Idag känns det som om jag måste få skriva. Jag har varit på väg så många gånger men inte funnit orden i skrift, inte kunnat samla ihop känslorna till något som passar sig för att bilda meningar. Egentligen handlar det väl om att jag kämpar med mig själv, kämpar med att hålla mig över ytan vilket inte alls är lätt. Så fort jag försöker klättra uppåt, när jag börjar må bra så händer det något som gör att livet stannar upp. Livet, tankarna, varandet - det är som att gå emot en vägg som säger "tji fick du. Nu har du kommit lite för nära för att må bra så nu hittar "vi" på ett nytt sätt att trycka ner dig på.
Hela året känns som om det varit en uppförsbacke som aldrig tar slut. Det är många små saker som konstant läggs på och som gör mig vilsen. Jag har glädjeämnen i mitt liv, jag har underbara barn och ett underbart barnbarn. Jag älskar dom så. Utan dom skulle jag inte vara där jag är idag. Jag har vänner som frågar hur jag har det. Men det är lätt att svara bra på frågor om måendet. Efter år med Dercums lär man sig att säga att man mår bra fast man egentligen står på hustakets kant redo för att hoppa.
Men istället för att hoppa sätter jag på mig mitt leende, tar mig ner från taket och går vidare... Att ljuga om hur jag mår är ett vardagstillstånd. Jag som hatar lögner.
Jag hatar lögner och jag hatar när människor trasslar in sig i osanningar som man sen snubblar över. Att jag inte säger mängden smärta jag känner och hur den får mig att känna mig - den frågan ventilerar jag med min (blivande) kurator. Men när jag blir ljugen för, av anledningar jag inte vet, det gör att jag förlorar fotfästet helt.
Jag trodde att jag lämnade den delen av mitt liv för 5 år sedan men jag verkar ha förstått fel helt klart...
Och det gör mig så ledsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!