Fram och tillbaka far dom...

...fram och tillbaka far dom... - tankarna alltså. Den senaste tiden har så många tankar flugit igenom min hjärna. Tankar om orättvisorna i vårt land där det sociala nätverket som under så många år byggts upp nedmonteras bit för bit av en regering som inte ser människor som levande varelser med känslor utan som kronor och ören. Många är dom som drabbas av deras nedmontering av vårt samhälle - i negativ mening. Elever i en skola som fler och fler inte klarar av de nationella målen. Äldre som lämpas in bakom låsta dörrar på våra behandlingshem för äldre. Sjuka som tvingas ut i arbete som slutar med ännu en sjukskrivning. Äldre som arbetar längre och inte går i pension för att de faktiskt inte har råd att göra det. Barngrupper på dagis som blir större och större. Lokala företag i samhällsnyttan som säljs ut - och som ofta blir dyrare i slutändan. Listan på det jag tycker är fel kan göras så lång, så lång. Nu börjar valrörelsen - och jag ska jobba i den så mycket jag bara orkar och klarar av - var så säker!

Jag föddes inte som socialdemokrat. Jag formades till det av eget intresse - jag var/är intresserad vårt samhälle och för att kunna förändra så gick jag med i SSU. Att jag skulle bli sosse var inte alls självklart, snarare rätt självklart att jag INTE skulle ha blivit det - uppvuxen i en borgerlig familj som jag är. Det fanns inte en enda socialdemokrat runt mig under min uppväxt - men precis som jag drogs till svenska kyrkan när jag var runt 9 år och började sjunga i kyrkans flickkör - så drogs jag till SSU efter att ha nosat på MUF en helg och helt enkelt vridit hela mig mot allt de stod för - det var inte jag helt enkelt. Jag diskuterar sällan politik på hemmaplan, vis av erfarenhet från min uppväxt vet jag att det kan skapa konflikter. Visst säger jag vad jag anser vara fel men bara ur min egen synvinkel men framför allt försöker jag inte påtvinga andra varken min politiska övertygelse eller min kristna tro. Jag har 3 barn - och alla är socialdemokrater. Lillprinsessan kallades redan när hon var runt 2 år för "den minsta socialdemokrat dom någonsin träffat" av personalen på förskolan. Precis som sin storasyster så är hon på något sätt född med tänket att "alla ska vara med och ingen ska stå utanför".

Jag har stolt konstaterat att jag har starka barn - utifrån det dom presterat i sina liv. Jag försöker alltid att stödja mina barn och jag skulle aldrig drömma om att kalla dom för öknamn eller utöva härskarmetoder mot dom för att få dom dit jag vill. Det är något jag föraktar. Härskarmetoder över huvud taget men i synnerhet mot barn som befinner sig i ett underläge. Både utifrån sin ålder där förståndshorisonten inte är tillnärmelsevis lika stor som hos en vuxen men även för att det är just ett barn. När jag hör en förälder säga något nedsättande till sitt barn blir jag så sorgsen - varför förstår inte föräldern att det den gör är ingett mer än psykisk misshandel? Barn ska man stödja och berömma när det gör något bra - men även när barnet inte gör som föräldern säger så ska man stödja det. Ett barn är litet och har inte den vuxnas förståelse - det säger ju sig själv! Och därför måste man värna om sitt barn och ge en tillrättavisning under ett stödjande. Barn har egna viljor och egna sätt att lära sig på och den viljan ska man uppmuntra barnet till att använda - det har det hjälp av när det ska klara sig ute i världen. Bli vuxet och vara en ansvarstagande vuxen. Det är målet för uppfostran. Ser man barnet och respekterar dess vilja får man trygga barn. Det innebär absolut inte att låta barnet bestämma. Men det innebär att du förklarar för barnet att du ser det, du är informerad om barnets vilja - men just nu, just då - är det som barnet vill göra inte förenligt med vad som skall ske just nu och då. Tar du dig tid att förklara detta för barnet lär det sig att det är viktigt - det blir starkt och tryggt i sig själv. Vilket är det viktigaste...

Och på tal om inget - mitt i alla höstdeppiga tankar som den senaste tiden snurrat i min hjärna så fick jag reda på att jag vunnit pris i en tävling. Familjen har alltid älskat Mumintrollen och jag gjorde en motivering där jag förklarade vår relation med Mumin, hans familj och hans vänner - och jag blev en av 10 vinnare som får ett hemligt Muminpaket hemskickat med posten :) Hoppas det är något roligt som jag kan ge till lilla Knyttet på andra sidan kölen :D.

Nej, nu är det dags för sängen - heldagsmöte med Utbildningsnämnden i morgon och senare på kvällen är det dags att hämta andan genom att sjunga gospel - det mest återhämtande som finns. Har sagt det förut och säger det igen - att sjunga i kör är som balsam för själen :)

Tjing tjong!