Jag tänker ofta på att jag ska skriva men när dagarna väl tar slut så har jag ändå inte fått ner mina tankar på pränt. På något sätt så har det inte blivit ut. "Jag ska skriva om det, eller det - eller det" och om jag nu skulle skriva om allt jag tänkt på att skriva så skulle det bli ett inlägg hur långt som helst. Kanske skriver jag ner det jag vill ha sagt i flera inlägg - kanske inte. Det återstår att se helt enkelt.
Det har nästan gått 2 månader sen vi fick reda på att barnens far har leukemi. Vi lär oss helt enkelt att leva med vetskapen om att han har en väldigt dödlig sjukdom där man inte kan förutsäga utgången. Många tårar har jag torkat under dessa månader. Inte mina egna dock utan barnens. Det var "en sak" att han bodde på andra sidan jordklotet - en helt annan att han faktiskt kan dö. Vilka meningsskiljaktigheter vi än har haft så önskar jag honom inte döden. Ja, jo - jag är väldigt glad över att detta skapat ett mycket onaturligt tillfälle för mina barn att återskapa en kontakt med sin far. Jag kommer aldrig vara den typen av mamma eller ex som försöker förhindra att mina barn träffar sina pappor. Jag förkastar allt som beteende - det gör mig helt enkelt så illamående! Två gånger i veckan har barnen hälsat på sin far på sjukhuset. De har sett honom tappa hår för att sedan raka av det. De har sett honom tappa kilon, ha kanyler i kroppen där den hemska medicinen går in. Storprinsessan kom över från Norge för att träffa mannen hon sedan hon var 5 år kallat för pappa. Han som på något sätt är hennes pappa utan de biologiska banden. Vi försöker helt enkelt rätta livet efter de nya premisser som finns.
På ett sätt är det "skönt" för barnen att han bott så många år utomlands - det gör att de inte är vana att ha honom i sitt liv på ett mer traditionellt sätt. De är inte vana att åka till honom varannan helg eller när de önskar göra det. De är inte vana vid att han ringer eller att dom förväntas ringa honom. Däremot så har de ju fått en helt ny kontakt och meddelar varandra via Facebook - vilket de ibland fortfarande blir förvånade över. Men det är bra. För tillfället är han ute från sjukhuset. Han, hans fru Kariley och deras lilla dotter Audrey har lyckats hyra en lägenhet på 6 månader till att börja med. Då hans fru inte är svensk medborgare så får hon inte vara i Sverige hela tiden men är väl här när det går. Jag vet inte och ärligt talat så bryr jag mig inte om just det heller... För mig är det primära att mina barn har det så bra de kan i denna process. Vi vet fortfarande inget om prognoser - och just det är jobbigt. Det vi vet är i princip att han just nu genomgår en andra kemisk omgång och att han ska få en benmärgstransplantation vad tiden lider...
Något barnens far är ruggigt dålig på (har alltid varit och kommer nog alltid att vara) är att informera sina barn om vad som händer. Och nu är barnen inte små längre - de är 14, 17 och nästan 23 år. De går i högstadiet, gymnasiet och en har några månader kvar till färdigutbildad sjuksköterska - de VILL ha information om vad som händer. Får de inte information blir de helt enkelt - förbannade! De är dessutom vana att få information eftersom att jag informerar dom och diskuterar med dom om saker som händer och sker i våra liv. Det är en vana jag har - jag ser dom som fullgoda människor och inte... små barn som bara har att rätta in sig i ledet. Där har jag och D alltid skiljt oss åt och det är en av de sakerna som alltid varit något vi varit oense om. Brist på information kan få även mig att bli tokig - och jag kan erkänna det också.
Men men - vi kämpar med det, informerar om det och nu går vi vidare och helt enkelt hoppas på det bästa - i det mesta...
Vad bjuder livet på annars då? Ja, det är ju inte stiltje någonstans kan jag ju säga. Jobbet rullar på. Det är roligt att arbeta med vår hemsida och de sociala medierna. Och det behövs och jag får mycket kredit för det jobb jag gör. Politiken rullar på den med. Det är ju faktiskt någonting som aldrig står still. Nya uppdrag kommer till och det tar mer tid och mer hjärnkraft och ibland brukar jag tänka på att det är himla tur att jag har all min erfarenhet att falla tillbaka på i vissa lägen.
Sen har vi det där med vikten... Lätt att tro att jag nu skulle skriva att den går uppåt igen... men den gör ju inte det utan den fortsätter nedåt fortfarande och nu känner jag att "Hey - nu vill jag sluta gå ner mer"! Ja, det är faktiskt sant - den tanken har faktiskt dykt upp både en och två gånger. Så nu ska jag ändra från mest protein till protein/kolhydrater, tillåta mig själv att äta godis igen, något större portioner och så vidare... När man väl fått in ett tänk i hjärnan så ska man försöka få in ett annat då.... Men nu har jag ett BMI på 22,3 och det är i ärlighetens namn 2 kg mer än vad jag ställt in mig på... Dock är jag väldigt nöjd med att jag i torsdags på ett uppträdande med "Esthers röster" var iklädd den klänning jag köpte till nyårsafton då jag var 25 år!
...samt att jag ju är väldigt nöjd med det faktum att jag kan gå in i en affär, sno till mig ett par byxor i storlek 36 - 38 och köpa dom utan att prova dom. Överkroppen går i från och med storlek 32-36... Det tog med andra ord 1,5 år att tappa de kilon jag ville tappa och ja, jävlar vad jag är stolt över mig själv - och det med rätta...
