Det är verkligen inte lätt att få det renoverat hemma... olika aspekter spelar in.
Har precis flyttat in i lägenheten, jag och barnen vilket innebär att det är lådor i vartenda hörn. Ändå har vi tömt en massa lådor. Eftersom att vi flyttat till mindre är det lixom inte det lättaste att hitta plats. Har ju iofs 5 garderober i hallen men de har ju för tusan inga hyllor!!!
Hur kan man ha lägenheter utan hyllor? Jag trodde man skulle ha garderober till att förvara saker i. Vilken familj har kläder som de bara hänger???? Helt sanslöst är det.
Har köpt hyllor.
4 stycken och det kostade "bara" 504 kronor...
Pengar jag fick ta från mitt bidrag och skulle få tillbaka på direkten. Direkten är uppenbarligen ett mkt svårt begrepp för nu är det 2 veckor sen jag köpte dem. Det är ju för väl att det är barnbidrag i morgon så jag kan få lite pengar i varje fall...
Renoveringen var det ja. Lillfjompans rum ska ju fixas i ordning helt och hållet. Tapeten var ju sönderriven i stora schok och mattan trasig. Detta har inneburit, i den redan kaosartade lägenheten att det nu är om möjligt ännu mer kaos. En del av möblerna har vi mer eller mindre slängt in i vardagsrummet och resten står i hallen. Ett par saker samt Lillfjompan pressades in i Fjompens rum. Ikväll ska vi släpa ut den enda kvarvarande saken, nämligen den stora bäddsoffan hon har. Vet bara inte vart vi ska ställa den...
Det ska bli skönt när hennes rum är färdigt för då kan hon tömma alla sina lådor och sätta upp de saker som hon vill ha på väggen, koppla ihop datorhelvetet och ställa i ordning. Vilket kommer att behövas eftersom att både Fjompens rum och vardagsrummet som även innehåller mitt krypin ska ju tapetseras det med. Så det blir ständiga rokader av möbler och lådor.
Min älskade Fjompson har svårt att skilja sig från saker. En av killarna som hjälpte till vid flytten skällde på honom för att han har så mkt saker. Då blev jag sur... Jag är medveten om att Fjompsonen samlar på diverse tingestar men ingen ska skälla på honom för det förutom jag! Nu håller han i varje fall på att kolla igenom sina lådor och han rensar faktiskt ut en del av sina saker. Sen - han har massor med böcker - han älskar att läsa och det är jag stolt över att han gör. Jag är stolt över att mina tjejer gör det med och jag köper mer än gärna böcker till dom...
Sen ska dom ju fixa vardagsrummet med och det kommer att bli den stora utmaningen. Vardagsrummet innehåller ju också min påtvingade sovhörna. Förstår inte riktigt hur jag ska få ihop alla saker som finns i rummet så att det kan bli plats för att tapetsera i det. Och hur jag ska orka flytta de saker som finns här inne. Handikappad är jag, ont har jag... men men - på något sätt får det ju helt enkelt gå :)
Förhoppningsvis kommer det inte se ut som helvete snart....
torsdag 17 december 2009
tisdag 15 december 2009
Julen närmar sig
Nu närmar sig julen. Julstämningen har svårt att infinna sig i bröstet. Har liksom ingen ork till sådana saker. Försöker att göra mitt bästa för att hitta lite ork och ibland kommer det en vindpust med ork som jag försöker utnyttja så gott det går.
Men det går framåt i varje fall...
Har fått medicin som dämpar ångesten när jag ska gå ut.
Har så svårt för att gå ut på dagarna - när det är ljust ute.
Går fram och tillbaka framför dörren och diskuterar med mig själv. Det är ju synd att det inte finns någon dold kamera någonstans för då skulle det se jätteroligt ut. Sånt kan man ju bjuda på :)
Idag var jag på sjukhuset på samtalsterapi och det kändes jättebra faktiskt.
I morgon är det nästa tur till Kungälv och terapi.
Mycket terapi blir det...
Men det är bra faktiskt.
I morgon ska de börja med Lillfjompans rum.
Det ska bli så skönt att i varje fall få ordning i ett rum.
Då är två av rummen färdiga....
Alltid något...
Men det går framåt i varje fall...
Har fått medicin som dämpar ångesten när jag ska gå ut.
Har så svårt för att gå ut på dagarna - när det är ljust ute.
Går fram och tillbaka framför dörren och diskuterar med mig själv. Det är ju synd att det inte finns någon dold kamera någonstans för då skulle det se jätteroligt ut. Sånt kan man ju bjuda på :)
Idag var jag på sjukhuset på samtalsterapi och det kändes jättebra faktiskt.
I morgon är det nästa tur till Kungälv och terapi.
Mycket terapi blir det...
Men det är bra faktiskt.
I morgon ska de börja med Lillfjompans rum.
Det ska bli så skönt att i varje fall få ordning i ett rum.
Då är två av rummen färdiga....
Alltid något...
lördag 12 december 2009
Bara så trött
Bara så trött... ja, så är det.
Det känns verkligen som om jag kämpar i motvind.
Arg är jag med. Trodde ilskan skulle gå över men det gör den inte.
Jag är arg på allt skitsnack.
Det känns som om jag skulle vilja släppa ut alla sk sanningar jag fått mig till livs och bara se vad resultatet blir. Tänk så spännande det skulle vara...
I övrigt .- ja livet försöker ju gå vidare.
Hatar varje sekund av livet för tillfället.
Jag kanske borde vara glad men jag orkar inte.
Kroppen gör bara allt för ont.
Själen gör allt för ont.
Vill bara få så mycket ogjort.
Men det går inte.
Nope, nepp, nej...
Bara att försöka fortsätta att leva...
Hur sjutton det ska gå till...
Älska mig när jag behöver det...,
just nu behöver jag det.
Men jag behöver även ärligheten.
Sanningen.
Inga lögner... så trött på lögner...
Det känns verkligen som om jag kämpar i motvind.
Arg är jag med. Trodde ilskan skulle gå över men det gör den inte.
Jag är arg på allt skitsnack.
Det känns som om jag skulle vilja släppa ut alla sk sanningar jag fått mig till livs och bara se vad resultatet blir. Tänk så spännande det skulle vara...
I övrigt .- ja livet försöker ju gå vidare.
Hatar varje sekund av livet för tillfället.
Jag kanske borde vara glad men jag orkar inte.
Kroppen gör bara allt för ont.
Själen gör allt för ont.
Vill bara få så mycket ogjort.
Men det går inte.
Nope, nepp, nej...
Bara att försöka fortsätta att leva...
Hur sjutton det ska gå till...
Älska mig när jag behöver det...,
just nu behöver jag det.
Men jag behöver även ärligheten.
Sanningen.
Inga lögner... så trött på lögner...
torsdag 3 december 2009
Flytt och don't mess with me...
Har flyttat idag. 7000 kartonger (80 egentligen) har bytt plats... jag har ingenstans att lägga mina kläder för garderoberna har för tusan inte ens hyllor!!!
Sen - passa din tunga! Jodå - jag passar min egen. Har jag fått förtroenden är det sagt till mig och ingen annan. Jag kan ge förtroenden - och jag förväntar mig samma gentjänst tillbaka. Men, men - nu har jag fått lära mig på det grövsta sättet att sanningar jag sagt - har fått lögner tillbaka. Och det som sagts till mig har varit extremt kryddat med lögner. Orkar verkligen inte mer snart. För 2,5 veckor sen funderade jag allvarligt på att ta livet av mig. I måndags funderade jag på det igen. Och idag - jadu... för i hela helvetet (ursäkta språket) blev jag såld av en människa på det grövsta sättet - med lögner. Jag avskyr lögner... jag hatar lögner. Nog om det.... men förvänta dig inga lögner tillbaka... men däremot kanske dina sk sanningar kommer fram - varför ska jag vara snäll när ingen är snäll mot mig?
Nej - jag lägger ner skiten. Lägger ner livet. Är du nöjd då? Jag menar - det var väl detta du menade? Jag kommer inte att skydda dig längre, jag har skyddat dig allt för länge nu. I flera år tom och nu är det slut - finito, nada och zipp. Nu har du gjort mig riktigt, riktig arg - sorry vännen - that's life...
Och nu över till något mer... trevligt?
Ja, snälla ni - gör något trevligt... för min skull....
Sen - passa din tunga! Jodå - jag passar min egen. Har jag fått förtroenden är det sagt till mig och ingen annan. Jag kan ge förtroenden - och jag förväntar mig samma gentjänst tillbaka. Men, men - nu har jag fått lära mig på det grövsta sättet att sanningar jag sagt - har fått lögner tillbaka. Och det som sagts till mig har varit extremt kryddat med lögner. Orkar verkligen inte mer snart. För 2,5 veckor sen funderade jag allvarligt på att ta livet av mig. I måndags funderade jag på det igen. Och idag - jadu... för i hela helvetet (ursäkta språket) blev jag såld av en människa på det grövsta sättet - med lögner. Jag avskyr lögner... jag hatar lögner. Nog om det.... men förvänta dig inga lögner tillbaka... men däremot kanske dina sk sanningar kommer fram - varför ska jag vara snäll när ingen är snäll mot mig?
Nej - jag lägger ner skiten. Lägger ner livet. Är du nöjd då? Jag menar - det var väl detta du menade? Jag kommer inte att skydda dig längre, jag har skyddat dig allt för länge nu. I flera år tom och nu är det slut - finito, nada och zipp. Nu har du gjort mig riktigt, riktig arg - sorry vännen - that's life...
Och nu över till något mer... trevligt?
Ja, snälla ni - gör något trevligt... för min skull....
Blir bara så bedrövad...
Idag tog jag mig ut till först kuratorn. Vi pratade mest om vad som hänt de sista dagarna och hur jag mådde just nu. Sen iväg till min nya vårdcentral för en träff med läkare där. Kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av det men jag blev sjukskriven tom den 18/12. Efter det tog jag den där nöffnöffsprutan och fick höra att den kan ge feber och influensaliknande symtom. Sen åkte jag en sväng till lägenheten jag och barnen ska bo i - även kallat för Råttboet. I morgon ska de flytta över mina möbler :)
Åkte hem, stekte pannkakor och nu sitter jag här med feber, influensaliknande symtom och värsta huvudvärken. Stekte pannkakor till middag och sen sjönk jag ner på stolen och där har jg väl mer eller mindre suttit kvar på stolen och slösurfat. De senaste veckorna har jag varit inne en del på en sida som heter Pappaliv.se. Den är så bra och man får lixom en annan synvinkel på hur män upplever separationer och vilket motstånd de faktiskt möter i samhället. Och jag tycker synd om dessa män. Visst - det finns säkert dom som är jättefel ute när det gäller sina barn eller deras mammor men det har nu gått upp för mig att det finns massor med mammor som far med lögner och försöker att medvetet hindra en pappa från att träffa sina barn. Det som är bra med detta forum är också att det är öppet för kvinnor vilket gör att inläggen blir rätt balanserade och som tur var finns det kvinnor som är som jag. Som anser att barnen har rätt till sina båda föräldrar...
När Lillfjompan och Fjompsonens pappa och jag skiljde oss fick jag kämpa från ett annat håll - för att de skulle vara hos sin far. Han tyckte jag var egoistisk som ansåg att de skulle vara hos honom varannan helg och 2 nätter i veckan. Han var skitsur över att jag krävde detta. Anklagade mig för att vilja detta så att jag kunde springa på krogen... Detta stämde över huvud taget inte med sanningen - jag ville helt enkelt att de skulle ha rätt till sin far. Det hela fungerade väl sådär. Barnens far är tyvärr en sån person som lever i "Blixt Gordons värld". I nästan 1 år hämtade jag Lillfjompan varje gång de skulle sova hos pappa eftersom att hon blev hysterisk helt enkelt. Hon litade inte alls på sin pappa... Nu bor ju deras pappa i USA så jag har ju det hela ansvaret för barnen och det är oerhört tufft. Speciellt nu när jag kommer att leva själv med dom och inte har några släktingar. Men vet att man kan få hjälp från samhället med kontaktfamilj så jag får väl försöka få fram en sån.
Sen har vi ju Storfjompans pappa. Vi var unga när vi fick henne och han var ung när vi skiljdes åt men vi hade ett avtal som gick ut på att han hade henne på sina lediga helger. Han åkte buss de 12 milen för att hämta och lämna henne. Ibland åkte jag ner med henne. När vi separerade bodde han hos sin mamma. Jag tycker inte om hans mamma - hon är en bitter, skitsnackande människa. Samma med pappans syster. Och ni som läst inlägget för någon dag sen vet ju vad jag anser om skitsnack... Farmors största förkärlek var att snacka skit om sin före detta man. Storfjompan tycker väldigt mycket om sin farfar så hon blev så ledsen över farmors skitsnack men tyvärr kunde jag ju inte göra något åt det hela. Hennes far var hennes far och när jag försökte prata med expertisen sa de helt enkelt att jag inte hade någonting med att göra när det gällde vart han tog vår dotter och vilka de träffade. Storfjompans pappa, som ju faktiskt hade sin dotter varje ledig helg hade ju även han rätt att vara en "vanlig" ung kille och gå ut med sina vänner. Men det blir fel ibland.... Storfjompan som då inte tyckte om sin farmor hade farmor som barnvakt. Ledsen och i princip hysterisk ville hon ringa sin mor på natten. Mina barn har alltid fått veta att oavsett tid så ringer dom mig om det är något. Och det ville hon nu, 3 år gammal och farmor sa Nej! Vilket fick till följd att Storfjompan blev ännu mer hysterisk. Efter någon timme kom pappan hem och var mer än stupfull och ramlar ihop innanför ytterdörren. Skäller på både Storfjompan och sin mor. Hon bara grät mammas gull. Tidigt på morgonen fick hon i varje fall ringa och det hela slutade med att jag åkte och hämtade henne. Men att hindra honom från att träffa henne - nej. Skulle aldrig fallit mig in - han var hennes far... Detta minne sitter hårt i hennes minnesbark och hon tycker än idag illa om fulla människor. Och sin farmor har hon brutit kontakten med.
När jag läste på Pappaliv började jag tänka på hur det varit med barnens pappor. Båda bor ju nu i utlandet, Storfjompans pappa flyttade utomlands när hon var 5 år. När de träffades lämnade jag henne vid flygplatsen. Och vad jag grät när hon åkt. Och när hon kom hem... Men jag har aldrig hindrat henne från att åka. Hennes pappa, nog för att han då flyttat, ville träffa henne. De andras pappa kan tillbringa 5 dagar i Sverige och ändå förära sina 2 barn endast 3 timmar.... det är omtanke det. Nåja - det är ju så det är och inget att älta om.
Barnen älskar sina pappor och de älskar sin mamma. Det är bra det. Och de har kontakt med sina pappor på ett eller annat sätt så jag behöver inte skämmas för mitt beteende gentemot mina barn och deras pappor.
Men fy tusan vad det finns kvinnor som borde skämmas för sitt beteende. Det är inte bara män som beter sig illa ibland... fy vilka ruggiga människor!
Länk till Pappaliv
Åkte hem, stekte pannkakor och nu sitter jag här med feber, influensaliknande symtom och värsta huvudvärken. Stekte pannkakor till middag och sen sjönk jag ner på stolen och där har jg väl mer eller mindre suttit kvar på stolen och slösurfat. De senaste veckorna har jag varit inne en del på en sida som heter Pappaliv.se. Den är så bra och man får lixom en annan synvinkel på hur män upplever separationer och vilket motstånd de faktiskt möter i samhället. Och jag tycker synd om dessa män. Visst - det finns säkert dom som är jättefel ute när det gäller sina barn eller deras mammor men det har nu gått upp för mig att det finns massor med mammor som far med lögner och försöker att medvetet hindra en pappa från att träffa sina barn. Det som är bra med detta forum är också att det är öppet för kvinnor vilket gör att inläggen blir rätt balanserade och som tur var finns det kvinnor som är som jag. Som anser att barnen har rätt till sina båda föräldrar...
När Lillfjompan och Fjompsonens pappa och jag skiljde oss fick jag kämpa från ett annat håll - för att de skulle vara hos sin far. Han tyckte jag var egoistisk som ansåg att de skulle vara hos honom varannan helg och 2 nätter i veckan. Han var skitsur över att jag krävde detta. Anklagade mig för att vilja detta så att jag kunde springa på krogen... Detta stämde över huvud taget inte med sanningen - jag ville helt enkelt att de skulle ha rätt till sin far. Det hela fungerade väl sådär. Barnens far är tyvärr en sån person som lever i "Blixt Gordons värld". I nästan 1 år hämtade jag Lillfjompan varje gång de skulle sova hos pappa eftersom att hon blev hysterisk helt enkelt. Hon litade inte alls på sin pappa... Nu bor ju deras pappa i USA så jag har ju det hela ansvaret för barnen och det är oerhört tufft. Speciellt nu när jag kommer att leva själv med dom och inte har några släktingar. Men vet att man kan få hjälp från samhället med kontaktfamilj så jag får väl försöka få fram en sån.
Sen har vi ju Storfjompans pappa. Vi var unga när vi fick henne och han var ung när vi skiljdes åt men vi hade ett avtal som gick ut på att han hade henne på sina lediga helger. Han åkte buss de 12 milen för att hämta och lämna henne. Ibland åkte jag ner med henne. När vi separerade bodde han hos sin mamma. Jag tycker inte om hans mamma - hon är en bitter, skitsnackande människa. Samma med pappans syster. Och ni som läst inlägget för någon dag sen vet ju vad jag anser om skitsnack... Farmors största förkärlek var att snacka skit om sin före detta man. Storfjompan tycker väldigt mycket om sin farfar så hon blev så ledsen över farmors skitsnack men tyvärr kunde jag ju inte göra något åt det hela. Hennes far var hennes far och när jag försökte prata med expertisen sa de helt enkelt att jag inte hade någonting med att göra när det gällde vart han tog vår dotter och vilka de träffade. Storfjompans pappa, som ju faktiskt hade sin dotter varje ledig helg hade ju även han rätt att vara en "vanlig" ung kille och gå ut med sina vänner. Men det blir fel ibland.... Storfjompan som då inte tyckte om sin farmor hade farmor som barnvakt. Ledsen och i princip hysterisk ville hon ringa sin mor på natten. Mina barn har alltid fått veta att oavsett tid så ringer dom mig om det är något. Och det ville hon nu, 3 år gammal och farmor sa Nej! Vilket fick till följd att Storfjompan blev ännu mer hysterisk. Efter någon timme kom pappan hem och var mer än stupfull och ramlar ihop innanför ytterdörren. Skäller på både Storfjompan och sin mor. Hon bara grät mammas gull. Tidigt på morgonen fick hon i varje fall ringa och det hela slutade med att jag åkte och hämtade henne. Men att hindra honom från att träffa henne - nej. Skulle aldrig fallit mig in - han var hennes far... Detta minne sitter hårt i hennes minnesbark och hon tycker än idag illa om fulla människor. Och sin farmor har hon brutit kontakten med.
När jag läste på Pappaliv började jag tänka på hur det varit med barnens pappor. Båda bor ju nu i utlandet, Storfjompans pappa flyttade utomlands när hon var 5 år. När de träffades lämnade jag henne vid flygplatsen. Och vad jag grät när hon åkt. Och när hon kom hem... Men jag har aldrig hindrat henne från att åka. Hennes pappa, nog för att han då flyttat, ville träffa henne. De andras pappa kan tillbringa 5 dagar i Sverige och ändå förära sina 2 barn endast 3 timmar.... det är omtanke det. Nåja - det är ju så det är och inget att älta om.
Barnen älskar sina pappor och de älskar sin mamma. Det är bra det. Och de har kontakt med sina pappor på ett eller annat sätt så jag behöver inte skämmas för mitt beteende gentemot mina barn och deras pappor.
Men fy tusan vad det finns kvinnor som borde skämmas för sitt beteende. Det är inte bara män som beter sig illa ibland... fy vilka ruggiga människor!
Länk till Pappaliv
tisdag 1 december 2009
Måndagens puls
Igår, måndag, var dagen då jag misstänkte starkt att jag skulle gå ner mig helt i skiten.
Alltså så där då man känner att NU är det verkligen NATTSVART! Och så blev det.
Efter att inte ha sovit en blund (ja, kanske små, små stunder) gick jag upp vid halv 7. Redan då började jag skaka. Kokade kaffe, tvingade i mig en knäckesmörgås och sa så småningom hej till fjompbarnen som åkte iväg till skolan. Sen satte jag mig vid matbordet och bara stirrade. Väntade på att de smärtstillande skulle börja verka. Tanten på soc hade ju sagt att jag skulle vara tvungen att packa mina saker inför flytten.
Och ja, det gör man ju om allt är som det ska men nu är ju inte allt som det ska längre. Just nu är det ju så att det är soc som gett mig lägenheten. Jag har både bra och dåliga minnen där ifrån - det har väl alla från sina hem... Till saken hör att jag, hm, lämnade hemmet lite hastigt och att jag faktiskt blivit anmäld för bråkig miljö. De allra största anledningen till att jag inte kunde tänka mig att ens ta mig till min gamla lägenheten är den panikångest jag drabbats av de senaste veckorna. Ringer telefonen stirrar jag på den och kan bara inte svara. Hela bröstet knyter sig, pulsen höjs och jag bara FUNGERAR inte. Så, nu för tiden låter jag det ringa och sen ringer jag upp. Om jag kommer överens med ångesten vill säga. Samma fysiska fenomen inträffar när jag ska gå ut när det är ljust, ska på toaletten och annat. Hur som helst.
Det andra skälet är mitt handikapp. Just nu är jag så stressad och just nu är det soc som faktiskt är orsaken till att jag mår dåligt då de absolut ska tvinga mig till att göra något jag inte kan just nu. Rent fysiskt fungerar inte min kropp för tillfället. Den har gått helt i baklås. Eftersom att sjukdomen bla sitter i musklerna är det dom som gör mest ont och nu har de krampat ihop sig. Vilket yttrar sig som så att hela ryggens muskler är i kramp och de värker. Med versaler... höfterna likaså, överarmarna osv... Det finns nog inte en muskel som inte krampat ihop. Detta innebär att jag har ont. Det gör j*vligt ont. Det gör ont att ha kläder på sig och det där med att faktiskt ta sig in i duschen är lika med tortyr. När man lever i så total smärta brister psyket till slut. Du kan inte hålla inne impulserna. Och kroppen tillsammans med soc, anmälningar och allt annat gjorde att jag bara grät igår. Grät, hade ont och hade panikångest.
Jippie - livet är riktigt roligt ibland. Inte alls.
Lite över 8 ringde tanten och jag bröt ihop. Ringde kuratorn. Bara grät.
Ringer hur som helst till kuratorn som ringer soc. Till mig säger hon åk till psykakuten - du måste få något lugnande. Mm... lugnar ner mig och åker iväg. Pratar med en sköterska i Akutteamet som absolut inte fattar vad soc håller på med. Som han sa - "jag trodde sociala var till för att hjälpa och inte för att stjälpa". Hade ett blodtryck på 140/100 och en puls på 100. Alltså långt ifrån godkänt. Fick så småningom träffa en jättego läkare. Förutom att jag just nu är extremt stressad har jag fått post traumatisk stress. När jag åkte hem på den sena eftermiddagen hade jag med mig både lugnande och något att sova på.
Naturligtvis hände det en massa andra saker också men jag orkar inte gå in på de närmare. Någonting som dock irriterar mig är det faktum att igår fanns det någon "Hassan" som skulle fixa flytten idag. Idag måste "Hassan" fixa folk inför flytten.... jag fattar verkligen inte vad som pågår just nu...
Alltså så där då man känner att NU är det verkligen NATTSVART! Och så blev det.
Efter att inte ha sovit en blund (ja, kanske små, små stunder) gick jag upp vid halv 7. Redan då började jag skaka. Kokade kaffe, tvingade i mig en knäckesmörgås och sa så småningom hej till fjompbarnen som åkte iväg till skolan. Sen satte jag mig vid matbordet och bara stirrade. Väntade på att de smärtstillande skulle börja verka. Tanten på soc hade ju sagt att jag skulle vara tvungen att packa mina saker inför flytten.
Och ja, det gör man ju om allt är som det ska men nu är ju inte allt som det ska längre. Just nu är det ju så att det är soc som gett mig lägenheten. Jag har både bra och dåliga minnen där ifrån - det har väl alla från sina hem... Till saken hör att jag, hm, lämnade hemmet lite hastigt och att jag faktiskt blivit anmäld för bråkig miljö. De allra största anledningen till att jag inte kunde tänka mig att ens ta mig till min gamla lägenheten är den panikångest jag drabbats av de senaste veckorna. Ringer telefonen stirrar jag på den och kan bara inte svara. Hela bröstet knyter sig, pulsen höjs och jag bara FUNGERAR inte. Så, nu för tiden låter jag det ringa och sen ringer jag upp. Om jag kommer överens med ångesten vill säga. Samma fysiska fenomen inträffar när jag ska gå ut när det är ljust, ska på toaletten och annat. Hur som helst.
Det andra skälet är mitt handikapp. Just nu är jag så stressad och just nu är det soc som faktiskt är orsaken till att jag mår dåligt då de absolut ska tvinga mig till att göra något jag inte kan just nu. Rent fysiskt fungerar inte min kropp för tillfället. Den har gått helt i baklås. Eftersom att sjukdomen bla sitter i musklerna är det dom som gör mest ont och nu har de krampat ihop sig. Vilket yttrar sig som så att hela ryggens muskler är i kramp och de värker. Med versaler... höfterna likaså, överarmarna osv... Det finns nog inte en muskel som inte krampat ihop. Detta innebär att jag har ont. Det gör j*vligt ont. Det gör ont att ha kläder på sig och det där med att faktiskt ta sig in i duschen är lika med tortyr. När man lever i så total smärta brister psyket till slut. Du kan inte hålla inne impulserna. Och kroppen tillsammans med soc, anmälningar och allt annat gjorde att jag bara grät igår. Grät, hade ont och hade panikångest.
Jippie - livet är riktigt roligt ibland. Inte alls.
Lite över 8 ringde tanten och jag bröt ihop. Ringde kuratorn. Bara grät.
Ringer hur som helst till kuratorn som ringer soc. Till mig säger hon åk till psykakuten - du måste få något lugnande. Mm... lugnar ner mig och åker iväg. Pratar med en sköterska i Akutteamet som absolut inte fattar vad soc håller på med. Som han sa - "jag trodde sociala var till för att hjälpa och inte för att stjälpa". Hade ett blodtryck på 140/100 och en puls på 100. Alltså långt ifrån godkänt. Fick så småningom träffa en jättego läkare. Förutom att jag just nu är extremt stressad har jag fått post traumatisk stress. När jag åkte hem på den sena eftermiddagen hade jag med mig både lugnande och något att sova på.
Naturligtvis hände det en massa andra saker också men jag orkar inte gå in på de närmare. Någonting som dock irriterar mig är det faktum att igår fanns det någon "Hassan" som skulle fixa flytten idag. Idag måste "Hassan" fixa folk inför flytten.... jag fattar verkligen inte vad som pågår just nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)