söndag 15 maj 2011

Inte direkt frekventa...

... besök av mig själv här men orka lixom! Jag menar - jag tycker om att skriva men vem sjutton orkar hålla på att tala om för alla hur bra man är, vicken perfekt morsa man är, hur mycket man älskar sina ungar (och sen skäller ner dom totalt) osv osv. Sånt har en tendens till att irritera mig till max, människor som framställer sig själva som så himla bra och bäst och sen så visar det sig att så inte är fallet alls. Pappan som stöttar och skryter om sonens hockeykarriär när sonen bara gör det för att pappa vill. Flickan som rider bara för att mamma vill. Mamman som predikar och talar om för alla och envar hur pedagogisk hon är, hur bra hon är med ungarna och sen så fort dörren stängs är rena rama ragatan eller pappan som ger dottern en örfil bara för att hon kommer hem sent... Skulle kunna fylla en hel sida med sånt men då framställer jag mig själv som om jag är så jävla bra - och det är jag inte!

Alla människor gör fel, gör fel avgöranden, säger fel saker, resonerar "fel", tolkar fel och allting handlar om hur man relaterar till det själv. Om jag gör fel - vem avgör att det var fel? Jag, någon annan eller? Vem säger att jag resonerar fel? Vem gav sig själv tolkningsföreträde? Saker man måste fundera över.... Jag gör många fel här i livet - men det är ju det som livet består av. Fel och rätt och hur man relaterar till det man gör. Jag älskar när människor berättar roliga saker i deras liv - på ett sätt så att de inte framställer sig som om att "jag är så j*vla bra"! Men lixom - hur j*kla självupptagen fjårtis kan man bli? Vissa har förmågan att berätta en historia som de har gått igenom på ett talande sätt så att man kan leva sig in i hela situationen och riktigt se allt - sen finns det dom som berättar den och man ser endast den irriterande människan som gapar och skriker... Okej - visst jag kanske hårddrar men jag har ändå träffat på ett par genom åren... En av dom jag idag riktigt gömmer mig för är tjejen som jag känner sedan gammalt och som jag fullkomligen får spel på idag... Ni vet - hon som är sååå duktig som mamma, ALLA tycker hon är så bra med barnen och hur hon hanterar sitt liv - ända tills hon stänger dörren om sitt eget hem där hon är regent och barnen ska göra som hon vill och säger! Oavsett vad det nästan gäller.... barnen opponerar sig och hon blir arg, sliter tag i armen och skäller.... och skäller lite till... och efter ett tag börjar hon prata "vuxenspråk" med barnen och säger åt det att sticka och brinna... Nej, helt obegripligt och jag förstår att hennes två äldsta barn valde att bo hos sin far när de blev lite äldre och faktiskt sa ifrån. Det sorgliga är att hon inte är ensam, varken könsmässigt eller föräldramässigt och jag förstår inte hur man kan bete sig så mot sina barn. Skaffar man barn för något självändamål eller?

Och visst gör jag fel mot mina barn - tro inte annat men jag talar i varje fall inte om för dom att dom ska sticka och brinna....

Irriterad idag? Mm... över små olika saker men mest för att höger tumme inte vill sitta kvar på handen och för att det helt enkelt varit en så otroligt tråkig dag! Och där är barnen och jag riktigt överens :)

Kram, kram

måndag 2 maj 2011

Ännu en dag...

... har passerat här på landet. I dag har det blåst riktigt ordentligt och solen har inte givit någon direkt värme. Men hemsidan på jobbet behöver bilder så jag klädde mig och jag och Lillfjomp vandrade ut i det "varma" vårvädret och höll på att frysa ihjäl alternativt blåsa bort... Av 30 tagna kort blev 1 halvt användbart - som profilbild på Facebook... Helt plötsligt hör vi hur det knackar på dörrklappen och nyfiket gick vi runt huset och där stod min far! Han hade varit hos den lokala bymecken och frågat om han kunde ta en titt på mitt tredelade avgasrör - vilket han kunde så jag och far åkte upp dit och åh vad jag tycker om min pappas bil... Men jag håller tillgodo med lilla Rultan, röd och fin... haha... Nu när avgasröret har varit tredelat låter bilen som ett reaplan som man sa när jag var liten. När vi åkte till den lokala majbrasan skrattade jag och lillfjompan så att tårarna rann :) Inte vågade vi åka ut på åkern där parkeringen var för då hade väl skiten fastnat och stannat kvar på åkern...  Igår tog jag reaplanet, oj förlåt, Rultan och åkte in till Folkets hus där kören skulle uppträda på 1:a majmötet. Trodde jag skulle lyfta på vägen in men det gjorde jag aldrig. Uppträdandet gick hur bra som helst och jag sjöng alt då vi var utan altar. Tur att jag har en tendens till att lära mig de andra stämmorna och att jag kommer ihåg dem. Vi var så duktiga! På vägen hem deppade jag ihop totalt, livet är ju inte så roligt just nu av olika anledningar och ofta undrar jag hur jag ska orka att kämpa vidare men jag har inget val...

Men tillbaka till dagen, far hade med sig en nygammal kran istället för den som fryst sönder i vintras ute i tvättstugan så han bytte den. Hämtade verktygslådan och när den stod där hittade jag en riktig koppling till trädgårdsslangen och någonting att spänna fast den med (kommer fanken inte på vad det heter) så medans han tömde pumpen och bytte kran så fixade jag till trädgårdsslangen så nu kan jag vattna igen. Måste ju se till att det finns vatten till Lillfjomps rabatt där det är 6 rosor, 1 Humle och 5 sorters fröer sådda, till mammas rabatt vid stora huset där det finns 5 rosor, 1 Löjtnantshjärta, 2 Clematis och ett gäng olika frön. Gladiolusarna, Underblommorna och Fresiorna får vänta lite på att grävas ner tills risken för frost är över. På mitt drivbord i söderläge står mina pelargoner och väntar på att få flytta ut på tomten men de får allt stå där och bli nattade under fiberduken tills risken för frost är borta:)

Barnen, sången, några vänner, kärleken och blommorna - det är mina glädjeämnen. Utom dom hade jag gett upp vid det här laget. Mornar som den i morse då man lixom bara upptäcker att byxor gick inte, BH:n fick stanna på golvet - kjol och tröja fick det bli - då är jag bra nära att ge upp... men men....

Mer en annan dag som blir ännu en dag :)

söndag 1 maj 2011

Funderar på att ta upp...

... det där med bloggande igen. Och jag har funderat på det många gånger men det tycks liksom inte bli av bara. Många gånger tänker jag att "åh, det måste jag skriva om, och det, och det" och så fortsätter det och sen blir det aldrig av. Precis som så mycket annat här i livet...

Livet fortsätter ju liksom bara utan att man kan göra något åt det. Det tar ju inte stopp förrän den där dagen då det verkligen tar slut. Man måste hela tiden brottas med de där svårigheterna man har och glädjas med de glädjeämnen man har. Man irriterar sig på människor som tror att dom är störst, bäst och vackrast och man ler åt de som förtjänar ett leende. Livet går som sagt var bara vidare mitt i allt detta. Livet förändrar sig hela tiden och man gör sitt bästa för att finna sig tillrätta i det även fast det är förbaskat svårt ibland. Svårigheterna ser olika ut för olika människor. För en del människor innebär kanske svårigheterna i att fostra ungar (mer om det en annan gång) men för mig har inte det varit den svåra delen, de har alltid mer eller mindre lyssnat på det jag säger - förutsatt att jag har haft en bra förklaring att ge dom vad gäller det jag säger. För andra människor ligger svårigheterna i att få ekonomin att gå ihop (ja - vilka har inte haft det så. Egentligen?) och tyvärr, i dagens Sverige, ligger problemen i att få leva ett värdigt liv trots sjukdomar. Mellan alla dessa fält så finns alla andra svårigheter och glädjeämnen och de är specifika för varje person och ingen annan är den andra lik. Precis som det ska vara...

Jag kan fylla denna blogg med hur mycket illa som helst vad gäller barnuppfostran, tyvärr snubblar jag ofta över saker jag reagerar över när det gäller hur föräldrar uppfostrar sina barn. Många gör det även i "all välmening" men tänker nog inte riktigt på hur de faktiskt låter och hur de uppfattas - både av sina barn och av omvärlden. Jag kan fylla den med historier om hur det är att vara svårt sjuk i dagens Sverige men även med hur det är att leva med en sjukdom som de allra flesta människor inte ens har hört namnet på. Jag kan fylla den med historier om min trädgård, mina frön, orkidéer, pelargoner och annat smått och gott. Reflektioner över dagens samhälle men även saker man råkar ut för här och där för vad är det egentligen man ska skriva i en blogg? Det är nog allt det där som man vill få ut ur sig - vad det nu än är för något...

Så jag får väl se hur det blir med det där med skrivandet men det jag vet är att nu blir det mer hockey!