Blev rätt så glad...

... av en kommentar som dök upp igår: Hej Pebbles. Jag heter Annica och jobbar på Arbetsförmedlingen. Vi prenumererar på blogginlägg som handlar om Arbetsförmedlingen. Jag förstår att du går igenom en tuff period i ditt liv, med en massa smärta. Till detta känner du att du inte får den hjälp och det stöd som du behöver av arbetsförmedlingen. Så ska det inte behöva vara, utan vi ska finnas för dig, då du känner att du orkar komma tillbaka till arbetslivet igen eller i värsta fall om du har/håller på bli utförsäkrad. Om det är så att du inte får någon kontakt med din arbetsförmedlare inom en snar framtid, så tycker jag att du i första hand kontaktar oss på tfn.             0771-416416      . Skulle inte detta hjälpa, tveka inte att kontakta chefen på din arbetsförmedling och även vår kundrelation: http://www.arbetsformedlingen.se/Globalmeny/Kontakt/Nojd-eller-missnojd.html Jag önskar dig all lycka i framtiden och att du snart känner dig bättre. Med vänlig hälsning Annica, arbetsförmedlare på En käftsmäll...

Skulle jag besvara den i en kommentar skulle det bli rätt mycket så jag lyfter upp den till ett inlägg istället:

Hej Annica och jättemycket tack för din kommentar, den värmde verkligen. Jag ska försöka göra ett svar på det du skriver. Men först vill jag säga att jag tycker att det är jättebra att ni prenumererar på inlägg som handlar om Arbetsförmedlingen - det visar på ett intresse för människa och person :) Vad gäller mig kan man säga följande:

Jag blev utförsäkrad i den första svängen som gick på pumpen, redan 2008. Jag har konstant blivit sämre i kroppen men jag har en väldigt stor "fighting spirit" och vägrar ge upp - det är helt enkelt inte jag. Jag har, som förtroendeläkaren skrev i sitt intyg, 4 kroniska sjukdomar (varav 2 smärtsjukdomar) och en MC-olycka i bagaget. Min inställning till mitt liv och min sjukdomar är att jag lever MED dom och inte TROTS dom. De är en del av mig och mitt liv och det gäller att parera helt enkelt. Jag har lätt till skratt, är positiv, går framåt, intelligent, vetgirig mm mm (vilket också läkaren påtalar i det senaste intyget). När jag träffade honom tyckte han att det ultimata jobbet för mig var att föreläsa för de som "gräver ner" sig i sina sjukdomar och smärta om hur man parerar i sitt liv och hittar ljuspunkterna samt kommer framåt. Det behöver inte alltid vara till ett arbete men hur man helt enkelt får vardagen att fungera när allt ser nattsvart ut. För det är lätt att släppa allt och bara se sin smärta, sina fysiska begränsningar och sina tillkortakommanden. Själv försöker jag hellre se till de goda faktorerna jag har runt omkring mig och vilka mina möjligheter är. Alla läkare eller "andra", förutom en som är "satta" för att hjälpa fascineras av just min förmåga att fokusera mot det goda och min vilja för att just....- vilja! Självklart har jag dagar och veckor då allt verkligen är nattsvarta smärtkaos men jag strävar hela tiden efter de ljusa punkterna - de kanske må vara små och till synes obetydliga men det är de inte och det gäller att se dom och alla andra - det är det som skapar grunden att stå på när man lever i det jag lever i. Jag och så många andra... Den enda som inte delar deras inställning är.. just.. min... Arbetsförmedlare :(.

De senaste 4 åren har jag haft olika arbeten genom bla Arbetsförmedlingen - på en annan ort i en annan del av Sverige. Sen flyttade jag och fick således en ny förmedlare... och nu händer... Nada, zipp, noll och ingenting! Det som har skett har hela tiden jag varit drivande i - det enda han har gjort är att skriva på de papper jag krävt att han ska skriva under - innan jag gått under vill säga. Hans inställning är att "han inte vet vad han ska göra med mig" - medan min inställning är "Snälla, dammsug marknaden, hjälp mig att finna någon som faktiskt kan och vill ha överseende med att jag inte kommer till jobbet de dagar jag inte får på mig kläderna, eller att jag, trots min snabba tankeverksamhet och kunskap, inte kan göra allt lika fort som andra för att fingrarna inte fungerar eller att det faktiskt inte går att sitta just nu"... Men det enda han säger är att "Det är svårt nu..." - och det måste vara väldigt svårt för honom. Han har alltså en tjej, som inte vill annat än att faktiskt arbeta de timmar hon klarar av, som enligt läkarintyget är just intelligent, God kontakt, snabb i tanke och ord, välformulerad - och som motvikt till mina hinder finns en god social förmåga med engagemang men att jag har svårt att finna min lagomnivå  för att jag just vill och därför skaffar mig saker att göra på egen hand utan hjälp från min arbetsförmedlare. För han vill inte ens pröva och säger på förhand att det är dömt att misslyckas...

Och det är klart att det misslyckas när jag inte får den hjälp jag faktiskt är berättigad till för att underlätta ett arbete. När det väl "hände" något hände det i helt fel ordning. En lönebidragsanställning (80%), skulle arbeta 75% - jippie! Problemet var ju bara att den där arbetsterapeuten som skulle komma... blev inte ens kontaktad av honom - trots att jag frågade upprepade gånger men han sa bara "sen"... Samt att min arbetsgivare inte förstod konceptet med lönebidrag utan tog villigt emot pengarna han fick och tyckte jag skulle kunna arbeta "som alla andra". Utan det jag behövde kunde jag inte ens utföra de arbetsuppgifter jag var satt att göra till slut - och gick in i ett totalt mörker av smärtkaos. Det är min sorgliga sanning - inte det att jag inte vill utan att kroppen tyvärr inte hänger med och för att få gjort det som jag vill få gjort - så måste jag ha stöd. Jag har en tendens till att göra för mycket helt enkelt på egen hand - och det straffar sig grymt i slutändan...

Ända sedan dess har min arbetsförmedlare inte lyft ett finger - för han anser att mitt fall är för svårt, vilket han sagt till mig rent ut - och det nöjer han sig med. Jag kommer med förslag på saker jag vill försöka - och han säger nej. Eller så ger han mig ett papper med orden - "kolla själv om du nu vill..." och jag ska då kontakta en presumtiv arbetsgivare och informera om vem jag är, vad jag har för problem, vilka medel som står till buds för arbetsgivaren och för mig som arbetstagare. Jag ska alltså informera om det som min arbetsförmedlare har som jobb att göra... Jag är "på" honom och frågar om han tagit några kontakter och han säger "inte åt dig, nej"...

Samtidigt sitter han och pratar om att jag ska klassificeras - men han informerar mig inte ens om hur detta ska gå till, vad det finns för möjligheter till hjälp eller frågar mig om jag är intresserad och själv fattar jag inte vad det är han pratar om - förrän nu. Det jag pysslat med på senare tid men nu avslutat har jag fixat helt själv, utan hjälp och stöd - och är nu tillbaka på ruta 0 - igen! Varje gång jag kontaktar honom, vilket uteslutande sker via mail då han inte "har tid" att svara i telefon, så säger han att vi bestämmer en tid - sen. Sista gången skulle jag avvakta i minst 3 månader??? Min läkare sjukskriver mig (är utan SGI dock) i väntan på att hans inställning skall ändras - och han säger att han inte tänker göra något innan läkaren slutar med detta??? Nu sjukskriver läkaren mig på 75% för att jag har politiska uppdrag men han vill inte hjälpa mig så länge jag är sjukskriven? Det måste jag vara för annars får jag inga pengar eller hjälp någonstans ifrån. Jag har försökt förklara för honom (med min läkares och andras hjälp) att det är jag som bestämmer hur mycket jag ska vara sjukskriven, alltså - att om jag får hjälp med att erhålla ett arbete på  50% med de anpassningar som behövs kan jag aktivt gå ner i sjukskrivningstid på eget mandat - något jag vill göra. Men han vill "inte gå den vägen"... Vilket innebär vad???

Så - jag antar att du förstår mitt moment 22?

Min ordinarie läkare frågar varje gång om en klassificering har gjorts - och jag svarar med 1 - ett stort frågetecken och 2 - ett nej. Jag trodde det var min arbetsförmedlare som ska göra detta men det är det alltså inte. Mitt svar till läkaren blir således att "jag står där jag står helt enkelt". Hon frågar vad jag vill och jag säger att jag har en plan - men vet inte om den fungerar och att jag måste ha hjälp. Hon påpekar också för mig att jag inte ska gå i samma fällor jag gjort tidigare och nej, det vill jag ju inte.

Min andra läkare började med att fråga "Du har väl en SIUS-konsulent"? Och jag svarade.... "Vad för något"? Det var första gången jag fick ett ord på det som andra pratade om, detta var för ca 2 veckor sen. Då berättade han att han bland annat arbetar tillsammans med Arbetsförmedlingen som läkare för bland annat de personer som behöver träffa en läkare. "Jaha - okej???" blir ju mitt undrande svar för jag visste inte ens om att det fanns. Sen säger han "Du måste ju vara bland det klarasaste fall som finns för att komma till en SIUS-konsulent - VARFÖR har du ingen"??? "Tja, fråga inte mig, jag har inte ens hört uttrycket förut. Med andra ord - jag vet inte". Han säger till mig att när jag fått hans skriftliga svar skall ta det i handen, gå till Arbetsförmedlingen och säga att jag behöver träffa en sån...

Jaja, sagt och gjort - jag tar mitt intyg och går dit - och får svaret att "Så kan du ju inte göra. Vem är du som tror att du kan komma och säga att du behöver en sån? Och för den delen så har din förmedlare sagt att du ska lämnas utan åtgärd för att du är för svårt sjuk... Så det här måste ju utredas... sen får vi se om du får träffa en... Du får skriva till din förmedlare och säga att du vill prata"...

Oh så lycklig jag blev - dissad redan av tjejen som har passet i mottagningen. Jag vet att jag är sjuk men jag behöver inte få det slängt i ansiktet av en dryg tjej i mottagningen och jag uppskattar inte att det ska stå att jag ska lämnas vind för våg! Träffade en bekant sen tidigare, som arbetar på "min" arbetsförmedling och när vi pratade här om kvällen nämnde han också SIUS ... (Kan jag ta kontakt med honom för att få hjälp då "min" arbetsförmedlare ju inte gör speciellt mycket?) "Vad sa du"??? Läkaren har också specificerat vad det är han tycker jag behöver hjälp med: fysiska hjälpmedel och styrka att begränsa mig då jag har en tendens till att ta på mig för mycket... Och det stämmer nog. Och jag har försökt få till stånd en träff med min arbetsförmedlare - som hela tiden svarar mina mail med att "vi bestämmer en tid sen"...

Tacka tusan för att man tröttnar!

Eller...??? Nu är jag ju inte den som tröttnar och trots allt så slutar jag aldrig att tro på mig själv och min förmåga - så jag har en plan :). Jag har funnit någon (ja, eftersom att jag ju inte får hjälp med detta letande som min arbetsförmedlare ska göra så har ju jag då fortsatt att hitta någon han inte säger nej till) som behöver hjälp med det jag kan erbjuda men jag behöver fortfarande den hjälp och det stöd som  kan erbjudas från Arbetsförmedlingen för annars kommer det sluta med att jag blir sängliggande igen - det har skett så många gånger tidigare och är ju inte det jag vill. Min kropp ger mig begränsningar - och jag måste förstå det jag med... eller hur man ska säga. Så jag kommer naturligtvis att skicka ett brev till min arbetsförmedlare och försöka få till en träff - min fråga blir ju: kan jag säga att jag vill ha kontakt med SIUS då? De har ju till uppgift att "SIUS-konsulenten hjälper dig vid introduktionen på en arbetsplats. Konsulenten samverkar med arbetsplatsen om hur introduktionen ska läggas upp och ansvarar för att du får det stöd ni har kommit överens om. Det kan ibland innebära att SIUSkonsulenten arbetar sida vid sida med dig under en tid. Stödet trappas sedan ned successivt och upphör helt när du kan utföra uppgifterna självständigt"

Till Ulrika vill jag säga - det här är någon du ska be om att få träffa! Du har ju, precis som jag, hamnat i det där vakumet när man är för dålig och folk "ger upp" på en  - men om jag inte ens gett upp på mig själv och ser vad jag har att erbjuda så tycker jag att andra ska inte ge upp dom heller... inte så länge jag har ett finger med i spelet i varje fall! Med eller utan SIUS så ska det helt enkelt fungera...

Jag tror att läkarna har rätt i att det är det här jag behöver - både för min egen men även en presumtiv arbetsgivares skull. För jag är inte, kommer aldrig att vara synonym med min sjukdom - jag är fortfarande ett jag, en person och jag vill... Och jag ska - så enkelt är det ju bara!

En käftsmäll...

... kändes det som när jag fick läkarintyget idag. På både gott och ont skall sägas... Varje gång jag får ett läkarintyg i min hand känns det så men det här var så oerhört genomtänkt och utan minsta försköningar att det liksom slog mig baklänges. Trots den känslan så var det oerhört skönt att få det - att en läkare först lägger ner timmar i att läsa in sig på alla intyg som redan finns om än det ena och än det andra, sen flera timmars undersökning och intervju för att sedan skriva ett intyg på flera sidor. Men min handläggare hade också sagt till mig att han var lika fascinerad av honom som läkare som han var av mig som person och att de intyg han brukar skriva brukar inte vara lika utförliga...

Och utförligt det var det verkligen! Nog för att jag endast saknar några veckor för att få min undersköterskenål, har ett intresse av människokroppen och dess sjukdomar och läst in mig på massor men jag fick ta hjälp av sjuksköterskestuderande dottern och internet för att klura ut vad han skrivit mer exakt.

Idag har jag fått läst meningar som " Kontinuerlig värk till kroppens fyra kvadranter men även neurogen störning (känsel och motorik)". "Störning av central Central smärtmodulering (sensitisering/dysinhibition)"... "Komplicerade frakturer omfattande hö ben (knäinstabilitet pga främre X-bandskada, artros höft, chondomalaci knä + Hortons huvudvärk + generaliserat värksyndrom (Mb Dercums samt Fibromyalgi) med påtaglig störning av central smärtmodulering (sensitisering/dysinhibition)". "Generaliserad smärta, olika smärtmodaliteter, abnorm eftersmärta, hypo/hyperestesi, allondyni, motorikstörning manuellt"...

Enkelt sätt beskriver det att jag har en jävla massa smärta där jag inte ska ha den men att jag inte kan göra något åt den. Att min mc-olycka har en stor del med mitt sjuka smärtsystem att göra, att jag är tryckkänslig och en massa annat... SKIT helt enkelt - men SKIT jag inte kan göra något åt - och därför parerar jag det genom att leva med det på ett vettigt sätt...

Sen innehöll detta dokument även mina fördelaktiga attribut... och det var roligt att läsa om sanningen ska fram. Där stod att jag är intelligent, framåt, snabb i tanke och svar och att min kunskap måste tas tillvara. Trevlig och glad personlighet, varm och förtroendeingivande... Tja - det kändes ju rätt sött att få se och höra...

När vi pratade fanns det en stor sak som störde honom och det är Arbetsförmedlingens synnerligen bristfälliga hållning mot mig. Allt jag har har jag ju fixat på egen hand... och det innebär att jag saknar de insatser som gör att jag orkar i längden utan att hamna i smärtkaos. Han ifrågasatte starkt att jag inte fått en sk SIUS-konsulent tilldelad mig - och det för över ett år sen... och att när jag har kontakt med AF så får jag ändå fixa allt själv för han har ju aldrig tid...

Så idag tog jag läkarintyget och gick dit - och får svaret att jag måste ha kontakt med han som aldrig gör något... Jag blir så tokig!!! Men jag fixar detta - jag har en idé... Satte mig ilsk på ett konditori och drack mitt favoritkaffe och funderade över hur jag ska gå tillväga och jag började sjösätta båten genom att skicka ett brev... Inte bara för det om sanningen ska fram...

Om sanningen ska fram lever jag nog inte bara i ett smärtkaos just nu utan även i ett rätt känslomässigt kaos... Okej, ja, det är väl mitt eget fel men ibland så måste jag ju bara... Ja, det måste jag... Har alltid gjort det och kommer säkert alltid att göra det... Någon från länge sedan, alltså länge, länge sedan dök upp. Inte något gammalt ex eller så utan en... någon... och jag vet inte riktigt hur jag ska... äh! Virrigt? Då skulle du vara i min hjärna, hjärta och kropp... inte många som skulle klara av det :P

NU! har adrenalitet börjat lägga sig efter att ha blivit glad, ilsk, lugnad och sen sjungit på det... Sova nu???

Ja, jisses ja...

... DET här var ju verkligen tidernas helg!

Middag, utgång, dans, arbeta, sova - hem! Tvätt, strykning, utgång, buffé, dans, arbeta, sova - hem!

Ja - så har helgen sett ut. Det här har verkligen varit en helg med stora PARTY!!! förtecken :D...

Helgen började med middag hos Snygga blondinen... Det blåste upp till storm och jag pallade verkligen inte att gå tvärs över Storbyn så jag kostade på mig en taxi - inte nog med att jag skulle blåsa bort - det var kallt som fanken också... Och så var ju drickat tungt att bära :P. Tja - när jag tar med mig dricka sådär så blir det ju inte så mycket. Jag dricker ju i princip aldrig hemma och bolaget besöker jag ju endast ett par gånger per år men i "ölfacket" hittade jag några öl som jag tog med mig.

En städad middag med 3 personer och lilla söta Blondinen underhöll oss med historier om än det ena - än det andra - en helt underbar liten tjej. När lilla söta Blondinen somnat tog sonen barnvakt över och en kusin till värden kom och hämtade oss och körde oss ner på stan. Där väntade trevligt sällskap, karaokesångare och mer öl... Träffade en kille som det visade sig hade bort i grannhuset till mig när vi bodde i Sollentuna men jag förstår att jag aldrig lagt märke till honom, han var ju 6 år yngre så han var väl en av busungarna antar jag. När ställe A stängde gick vi till ställe B :). Där lirade ett av stadens coverband så helt plötsligt befann vi oss dansandes i en hög och skrålade så vi blev hesa... Så sugen på att dansa var det länge sen jag var...

På vägen hem var det dags att sköta lite jobb - och ja, det var ett jobb som mycket väl kunde göras med ett gäng innanför västen... och samtidigt som det utfördes passade jag på att sno mig några pussar från några villiga läppar, haha - ja, så kan man kalla det... Det där med att gå var verkligen inte min grej i helgen så det blev taxi... igen... med samma taxichaufför som hämtat mig ett gäng timmar innan... Duktig som jag är sov jag där det var bestämt = föräldrarnas tortyrredskap - även i väldigt svaga svackor i livet kallad för bäddsoffan...  Måste vart rätt onykter för jag vet att jag innan jag slöt de vackra blå tänkte något i stil med att "åh, vad skönt att få lägga sig ner...". I tortyrredskapet.. helt ofattbart helt enkelt...

Vaknade som alltid tidigt när jag har druckit... och löste Melodikrysset med föräldrarna, drev bort tiden (och alkoholen) innan jag for iväg till Katthemmets loppis och sedan hem. Trots STOR trötthet blev två maskiner med tvätt åtgärdade efter hemkomsten och det som skulle strykas blev strykt... Jag har insett att i princip allt jag nu använder på överkroppen är rätt figursydda blusar - som alla måste strykas... Hatar att stryka! Vad är det för fel på mig förutom de mest uppenbara??? Men snyggt är det :D

Kväll och tillbaka in till Storbyn med söta A. Det var ju nu vi skulle på helgens stora begivelse: Loveboat :). Och nej, det är inte någon porrfilm som någon sa - det var ett disco på stället man hängde på när man började gå ut på krogen som 18-åring, alltså OK och Loveboatkonceptet innebär att det vänds vinyl... som är vinyl och som är de där gamla låtarna man svängt om till ett aaantal gånger :)

Förväntningarna var höga, och ja, det inföll med STOR marginal! Det var länge sen jag hade så roligt och tja, framför allt var det några saker som var roligast: Musiken! Och att dansa i ca 4 timmar... i ett sträck då alltså... Där emellan (och jo... ja... under tiden)... dracks det öl...:P Bartendern måste tyckt att jag var söt eller något för dom andra fick betala 45:- för samma öl som jag med den skillnaden att jag betalade 40:-... hela kvällen av samma bartender :)

Det roligaste under kvällen var ju att kolla in dom där som man typ inte har sett sen man gick i högstadiet... Vi ifrågasatte starkt min smak som yngre ska jag ju säga. Folk ändrar sig verkligen med tiden. Killarna som hade massor med hår som nu kändes som extremt... hm... korthåriga? Antingen hade de rakat skallen eller så var det "snyggt" friserat med maskin... Den här kvällen var någon form av eldprov då jag ju för det första att de som skulle komma dit inte går så mycket på "våra" vanliga ställen - skulle dom känna igen mig? Det var en synnerligen blandad kompott kan man ju säga men det var nog bara 4 stycken som klockrent kände igenom mig :) Sen var det ett stort spektra av "är det du? Är det verkligen du? ÄR det verkligen du"??? Mäh, mäh, mäh - fan va snygg du är! Alternativt läcker/fräsch/strålande och så... smal då förstås... Det var riktigt roligt, ja, det är väl ett understatement - det var jävligt roligt! Måste ju säga att nu längtar jag som besatt till nästa gång.

Efter att ha slagits i taxikön och fått en plats i bilen, for ner på stan gick jag och skötte mitt nattarbete - och allt var lugnt så då fortsatte jag ner förbi Teatern och ser skylten om att Albin Myers var DJ :) Han är ju bara så grym och hux flux befann jag mig på dansgolvet med dom som kommit ner dit från OK. När taxin väl släppte av mig hos föräldrarna var mina fötter... milt... sagt... ömma.

Och vän av ordning kan ju tycka att "varför ska hon gå ut och dansa när hon har Dercums"? Därför att jag lever med min sjukdom. Javisst - jag betalar rätt dyrt för denna helg, det är kryckor idag och det blir sömn i soffan - men jag hade roligt. Jag gjorde ett aktivt val "söp" bort smärtan, dansade i totalt sett ca 5 timmar MEN jag hade så oerhört roligt. Har så länge velat gå ut och dansa - och nu är det gjort! Och jag är fan så lycklig över det - och jag klagar inte över att höfterna begärt skilsmässa igen. Det är ju detta mitt liv går ut på - att göra val! Jag tänker inte ge upp mitt liv och livslust för att jag har en smärtsjukdom - jag betalar hellre skulden i efterhand...

Kvällen innehöll en hel del små komiska inslag - killen som raggade på A med stirrande blick, ja alltså, han hade skitäcklig blick. Först kunde han bara franska... sen bara svenska för att sen börja med tyska??? Jag vet inte om han trodde att det skulle vara någonting hon föll för... vilket varken hon eller jag gjorde och till slut blev vi loss med honom. Riktigt roligt var att få höra att vi var för unga för att gå på denna kväll...

Någonstans vid 23.00 rycket fick jag helt plötsligt fick syn på den snygga killen som brukade låna filmer på jobbet. Förutom intresset för att räta upp ungdomar en gång i tiden så delar vi intresset för hockey - han som spelare och jag som åskådare. Nu arbetar han på arbetsförmedlingen och nu äntligen kanske jag kan få hjälp att få jobbet med rätt anpassning. Eller, säg så här: den input jag behöver för att komma dit jag vill... Som det är nu fungerar det inte! Så ofattbart roligt att se honom - intelligent, mysig dans och söt! Till skillnad från en hel del andra... haha... Och ja - det är så här jag är till sättet...

I morgon ska jag få det slutliga utlåtandet från läkaren... Väntar så på att få höra vad han tycker om "den oerhört fascinerande" människan...

God natt!

Några små tankar om världens...

... underbaraste barn. För det är ju så det är, i mina ögon... Tror nog att det är så för varje förälder - mina barn är världens bästa barn! Och konstigt vore det ju annars...

3 barn, 3 olika varelser. 3 barn - 3 olika personligheter - men ändå så väldigt lika. Precis som med andra människor, alla människor man älskar, så älskar jag mina barn på olika sätt. Men ändå lika. Kärleken jag känner är så total, så enorm. Vad är det i mina ögon som gör mina barn så speciella? Tja, förutom allt då...? Ja, säg det...

Storprinsessan - den lilla varelsen som anmälde sin ankomst mitt i studierna. Aldrig tvivlade jag på att jag ville ha "Emelie-magen". Jag älskade min mage från första stund och den största av livets stigar var nu utpekad. Jag skulle bli mamma och jag skulle alltid göra mitt bästa för mina barn. Jag kommer göra fel men inte samma fel som min mamma gjorde med mig i varje fall för jag skulle komma att göra mina egna fel - det gör alla föräldrar... Jag gick färdigt min utbildning, hann jobba ett tag, flytta in i den alldeles nybyggda lägenheten med hennes far och sen kom hon! Emelie-magen var en flicka :D. Kom och kom - 24,5 timmar tog hon på sig, kramp och 40 stygn! Och absolut värd varenda ett, varenda timme :). Knappt något hår men enorma, stora blåa ögon och vackert formade fingrar och hon blev utnämnd till BB's vackraste barn den veckan och för mig... ja, det vackraste barnet av årskull -90 är hon definitivt!

Den lilla tösen visade tidigt på en enorm viljestyrka och ibland hade man inte mycket att sätta emot. Det där med att sova var helt enkelt inte hennes grej, hon skulle sova på natten och inte på dagen - det fanns ju alldeles för mycket att upptäcka och lära sig! Vid 6 månader hade hon slutat sova middag på dagen (om vi inte satt i bilen eller gick på kullerstenarna i stan vill säga...). Vid 3 månader bestämde hon sig för att hon inte ville amma längre... Nej, nope, nada! Däremot ville hon bara ha bröstmjölk så jag pumpade mjölk så det stod härliga till i 3 månader till... Sen fick lilla frökens vilja ge med sig och det blev välling!

Tidigt, tidigt upptäckte vi att den här lilla tjejen hade två favoritpersoner i sitt liv. mamma och morfar. Innan hon var året sa hennes far till hennes mormor att "det spelar ingen roll vad vi gör för mamma och morfar kommer alltid först". Ingen svartsjuka utan just ett konstaterande. Hon hade valt ut sina hjärtemänniskor och hon stod fast vid det - och gör det fortfarande. En annan sak som var så väldigt tydlig var att hon älskade musik. Kanske inte så konstigt med två musikaliska föräldrar (men vi är slagna av denna varelse). Det fick inte vara tyst hemma - det skulle vara musik på! Hela tiden... Hon älskade att sitta i pappas knä när han klinkade på synten... hon satt framför mig på golvet när jag spelade gitarr och sjöng med - och ja, hon sjöng. Inget lallande utan rena små toner som formades i den lilla sötnosen. Spelade vi inte själva kröp hon fram till högtalarna och satte sig framför och helst skulle musiken vara hög och hon hade full koll på vilken knapp som var volymknappen...

Det bästa vi har satte vi på byrån iklädd -
 gammelmormors klänning från början av 1900-talet.

Prata... tidigt började hon prata och sen hon lärde sig har hon inte slutat... Det där med barnspråk var inte heller hennes grej. Det hette inte pippi - det hette fågel. Det hette inte brum-brum utan bil. Det tog inte lång tid innan enstaka ord blev till meningar - och de skulle vara grammatiskt riktiga! Annars kunde hon bli riktigt arg och arg... det blev hon med jämna mellanrum! Över orättvisor... Vår lilla "polis" började på dagis när hon var 2 år, innan dess var hon hos mormor då jag var i skolan. Mormor jobbade då på Öppna förskolan så hon följde med mormor dit. Alla skulle vara med och leka! Ingen fick vara utanför!!! Det skulle vara lika för alla och hon sa alltid ifrån om hon tyckte något var fel... Hon var fröknarnas favorit och i mina mammaögon var ju det helt rätt... Speciellt en fröken, Malin, var speciell för henne - och den känslan var ömsesidig och än idag har dom kontakt med varandra.

Musikintresset höll i sig och det var ett måste att det fanns en cd-spelare i hennes rum och den var jämnt på. När hon gick i trean skulle det väljas instrument - och här skulle det spelas fiol! Jajjemen :). Som alltid var hon bestämd i sina val så fiol fick det bli - och som allt annat vad gäller musik så blev hon ju duktig på det.

Min lilla bebis (ja, mina ungar kommer alltid vara mina bebisar) var oerhört principfast. Visste vad hon ville och hur hon skulle göra. Åsikter om det mesta och var inte rätt för att tala om dom heller - varken som liten och inte nu som vuxen. Oerhört vetgirig och fick byta upp en klass när hon började i skolan. Hennes fröken tyckte inte om att hon hade "alla" svaren och jämt räckte upp handen så jag fick nog och böt klass till henne så hon fick gå i 2-3:an istället med en fröken som istället älskade hennes vetgirighet.

Den här vetgirigheten och principfastheten präglar hela hennes person - i kombination med att hon är ödmjuk, rättvis, snäll, omtänksam, intelligent och har en oerhört vacker personlighet. Hon har en förmåga att se hela människan istället för bara vissa delar. Efter att ha gått musikutbildning på högstadiet, 4 års musikstudier på gymnasiet så valde hon till alla musiklärares (och morfars) förtret att inte satsa på musiken utan på att bli sjuksköterska. Hennes sånglärare jämförde hennes röst med Helene Sjöholm - och det är en jämförelse jag ställer upp på :) Men hjärtegullet valde att välja ett yrke där hon får utlopp för sin omtänksamhet. Och det passar henne. "Tyvärr" är hon uppvuxen runt sjukdomar av kronisk art - men precis som jag lärde mig av att växa upp i det så har hon gjort det. Hon har en förståelse och insikt som jag tror att många inom vården saknar. ...och det måste finnas en anledning till att alla hennes praktiker blir godkända med bravur och att hon har flera olika extrajobb på olika sjukvårdsinrättningar.

Rätt tidigt förstod jag att hon nog skulle bli politiskt intresserad - men jag hade inte förväntat mig att hon skulle bli värvad till SSU på grund av inlägg på deras diskussionsforum. Inte heller hade jag förväntat mig att hon skulle bli Sveriges yngsta SSU-ordförande heller - men attans så stolt jag är över henne för detta. Vart jag än var så fick jag alltid höra om min duktiga dotter och när hon fick in ändringar i skrivelser för de politiska riktlinjerna som socialdemokraterna i Stockholm skulle arbeta efter så grät jag faktiskt av stolthet i smyg - ville ju inte genera min då 15-åriga dotter. Samma stolthet har jag känt när hon stått på scen och sjungit. Hon har alltid drivit ner dröser av applåder och att få stå där som mamma när vänner och bekanta, klassföräldrar och personal kommer och berömmer hennes otroliga insats - ja, fanken - det är stolthet det!

Alla dom här grundläggande personlighetsdragen man såg som liten - dom har hon hållit fast vid. Hon älskar fortfarande musiken - även om hon idag inte utövar den i samma mängd. Hon, som delade alla sina saker med sina vänner, är fortfarande lika givmild och ser till att alla får och att alla får vara med. Okej - mamma och morfar är alltjämt bäst - men har ju stark konkurrens av svärprinsen men de känslorna är ju inte på samma sätt :P. Hon är fortfarande lika principfast, har fortfarande lika mycket åsikter som hon inte är rädd för att tala om och det är ju så det är - hon vet sin plats i världen.

Och hon vet sin plats i sin mammas hjärta! Hon kommer alltid vara mammas Storprinsessa. Det där med prinsessor och prinsen... ja, jag kallar mina barn för just det. Till dom. Om dom. Tja, kanske inte när deras vänner är i närheten men i övrigt - javisst.

Det "värsta" med barn är att de blir stora och flyttar ifrån mamma. Men det är mer en känslomässig del - för jag vet att mitt lilla bestämda yrväder klarar sitt liv jättebra! Hon hängde med sin mor i köket för att lära sig baka och laga mat. Hon har hjälpt till med städning och tvätta tvätt har hon hjälpt till med sen hon upptäckte att det är roligt att stoppa in tvätt i tvättrumman (???). Jag har försökt att ge henne kunskaper till att kunna leva hennes liv så som hon vill leva det. Och jag tror jag lyckats med det. Visst skulle jag vilja att hon bodde närmare, det tar ju XX antal timmar att ta sig till Molde - men jag har alltid respekterat hennes val. Jag har alltid respekterat mina barns åsikter och val och som förälder är man inte alltid överens med barnens val - men jag måste alltid stödja mitt barn i dess val. Utifrån att det är laglydigt då...

Egentligen kan jag inte sätta ord på varför, hur mycket och hur oändligt mycket jag älskar denna lilla varelse. Det är en total känsla och jag skulle göra allt för henne. Och för hennes syskon. Idag blev det om min älskade storprinsessa men det blir om dom andra två också... Jag älskar alla mina barn, oavsett vart dom befinner sig. Dom finns i mitt hjärta och är alltid i mina tankar. Ingen timma är för sen för dom att ringa på, ingen sak är för stor för att jag inte ska älska dom. Dom är ju mina allt!

Mammas stora Prinsessa

Ja, jag har älskat denna vackra varelse sen hon kallades "Emelie-magen". Emelie är också ett av hennes 3 namn. Hon är döpt efter min bästa vän - men även morfars mormor. Vi ryker ihop ibland, vi är kan vara rätt hetsiga - men kärleken och förmågan att förlåta finns alltid där. Vi kallar dock aldrig varandra för dumma saker, det vore oss totalt främmande och ärligt... tror jag inte hon skulle våga annat än i smyg. För det är ju så att hon har fått sin pricipfasthet någonstans ifrån och undertecknad är skyldig till att ha fostrat henne till att det är helt okej att vara principfast. Att man har rätt att ha åsikter. Att man har rätt att finna sin plats i världen. Att man är värd att respekteras - och att man ska respektera. Men hon har också fått lära sig att det är helt okej att flippa ut... dansa på borden, skratta högt, brista ut i sång, klä sig i någon gammal trasa och spela teater.... Det är helt okej att vara sig själv helt enkelt - och det är hon.

Och det bästa med henne är... att hon är MIN!

En liten önskan...

... kom om ett nytt inlägg :). Och snäll som jag är så måste jag ju försöka hörsamma den lilla önskan. När jag skriver har jag oftast huvudet fullt av tankar jag vill få ner och ofta tänker jag att "det här" måste jag skriva.. och det här... och det... Går omkring i världen och tänker att "ja, det här måste jag ju skriva om"... och sen glömmer jag bort vad det var - och upp kommer en ny tanke istället.

De senaste veckorna har jag försummat att skriva och det beror inte på att jag inte har haft saker att skriva om - utan mer att jag inte vet vilket jag ska välja att. Det händer saker i livet som jag är helt övertygad om att det finns människor som skulle ta illa upp av, saker som människor skulle bli glad över, saker som skulle beröra eller lämna oberörda - alltså - precis som det ska vara. Men även om jag tänkt skriva om något så är det inte säkert att jag skriver just det jag tänkt i varje fall... När jag väl skriver - ja, då går det fort. Ofta skriver jag lika fort som jag tänker och det brukar låta som det knattrar. Fd sambon brukade fråga om jag skulle skriva en hel novell, tja, varför inte?

Om jag skulle skriva ner någonting större skulle det nog bland annat ta upp hur vi vuxna agerar runt våra små. Eller små? Runt de vi och andra har satt till världen och som vi ska värna om. Skydda ifrån ont. Stötta, stödja, finnas där. Komma med goda råd och lyfta ett varningens finger. Alltså vara det som kallas för vuxen. Allt för många vuxna använder barn till att spela ett spel för att knäcka en annan vuxen. De ser bara sig själva - och vart tar tanken på barnen vägen i dessa lägen? Föräldrar som hindrar barnen ifrån att träffa sin andra förälder - inte för att den andre fysiskt eller psykiskt varit elak mot barnet, utan just för att... "jag är den enda rätta för mina barn"... i varje fall är det så jag ser en hel drös med föräldrar.

Okej, det kan låta som "fan vad jag är bra" men jag gav mig själv ett löfte en gång i tiden: ALDRIG prata skit om mina barns pappor. Inget svårt beslut att följa alls. Det är helt enkelt att bara inte göra det. Jag gav också mina barn löftet att jag aldrig skulle hindra dom ifrån att träffa sina pappor - såvida det inte finns misshandel eller utnyttjande av barnet i bakgrunden så har jag ingen rätt i hela helvetet att hindra umgänge med den andre föräldern. Skitenkelt!

Mina egna åsikter om deras fädrers eventuella beslut - de tankarna håller jag för mig själv och säger med ett leende att "det är klart att din pappa älskar dig". Som förälder har jag, i mina ögon, aldrig rätt till att nedvärdera den andre föräldern. Det är tvärförbjudet! Lätt som en pannkaka!

Se på Storprinsessan - hennes pappa bodde i Europas nordligaste stad. En stad som var i princip avskärmad från övrig civilisation i nära 8 månader per år. För att hon skulle träffa sin far var hon tvungen att flyga kors över Sverige för att sedan hämtas med bil av sin far. Det tog nära ett dygn för henne att åka till honom. Deras personliga kontakt blev ju av förklarliga skäl inte den mest frekventa - men den fanns där och jag hade ingen som helst rätt att hindra den. Så min lilla blonda skönhet avlämnades i avgångshallen på Arlanda av en "hurtig" mamma med orden att hon ALLTID kunde höra av sig, det spelade ingen roll om det var mitt i natten, och att hon ALDRIG skulle glömma hur mycket hennes mor älskade henne. När assistantpersonalen kommit ur synfältet satt jag alltid och grät längst ut i gaten i avgångshall 5 på Arlanda och med suddig syn såg jag hur min prinsessa for iväg i luften för att träffa sin far. 5 år var hon första gången. Dom som hängt med vet att jag alltid gråter när mina barn far iväg och att jag alltid klipper håret efter... (jaja, häng inte upp dig på det - det bara är så...).

Men någonstans visste jag att hon faktiskt mådde bra av att ha den här kontakten med sin far - för han var trots allt hennes far. Och även om han inte bodde närmare så visste jag alltid att han älskade henne. Kanske inte lika mycket som jag älskar henne för det är nog svårt att göra, men han har alltid älskat henne. Vår lilla musikälskande trollunge!

Prinsen och Lillprinsessans pappa bor ännu längre bort - han bor i USA! Det är hans val och även om jag kan ha svårt att förstå ett beslut att flytta så långt bort från sina barn - så får jag ju helt enkelt acceptera hans beslut. Jag behöver inte tycka om det men det är min förbannade skyldighet som förälder att inte låta mina barn få vetskap om hur jag egentligen känner inför denna flytt. Inte det känslomässiga från min sida i varje fall. Deras frågor svarar jag på, absolut, och jag kan säga att "nej, jag tycker inte det är bra" men de där liksom orden man säger till sambon om det, eller till kompisarna - DET får barnen ALDRIG höra! För de är hans barn och han älskar dom han med och de älskar sin far. Han bara råkar bo på andra sidan jorden. Jag har heller aldrig förhindrat att de åkt över dit. 2 gånger åkte de med sin Farmor men sista gången de var över så var de faktiskt själva. De hade naturligtvis assistans men ändå? Jag trodde ärligt att jag skulle dö innan jag fick besked om att de faktiskt var med sin far... nästan ett dygn tog det och tja, det var inga roliga timmar.

För mig är det en hederssak - prata inte skit om barnens andre förälder. Du gör faktiskt bara ditt barn illa. Ljug inte om den, hitta inte på saker, förringa inte det den gör - han/hon gör nog så gott den kan utifrån sina egna premisser. Det är faktiskt inte så svårt att låta bli att göra detta. För vad har lilla "Pelle" egentligen med att göra att mamma tycker att pappa är dum i huvudet? Lilla "Lisa" ser ju ändå sin mamma med sina egna, oskyldiga barnaögon och inte genom pappas vuxenögon. Och ett barn älskar i de allra flesta fall båda sina föräldrar - och låt barnen få göra det! Skapa inte ett bittert barn som bär på den vuxnas antipatier och dömande. Låt barnen ha sin egen uppfattning om sina föräldrar och det som händer runt det...

Tids nog blir barnet vuxet - och kan se på det som hänt med ett vuxet barns ögon och då kommer frågan som kräver det ärliga, vuxna svaret: Vad tyckte du mamma? Egentligen??? Då - när barnet blivit vuxet, ser med ett vuxet barns ögon och kan förstå förälderns vuxna resonemang - då kan man tala om att "jo, så här var det...". Men det som var orsaken till en splittring - det har mitt barn fortfarande ingenting att göra med...

Nu kan man ju tro att jag sitter här och tycker jag är en supermorsa? Det finns inga supermorsor kan jag tala om. Det finns mammor som klarar av sitt föräldraskap på bra eller mindre bra sätt och jag är en av dom. Jag gör fel som alla andra mammor gör. Jag kan bli arg på mina barn. Jag kan kräva saker av dom. Jag kan stoppa dom. Det är sånt som mammor gör och så dom är. Det tillhör liksom. Jag kan försöka skydda mina barn från allt ont - och jag kan skydda dom från skitsnack. Jag kan bespara mina barn smaskiga detaljer om deras föräldrar (om det nu fanns sånna vill säga). Jag kan se till att mina barn har båda sina föräldrar i sina liv - även om det kan vara synnerligen sporadiskt. Ingen av dom har gjort något som skulle kunna förhindra att de får träffa sina barn.

Däremot kan mina barn välja, att utifrån deras fädrers beslut, att minimera dom i sina liv - vilket jag faktiskt inte vill. Men jag måste alltid respektera mina barns beslut - hur nu än beslutet ser ut. För jag kan inte göra mitt barn illa och det gör jag om jag inte respekterar mina barns beslut. Och mina barn - dom älskar jag.

Föräldrar som drar in sina barn i sina egna konflikter anser jag vara synnerligen barnsliga och omogna. Väx upp för fasen! Och tänk så här - tja, du tyckte ju om denna person tillräckligt mycket för att ha sex och skaffa barn med den. Hur i hela friden kan människan vara så hemsk nu? Människan vill ju bara träffa sitt barn - och har i de allra flesta lägen rätt att göra det också. Det tillhör liksom föräldralivet...

... och nu for tangenterna iväg igen... som oftast!'

På schemat idag, efter 4 timmars sömn och ett mycket abrupt uppvaknande, står Utbildningsnämnd och sång! Tack för att det är sång idag - det brukar i de allra flesta lägen vara humörsupphöjande!

En fantastisk date...

... med en ny doktor!

Alltså - det är inte ofta jag är nöjd när jag kommer från en läkare - i varje fall inte när det gäller någon jag träffat på grund av Dercums eller Fibromyalgi - men igår var jag så oerhört nöjd. Jag vet inte hur många gånger man kommit till en läkare som inte alls befinner sig på samma nivå som jag gör, pratar samma språk eller som ens vet något om Dercums. Halva tiden brukar gå åt till att informera om vad Dercums är för något... De ska göra smärtsamma undersökningar som de avbryter för de klarar inte av den smärta det genererar i min kropp. De säger att jag måste acceptera att jag är sjuk, att min värld förminskas och att jag inte kan göra vissa saker... Som om det är något faktum. Sist i raddan av nekande svar är att min läkare tyckte att jag nog inte ska ha ett FAR-recept på simning? Men är det inte jag som bestämmer vilka dagar kroppen tycker det är okej??? Jaja - jag brukar få ångest bara jag ska gå dit...

Men läkaren igår var helt underbar! För det första så såg han mig! Han såg inte bara min sjukdom som placerat sig i mig utan det viktigaste för honom var jag och vad sjukdomen gör med mig. Han var smärtläkare och kunde förklara för mig de faktorer som gör att min kropp reagerar som den gör. Dessutom var han kirurg och kunde på ett vettigt sätt hänga med i berättelserna om tex mc-olyckan, cystorna och allt vad det nu är. Och så var han trevlig :)

Jag vet vad jag har för sjukdom, jag kan det mesta om den, läser allt jag kommer över. Jag drar egna slutledningar utifrån vad jag själv upplever och är i många fall ett klassiskt Dercumfall men har även en del som skiljer sig som brukar hänvisas till Fibromyalgin. Däremot så har jag aldrig fått svar på mina frågor om vad som specifikt händer i kroppen, varför jag har så ont, vad som fick det att bryta ut, vilka faktorer som kan påverka.

Igår fick jag mina svar och jag fick dom på ett trevligt och respektfullt sätt. Mest fascinerad är jag av den rent fysiska undersökningen... På översidan av handens knogar knackade han och kunde på så sätt utläsa hur stark smärta jag hade och vilken typ. Likadant längst upp på ryggen nedanför axlarna samt genom att han tog i hand när vi möttes. Smärtsystemet hör till det autonoma systemet i kroppen och är ingenting man kan påverka själv - det är "sånt som bara händer". De reflexer jag alltså visade talade till honom med andra ord. Vi gick också igenom den smärta jag numer har i rörbenen i kroppen - ju mer jag går ner i vikt desto värre blir tyvärr smärtan i skelettet. Och det är satans så jobbigt men någonting jag var medveten om skulle hända när jag startade projekt viktminskning...

Äntligen fick jag också klarspråk om vad som det är Dercums orsakat för mig - en kronisk störning i det autonoma smärtsystemet och att min framtid kommer alltid se ut så som den gör nu - med fler dippar än uppar. Jaja - att livet ser ut så det vet jag ju. Fick också reda på att de runt 40-talet operationer jag gjort, de skador jag fått som resulterat i fler operationer har orsakat kroniska störningar i smärtsystemet. Och den levnadssituation jag har haft sen jag blev "vuxen" med den belastning att tex ha allt ansvar för barnen utan någon som helst hjälp. 3 stora faktorer som med andra ord orsakar denna abnorma störning...

Tja, detta är ju någonting som man måste hantera - och där var han helt fascinerad av mig! Jag har hört detta förut och det är någonting som gör mig så glad :D. När man har en kronisk smärtsjukdom så gäller det att leva med den och inte trots den. Det gäller att hela tiden se de positiva sakerna som finns i livet - stora som små och fokusera mot dom. Inte fokusera mot smärtan och dess effekter utan att se vad som finns bortom den. Sen pratade han om den livsglädje jag besitter och den livskvalité som jag har trots de dåliga odds jag lever utifrån. Han tyckte jag hade ett underbart sätt att kombinera min oerhörda intelligens, livsglädje och sjukdom! Han hade ett förslag på det ultimata arbetet för mig - att föreläsa för smärtkroniker om hur man parerar smärtan i sitt liv och fokuserar mot det goda. Lära ut de faktorer som gör att jag kommer framåt, tar goda beslut och vågar.

Det är vanligt bland smärtkroniker att man drar sig undan och inte ger livet en chans - vilket jag vägrar att göra. Jag tar chanser, jag lever med och inte trots. Jag gör val och jag lever med konsekvenserna - och jag gör hellre roliga saker en dag eller kväll och sen har ont i ett par dagar istället för att inte göra någonting. Istället för att låta sjukdomen begränsa mig så ser jag vad jag faktiskt kan göra - och det finns massor med saker att göra! Jämt och ständigt. Jag är inte mer annorlunda än någon annan - men jag har en sjukdom jag lever med... och inte trots!

Ja, sjutton vad jag är bra! Och det var det han sa - lyssna inte på de som faktiskt inte förstår... Inte på de som ifrågasätter... Fortsätt vara som jag är - så klok, intelligent, kunskapstörstande, snäll, vänlig, skrattande, utlärande, engagerad, engagerande! Och ja - jag kommer att fortsätta vara jag. Med alla mina brister och fel, med alla mina positiva egenskaper, med sjukdom. Inte trots....

Ibland är det tur...

... att man har vänner som håller en sällskap när man har som tråkigast. Eller som finns där och ställer upp när man behöver dom. Eller som man märker "bara" finns där som en välsinnad skugga i bakgrunden. Man märker det när man är sjuk - och nu menar jag inte det man alltid lever med utan när man som nu då, när man tex drabbas av en trippel i otursjukdom. Sjutton så glad jag är över att dom finns!

I måndags var jag en kortare sväng och fikade hos bästa grannen och lämnade mössan och napphållaren jag vunnit åt lite Sötgösen. Huruvida Sötgösen tyckte om den eller inte förtäljer inte historien... Det är lite svårt att få ut något vettigt ur en 8-månaders sötnos som är i avslitaråldern... Men pappan tyckte om den rosa mössan med svarta racerbilar i varje fall. Det blev en kort fika och det är när man gör saker som man upptäcker att antibiotikan gör mycket för att man ska orka - och när man lullar omkring hemma och tar det lugnt på doktorns order gör man ju inte så mycket. Men en snabbfika fick mig att flämta efter luft när jag kom hem.... Men det var det värt!

Igår var det provtagning för att kolla upp det extremt dåliga blodvärde som jag har. Fick order om att äta järntabletter... Till och börja med en tablett - och värdet sjönk. Dosen höjdes till 2 per dag - och värdet fortsatte att sjunka (?). Har fortsatt med 2 per dag i ytterligare 2 månader för att se om det vänder. Om detta inte hjälpt pratades om A - järn i droppform. B - blodtransfusion. Antar att det i slutändan går på ett ut så får väl se - men hoppas på att det har vänt nu. Har alltid haft grymt bra blodvärde - behövde inte ens ta extra järn då jag väntade barnen men nu? Jo, det är klart - men ändå? Det är ju tur att jag varken bryr mig om dropp eller nålar - det fixar sig alltid :)

Eftersom att proverna ska tas på fastande mage åkte jag hem till ömma modern - men fastnade på parkeringen i nära 1 timme... Sötnöt ringde (eller om det var jag som ringde) - pratade gjorde vi i varje fall. Det finns vissa vänner jag kan prata i telefon med i... i... typ timmar. På den tiden man inte hade mobiltelefoner kunde man ju tillbringa timmar i telefonen men nu för tiden är det ju oftast inte så. Men en del personer kan man snacka hela natten med (...och jag som var så trött) och helt plötsligt upptäcker man att klockan typ närmar sig 3, haha... Men å andra sidan måste man ha haft ett bra samtal med massor att snacka om :P

Hade ett viktigt möte på kvällen, ekonomimöten är inte roliga... men behövliga. Som tur var avslutades kvällen med ett rejält Gospelpass. Sötblondinen dök upp igår :D. Weeeee! Det var dock lite tufft - fortfarande lite svårt att få ner luften helt i botten av lungorna... Hem - och blir pigg som en lärka :(. Klockan var väl 3 innan jag somnade...

Dagen idag är din dag... ramsan barnen rabblade på förskolan har etsat sig fast - och på min dag idag blev det Cupcakes bakade på uppdrag. Citroncupcakes med vit choklad i och citronicing... Dottern sa dom var supergoda :). Sen lyckades jag med konststycket att göra havremjöl så det blev en sats med Chokladdrömmar också... och nu är höfterna avlidna - någon som vill ha ett defekta? Byt med mig i sådana fall!

Under dagen har Sötnöt hållit mig sällskap :D. Det är verkligen en sån person som allt avhandlas med. Länge och väl - och jag tycker det är så kul. Även om vi pratat i en timme så pratar vi fortfarande nästan i munnen på varandra... Tror inte ens vi hann färdigt med det vi ville bli färdiga med... Men det är ju en dag i morgon också. Läkare klockan 10.00 och sen vila. Ja, vila. Den här gången ska jag inte ha några följdsjukdomar till lunginflammationen som jag fick förra gången :(. Så jag tar det löjligt lugnt... riktigt löjligt lugnt...

Så nu är det sovdags!

Å klockan den går...

... tiden blir till dagar som blir till år... Ja, livets cirkel liksom.

Tack och lov säger jag om att tiden går och man kommer vidare med det man förutsatt sig. Ibland står man och stampar på samma ställe allt för länge och när man väl kommit vidare med vad det nu än är... ja, då funderar man över vad som tog så lång tid?

Sen finns det saker man inte vill ska försvinna bort - då man vill skrika "stopp, stanna! Stanna tiden"! Men jag tror att det är bättre att leva i nuet - i den tid som faktiskt existerar här och nu. Att leva i nuet innebär dock att barnen flyttar hemifrån - hur ogärna man än vill det. Jag saknar fortfarande Storprinsessan oerhört mycket varje dag, det känns ibland som om det var i går hon flyttade. Men när man en gång i tiden får barn får man ju iskallt räkna med att "en dag, ja, då flyttar dom hemifrån". Visst - jag kan önska att min vackra flicka bodde närmare mig men hon har skapat sig ett liv där hon är lycklig. Och det enda jag vill och önskar för henne är just att hon ska vara lycklig. Jag har haft lyckan att ha henne hos mig i så många år, jag har fått de allra flesta godnatt-kramar som delats ut. Alla goa pussar från blöta, sliskiga och slemmiga från den lilla blonda, musikälskande varelsen - till de snabba, i förbifarten, på väg ut någonstans - och jag har älskat varenda en av dom. Jag har fått vara stolt som en hönsmamma när hon drivit ner massor av applåder då hon uppträtt och jag har stolt sagt när människor har frågat att "ja, hon är min dotter".

Hon brydde sig alltid om alla andra som liten och hon gör det som vuxen. Omvårdnande, omhuldande och rättvis. Alla skulle vara med och när det var "jordbening" i någon del av världen var hon så ledsen över dom som inte hade någonstans att bo. När Estonia sjönk undrade hon förtvivlat varför det inte funnits livbåtar till alla. Hennes hjärta är så stort och hennes rättvisepatos enormt. Jag, som hela hennes liv, alltid varit politiskt aktiv har aldrig försökt påverka mina barn i deras uppfattningar - jag vill att de ska tänka själva. Men jag väldigt stolt när hon som nybliven 12-åring blev värvad till SSU just på grund av att ombudsmännen som hade hand om hemsidan tyckte hon var så duktig. Hon säger ofta att jag är hennes förebild - men det är egentligen hon som är min förebild.

Ska man vara riktigt rättvis så är alla mina 3 underbara ungar mina förebilder. Javisst - som förälder formar man sina barn men de är ändå alltid egna individer och de tar egna beslut - om man låter dom göra det. De har fått ta sina egna beslut, vi har tagit gemensamma beslut. Deras åsikt har alltid varit viktig för mig. Deras åsikter kommer alltid vara viktiga för mig. Deras kloka tankar kommer alltid vara jämställda mina tankar. Det  finns ingenting som säger att en vuxen har rätt bara för att det är en vuxen som säger dom. Jovisst - som förälder har man alltid ett avgörande om vad som är rätt och fel. Ibland måste man säga nej. Det är bara så. Men det är bättre att göra detta med en förklaring, det gör det så lättare för barnen att förstå - precis som det gör det lättare att förstå för vuxna. Varför skulle barn vara olika på det?

Nu när jag varit sjuk och legat i soffan och tagit kippande andetag är detta saker som jag funderat över. Det slog mig helt plötsligt att Prinsen är 16 år nu och har precis börjat gymnasiet. Även han närmar sig tiden för att flytta hemifrån. Lillprinsessan har precis börjat högstadiet. "Mina" små barn har blivit så stora. Stora och ansvarstagande. De har alla den här omhuldande känslan, rättvisepatoset. Förmågan att se, utröna, avsluta. Det är saker de gör av sig själva - det är ingenting jag aktivt lärt dom.

Det finns frågor jag aldrig ställt mig om mina barn. Frågor som "kommer dom att klara av att bli vuxna"? "Kommer de klara av att flytta hemifrån"? Jag brukar säga till barnen att dom är "mina bebisar" - för ja, det är dom. Oavsett ålder. Men jag har alltid, kommer alltid, lita på deras förmåga att leva sina egna liv. De kommer alltid att "klara" sig. Kommer nog alltid att oroa mig - men ändå vara viss i tanken på att de kommer få ett bra liv.

Så länge jag lever kommer jag finnas där för mina barn. Jag har inga tunnor med pengar att ösa ur men jag kommer finnas där på de sätt som jag kan. Dom kommer alltid vara de personer jag älskar mest av alla. Jag kommer aldrig överge dem och jag hoppas att de aldrig kommer att överge mig. Egentligen kan jag säga - de kommer inte att överge mig. Vi kommer aldrig överge varandra. Oavsett avståndet mellan oss - så kommer vi alltid finnas där. För varandra.

Antarktis VS Öknen - vilket är...

... att föredra?

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar om sanningen ska fram. Det är lite lustigt det där... Jag lever med en drös kroniska sjukdomar som inte är dom roligaste i skåpet men pallrar inte iväg mig till läkaren när jag får något annat. Okej - ser jag vita prickar i halsen och får svårt att svälja är jag nästan hos läkaren innan det syns på provet - jag fullkomligen avskyr halsfluss. Finns inget vidrigare - höll på att dö i det tom i Finland en gång... och halsmandlar som spricker och släpper ifrån sig var ÄR äckligt! Och halsmandlar som går sönder totalt så man kräks blod ger en mycket god bild av en verklig skräckfilm. Jag kommer fortfarande ihåg hur läkaren såg ut i ansiktet och kläderna efter att jag kräktes ner hela honom med blod...

Föregående natt tillbringades på soffan iklädd: strumpbyxor, strumpor, jeans. T-shirt, munkjacka. 2 täcken och halvsittande i soffan (precis som tant doktor ordinerat). Tror ni det var varmt? Nej, nej - jag frös så jag trodde jag skulle konvertera till en isbit vilken sekund som helst. Jag tror nog inte jag har frusit så mycket sen jag förfrös tummarna som typ 5-åring (då bröderna var barnvakt ;)). Sen - ligga på rygg... Jag hatar att ligga på rygg! Utom vid vissa tillfällen :P. Att sova på rygg är förknippat med... svår ångest??? Men försök att ligga på mage i halvsittande ställning... totalt omöjligt! Men läkaren hade ordinerat halvsittande sömn och ärligt - att ligga normalt funkar inte för det gör ont!

Hela föregående natt skakade soffan i takt med hur jag skakade av köld. Vet ju dock att det är ett övergående tillstånd då jag ju fått medicin och om jag behövde åka in igen har jag ju alltid någon att ringa för att få skjuts... Om jag nu inte gör som jag brukar... kör själv. Ja, jag vet - man ska inte men jag gör det! Okej. Erkänner... I skiftet mellan förmiddag och eftermiddag börjar så äntligen normaltemperaturen närma sig och jag tänker "å så skönt!"...

Men då slår berg- och dalbanan till - nu ska vi åka först till Antarktis för att sedan åka till typ... Saharaöknen? Jag vägrade dock att ta av mig alla kläderna men täckena åkte på och av med jämna mellanrum. För att sen åka av nästan helt på kvällen för nu tyckte kroppen att Saharaöknen var "the place to be"... Vi var inte riktigt överens om detta, kroppen och jag, kan jag meddela. Inte alls. Men det var inte jag som bestämde... Så denna natt har jag tillbringat i Saharaöknen... Men i morse när jag vaknade hade jag i varje fall förpassats till... typ... Spanien??? Dvs - lite mer normaltemperatur :D.

Antibiotika är verkligen en underbar medicin (när den fungerar). Den dubbla dosen verkar ha avsedd effekt i varje fall vilket ju är jätteskönt. Den har också fått till effekt att jag nu kan äta lite också. Eftersom att infektionen i lungsäcken sitter högst upp i lungorna så gör det väldigt ont när man äter. Eller när man andas. Eller när man fanken bara... existerar? Efter nästan enbart flytande föda i ett par dagar har jag nu närmat mig lite mer fast föda - Jippie! Och nästan normal klädsel - bara ullsockor och långärmat samt 1 täcke idag :)

Blir dock så glad över den värme som jag fått av mina vänner och om det gått att göra hjärtan här i bloggen hade de fått ett stort hjärta! Massor med krya på hälsningar, kramar och telefonsamtal. Bästa grannen kom förbi med ett gäng mjölk. Betalning för dessa var en önskan om Cupcakes med vit choklad - någonting som naturligtvis kommer att uppfyllas. Massor med frågor om ifall jag behöver hjälp med någonting. Ni vet - sånt där som värmer hjärtat.

Men är det någon annan gång man längtar efter att faktiskt göra saker som när man är sjuk? Livet blir ju en massa sådana där "jag ville ju" - göra saker. Jag ville ju gå på den där Blueskvällen på OK. Och gå och titta på handbollen på Sportcentrum... Har aldrig sett en handbollsmatch i hela mitt liv men har en kompis som är tränare för storbyns handbollslag, det är något stormöte och jag hade lovat, och ville, komma... men men - kommer fler gånger. Och åka till Uppsala, gå på IKEA, Plantagen, fika med vännen... Eller gå på Orkidéhelgen på Blomsterlandet (den är iofs hela helgen - kanske orkar på söndag?).

Men det finns gånger då jag faktiskt gör som doktorn säger - och denna gång sa doktorn att jag skulle ta det lugnt. Så jag tar det lugnt. Mycket lugnt. Jag tillbringar mina dagar i min underbara soffa, pratar med underbara vänner på Facebook, i telefon eller via sms - har tackat nej till besök - jag orkar faktiskt inte. Och framför allt med mina underbara ungar... Bara en som saknas men det är ju så det är när ungarna blir vuxna.

Nu - är det dags att skriva ett välbehövligt brev och sen är det sovdags... igen... för 3:e gången idag :P

Gör som missemojjerna - skeda lite!

Det gäller att passa på när det är...

... "köp" 3 för 1... Eller vad man ska kalla det för?

Alltså, jag har ju haft de där röda märkena på armen i 3 månader men inte tänker jag på dom, jag ser dom ju liksom inte... Och ja! Jag har varit förkyld, frisknat till, blivit förkyld igen - men liksom inte så där jättejättedålig. Men lite hostig... men det var ju för ett par veckor sen känns det som. Skriver ju liksom inte upp datumen för lite förkylning...

Men nu var det ju som så då att jag fick ju inte luft. Så fort jag försökte/försöker få ner luften i lungorna exploderade hela bröstet och exploderande bröstkorg har jag träffat på en gång tidigare och det är någonting jag är livrädd för... Glömmer aldrig "veckan från helvetet" som ömma modern kallar den för... Det började i går kväll typ och inte blev det lättare under natten eller morgonen. Vaknade i morse under 2 täcken och höll på att frysa ihjäl :(. Hur är det möjligt liksom? När jag har pyjamas på mig är det vanligen -20 ute men inatt har jag haft pyjamas och någon gång i natt tagit fram ett extratäcke men frös så in i helvete rent ut sagt. Och snurrsnurr i skallen som värker som tusan och så den där allmänna... bläigheten...Men hade ju för tusan en tid hos läkaren för kontroll idag så jag tyckte att jag gott och väl kunde vänta in den. Vid 12-tiden tyckte Lillprinsessan att jag borde åka in till akuten - och när Prinsbarnen säger till sin mor att det är dags för sjukan då har det liksom gått rätt långt... men jag tyckte jag kunde vänta. Vilket jag gjorde. Inte springa till läkaren i onödan inte...! Pratade med Sötnöt i telefon, gjorde mig i ordning, satte på mig strumpbyxor under jeansen, t-shirt under tröjan och vinterjackan - och frös i varje fall... och åkte slutligen iväg till läkaren...

Sedvanlig kontroll, alltid lika "spännande"... men det bjöd ändå på en del spännande nyheter från båda håll. Läkaren lyssnar och knackar på bröst och lungor och säger att jag direkt efter besöket hos henne ska åka ner till akuten och jag får en remiss i handen! Hade ju dock lovat ömma modern att köra henne för att hämta hennes Handikapptillstånd på kommunhuset, ett sånt där hederslöfte så det gjorde jag ju naturligtvis men sen åkte jag till akuten...

Och där tillbringade jag hela kvällen... och det hade jag ju inte tid till!!! Skulle ju hjälpa HSB med att föra över filer, avtacka vårt avgående oppositionsråd och gå på möte för tonårsföräldrar... men det bidde ingenting sånt... Det bidde att få komma in direkt, EKG, puls, fler dunkidunk på ryggen, lyssnalyssna, kontroll så att det inte var en propp i lungorna, 6 rör med blod och röntgen av överkroppen...

Det är ju så himla "roligt" att ligga i en sal på lasarettet... Men tur att Sötnöt, Lillefjun, Trivselvännen, Hjärtevännen och Älskling fanns på sms att "prata" med. Fan så tråkigt man hade på sjukhuset innan mobilerna kom - nu kan man ju i varje fall ha kontakt med omvärlden under tiden. Och när man får så söta och goa sms från de man har i sin närhet, speciellt när man mår dåligt... så mår man i varje fall lite bättre under tiden. När jag väntade på att få komma till röntgen kom min vän polisen in på akuten och vi tog oss ett litet snack om en del viktiga saker - och en del gamla saker.

På tal om polisen ja, vi pratade bland annat om vi som var - och det är lustigt att se vad vi som hängde ihop som tonåringar har blivit av....; 2 poliser, en brödutkörare, en AV-assistent, en förskollärare, en högstadielärare, en dataansvarig för Umeås grundskolor, en läkarsekreterare, en som ballat ur totalt... och allt vad det nu är. Vi hade ett gemensamt intresse - att förändra världen och på något sätt har vi gjort det på vårt eget sätt.

Röntgen av lungor och sen vänta. Just nu kunde jag inte ligga ner för då gjorde det bara ännu ondare... så jag satt i väntrummet och kollade mitt hatprogram "Bondesöker fru" (tycker verkligen att det är superkass) och så blev det säsongsavslutningen av Dallas också... som jag inte sett ett avsnitt av så det kändes ju som... helt ointressant. Nu hade jag så ont att jag inte ens kunde sitta så nu stod jag...

Så kom då sköterskan och hämtade in mig, nu kunde jag halvligga igen, vilade lite och sen kom doktorinnan. Och så fick jag min dom... Det var inte bara 1 fel (förutom de mest uppenbara, haha) utan det var 3 fel! Varför liksom bara "köra" en när man kan köra ett mindre gäng??? 2 av dom hade jag redan på känn, känner igen det från "helvetesveckan". Jodå - diagnosen blev: Lunginflammation... Lungsäcksinflammation... och... TADA och trumvirvel..! Borelia!!! Ja, varför inte? Klumpa ihop skiten på en gång så mår vi lite sämre på kuppen... Läkaren tyckte att "det var inte underligt att jag mådde så som jag gjorde"...  (satt nu med vinterjackan knäppt på salen och höll på att frysa ihjäl)... Nä, tacka fan för att man känner sig lite off och dålig...

Det var där de där 2 röda märkena på armen kom in... Det var där dom små äckliga fästingarna satt - i början på Juli!

Jag tjatade mig hem... ville verkligen inte ligga kvar på sjukhuset ens över natten. Läkaren gav med sig.... Fick lova att sova halvsittande i soffan och höra av mig om jag började må ännu sämre. Samt att höra av mig till läkaren i morgon. En dubbel dos med antibiotika fick jag också på sjukhuset... och ska nu äta dubbel dos i 10 dagar... och sen skulle jag nog må okej... i en vecka ska jag sova halvsittande... jaja - det funkar väl det med :P.

Så nu ligger jag i min soffa, fult påklädd med dubbla lager under täcket - och fryser häcken av mig! Men snart skulle jag må bättre sa tant doktor! Bara att se positivt på det hela - jag gick inte till läkaren i onödan i dag i varje fall...

Det där med att visa upp sig som en "ny"...

... människa är rätt spännande! Ja, varför skulle det inte vara det egentligen? I helgen var det 70-årskalas för min kära moster - eller mamma nr 2 som jag har kallat henne sen jag var liten. Som liten var jag dagbarn hos min moster, ända tills dom flyttade till Linköping, tror jag var runt 4 år då. Jag var bara runt 6 år då jag började åka tåg ensam ner till moster, morbror och kusinerna för att hälsa på. Att hon är 70 år är för mig svårt att förstå. Ännu svårare är det att förstå att jag har en mamma som är 71 år är ännu svårare...

Men nu var det kalas och då faderns bil är på verkstad så var det jag som var chaufför. Vad ska man ha för kläder? Var och provade kläder härom dagen och det var ju en väldigt rolig upplevelse :). Det vanligaste är ju att man deppar ihop när man provar kläder men inte jag som ju får hämta mindre storlekar nuförtiden...:P.
Bestämde mig för att använda den svarta, silkiga klänningen jag fick av en vän för ett tag sen. Svarta strumpbyxor och högklackade skor (ja, annat fungerar ju inte...). Jag var lite nervös för att möta alla människor... En del har inte sett mig alls på flera år och alltså vägde minst 40 kg mer än nu. Okej - att människor tittar på en är man ju van vid då jag ju vid jämna mellanrum står på scenen men det här var en aning annorlunda.. och folk tittade verkligen! Min kusins fd man kände inte ens igen mig... och han var inte ensam. Fick höra kommentarer som att "dig har jag inte sett förut" :). Det var en väldigt trevlig tillställning - god mat, goda tårtor, trevliga människor och superbra musik. Okej - jag är en sucker för folkmusik och den schottis som min moster fått skriven till sig av ledaren för hennes spelmanslag var verkligen superbra! Tegelhagsschottis hade den blivit döpt till :). Funderade tillsammans med "mina" tjejer över hur mycket en ståbas gör för att förstärka klangen, man behöver ju inte fråga efter rocken när det finns en ståbas i lokalen...

Mitt under kalaset, precis i en tidssvacka då jag satt och funderade lite började det droppa in lite söta sms från Sötnöt, på väg hem från träning och som hade tråkigt i bilen... och vem fanken har inte tråkigt när man sitter i bilen? Älskling brukar kommentera just det... "Vet du att du nästan alltid ringer när du sitter i bilen???" Haha - det kanske är något jag lärt mig av Sötnöt? (Nej, det är det inte för min mamma har sagt samma ända sen jag skaffade mobiltelefon någon gång för 200 år sen...). Hade som lite tråkigt och gick ut, tog en cigarett och passade på att ringa upp Sötnöt istället för att skratta mig halvt fördärvad åt "joho" och "nähä"...
Tänk så roligt det är att prata med honom i telefon... Skönt med någon som man kan prata med "bara sådär"... Undrar ifall förslagen som kom upp någon gång blir av... vi är ju så påhittiga av oss när vi sätter igång :P.

En rätt tidig kväll blev det, mamma som inte mår så bra ville åka hem vid  22.30 så vi packade in oss i bilen och for hem. När jag lämnat av dom kände jag en så grym lust att gå ut! Lokaliserade en av kompisarna men hon var på väg hem... Visste att ett par av kompisarna spelade på ett ställe, ett par andra på ett andra ställe - men köpte lite godis och for hem istället. Vågen var trasig på Statoil så nog för att jag köpt lite godis så hade jag nog egentligen inte köpt för 4:57:-... men när hon vägt påsen för fjärde gången så sa hon att "nä, nu skiter jag i det här..." och knappade in den enormt höga summan... Så jag åkte hem, barnen hade gått och lagt sig och jag fastnade framför TV halva natten... Messade med Lillefjun och skrattade så jag nästan grät - mobilen är en fantastisk uppfinning, speciellt när klockan är runt halv 1 på natten, snygga karlar och tjejer på tv:n, man är övertrött och man driver med livet och människor i stort :) Då kan man tom deppäta ostbågsskruvar med gott samvete!

En "ny" vän har seglat in på banan - något jag är jävligt glad för! Eller en? 2 är det ju :) Bra, roliga, sanslösa, tokiga och ärliga vänner kan man aldrig få nog av. Sen har man bekantskaper. Sen har man grisarna man trodde på någon gång som inte visade sig vara annat än... grisar (?)... nej, det vore nog fanken att nedvärdera de oerhört söta, goa, renliga grisarna... Och det vore också att göra Lillprinsessan ledsen - hon älskar ju grisar, de och katter har alltid varit hennes favoritdjur. Av någon anledning... Det blev anledningen till 1 veckas semester på en svingård... men det var rätt mysigt att hålla små griskultingar i famnen :).
Ibland skäms man nästan... men det var inte länge sedan jag rent spontant tjoade till med ett "tjoho" när jag fick beskedet om att en fd vän lämnat staden... och jag lovar - jag är inte ensam om den känslan....

Den här dagen har gått till att torka spyor från vardagsrum och toalett då Lillprinsessan är magsjuk - och jag och Prinsen är glada för att vi inte så lätt blir just magsjuka... Jag får nog bakterien - magen lever ett jäkla liv och något extra toabesök står nog på listan... Som tur var blir inte hon det också så dagens övningar tillhör ju inte vanligheterna här i familjen. Förkylningar är en sak - magsjuka en annan. Sorgligt i det hela är att hon frågat efter filmen som skulle kommit på posten för en vecka sen men som inte dykt upp än...  Jag glömde filmen någonstans, vederbörande skulle skicka den men inte kommer barnens film...

Ibland när jag tänker på det så tycks ju mer än en människa använda barn, både sina egna och andras, i fult spel... Det är det som ger mig styrkan att kämpa för det jag tror är rätt och fel... Och såvitt jag vet är det rätta jag kämpar för "på rätt sida"... och ju ilsknare personer blir när man säger något - desto mer har det visat sig att de är... mindre bra och tyvärr ofta fulla med skit. Men det finns människor som medvetet gör andra människor illa... och även om de redan inte gått över gränsen för vad som är lagligt - så är det inte långt därifrån och frågan är när man faktiskt bör agera som medmänniska? Det finns tillfällen då jag faktiskt anmält en person för att den korsat den där gränsen... Som människan som tack och lov flyttat nästan 20 mil här ifrån... Eller som tanten som en gång bodde snett under mig... eller som den gången det var någon i bekantskapskretsen... Ja, jag är hellre sann mot mig själv - än att sälja min själ för någon som ändå aldrig är värd det!

Det är ju tur att man vet vart man har sina vänner, nya som gamla, och att man har de man älskar runt omkring sig och vet att man är älskad tillbaka. Inga krussiduller, inga knivar i ryggen - det är bara så mycket lättare att leva om man kan se sig själv, sin roll, sina älskade och sina vänner. Tillsammans...

Nä, natti natt - nu är det dags att försöka sova... men skippar den förrädiska sängen i natt och hälsar på soffan istället - blir så mycket bättre då!

Marknaden är äntligen...

... avklarad... nästan vill säga.

När man var liten så väntade man minst från augusti på att den skulle komma - Marknaden med stort M - i varje fall för oss som inte bodde i Rimbo och i våra ögon... tja - vem sjutton ville bo i Rimbo??? Där flög ju tom kråkorna upp- och ned för att slippa se det... Rimbo hade/har sin egen marknad - som till råga på allt var större än den i Norrtälje :(. Men de flesta av oss, i varje fall vi som var bussburna, kom ju aldrig till Rimbo marknad - våra sista bussar gick ju redan vid 16.25 (piiiip). Men eftersom att våra bussar gick hem så tidigt så fick vi också ledigt efter kl 13.00 på marknadsdagen. Norrtälje marknad inträffar alltid första onsdagen i oktober och Rimbo marknad första torsdagen. Var fjärde år så är Rimbo marknad för Norrtälje - annars fick ju vi i varje vara först med att ha stora höstmarknaden :D.

Man längtade som sagt var enormt till denna marknad, sparade varje veckopeng och tjatade till sig extra pengar av mor och far. Man nästan sprang ner för backen från Roslags för att komma fram. De senaste 7 åren har marknaden legat nere i hamnen - men det var sjutton så mycket mysigare när den låg inne i stadskärnan och jag vet att man har rätt långt framskridna planer på att flytta tillbaka den till stadskärnan eftersom att det finns väl ingen som tycker det är kul när den ligger i hamnen... När man väl kom ner så gick man sin runda, många av stånden stod på samma ställe år efter år. Man köpte munkar på ett ställe, man kollade (och köpte) rockmärken på ett, tavlor på ett annat - man hade full koll på vart man skulle gå för att komma till de bästa stånden. Man fascinerades av diverse torktrasor, dammsugarmunstycken, moppar, skor som visades av människor med en sällan skådad svada! Alla pengar man sparat under flera månader tog slut i ett nafs och till slut hade man ont i fötterna och ryggen kändes som den skulle brytas av vilken sekund som helst då ryggsäcken ofta blev full av diverse... skräp???

Ibland hoppade man att åka hem med bussen och väntade på att modern och fadern skulle komma från jobbet och så visade man vart alla de där ställena som innehöll saker som i varje fall mamma ville ha fanns (för naturligtvis så hade jag kollat in det medan man drog omkring med kompisarna...).

En sak att köpa på marknaden var brända mandlar! Jag älskar brända mandlar... men det ska vara dom man köper på marknaden och inte de som tex finns i naturgodishyllan. Så det blir inte så många påsar brända mandlar per år... ibland bara 1 påse. Men då är det ju också "fest" på dom :)

Så blev man vuxen och de "viktiga" sakerna man skulle köpa ändrades... Då var det strumpor, torktrasor till mig och inte bara till mamma. Den obligatoriska hjortronsylten som man sedan såg till att äta så lite av att den räckte i nära 1 år, vintermössor till barnen och annat smått och gott...

Idag är det en rätt billig affär att gå på Norrtälje marknad: 2 påsar brända mandlar för 50 spänn, 1 supersalt lakritsrem för 20 pix, 3 tennisbollar, julservetter och en liten kattleksak.... Så den totala summan för dagens marknadsbesök blev en hundring blankt... I morgon ska jag dock gå på Rimbo marknad för tredje gången i mitt liv. Lillprinsessan ska dit med sina kompisar och eftersom att det är ca 4 mil bort och inga bussar som passar ihop går så åker jag ju självklart och hämtar henne - och måste ju köpa ett skärp innan jag blir vansinnig... Det enda skärpet som fungerar riktigt - går numera 1½ varv runt och slutar på ryggen...  Det andra skärpet jag har innehåller nickel och även fast jag målar det med nagellack så reagerar jag mot nickel... Så jag kollar väl in marknaden innan jg tar med mig sötsnuffsan hem...

På den tiden jag gick på marknaden som liten köpte jag maxisinglar. En maxisingel som jag köpte var med Grandmaster Flash & the furious five... Brukar söka efter den ibland och kolla om jag fortfarande kan hela texten... och svaret är ja! det kan jag... Hittade den på Youtube i helgen... och ungarna kollade frågande...; Sen när lyssnar mamma på rap??? Vet inte - men den här älskade jag (och deras låt Rappers deligth). Texten är viktig i den här - och den är fortfarande viktig och ständigt rätt... och det är nog den enda raplåten som jag kan...;

Nej, nu dags att sova - i morgon är det ju marknad igen...

Men??? Vad är det du...

... är det du lyssnar på??? 

Lillprinsessan ifrågasatte stort sin mors eventuella musiksmak igår...:P. Faktum är att jag själv ifrågasatte den musik som kom ut ur högtalarna... 

Lillprinsessan kom hem i måndags från skolan och mådde så illa men värst var nog snuvan och huvudvärken. Det är ju "sådana" tider nu sa jag lugnt till henne... Vi har en "grej" hon och jag - att komma hem från skolan och må illa betydde oftast inte att man var magsjuk - utan att man höll på att bli förkyld. Bästa tecknet när jag var lite på att nu var det dags för ännu en förkylning var just att jag började spy... Såvida jag inte satt i en bil, var på en lite större båt eller typ åkte karusell förstås - när jag var liten i behövde jag i princip bara tänka på dessa saker för att bli åksjuk. Så jag väntade lugnt in resten av förkylningen... Med andra ord var vi  hemma igår på dagen men som den envisa tös hon är så är hon i skolan idag. Idag infaller den årliga höstmarknaden i Norrtälje och i morgon är det samma sak i Rimbo. Ett måste helt enkelt när man är uppvuxen i några av dessa byar. Hon är väl medveten om sin mors åsikt - är man hemma - ingen marknad så idag åkte hon iväg till skolan igen med Alvedon och nässpray i högsta hugg!

Igår kom jag så äntligen till skott att plantera om mina orkidéer. De allra flesta vill planteras om vartannat år men har även 1 som vill få ny kompost varje år och en som gärna väntar i 3 år. Eller en? Sen igår är det 2 stycken då jag för första gånger försöker mig på att dela en Cymbidium. Den är nu 4 år och hade väl 12 st bulber och då sa orkidéexperten att man kan dela dom försiktig och se till att varje "ny" planta hade minst 4 bulber så nu har de 6 stycken var, den har  fått byta fönster för att få lite mer sol. Just nu har jag ju som sagt var 5 omblommande Phalaenopsis och 1 Dendrobium, 2 stycken Phalaenopsis med kraftiga nya blomstänglar på G, 1 Venussko som jag har fått att blomma om 1 gång och det ska fanken bli en gång till - minst och sen har vi den dära Cymbidiumen som nu blev 2 st... En av Phala... har 6 (!) stycken blomstänglar :D

Men men - musiken var det ja! Att plantera om blommor i detta huset utan musik är en omöjlighet så jag letade bland alla hundratals skivor (ja, när man letar efter 1 skiva (just den dära) så känns det ju som om man minst har 500 men det är nog bara ett par hundra... Hittade "One hits Wonders" - och ja, om några av dessa bands musik lät likadant som just den låt som blev en superhit - ja, då för står jag att det blev bara en superhit från den gruppen eller artisten...

Eller vad sägs om superhiten Disco Duck med Rick Dees??? 

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg att jag ens har hört låten - och jag förstår helt och hållet varför den aldrig hamnade på mina "Blandat Bandat-band"... Ja, jag döpte alla mina kassettband till någonting - precis som jag alltid haft de mest konstiga titlarna på CD-skivor som jag gjort...

En annan monsterhit (???) var den tyska låten "Da Da Da" med Trio...:

Den här låten kommer jag i varje fall ihåg. Tyckte alltid att texten var så... oerhört talande (???)... Den har en blandning av tyska och engelska i texten och de sjunger mest "Da Da Da" och "Ich lieb dich nicht - du liebs mich nicht"... Jaja - en så innehållsrik text att man ifrågasätter hela dess berättigande :P

På skivan finns också anledningen till att jag faktiskt köpte den en gång i tiden. Glömmer aldrig när min kusin spelade upp den superhäftiga (???) låten med denna grupp. Den var ju "bara" så bra! Naturligtvis inträffade detta en sommar på Torpet, i vårt trebäddsrum som vi ockuperade under sommaren... Vi lyssnade på den om och om och om och om och om.... osv i all oändlighet... Kassettbandet gick till slut sönder och vi lagade med liten skruvmejsel (ja, man köpte ju naturligtvis inspelningsbara kassetter med skruvar så att man kunde skruva bort skruvarna och laga bandet...), tejp, sax, penna och en jävla massa tålamod. Jag har alltid varit en "jävel" på att laga kassettband... När jag gick i 8:an och praktiserade på Radio Stockholm skulle jag få lära mig detta för det var ju så man på den tiden redigerade intervjuer men här behövdes ingen nyförvärvad kunskap...

Gruppen hette Racey - ett gäng dansande "deodoranter" från England iklädda chicka, matchande kostymer som dansade som... ja, jag vet inte vad! Kommer ihåg att min kusin tyckte att en av dom var såååå snygg men när jag tittar på videon kan jag för mitt liv inte komma på vem fanken det var för i mina ögon... är ju ingen snygg... Jag kan alltså hela denna text utantill... Oavsett när jag hör den så kan jag inte sluta sjunga med och texten sitter i ryggmärgen på något sätt...:P:

Jag var då 11 år när denna låt kom ut på marknaden och jag föll som en fura för den... Den här låten kunde i varje fall Lillprinsessan förstå sig på... Typisk mammalåt sa hon med ett leende - glad, uppåt, poppigt och allt vad det nu hon var hon sa... och det stämmer nog. Jag har alltid tyckt om musik som är glad, dragig, uppåt, frammåt och i de allra flesta fall dissat de deppiga kärlekslåtarna som jag för det mesta tyckte bara var så... tråkiga!!! och tråkig musik har aldrig varit min grej... 

Vad annat är nytt? Tja - att tiden inte räcker till? Att omsorgen om vännerna är större än någonsin? Ibland förstår jag ärligt inte vad som är "fel" på folk som inte kan inse att när man ber om att få vara ifred - så vill man bli lämnad ifred. Har/har haft min beskärda del av dessa människor i min närhet, tror inte att det är så ovanligt att många människor har det så. Det finns vissa människor som alltid är välkomna att höra av sig - oavsett tidpunkt på dygnet, sen finns det dom där som hör av sig fast man bett dom att låta bli det. Jag brukade säga "snälla rara - lämna mig ifred" men fick alltid svaret att "jag är inte snäll"! Jodå - det är du/ni/den visst men just nu känner jag för att få vara ifred helt enkelt. Jag kan höra av mig till dig sen... typ... Jag tycker att det handlar om respekt för andra människors vilja att faktiskt i det läget säga "okej" och ge sig till tåls. Antingen hörs man så småningom igen - eller så gör man det inte. Det är väldigt få människor som man faktiskt har i sitt nätverk hela livet - och det är så livet ju är: Man har (i mångas fall) en/ett par vänner som hänger med hela livet. Eller vänner? Det kan vara pojkvänner, vänner, släktingar, bekantingar eller något annat roligt. Man byter människor i sin krets, man träffar nya människor och man avpolleterar vissa människor - det tillhör på något sätt livets cirkel. 

I dagens samhälle, med de sociala medierna, håller man kontakten på helt nya sätt och jag tycker det är ofattbart roligt. Att få kontakt med bästisen från grundskoletiden, att skicka en vänförfrågan på FB till någon gammal pojkvän eller varför inte en presumtiv pojkvän? Eller en presumtiv framtida vän? Ibland tröttnar man och rensar i vänträsket. Skillnaden idag, med tex FB, är ju att det är mycket lättare att göra det. På FB kan man ju tom blocka de personer som man inte ens vill ska kunna se vad man pysslar med - som om man inte ens fanns. Haha, brukar skratta åt de som irriterar sig till max på dessa saker - att vilja ha så stor koll på sin omvärld är verkligen inte nyttigt. Någonstans! Jag blockar inte speciellt många människor - jag har inget att dölja. Men ibland när det händer så är det oftast för att skydda någon annan... Det finns så många konstiga människor "där ute" som har satt som sin "livsuppgift" att göra livet så jävligt som möjligt för andra människor eller som ger sig själva alldeles för stor kredit för sin blotta tillvaro i världen. Kan jag i de lägena kunna skapa lite ro i denna persons liv genom att på det sättet inte visa en vänskap - ja, då är jag nöjd. 

Sen finns det ju alltid de där människorna som man bara inte vill ha någon som helst kontakt med... Det låter nästan hemskt när jag tänker på den glädje jag fick mig till livs förra veckan då en kompis talade om för mig att XX hade lämnat stan och flyttat X antal mil bort... Jamen - Jippie!!! Nu kan jag ju gå och handla utan beredskap för att dyka ner bakom närmsta klädställning eller hylla (ja, det har hänt - flertalet gånger...). Man (jag) har vissa sådana personer i mitt liv - personer jag bara inte vill se/träffa/prata med. Som, när det av misstag kanske händer, tänker "Gud - giv mig styrka att inte spy, vara trevlig och inte klappa vederbörande på käften..." Ja, men du bloggar ju är det några som sagt... Javisst gör jag det - och alla får känna sig fria att läsa - det jag skriver om står jag ju för. Men jag gör det inte i mitt eget namn, utan i ett av de otaliga smeknamnen jag har (kärt bar HAR många namn) och det är endast vännerna på FB som kan se min bloggadress. De övriga som hittar hit - tja, feel free to join the chorus of liking or disliking... 

Annat tjafs: ännu en vän joinade kören igår och nu behöver vi sopraner helt plötsligt då det blivit överflöd på altar. För mig känns det iofs rätt skönt då jag ju felar i alten emellanåt (eller tenoren) då jag ju alltid lär mig dom stämmorna också. Så soppar i Norrtan som känner för att sjunga ut är hjärtligt välkomna till Folkets hus, sal 5 (källarvåningen), tisdagar mellan 19.00-21.00 :D. På tal om Folkets hus fick jag min nyckel dit igår... känns helskumt att ha nyckel till en av kommunens största samlingslokaler på min lilla nyckelklippa. Men eftersom att vi har jour och även arbetar i huset så måste man ju ha nyckel - annars är det svårt att ha... just jour...:P

Hittade, på tal om FB, ett citat i en diskussion jag var med i och det är ju bara så sant:

"Fakta kan vara farligt och bör hanteras varsamt. Otillbörligt nyttjande kan få allvarliga konsekvenser! All användning sker på egen risk!"