Lite blandat...

Så har man varit hos ännu en läkare och den här gången var det en som verkade helt okej. Alltid skönt med någon som lyssnar på en och som erbjuder de mediciner man faktiskt behöver för att kunna få en någorlunda dräglig tillvaro. En tid till reumatologen fick jag med och det är ju riktigt välbehövligt. Var tvungen att hämta ut min sjukjournal för vidare befordran till den nya läkaren och det är en riktigt deppig läsning. Nu vet jag hur läkaren uppfattat mig och han har haft samma åsikt som mig men har ändå varit så grymt dålig... jaja... Läkaren jag var hos igår kände på kroppen och det är inte underligt att man känner sig slut när man har inflammationer i båda hälsenorna, hälkuddarna, höger axel, båda höfterna, båda tummarna och höger pekfinger... nu ska jag bara arbeta 4 timmar per dag så får väl hoppas på att jag blir lite bättre :)

Annars händer det inte så mycket i livet. Köpt sommarskor till mig och barnen för denna månads pengar, det behövs ju och så länge fötterna växer på dem är det ju bara att handla. Riktigt snygga skor köptes denna gång. Klippt håret på familjen och dessutom färgat mitt eget igen. Nu är vi alla fina när vi kommer fram och just nu åker familjen baklängeståg tvärs över Sverige.

Funderat en hel del över det där med hur man behandlar människor. Jag har svårt för att sätta mig själv i centrum - jag tänker väldigt mycket på andra. Tycker inte om  när man pratar illa om människor. Tycker illa om när andra pratar illa om människor, tar lixom till mig och skäms för dem å deras vägnar. Det finns en del människor som konstant, ja nästan verkar leva på, att prata skit om andra människor. Eller som kommer med gliringar och kommentarer som är avsedda för att såra andra människor. Jag förstår mig faktiskt inte på sånt - det ligger så långt ifrån mig själv och min natur. Jag tycker sånt är elakt och det gör mig illa till mods. Visst kan jag vara elak ibland men det sitter långt inne. Jag har inte ens varit elak när jag separerat från människor jag levt år med. Jag accepterar faktum och ser ingen anledning i att bedriva skitsnackskampanjer åt ena eller andra hållet. Jag har slutat att tillbringa tid med före detta mycket goda vänner utan att börja snacka skit om dem. Varför skulle jag göra det? Vart finns nyttan i det? Förlusten av en kamrat räcker, måste man vara elak med? Sånt förgiftar endast mitt sinne och får mig att må ännu sämre i det som händer så jag bearbetar det jag varit med om och sen går jag vidare istället. Mår man bättre av att göra det eller varför gör man det? Jag förstår lixom inte.  Däremot har jag många kompisar som har snackat med mig om andra och visst har jag många gånger lyssnat och inte sagt ifrån.... illa av mig. Naturligtvis är jag ingen ängel - naturligtvis har även jag snackat men jag snackar inte med syfte att göra någon illa. Att medvetet göra någon illa, det bär mig emot.

Nu är vi snart framme och jag hoppas att hela familjen får kul :)

Tjing tjong...

Alla ska den vägen vandra...

men det gör ont när det plötsligt slår till trots att man vet det...

Det måste ha varit runt en 10 år sedan, en kväll efter repskapet. Vi stod utanför Folkets hus och tog en cigarett och pratade lite. Då kom du, du bullriga man och frågade om jag ville stå på kyrkofullmäktiges lista. Du hade fått reda på att jag var med i Broderskap och att jag läst religion. För mig var det en ära att bli tillfrågad och jag tackade ja utan att ens tänka. Jag blev invald i valnämnden i församlingen inför kyrkovalet - 01. Du stöttade mig helhjärtat och du blev min vän. Tillsammans delade vi valsedlar inför valet och firade vår valseger. Vi kamperade ihop i kyrkorådet och du stödde mitt arbete med kyrkotidningen och att ta fram en hemsida åt församlingen. Tiden gick och vi kämpade för att Mariagården skulle bli till och byggas och vi var så stolta när första spadtaget togs.

Det var inte bara där vi höll ihop, vi höll även ihop i Utbildningsnämnden, den lokala sosseföreningen och Arbetarekommunen. Jag litade på dig, du var en av dem som stöttade mig i mitt politiska arbete men som även kom och frågade hur det var privat. Du brydde dig helt enkelt. Jag kommer så väl ihåg din glädje när ditt barnbarn kom från Kina, hur spänd du var på att få se den lilla flickan. Hur gullig du var mot Britt, din fru. En av dem jag verkligen saknat sen jag flyttade var dig P-O - det var så du kallades, du hette ju Per-Olof. Vi hade många politiska diskussioner och vi kunde ha olika åsikter som vi respekterade. En del tog dig för sur och butter men ack så fel de hade för du var en varm och fin person med ett enormt hjärta. Jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta, P-O.

Jag fick idag, på den dag du begravdes, veta att du blivit plötsligt sjuk och sedan avlidit, du gick bort den 4 mars redan. Om jag hade vetat hade jag ändå inte kunnat närvara på din begravning men jag fick höra att det var en vacker begravning. Per, den präst som vi kämpade för Mariagården med, höll ett vackert tal och Ove, vår vän från Broderskap höll i fanan och kyrkan var full med vackra blommor. Du var värd varenda en av de blommorna för mig. Den styrka du gav mig att fortsätta kämpa, du sa alltid till mig att inte ge upp och det gjorde jag inte och jag kommer inte att göra det heller...

Ikväll, när jag är på min körövning i min nya kyrka, kommer jag att sjunga för dig och jag vet att du kommer att höra varje ton jag tar.

Tack för allt du gav mig, för allt stöd och alla goda råd under den tid jag hade äran att känna dig...

Och så kommer det nya saker...

...

Ja, så kan man ju säga... Ibland känner jag mig verkligen som en riktig klagomoster men det blir gärna så när jag är mitt inne i ett skov. Och detta skovet beter sig inte som det "brukar". När jag fick min diagnos för ett antal år sedan fick jag även ett litet kompendium av läkaren på reumatologen så att jag skulle ha någonting att visa när jag kom till en ny läkare eftersom att den typ av reumatism som jag har är rätt ovanlig. Jag läste igenom det och lade undan det men nu har jag plockat fram det igen. Dels för att jag ska till ännu en ny läkare men även pga att jag har fått ont på nya ställen - ställen jag aldrig förut har haft ont i. Jag har i stort försökt att ignorera smärtorna men nu går det inte längre för jag kan knappt gå! Nu har det satt sig i hälsenorna - försök att gå som en vettig människa då... sen kom nästa grej - käkmusklerna... Jamen - vad tusan är detta? Går som en kratta och kan inte äta på ett vettigt sätt - det är ju bara såååå roligt... men men

Anledningen till att jag inte läste det där kompendiumet var och är för att om jag tror att om jag läser mig full av alla olika uttryck för min sjukdom så kommer jag att på något sätt frammana dem själv. Alltså vill jag inte påverka mig själv eller vad man ska kalla det för. Jag vill inte ha dem som typ självuppfyllande profetior som det så vackert heter. Och alltså blir jag således så här förvånad och förtvivlad när sjukdomen tar sig nya uttryck. Om jag går omkring och känner efter och lixom skapar dem får jag ju skylla mig själv. Så här (några exempel på hur jag menar översatt i andra, fiktiva händelser):

Dottern, 15 år är ute med vänner. Hemma sitter mamma och är helt övertygad om att hon dricker och när dottern kommer hem har mamma utfrågning av sin dotter och nästan tvingar henne till att erkänna att hon druckit - vilket hon inte har! Detta sker nästan varje gång dottern är ute med sina vänner och till slut tar hon den där ölen/vinet eller groggen för mamman har ju redan dömt henne! Hon påstår ju varenda gång att dottern dricker och ljuger för sin mor när hon nekar till drickandet som alltså inte existerat. Då har ju moderns påpekanden blivit för mycket för dottern som ändå känner sig dömd av sin mor "så vad spelar det då för roll om hon dricker - morsan tror ju ändå att jag gör det...." I det läget tycker jag mamman får skylla sig själv...

Mannen och kvinnan har ett förhållande. Mannen ger uttryck för sin oro att kvinnan "säkert" är otrogen mot honom varje gång hon är i väg med sitt jobb. Kvinnan har arbete där hon reser mycket. Nästan varje gång hon kommer hem ställer mannen henne mot väggen och frågar henne om hon varit otrogen. Om hon nu inte varit det så kanske hon hade haft lust att vara det med någon? Säger till henne att hon säkert varit det och att hon ljuger när hon nekar. Och så fortsätter det... Till slut är kvinnan otrogen - mannen har ju ändå dömt henne och bestämt sig för att hon ändå är det... så det är väl "lika bra" att ge honom rätt. I ett sånt läge tycker jag nästan att man tvingat fram otroheten rätt för jag kan ge mig sjutton på (har sett det själv hos vänner) att mannen kommer att sitta bland sina vänner och säga att "jag visste! Jag hade rätt!" och fy så synd det är om honom... Det tycker jag är rätt patetiskt...

Kvinnan vill bli befodrad på jobbet men tycker att alla andra blir det istället. Hon börjar nedvärdera sig själv. Till slut har hon nedvärderat sig själv såpass mycket att hon faktiskt börjar slarva med sitt jobb. Chefen hade dock haft henne i åtanke för befodran men tyckte ju nu att det inte var aktuellt längre... Även det en självuppfyllande profetia.

Det är därför jag inte läst de där pappren och det är därför jag blir lika förvånad varje gång det kommer något nytt. Jag vill inte påverka mig själv till att "skapa" några symptom. Och jag tycker jag gör rätt i det men det innebär att jag får fortsätta att bli lika förvånad varje gång...

Grattis!

Grattis till mina föräldrar som nu har varit gifta i 50 år :)

Igår firade mina föräldrar att de varit gifta i 50 år. De åt favoriträtten "Kärleksfisk" och sen såg de på sin bröllopsfilm på pappas gamla filmkamera. Mina föräldrar träffades på hösten 1959, förlovade sig den 5 januari, gifte sig den 20 mars och fick min äldsta bror den 19 september... Det vill säga att de klarade av allt inom loppet av ett år.

Och det har hållt.... Jag är stolt över mina föräldrar som hållit ihop så länge och de är värda all lycka i världen.

Grattis!

En rad eller två...

...kan det ju kanske bli denna söndag. Det blåser utav bara sjutton ute men här inne är det ju varmt och mysigt. Veckan som gått (eller är det veckorna?) har gått rätt fort, vart tar tiden vägen? Man befinner sig i ekorrhjulet - dvs sova, vakna, frukost, jobb, hem, middag och så lägger vi på sova igen. Det vill alltså säga livet :) Man gör allt det och så försöker man få in lite avbrott i vardagen här och där. Ett av veckans avbrott var när jag och fjompsonen fick flytta om möblerna i hallen för att de skulle dra in fiber i lägenheten. Har ju en bokhylla som skärmar av en öppning så den var ju tvungen att tömmas, sekretären tvungen att flyttas osv i all oändlighet kändes det som. Idag ska allt släpas tillbaka till sina platser. Något så när i varje fall för jag tror inte att sekretären kan stå där den haft sin plats eftersom att det nu sitter en låda på väggen och naturligtvis sitter den ivägen :( När man ska flytta tunga möbler saknar jag de där starka musklerna jag inte har... suck... Men fjompsonen är starkare än vad han ser ut att vara :)

Annars... skovet jag är inne i blir bara värre... nu känns det som om jag går direkt på skelettet...

Igår var en riktig toppendag! I slutet av maj ska vi med kören deltaga i en av kommunen anordnad festlighet som bla innehåller en hårdrockstävling. Det är flera saker som händer - det är besök av borgmästare, utdelning av stipendium till de som arbetar aktivt mot narkotika i kommunen och en hel del annat. Det vi i kören ska göra är att sjunga hårdrock! Det är så himla häftigt... Igår hade vi en hel kördag med 6 av de hårdrockslåtar vi ska sjunga. Det är låtar av Kiss, Whitesnake och Talisman bla. Eftersom att vi har världens bästa körledare har hon gjort superarr på låtarna och det låter så grymt bra! Man hade verkligen ståpäls flera gånger under gårdagen. När sen kompet kommer på kommer det låta så grymt!

På balkongfronten går det framåt och alla mina underbara blommor som jag fick i födelsedagspresent växer och frodas. Jag älskar verkligen mina sommarblommor och är så lycklig över allt vacker jag fick att driva upp till vuxna plantor. Jag vårdar dem lika ömt som jag vårdar dom jag fick dom av. Min kärlek till blommor är rätt känd bland de som känner mig så jag blir så lycklig när jag får blommor. De bästa blommorna (om man nu ska välja några) är de som dykt upp vid min dörr helt plötsligt eller kommit till mig genom en impuls. Sånt fullkomligen älskar jag... Sen så växer mina orkidéprojekt så det knakar just nu... köpt dom som små och nästan nedvissnade till billigaste reapris och nu är de stora och blommar nästan hela tiden... Med bara lite omvårdnad och kärlek så tar de sig. En orkidé kan hålla sina blommor i månader om man bara sköter om den. Guckuskon i förgrunden köpte jag helt nedvissnad och utan att veta vad det var för någonting. Har skött den i över 1 år innan jag skymtade ett skott mellan bladen. Så började då längtan och väntan efter att äntligen få se vad det var för någonting jag köpt den där gången för länge sedan. Nu har jag ju fått se att det var en guckusko men det visste jag inte då. Visst är den fin?

Nä, nu kom fjompsonen ut från duschen så nu ska vi sätta fart i hallen...

Blir så full i skratt...

... när jag tänker på vissa saker...

En av sakerna är det där med förutfattade meningar och att en del människor ger sig tolkningsföreträde på saker vad man säger och vad man gör. Jag kan tala om att jag är fortfarande samma glada människa som jag var när jag växte upp men däremot har jag blivit äldre och faktiskt kanske en aning klokare. Jag vet vad som gäller och vad som händer och sker. Ser så tydligt jag kan och utgår ifrån det. Och tolkar inte med förutfattade meningar...

Så nu vet du det.

Gamla vänner klagar på att jag inte är som jag var. Men det är jag - ledsen. Jag har bara blivit äldre och troligen klokare. Och klokare än dig - hårfärgen till trots :) Sen - jag står för det jag säger och jag koppar inte det någon annan skrivit och slår mig för bröstet och säger att jag gjort det själv.

Livet går vidare trots alla missar man gjort och gör. Och kommer att göra. Jag är säker på att jag kommer göra många missar till i mitt liv och det står jag för. Men tro inte att Du vet vad det är jag gör för det vet du inte - eftersom att jag inte ens vet det själv ibland. Så mina goda vänner från förr - jag finns här, jag är här och jag är som jag alltid har varit - bara lite äldre men väldigt mycket klokare...

Fortfarande hemma

Fortfarande hemma med Lillfjompan som har huvudvärk och ont i halsen. Tycker inte om det... Nu är hon ju 10, nästan 11 år gammal men ändå har jag svårt att låta henne vara ensam när hon är sjuk även fast hon kanske mest ligger i sitt rum och lyssnar på musik. Någonstans tycker jag att eftersom att möjligheten ändå finns att vara hemma med barnen när de är sjuka så tycker jag att jag kan vara det. Vet att det finns mer än en som tycker att eftersom att hon är så "stor" så kan hon vara hemma själv men jag tvekar. Och jag lyssnar på mitt modershjärta... Och sen beror det lite på vad hon är för sjuk med och huvudvärk med halsont har jag största respekt för... så jag är hemma :)

Det är rätt så tråkigt egentligen - lika tråkigt som att faktiskt vara hemma för att man är sjuk själv och det är väl egentligen så det ska vara - man är ju inte hemma och är sjuk för att det är "roligt"? Så vad gör man när man är hemma så här mitt i veckan och har tråkigt? Man ser alla tråkiga och roliga tv-serier som finns på dumburken. Man surfar Facebook och lite annat och man gör inte så mycket annat. Tvättar en maskin tvätt och hänger och lagar mat. Och sen är det färdigt...

Har hittat på ett nytt uttryck för att illustrera hur smärtan i ärmarna känns - jo - den rinner i lederna... så känns det, som om smärtan rinner omkring och mellan rinnandet sticker någon en kniv in i underärmarna... Så skönt så... inte alls men vad tusan - det är mitt liv och jag lever med det så vad ska jag göra? Igår gjorde det ont bara jag gick ut på balkongen och kände hur vinden blåste på mig... ungefär som om någon tog tag hårt i armen och lixom ruskade runt den... Har fått en ny läkare och jag hoppas verkligen att hon lyssnar på vad jag säger för så här fungerar det ju inte.

Usch - känner mig som en klagomoster och det är väl inte riktigt likt mig. Jag kanske låter lite nere men egentligen konstaterar jag bara att så här är det. Jag förstår de människor som faktiskt tar livet av sig av denna smärta för den är verkligen obeskrivbar ibland. Jag är ju inte den som brukar gråta men den vanligaste anledning till tårar nu för tiden är just smärtan. Jag har aldrig gråtit när jag vaknat upp efter en operation, när jag fött barn eller tom efter mc-olyckan men denna smärta kan tårarna inte motstå. Jaja... det är väl tur att jag känner mig levande i varje fall - trots att jag har ont.

Samlar på goa saker här i livet och en av dem är ju sången och i kväll är det kör. Det är en sån sak som ger mig styrka och kraft. Jag kan må dåligt när jag åker dit men oftast är jag stark och går med lätta steg där ifrån efteråt. Man kan få körsång på recept idag och jag förstår verkligen varför :)

Nej, nu blir det lite mer Xena att se på... Jo, en sak till - jag har ju färgat mitt hår brunt efter att ha varit blond av naturen hela mitt liv och jag känner mig mer hemma i min nya hårfärg än vad jag någonsin gjort i mitt blonda. Äntligen kan man ju få vara så intelligent som man faktiskt är... det är ju verkligen dumt att vara blondin när man inte är det inombords...

Vård av barn

Idag kan jag ju passa på och skriva lite eftersom att jag orkar och för att jag är hemma med en sjuk lillfjompa. Det började redan i lördags, vi var i Kungsbacka och handlade. Vi skulle ju ha konsert med kören och eftersom att Blå kyrkan som jag sjunger i fyllde 40 år så skulle vi ha något blått på oss och i min garderob fanns zip och nada i färgen blå så det blev till att handla. Eftersom att det var helg och kroppen verkade hålla ihop så åkte vi till Kungsbacka. Fick en jättefin blå jeansblus i tältmodell som är så inne nu i försenad födelsedagspresent och så åt vi buffé och det var där jag började misstänka att Lillfjompan var sjuk för hon ville knappt äta någonting och klagade på huvudvärk. Söndagen gick utan större klagomål, måndag dag med men på kvällen började hon klaga över huvudvärk och ville knappt äta mammas goda pannkakor. I morse kom en kraxande "liten" fjompa in och sa att hon inte mådde bra och mamma sa "gå och lägg dig igen".

Så, precis som förra gången "kombinerar" vi nu hemma för sjukt barn och hemma för att kroppen inte vill prata med mig. Det var så här förra våren med. Och våren innan dess. Eller vår och vår - man tvekar ju en aning över begreppet när man tittar ut genom fönstret men det är i varje fall 0-gradigt idag :) Det jag konstaterar just nu är att del för del så slåss kroppen ut just nu. Händerna har ju felat länge men nu värker de mer konstant. Det känns som om det rinner smärta utefter skelettet i armarna. Det är svårt att förklara hur det egentligen känns men det gör bara så förtvivlat ont och höfterna... ja, de är som stumma, värkande klumpar... Och så fortsätter det kroppen igenom...

Gick till Arbetsförmedlingen igår och sa att det här fungerar inte! Jag trivs verkligen jättebra på mitt jobb men det kan inte vara meningen att man ska arbeta i 5 timmar för att sen gå hem och gråta i 5... För varje dag ökar smärtorna och jag blir rosenrasande på människor som säger att "det är väl inte så farligt"... Bara för att mitt handikapp inte SYNS och för att jag kan LE och SKRATTA trots att jag har ont och VÄGRAR bli en kärring på kuppen...

Har du blivit opererad någon gång och vaknat upp ur narkosen och känt hur smärtan skär igenom operationssåret? Har du det så vet du vilken smärta jag känner i mina höfter - varje dag!
Har du haft en riktig influensa någon gång? En sån där när man tycker att hela skelettet värker sönder och man bara inte står ut? Då vet du hur mitt skelett känner sig varje dag och varje minut!
Har du varit överviktig och sett folks sneda blickar för att "du borde banta"? Nu har jag haft tur som hade en läkare som skrev ut Efedrin som lyckade ge mig en viktminskning men jag är fortfarande överviktig. Har du ätit pulverdiet och INTE gått ner i vikt? Det har jag...

Det ovanstående är ändå min vardag och den måste jag ju leva med. Fröken Dercum finns ju där hela tiden, ständigt ackompanjerad av herr Fibro och det är ju det jag måste överleva med - även när det är som svårast. Och därför skrattar jag, därför lever jag. Snabb i repliken, vacker till utseende, ödmjuk och helt underbar. Intelligent med - när det gäller allt annat än min kropp säger mina närmaste för jag gör så mycket som kroppen egentligen mår dåligt av bara för att jag så förtvivlat gärna vill vara som alla andra som faktiskt orkar. Men just idag orkar jag inte...

Så idag blir det till att stryka febrig panna på förvirrad och trött lillfjompa. En av mammas stoltheter :) Igår var vi på utvecklingssamtal och "som vanligt" haglade superlativen. Utom i matten men det vet vi ju och det arbetar vi ju med. Hon ska göra sitt första stora forskararbete och tänk så stolt en politikermamma kan bli när hon säger att "jag ska forska om Socialdemokraterna". När hon gick på dagis sa fröknarna att "hon är den minsta sosse vi någonsin träffat"... och det har hon fortfarande i sig... (synd att det inte finns Unga Örnar här nere...).

Tjing tjing och försök att göra något bra av dagen :)