Men det finns mycket att orda om. Saker som är viktiga för mig, Saker jag vill förmedla. Men förmedla gör jag iofs i en del grupper i de sociala medierna såsom Facebook, Instagram och en del bloggar. Ibland skräms jag av hur enkelriktade människor är och hur de ser sin egna åsikt som det egna rätta och hur de ingen kritik tål om sina åsikter. Då blir jag arg och vänder taggarna utåt och ger mig in i debatten. Ibland gråter jag när jag läser inlägg om barn som förlorat sin föräldrar genom sin egna förälder och jag kommer med tips, råd och stöd. Jag mår illa av att se hur lite medmänsklighet det finns bland människor och jag ser hur djur far illa.
Ändå mår jag rätt bra. I varje fall psykiskt. I varje fall då det gäller mig själv men jag mår dåligt av att se hur dåligt mina barn mår men ändå är lyckliga. Jag ger dom trygghet och styrka att orka igenom sin vardag. Deras pappa har återigen beslutat att överge sina barn och hur illa han än har behandlat dem så är han deras far. Men nu har de tagit ett beslut och trots att det var ett svårt beslut för dem att ta så blev vardagen ändå lättare för dom efter att dom tagit beslutet med stort B. Mina barn lever med en mamma som alltid finns där och som är nåbar dygnets alla timmar - något de är mycket väl medvetna om. Och som ger dom stöd när livet är svårt. På andra sidan finns en far som knappt verkar skänka dom en tanke när han tar sina beslut utan att ens prata med dom om sina tankar om hur han tänker göra. Han ser inte hur ledsna och sårade de blir. Han ser aldrig deras sorg över den förlorade fadern - han som finns men som inte bryr sig om dom.
Hela min livssyn går ut på att alla barn har 2 föräldrar och sen den dag de föddes så har jag alltid resonerat som så att "dom står först i kön och jag är den som ska se till att de har ett tryggt liv". Tyvärr har deras far inte det resonemanget utan han lämnar villigt över dom i min vård och försvinner in i sin egen värld. Inte så att han är psykiskt sjuk - då hade jag kunnat ha förståelse för hans beslut men då han kallt och beräknande avlägsnar dom ur sitt liv kan jag inte ha förståelse för det. I samma stund som han tar sitt beslut bestämmer han också vilken riktning mitt liv ska ta, med andra ord styr han mitt liv fortfarande med järnhand. Men det kan jag leva med, jag skulle aldrig överge mina barn. Det jag har svårt att leva med är den sorg hans handlande skapar hos våra gemensamma barn...
Men trots det så önskar jag att de skulle ha 2 föräldrar i sitt liv. Alla barn är värda att ha två föräldrar och ingen förälder har rätt att eliminera den andre föräldern ur barnens liv. Så under hela hans sjukdomstid har jag stöttat barnen, sett till att dom har busskort så att de kunnat åka dit för att hälsa på honom på sjukhuset. Tröstat dom, torkat tårarna. Funnits där. Han lovade dem att han nu skulle flytta tillbaka till Sverige, bosätta sig här och bli en del av deras liv. Så sakteliga började barnen tro på hans bedyranden, bygga upp tilliten igen. Ge honom en chans att komma tillbaka i deras liv. Sen kom kallduschen - hans fru råkade försäga sig och då kom det fram att han ska dra igen. Då brast det för barnen - nu sa de stop! För att skydda sig själva har de totalt dragit sig undan honom. Tilliten är borta och kvar finns bara föraktet inför honom och hans handlande. Och jag förstår mina barn - och jag förstår inte hur man kan göra så som förälder. Återigen har jag tröstat mina barn, lyssnat på deras hårda ord om honom, torkat tårar. Sett deras sorg. Hört hur de dömer honom...
Åh - visst har jag förbannat honom många gånger och det finns nog ingen människa jag föraktar så mycket som barnens far. Men jag har aldrig visat detta för mina barn utan försökt lindra deras smärta. Inte talat om hur jag själv känner. Aldrig ställt mig i vägen för att de ska ha kontakt. Men nu har jag slutat. Nej, jag hänger mig inte åt orgier i att tala om hur dålig och illa han är som förälder. Eller som människa. Men jag har slutat att skydda honom. Jag har slutat att vara tyst. Jag svarar på barnens frågor - jag vet att de behöver det. Jag har slutat trippa på tå. De behöver få veta att de inte är ensamma och att jag (eller hela deras släkt på min sida) aldrig kommer att överge dom på något sätt. Vi som är hela deras trygghet, som står med dom i vått och torrt och som älskar dom över allt annat.
Trots deras fars svek så är mina barn trygga "små" varelser. Visst är vi som andra familjer - vi bråkar ibland, vi är sura och griniga med dåligt morgonhumör. Men kärleken, det viktigaste, den finns där hela tiden. Vi är trygga med varandra. Faderns landsflykt ger även speglingar i mitt liv på annat sätt. Jag vet att jag, så länge min svärson lever, inte kommer att bo i samma land som mitt barnbarn. Men Norge är bra mycket närmre än resten av världen :). Samtidigt som det kommer att svida i ett mormorshjärta att gullefjun kommer att bo långt borta så är jag stolt över Storprinsessans beslut. Hon vet så väl hur det är att växa upp med en frånvarande far och ur detta är beslutet taget. Bättre att, om dom skulle dela på sig vill säga, gullefjun har båda sina föräldrar närvarande än en mormor!
Så fick jag det sagt - jovisst ska jag bli mormor :D. Och jag är så glad över det. Folk frågar mig om jag känner mig gammal nu? Men nej, jag blir nog aldrig "gammal". Det är nog inte riktigt min grej... Gullefjun kommer att få växa upp med trygga föräldrar och en tossig mormor. Och jag kommer att försöka åka över till övervackra Molde så mycket jag kan. Och på tal om att åka - Hjärtat förstår den där längtan som jag har efter dottern så en dag, när vi stod på kryssning, så föreslog han att vi skulle åka över som svar på en helt annan fråga. Bara att få se lyckan i mina ögon var svar nog för honom.
Hjärtat fyller en stor del av mitt liv. Hjärtat i sig ger mig en trygghet jag aldrig skulle finna igen. Inte efter att ha gått igenom det jag gått igenom. Att få känna trygghet och tillit, att våga lita på en annan människa. Känslan känns konstig ibland och ibland märker jag hur skadad jag är av det som hänt i mitt liv, hur jag hamnar ner i de grubblerier som kommit i efterföljden. Men han vet, jag har varit ärlig. Jag har sagt precis hur det var och vad som hände och det var inte lätt att göra det. Ibland stoppar hela jag upp och jag blir så där liten och tillintetgjord av saker som till synes nog är helt normala men som tänder en oroskänsla i mig. Men jag behöver bara säga att "du vet" så förstår han och det är så skönt att jag inte behöver förklara mer än så. För han vet och han förstår. Vårt förhållande bygger på total ärlighet - om allt. Lätta som svåra saker. Och det hjälper oss, stärker oss - gör oss trygga med varandra. Jag behöver aldrig fundera över hur det jag säger ska tas emot. Om jag ska bli utskälld och stå med skammen för att jag har en åsikt...
Att jag trots allt mår så bra och har reda i hjärtats delar gör att jag orkar med det här med att vara kroniskt sjuk på ett helt annat sätt. Dercums, Fibromyalgi, Hortons, IBS, känselbortfall i benen, ingen styrka i fötterna mm mm - det tar styrka och ork ifrån mig men ur kärleken till livet, familjen och min omvärld hämtar jag styrka till att leva mitt liv på det sätt som det ska levas - på mitt sätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!