... tillbringas på bra eller dåliga sätt. Den här tillbringades på ett meningsfullt sätt. Innan jul fick jag en inbjudan till att vara med på en Swat-analys inom arbetarkommunen. Idag visade det sig att vi alla inte hade en aning om vad som förväntades av oss vilket gjorde att vi alla var blanka blad - vilket visade sig vara väldigt effektfullt. Det gav väldigt bra diskussioner.
Ibland är man väldigt negativ - men det får inte plats i systemen. Man ska vara glad och positiv och göra det man blir tillsagd - vilket vi allt som oftast gör. Men alla är inte bra på alla olika sakerna - så är det ju bara men strukturerna är så uppbyggda att de olika kompetenserna likställs och man skall göra det "alla andra gör" för att bli accepterad. Detta gör att många av medlemmarnas kompetenser faktiskt missas. Alla är inte gjorda för att knacka dörr eller stå på torget och prata - många är dom som är bättre på rent administrativt arbete, göra scheman, skriva insändare, ringa i telefon eller vad det nu än månde vara. Stelbenta organisationer som gör oss likriktade - förlorar man mycket på.
Den här dagen fanns det plats för de negativa flödena som trots allt existerar bland medlemmarna. Vi som är satta att ingå i gruppen - 8 stycken har rätt bra koll på de tankegångar som finns bland våra medlemmar och idag fick vi lägga fram dem och våra egna tankegångar. Tiden går fortare än vad man tror ibland - en av deltagarna pratade om en utbildning vi var på för en 10 år sen som visade sig vara närmare 25 år sedan. Det är dags att göra en ny sådan utbildning där vi går över ålder och grundorganisationer och gör gemensam sak - för vi har blivit väldigt dåliga på det.
Negativa flöden behöver inte stanna vid negativitet utan kan rätt lätt vändas mot positivitet. Bara man vågar göra det. Man måste sluta blunda för att de finns, ta till sig det som sägs och sen vända det till vad som kan vara bra. Ofta finns det en väldig massa kunskap som går miste för att man inte lyssnar på kritiken - och för att man inte vågar uttala den för man tar för givet att "ingen lyssnar ändå"...
Men idag lyssnade vi. Idag tog vi till oss. För en gångs skull kände jag att jag redan på en gång faktiskt längtade till återträffen. För ovanlighets skull känner jag att "det kan bli något vettigt av det här". En framförsikt som det var länge sedan jag kände inom mitt politiska arbete. Jag engagerar mig politiskt för att jag faktiskt anser att politik är kul - vårt samhälle är någonting jag bryr mig om och jag har valt att göra det genom att gå på möten och agitera. Det går i vågor hur engagerad man är och ibland känner man det bara som att "nej, fan! Jag ger upp nu". Men idag... nej...
Idag känner jag det som att "Det är nu det börjar"!
Sen blev det lite chips till Mellot, kattmat, hygienartiklar, mjölk och för ovanlighets skull lite godis också!
lördag 25 februari 2012
Blev idag...
... påmind av den ypperligt sorglösa ungdomen :)
Vi var tidvis ett rätt stort gäng som hängde ihop - beroende på vilken dag i veckan det var: På helgerna kom alla kompisarna ut. Tänk att dom valde att åka ut till "landet" istället för att hänga i stora Fjollträsk ;) På sommaren var vi ju alla på plats... Tror fanken inte ens att jag kommer ihåg alla... men vi var ju järngänget: Jag, Lillebror, Bröderna Pettersson, Roger, Jonas, Ramirez, Peter, Jocke, Tony, Kaj, Mattias, Leffe, Johan, ...med flera ska tilläggas... Jag och mina grabbar :)) Och några tjejer också: Helene, Batte, Eva, Inger och någon mer. Men det var faktiskt så att det var flest killar och jag... Jag var inte yngst men absolut inte äldst heller men pojkvännerna var äldre, hade körkort och fick gå på bolaget...
Centralpunkten för vart vi var någonstans var hemma hos mig. Mamma och Pappa funderade ibland på att sätta upp en skylt nere vid vägen med "Ungdomsgård" på. Man skulle ju lätt kunna tro att alla var hos oss för att där inte fanns några regler men det var tvärt om faktiskt och eftersom att mina föräldrar var väldigt stränga med tider var det lättare att vara hos oss för där fick vi vara - så länge jag var hemma var det okej. Sen hade vi ju lillstugan som vi kunde häcka i under kyliga kvällar. Men det var likadant när vi bodde i Sollentuna och bröderna var under uppväxt - alla deras kompisar hängde hos oss. Jag var lillasyster till alla SAIF'ens snyggingar :) (Hockeylaget med dom snyggaste spelarna).
Jag hade en moppe som pappa byggt åt mig. Det var typ 4,5 km till affären och bästa kompisen Maria bodde 8 km bort. Visst cyklade jag kors och tvärs över ön men sen fick jag moppen. Den var nog inte laglig någonstans faktiskt... En ihopsvetsad cykelram, cykellimpa, 2-växlad Huskvarna motor med handväxling. Enda lyset var den ficklampa jag hade. Men det var drag i den - ramen var så lätt att det gick fort. Vi döpte den till HusKaw - Huskvarna/Kawasaki. Det stod med stora svarta bokstäver på ramen - på andra sidan stod kompisarnas namn på mig.
På dagarna var vi ute om det var vackert väder. Vi lånade föräldrarnas båtar - ibland olovandes... vissel, vissel. Med båtarna tog vi oss ut till småöarna runt omkring. Snacka om att man hade armmuskler efter allt roende och dragande i båtmotorsnören. Ibland tältade vi över på någon av öarna eller på någon av badstränderna vi ockuperade. Några av killarna hade motorcykel - det var nog där min kärlek till motorcyklar riktigt började. Jag lärde mig snabbt att köra motorcykel, skaffa motorcykel, vurpa på motorcykel... haha... allt var roligt utom vurpan då. Det hände att föräldrarna bjöd de som var över 18 på alkohol men vi som (först) var under 18 fick aldrig smaka :(. Surt tyckte jag då - nu tycker jag det var jättebra. Jag drack aldrig alkohol hemma heller. Det fanns liksom inte som alternativ helt enkelt. Men visst drack jag - bara inte hemma. Jag hade ju pojkvänner med systembolagsåldern inne så alkohol fick jag ju tag på ändå... Kärleken består men föremålen växlar som min mor brukade säga.. undrar om det var så att pojkvännerna var 20 för att man skulle få tag på sprit... haha...? Men redan på den tiden föredrog jag att vara nykter... Festerna var rätt många och det var många gånger "Lillebror" föredrog att sova hemma hos mig istället för hos sin stränga far. Pappa och jag skyddade honom alltid för vi visste hur arg hans far kunde bli och även om pappa inte tyckte om att Lillebror drack så ville han inte att grannen skulle bli arg på sin son heller. Men snart var vi över 18 och grannen kunde inte säga någonting...
Ja, vi hade sorglösa dagar. Ibland inte helt laglydiga sådana men för det allra mesta - riktigt roliga :)
Nu är det kramdags!
Vi var tidvis ett rätt stort gäng som hängde ihop - beroende på vilken dag i veckan det var: På helgerna kom alla kompisarna ut. Tänk att dom valde att åka ut till "landet" istället för att hänga i stora Fjollträsk ;) På sommaren var vi ju alla på plats... Tror fanken inte ens att jag kommer ihåg alla... men vi var ju järngänget: Jag, Lillebror, Bröderna Pettersson, Roger, Jonas, Ramirez, Peter, Jocke, Tony, Kaj, Mattias, Leffe, Johan, ...med flera ska tilläggas... Jag och mina grabbar :)) Och några tjejer också: Helene, Batte, Eva, Inger och någon mer. Men det var faktiskt så att det var flest killar och jag... Jag var inte yngst men absolut inte äldst heller men pojkvännerna var äldre, hade körkort och fick gå på bolaget...
Centralpunkten för vart vi var någonstans var hemma hos mig. Mamma och Pappa funderade ibland på att sätta upp en skylt nere vid vägen med "Ungdomsgård" på. Man skulle ju lätt kunna tro att alla var hos oss för att där inte fanns några regler men det var tvärt om faktiskt och eftersom att mina föräldrar var väldigt stränga med tider var det lättare att vara hos oss för där fick vi vara - så länge jag var hemma var det okej. Sen hade vi ju lillstugan som vi kunde häcka i under kyliga kvällar. Men det var likadant när vi bodde i Sollentuna och bröderna var under uppväxt - alla deras kompisar hängde hos oss. Jag var lillasyster till alla SAIF'ens snyggingar :) (Hockeylaget med dom snyggaste spelarna).
Jag hade en moppe som pappa byggt åt mig. Det var typ 4,5 km till affären och bästa kompisen Maria bodde 8 km bort. Visst cyklade jag kors och tvärs över ön men sen fick jag moppen. Den var nog inte laglig någonstans faktiskt... En ihopsvetsad cykelram, cykellimpa, 2-växlad Huskvarna motor med handväxling. Enda lyset var den ficklampa jag hade. Men det var drag i den - ramen var så lätt att det gick fort. Vi döpte den till HusKaw - Huskvarna/Kawasaki. Det stod med stora svarta bokstäver på ramen - på andra sidan stod kompisarnas namn på mig.
På dagarna var vi ute om det var vackert väder. Vi lånade föräldrarnas båtar - ibland olovandes... vissel, vissel. Med båtarna tog vi oss ut till småöarna runt omkring. Snacka om att man hade armmuskler efter allt roende och dragande i båtmotorsnören. Ibland tältade vi över på någon av öarna eller på någon av badstränderna vi ockuperade. Några av killarna hade motorcykel - det var nog där min kärlek till motorcyklar riktigt började. Jag lärde mig snabbt att köra motorcykel, skaffa motorcykel, vurpa på motorcykel... haha... allt var roligt utom vurpan då. Det hände att föräldrarna bjöd de som var över 18 på alkohol men vi som (först) var under 18 fick aldrig smaka :(. Surt tyckte jag då - nu tycker jag det var jättebra. Jag drack aldrig alkohol hemma heller. Det fanns liksom inte som alternativ helt enkelt. Men visst drack jag - bara inte hemma. Jag hade ju pojkvänner med systembolagsåldern inne så alkohol fick jag ju tag på ändå... Kärleken består men föremålen växlar som min mor brukade säga.. undrar om det var så att pojkvännerna var 20 för att man skulle få tag på sprit... haha...? Men redan på den tiden föredrog jag att vara nykter... Festerna var rätt många och det var många gånger "Lillebror" föredrog att sova hemma hos mig istället för hos sin stränga far. Pappa och jag skyddade honom alltid för vi visste hur arg hans far kunde bli och även om pappa inte tyckte om att Lillebror drack så ville han inte att grannen skulle bli arg på sin son heller. Men snart var vi över 18 och grannen kunde inte säga någonting...
Ja, vi hade sorglösa dagar. Ibland inte helt laglydiga sådana men för det allra mesta - riktigt roliga :)
Nu är det kramdags!
torsdag 23 februari 2012
Så har då...
... Sverige fått en ny prinsessa. Vilket faktiskt gläder mig. De som har barn vet ju så väl hur det är att gå och bära sitt barn i 9 månader och man vill ju för allt i världen inte mista det så visst är jag glad över att allt gick bra för de nya föräldrarna. Jag tror inte att känslorna inför det nya som komma skiljer sig från oss andra som får barn. I ett sånt läge är de ju "bara" föräldrar...
Men min far vidhåller med en "dåres" envishet att det finns bara 3 prinsessor: Prinsessan (jag) och prinsessorna (mina två prinsessor). Första gången han sa till mig att jag var den enda prinsessan var när Kronprisessan Victoria föddes. Storprinsessan och hennes morfar har alltid haft en enorm kärlek för varandra. Morfar var den enda, förutom mamma, som fick krama henne när hon var liten. Fanns inte mamma i närheten var morfar den enda som kunde trösta. Fortfarande är mamma OCH morfar de första hon ringer så fort någonting stort händer i hennes liv och om hon inte ringer själv så måste mamma ringa till honom. Det var enorm kärlek från första gången de träffades på BB, inget kan nog komma emellan Storprinsessan och hennes morfar. Trots sin pappa och sen när han flyttade till Norge hade hon sin bonuspappa (som hon fortfarande kallar för pappa) så är morfar den enda hon har haft som manlig förebild. "Papporna" är liksom oviktiga för henne. Nu är hennes morfar 75 år gammal och jag bävar verkligen för den dagen han dör - det kommer "ta livet av" henne.
Jag känner så väl igen den relation som dom har - då jag och min far har samma relation. Mamma brukar berätta om att hon var "svartsjuk" redan på BB. På den tiden låg man på BB i närmare en vecka och varje gång pappa kom upp så existerade inte min mor. Pappa bara satt med mig i famnen och pysslade med mina fingrar, det gjorde han ofta även när jag var äldre och kröp upp i hans famn och tittade på TV. Än idag är jag totalsåld på när en man jag tycker om pysslar med mina fingrar... Jag var alltid pappas prinsessa och det var pappa som tog de där "jobbiga" diskussionerna som föräldrar har med sina barn. Jag antar att det är vanligast att det är mammor som diskuterar det där med mens, killar, röka och kröka med sina döttrar men inte i min familj.
Jag tyckte i ärlighetens namn att det var lite pinsamt när min far kom dragandes med bindor och tamponger - redan innan jag fått mens... Eller när vi skulle gå igenom "alla dumma saker" som pojkar skulle vilja göra med mig - år innan jag ens tänkt tanken i dom banorna. "Jaha - idag ska vi prata om kondomer..."! Men hallå liksom!!! När jag som 14-åring fick min första cysta på äggstocken jobbade pappa så det var mamma som fick skjutsa in mig till akuten på Danderyds sjukhus men den första jag frågade efter då jag vaknade upp ur operationen var pappa. Pappa var den som pratade med läkaren och fick klart för sig att ett sätt att förhindra uppkomst av cystor är att äta P-piller så pappa bad läkaren att skriva ut recept. Jag höll på att skämmas ihjäl. Han satt inte med geväret på trappen utanför huset men ibland kändes det som så för han satt gärna där på trappen och hade utfrågning av eventuella pojkvänsprospekt. De enda som inte blev utfrågade var 2 av hjärtevännerna - Christer och Mattias och de var (och är) fortfarande mina hjärtevänner.
Det var även pappa som söp mig full första gången för att jag skulle veta vad jag gav mig in på om jag drack sprit. Än idag dricker jag fortfarande inte rödvin... Det är ju inte direkt någonting som jag saknar heller om sanningen ska fram. Däremot så älskar jag öl - när jag var liten så var inte alkoholens effekter på människor lika klargjorda som de är idag och jag älskade öl redan som liten. Jag brukade tjata på min far och få smaka ur hans öl i matskedar! Idag skulle han ju aldrig ha gjort det med vetskap om alkoholens faror men då visste man väl inte bättre helt enkelt. Och det var ju inga mängder utan en matsked då och då. Pappa var inte så vidare värst lycklig när jag kom upp i den åldern att pojkvännerna faktiskt började dyka upp. Regelräta förhör och reglerna var hårda - inga pojkvänner fick sova över hos mig! Om de skulle sova över fick de sova i lillstugan och det fanns inte det minsta lilla utrymme för diskussion vad gällde dessa regler. De enda 2 som var godkända för övernattning var just Christer och Mattias för de var ju liksom helt safe...
Fortfarande är det pappa som jag ringer först så fort det är någonting. När jag ringde från boendet i Askim trodde mamma att han skulle få en hjärtattack och han ringde mig hur många gånger som helst under dagarna jag var kvar.
Men en sak är säker - för min far finns det bara en Prinsessa och 2 små prinsessor :)
Nej... nu ska jag sno mig en kram och i morgon är det dags att ringa och få svar på första delprovet av det prov jag tog förra veckan. Hoppas att de har kunnat odla tillräckligt för att jag ska kunna få första delsvaret. De sa att det inte var någon idé att ringa innan en vecka så jag har hållit mig men det var inte säkert att de skulle kunna ha något delsvar heller så det är väl bara att ha is i magen...
Kram kram :)
Men min far vidhåller med en "dåres" envishet att det finns bara 3 prinsessor: Prinsessan (jag) och prinsessorna (mina två prinsessor). Första gången han sa till mig att jag var den enda prinsessan var när Kronprisessan Victoria föddes. Storprinsessan och hennes morfar har alltid haft en enorm kärlek för varandra. Morfar var den enda, förutom mamma, som fick krama henne när hon var liten. Fanns inte mamma i närheten var morfar den enda som kunde trösta. Fortfarande är mamma OCH morfar de första hon ringer så fort någonting stort händer i hennes liv och om hon inte ringer själv så måste mamma ringa till honom. Det var enorm kärlek från första gången de träffades på BB, inget kan nog komma emellan Storprinsessan och hennes morfar. Trots sin pappa och sen när han flyttade till Norge hade hon sin bonuspappa (som hon fortfarande kallar för pappa) så är morfar den enda hon har haft som manlig förebild. "Papporna" är liksom oviktiga för henne. Nu är hennes morfar 75 år gammal och jag bävar verkligen för den dagen han dör - det kommer "ta livet av" henne.
Jag känner så väl igen den relation som dom har - då jag och min far har samma relation. Mamma brukar berätta om att hon var "svartsjuk" redan på BB. På den tiden låg man på BB i närmare en vecka och varje gång pappa kom upp så existerade inte min mor. Pappa bara satt med mig i famnen och pysslade med mina fingrar, det gjorde han ofta även när jag var äldre och kröp upp i hans famn och tittade på TV. Än idag är jag totalsåld på när en man jag tycker om pysslar med mina fingrar... Jag var alltid pappas prinsessa och det var pappa som tog de där "jobbiga" diskussionerna som föräldrar har med sina barn. Jag antar att det är vanligast att det är mammor som diskuterar det där med mens, killar, röka och kröka med sina döttrar men inte i min familj.
Jag tyckte i ärlighetens namn att det var lite pinsamt när min far kom dragandes med bindor och tamponger - redan innan jag fått mens... Eller när vi skulle gå igenom "alla dumma saker" som pojkar skulle vilja göra med mig - år innan jag ens tänkt tanken i dom banorna. "Jaha - idag ska vi prata om kondomer..."! Men hallå liksom!!! När jag som 14-åring fick min första cysta på äggstocken jobbade pappa så det var mamma som fick skjutsa in mig till akuten på Danderyds sjukhus men den första jag frågade efter då jag vaknade upp ur operationen var pappa. Pappa var den som pratade med läkaren och fick klart för sig att ett sätt att förhindra uppkomst av cystor är att äta P-piller så pappa bad läkaren att skriva ut recept. Jag höll på att skämmas ihjäl. Han satt inte med geväret på trappen utanför huset men ibland kändes det som så för han satt gärna där på trappen och hade utfrågning av eventuella pojkvänsprospekt. De enda som inte blev utfrågade var 2 av hjärtevännerna - Christer och Mattias och de var (och är) fortfarande mina hjärtevänner.
Det var även pappa som söp mig full första gången för att jag skulle veta vad jag gav mig in på om jag drack sprit. Än idag dricker jag fortfarande inte rödvin... Det är ju inte direkt någonting som jag saknar heller om sanningen ska fram. Däremot så älskar jag öl - när jag var liten så var inte alkoholens effekter på människor lika klargjorda som de är idag och jag älskade öl redan som liten. Jag brukade tjata på min far och få smaka ur hans öl i matskedar! Idag skulle han ju aldrig ha gjort det med vetskap om alkoholens faror men då visste man väl inte bättre helt enkelt. Och det var ju inga mängder utan en matsked då och då. Pappa var inte så vidare värst lycklig när jag kom upp i den åldern att pojkvännerna faktiskt började dyka upp. Regelräta förhör och reglerna var hårda - inga pojkvänner fick sova över hos mig! Om de skulle sova över fick de sova i lillstugan och det fanns inte det minsta lilla utrymme för diskussion vad gällde dessa regler. De enda 2 som var godkända för övernattning var just Christer och Mattias för de var ju liksom helt safe...
Fortfarande är det pappa som jag ringer först så fort det är någonting. När jag ringde från boendet i Askim trodde mamma att han skulle få en hjärtattack och han ringde mig hur många gånger som helst under dagarna jag var kvar.
Men en sak är säker - för min far finns det bara en Prinsessa och 2 små prinsessor :)
Nej... nu ska jag sno mig en kram och i morgon är det dags att ringa och få svar på första delprovet av det prov jag tog förra veckan. Hoppas att de har kunnat odla tillräckligt för att jag ska kunna få första delsvaret. De sa att det inte var någon idé att ringa innan en vecka så jag har hållit mig men det var inte säkert att de skulle kunna ha något delsvar heller så det är väl bara att ha is i magen...
Kram kram :)
onsdag 22 februari 2012
Vad får en Pebbles...
i födelsedagspresent? Saker som är så typiska för en Pebbles att få :) Nämligen :
Tulpaner i massor :) Nu har jag 3 jättevaser med tulpaner hemma :D
Pengar till... :)
En Fiskars knivslipare :) (Var faktiskt den enda önskningen jag hade)
Diamanter (are a girls best friend) :)
Guld :)
Glass som skall ätas på speciellt sätt med den tillhörande chokladsåsen ;) (Flämt!)
En jättegod middag :)
Ännu ett gäng blombuketter!
104 grattishälsningar på Facebook (varav endast 10 var från "rena" FB-vänner)
... och jag väntar fortfarande på överraskningen jag skulle få senare... (!)
Jag blev en aningen bortskämd idag men det var jag värd som någon sa...
??•*¨*•.¸¸?¸¸.•*¨*•?? ¦H¦A¦P¦P¦Y¦ (¯''•.¸*???* ¸.•''¯) ¦B¦I¦R¦T¦H¦D¦A¦Y¦ (¯''•.¸ *???* ¸.•''¯) ??•*¨*•.¸¸? ¸¸.•*¨*•??
"Kära" anonym...
som använder Telenor och som enligt ipnr.se befinner sig i trakterna runt Trollhättan. ('Det spelar ingen roll om du tar bort dig från den synliga trackern, du fångas ändå i en av de gömda). Du har lämnat en kommentar i mitt kommentarsfält som jag valt att inte lägga ut på grund av din ilskna ton. Om du dämpar ditt språk lite är du välkommen att lämna en kommentar igen. Okej?
Jag ska dock bemöta några av de saker du nämnt: Du anser det vara berättigat att kolla mobiler och dylikt med tanke på vad mina vänner funnit. Det hade ju varit bättre om det inte "behövts" och deras respektive varit ärliga mot dem. Kanske avslutat sina gamla affärer först och inte påbörja något nytt... Att kolla mobiltelefoner är och förblir för mig ett intrång i den personliga, privat sfären. Dessutom vet man aldrig hur den som läser uppfattar saker - kan ju faktiskt vara något helt oskyldigt.
Du ifrågasätter att jag bara givit mannens sida av historien och hur vet jag att det inte är han som har slagit? Jag har inte varit närvarande, nej, när hon misshandlat honom men däremot har jag läst polisanmälningar och vittnesrapporter. Jag, precis som du, hade gått på myten om att det "bara" är män som misshandlar kvinnorna i ett förhållande vilket är långt ifrån sanningen. Om man går ner på allt våld, tex örfilar, så är det vanligare med att kvinnor misshandlar männen då kvinnorna generellt sätt är de som utdelar örfilar - men då är det "accepterat" av män, kvinnor och samhälle! Ett slag - oavsett vem som ger den, är alltid ett slag - en förbjuden handling. Men när det gäller min vän så tar anmälningarna upp mycket värre saker och i en av hennes motanmälan nämns endast att han hållit fast henne - för att i hans anmälan stå som att han höll sina armar om henne för att hindra henne att slå. Så ja - Jag är helt säker på att det är hon som slagit.
På frågan angående min moral - jag har en väldigt stark moralkänsla - utifrån mig själv sett. Jag kan inte hållas ansvarig för vad andra väljer att göra. Som jag sagt förut - det finns saker jag gjort (och kanske kommer att göra igen) men det är aldrig min sak att ta ansvar för vad andra gör. Och vad gäller min graviditet så var jag inte ensam då det hela började så övriga påhopp angående den biten tänker jag lämna totalt obesvarade...
Men som sagt var - lugna ner din ton så ska jag publicera det du skriver :)
Jag ska dock bemöta några av de saker du nämnt: Du anser det vara berättigat att kolla mobiler och dylikt med tanke på vad mina vänner funnit. Det hade ju varit bättre om det inte "behövts" och deras respektive varit ärliga mot dem. Kanske avslutat sina gamla affärer först och inte påbörja något nytt... Att kolla mobiltelefoner är och förblir för mig ett intrång i den personliga, privat sfären. Dessutom vet man aldrig hur den som läser uppfattar saker - kan ju faktiskt vara något helt oskyldigt.
Du ifrågasätter att jag bara givit mannens sida av historien och hur vet jag att det inte är han som har slagit? Jag har inte varit närvarande, nej, när hon misshandlat honom men däremot har jag läst polisanmälningar och vittnesrapporter. Jag, precis som du, hade gått på myten om att det "bara" är män som misshandlar kvinnorna i ett förhållande vilket är långt ifrån sanningen. Om man går ner på allt våld, tex örfilar, så är det vanligare med att kvinnor misshandlar männen då kvinnorna generellt sätt är de som utdelar örfilar - men då är det "accepterat" av män, kvinnor och samhälle! Ett slag - oavsett vem som ger den, är alltid ett slag - en förbjuden handling. Men när det gäller min vän så tar anmälningarna upp mycket värre saker och i en av hennes motanmälan nämns endast att han hållit fast henne - för att i hans anmälan stå som att han höll sina armar om henne för att hindra henne att slå. Så ja - Jag är helt säker på att det är hon som slagit.
På frågan angående min moral - jag har en väldigt stark moralkänsla - utifrån mig själv sett. Jag kan inte hållas ansvarig för vad andra väljer att göra. Som jag sagt förut - det finns saker jag gjort (och kanske kommer att göra igen) men det är aldrig min sak att ta ansvar för vad andra gör. Och vad gäller min graviditet så var jag inte ensam då det hela började så övriga påhopp angående den biten tänker jag lämna totalt obesvarade...
Men som sagt var - lugna ner din ton så ska jag publicera det du skriver :)
tisdag 21 februari 2012
Den senaste veckan och...
... dagen har innehållit två diskussioner med två olika vänner. Boende på helt olika orter i Sverige och de känner inte varandra. Man och kvinna - och ändå tar de upp egentligen helt samma sak. Flera förvirrade stackare? På ett sätt - absolut, på ett annat - nej, inte alls. Det är även frågor som jag funderat över själv - både när det gäller mig själv men även andra. Jag frågade henne om jag fick skriva om det och det var okej, så länge jag höll min vana trogen att inte skriva namn (jag har säkert missat att inte skriva andra namn än mitt eget någon gång men det är ju min huvudregel) så jag kallar henne för A.
Likadant med vän nr 2 som är man, har även frågat honom om det är okej om jag skriver, vilket det var, så vi kallar honom för N. I båda fallen handlar det om mobiltelefoner och internethistorik. Ibland känner jag mig som ett ufo som inte har för vana att kolla sånt för uppenbarligen är det vanligare än vad jag trott. En av anledningarna till att jag inte kollat är nog för att jag i mina dar skickat saker både via telefon och internet som inte är avsett för annat än mottagarens ögon så det var nog absolut ett, sting, nej hugg, av dåligt samvete som spelar in.
A. har träffat en ny kärlek och har varit så glad och lycklig över detta, vilket i de alla flesta lägen är helt förståeligt för vem är inte lycklig när man är kär? Jag är det i varje fall. Just nu är jag hur glad som helst. Det har väl gått lite snabbt i mina ögon men det är hennes liv och inte mitt. Hon hittade denna söta, goa man - så oerhört omtänksam och fin. Översvallande i sin kärlek, ger henne presenter och finns där. Ingenstans ser man något som verkar fel och alla tycker bra om honom, mig själv inräknad.
A's och mitt samtal började just med frågan om vad jag skulle göra om jag kollat pojkvännens mobil och hittat nakenbilder på en tjej? Inte bara sparade bilder utan även nytagna bilder och heta sms? Svaret är att jag faktiskt inte vet riktigt, det har aldrig varit min grej riktigt att kolla mobiler så frågan förblev nästan obesvarad. Samtidigt kände jag som en kall fläkt. Men jag tror nog att jag skulle ha frågat blev mitt svar till slut men att jag i sådana fall måste förstå att svaret jag skulle komma att få nog inte var ett svar jag skulle vilja ha. Senare delen av förra veckan gick och jag märkte att hon inte riktigt ville prata så mycket om det hela så jag lät henne vara helt enkelt, pratade om annat och liksom bara fanns där som en bra vän. Bättre att respektera hennes önskan om att vilja få tänka ifred än att tvinga in henne i hörn med frågor som ändå nog tog upp hela hennes tid. Samtidigt har jag tänkt en hel del på saker jag själv skickat och saker jag gjort.
Någonstans där i dagarna kontaktade N. mig och frågade om han fick ringa och prata lite? Ja, absolut, självklart! Jag vet att han har haft det tufft det sista året sen han och hans sambo gick isär. Fixa egen lägenhet, komma överens om boende för Lilla n. och sen läka såren som hon givit honom. Sen några månader har de ändå beslutat sig för att försöka igen, lilla n. är pappas ögonsten. Direkt när han ringde hörde jag att någonting var fel - väldigt fel. Ja, när en "stor och stark" kille under 30 år ringer och storgråter så vet man liksom att någonting är just väldigt fel. För att på ett lätt sätt förklara N's och hans tjejs bakgrund på ett förståeligt sätt kan nämnas att hon flertalet gånger varit med andra män samt att hon upprepade gånger varit fysisk mot honom. Hon har helt enkelt misshandlat honom, en gång slog hon hans huvud i handfatet på toaletten och han har stora ärr på ryggen. Men hon har sen deras brytning gått i terapi och deras förhållande har fram och tillbaka pågått sen de gick i samma klass i grundskolan. Så den totala brytningen sitter så oerhört långt inne för båda två antar jag. De delar en längre historia tillsammans än vad de flesta andra par ju ändå gör. Jag har endast träffat henne en gång och precis som A's pojkvän är hon väldigt trevlig, mysig och mjuk som person och ärligt fick jag en totalchock första gången som N. inte kunde vara tyst längre och allt bara forsade ur honom. Mitt i detta har deras underbara lilla n. även funnits. När de beslutade sig för att försöka igen valde jag att stödja N. som älskar denna kvinna över allt annat istället för att komma med pekpinnar om "att du vet hur hon varit (och troligen fortfarande är....)".
Nu kommer vi då till det som både A. och N. delar i denna historia: de har båda två valt att gå in i sina respektives mobiltelefoner vilket även lett till att de tagit sig in i deras datorer för att kolla diverse historik. N. kan man ju på något sätt ändå säga att han misstänkte nog vad han skulle hitta redan innan, men för A. var det hon hittade en ren chock.
I förrgår pratade A. och jag flera timmar kändes det som. Idag var jag helt enkelt tvungen att åka in och sätta mig med henne i ett par timmar och hinka kaffe... Och jag som var så lycklig, glad och nöjd inför den här dagen men det är klart att jag finns där fast jag har egentligen inga kloka svar att ge alls. Jag har 0 bra svar att ge över huvud taget... För ibland är jag absolut inte en snäll flicka jag heller...
A. - "Hur kan en tjej som vet att någon har ett förhållande skicka sexiga sms till killen?"
N. - "Hur kan en kille skicka bilder till någon som han vet har ett förhållande?"
Öööhhh... jag vet inte - jag har gjort det själv förstår du....
A. - "Hur kan man vara med någon som man vet har flickvän?"
N. - "Han vet ju att vi är tillsammans igen"
Hm... tja... hm... jag är nog inte rätt person att faktisk svara på det och tittar ner i backen och röda kinder.
"Hur kan han skicka sådana sms till någon annan? Och varför sparar han bilderna?"
Vissel, vissel... jag har nog kvar alla jag någonsin fått har jag en känsla av... oavsett när jag fått dem och vem jag fått dem av...
A. + N. - "Men varför gör h*n så här mot mig? H*n säger ju att h*n älskar mig massor?"
Ja, på den frågan har jag absolut inget svar faktiskt. På något sätt är det ju självklart att när man är i ett förhållande är man ärlig mot varandra, man sms'ar inte hett med andra personer, man ringer inte och pratar bort en halv dag och sen skyller på att det var fel på telefonen. Man träffas inte i smyg och har sex med någon annan. Men i mina ögon kollar man inte heller mobil- eller internettrafik heller. Om man ska göra något sånt gör man det när man är singel. Punkt. Det är ju inte liksom svårt att förstå. De frågorna som de har angående den som svarat på sms, skickat sms, varit den andra personen - de kan jag helt enkelt inte svara på alls. Jag kan bara försöka förklara hur man i brist på resonemang faktiskt gör det. På det stora hela tycker jag nog att det faktiskt inte är mitt ansvar, jag svarar ju endast för mina egna handlingar och så länge det känns rätt för mig så... tja... say no more...
Och det är ju inte min brist på resonemang som är själva grejen med mina vänner.
När det gick upp för N's flickvän att han gått igenom hennes mobil blev hon vansinnig. Det slutade med att hon slog ner honom och sparkade sönder en dörr. Jag frågade honom varför han tittat för - han vet ju hur hon är? "Jag ville veta säger han". Ja, min vän, jag förstår mycket väl att du ville veta, han gick på sin magkänsla om att någonting återigen var fel mellan dem. Igen. Han kände igen tecknen. Men med tanke på de anmälningar om våld (på henne) som trots allt finns bakåt i tiden kanske det skulle ha varit bättre att göra det via telefon och inte när lilla n. var närvarande.
Och stackars A. vet inte hur hon ska göra alls. Ska hon säga till sin pojkvän att hon sett alla bilderna och internethistoriken?
Frågan de ställer sig är ju naturligtvis om de verkligen är älskade av sina respektive för de får inte ihop deras beteende med begreppet kärlek. Och det kan jag ju inte påstå att jag får heller. Jag vet ju varför de väljer att prata med mig om det då jag ju är stödperson för manliga personer som farit illa inom förhållanden och jo, jag kan leverera psykiska diagnoser på deras respektives hjärna men det lindrar ju inte hjärtesmärtan som de känner. När det gäller personer jag inte har en personlig relation till är det så mycket lättare att ge, leverera att "läs om Borderline, eller Mr Hyde och Dr Jekyll syndrom eller något annat som tycks passa in" men när det är en person jag tycker om, som står bredvid mig så är det så oerhört mycket svårare att ge svar. Jag vet, genom inläst och inlärd kunskap, efter att ha blivit avskuren precis all kontakt med det manliga könet av en psykopat när jag var 19 år, precis hur svårt det är att upptäcka och acceptera det.
Sorglig början blev det på denna vecka...
Känns helt absurt att sitta i den sits jag själv gör och ändå vara så lycklig. På något sätt känns det som om ... jag vete fan egentligen.. Absurt är det i varje fall...
Likadant med vän nr 2 som är man, har även frågat honom om det är okej om jag skriver, vilket det var, så vi kallar honom för N. I båda fallen handlar det om mobiltelefoner och internethistorik. Ibland känner jag mig som ett ufo som inte har för vana att kolla sånt för uppenbarligen är det vanligare än vad jag trott. En av anledningarna till att jag inte kollat är nog för att jag i mina dar skickat saker både via telefon och internet som inte är avsett för annat än mottagarens ögon så det var nog absolut ett, sting, nej hugg, av dåligt samvete som spelar in.
A. har träffat en ny kärlek och har varit så glad och lycklig över detta, vilket i de alla flesta lägen är helt förståeligt för vem är inte lycklig när man är kär? Jag är det i varje fall. Just nu är jag hur glad som helst. Det har väl gått lite snabbt i mina ögon men det är hennes liv och inte mitt. Hon hittade denna söta, goa man - så oerhört omtänksam och fin. Översvallande i sin kärlek, ger henne presenter och finns där. Ingenstans ser man något som verkar fel och alla tycker bra om honom, mig själv inräknad.
A's och mitt samtal började just med frågan om vad jag skulle göra om jag kollat pojkvännens mobil och hittat nakenbilder på en tjej? Inte bara sparade bilder utan även nytagna bilder och heta sms? Svaret är att jag faktiskt inte vet riktigt, det har aldrig varit min grej riktigt att kolla mobiler så frågan förblev nästan obesvarad. Samtidigt kände jag som en kall fläkt. Men jag tror nog att jag skulle ha frågat blev mitt svar till slut men att jag i sådana fall måste förstå att svaret jag skulle komma att få nog inte var ett svar jag skulle vilja ha. Senare delen av förra veckan gick och jag märkte att hon inte riktigt ville prata så mycket om det hela så jag lät henne vara helt enkelt, pratade om annat och liksom bara fanns där som en bra vän. Bättre att respektera hennes önskan om att vilja få tänka ifred än att tvinga in henne i hörn med frågor som ändå nog tog upp hela hennes tid. Samtidigt har jag tänkt en hel del på saker jag själv skickat och saker jag gjort.
Någonstans där i dagarna kontaktade N. mig och frågade om han fick ringa och prata lite? Ja, absolut, självklart! Jag vet att han har haft det tufft det sista året sen han och hans sambo gick isär. Fixa egen lägenhet, komma överens om boende för Lilla n. och sen läka såren som hon givit honom. Sen några månader har de ändå beslutat sig för att försöka igen, lilla n. är pappas ögonsten. Direkt när han ringde hörde jag att någonting var fel - väldigt fel. Ja, när en "stor och stark" kille under 30 år ringer och storgråter så vet man liksom att någonting är just väldigt fel. För att på ett lätt sätt förklara N's och hans tjejs bakgrund på ett förståeligt sätt kan nämnas att hon flertalet gånger varit med andra män samt att hon upprepade gånger varit fysisk mot honom. Hon har helt enkelt misshandlat honom, en gång slog hon hans huvud i handfatet på toaletten och han har stora ärr på ryggen. Men hon har sen deras brytning gått i terapi och deras förhållande har fram och tillbaka pågått sen de gick i samma klass i grundskolan. Så den totala brytningen sitter så oerhört långt inne för båda två antar jag. De delar en längre historia tillsammans än vad de flesta andra par ju ändå gör. Jag har endast träffat henne en gång och precis som A's pojkvän är hon väldigt trevlig, mysig och mjuk som person och ärligt fick jag en totalchock första gången som N. inte kunde vara tyst längre och allt bara forsade ur honom. Mitt i detta har deras underbara lilla n. även funnits. När de beslutade sig för att försöka igen valde jag att stödja N. som älskar denna kvinna över allt annat istället för att komma med pekpinnar om "att du vet hur hon varit (och troligen fortfarande är....)".
Nu kommer vi då till det som både A. och N. delar i denna historia: de har båda två valt att gå in i sina respektives mobiltelefoner vilket även lett till att de tagit sig in i deras datorer för att kolla diverse historik. N. kan man ju på något sätt ändå säga att han misstänkte nog vad han skulle hitta redan innan, men för A. var det hon hittade en ren chock.
I förrgår pratade A. och jag flera timmar kändes det som. Idag var jag helt enkelt tvungen att åka in och sätta mig med henne i ett par timmar och hinka kaffe... Och jag som var så lycklig, glad och nöjd inför den här dagen men det är klart att jag finns där fast jag har egentligen inga kloka svar att ge alls. Jag har 0 bra svar att ge över huvud taget... För ibland är jag absolut inte en snäll flicka jag heller...
A. - "Hur kan en tjej som vet att någon har ett förhållande skicka sexiga sms till killen?"
N. - "Hur kan en kille skicka bilder till någon som han vet har ett förhållande?"
Öööhhh... jag vet inte - jag har gjort det själv förstår du....
A. - "Hur kan man vara med någon som man vet har flickvän?"
N. - "Han vet ju att vi är tillsammans igen"
Hm... tja... hm... jag är nog inte rätt person att faktisk svara på det och tittar ner i backen och röda kinder.
"Hur kan han skicka sådana sms till någon annan? Och varför sparar han bilderna?"
Vissel, vissel... jag har nog kvar alla jag någonsin fått har jag en känsla av... oavsett när jag fått dem och vem jag fått dem av...
A. + N. - "Men varför gör h*n så här mot mig? H*n säger ju att h*n älskar mig massor?"
Ja, på den frågan har jag absolut inget svar faktiskt. På något sätt är det ju självklart att när man är i ett förhållande är man ärlig mot varandra, man sms'ar inte hett med andra personer, man ringer inte och pratar bort en halv dag och sen skyller på att det var fel på telefonen. Man träffas inte i smyg och har sex med någon annan. Men i mina ögon kollar man inte heller mobil- eller internettrafik heller. Om man ska göra något sånt gör man det när man är singel. Punkt. Det är ju inte liksom svårt att förstå. De frågorna som de har angående den som svarat på sms, skickat sms, varit den andra personen - de kan jag helt enkelt inte svara på alls. Jag kan bara försöka förklara hur man i brist på resonemang faktiskt gör det. På det stora hela tycker jag nog att det faktiskt inte är mitt ansvar, jag svarar ju endast för mina egna handlingar och så länge det känns rätt för mig så... tja... say no more...
Och det är ju inte min brist på resonemang som är själva grejen med mina vänner.
När det gick upp för N's flickvän att han gått igenom hennes mobil blev hon vansinnig. Det slutade med att hon slog ner honom och sparkade sönder en dörr. Jag frågade honom varför han tittat för - han vet ju hur hon är? "Jag ville veta säger han". Ja, min vän, jag förstår mycket väl att du ville veta, han gick på sin magkänsla om att någonting återigen var fel mellan dem. Igen. Han kände igen tecknen. Men med tanke på de anmälningar om våld (på henne) som trots allt finns bakåt i tiden kanske det skulle ha varit bättre att göra det via telefon och inte när lilla n. var närvarande.
Och stackars A. vet inte hur hon ska göra alls. Ska hon säga till sin pojkvän att hon sett alla bilderna och internethistoriken?
Frågan de ställer sig är ju naturligtvis om de verkligen är älskade av sina respektive för de får inte ihop deras beteende med begreppet kärlek. Och det kan jag ju inte påstå att jag får heller. Jag vet ju varför de väljer att prata med mig om det då jag ju är stödperson för manliga personer som farit illa inom förhållanden och jo, jag kan leverera psykiska diagnoser på deras respektives hjärna men det lindrar ju inte hjärtesmärtan som de känner. När det gäller personer jag inte har en personlig relation till är det så mycket lättare att ge, leverera att "läs om Borderline, eller Mr Hyde och Dr Jekyll syndrom eller något annat som tycks passa in" men när det är en person jag tycker om, som står bredvid mig så är det så oerhört mycket svårare att ge svar. Jag vet, genom inläst och inlärd kunskap, efter att ha blivit avskuren precis all kontakt med det manliga könet av en psykopat när jag var 19 år, precis hur svårt det är att upptäcka och acceptera det.
Sorglig början blev det på denna vecka...
Känns helt absurt att sitta i den sits jag själv gör och ändå vara så lycklig. På något sätt känns det som om ... jag vete fan egentligen.. Absurt är det i varje fall...
måndag 20 februari 2012
Lycklig... lycklig... lycklig...
... okej -
JAG ÄR LYCKLIG!
Jag måste vara världens lyckligaste tjej!
JAG ÄR LYCKLIG!
Jag måste vara världens lyckligaste tjej!
söndag 19 februari 2012
Kan inte låta bli att...
... le - rätt stort faktiskt. En del saker är rätt så... komiska?!. Eller man kanske inte ska kalla dem komiska - eller jo, de känns faktiskt rätt komiska. Äh, tja... svårdefinerat kanske det ska benämnas. Tre brev - av olika avsändare men alla med samma grupp. Om jag inte visste med bestämdhet att ingen av avsändarna känner varandra skulle jag börja fundera över hur de kan lyckas så oerhört väl med att göra mig bara så förvånad denna söndag. En med en ändå rätt insiktsfull sång, en som var mer som en fråga och en med en hälsning av varmare slag.
Vi börjar med låt nummer 1:
Sen kör vi låt nummer 2:
Och till slut låt nummer 3:
Reflektioner:
Låt nummer 1 - ööhh... tja, vad ska jag säga men det är liksom inte mitt problem men jag vet att du har ett...
Låt nummer 2 - Nähä? Nu förstår jag inte alls vad du menar men tiden går och det hände då...
Låt nummer 3 - Com' on baby - I'll use you all night long (again) ;)
Mina kära avsändare - jag älskar er alla tre - för att ni gjorde denna söndag till en rätt trevlig dag!
Sen kör vi låt nummer 2:
Och till slut låt nummer 3:
Reflektioner:
Låt nummer 1 - ööhh... tja, vad ska jag säga men det är liksom inte mitt problem men jag vet att du har ett...
Låt nummer 2 - Nähä? Nu förstår jag inte alls vad du menar men tiden går och det hände då...
Låt nummer 3 - Com' on baby - I'll use you all night long (again) ;)
Mina kära avsändare - jag älskar er alla tre - för att ni gjorde denna söndag till en rätt trevlig dag!
Jag ska fane mig...
... emigrera! Det känns som om det är det enda rätta att göra efter att ha sett kvällens Melodifestival. Hatscenerna är totala på Facebook - och i mitt inre. Har bett dottern bädda gästsängen i Niorge. De övriga två får knoppa hos morföräldrarna tills deras pappa har flyttat hem igen! Han kommer ju hem igen i december så det är ju ingen fara. Så - nu är det bestämt!
Men...
Så kom det en kommentar: -nej nej nej inte ska vällan en sån vacker och fin kvinna som du emigrera - vad ska vi män då vila ögonen på?
- Joo, det här fungerar inte längre
- Men du är så fin å snäll...,
- haha, ingen silikon har jag, inget botox heller -
så tråkig jag är som är helt naturlig
- nä det e det som e bra med dej att du e naturlig och äkta
Du får en bil om du stannar! Det är iofs minnesbilen men du kan få den här...
Haha... okej! Jag stannar!
Minnesbilen är en Ford. Inte "rätt" Ford - men nästan rätt. Minnesforden är en liten Ford Escort Ghia, silverfärgad, taklucka med trädetaljer. Den här Forden är lila, lite nyare och kombi men trädetaljerna och takluckan är med. Minnesforden gick det utmärkt att åka på taket med med fötterna dinglandes ner genom takluckan. Det kom jag inte ihåg först... men jag kommer ihåg polisen som sa till oss att man inte fick göra så... :)
Minnesbil nr 2 är också en Ford men en vit Ford Sierra - med mobiltelefon 1987. Det gick jättefort (det där med hastighetsbegränsningar är inte riktigt min grej) att köra resan mellan Vätö och nästan Nynäshamn med den (ca 24 mil tor), mycket fortare än med minnesbil nr 3 som var en grå Saab 99 från 1974. Den lät som en plåtburk när man stängde dörren och hade hela 3 växlar - men den var som en pansarvagn och forcerade alla snövallar hur lätt som helst. Minnesbil nr 4 är verkligen minnesvärd - det är en rödbrun Chevy Van som vi körde saker i till Rockkaffeet och sen "sov i". Undrar om vi egentligen sov alls...? Om vi gjorde det var det nog av utmattning vid 7 på morgonen. Det är sjukt mycket jobb när man anordnar en så stor tillställning faktiskt. Partytält som skulle upp, försäljning som ska ordnas, band som ska spelas och "skötas" och när allt var färdigt så skulle det ner igen. Ja, tänk så mycket man kommer ihåg och tänk så mycket man tror att man kommer ihåg och sen finns det så mycket kvar att blanda i från annat håll - och sen börjar man komma åt hur det var:) Men herregud - jag var 19 år och totalfri, (och enligt uppgift: väldigt busig, alltid vacker, oerhört sexig, självsäker, ouppnåelig, väldigt omtänksam och så oerhört fin och snäll :)). Kan ju helt ärligt säga att det är nog inte de "bilderna" jag ser av mig själv men blir ju naturligtvis jätteglad att få bli framställd som så :)
Snart är prinsen där - endast 3 år kvar nu . Reflekterar över att jag tyckte att jag var så mycket äldre när jag var lika gammal. Tror att det är rätt så vanligt - att man tycker att man är så stor, gammal och förståndig när man är i tonåren. Dom vet inte hur fel dom har... inte ens jag är ju stor, gammal och förståndig...! Prinsen är dock väldigt mycket lugnare än vad hans mamma var...
lördag 18 februari 2012
Prinsen...
... fyller idag 16 år! Det känns helt overkligt faktiskt att mammas buspojke faktiskt är så gammal. Det var ju för en vecka sen du föddes, 6 dagar sen du fick astma, 5 dagar sen du fick glasögon, 4 dagar sen du började skolan, 3 dagar sen du slutade använda glasögon, 2 dagar sen du började använda glasögon igen och 1 dag sen du åkte till storstorbyn själv för att handla för första gången!
Natten du föddes fick dom lära sig på BB att det finns kvinnor som visst föder barn på 10-minutersvärkar. Först sa dom att det var förvärkar - jag skulle bada och ta en promenad. Så medan storasyster och pappa sov badade jag mitt i natten. Ilsk (!) som ett bi gick jag och handlade själv också. Jag hade inte fått gå på promenad sen i mitten av oktober så det var så skönt att faktiskt fått lov att gå ut. Dagen fortsatte med de där 10-minutersvärkarna - och de var långa också. Men det fungerade. Pappa ringde BB och frågade om det skulle vara så här och dom sa att "jadå - det är bara förvärkar". "-Men hon har ju varit sjuk och inte fått gå på flera månader - tänk om hon förlorar barnet"?. En suck och "ja, men kom in då". Det var full snöstorm ute och -20 grader. Morfar tog sig in och hämtade storasyster som hade ännu större ögon än vad hon har normalt.
Vi kom in till BB där de tog det så lugnt så. Andragångsföderska och med värkar med 10 minuters mellanrum - ingen panik. Vi fick ett rum och när de undersökt mig blev det panik för helt plötsligt föddes den lille prinsen! Det första läkaren sa när moderkakan kom ut var att "du har haft ont i magen"! Ja, det är ju därför jag haft sängläge i nära 3 månader... "En mycket klok gynekolog du har haft för du har haft en inre blödning i moderkakan och de barnen brukar man förlora rätt snabbt...". Så du blev verkligen mitt första underverk... Medan pappa sov i mammas säng stod prinsen och jag och tittade ut på det nu fortfarande lika kalla men soliga vädret utanför fönstret. Och vi pratade om hur livet skulle bli...
Tänk så mycket man kan älska de där knyttena från första dagen man får reda på att man har dom i magen och sen hela livet <3
Natten du föddes fick dom lära sig på BB att det finns kvinnor som visst föder barn på 10-minutersvärkar. Först sa dom att det var förvärkar - jag skulle bada och ta en promenad. Så medan storasyster och pappa sov badade jag mitt i natten. Ilsk (!) som ett bi gick jag och handlade själv också. Jag hade inte fått gå på promenad sen i mitten av oktober så det var så skönt att faktiskt fått lov att gå ut. Dagen fortsatte med de där 10-minutersvärkarna - och de var långa också. Men det fungerade. Pappa ringde BB och frågade om det skulle vara så här och dom sa att "jadå - det är bara förvärkar". "-Men hon har ju varit sjuk och inte fått gå på flera månader - tänk om hon förlorar barnet"?. En suck och "ja, men kom in då". Det var full snöstorm ute och -20 grader. Morfar tog sig in och hämtade storasyster som hade ännu större ögon än vad hon har normalt.
Vi kom in till BB där de tog det så lugnt så. Andragångsföderska och med värkar med 10 minuters mellanrum - ingen panik. Vi fick ett rum och när de undersökt mig blev det panik för helt plötsligt föddes den lille prinsen! Det första läkaren sa när moderkakan kom ut var att "du har haft ont i magen"! Ja, det är ju därför jag haft sängläge i nära 3 månader... "En mycket klok gynekolog du har haft för du har haft en inre blödning i moderkakan och de barnen brukar man förlora rätt snabbt...". Så du blev verkligen mitt första underverk... Medan pappa sov i mammas säng stod prinsen och jag och tittade ut på det nu fortfarande lika kalla men soliga vädret utanför fönstret. Och vi pratade om hur livet skulle bli...
 |
| Prinsen i Storasysters lekback! |
Hm... tycker det är rätt roligt...
... ändå att jag fått en del kommentarer under inlägget om sex. Sex och sexualitet är i och för sig ett ämne som de flesta vuxna människor har en åsikt om. Vilket märkts här och i själva grunddiskussionen. De allra flesta tycks ha en åsikt om det mesta i det, oavsett om det är litet eller stort. Och så är det nog. Det finns män som tycker att en halvtimmes pillande ger för lite utdelning och det finns tjejer som tycker att en halvtimmes pillande är mer än nog och vill ha mindre. Tidsperspektivet för sex verkar lämna mycket över att önska - ingen var nämligen överens om vilken tidsåtgång det skulle ges. Men det behöver väl ändå inte vara en statisk fråga - beror inte det på gång till gång? Diskussionen verkar kunna hålla på i all evighet, det känns som om vi alla skulle kunna vara färdiga för att doktorera i ämnet så småningom ;) En sak vi kommit fram till i de senaste diskussionstrådarna kan sammanfattas med följande:
En annan fråga är det där om hjärtevänner. Jag har nog alltid haft hjärtevänner om jag tänker på det. Men dom har skilt sig ifrån varandra. På ett sätt kan man bland annat säga att en hjärtevän är en extremt god vän som man vet att man kan dela alla livets delar med i tankeformat. Egentligen skulle det kanske vara den ultimata livspartnern men den tanken har nog aldrig föresvävat om sanningen ska fram. En hjärtevän är någon som man kan säga allt till - hur konstigt det än är. Någon som kan torka tårarna utan att ifrågasätta varför dom rinner utan som bara accepterar ATT dom rinner. Det är någon man kan ringa till för att man är glad, ledsen, vansinnig, överlycklig. Eller bara för att man är! Det är dom man ringer till när man är så förtvivlad så att man inte vet vart man ska ta vägen - som alltid har något bra råd att ge. Eller som bara säger "kom hit - nu" - och man åker dit. När man träffar någon av hjärtevännerna är det som om de där 10 åren som gått sen man sist sågs rent fysiskt aldrig gått för det är som om det var igår man sågs.
Den första av hjärtevännerna träffade jag när jag var 14 år, han blev mitt ler och långhalm. Fortfarande kan jag berätta allt för honom och han ger mig en kram och säger till mig att le. Allt som allt, när jag egentligen räknar efter, är hjärtevännerna fler än 4 stycken men 1 av dom finns inte bland oss längre. Jag lärde mig tidigt att hjärtevänner skall hållas skilda åt och att pojkvänner inte tycker om dom så därför är jag tyst om dom. Det är nog inte så vanligt att en kvinnas bästa vänner är män - för egentligen är det ju bästa vänner de är men vi kallar varandra för hjärtevänner för de är egentligen snäppet mer ändå. Jag har i och för sig även väldigt bra vänner som är kvinnor, speciellt min bästa vän, men det finns saker jag aldrig sagt till henne som jag sagt till hjärtevännerna. Att pojkvänner inte tycker om att en annan man har full koll på hans kvinna är inte så konstigt men det som är "synd" med pojkvänner/sambos/äkta män är att de utgår ifrån att det handlar om någonting sexuellt - vilket det inte alla behöver göra. Av hjärtevännernas flickvänner/sambos/fruar är det endast 1 som har förstått den relation vi har till varandra.
Har man då sex med en hjärtevän? Tja, alltså - det beror nog alldeles på. En hjärtevän är förbjudet område på det sättet när han är i ett förhållande - precis som jag är det om jag har ett förhållande. Det finns säkert dom som har vänner som de går till sängs med men det är inte riktigt min grej om man så säger. Jag föredrar att ha mina vänner som vänner. Däremot så är 2 av hjärtevännerna gamla pojkvänner som man helt enkelt lämnat på det sättet och det är ingenting jag tänker på över huvud taget. Och ingenting jag skulle vilja ha tillbaka heller. Det är bara ett är helt enkelt. I det läget förstår jag inte den där sexhetsen...
Dagen idag var ingen rolig dag. Ett prov togs som jag aldrig vill ta igen. Det var till och med hemskare än att få slangar in genom näsan. Ryser vid tanken på det. Nej, det vill jag inte vara med om igen... Men på eftermiddagen orkade jag ta mig in för att handla födelsedagspresent i varje fall som sonen fick bära in för jag får inte bära på en vecka nu så det är väl lika bra att göra som dom säger...
Nej, om man skulle ta och sova lite - i morgon fyller Prinsen 16 år. Mammas lilla pojke som älskade att sitta i storasysters lekback...
Anyone that will cheat WITH you will cheat ON you!
En annan fråga är det där om hjärtevänner. Jag har nog alltid haft hjärtevänner om jag tänker på det. Men dom har skilt sig ifrån varandra. På ett sätt kan man bland annat säga att en hjärtevän är en extremt god vän som man vet att man kan dela alla livets delar med i tankeformat. Egentligen skulle det kanske vara den ultimata livspartnern men den tanken har nog aldrig föresvävat om sanningen ska fram. En hjärtevän är någon som man kan säga allt till - hur konstigt det än är. Någon som kan torka tårarna utan att ifrågasätta varför dom rinner utan som bara accepterar ATT dom rinner. Det är någon man kan ringa till för att man är glad, ledsen, vansinnig, överlycklig. Eller bara för att man är! Det är dom man ringer till när man är så förtvivlad så att man inte vet vart man ska ta vägen - som alltid har något bra råd att ge. Eller som bara säger "kom hit - nu" - och man åker dit. När man träffar någon av hjärtevännerna är det som om de där 10 åren som gått sen man sist sågs rent fysiskt aldrig gått för det är som om det var igår man sågs.
Den första av hjärtevännerna träffade jag när jag var 14 år, han blev mitt ler och långhalm. Fortfarande kan jag berätta allt för honom och han ger mig en kram och säger till mig att le. Allt som allt, när jag egentligen räknar efter, är hjärtevännerna fler än 4 stycken men 1 av dom finns inte bland oss längre. Jag lärde mig tidigt att hjärtevänner skall hållas skilda åt och att pojkvänner inte tycker om dom så därför är jag tyst om dom. Det är nog inte så vanligt att en kvinnas bästa vänner är män - för egentligen är det ju bästa vänner de är men vi kallar varandra för hjärtevänner för de är egentligen snäppet mer ändå. Jag har i och för sig även väldigt bra vänner som är kvinnor, speciellt min bästa vän, men det finns saker jag aldrig sagt till henne som jag sagt till hjärtevännerna. Att pojkvänner inte tycker om att en annan man har full koll på hans kvinna är inte så konstigt men det som är "synd" med pojkvänner/sambos/äkta män är att de utgår ifrån att det handlar om någonting sexuellt - vilket det inte alla behöver göra. Av hjärtevännernas flickvänner/sambos/fruar är det endast 1 som har förstått den relation vi har till varandra.
Har man då sex med en hjärtevän? Tja, alltså - det beror nog alldeles på. En hjärtevän är förbjudet område på det sättet när han är i ett förhållande - precis som jag är det om jag har ett förhållande. Det finns säkert dom som har vänner som de går till sängs med men det är inte riktigt min grej om man så säger. Jag föredrar att ha mina vänner som vänner. Däremot så är 2 av hjärtevännerna gamla pojkvänner som man helt enkelt lämnat på det sättet och det är ingenting jag tänker på över huvud taget. Och ingenting jag skulle vilja ha tillbaka heller. Det är bara ett är helt enkelt. I det läget förstår jag inte den där sexhetsen...
Dagen idag var ingen rolig dag. Ett prov togs som jag aldrig vill ta igen. Det var till och med hemskare än att få slangar in genom näsan. Ryser vid tanken på det. Nej, det vill jag inte vara med om igen... Men på eftermiddagen orkade jag ta mig in för att handla födelsedagspresent i varje fall som sonen fick bära in för jag får inte bära på en vecka nu så det är väl lika bra att göra som dom säger...
Nej, om man skulle ta och sova lite - i morgon fyller Prinsen 16 år. Mammas lilla pojke som älskade att sitta i storasysters lekback...
torsdag 16 februari 2012
Nej - det är väl lika...
... bra att lägga sig ner och dö en smula. Eller inte bara en smula utan helt och hållet istället....
Varför då? frågar hjärtevännen - för att jag inte orkar vara med längre. Hjärtevännen vet så väl varför jag känner som jag gör men han vill få mig att tänka till, stanna upp och ge mig själv tid. Hjärtevännen, som tagit alla besked med mig, som valt att ställa sig bredvid mig och verkligen ger mig av sin styrka är just nu helt enastående. Jag förstår inte hur han orkar när jag dippar och bara gråter. Egentligen är hjärtevännerna 4 stycken. Dom har funnits i mitt liv olika länge - 2 av dom har funnits sen innan jag fick barn, SSU-tiden, och 2 av dom är relativt nya bekantskaper, i varje fall om man sätter dom i relation till varandra. 4 stycken? Men det är få som vet eller förstår hur min relation till mina hjärtevänner är, vad det egentligen innebär att vara hjärtevän. Hjärtevänner är dom som man kan höra av sig till när man behöver någon som förstår, någon som finns där - någon som alltid har tid, stöd och råd att ge. Oavsett tiden som förflutit emellan. Fördelen med att dom är just män är att det ofta när jag har upplevt problem med män som det är jag som hör av mig. Men å andra sidan är det mig dom hör av sig till när de inte förstår sig på oss som kallas för kvinnfolk. Men vi hör av oss till varandra vid andra tillfällen i livet också och ibland bara för att lusten faller på. En av dom står bredvid mig vad gäller det mesta, som står närmast, som har hela sanningen om vad som alltid är just nu. Som jag helt enkelt delat med mig av bara för att jag inte orkade bära allt själv.
Men vad hände nu? Jag som var så glad härom dagen, så nöjd, så tillfredsställd mitt i öroninflammationen. Jo, det är de där som inte lämnar mig ifred. Eller den. En eller flera - shit happens och om sanningen ska fram så skiter jag i det. Rejält också. Det enda jag vill är att leva mitt liv så som jag nu får lära mig att leva det men nej - inte det. Det finns något som påminner mig hela tiden - så fort jag börjar bli glad, så fort jag blir nyfiken, så fort jag tar ett steg utanför - så får jag ett slag i ansiktet. Det är fanemig så det känns som att någon sitter på min axel och vet allt vad jag gör för timingen är helt perfekt - eller så är det jag som uppfattar den som perfekt. Jag är endast en människa med känslor jag också. Även fast det finns några som inte tycks tro att jag är en människa, utan något av en robot. Eller en eller flera - fan orka bry sig.
Men hjärtevännen tar min hand, smeker min kind - säger att "du klarar det här". Utan honom skulle det aldrig fungera, utan honom skulle jag aldrig klara av det. Ibland är det ju så att huvudet blir så fullt med saker att det är svårt att sortera.
Han påminner mig om saker som nu ska göras, prover som ska tas. Han värmer min frusna kropp. Han tar av min själ och jag ger honom av min. Han tillåter att jag glömmer bort och han tar bort min smärta.
Men ja, just det - det är ju ny provtagning på fredag. På sjukhuset i Storstorbyn. Hoppas bara att jag är bättre i örat och febern borta för annars är jag tvungen att skjuta på det men har pratat med dom så det löser sig i sådana fall veckan efter. Provsvaret kommer ta minst 3 veckor att få. Vill ju faktiskt vänta in det provsvaret. Sen om två veckor är det dags för nästa provtagning - och det svaret väntas komma ungefär då det första kommer. För att underlätta för mig så vill de kunna ge mig svaren från båda undersökningarna vid samma tillfälle och det är ju en human och omtänksam tanke. Dom som säger att sjukvården är inhuman har i sådana fall inte varit i kontakt med de avdelningar inom sjukvården som jag själv just nu är i kontakt med. Så det är ju bara att lugnt vänta in provsvaren - för annat kan jag helt enkelt inte göra. Jag hoppas verkligen att det inte kommer några nya överraskningar under tiden som komma skall - för jag orkar verkligen inte mer nu.
Varför då? frågar hjärtevännen - för att jag inte orkar vara med längre. Hjärtevännen vet så väl varför jag känner som jag gör men han vill få mig att tänka till, stanna upp och ge mig själv tid. Hjärtevännen, som tagit alla besked med mig, som valt att ställa sig bredvid mig och verkligen ger mig av sin styrka är just nu helt enastående. Jag förstår inte hur han orkar när jag dippar och bara gråter. Egentligen är hjärtevännerna 4 stycken. Dom har funnits i mitt liv olika länge - 2 av dom har funnits sen innan jag fick barn, SSU-tiden, och 2 av dom är relativt nya bekantskaper, i varje fall om man sätter dom i relation till varandra. 4 stycken? Men det är få som vet eller förstår hur min relation till mina hjärtevänner är, vad det egentligen innebär att vara hjärtevän. Hjärtevänner är dom som man kan höra av sig till när man behöver någon som förstår, någon som finns där - någon som alltid har tid, stöd och råd att ge. Oavsett tiden som förflutit emellan. Fördelen med att dom är just män är att det ofta när jag har upplevt problem med män som det är jag som hör av mig. Men å andra sidan är det mig dom hör av sig till när de inte förstår sig på oss som kallas för kvinnfolk. Men vi hör av oss till varandra vid andra tillfällen i livet också och ibland bara för att lusten faller på. En av dom står bredvid mig vad gäller det mesta, som står närmast, som har hela sanningen om vad som alltid är just nu. Som jag helt enkelt delat med mig av bara för att jag inte orkade bära allt själv.
Men vad hände nu? Jag som var så glad härom dagen, så nöjd, så tillfredsställd mitt i öroninflammationen. Jo, det är de där som inte lämnar mig ifred. Eller den. En eller flera - shit happens och om sanningen ska fram så skiter jag i det. Rejält också. Det enda jag vill är att leva mitt liv så som jag nu får lära mig att leva det men nej - inte det. Det finns något som påminner mig hela tiden - så fort jag börjar bli glad, så fort jag blir nyfiken, så fort jag tar ett steg utanför - så får jag ett slag i ansiktet. Det är fanemig så det känns som att någon sitter på min axel och vet allt vad jag gör för timingen är helt perfekt - eller så är det jag som uppfattar den som perfekt. Jag är endast en människa med känslor jag också. Även fast det finns några som inte tycks tro att jag är en människa, utan något av en robot. Eller en eller flera - fan orka bry sig.
Men hjärtevännen tar min hand, smeker min kind - säger att "du klarar det här". Utan honom skulle det aldrig fungera, utan honom skulle jag aldrig klara av det. Ibland är det ju så att huvudet blir så fullt med saker att det är svårt att sortera.
Han påminner mig om saker som nu ska göras, prover som ska tas. Han värmer min frusna kropp. Han tar av min själ och jag ger honom av min. Han tillåter att jag glömmer bort och han tar bort min smärta.
Men ja, just det - det är ju ny provtagning på fredag. På sjukhuset i Storstorbyn. Hoppas bara att jag är bättre i örat och febern borta för annars är jag tvungen att skjuta på det men har pratat med dom så det löser sig i sådana fall veckan efter. Provsvaret kommer ta minst 3 veckor att få. Vill ju faktiskt vänta in det provsvaret. Sen om två veckor är det dags för nästa provtagning - och det svaret väntas komma ungefär då det första kommer. För att underlätta för mig så vill de kunna ge mig svaren från båda undersökningarna vid samma tillfälle och det är ju en human och omtänksam tanke. Dom som säger att sjukvården är inhuman har i sådana fall inte varit i kontakt med de avdelningar inom sjukvården som jag själv just nu är i kontakt med. Så det är ju bara att lugnt vänta in provsvaren - för annat kan jag helt enkelt inte göra. Jag hoppas verkligen att det inte kommer några nya överraskningar under tiden som komma skall - för jag orkar verkligen inte mer nu.
onsdag 15 februari 2012
Och här...
... ligger man nerbäddad i soffan med öroninflammation! Jag lovar - det finns roligare saker att ha. Det finns ingenting som är så jobbigt som tandvärk och öronvärk för typ ingenting hjälper mot att få bort smärtan och starkare än Alvedon kan jag inte ta och det hjälper ju fan inte alls så det får bli ingenting istället. Och eftersom att jag inte äter penicillin så är det lika bra att ligga här och lida istället... och hoppas på att det blir bättre utan att jag blir tvungen till att ta det.
Ligga och läsa de gulliga Alla hjärtans dag hälsningar som kom igår fungerar ju alltid för att få upp humöret :)
Om sanningen ska fram så har jag alltid varit dålig på att uppmärksamma denna dag. Tja, dagar över huvud taget faktiskt och lyckades med konststycket att glömma min egen bröllopsdag en gång (men gjorde en jävligt snygg räddning). Alla hjärtans dag har i sig inte varit så viktig för mig då jag har alltid tyckt att alla årets dagar är värda att visa att man älskar någon på och personligen uppskattar jag mer att få små kärleksbetygelser årets alla andra dagar då det inte är påbjudet av komersialismen. Det kan ju även ha att göra med att när jag växte upp firades varken mor- far eller alla hjärtans dag. Mammas födelsedag inträffar runt mors dag så den har ju liksom förfallit av sig själv, pappa ville aldrig bli firad på fars dag och Alla hjärtans dag - existerade den över huvud taget liksom? Men visst händer det att jag ger något på Alla hjärtans dag - men i år blev det inte så då jag ju varit sjuk de sista dagarna. Men några små hälsningar blev det i varje fall - som svar på de som jag fick <3.
4 stycken var dom - om dom värmde för att jag ligger i feber eller för att de kom från just de de kom ifrån ska jag låta vara osagt (nej, naturligtvis för att jag fått dom). 2 stycken av dom hade jag "förväntat" mig att få, 1 var lite mer överaskande och 1 värmde mest. Fniss... - 3 av dom har en direkt koppling till händelser någon gång i livet också. Så det kan bli ibland... Men klart att de värmde. Den som värmde mest var vännen som har full insyn i mitt liv då jag fick den för att avsändaren ville säga till mig att jag kommer att klara av just allt som händer runt omkring mig just nu och i framtiden. Och ja - jag kommer nog att klara av det jag föresatt mig att klara av även om det är tufft ibland...
Men just nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk så att jag kan fira min men framför allt Prinsens födelsedag i helgen :)
Ligga och läsa de gulliga Alla hjärtans dag hälsningar som kom igår fungerar ju alltid för att få upp humöret :)
Om sanningen ska fram så har jag alltid varit dålig på att uppmärksamma denna dag. Tja, dagar över huvud taget faktiskt och lyckades med konststycket att glömma min egen bröllopsdag en gång (men gjorde en jävligt snygg räddning). Alla hjärtans dag har i sig inte varit så viktig för mig då jag har alltid tyckt att alla årets dagar är värda att visa att man älskar någon på och personligen uppskattar jag mer att få små kärleksbetygelser årets alla andra dagar då det inte är påbjudet av komersialismen. Det kan ju även ha att göra med att när jag växte upp firades varken mor- far eller alla hjärtans dag. Mammas födelsedag inträffar runt mors dag så den har ju liksom förfallit av sig själv, pappa ville aldrig bli firad på fars dag och Alla hjärtans dag - existerade den över huvud taget liksom? Men visst händer det att jag ger något på Alla hjärtans dag - men i år blev det inte så då jag ju varit sjuk de sista dagarna. Men några små hälsningar blev det i varje fall - som svar på de som jag fick <3.
4 stycken var dom - om dom värmde för att jag ligger i feber eller för att de kom från just de de kom ifrån ska jag låta vara osagt (nej, naturligtvis för att jag fått dom). 2 stycken av dom hade jag "förväntat" mig att få, 1 var lite mer överaskande och 1 värmde mest. Fniss... - 3 av dom har en direkt koppling till händelser någon gång i livet också. Så det kan bli ibland... Men klart att de värmde. Den som värmde mest var vännen som har full insyn i mitt liv då jag fick den för att avsändaren ville säga till mig att jag kommer att klara av just allt som händer runt omkring mig just nu och i framtiden. Och ja - jag kommer nog att klara av det jag föresatt mig att klara av även om det är tufft ibland...
Men just nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk så att jag kan fira min men framför allt Prinsens födelsedag i helgen :)
Och visst tusan fortsätter...
... den mycket intressant diskussionen om sex, förhållanden och samvaro i mailformat i inkorgen. Den är stundtals rätt häftig - både i ton men och format. Det är hur som helst säkert att det är en fråga som engagerar för knappt hinner man skicka iväg ett brev så dimper det ner ett svar. Från att ha varit 2 som började diskussionen är vi nu uppe i ett femtontal - på vissa saker är vi rörande överens men på andra skiljer vi oss verkligen åt. Vet inte om det kan kallas för "naturliga" skillnader på grund av kön, om jag själv umgåtts för mycket i "manliga" miljöer, om det är åldersbetingat eller vad det faktiskt beror på men själv tycks jag skilja mig mer från de få kvinnor som halkat med än från männen. Men jag står för att jag tycker att många kvinnor ibland har en i mina ögon väldigt konstig inställning till sex... Sen finns det saker som vi alla är väldigt överens om... Frågan där tjejerna skiljer sig mest från killarna är:
Hur många gånger i veckan är ett okej antal gånger att ha sex? Killarna har nog mest undrat över varför det tycks finnas en gräns - sex har man helt enkelt när lust finns. Inte en enda av killarna tycker att en gräns finns hur många gånger det kan ske per dag heller.
Tjejerna tycker däremot att man inte ska vara tvungen att ha sex varje dag. Den där skillnaden är väldigt förvånande för killarna är de som tycker att sex är något positivt och mjukt men tjejerna uttrycker sig som om det skulle vara något form av tvång. På frågan om varför ordet tvungen används ändrades det till behöver. Behöver?
Men snälla tjejer - vad håller ni på med? Man är inte tvungen eller behöver ha sex för att någon annan vill - man har det för att man utbyter någonting fint och positivt med någon man älskar. Oavsett om det är en snabbis eller något längre. Något som killarna är överens om. Några av killarna kände direkt avsmak för sex efter att de orden nämnts och var tvungna att ta upp frågan med sitt bihang... Att sätta upp gränser om antal eller släppa till för ett husfridsknull måste i alla lägen vara fel för hur blev det så? Det finns ett talesätt som säger att "sex föder sex" och det stämmer nog mer än vad många tror. En del vill få det till att det handlar om yttre faktorer, tex småbarn - men om sanningen ska fram så är faktiskt Bollibompa en väldigt bra tid för mor och far att få till en snabbis på toaletten för man behöver inte alltid ha så stora krav och göra så stor grej av det hela. Det är helt okej att vara kåt rent ut sagt. Och det är okej att ha sex.
Den fråga som det råder störst enighet är:
Vart går gränsen för vad som är otrohet? Helt klart är att gränser för vad som är otrohet existerar och och är i princip lika och börjar långt ner vad gäller toleransnivå oavsett könstillhörighet. Från börjar trodde dock båda könen att "de andra" har en lägre gräns än vad i varje fall "vi" har. Men vi är inte så olika som vi trodde. Att kyssa någon annan är inte acceptabelt men kan av några förlåtas, det berodde på vad som var anledningen (?). Man talar inte om för någon att man tycker den är snygg eller sexig i ett sms som inte är till avsedd partner och man skickar definitivt inte sms med sexigt innehåll, alltså som konversation. De "äldre" reagerar väldigt starkt mot telefonsex medan de "yngre" anser samma sak om webbkamerasex (den äldsta är 52 - kille och den yngsta är 21 - kille). Det är aldrig tillåtet. Någon tyckte att visa upp sig i webbkameran för någon okänd inte var lika farligt men däremot - att göra det med någon man har en personlig relation till är som att vara fysiskt otrogen. En del tycker det är värre om man då skulle göra det med någon man varit ihop med innan för det skulle innebära att man inte gått vidare och kommit över kärleken till den personen medan några andra tycker att göra det med någon "ny" är som om kärleken redan är borta. Ren fysisk otrohet går ju helt och hållet bort naturligtvis.
Om man skulle rangordna det från 1 och nedåt såg listan ut så här:
1 - Fysisk otrohet
2 - Webbkameraotrohet/Telefonsex
3 - Hångla med någon
4 - Någon form av sexig/avslöjande brevkonversation - längre än sms (e-post, pm, vykort)
5 - Sexiga sms
6 - Kyssa någon annan
7 - För långa kramar med smekande händer
Det är dom 7 som vi kom fram till i varje fall och det finns säkert andra saker som andra reagerar på.
"En sak jag tycker väldigt illa om är när min tjej kollar min telefon som om jag skulle vara någon form av brottsling. Ibland märker jag att hon har öppnat min post och sen försökt stänga brevet så att jag inte ska se att hon öppnat det men jag ser det ju. Sen märks det ju att hon är sur och när man pratar om det så märker man ju att hon har vetskap om vad som stått även om jag inte säger vad allt vad som stått. Till slut känns det ju som om man skiter i varje fall i om man har något olämpligt som någon kompis skickar för ibland kan hon ju vara helt hysterisk. Och om jag inte har något så blir hon hysterisk för det? Hur fungerar ni tjejer egentligen?"
Ja, jag vet inte för jag har själv aldrig kollat någon mobiltelefon eller öppnat något brev som inte är till mig. Däremot har jag råkat se saker som inte var avsett för mina ögon pga en miss från någon. Men det framkom även att det var killar som gjort precis samma sak så frågan blev ju till slut att varför litar man inte på den man har sällskap med? Att det är fel och att det faktiskt skapar mer problem blev vi till slut överens om.
Men... vi var flera stycken som inte hade så rent samvete när det kom till vad man gör både medvetet och omedvetet med andra människor. Eller rent och rent... det beror på hur man ser det och två läger bildades direkt - ca hälften av oss kunde inte förstå hur man kunde begå någonting sexuellt (se otrohetslistan) med någon som man visste hade ett förhållande och resten ryckte på axlarna och sa att "det är inte upp till mig att ha dåligt samvete för någonting någon annan gör. Tycker jag om det jag gör så gör jag ju det. Vi väl ändå vuxna människor som får ta ansvar för våra egna liv och vad vi gör"? Det handlar alltså om ifall man själv varit singel och gjort någonting med någon som var i ett förhållande.
Tja... ska man vara samvete åt någon annan eller ska man göra som man har lust till.....?
Hur många gånger i veckan är ett okej antal gånger att ha sex? Killarna har nog mest undrat över varför det tycks finnas en gräns - sex har man helt enkelt när lust finns. Inte en enda av killarna tycker att en gräns finns hur många gånger det kan ske per dag heller.
Tjejerna tycker däremot att man inte ska vara tvungen att ha sex varje dag. Den där skillnaden är väldigt förvånande för killarna är de som tycker att sex är något positivt och mjukt men tjejerna uttrycker sig som om det skulle vara något form av tvång. På frågan om varför ordet tvungen används ändrades det till behöver. Behöver?
Men snälla tjejer - vad håller ni på med? Man är inte tvungen eller behöver ha sex för att någon annan vill - man har det för att man utbyter någonting fint och positivt med någon man älskar. Oavsett om det är en snabbis eller något längre. Något som killarna är överens om. Några av killarna kände direkt avsmak för sex efter att de orden nämnts och var tvungna att ta upp frågan med sitt bihang... Att sätta upp gränser om antal eller släppa till för ett husfridsknull måste i alla lägen vara fel för hur blev det så? Det finns ett talesätt som säger att "sex föder sex" och det stämmer nog mer än vad många tror. En del vill få det till att det handlar om yttre faktorer, tex småbarn - men om sanningen ska fram så är faktiskt Bollibompa en väldigt bra tid för mor och far att få till en snabbis på toaletten för man behöver inte alltid ha så stora krav och göra så stor grej av det hela. Det är helt okej att vara kåt rent ut sagt. Och det är okej att ha sex.
Den fråga som det råder störst enighet är:
Vart går gränsen för vad som är otrohet? Helt klart är att gränser för vad som är otrohet existerar och och är i princip lika och börjar långt ner vad gäller toleransnivå oavsett könstillhörighet. Från börjar trodde dock båda könen att "de andra" har en lägre gräns än vad i varje fall "vi" har. Men vi är inte så olika som vi trodde. Att kyssa någon annan är inte acceptabelt men kan av några förlåtas, det berodde på vad som var anledningen (?). Man talar inte om för någon att man tycker den är snygg eller sexig i ett sms som inte är till avsedd partner och man skickar definitivt inte sms med sexigt innehåll, alltså som konversation. De "äldre" reagerar väldigt starkt mot telefonsex medan de "yngre" anser samma sak om webbkamerasex (den äldsta är 52 - kille och den yngsta är 21 - kille). Det är aldrig tillåtet. Någon tyckte att visa upp sig i webbkameran för någon okänd inte var lika farligt men däremot - att göra det med någon man har en personlig relation till är som att vara fysiskt otrogen. En del tycker det är värre om man då skulle göra det med någon man varit ihop med innan för det skulle innebära att man inte gått vidare och kommit över kärleken till den personen medan några andra tycker att göra det med någon "ny" är som om kärleken redan är borta. Ren fysisk otrohet går ju helt och hållet bort naturligtvis.
Om man skulle rangordna det från 1 och nedåt såg listan ut så här:
1 - Fysisk otrohet
2 - Webbkameraotrohet/Telefonsex
3 - Hångla med någon
4 - Någon form av sexig/avslöjande brevkonversation - längre än sms (e-post, pm, vykort)
5 - Sexiga sms
6 - Kyssa någon annan
7 - För långa kramar med smekande händer
Det är dom 7 som vi kom fram till i varje fall och det finns säkert andra saker som andra reagerar på.
"En sak jag tycker väldigt illa om är när min tjej kollar min telefon som om jag skulle vara någon form av brottsling. Ibland märker jag att hon har öppnat min post och sen försökt stänga brevet så att jag inte ska se att hon öppnat det men jag ser det ju. Sen märks det ju att hon är sur och när man pratar om det så märker man ju att hon har vetskap om vad som stått även om jag inte säger vad allt vad som stått. Till slut känns det ju som om man skiter i varje fall i om man har något olämpligt som någon kompis skickar för ibland kan hon ju vara helt hysterisk. Och om jag inte har något så blir hon hysterisk för det? Hur fungerar ni tjejer egentligen?"
Ja, jag vet inte för jag har själv aldrig kollat någon mobiltelefon eller öppnat något brev som inte är till mig. Däremot har jag råkat se saker som inte var avsett för mina ögon pga en miss från någon. Men det framkom även att det var killar som gjort precis samma sak så frågan blev ju till slut att varför litar man inte på den man har sällskap med? Att det är fel och att det faktiskt skapar mer problem blev vi till slut överens om.
Men... vi var flera stycken som inte hade så rent samvete när det kom till vad man gör både medvetet och omedvetet med andra människor. Eller rent och rent... det beror på hur man ser det och två läger bildades direkt - ca hälften av oss kunde inte förstå hur man kunde begå någonting sexuellt (se otrohetslistan) med någon som man visste hade ett förhållande och resten ryckte på axlarna och sa att "det är inte upp till mig att ha dåligt samvete för någonting någon annan gör. Tycker jag om det jag gör så gör jag ju det. Vi väl ändå vuxna människor som får ta ansvar för våra egna liv och vad vi gör"? Det handlar alltså om ifall man själv varit singel och gjort någonting med någon som var i ett förhållande.
Tja... ska man vara samvete åt någon annan eller ska man göra som man har lust till.....?
söndag 12 februari 2012
Söndagsstäd, vassa knivar, slottsstek...
och huvudvärk... Efter att ha meckat dammsugare så blev det städning här hemma. Jag tog hand om dammsugningen enligt konstens alla regler, hörn, språng, högt och lågt och barnen tog hand om undanplockande och så delade vi på dammet. Sniff och Liten gömde sig under soffa och säng. Plockade runt lite lampor och skötte om de 12 orkidéerna - 6 stycken har fått knoppar och 2 stycken blommar, en ljusrosa med mörklila mitt och en ljusgul med lila mitt. Och sen upptäckte jag att den afrikanska liljan börjat blomma också - den är så oerhört vacker! Och nya knoppar har den också så nu fick den flytta fram från sin vintervila. Vackra guloranga blommor i massor :)
Att det kan bli så dammigt på så kort tid? Kommer aldrig att förstå det där men egentligen - men vad är det att förstå, det är väl bara att konstatera det. Och fortsätta att damma helt enkelt. Till middag idag blev det den där Slottsteken som jag längtat efter så länge. Den är så lätt att göra och såsen görs ju mest med spadet från från kokandet av steken så då blir den inte så fet heller. Och all mat fick stanna i magen efter middagen i varje fall. För att kunna skära upp steken i fina skivor måste man ha vassa knivar - så medan steken blev färdig passade jag på att bryna upp alla husets knivar. Så nu är det bäst att det inte kommer några oinbjudna för knivarna är så vassa att pappas knivtrick fungerar. Att skära steken blev sen som att skära i smör. Precis som det ska vara :)
Den här dagen förstörs lite av den irritation jag känner mot hur en del människor beter sig. Och hur de är. Det är där huvudvärken kommer in.... Jag kommer aldrig att förstå mig på människors falskhet och falskspel. Hur människor kan säga att de älskar eller bryr sig om (vem det än är) för att sedan gå bakom ryggen på någon. Jag fattar det inte bara! Det värsta är att ibland händer det bland de människor man minst av allt förväntar sig det av. Jag tycker så synd om dom som drabbas av det. Har en vän som förutom sin fd'as oerhörda knivhugg om honom och barnens väl och ve nu drabbats av sin nya tjejs svek också. Han är så förtvivlad och undrar över vad han har gjort för att drabbas av något sånt. Jag har inga svar att ge honom - för jag förstår det inte heller. Jag kan bara försöka tala om för honom att alla tjejer inte är sådana. Långt ifrån alla.... och att det nog faktiskt skulle vara skottpengar på dom. Han har kämpat sig upp från den djupaste av avgrunder och nu står han bara här och undrar om inte bergväggen vore det bästa i varje fall? "De" har ju vunnit, de har ju knäckt honom - var det inte det som ville?" Hans nya, åh, hon är så snäll, go, rar, omtänksam och allt vad det nu är. Var. För när allt kom till kritan så var det ju inte så... Hon visade sig till slut vara i samma klass som hon som inte har alla hästar i stallet. Bara inte lika tydligt från början... lika utstuderat elak men inte lika tydligt bara. Nej - det är bara att ge honom alla kramar man kan och torka hans tårar. Och finnas där när han behöver prata. Så kan vi sitta och snacka skit om kvinnor i allmänhet och hans i synnerhet... haha...
Sen jag skrev häromdagen om när jag pluggade så har den andra låten jag lyssnade på av Uno Svenningsson snurrat runt, runt i huvudet. Och i bilen... och i datorn... så här är den (också). När jag pluggade symboliserade den just då min uppfattning om Gud som någon som fanns där men den handlar egentligen om Uno Svenningssons barn så det är inte så konstigt att de enda videorna som finns på Youtube med den är med gravida kvinnor, ultraljud eller från dopgudstjänster ... (kanske något att lära sig - jag har ett sånt svindyrt program i den stora datorn men har aldrig lärt mig att använda det... ett sånt där för musik och videotillverkning... kanske dags att göra något åt saken?)
God natt och sov gott!
Att det kan bli så dammigt på så kort tid? Kommer aldrig att förstå det där men egentligen - men vad är det att förstå, det är väl bara att konstatera det. Och fortsätta att damma helt enkelt. Till middag idag blev det den där Slottsteken som jag längtat efter så länge. Den är så lätt att göra och såsen görs ju mest med spadet från från kokandet av steken så då blir den inte så fet heller. Och all mat fick stanna i magen efter middagen i varje fall. För att kunna skära upp steken i fina skivor måste man ha vassa knivar - så medan steken blev färdig passade jag på att bryna upp alla husets knivar. Så nu är det bäst att det inte kommer några oinbjudna för knivarna är så vassa att pappas knivtrick fungerar. Att skära steken blev sen som att skära i smör. Precis som det ska vara :)
Den här dagen förstörs lite av den irritation jag känner mot hur en del människor beter sig. Och hur de är. Det är där huvudvärken kommer in.... Jag kommer aldrig att förstå mig på människors falskhet och falskspel. Hur människor kan säga att de älskar eller bryr sig om (vem det än är) för att sedan gå bakom ryggen på någon. Jag fattar det inte bara! Det värsta är att ibland händer det bland de människor man minst av allt förväntar sig det av. Jag tycker så synd om dom som drabbas av det. Har en vän som förutom sin fd'as oerhörda knivhugg om honom och barnens väl och ve nu drabbats av sin nya tjejs svek också. Han är så förtvivlad och undrar över vad han har gjort för att drabbas av något sånt. Jag har inga svar att ge honom - för jag förstår det inte heller. Jag kan bara försöka tala om för honom att alla tjejer inte är sådana. Långt ifrån alla.... och att det nog faktiskt skulle vara skottpengar på dom. Han har kämpat sig upp från den djupaste av avgrunder och nu står han bara här och undrar om inte bergväggen vore det bästa i varje fall? "De" har ju vunnit, de har ju knäckt honom - var det inte det som ville?" Hans nya, åh, hon är så snäll, go, rar, omtänksam och allt vad det nu är. Var. För när allt kom till kritan så var det ju inte så... Hon visade sig till slut vara i samma klass som hon som inte har alla hästar i stallet. Bara inte lika tydligt från början... lika utstuderat elak men inte lika tydligt bara. Nej - det är bara att ge honom alla kramar man kan och torka hans tårar. Och finnas där när han behöver prata. Så kan vi sitta och snacka skit om kvinnor i allmänhet och hans i synnerhet... haha...
Sen jag skrev häromdagen om när jag pluggade så har den andra låten jag lyssnade på av Uno Svenningsson snurrat runt, runt i huvudet. Och i bilen... och i datorn... så här är den (också). När jag pluggade symboliserade den just då min uppfattning om Gud som någon som fanns där men den handlar egentligen om Uno Svenningssons barn så det är inte så konstigt att de enda videorna som finns på Youtube med den är med gravida kvinnor, ultraljud eller från dopgudstjänster ... (kanske något att lära sig - jag har ett sånt svindyrt program i den stora datorn men har aldrig lärt mig att använda det... ett sånt där för musik och videotillverkning... kanske dags att göra något åt saken?)
God natt och sov gott!
Hur kan man...
... vara så trött? Det är väl egentligen inte så konstigt. Först fastna framför helt underbara Magnus Bettnér i natt och sen upp tidigt. Det var tufft att komma upp i morse... så det blev hårborstning och smink medan kaffet blev färdig och sen kaffe, mjölk och smörgås i bilen. Det är jag i och för sig van vid sen förut, enda skillnaden var att jag åt mjukt bröd på första gången på lite över 3 månader (!) och dessutom tyckte att det var gott. Tillsammans med massa mjölk.. i iskall bil på ishala vägar.
Jag tog körkort mitt i vintern och det var glansis på vägarna första månaden jag hade körkort - och massor med snö. Det var i och för sig bra för jag körde inte för fort och jag lärde mig att köra på halt väglag. Det blev som en månad lång halkkörning och sen två månader med fläckvis halkkörning. En gång har jag varit med om en bilolycka på vintern och det var inte ens mitt fel! Det är faktiskt sant: Jag hade varit nere vid färjan för att möta en montör som skulle montera vår värmefläkt, jag var, hm... runt 19 år. Montören hade missat färjan och eftersom att det var vinter ville jag inte sitta nere vid färjan och vänta då det nu skulle bli matrast för färjkarlen. När jag svängde in på vår väg såg jag den gamla grannen i sin Saab och tänkte "han kommer panikbromsa i backen". Som boende bortom all ära och redlighet liftade man rätt många gånger från "tidiga" bussen då det var 4 kilometer att gå hem och ibland var det gammelgrannen man fick lift med och jag visste hur riktigt dålig han var som bilförare. När jag såg honom där i backen hade jag en tanke i hjärnan - "stanna bilen" - så jag stannade bilen och körde åt sidan och satt sedan där och såg (och väntade) på att han skulle köra in i mig för mycket riktigt panikbromsade han och kom farande mot mig i vad som kändes som en evighet i hög hastighet. Han stannade i min förardörr där jag på insidan av min bil hade börjat klättra över till passagerarsätet men fastnat i paniken. Mitt friska knä blev efter alldeles blått. Min bildörr gick in över halva sätet kändes det som och jag fick klättra ut genom fönstret på passagerarsidan eftersom att han stod över hela förarsidan och eftersom att jag hamnat i diket av kraften så fick jag inte upp bildörrarna så det var bara veva ner rutan och klättra runt i diket som naturligtvis var helt fyllt med snö. Det enda gamla farbror granne var - "min bil - jag som precis lackat om den". Alltså sin bil... Hans försäkring täckte alla mina skador på min bil då han ju naturligtvis dömdes som gällande till olyckan. Varje gång jag såg gammelgrannen i sin bil efter denna gång tog jag stora omvägar eller körde lååååångt åt sidan.
Dagen idag har varit en bra dag :) Skivinspelning hela dagen - hur roligt som helst. Det är ju ett tag sen sist men fortfarande lika roligt. För ovanlighets skull så mådde jag inte illa när vi åt så jag fick i mig både frukost, lunch och middag innan jag kom hem igen. Prinsen gjorde mat till sig och Lillprinsessan. Efter hemkomst blev det frisering av Lillprinsessan. Fick en bild i handen och klippte därefter och hon blev så söt (och nöjd). Det är första gången sen hon föddes som hon har så här kort hår. Hon hade ju långt hår när hon föddes och åkte från BB med tofsar på huvudet. Både personal och inlagda på BB trodde inte man kunde ha så långt hår när man var "svensk/nordisk). Men det kunde man... hon har alltid haft långt hår men klippte det först till nedanför axlarna för ett år sen. I somras blev det i höjd med axlarna men nu ser man hela nacken och framför allt ser man att hon har lika tjockt hår som mamma och sina syskon.
En helt okej deltävling i Melodifestivalen pågick medan jag klippte Lillprinsessan. En av låtarna vi tyckte var bäst gick direkt till final och den andra till andra chansen. Helt okej med andra ord. Sen kom det där jävla illamåendet tillbaka... suck. Men lindras lite av den medicin jag fick av el doctore och lite lakrits förhoppningsvis, måste få den här saltbristen jag har under kontroll snart. På apoteket kan man köpa vitaminer, kalktabletter, mineraler - men det finns inte salt att köpa för att reglera den brist jag får i kroppen ibland. Oftast upptäcker jag det av att jag helt plötsligt måste ha salt, helst salt lakrits. Men det får inte bli för mycket för då mår jag illa av det men ett par små bitar per dag måste jag ha - precis enligt läkarens ordination... Så nu äter vi dagens bitar och hoppas på en god nattsömn efter att ha sätt färdigt skräckfilmen på tv och ha skrivit färdigt brevet till vännen.
Kram på er!
Jag tog körkort mitt i vintern och det var glansis på vägarna första månaden jag hade körkort - och massor med snö. Det var i och för sig bra för jag körde inte för fort och jag lärde mig att köra på halt väglag. Det blev som en månad lång halkkörning och sen två månader med fläckvis halkkörning. En gång har jag varit med om en bilolycka på vintern och det var inte ens mitt fel! Det är faktiskt sant: Jag hade varit nere vid färjan för att möta en montör som skulle montera vår värmefläkt, jag var, hm... runt 19 år. Montören hade missat färjan och eftersom att det var vinter ville jag inte sitta nere vid färjan och vänta då det nu skulle bli matrast för färjkarlen. När jag svängde in på vår väg såg jag den gamla grannen i sin Saab och tänkte "han kommer panikbromsa i backen". Som boende bortom all ära och redlighet liftade man rätt många gånger från "tidiga" bussen då det var 4 kilometer att gå hem och ibland var det gammelgrannen man fick lift med och jag visste hur riktigt dålig han var som bilförare. När jag såg honom där i backen hade jag en tanke i hjärnan - "stanna bilen" - så jag stannade bilen och körde åt sidan och satt sedan där och såg (och väntade) på att han skulle köra in i mig för mycket riktigt panikbromsade han och kom farande mot mig i vad som kändes som en evighet i hög hastighet. Han stannade i min förardörr där jag på insidan av min bil hade börjat klättra över till passagerarsätet men fastnat i paniken. Mitt friska knä blev efter alldeles blått. Min bildörr gick in över halva sätet kändes det som och jag fick klättra ut genom fönstret på passagerarsidan eftersom att han stod över hela förarsidan och eftersom att jag hamnat i diket av kraften så fick jag inte upp bildörrarna så det var bara veva ner rutan och klättra runt i diket som naturligtvis var helt fyllt med snö. Det enda gamla farbror granne var - "min bil - jag som precis lackat om den". Alltså sin bil... Hans försäkring täckte alla mina skador på min bil då han ju naturligtvis dömdes som gällande till olyckan. Varje gång jag såg gammelgrannen i sin bil efter denna gång tog jag stora omvägar eller körde lååååångt åt sidan.
Dagen idag har varit en bra dag :) Skivinspelning hela dagen - hur roligt som helst. Det är ju ett tag sen sist men fortfarande lika roligt. För ovanlighets skull så mådde jag inte illa när vi åt så jag fick i mig både frukost, lunch och middag innan jag kom hem igen. Prinsen gjorde mat till sig och Lillprinsessan. Efter hemkomst blev det frisering av Lillprinsessan. Fick en bild i handen och klippte därefter och hon blev så söt (och nöjd). Det är första gången sen hon föddes som hon har så här kort hår. Hon hade ju långt hår när hon föddes och åkte från BB med tofsar på huvudet. Både personal och inlagda på BB trodde inte man kunde ha så långt hår när man var "svensk/nordisk). Men det kunde man... hon har alltid haft långt hår men klippte det först till nedanför axlarna för ett år sen. I somras blev det i höjd med axlarna men nu ser man hela nacken och framför allt ser man att hon har lika tjockt hår som mamma och sina syskon.
En helt okej deltävling i Melodifestivalen pågick medan jag klippte Lillprinsessan. En av låtarna vi tyckte var bäst gick direkt till final och den andra till andra chansen. Helt okej med andra ord. Sen kom det där jävla illamåendet tillbaka... suck. Men lindras lite av den medicin jag fick av el doctore och lite lakrits förhoppningsvis, måste få den här saltbristen jag har under kontroll snart. På apoteket kan man köpa vitaminer, kalktabletter, mineraler - men det finns inte salt att köpa för att reglera den brist jag får i kroppen ibland. Oftast upptäcker jag det av att jag helt plötsligt måste ha salt, helst salt lakrits. Men det får inte bli för mycket för då mår jag illa av det men ett par små bitar per dag måste jag ha - precis enligt läkarens ordination... Så nu äter vi dagens bitar och hoppas på en god nattsömn efter att ha sätt färdigt skräckfilmen på tv och ha skrivit färdigt brevet till vännen.
Kram på er!
lördag 11 februari 2012
Orkade helt enkelt inte...
... med gårdagen riktigt. Det var på ett sätt en väldigt bra dag - på ett annat en ren helvetesdag. Svårt att definiera faktiskt vilket/hur/vad/var/när/som osv... Förvirrat? Jajjemen som en av bästa vännerna, tillika barnens farmor, brukar säga. Men som även jag brukar säga :) Det där med dialekter är lustigt... Mormor var hälsing och alla somrar tillbringades i Hälsingland så jag började tidigt prata Hälsingemål (!). Båda mina föräldrar hatade Stockholmska, eller rättare sagt dialekter över huvud taget, så vi fick faktiskt aldrig prata stockholmska hemma. Sa vi något så blev vi rättade direkt av mamma svenskläraren (nej, hon var inte det, hon pratar bara perfekt svenska, är oerhört noga med språket, pratar rikssvenska och rättar alltid om man säger fel). Ord som morsan, farsan och gnugga nubben var helt förbjudna. Men på något sätt var hon ju van vid hälsingemålet som jag pratade så det liksom passerade. Som boende i Roslagen pratar man roslagsdialekt - en dialekt som är väldigt snarlik hälsingemålet dessutom. Som vuxen gifte jag mig med en man från Skellefteå och hörde aldrig när jag ändrade dialekten och helt plötsligt pratade jag som man gör ungefär mitt emellan Hudiksvall och Skellefteå - Skellefteborna trodde alltid jag kom från Ö-vik...! Detta var den dialekt jag pratade rent spontant - men jag hörde alltid att jag pratade den. I den dialekten har jag alltid blandat in norska ord då norska är pappas modersmål. Och nu när storprinsessan ringer så händer det ofta att hon fortsätter prata norska av rena farten då hon vet att jag förstår allt hon säger så hon gitter inte byta...
Däremot har jag alltid varit väldigt bra på att ändra dialekt utifrån vart jag varit någonstans så oavsett om jag varit på Gotland, i Skåne, Småland, Dalsland, Fjollträsk eller någon annanstans så har jag lyssnat in och sen gick det som av sig själv. Den enda dialekt jag aldrig hört att jag pratar är göteborska. Men det började med grannarna i Trollevik som talade om att jag hade så gullig dialekt som pratade ett mellanting mellan roslagsmål, norrländska och göteborska (?). Sen alla kompisarna ovanför Norrköping talade alltid om för mig att jag helt plötsligt pratade med göteborgsmål men när tom de på Jysk i Älvängen började påpeka det så blev jag en aningens förvirrad. Men det har ju med diftonger och tonering att göra så jaja... det var väl så då. Efter att nu ha bott i Roslagen i lite över 1 år börjar jag nu få reaktionen att "äntligen" börjar jag låta som Pebbles igen - men dom hör alltid direkt när jag pratat med någon i Göteborg - för jag slår tydligen över direkt. Och ja, jag pratar med dom nere i Göteborg så klart så det händer ju att jag flera dagar i sträck pratar någon form av konstig dialekt men jag antar att den liknar den som dom i Trollevik benämnde som "gullig".
Men gårdagen var det. Den var spännande som jag misstänkt. Den var givande så till den milda grad - men gav den svar och gjord den mig mindre förvirrad? Nej, inte det minsta lilla faktiskt. Gårdagen gjorde mig helt enkelt ännu mer osäker men som sades så är det nu att vänta, se tiden an och vänta på ett gäng svar. Svårt och tufft är det hur som helst, en situation jag befunnit mig i innan så det är ju bara att ha is i magen helt enkelt. Jag känner mig rätt så säker med en av Sveriges bästa advokater på familjerätt som vän. Att barnens far anländer till Sverige i höst/vinter blir också ett spännande nytt kapitel som ska öppnas. Men jag kommer inte hjälpa honom en stund med kunskaper i förväg eller då han är här - han är vuxen och får lära sig stå på egna ben - mina ben är mina ben och jag kommer nog ha tillräckligt att ta hand om helt själv. Men jag kommer inte den här gången låta barnafadern stå utan ansvar för sina barn - oavsett hur många andra barn han (säkerligen) kommer att skylla på att han har ansvar för. Det är liksom inte min grej att ta ansvar för barnafädrer - min hänsyn ligger till alla mina barn...
Fick igår lära mig att drunkningsolyckor lätt kan förvirras till runkningsolyckor... vilket får till följd att ingen helt plötsligt hör vad som sägs på föreläsningen :) haha... inte så konstigt (var en av dom som skrattade gott). Idag har jag lärt mig ännu några nya ord: innerfittsrosa, ollonblå, innerfittslila och tantfestis... I morgon kommer förklaringen till vad de betyder :)
Nu ska jag njuta färdigt av natten så fort illamåendet har gett sig så att jag kommer upp i morgon i tid till skivinspelning :D
God sång!
Däremot har jag alltid varit väldigt bra på att ändra dialekt utifrån vart jag varit någonstans så oavsett om jag varit på Gotland, i Skåne, Småland, Dalsland, Fjollträsk eller någon annanstans så har jag lyssnat in och sen gick det som av sig själv. Den enda dialekt jag aldrig hört att jag pratar är göteborska. Men det började med grannarna i Trollevik som talade om att jag hade så gullig dialekt som pratade ett mellanting mellan roslagsmål, norrländska och göteborska (?). Sen alla kompisarna ovanför Norrköping talade alltid om för mig att jag helt plötsligt pratade med göteborgsmål men när tom de på Jysk i Älvängen började påpeka det så blev jag en aningens förvirrad. Men det har ju med diftonger och tonering att göra så jaja... det var väl så då. Efter att nu ha bott i Roslagen i lite över 1 år börjar jag nu få reaktionen att "äntligen" börjar jag låta som Pebbles igen - men dom hör alltid direkt när jag pratat med någon i Göteborg - för jag slår tydligen över direkt. Och ja, jag pratar med dom nere i Göteborg så klart så det händer ju att jag flera dagar i sträck pratar någon form av konstig dialekt men jag antar att den liknar den som dom i Trollevik benämnde som "gullig".
Men gårdagen var det. Den var spännande som jag misstänkt. Den var givande så till den milda grad - men gav den svar och gjord den mig mindre förvirrad? Nej, inte det minsta lilla faktiskt. Gårdagen gjorde mig helt enkelt ännu mer osäker men som sades så är det nu att vänta, se tiden an och vänta på ett gäng svar. Svårt och tufft är det hur som helst, en situation jag befunnit mig i innan så det är ju bara att ha is i magen helt enkelt. Jag känner mig rätt så säker med en av Sveriges bästa advokater på familjerätt som vän. Att barnens far anländer till Sverige i höst/vinter blir också ett spännande nytt kapitel som ska öppnas. Men jag kommer inte hjälpa honom en stund med kunskaper i förväg eller då han är här - han är vuxen och får lära sig stå på egna ben - mina ben är mina ben och jag kommer nog ha tillräckligt att ta hand om helt själv. Men jag kommer inte den här gången låta barnafadern stå utan ansvar för sina barn - oavsett hur många andra barn han (säkerligen) kommer att skylla på att han har ansvar för. Det är liksom inte min grej att ta ansvar för barnafädrer - min hänsyn ligger till alla mina barn...
Fick igår lära mig att drunkningsolyckor lätt kan förvirras till runkningsolyckor... vilket får till följd att ingen helt plötsligt hör vad som sägs på föreläsningen :) haha... inte så konstigt (var en av dom som skrattade gott). Idag har jag lärt mig ännu några nya ord: innerfittsrosa, ollonblå, innerfittslila och tantfestis... I morgon kommer förklaringen till vad de betyder :)
Nu ska jag njuta färdigt av natten så fort illamåendet har gett sig så att jag kommer upp i morgon i tid till skivinspelning :D
God sång!
onsdag 8 februari 2012
Joo...
... men dagen känns bra fast jag blev en aning nervös när posten väl kom... men det är bara bita ihop och ställa in sig på att allt kommer gå bra. 2 olika brev, från samma men olika ställen - kunde dom liksom inte kommit i omvänd ordning istället för samtidigt... Jaja - det löser sig nog! Alla dessa undersökningar... jag kommer se ut som en nåldyna så småningom.
Den här dagen har innehållit en portion irritation. Över sakernas tillstånd om man säger så. Men även en en känsla av lugn! Och jag läser och läser och läser - men känner sig inte klokare för det. Idag känner jag mig mer än totalt okoncentrerad och till och med lite dum. Man har rätt att känna sig dum ibland - inte för att andra tycker att man är det utanför att man själv tycker att man är det. Något dumt har jag egentligen inte gjort över huvud taget men bara känslan av att inte förstå... blä helt enkelt. Tänk att internet kan innehålla så mycket information och ändå så tycker man att man inte hittar det man vill hitta... Eller det man hittar gör inte att man förstår... och det är inte för att jag är dum egentligen utan det handlar om att svaren jag söker inte finns... Förvirrat - jadå - väldigt förvirrat! Ungefär lika förvirrat som i mitt huvud, haha.
Har gått igenom mapparna med fotografierna som jag kopierade från Prinsens dator igår. Eller inte alla för det är flera hundra bilder. Barnens far har lagt in alla foton i mappar med datum - så det är en himla massa mappar som ska öppnas och stängas. Däremot har han namngivit de flesta fotografierna - det måste ju tagit hur lång tid som helst - vilket jag ju i och för sig vet att det gjorde. Precis lika onödigt tyckte jag att det var som att införskaffandet av en digitalkamera, att döpa dom (men jisses vilken mening....). Men digitalkamera har jag ju själv sen X antal år tillbaka och vad gör jag med mina kort? Jo då - jag namnger dom...
När jag kollade igenom korten så syntes det även tydligt när jag fick min sjukdom. Det blev verkligen en enorm skillnad, nog för att jag kommer ihåg skillnaden men jag var nog inte riktigt klar (eller har kanske förträngt) om hur mycket faktiskt. Jag glömmer aldrig hur skönt det var när jag efter flera år fick min medicin som minskade smärtorna och även hade verkan på vikten och jag förlorade 40 kg innan sjukdomen och kroppen "sa" att nu blir det inte mer. Men kroppen tar stryk när man äter dopingklassad medicin som Efedrinhydroklorid (naturligtvis på recept och nej, biverkningarna är inte tex de humörsvängningar som kan finnas vid andra dopingpreparat utan av helt annan art) vilket gör att jag måste göra uppehåll ibland. Nu ska jag göra ett längre uppehåll och det ska bli spännande att se hur effekten av det blir. Eftersom att kroppen mår så bra att jag kan röra mig mycket, mycket mer än vad jag brukar kunna så får det förhoppningsvis en positiv effekt. Det blir spännande det här...
Men fotona var det ja... jag och Lillprinsessan har upptäckt vem hon är lik i varje fall som liten. Och vilket hår hon hade. Hon hade i och för sig tofs redan när vi åkte hem från BB och håret fortsatte att växa så hon var långhårig redan som 1-åring och hade då blivit klippt många gånger. Storprinsessan färgade håret första gången som 10-åring - tjusigt (???) rödblont och Prinsen är faktiskt mer lik mamma till utseendet än vad som tidigare har förståts. Torpet i Hälsingland har haft en central roll i min uppväxt - men även i barnens :)
Idag ska jag ta och sova tidigt... ska ju upp tidigt i morgon och åka till Storstorbyn! Jag hoppas att morgondagen kommer bli spännande och givande och kanske ge lite lugn!
Den här dagen har innehållit en portion irritation. Över sakernas tillstånd om man säger så. Men även en en känsla av lugn! Och jag läser och läser och läser - men känner sig inte klokare för det. Idag känner jag mig mer än totalt okoncentrerad och till och med lite dum. Man har rätt att känna sig dum ibland - inte för att andra tycker att man är det utanför att man själv tycker att man är det. Något dumt har jag egentligen inte gjort över huvud taget men bara känslan av att inte förstå... blä helt enkelt. Tänk att internet kan innehålla så mycket information och ändå så tycker man att man inte hittar det man vill hitta... Eller det man hittar gör inte att man förstår... och det är inte för att jag är dum egentligen utan det handlar om att svaren jag söker inte finns... Förvirrat - jadå - väldigt förvirrat! Ungefär lika förvirrat som i mitt huvud, haha.
Har gått igenom mapparna med fotografierna som jag kopierade från Prinsens dator igår. Eller inte alla för det är flera hundra bilder. Barnens far har lagt in alla foton i mappar med datum - så det är en himla massa mappar som ska öppnas och stängas. Däremot har han namngivit de flesta fotografierna - det måste ju tagit hur lång tid som helst - vilket jag ju i och för sig vet att det gjorde. Precis lika onödigt tyckte jag att det var som att införskaffandet av en digitalkamera, att döpa dom (men jisses vilken mening....). Men digitalkamera har jag ju själv sen X antal år tillbaka och vad gör jag med mina kort? Jo då - jag namnger dom...
När jag kollade igenom korten så syntes det även tydligt när jag fick min sjukdom. Det blev verkligen en enorm skillnad, nog för att jag kommer ihåg skillnaden men jag var nog inte riktigt klar (eller har kanske förträngt) om hur mycket faktiskt. Jag glömmer aldrig hur skönt det var när jag efter flera år fick min medicin som minskade smärtorna och även hade verkan på vikten och jag förlorade 40 kg innan sjukdomen och kroppen "sa" att nu blir det inte mer. Men kroppen tar stryk när man äter dopingklassad medicin som Efedrinhydroklorid (naturligtvis på recept och nej, biverkningarna är inte tex de humörsvängningar som kan finnas vid andra dopingpreparat utan av helt annan art) vilket gör att jag måste göra uppehåll ibland. Nu ska jag göra ett längre uppehåll och det ska bli spännande att se hur effekten av det blir. Eftersom att kroppen mår så bra att jag kan röra mig mycket, mycket mer än vad jag brukar kunna så får det förhoppningsvis en positiv effekt. Det blir spännande det här...
Men fotona var det ja... jag och Lillprinsessan har upptäckt vem hon är lik i varje fall som liten. Och vilket hår hon hade. Hon hade i och för sig tofs redan när vi åkte hem från BB och håret fortsatte att växa så hon var långhårig redan som 1-åring och hade då blivit klippt många gånger. Storprinsessan färgade håret första gången som 10-åring - tjusigt (???) rödblont och Prinsen är faktiskt mer lik mamma till utseendet än vad som tidigare har förståts. Torpet i Hälsingland har haft en central roll i min uppväxt - men även i barnens :)
Idag ska jag ta och sova tidigt... ska ju upp tidigt i morgon och åka till Storstorbyn! Jag hoppas att morgondagen kommer bli spännande och givande och kanske ge lite lugn!
Ännu en ...
... "jag brukar inte" men jag ska göra ett undantag för en gångs skull. Lillprinsessan var oerhört vig som liten. Mest beroende på att hon inte hade det naturliga stoppet som människan har i höfterna så hon lärde sig helt enkelt inte att krypa förrän hon tränat upp musklerna i benen tillräckligt mycket. Själv lärde jag mig inte att gå förrän jag var 17,5 månader av den enkla anledningen att jag hade för små fötter... När jag nu har suttit med alla fotoalbum och lådor började jag fundera över "vart är alla fotografierna på Lillprinsessan" och kom då på att när hon föddes så hade ju hennes pappa köpt en digitalkamera (världens onödigaste sak tyckte jag - då....). Men vart var då fotografierna på henne? Inte i min stora dator... men efter att ha tänkt till lite kom jag ju på det - Prinsens dator! Den slöaste häck som finns... (men fan va snabb den var när jag fick den för X antal år sen ;).
Hittade massor med fotografier på Lillprinsessan. Bland annat ett där hon är klädd i samma klänning som jag är klädd i på en fotoserie som togs när jag var runt året. Så jag måste ju "bara" lägga ut ett av varje. Så som hon sitter - satt hon nästan för jämnan och drog benen fram och tillbaka utmed kroppen...
Hittade massor med fotografier på Lillprinsessan. Bland annat ett där hon är klädd i samma klänning som jag är klädd i på en fotoserie som togs när jag var runt året. Så jag måste ju "bara" lägga ut ett av varje. Så som hon sitter - satt hon nästan för jämnan och drog benen fram och tillbaka utmed kroppen...
 |
| Lillprinsessan 8 månader |
 |
| Pebbles runt 15 månader |
 |
| Ett av få fotografier av syskonen. |
Idag har det...
varit en sån där dag då luften är hög ute, det är kallt, snö och oerhört vackert ute. Pulsade ut mitt på tomten och ställde mig och bara tittade på allt det vackra. Drog in skönheten i naturen... eller vad man ska kalla det för. Det gav hur som helst ork till att ta tag i den där droppande kranen på toaletten men kom fram till att Vattenskadedoktorn nog är ett måste! Men det blev rent i varje fall :)
Har fortsatt att leta i lådan under sängen - eller leta är nog fel ord att använda - upptäcka är nog mer rätt. Idag hamnade jag i gamla studiepapper från tiden på Gävle/Sandviken högskola som det hette då, nu heter det bara Gävle högskola. Jag läste där i två omgångar - första gången läste jag sociologi och andra gången religion. Vad som var syftet... tjaa... förutom att utbilda mig tror jag nog att jag dels gjorde det för mitt stora nöjes skull men även för att jag hade funderingar på att bli diakon och först ville ha rejält på benen om vad religion faktiskt är. Barnens far ville för allt i världen inte vara gift med en präst men en diakon var okej.
Sociologin handlade mycket om samspelet mellan människor och kulturen. Subkulturer och vad som skapar människor till de personer som de är, vilka är faktorerna bakom till att vi blir som vi faktiskt blir? Religionen handlade bland annat som sig bör om våra stora världsreligioner, mindre religioner och hur religionen formar oss som människor. Vi gjorde studiebesök hos Domkyrkan, Livets ord och Moskéen i Uppsala - på en och samma dag. Det var så att säga att hälsa på tre ytterligheter. Muslimerna var mest välkomnande och Livets ord besvarade vad vi än frågade för fråga med ett bibelcitat. Vi gjorde även studiebesök hos Buddister i Jakobsberg och Hinduister söder om Stockholm och det var verkligen en upplevelse.
Vi hade inte så många "vanliga" lektioner, våra huvudlärare - Åke och Stefan, var alltid fulla av upptåg vilket gjorde att man kom ihåg det man lärde sig. En rätt rolig sak vi gjorde var att ha ett test om vilket "bibelcitat" vi var i bibeln. Själv blev jag "Att vända andra kinden till" från Bergspredikan. Tänkte att "va tusan"! - det stämde ju knappast med den jag (och mina klasskamraterna) kände som jag. Vi tog det som en person som står och tar emot och som inte ger tillbaka för att knäckas men det fick vi förklarat för oss att så är det inte alls menat att tydas som. Att vända andra kinden till betyder att man är vuxen nog att ställa sig över andra människors småsinthet:
"Vissa forskare hävdar att vända andra kinden till är en mycket metaforiska fras. Det är inte att tas bokstavligt utan betyder att det är en fördel att inte använda aggression när det kan möjligen undvikas. Detta är inställningen hos människor som Gandhi och pastor Martin Luther King Jr - I stället för bestraffning, våldsamma störtandet av status quo, förespråkade de Nonviolent motstånd. De många sit-ins, walkouts och avsiktliga passiv civil olydnad betraktades som ett sätt att vända andra kinden till, eftersom inget våld erbjöds i denna olydnad. Istället människor som stod stilla för vad de trodde på, att hela smälla av lagen på den andra kinden till utan med våld".
Och detta däremot tyckte alla passade på mig - och även jag själv. Jag lärde mig något nytt om mig själv som jag nog alltid vetat men som jag inte tänkt på förut samt att jag lärde mig att det där som jag alltid trott var mesigt - faktiskt inte var det. Det gör mig absolut inte till något helgon och det finns många gånger då jag absolut inte vänt kinden till men många fler gånger då jag drar en djup suck, förklarar vad jag menar och sen går jag helt enkelt vidare... det blir så mycket enklare då om man inte låter energitjuvarna ta sin energi från mig...
Mitt slutarbete på religionen handlade om Jesus och hur han kunde bli den stora person han blev (förutom det mest uppenbara då). Log en hel del när jag såg referenslistan - förutom alla böcker och internetsidor som var upptagna fanns även en skiva av Uno Svenningsson upptagen - eller rättare sagt hans första skiva (har jag för mig att det var). Låten "Under ytan" blev på något sätt synonymt med det jag skrev om, Gud och Jesus (!). Och sen fanns det en låt, nej två, till jag lyssnade på om och om igen... och som jag lyssnar till fortfarande. Och jag kommer ihåg hur jag satt i mitt lilla förråd där jag hade datorn och alla böckerna och lyssnade på den skivan om och om och om igen samt en skiva som jag döpt till "Pebbles låtar med budskap". Det var som om dessa skivor hjälpte mig att skriva detta arbete som till slut var på ca 20 sidor! Religionsutbildningen fick också till följd att jag döpte mig och började sjunga gospel :)
Annars har jag idag pratat med datagurun om min dator och sjungit gospel så nu är jag full av spel och bus för en vecka till. På lördag är det dags för andra och det avslutande passet med skivinspelningen med kören - en heldag med teknikerna :) På vägen handlade jag och snurrade bort mig totalt på Flygis - som vanligt kanske ska tilläggas men till slut hittade jag i varje fall de vitaminer jag blivit ordinerad att införskaffa... - och salt lakrits, den nya chokladen med salt lakrits som vännen sa var jättegod och så gurka förståss!
Kram på er!
Har fortsatt att leta i lådan under sängen - eller leta är nog fel ord att använda - upptäcka är nog mer rätt. Idag hamnade jag i gamla studiepapper från tiden på Gävle/Sandviken högskola som det hette då, nu heter det bara Gävle högskola. Jag läste där i två omgångar - första gången läste jag sociologi och andra gången religion. Vad som var syftet... tjaa... förutom att utbilda mig tror jag nog att jag dels gjorde det för mitt stora nöjes skull men även för att jag hade funderingar på att bli diakon och först ville ha rejält på benen om vad religion faktiskt är. Barnens far ville för allt i världen inte vara gift med en präst men en diakon var okej.
Sociologin handlade mycket om samspelet mellan människor och kulturen. Subkulturer och vad som skapar människor till de personer som de är, vilka är faktorerna bakom till att vi blir som vi faktiskt blir? Religionen handlade bland annat som sig bör om våra stora världsreligioner, mindre religioner och hur religionen formar oss som människor. Vi gjorde studiebesök hos Domkyrkan, Livets ord och Moskéen i Uppsala - på en och samma dag. Det var så att säga att hälsa på tre ytterligheter. Muslimerna var mest välkomnande och Livets ord besvarade vad vi än frågade för fråga med ett bibelcitat. Vi gjorde även studiebesök hos Buddister i Jakobsberg och Hinduister söder om Stockholm och det var verkligen en upplevelse.
Vi hade inte så många "vanliga" lektioner, våra huvudlärare - Åke och Stefan, var alltid fulla av upptåg vilket gjorde att man kom ihåg det man lärde sig. En rätt rolig sak vi gjorde var att ha ett test om vilket "bibelcitat" vi var i bibeln. Själv blev jag "Att vända andra kinden till" från Bergspredikan. Tänkte att "va tusan"! - det stämde ju knappast med den jag (och mina klasskamraterna) kände som jag. Vi tog det som en person som står och tar emot och som inte ger tillbaka för att knäckas men det fick vi förklarat för oss att så är det inte alls menat att tydas som. Att vända andra kinden till betyder att man är vuxen nog att ställa sig över andra människors småsinthet:
"Vissa forskare hävdar att vända andra kinden till är en mycket metaforiska fras. Det är inte att tas bokstavligt utan betyder att det är en fördel att inte använda aggression när det kan möjligen undvikas. Detta är inställningen hos människor som Gandhi och pastor Martin Luther King Jr - I stället för bestraffning, våldsamma störtandet av status quo, förespråkade de Nonviolent motstånd. De många sit-ins, walkouts och avsiktliga passiv civil olydnad betraktades som ett sätt att vända andra kinden till, eftersom inget våld erbjöds i denna olydnad. Istället människor som stod stilla för vad de trodde på, att hela smälla av lagen på den andra kinden till utan med våld".
Och detta däremot tyckte alla passade på mig - och även jag själv. Jag lärde mig något nytt om mig själv som jag nog alltid vetat men som jag inte tänkt på förut samt att jag lärde mig att det där som jag alltid trott var mesigt - faktiskt inte var det. Det gör mig absolut inte till något helgon och det finns många gånger då jag absolut inte vänt kinden till men många fler gånger då jag drar en djup suck, förklarar vad jag menar och sen går jag helt enkelt vidare... det blir så mycket enklare då om man inte låter energitjuvarna ta sin energi från mig...
Mitt slutarbete på religionen handlade om Jesus och hur han kunde bli den stora person han blev (förutom det mest uppenbara då). Log en hel del när jag såg referenslistan - förutom alla böcker och internetsidor som var upptagna fanns även en skiva av Uno Svenningsson upptagen - eller rättare sagt hans första skiva (har jag för mig att det var). Låten "Under ytan" blev på något sätt synonymt med det jag skrev om, Gud och Jesus (!). Och sen fanns det en låt, nej två, till jag lyssnade på om och om igen... och som jag lyssnar till fortfarande. Och jag kommer ihåg hur jag satt i mitt lilla förråd där jag hade datorn och alla böckerna och lyssnade på den skivan om och om och om igen samt en skiva som jag döpt till "Pebbles låtar med budskap". Det var som om dessa skivor hjälpte mig att skriva detta arbete som till slut var på ca 20 sidor! Religionsutbildningen fick också till följd att jag döpte mig och började sjunga gospel :)
Annars har jag idag pratat med datagurun om min dator och sjungit gospel så nu är jag full av spel och bus för en vecka till. På lördag är det dags för andra och det avslutande passet med skivinspelningen med kören - en heldag med teknikerna :) På vägen handlade jag och snurrade bort mig totalt på Flygis - som vanligt kanske ska tilläggas men till slut hittade jag i varje fall de vitaminer jag blivit ordinerad att införskaffa... - och salt lakrits, den nya chokladen med salt lakrits som vännen sa var jättegod och så gurka förståss!
(Haha... text på svenska - utan å, ä och ö....;)
Kram på er!
måndag 6 februari 2012
I'm deeply in love...
with Madonna!
I varje fall nattens framträdande på Super Bowl :)
Och den nya låten... kan man göra annat än att älska den ?
När du tänker - så är det ingen som ser dina tankar
När du saknar någon - så är det ingen som ser din saknad.
När du är ledsen - så är det ingen som ser dina känslor.
När du har det svårt och själen gör ont - så är det ingen som ser din smärta.
Men det konstiga är att om du gör ett litet misstag - så ser alla det och påpekar det!!
LEARN to LOVE with all your HEART
and ACCEPT the unlovable side of OTHERS.
For anyone can love a rose,
but it takes a GREAT HEART
to include THE THORNS!
LEARN to LOVE with all your HEART
and ACCEPT the unlovable side of OTHERS.
For anyone can love a rose,
but it takes a GREAT HEART
to include THE THORNS!
Tvättmaskinen...
... gick med på att prata med mig idag utan att spruta vatten över hela tvättstugan :) ... ... men som det bara ska jävlas så läcker kranen på toaletten istället :(. Det är å andra sidan inte svårt att råda bot på - endast att vrida om ballufixen under handfatet tills vattenskadedoktorn kommit på besök och kollat den. Tack och lov för att man är rätt händig ibland! När det gäller fryst vatten kommer jag alltid att tänka på det nyår som jag, barnens far och barnen firade i på Torpet. Det var runt -25 hela dagarna - och nätterna och inget vatten fanns att tillgå. Jag satt en hel dag och en halv natt för att fixa vattnet, slog huvudet i Björn (vattenfiltret) så det blödde och listade till slut ut att vattennivån i brunnen var för låg för att sugen skulle komma åt det så vid 2-tiden på natten stod jag och snickrade ihop en ställning för att trycka ner sugen i vattnet. Tack och lov för att man är händig och för att jag lyssnat på pappa när han lärt mig.
Annars så blev det i varje fall 2 maskiner tvättade idag - och hängda. Jag har egentligen inte någonting emot att tvätta - det gäller bara att ta sig ut i tvättstugan helt enkelt. Ett tvättat akvarium hann jag med också, plocka undan lite och lite jobb. En promenad i det vackra vädret är också en trevlig upplevelse. Har konstaterat det att sen runt veckorna efter jul har jag mått bättre än vad jag gjort på år i kroppen. Det finns tillfällen i livet då kroppen i stort beter sig som den ska. Högerarmen fungerar visserligen inte riktigt men resten mår oförskämt bra och jag är så lycklig för att kunna ta en promenad i det vackra vädret och kunna gå mer än 100 meter utan att känna det som om höfterna ska gå av. Fick dra liknelser en gång hos läkaren för att försöka få henne att förstå hur smärtan känns och då kom jag på det att höfterna känns som om man har någon form av konstant foglossning... Trots att det gör så ont ibland finns det en sak som lindrar smärtan... jobbigt det där. Men just nu flyter det bara på och ingen är ju gladare än jag för det, det är oerhört skönt att vara helt utan mediciner (har inte hänt på år) och att lukta på lukten av den färska luften. Jag hoppas det håller i sig ett tag, behöver så väl det där andetaget!
Annars har väl dagen mest bestått av gurka! Lakrits... och fiskbullar till middag. Ibland kommer jag på det där med fiskbullar, precis som lillprinsessan säger - det är beroende framkallande och onödigt gott! Nej, då man är trött kanske man ska gå och lägga sig i sängen och läsa en bok... eller? Fullmåne... shit!
Kram på er!
Annars så blev det i varje fall 2 maskiner tvättade idag - och hängda. Jag har egentligen inte någonting emot att tvätta - det gäller bara att ta sig ut i tvättstugan helt enkelt. Ett tvättat akvarium hann jag med också, plocka undan lite och lite jobb. En promenad i det vackra vädret är också en trevlig upplevelse. Har konstaterat det att sen runt veckorna efter jul har jag mått bättre än vad jag gjort på år i kroppen. Det finns tillfällen i livet då kroppen i stort beter sig som den ska. Högerarmen fungerar visserligen inte riktigt men resten mår oförskämt bra och jag är så lycklig för att kunna ta en promenad i det vackra vädret och kunna gå mer än 100 meter utan att känna det som om höfterna ska gå av. Fick dra liknelser en gång hos läkaren för att försöka få henne att förstå hur smärtan känns och då kom jag på det att höfterna känns som om man har någon form av konstant foglossning... Trots att det gör så ont ibland finns det en sak som lindrar smärtan... jobbigt det där. Men just nu flyter det bara på och ingen är ju gladare än jag för det, det är oerhört skönt att vara helt utan mediciner (har inte hänt på år) och att lukta på lukten av den färska luften. Jag hoppas det håller i sig ett tag, behöver så väl det där andetaget!
Annars har väl dagen mest bestått av gurka! Lakrits... och fiskbullar till middag. Ibland kommer jag på det där med fiskbullar, precis som lillprinsessan säger - det är beroende framkallande och onödigt gott! Nej, då man är trött kanske man ska gå och lägga sig i sängen och läsa en bok... eller? Fullmåne... shit!
Kram på er!
söndag 5 februari 2012
Ibland är det verkligen...
... så att man undrar över.... typ allt! Gårdagen innehöll onekligen en hel del spännande inslag... men den här dagen - tja, vad ska man säga? Den känns som en mycket god efterföljare i varje fall:
"Som vanligt" för den senaste tiden så kan jag inte somna på kvällarna... önskar jag kunde sova på dagarna också men det fungerar ju inte det heller. På något sätt somnar jag av utmattning förr eller senare. Jag kan inte äta dom mediciner som jag brukar heller så det är bara vänta på utmattningstillfället. Värmefläkten ville inte alls vara med igår och inatt - den slutade gå på eftermiddagen och den höll sig tyst resterande dag och natt och med tanke på att det var -27,8 grader i natt så är det ju inte så konstigt. Det blev öppen spis med hög mysfaktor, värmefläkt och element men fönstren är så stora att de släpper igenom en hel del kyla så det var ju inte så varmt... Det är ju tur att man har raggsockar att tillgå i varje fall :).
Somnar runt 4 och vaknar halv 9 - fortfarande över -20 och ingen luftvärmepump och +14 i sovrummet... så jag gick och la mig igen och gosade in mig under täckena... somnade om och vaknar vid halv 12 - hur skönt som helst! Kaffe och knäckebröd och lite lugn och ro och en stilla promenad i det (nu) vackra vintervädret. Mamma ringer - "Du, pappas bil startar inte nu igen...." Jaha... jo, men jag kan komma in - så på eftermiddagen far jag in till storbyn för att hjälpa mamma att handla. Under tiden har pappa fått hjälp genom någon försäkring han har med starthjälp... Jaja, shit happens - han fick igång bilen och mamma fick handlat vilket är det som är huvudsaken.
Hem igen - nu ska vi samla ihop tvätten och tvätta.... In med tvätten och tvättmedel och sen trycks knappen in - inget vatten! Suck... hämtar fläktarna och elementet, sätter på och lämnar tvättstugan. Sätter mig ner för att få iväg det jag lovat att skicka. Lillprinsessan kommer efter liten pyttestund och säger att det finns inget vatten på toan. Helvete!!! Ut i tvättstugan och där... sprutar det vatten åt höger och vänster... Slår av strömbrytaren till pumpen men vattenbehållaren var full så det spruta och spruta!
Så fantastiskt roligt!!! In i huset, hämta barnen. Prinsen och jag flyttar tvättmaskinen och så ringer vi pappa! Hoppas på att hans bil fungerar nu... Mamma svarar: "Pappa - fort"!. Förklarar problemet - "jag behöver väl inte säga att du ska stänga av strömbrytaren"? Nej.... det har jag gjort... Ja, jag kommer om bilen startar - han ringer inte tillbaka så jag antog att bilen startar. Tar bort golvbrädorna och tackar för att de är lösa och att det är ett betonggolv med stor brunn... Tar en halv mugg kaffe och tackar min goda stjärna för att jag hyr huset jag bor i och för att jag har en pappa som de senaste 20 åren arbetat med vatten/fukt/mögelskador. Pappa kommer och det är ju tur att dagens problem inte var så svårt att åtgärda. Dock hade proppen gått så innan vi kunde göra något var vi tvungna att hitta proppskåp och proppar i totalt mörker! "Endast" en liten rund pryl som gått sönder och när isproppen lossnat vid den så hade röret brutits av så för honom som kom med stora stygga Vattenskadeverktygslådan var det ingen match idag :) Tyvärr var det fruset längre i röret så det där med tvätt får vänta tills i morgon då fläktarna gjort sitt. Och det är blött... väldigt blött!
Nej, det blev ingen slottsstek ikväll... Det blev gulaschsoppa.... den var i och för sig god den också :)
Jag har nog inte längtat efter en cigarett så mycket på så länge som jag gjort denna helgen... Nu tycker jag det kan få vara slut på sämre händelser...
Puss och kram på er!
"Som vanligt" för den senaste tiden så kan jag inte somna på kvällarna... önskar jag kunde sova på dagarna också men det fungerar ju inte det heller. På något sätt somnar jag av utmattning förr eller senare. Jag kan inte äta dom mediciner som jag brukar heller så det är bara vänta på utmattningstillfället. Värmefläkten ville inte alls vara med igår och inatt - den slutade gå på eftermiddagen och den höll sig tyst resterande dag och natt och med tanke på att det var -27,8 grader i natt så är det ju inte så konstigt. Det blev öppen spis med hög mysfaktor, värmefläkt och element men fönstren är så stora att de släpper igenom en hel del kyla så det var ju inte så varmt... Det är ju tur att man har raggsockar att tillgå i varje fall :).
Somnar runt 4 och vaknar halv 9 - fortfarande över -20 och ingen luftvärmepump och +14 i sovrummet... så jag gick och la mig igen och gosade in mig under täckena... somnade om och vaknar vid halv 12 - hur skönt som helst! Kaffe och knäckebröd och lite lugn och ro och en stilla promenad i det (nu) vackra vintervädret. Mamma ringer - "Du, pappas bil startar inte nu igen...." Jaha... jo, men jag kan komma in - så på eftermiddagen far jag in till storbyn för att hjälpa mamma att handla. Under tiden har pappa fått hjälp genom någon försäkring han har med starthjälp... Jaja, shit happens - han fick igång bilen och mamma fick handlat vilket är det som är huvudsaken.
Hem igen - nu ska vi samla ihop tvätten och tvätta.... In med tvätten och tvättmedel och sen trycks knappen in - inget vatten! Suck... hämtar fläktarna och elementet, sätter på och lämnar tvättstugan. Sätter mig ner för att få iväg det jag lovat att skicka. Lillprinsessan kommer efter liten pyttestund och säger att det finns inget vatten på toan. Helvete!!! Ut i tvättstugan och där... sprutar det vatten åt höger och vänster... Slår av strömbrytaren till pumpen men vattenbehållaren var full så det spruta och spruta!
Så fantastiskt roligt!!! In i huset, hämta barnen. Prinsen och jag flyttar tvättmaskinen och så ringer vi pappa! Hoppas på att hans bil fungerar nu... Mamma svarar: "Pappa - fort"!. Förklarar problemet - "jag behöver väl inte säga att du ska stänga av strömbrytaren"? Nej.... det har jag gjort... Ja, jag kommer om bilen startar - han ringer inte tillbaka så jag antog att bilen startar. Tar bort golvbrädorna och tackar för att de är lösa och att det är ett betonggolv med stor brunn... Tar en halv mugg kaffe och tackar min goda stjärna för att jag hyr huset jag bor i och för att jag har en pappa som de senaste 20 åren arbetat med vatten/fukt/mögelskador. Pappa kommer och det är ju tur att dagens problem inte var så svårt att åtgärda. Dock hade proppen gått så innan vi kunde göra något var vi tvungna att hitta proppskåp och proppar i totalt mörker! "Endast" en liten rund pryl som gått sönder och när isproppen lossnat vid den så hade röret brutits av så för honom som kom med stora stygga Vattenskadeverktygslådan var det ingen match idag :) Tyvärr var det fruset längre i röret så det där med tvätt får vänta tills i morgon då fläktarna gjort sitt. Och det är blött... väldigt blött!
Nej, det blev ingen slottsstek ikväll... Det blev gulaschsoppa.... den var i och för sig god den också :)
Jag har nog inte längtat efter en cigarett så mycket på så länge som jag gjort denna helgen... Nu tycker jag det kan få vara slut på sämre händelser...
Puss och kram på er!
lördag 4 februari 2012
Jag var helt säker...
... på att årets konstigaste dag redan infallit... men jag hade totalt fel... Funderar över om mina drömmar kanske kommer att gå i uppfyllelse någon gång men vem sjutton vågar ta ut någonting i förskott? Den här dagen bjöd på en hel del överraskningar... det hela började till och med innan dagen hade gått över till morgon... Kändes lite, hm, konstigt men ändå helt okej så att säga... ibland är det bättre att göra än att tänka... och jag behövde göra någonting helt annat än att bara tänka...
På förmiddagen ringde fadern och ville ha hjälp med sin bil(!). Ibland är det bra att ha en dotter som inte har någonting emot att bli smutsig om fingrarna och som har lite kunnande. Efter att ha konstaterat att det fallit ca 40 cm snö sen igår hade jag beslutat mig för att stanna inomhus hela dagen men så blev det ju inte. Det var bara att pälsa på dunjackan och fulskorna och börja skotta tillsammans med barnen. Och kolla om bilen startade - vilken den gjorde... Brum, brum - iväg på ishala gator - inte fäste någonstans faktiskt men tog det lugnare än vad jag brukar göra och kom fram i en hel bit och hjälpte fadern med bilen (som gick igång så småningom).
Handla det sedvanliga "5-veckors per år"-chipset då det ju är melodifestival ikväll. Och sen hem på ännu halare (?) gator än på invägen - och tog det faktiskt ännu försiktigare än på invägen. Tyckte det tog väldigt länge innan jag fick värme i bilen och det var ju inte konstigt för när jag kom hem stod termometern på - 22 grader. Jippie... (not) då det innebär att värmeluftfläkten slutar fungera. Idag blir det öppen spis och extraelement - det är ett som är säkert...
Barnen och jag hade oerhört roligt då vi fortsatte gå igenom min minneslåda och hittade "Klassens tidning" från klass 6B i Sofielundsskolan :) Jag har nog inte bläddrat i den sen den kom ut för en 30-tal år sen. Flera roliga fotografier dök upp, flera fina fotografier, barnens journaler, min journal efter mc-olyckan och en massa annat roligt. Tiden gick och vi satte oss ned och då ringde telefonen... Det var barnens far...
Han som bosatt sig på andra sidan jordklotet, träffat en kvinna och gift sig. Han skulle vara borta i 1 år som ju successivt utökats år för år tills barnen gav upp. Jag har inte saknat honom sen dagen han flyttade däremot har jag saknat att ha en förälder att tillgå när man behöver få vara vuxen. Han har absolut inget högt betyg i psykologi, speciellt inte barnpsykologi... Han börjar med att säga "att han inte har något jobb så han har inga pengar så att dom kan inte åka dit i sommar... ". Jajjemen - det var ju roligt! Efter det kommer nästa grej som han tycker är "sååå rolig" - dom ska få ett syskon, en flicka som ska heta Adria (?). Det är väl roligt, jag har ingenting emot det, men däremot barnen... Och sist kommer den viktigaste nyheten - i varje fall för mina barn - Att deras far ÄNTLIGEN ska flytta tillbaka till Sverige! Det dröjer visserligen till efter sommaren, till hösten eller så men han ska åtminstone flytta tillbaka till Sverige...
Det här väckte olika reaktioner hos mina barn. Att lillprinsessan inte är något större fan av småbarn vet jag och hon har upprepade gånger sagt att ett syskon på sin fars sida vill hon inte ha - däremot så tycker hon att ett på mammas sida skulle vara helt okej. Anledningen till detta är det ansvar och vuxna tokighet som jag besitter... Prinsen tycker generellt sätt om barn och säger ingenting om att få ett syskon... "det är väl okej". Men beskedet att äntligen få höra att pappa ska flytta hem igen blev en aning mycket för barnen som blev alldeles tysta...
Och min reaktion? Att jag hoppas att han har vett att ta hand om detta barn bättre än de han har och fan ta honom om han sviker sina barn igen och inte flyttar hem som han nu har sagt...
Som sagt var - årets största chock var nog inte den som kom för några veckor sen utan det måste ju vara den här... WoW liksom...
På förmiddagen ringde fadern och ville ha hjälp med sin bil(!). Ibland är det bra att ha en dotter som inte har någonting emot att bli smutsig om fingrarna och som har lite kunnande. Efter att ha konstaterat att det fallit ca 40 cm snö sen igår hade jag beslutat mig för att stanna inomhus hela dagen men så blev det ju inte. Det var bara att pälsa på dunjackan och fulskorna och börja skotta tillsammans med barnen. Och kolla om bilen startade - vilken den gjorde... Brum, brum - iväg på ishala gator - inte fäste någonstans faktiskt men tog det lugnare än vad jag brukar göra och kom fram i en hel bit och hjälpte fadern med bilen (som gick igång så småningom).
Handla det sedvanliga "5-veckors per år"-chipset då det ju är melodifestival ikväll. Och sen hem på ännu halare (?) gator än på invägen - och tog det faktiskt ännu försiktigare än på invägen. Tyckte det tog väldigt länge innan jag fick värme i bilen och det var ju inte konstigt för när jag kom hem stod termometern på - 22 grader. Jippie... (not) då det innebär att värmeluftfläkten slutar fungera. Idag blir det öppen spis och extraelement - det är ett som är säkert...
Barnen och jag hade oerhört roligt då vi fortsatte gå igenom min minneslåda och hittade "Klassens tidning" från klass 6B i Sofielundsskolan :) Jag har nog inte bläddrat i den sen den kom ut för en 30-tal år sen. Flera roliga fotografier dök upp, flera fina fotografier, barnens journaler, min journal efter mc-olyckan och en massa annat roligt. Tiden gick och vi satte oss ned och då ringde telefonen... Det var barnens far...
Han som bosatt sig på andra sidan jordklotet, träffat en kvinna och gift sig. Han skulle vara borta i 1 år som ju successivt utökats år för år tills barnen gav upp. Jag har inte saknat honom sen dagen han flyttade däremot har jag saknat att ha en förälder att tillgå när man behöver få vara vuxen. Han har absolut inget högt betyg i psykologi, speciellt inte barnpsykologi... Han börjar med att säga "att han inte har något jobb så han har inga pengar så att dom kan inte åka dit i sommar... ". Jajjemen - det var ju roligt! Efter det kommer nästa grej som han tycker är "sååå rolig" - dom ska få ett syskon, en flicka som ska heta Adria (?). Det är väl roligt, jag har ingenting emot det, men däremot barnen... Och sist kommer den viktigaste nyheten - i varje fall för mina barn - Att deras far ÄNTLIGEN ska flytta tillbaka till Sverige! Det dröjer visserligen till efter sommaren, till hösten eller så men han ska åtminstone flytta tillbaka till Sverige...
Det här väckte olika reaktioner hos mina barn. Att lillprinsessan inte är något större fan av småbarn vet jag och hon har upprepade gånger sagt att ett syskon på sin fars sida vill hon inte ha - däremot så tycker hon att ett på mammas sida skulle vara helt okej. Anledningen till detta är det ansvar och vuxna tokighet som jag besitter... Prinsen tycker generellt sätt om barn och säger ingenting om att få ett syskon... "det är väl okej". Men beskedet att äntligen få höra att pappa ska flytta hem igen blev en aning mycket för barnen som blev alldeles tysta...
Och min reaktion? Att jag hoppas att han har vett att ta hand om detta barn bättre än de han har och fan ta honom om han sviker sina barn igen och inte flyttar hem som han nu har sagt...
Som sagt var - årets största chock var nog inte den som kom för några veckor sen utan det måste ju vara den här... WoW liksom...
Nu förstår jag...
... vad han menade med träskpaddan. Ja, transformationen är verkligen slående ibland. Jag är rätt nöjd med att inte kunna placeras i träskpaddefacket bara för att jag blir äldre... Möjligtvis gick jag från liten söt med en sväng förbi grodyngel till att bli ett hjärta! Igår hittade jag en låda med fotografier i. Det var lite olika fotografier från olika stadier i livet. Jag brukar inte ha så många bilder här - mer musik men idag ska jag faktiskt lägga ut några bilder från uppväxten:
 |
| Jag var inte så stor när jag var liten... här är jag ca 2 år |
 |
| Kallades för Pebbles och var ca 4 år här |
 |
| Saifens flicklag 1978 .. |
 |
| 16 år gammal slutar 9:an i Roslagsskolan |
Ja.. ja, vad ska man säga annat än att när jag gick i 9:an var det svarta slingor i håret, kolsvarta ögon, röda läppar och sönderklippt Collegetröja som uppenbarligen gällde. Sista veckan i 9:an var jag dock klädd i en randig bebispyjamas med en jättenapp runt halsen...
 |
| 60-talskväll på Roslagsskolan. Let's twist again ! |
 |
| Rockcafé i valrörelsen. 19 år gammal och obligatoriskt tuggummi i munnen |
 |
| Avtecknad i Österrike 19 år |
 |
| 38 år ung... |
 |
| Nära 44 år ung... Nope - no träskpadda it is... |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)