... bra att lägga sig ner och dö en smula. Eller inte bara en smula utan helt och hållet istället....
Varför då? frågar hjärtevännen - för att jag inte orkar vara med längre. Hjärtevännen vet så väl varför jag känner som jag gör men han vill få mig att tänka till, stanna upp och ge mig själv tid. Hjärtevännen, som tagit alla besked med mig, som valt att ställa sig bredvid mig och verkligen ger mig av sin styrka är just nu helt enastående. Jag förstår inte hur han orkar när jag dippar och bara gråter. Egentligen är hjärtevännerna 4 stycken. Dom har funnits i mitt liv olika länge - 2 av dom har funnits sen innan jag fick barn, SSU-tiden, och 2 av dom är relativt nya bekantskaper, i varje fall om man sätter dom i relation till varandra. 4 stycken? Men det är få som vet eller förstår hur min relation till mina hjärtevänner är, vad det egentligen innebär att vara hjärtevän. Hjärtevänner är dom som man kan höra av sig till när man behöver någon som förstår, någon som finns där - någon som alltid har tid, stöd och råd att ge. Oavsett tiden som förflutit emellan. Fördelen med att dom är just män är att det ofta när jag har upplevt problem med män som det är jag som hör av mig. Men å andra sidan är det mig dom hör av sig till när de inte förstår sig på oss som kallas för kvinnfolk. Men vi hör av oss till varandra vid andra tillfällen i livet också och ibland bara för att lusten faller på. En av dom står bredvid mig vad gäller det mesta, som står närmast, som har hela sanningen om vad som alltid är just nu. Som jag helt enkelt delat med mig av bara för att jag inte orkade bära allt själv.
Men vad hände nu? Jag som var så glad härom dagen, så nöjd, så tillfredsställd mitt i öroninflammationen. Jo, det är de där som inte lämnar mig ifred. Eller den. En eller flera - shit happens och om sanningen ska fram så skiter jag i det. Rejält också. Det enda jag vill är att leva mitt liv så som jag nu får lära mig att leva det men nej - inte det. Det finns något som påminner mig hela tiden - så fort jag börjar bli glad, så fort jag blir nyfiken, så fort jag tar ett steg utanför - så får jag ett slag i ansiktet. Det är fanemig så det känns som att någon sitter på min axel och vet allt vad jag gör för timingen är helt perfekt - eller så är det jag som uppfattar den som perfekt. Jag är endast en människa med känslor jag också. Även fast det finns några som inte tycks tro att jag är en människa, utan något av en robot. Eller en eller flera - fan orka bry sig.
Men hjärtevännen tar min hand, smeker min kind - säger att "du klarar det här". Utan honom skulle det aldrig fungera, utan honom skulle jag aldrig klara av det. Ibland är det ju så att huvudet blir så fullt med saker att det är svårt att sortera.
Han påminner mig om saker som nu ska göras, prover som ska tas. Han värmer min frusna kropp. Han tar av min själ och jag ger honom av min. Han tillåter att jag glömmer bort och han tar bort min smärta.
Men ja, just det - det är ju ny provtagning på fredag. På sjukhuset i Storstorbyn. Hoppas bara att jag är bättre i örat och febern borta för annars är jag tvungen att skjuta på det men har pratat med dom så det löser sig i sådana fall veckan efter. Provsvaret kommer ta minst 3 veckor att få. Vill ju faktiskt vänta in det provsvaret. Sen om två veckor är det dags för nästa provtagning - och det svaret väntas komma ungefär då det första kommer. För att underlätta för mig så vill de kunna ge mig svaren från båda undersökningarna vid samma tillfälle och det är ju en human och omtänksam tanke. Dom som säger att sjukvården är inhuman har i sådana fall inte varit i kontakt med de avdelningar inom sjukvården som jag själv just nu är i kontakt med. Så det är ju bara att lugnt vänta in provsvaren - för annat kan jag helt enkelt inte göra. Jag hoppas verkligen att det inte kommer några nya överraskningar under tiden som komma skall - för jag orkar verkligen inte mer nu.
