandspecialist och väldigt mycket part i målet så jag tänkte att det kanske bara var önsketänkande. När lillprinsessan fick tandställningen förklarade tandläkare Daniel tågordningen: först skulle hon hade den vanligt i minst 6 månader, sen skulle hon få små gummiband och allt skulle ta runt 2 år innan det var färdigt. Lillprinsessan har en perfekt tandrad så det är inte därför hon går hos en tandspecialist utan det är för att hennes underkäke är sned. Rätt mycket sned vilket har gjort att hon har ett sk saxbett vilket är ärftligt. Ingen av mig eller mina bröder har det däremot så har min mamma det och min mormor hade det men ingen av dom hade det så mycket som lillprinsessan har.
Hur som helst, när hon låg där i stolen blir tandläkaren glatt överraskad och det som beräknat att ta mins 6 månader hade redan rätat till sig och ena sidan av tandraden befinner nu där den ska vara så hon fick börja med dom små gummisnoddarna redan idag :D Lillprinsessan blev glatt överraskad, nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så bra som det gjort hittills. Vi fick nu lära oss att sätta dit små, förbaskade gummasnoddar! Det var/är inte alls lätt men jag anta att det är en vanesak.Men att pilla i munnen med SMÅ minimala gummisnoddar som ska fästas på en LITEN krok (4 stycken sammanlagt) är inte lätt. Men hon och jag kommer att lära oss :)
Tandläkare Daniel är en rolig prick, han har en härlig humor och får Lillprinsessan helt lugn. Hon är konstigt nog inte rädd för tandläkaren. Barnen är ZYP2D6-mutanter vilket innebär att de bland annat inte kan ta upp vissa smärtstillande ämnen, däribland finns även de substanser som ingår i den vanliga bedövningen hos tandläkaren. Nu använder man inte bedövningen när man har tandställning och llillprinsessan har aldrig haft ett hål men hon slog av en en halv tand en gång. Den delen som var kvar började en dag att komma ut genom tandköttets utsida i nedre käken vilket till slut ledde till att tandläkaren fick operera bort tandbiten på henne utan bedövning. Och det gjorde ont kan jag lova men hon var jätteduktig och mammas hand var helt blå efteråt. Hon fick faktiskt välja present på leksaksaffären den dagen...
Idag bjöd tandläkare Daniel bland annat på en del roande uttalanden.Vi pratade om lillprinsessans fodrade sneakers och skrattade åt marsvinen folk hade på fötterna när vi var små. Lillprinsessan upplyste oss då om att det finns människor som använder dom igen - tandläkaren och jag konstaterade att DET kommer vi ALDRIG att göra. Det var mitt där i som jag fick en komplimang! Ja, det var ju inte menat som det men det blev ju absolut det. När vi började prata om marsvinsfötterna frågade han mig om jag "kommer ihåg dom där marsvinsfötterna? Ja, nu är ju du ett par år yngre än mig men du kanske kommer ihåg dom i varje fall?" Anledningen till att jag tog det som en komplimang är just det med att jag skulle vara ett par år yngre än honom. Han gick ut skolan 1988 - alltså 4 år efter mig :) Och om jag då är "ett par år yngre" än honom så betyder det alltså att jag borde vara runt lite över 30! Tacka sjutton för att man blir glad för det...
Den andra roliga saken var uttalandet han gjorde om tänder som sitter ojämnt i munnen... så som prinsens gör, jag brukar kalla det för att det ser ut som om någon kastat in tänderna i munnen och det är då han säger att "han kallar det för att tänderna har taskigt lokalsinne"! Alltså jag och Lovisa skrattade så nästan tårarna började rinna. Ja, inte för att det är roligt att människor inte har lika fina tandrader som jag och prinsessorna utan just själva uttalandet:)
Efter att vi var färdiga körde jag ner henne till skolan och sen blev det inköp av det jag behöver för veckans kommande maträtter. Igår hade vi Raggmunk och det är ju bara sååå gott! Det blev som tur ar en hel del kvar så morgondagens middag är räddad för mors del :) Barnen får den goda spagettilådan som blev över idag. Med tanke på att det är den maträtten som lillprinsen brukar beställa på sin födelsedag så jag antar att det är en helt okej middag i morgon också!
Sen togs det nya bilder idag :) Ett av dom ser du där uppe!
Nu gör sömnen sig påminnd.... Sov gott :)
Var med lillprinsessan hos tandregleringen idag. Tandläkaren var väldigt nöjd med hur tänderna rättar till sig. Jag sa till lillprinsessan för ungefär en vecka sen att jag tyckte att underkäken rätat upp sig men å andra sidan är jag ingen tandspecialist och väldigt mycket part i målet så jag tänkte att det kanske bara var önsketänkande. När lillprinsessan fick tandställningen förklarade tandläkare Daniel tågordningen: först skulle hon hade den vanligt i minst 6 månader, sen skulle hon få små gummiband och allt skulle ta runt 2 år innan det var färdigt. Lillprinsessan har en perfekt tandrad så det är inte därför hon går hos en tandspecialist utan det är för att hennes underkäke är sned. Rätt mycket sned vilket har gjort att hon har ett sk saxbett vilket är ärftligt. Ingen av mig eller mina bröder har det däremot så har min mamma det och min mormor hade det men ingen av dom hade det så mycket som lillprinsessan har.
Hur som helst, när hon låg där i stolen blir tandläkaren glatt överraskad och det som beräknat att ta mins 6 månader hade redan rätat till sig och ena sidan av tandraden befinner nu där den ska vara så hon fick börja med dom små gummisnoddarna redan idag :D Lillprinsessan blev glatt överraskad, nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så bra som det gjort hittills. Vi fick nu lära oss att sätta dit små, förbaskade gummasnoddar! Det var/är inte alls lätt men jag anta att det är en vanesak.Men att pilla i munnen med SMÅ minimala gummisnoddar som ska fästas på en LITEN krok (4 stycken sammanlagt) är inte lätt. Men hon och jag kommer att lära oss :)
Tandläkare Daniel är en rolig prick, han har en härlig humor och får Lillprinsessan helt lugn. Hon är konstigt nog inte rädd för tandläkaren. Barnen är ZYP2D6-mutanter vilket innebär att de bland annat inte kan ta upp vissa smärtstillande ämnen, däribland finns även de substanser som ingår i den vanliga bedövningen hos tandläkaren. Nu använder man inte bedövningen när man har tandställning och llillprinsessan har aldrig haft ett hål men hon slog av en en halv tand en gång. Den delen som var kvar började en dag att komma ut genom tandköttets utsida i nedre käken vilket till slut ledde till att tandläkaren fick operera bort tandbiten på henne utan bedövning. Och det gjorde ont kan jag lova men hon var jätteduktig och mammas hand var helt blå efteråt. Hon fick faktiskt välja present på leksaksaffären den dagen...
Idag bjöd tandläkare Daniel bland annat på en del roande uttalanden.Vi pratade om lillprinsessans fodrade sneakers och skrattade åt marsvinen folk hade på fötterna när vi var små. Lillprinsessan upplyste oss då om att det finns människor som använder dom igen - tandläkaren och jag konstaterade att DET kommer vi ALDRIG att göra. Det var mitt där i som jag fick en komplimang! Ja, det var ju inte menat som det men det blev ju absolut det. När vi började prata om marsvinsfötterna frågade han mig om jag "kommer ihåg dom där marsvinsfötterna? Ja, nu är ju du ett par år yngre än mig men du kanske kommer ihåg dom i varje fall?" Anledningen till att jag tog det som en komplimang är just det med att jag skulle vara ett par år yngre än honom. Han gick ut skolan 1988 - alltså 4 år efter mig :) Och om jag då är "ett par år yngre" än honom så betyder det alltså att jag borde vara runt lite över 30! Tacka sjutton för att man blir glad för det...
Den andra roliga saken var uttalandet han gjorde om tänder som sitter ojämnt i munnen... så som prinsens gör, jag brukar kalla det för att det ser ut som om någon kastat in tänderna i munnen och det är då han säger att "han kallar det för att tänderna har taskigt lokalsinne"! Alltså jag och Lovisa skrattade så nästan tårarna började rinna. Ja, inte för att det är roligt att människor inte har lika fina tandrader som jag och prinsessorna utan just själva uttalandet:)
Efter att vi var färdiga körde jag ner henne till skolan och sen blev det inköp av det jag behöver för veckans kommande maträtter. Igår hade vi Raggmunk och det är ju bara sååå gott! Det blev som tur ar en hel del kvar så morgondagens middag är räddad för mors del :) Barnen får den goda spagettilådan som blev över idag. Med tanke på att det är den maträtten som lillprinsen brukar beställa på sin födelsedag så jag antar att det är en helt okej middag i morgon också!
Sen togs det nya bilder idag :) Ett av dom ser du där uppe!
Nu gör sömnen sig påminnd.... Sov gott :)
söndag 15 januari 2012
Konstaterar...
... vid genomgång av mailen att jag har massor framför mig: Vilken ände ska man börja i?
Vi börjar med militärträningen på Military fitness... 10 ggr klippkort för endast 195:-. Man lär ju bli svettig så det är ju bäst att efteråt gå på en 60 minuter lång ansiktsbehandling med färgning av både fransar och bryn för det lilla priset av 279:- och medan vi ändå är inne i "ta hand om kroppen"-bagen så tar vi en aromatisk fotmassage (279:-) och fryser bort några vårtor (som jag inte har men bäst att kolla, det kostar ju endast 99:-). En tandläkarbehandling för 240:- går ju inte att tacka nej till!
Nu måste jag ju bli fin i håret så en lyxig klippning för det enorma priset av 180:- känns ju helt rätt och på tal om hår så tar vi även den där permanenta hårtbortagningsdealen på 3 (!) ställen med IPL (vad fanken det nu är)... inte så dyrt - bara 1990 :- går det ju på... Nu måste man ju vara hungrig så att laga en egen avsmakningsmeny med en mästerkock för det fascila priset av 890:- är ju i det läget ett absolut måste!
Det dåliga samvetet spelar ju efteråt så att dansa salsa i NY för 99:- känns ju effektivt mot det där samvetet och sen lite skön avslappning för 199:- i en infraröd bastu med detox-effekt blir nog bra :)
Eller man kanske ska ta och skaffa en föryngringsroller och ta bort rynkorna jag inte har? Den har även effekt mot de pigmentfläckar som lyser med sin frånvaro och för att inte tala om den skadade hyn? Endast 879:- går den på. För att inte frysa stoppar jag in mig själv i fleecefilten med inbyggda armar för 99:-. Att behandla den ålderssynsvaghet jag inte heller lider av verkar lite dyrt - 34.999 så jag tror jag hoppar det. Medan jag ligger där och myser i min fleecefilt passar jag på att införskaffa lite sängvärme i form av en värmedyna, 449:-. Men även en liten träningsdator för kroppsavläsning för 179:- till mig och en muminlaptop till en för stor unge för 299:-. Inte farligt pris alls...
Efter allt detta vilande är humöret på topp och det blir en kryssning för 2 med Medelhavstema för 980:- och senare i vår en resa till Madrid över en helg. Det kostar endast 1190:- för tusan. Billiga flygbiljetter för 199:- köpte jag tidigare...
Meeeen - efter lite lek på Lek Vegas för 100:- får det allt bli lite kaffe för 29:- på cafe Häggränd. Passar medans jag ändå är i farten att köpa ögonfransserum för 285:- och ett skönhetspaket (inte för att jag behöver det) för 599:- och avslutar med en lunch med tillhörande dryck för endast 55:-
Fan - man blir ju urfattig av att bara läsa mailen nu för tiden ;)
Vi börjar med militärträningen på Military fitness... 10 ggr klippkort för endast 195:-. Man lär ju bli svettig så det är ju bäst att efteråt gå på en 60 minuter lång ansiktsbehandling med färgning av både fransar och bryn för det lilla priset av 279:- och medan vi ändå är inne i "ta hand om kroppen"-bagen så tar vi en aromatisk fotmassage (279:-) och fryser bort några vårtor (som jag inte har men bäst att kolla, det kostar ju endast 99:-). En tandläkarbehandling för 240:- går ju inte att tacka nej till!
Nu måste jag ju bli fin i håret så en lyxig klippning för det enorma priset av 180:- känns ju helt rätt och på tal om hår så tar vi även den där permanenta hårtbortagningsdealen på 3 (!) ställen med IPL (vad fanken det nu är)... inte så dyrt - bara 1990 :- går det ju på... Nu måste man ju vara hungrig så att laga en egen avsmakningsmeny med en mästerkock för det fascila priset av 890:- är ju i det läget ett absolut måste!
Det dåliga samvetet spelar ju efteråt så att dansa salsa i NY för 99:- känns ju effektivt mot det där samvetet och sen lite skön avslappning för 199:- i en infraröd bastu med detox-effekt blir nog bra :)
Eller man kanske ska ta och skaffa en föryngringsroller och ta bort rynkorna jag inte har? Den har även effekt mot de pigmentfläckar som lyser med sin frånvaro och för att inte tala om den skadade hyn? Endast 879:- går den på. För att inte frysa stoppar jag in mig själv i fleecefilten med inbyggda armar för 99:-. Att behandla den ålderssynsvaghet jag inte heller lider av verkar lite dyrt - 34.999 så jag tror jag hoppar det. Medan jag ligger där och myser i min fleecefilt passar jag på att införskaffa lite sängvärme i form av en värmedyna, 449:-. Men även en liten träningsdator för kroppsavläsning för 179:- till mig och en muminlaptop till en för stor unge för 299:-. Inte farligt pris alls...
Efter allt detta vilande är humöret på topp och det blir en kryssning för 2 med Medelhavstema för 980:- och senare i vår en resa till Madrid över en helg. Det kostar endast 1190:- för tusan. Billiga flygbiljetter för 199:- köpte jag tidigare...
Meeeen - efter lite lek på Lek Vegas för 100:- får det allt bli lite kaffe för 29:- på cafe Häggränd. Passar medans jag ändå är i farten att köpa ögonfransserum för 285:- och ett skönhetspaket (inte för att jag behöver det) för 599:- och avslutar med en lunch med tillhörande dryck för endast 55:-
Fan - man blir ju urfattig av att bara läsa mailen nu för tiden ;)
Ibland blir man bara...
... så irriterad! Det är ju sanslöst hur människor beter sig ibland. Ja, alltså - det är ingen som betett sig illa mot mig utan det handlar om hur människor är som personer, vad de säger och hur de uppträder. Det handlar om hur en vän blir behandlad av sitt barns andra förälder. De har väl, kan man väl milt påstå, en mycket infekterad situation vad gäller de gemensamma barnen. Och det må ju vara hänt, så är det ju ibland. Tyvärr ska ju tilläggas för då har man ju helt släppt fokus på vad som är viktigt, nämligen barnen. Jag har sagt det förut och det tåls att sägas igen - när ska föräldrar lära sig att tänka på sina barn istället för sig själva? Tyvärr kommer det alltid att finnas rena, idiotiska dumhuvuden som sätter sig själva främst i barnens namn. Vad jag tycker synd om dom barnen!
Det finns föräldrar som är rena skitstövlar när det gäller sina barn. Som verkligen inte förtjänar sina barn, och verkligen gjort dom ont på ett eller annat sätt. Det finns även föräldrar som inte tycks få in i sina små hjärnor att dom gör sina barn illa. I ett tidigare inlägg skrev jag kvinnor som inte är snälla mot sina män och ickeseendet av detta och nämnde då de örfilar på en man som faktiskt är misshandel. Konstigt - en man kan dömas till fängelse för misshandel om han örfilat sin sambo/fru men en kvinna som gör samma sak är i sin fulla rätt att göra det för att mannen är en kvalificerad skitstövel (?). Ibland är det så att båda är lika stora "kålsupare" och de tycks tävla i vem som är mest fysisk men det finns ungefär lika många män som kvinnor som utsätts för detta och som absolut inte slår tillbaka. Kvinnor är ju som sagt ofta mer verbala och psykisk misshandel utövas oftare av kvinnor än män. Psykisk misshandel går i slutändan ut på att underminera den utsattes självkänsla och kan ske på olika nivåer. Men alltid med samma slutmål - att få den drabbade dit man vill ha den...
Det finns föräldrar som utövar denna typ av misshandel på sina barn! Föräldrar som skriker åt sina barn, kallar dom för dumma ord. Jag måste intala mig själv att dom inte gör det medvetet för annars går mitt hjärta sönder. En pappa som står och skriker på sin son att "är du idiot eller? Nu går du och städar ditt rum! (eller vad det nu handlar om). För varje gång man kallar sitt barn för idiot på det sättet förminskar man barnets egenvärde. En mamma som blir hysterisk för att ett av barnen lekt lite väl häftigt med ett småsyskon och slänger ur sig "att, det fattar du väl ditt dumhuvud att du inte kan göra si eller så med din lillebror" och tar sen barnet hårt i armen och i princip slänger in det i deras rum. Runt barnets arm finns röda märken kvar efter mammans fingrar. I det fallet har föräldern begått både psykisk och fysisk misshandel av sitt barn. Barnet sitter i sitt rum och gråter, det var ju inte meningen att göra någon illa. "Och mamma sa att jag var ett dumhuvud, nej, hon skrek det". "Och den enda hon skriker på, förutom mig just nu då, är pappa som flyttat här ifrån...och mamma tycker inte om pappa längre så då tycker hon säkert inte om mig heller". Och armen gör ont...
Förhoppningsvis lider mamman/pappan av oerhört dåligt samvete vid detta laget och föräldrarna öppnar dörren till barnets rum, går in och säger förlåt. Tyvärr är skadan redan skedd men barnet får en ursäkt och föräldern lovar att det aldrig ska hända igen. Vilket det i den typen av familj, ofta gör. Igen, igen och igen...
Det finns föräldrar som är rena skitstövlar när det gäller sina barn. Som verkligen inte förtjänar sina barn, och verkligen gjort dom ont på ett eller annat sätt. Det finns även föräldrar som inte tycks få in i sina små hjärnor att dom gör sina barn illa. I ett tidigare inlägg skrev jag kvinnor som inte är snälla mot sina män och ickeseendet av detta och nämnde då de örfilar på en man som faktiskt är misshandel. Konstigt - en man kan dömas till fängelse för misshandel om han örfilat sin sambo/fru men en kvinna som gör samma sak är i sin fulla rätt att göra det för att mannen är en kvalificerad skitstövel (?). Ibland är det så att båda är lika stora "kålsupare" och de tycks tävla i vem som är mest fysisk men det finns ungefär lika många män som kvinnor som utsätts för detta och som absolut inte slår tillbaka. Kvinnor är ju som sagt ofta mer verbala och psykisk misshandel utövas oftare av kvinnor än män. Psykisk misshandel går i slutändan ut på att underminera den utsattes självkänsla och kan ske på olika nivåer. Men alltid med samma slutmål - att få den drabbade dit man vill ha den...
Det finns föräldrar som utövar denna typ av misshandel på sina barn! Föräldrar som skriker åt sina barn, kallar dom för dumma ord. Jag måste intala mig själv att dom inte gör det medvetet för annars går mitt hjärta sönder. En pappa som står och skriker på sin son att "är du idiot eller? Nu går du och städar ditt rum! (eller vad det nu handlar om). För varje gång man kallar sitt barn för idiot på det sättet förminskar man barnets egenvärde. En mamma som blir hysterisk för att ett av barnen lekt lite väl häftigt med ett småsyskon och slänger ur sig "att, det fattar du väl ditt dumhuvud att du inte kan göra si eller så med din lillebror" och tar sen barnet hårt i armen och i princip slänger in det i deras rum. Runt barnets arm finns röda märken kvar efter mammans fingrar. I det fallet har föräldern begått både psykisk och fysisk misshandel av sitt barn. Barnet sitter i sitt rum och gråter, det var ju inte meningen att göra någon illa. "Och mamma sa att jag var ett dumhuvud, nej, hon skrek det". "Och den enda hon skriker på, förutom mig just nu då, är pappa som flyttat här ifrån...och mamma tycker inte om pappa längre så då tycker hon säkert inte om mig heller". Och armen gör ont...
Förhoppningsvis lider mamman/pappan av oerhört dåligt samvete vid detta laget och föräldrarna öppnar dörren till barnets rum, går in och säger förlåt. Tyvärr är skadan redan skedd men barnet får en ursäkt och föräldern lovar att det aldrig ska hända igen. Vilket det i den typen av familj, ofta gör. Igen, igen och igen...
lördag 14 januari 2012
An eternal memory
Until we meet again
Those special memories of you
Will always bring a smile.
If only I could have you back
For just a little while.
Then we could sit and talk again
Just like we used to do.
You always meant so wery much
And always will do to.
The fact that you're no longer here
Will always cause me pain.
But you're forever in my heart
until we meet again
Those special memories of you
Will always bring a smile.
If only I could have you back
For just a little while.
Then we could sit and talk again
Just like we used to do.
You always meant so wery much
And always will do to.
The fact that you're no longer here
Will always cause me pain.
But you're forever in my heart
until we meet again
Känner sig...
... i varje fall lite tillfreds med livet när jag upptäcker att skärpet går att knäppa ännu ett hål in :). De som känner mig och som vet om den sjukdom jag har, Morbus Dercum eller Adiposis Dolorosa som det också heter, vet också hur oerhört svårt det är att bli av med med överviktskilona på grund av att fettcellerna är förstorade på grund av att de bland annat är inflammerade. Därför blir jag så oerhört glad för varje hål som skärpet minskar.
Jag har vägt mycket, mycket mer än vad jag gör nu och så länge de kläder jag har kvar sen jag var störst fortfarande känns som tält är jag ju naturligtvis oerhört nöjd. Jag roade mig själv med att titta på kort inatt och hittade en gammal profilbild. Jag mins att jag var så nöjd med mig själv när det kortet togs för jag hade då precis stått på vågen och konstaterat att jag blivit 17 kg lättare. Den tröjan jag hade på bilden har jag kvar och den hänger som en säck. Stärkt av det minskade hålet plockade jag fram en tröja jag hade på några andra bilder jag hade som jag tagit vid senare tillfälle och mer viktminskning. Jag har faktiskt inte kunna ha den längre. Men idag gled den över huvudet och satt som den skulle :) Naturligtvis gör detta mig väldigt glad! Jag fick rådet av min läkare att slänga ut min våg för med den sjukdom jag har kommer jag aldrig att bli supersmal men som läkaren sa - du tillhör en av dem som svarar på medicinen och som lyckas komma ner till den "minimumvikt" som denna sjukdom verkar ha, den är liksom stannar på en vikt som är unik för varje enskilt drabbad. "Tänk på det så här - när du går ner så fort du det som är den tilltalande kvinnokroppen som männen inte styr över men som tilltalar deras undermedvetna. Du har en midja, dina höfter som är förberedda för barnafödsel syns mer, dina bröst är redan perfekta. Du måste lära dig att se det du har istället för att vilja ha någonting som din sjukdom sätter stopp för. Männens fortplantningsdrift styrs av reptilhjärnan och den ser just den kvinnliga kroppens egenskaper till fortplantning". Man får lära sig mycket när man går i KBT-behandling måste jag säga och jag lät batteriet i vågen ta slut och arbetar nu efter målkläder. "Klädesplagg" 1 var att minska hålen på skärpet. Nr 2 var jeansen jag just nu har på mig. Nr 3 tröjan jag också har på mig. Nr 4 är ett par andra jeans i lådan... men det dröjer nog ett tag tror jag (kanske byter om jag hittar något annat....). Det går väldigt långsamt att bli av med vikten när man har Dercums....
Glädje är någonting jag behöver i mitt liv. Det är ju inte det som det finns mest av så att säga. Men så är det ju när någonting saknas också. Och jag antar att det är därför jag slutat äta också. Det fungerar helt enkelt inte att få någonting över läpparna. Det bara fungerar inte. Inte förrän det börjar närma sig middagstid, då äter jag lite middag med barnen. Men jag antar att det är så mitt liv är menat att vara...
Skit, piss och allt annat....
Jag har vägt mycket, mycket mer än vad jag gör nu och så länge de kläder jag har kvar sen jag var störst fortfarande känns som tält är jag ju naturligtvis oerhört nöjd. Jag roade mig själv med att titta på kort inatt och hittade en gammal profilbild. Jag mins att jag var så nöjd med mig själv när det kortet togs för jag hade då precis stått på vågen och konstaterat att jag blivit 17 kg lättare. Den tröjan jag hade på bilden har jag kvar och den hänger som en säck. Stärkt av det minskade hålet plockade jag fram en tröja jag hade på några andra bilder jag hade som jag tagit vid senare tillfälle och mer viktminskning. Jag har faktiskt inte kunna ha den längre. Men idag gled den över huvudet och satt som den skulle :) Naturligtvis gör detta mig väldigt glad! Jag fick rådet av min läkare att slänga ut min våg för med den sjukdom jag har kommer jag aldrig att bli supersmal men som läkaren sa - du tillhör en av dem som svarar på medicinen och som lyckas komma ner till den "minimumvikt" som denna sjukdom verkar ha, den är liksom stannar på en vikt som är unik för varje enskilt drabbad. "Tänk på det så här - när du går ner så fort du det som är den tilltalande kvinnokroppen som männen inte styr över men som tilltalar deras undermedvetna. Du har en midja, dina höfter som är förberedda för barnafödsel syns mer, dina bröst är redan perfekta. Du måste lära dig att se det du har istället för att vilja ha någonting som din sjukdom sätter stopp för. Männens fortplantningsdrift styrs av reptilhjärnan och den ser just den kvinnliga kroppens egenskaper till fortplantning". Man får lära sig mycket när man går i KBT-behandling måste jag säga och jag lät batteriet i vågen ta slut och arbetar nu efter målkläder. "Klädesplagg" 1 var att minska hålen på skärpet. Nr 2 var jeansen jag just nu har på mig. Nr 3 tröjan jag också har på mig. Nr 4 är ett par andra jeans i lådan... men det dröjer nog ett tag tror jag (kanske byter om jag hittar något annat....). Det går väldigt långsamt att bli av med vikten när man har Dercums....
Glädje är någonting jag behöver i mitt liv. Det är ju inte det som det finns mest av så att säga. Men så är det ju när någonting saknas också. Och jag antar att det är därför jag slutat äta också. Det fungerar helt enkelt inte att få någonting över läpparna. Det bara fungerar inte. Inte förrän det börjar närma sig middagstid, då äter jag lite middag med barnen. Men jag antar att det är så mitt liv är menat att vara...
Skit, piss och allt annat....
Storm...
... är det ute just nu. Det skulle ju bli storm, det sa dom ju men denna gång skulle det komma snö också. Det har dom sagt förut också... När en vän på Facebook skrev att han hade 25 met/sek och snöstorm insåg jag att jag skulle nog åka och handla innan det blev alldeles för jäkligt ute. Jag har absolut inga problem att åka upp till den lokala byaffären utan smink men till stora byn åker jag inte utan ansiktet på så jag offrade lite tid på att bli ännu vackrare än vad jag är i naturligt tillstånd! Öppnar till slut ytterdörren och halvvägs ut på gårdsplanen börjar det snöa... jamen jippie! Jag har konstaterat att jag inte har någon ved hemma och att invänta en vinterstorm utan en enda vedpinne hemma i ett samhälle som lider av strömavbrott nästan varje liten ministorm kändes ju inte så förutseende... så det var bara att hålla hårt i ratten och köra på den vid det här laget välpolerade isbanan till väg. Jag höll mig snällt i den kö som jag inte var ledare av...
Väl inne i byn blev det operation snabbhandling på liten yta. Blomsterlandet för startpinnar och Lidl för ved. Lidl är billigast i byn på ved så det kändes som ett okej val. Istället för att åka över till Coop för att handla min mjölk och gurka så gjorde jag det på nämnda affär. Sen satte jag mig i bilen för att åka tillbaka mot hemmet i lilla byn. Under den timma jag varit i storbyn så hade snön vräkt ner... och vägen hem var om mer ännu mer polerad än vi infarten. Nu var det en mycket längre konvoj som åkte på vägen och nu gällde det att hålla i ratten. Helt plötsligt far ett träd ner precis bakom bilen - ett mindre som tur var men fasiken vad rädd jag blev... Väl hemma fick prinsen hjälpa mig in med ved och mat. Totalt hade jag varit borta i 1,5 timmar... Det gäller att vara snabb ibland.
Nu har det stormat i flera timmar och strömmen har fortfarande inte försvunnit men brasan har brunnit så fint hela kvällen. Till middag gjorde vi tacos. Tänk så fredagsaktigt... men det har ingenting med dagen att göra faktiskt utan mer med att göra att det bara blev så... haha. Tänkte ut en liten matsedel i huvudet medan jag stod och stekte köttfärsen: Lördag = spagetti och köttfärssås, Söndag = raggmunk och fläsk, Måndag = Spagettilåda, Tisdag = blodpudding med bacon, Onsdag = Isterband och stuvad potatis, Torsdag = korv stroganoff med ris. För att klara av dessa middagar måste jag köpa till... 1 paprika, 2 paket bacon... och till övrigt mjölk. Har verkligen varit duktig på att fylla frysen med matvaror på sistone...
För övrigt... så är jag väl kvar i min känslomässiga, djupa brunn. Tänker så mycket - det är så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte heller hur människor kan vara gement elaka och sen stå där med ett falskt leende mot alla de ljugit rakt upp i ansiktet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan leva med sig själv efteråt. Åjo - jag kan bli arg, be någon fara flyga och fara men det finns saker jag aldrig gjort eller gör, saker jag kan stå helt rakryggad och säga på allvar. Jag ljuger aldrig medvetet, aldrig för att såra någon person eller göra någon illa. Det finns människor som när man säger så som vill att man ska "svära på NN's grav" för att bevisa sanningshalten i någonting. Så då gör jag det också! Det finns människor som menar att det är förenat med svaghet att inte kunna "ljuga för sin överlevnad" men nej, de har missuppfattat det hela. En lögn slår förr eller senare tillbaka på en själv. Kanske inte i form av att själva orden slår tillbaka utan det faktum att den som drabbats av lögnen slår tillbaka. Ibland tror jag att det är "livets stjärna" som på något sätt ställer det tillrätta. Det starka ligger i att våga stå i sig själv och för sanningen. Att kunna stå där utan att behöva frukta annat än sanningen. Den som ljugit får alltid brottas med sin lögn. "Tänk om NN får reda på vad jag sa om XY eller vad jag sa om NN själv"? Det innebär att man måste ljuga återigen för att komma ur sin ursprungliga lögn och till slut är allt ett enda virrvarr av lögner och vad sades till vem??? Nej, det är bättre att hålla sig till sanningen - det är lättare så... och definitivt ärligare!
Ska avsluta detta inlägg med att be om ursäkt för de 2 örfilar jag gett ut på alla mina år. Jag rannsakade mig själv inatt och kom på att jag 1 gång gav en man 2 örfilar. Man ska aldrig slå men den enda gången gjorde jag det och jag är inte sämre än att jag kan erkänna det. Så du som fick dom - förlåt!
Nej, nu är det att försöka sova. Jag undrar när detta skov ska gå över så att jag kan få sova på nätterna istället för att vara vaken...
Väl inne i byn blev det operation snabbhandling på liten yta. Blomsterlandet för startpinnar och Lidl för ved. Lidl är billigast i byn på ved så det kändes som ett okej val. Istället för att åka över till Coop för att handla min mjölk och gurka så gjorde jag det på nämnda affär. Sen satte jag mig i bilen för att åka tillbaka mot hemmet i lilla byn. Under den timma jag varit i storbyn så hade snön vräkt ner... och vägen hem var om mer ännu mer polerad än vi infarten. Nu var det en mycket längre konvoj som åkte på vägen och nu gällde det att hålla i ratten. Helt plötsligt far ett träd ner precis bakom bilen - ett mindre som tur var men fasiken vad rädd jag blev... Väl hemma fick prinsen hjälpa mig in med ved och mat. Totalt hade jag varit borta i 1,5 timmar... Det gäller att vara snabb ibland.
Nu har det stormat i flera timmar och strömmen har fortfarande inte försvunnit men brasan har brunnit så fint hela kvällen. Till middag gjorde vi tacos. Tänk så fredagsaktigt... men det har ingenting med dagen att göra faktiskt utan mer med att göra att det bara blev så... haha. Tänkte ut en liten matsedel i huvudet medan jag stod och stekte köttfärsen: Lördag = spagetti och köttfärssås, Söndag = raggmunk och fläsk, Måndag = Spagettilåda, Tisdag = blodpudding med bacon, Onsdag = Isterband och stuvad potatis, Torsdag = korv stroganoff med ris. För att klara av dessa middagar måste jag köpa till... 1 paprika, 2 paket bacon... och till övrigt mjölk. Har verkligen varit duktig på att fylla frysen med matvaror på sistone...
För övrigt... så är jag väl kvar i min känslomässiga, djupa brunn. Tänker så mycket - det är så mycket jag inte förstår. Jag förstår inte heller hur människor kan vara gement elaka och sen stå där med ett falskt leende mot alla de ljugit rakt upp i ansiktet. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan leva med sig själv efteråt. Åjo - jag kan bli arg, be någon fara flyga och fara men det finns saker jag aldrig gjort eller gör, saker jag kan stå helt rakryggad och säga på allvar. Jag ljuger aldrig medvetet, aldrig för att såra någon person eller göra någon illa. Det finns människor som när man säger så som vill att man ska "svära på NN's grav" för att bevisa sanningshalten i någonting. Så då gör jag det också! Det finns människor som menar att det är förenat med svaghet att inte kunna "ljuga för sin överlevnad" men nej, de har missuppfattat det hela. En lögn slår förr eller senare tillbaka på en själv. Kanske inte i form av att själva orden slår tillbaka utan det faktum att den som drabbats av lögnen slår tillbaka. Ibland tror jag att det är "livets stjärna" som på något sätt ställer det tillrätta. Det starka ligger i att våga stå i sig själv och för sanningen. Att kunna stå där utan att behöva frukta annat än sanningen. Den som ljugit får alltid brottas med sin lögn. "Tänk om NN får reda på vad jag sa om XY eller vad jag sa om NN själv"? Det innebär att man måste ljuga återigen för att komma ur sin ursprungliga lögn och till slut är allt ett enda virrvarr av lögner och vad sades till vem??? Nej, det är bättre att hålla sig till sanningen - det är lättare så... och definitivt ärligare!
Ska avsluta detta inlägg med att be om ursäkt för de 2 örfilar jag gett ut på alla mina år. Jag rannsakade mig själv inatt och kom på att jag 1 gång gav en man 2 örfilar. Man ska aldrig slå men den enda gången gjorde jag det och jag är inte sämre än att jag kan erkänna det. Så du som fick dom - förlåt!
Nej, nu är det att försöka sova. Jag undrar när detta skov ska gå över så att jag kan få sova på nätterna istället för att vara vaken...
fredag 13 januari 2012
Psykiskt...
... slut - så känns det. Och jobbigare kommer det nog faktiskt att fortsätta att vara och jobbigare kommer det nog att bli. Det finns tankar i mitt inre jag inte vill tänka men som jag tänker ändå. Man kan inte fly ifrån dom. Eller ska jag säga att jag inte kan fly ifrån dom. Tankar jag inte vill tänka, känslor jag inte vill känna. Saker jag inte vill säga, tårar jag inte vill gråta. Jag måste försöka få lite rätsida på mig själv helt enkelt. Jag låter ingen komma mig nära, jag vågar helt enkelt inte. Jag gav bort hela mig själv, lämnade mig helt enkelt. Nu vet jag att jag inte hade någonting för det... Däremot har jag bestämt mig för att ta konsekvenserna av det...
Jag är trött på att alltid få höra att jag är bra. Jag är ju ändå inte så bra... Åh, jo, det finns människor runt mig som säger att jag är intelligent, söt, vacker, trevlig, snäll, förstående, förlåtande... och en massa andra superlativ men på något sätt så har jag blockerat mig från att lita på det de säger. Vad är meningen med det? Vad är meningen att få höra det när det ändå känns som om jag inte är alla dessa saker...?
Gahhhh! Det är tufft helt enkelt att vara jag! Men jag får väl helt enkelt förlita mig på att jag är smart och vacker. Att jag är snäll och förlåtande. Att jag är en helt underbar person. Fler än en har sagt till mig att har man en gång "haft mig"och sen förlorat mig så förstår man att man aldrig får någonting så bra igen. Att det jag gav var så stort och vackert och att jag gav mig själv så totalt - både själsligt och kroppsligt. Att få höra att av alla kvinnor de känt så var det bara jag som aldrig ljugit om, talat skit om, låtit de få betala för det de gjorde. Och ska jag vara sanningsenlig... så finns det dom jag önskar jag aldrig mött...! En av dom undrade hur jag, efter allt han utsatte mig för (stöld, lögner och lite annat), fortfarande kunde vara så söt, snäll, ödmjuk, förlåtande. Jag vet inte faktiskt och när det gäller just den mannen så skjutsade jag honom tom till BB där hans ex födde barn (nej, jag visste inte om att han väntade barn med en annan kvinna). Men att få höra det bla lång tid efteråt känns... lite underligt. Och så kanske det är - men det i sådana fall någonting jag måste få bli viss om... Jag måste helt enkelt hitta den där känslan om mig själv... Känslan av att lita på mig själv och kunna lita på någon annan... För just nu - litar jag inte ens på mig själv...
Nej... man får väl podda lite... asg! Som om... :~)
Jag är trött på att alltid få höra att jag är bra. Jag är ju ändå inte så bra... Åh, jo, det finns människor runt mig som säger att jag är intelligent, söt, vacker, trevlig, snäll, förstående, förlåtande... och en massa andra superlativ men på något sätt så har jag blockerat mig från att lita på det de säger. Vad är meningen med det? Vad är meningen att få höra det när det ändå känns som om jag inte är alla dessa saker...?
Gahhhh! Det är tufft helt enkelt att vara jag! Men jag får väl helt enkelt förlita mig på att jag är smart och vacker. Att jag är snäll och förlåtande. Att jag är en helt underbar person. Fler än en har sagt till mig att har man en gång "haft mig"och sen förlorat mig så förstår man att man aldrig får någonting så bra igen. Att det jag gav var så stort och vackert och att jag gav mig själv så totalt - både själsligt och kroppsligt. Att få höra att av alla kvinnor de känt så var det bara jag som aldrig ljugit om, talat skit om, låtit de få betala för det de gjorde. Och ska jag vara sanningsenlig... så finns det dom jag önskar jag aldrig mött...! En av dom undrade hur jag, efter allt han utsatte mig för (stöld, lögner och lite annat), fortfarande kunde vara så söt, snäll, ödmjuk, förlåtande. Jag vet inte faktiskt och när det gäller just den mannen så skjutsade jag honom tom till BB där hans ex födde barn (nej, jag visste inte om att han väntade barn med en annan kvinna). Men att få höra det bla lång tid efteråt känns... lite underligt. Och så kanske det är - men det i sådana fall någonting jag måste få bli viss om... Jag måste helt enkelt hitta den där känslan om mig själv... Känslan av att lita på mig själv och kunna lita på någon annan... För just nu - litar jag inte ens på mig själv...
Nej... man får väl podda lite... asg! Som om... :~)
Fick en...
... artikel delad till mig här om dagen som tog upp ämnet kvinnovåld i relationer. Ett mycket intressant och obelyst ämne.
Innan jag ger mig in i det jag tänker skriva vill jag bara påpeka att oavsett vem i ett förhållande som har det kämpigt med ilska, våld, psykisk nedtryckning så är själva handlingen fel. Men det jag tar upp idag är just de fallen där männen är de som har farit illa.
Det finns studier som visar att kvinnor är lika eller till och med mer benägna att ta till våld mot sina män än tvärtom. Tre av fyra kvinnor som utövar våld använder tillhyggen, för män är den siffran en av tre. Våld inom förhållanden är i princip alltid skuldbelagt för den som drabbas av det men för män är det ännu mer tabubelagt att söka hjälp och få till en förändring. För "vem skulle tro mig" - mannen?
Stereotypen för någon som misshandlar är att det är en man, gärna lång, absolut vältränad och snygg (?). Det är inte en söt/ful, liten/stor, otränad/vältränad, tyst/gapig kvinna.
Mäns våld mot kvinnor är oftare grövre och mer återkommande och kvinnans våld är mer av psykisk karaktär men utsattheten och känslan av hjälplöshet upplevs ofta som värre än det fysiska våldet.
Våld i nära relationer skiljer sig från andra typer av våld då det oftast utövas under längre tid och att det under tiden trappas upp. På så vis blir våldet mer och mer ett förväntat och accepterat inslag. En misshandel kan vara både psykisk och fysisk. Till den senare misshandeln räknar sociologen Murray Straus även det som traditionellt uppfattas som "lindrigt" våld, till exempel örfilar.
Psykisk misshandel kan vara lika förödande för den utsatte som fysiskt våld. Man kan skada sin partner på djupet - och även driva denne till självmord - utan att lyfta ett finger, konstaterar Straus. Enligt honom är det mer socialt accepterat att kvinnor slår män än tvärtom. Om en man förolämpar en kvinna anses det vara moraliskt korrekt för miljontals kvinnor att ge honom en örfil.
Jag känner flera män som blivit illa behandlade av sina sambos. En (1!) av dessa har anmält sin före detta sambo efter år av koll av mobil- och internethistorik, öppnande av post, anklagande om otrohet, minskning av hans umgänge, örfilar och det hela slutade att han svårt knivskuren hamnade på akutmottagningen. Tyvärr är denna kontroll av männens förehavanden rätt typiskt för just kvinnor. Kvinnors våld mot män är tabubelagt, det ingår inte i mansrollen att vara ett offer – och i synnerhet inte att bli slagen av en kvinna. Hur blir en man bemött av exempelvis polis, vårdpersonal eller sociala myndigheter när förövaren är en kvinna? Finns det en uppfattning i samhället att det är mer OK att en kvinna misshandlar en man än tvärtom?
Det förekommer tyvärr också ibland att kvinnan, med hjälp av lögner, anmäler mannen för övergrepp, hot och våld för att få till ett besöksförbud. Detta leder då oftast även till att han inte får träffa sina barn. Som förälder inser man att detta också är en slags psykisk misshandel.
Tyvärr måste jag säga att jag stött på kvinnor som ljugit om att "han flertalet gånger våldfört sig sexuellt på kvinnan, mannen slagit sin sambo, att han varit stupfull när han har haft barnen, att han glömt att byta kläder, blöjor, gett fel mat, kört bil utan att spänna fast barnet och sen även kört för fort. Tagit med en ny kvinna och introducerat barnen inför. Påstått saker om mannens släkt som inte är sanna. Osv. Osv". Själva påståendena är inte "typiska" för just kvinnor i tex vårdnadstvister men det är däremot vanligare att kvinnor väljer att medvetet fara med dessa osanningar. I en smutskastande vårdnadstvist förekommer ofta samma typer av lögner förutom den när kvinnorna påstår att männen våldfört sig på dem (och det är märkligt vad ofta detta just lett till barnet som vårdnatstvisten kanske gäller...).
Som en av mina manliga vänner säger: "Newsflash - det är lagligt att dricka alkohol fast man har barnen hemma, att den andra helt enkelt får fatta att man träffar någon ny, att man inte byter blöja som en klocka. Visst - jag kan köra bil fort - det är olagligt men jag står för att jag gör det och h*n tycker om det och det är ju inte jag som glömt att spänna fast Liten"... Och det värsta är att han är långt ifrån ensam om att bli anklagad för faktiskt helt lagliga saker bara för att kvinnan är en bitter bitch...
Samhället måste också även ta mäns problem på allvar, inte bara se män som problem. En förövare är könslös. Det finns flera bra studier om mäns våld mot kvinnor men det finns inte någon motsvarande om kvinnors våld våld mot män (varken psykisk eller fysisk). Det saknas för övrigt totalt någon övrigt statistik över hur vanligt det är att män utsätts för våld, hot eller trakasserier av flickvän, sambo eller maka.
För det finns trots allt många helt underbara män, många av dem också helt underbara pappor, runt omkring oss.
Innan jag ger mig in i det jag tänker skriva vill jag bara påpeka att oavsett vem i ett förhållande som har det kämpigt med ilska, våld, psykisk nedtryckning så är själva handlingen fel. Men det jag tar upp idag är just de fallen där männen är de som har farit illa.
Det finns studier som visar att kvinnor är lika eller till och med mer benägna att ta till våld mot sina män än tvärtom. Tre av fyra kvinnor som utövar våld använder tillhyggen, för män är den siffran en av tre. Våld inom förhållanden är i princip alltid skuldbelagt för den som drabbas av det men för män är det ännu mer tabubelagt att söka hjälp och få till en förändring. För "vem skulle tro mig" - mannen?
Stereotypen för någon som misshandlar är att det är en man, gärna lång, absolut vältränad och snygg (?). Det är inte en söt/ful, liten/stor, otränad/vältränad, tyst/gapig kvinna.
Mäns våld mot kvinnor är oftare grövre och mer återkommande och kvinnans våld är mer av psykisk karaktär men utsattheten och känslan av hjälplöshet upplevs ofta som värre än det fysiska våldet.
Våld i nära relationer skiljer sig från andra typer av våld då det oftast utövas under längre tid och att det under tiden trappas upp. På så vis blir våldet mer och mer ett förväntat och accepterat inslag. En misshandel kan vara både psykisk och fysisk. Till den senare misshandeln räknar sociologen Murray Straus även det som traditionellt uppfattas som "lindrigt" våld, till exempel örfilar.
Psykisk misshandel kan vara lika förödande för den utsatte som fysiskt våld. Man kan skada sin partner på djupet - och även driva denne till självmord - utan att lyfta ett finger, konstaterar Straus. Enligt honom är det mer socialt accepterat att kvinnor slår män än tvärtom. Om en man förolämpar en kvinna anses det vara moraliskt korrekt för miljontals kvinnor att ge honom en örfil.
Jag känner flera män som blivit illa behandlade av sina sambos. En (1!) av dessa har anmält sin före detta sambo efter år av koll av mobil- och internethistorik, öppnande av post, anklagande om otrohet, minskning av hans umgänge, örfilar och det hela slutade att han svårt knivskuren hamnade på akutmottagningen. Tyvärr är denna kontroll av männens förehavanden rätt typiskt för just kvinnor. Kvinnors våld mot män är tabubelagt, det ingår inte i mansrollen att vara ett offer – och i synnerhet inte att bli slagen av en kvinna. Hur blir en man bemött av exempelvis polis, vårdpersonal eller sociala myndigheter när förövaren är en kvinna? Finns det en uppfattning i samhället att det är mer OK att en kvinna misshandlar en man än tvärtom?
Det förekommer tyvärr också ibland att kvinnan, med hjälp av lögner, anmäler mannen för övergrepp, hot och våld för att få till ett besöksförbud. Detta leder då oftast även till att han inte får träffa sina barn. Som förälder inser man att detta också är en slags psykisk misshandel.
Tyvärr måste jag säga att jag stött på kvinnor som ljugit om att "han flertalet gånger våldfört sig sexuellt på kvinnan, mannen slagit sin sambo, att han varit stupfull när han har haft barnen, att han glömt att byta kläder, blöjor, gett fel mat, kört bil utan att spänna fast barnet och sen även kört för fort. Tagit med en ny kvinna och introducerat barnen inför. Påstått saker om mannens släkt som inte är sanna. Osv. Osv". Själva påståendena är inte "typiska" för just kvinnor i tex vårdnadstvister men det är däremot vanligare att kvinnor väljer att medvetet fara med dessa osanningar. I en smutskastande vårdnadstvist förekommer ofta samma typer av lögner förutom den när kvinnorna påstår att männen våldfört sig på dem (och det är märkligt vad ofta detta just lett till barnet som vårdnatstvisten kanske gäller...).
Som en av mina manliga vänner säger: "Newsflash - det är lagligt att dricka alkohol fast man har barnen hemma, att den andra helt enkelt får fatta att man träffar någon ny, att man inte byter blöja som en klocka. Visst - jag kan köra bil fort - det är olagligt men jag står för att jag gör det och h*n tycker om det och det är ju inte jag som glömt att spänna fast Liten"... Och det värsta är att han är långt ifrån ensam om att bli anklagad för faktiskt helt lagliga saker bara för att kvinnan är en bitter bitch...
Samhället måste också även ta mäns problem på allvar, inte bara se män som problem. En förövare är könslös. Det finns flera bra studier om mäns våld mot kvinnor men det finns inte någon motsvarande om kvinnors våld våld mot män (varken psykisk eller fysisk). Det saknas för övrigt totalt någon övrigt statistik över hur vanligt det är att män utsätts för våld, hot eller trakasserier av flickvän, sambo eller maka.
För det finns trots allt många helt underbara män, många av dem också helt underbara pappor, runt omkring oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)