Hm...

WoW - två inlägg på samma helg... Det händer ju inte ofta nu för tiden.

Har så många tankar som jag vill skriva om, vet ju inte vilken jag ska välja egentligen. Funderar över det faktum att vissa föräldrar egentligen och faktiskt inte bryr sig om sina barn. De tar beslut som drabbar barnen och den andra den andra föräldern utan att egentligen tänka på någon av dem. Detta gör mig så irriterad. Speciellt när det drabbar mig själv eller människor som jag bryr mig om. Egentligen har man i mitt läge inte så mycket annat att göra en att gilla läget och göra det bästa av situationen och det gör jag verkligen. Det innebär inte att jag är glad eller nöjd med själva situationen men jag gör det för att jag älskar mina barn.

Även andra föräldrar accepterar den andres påhitt - någon måste ju tänka på barnen. Ibland säger man att man gör en sak för att "Klas" eller "Stina" vill det men är det egentligen bara för den andra föräldern att acceptera allt som sägs eller görs? Själv skulle jag ju om ärligheten ska fram föredra att man i varje fall fick en förfrågan först att -"Fungerar det här för dig? "Jag" har tänkt si eller så - är det okej?". Jag antar att jag har den inställningen eftersom att det är så jag gör och jag är övertygad om att det är bättre för de små om föräldrarna - trots det man kan ha i bagaget - faktiskt diskuterar sig fram till olika typer av beslut som "drabbar" alla inblandade. Och ibland skyller man sen på barnen - jo, men "Klas" eller "Stina" ville det här. Jag är övertygad om att barnet skulle tjäna på att föräldrarna faktiskt var överens om en sak innan man gör en förankring hos barnet för hur mycket man än försöker dölja sin irritation över ett av den andra föräldern taget beslut så är barn små känslodjur - och de känner de aversioner man i sådana lägen faktiskt bygger upp....

Nåja - det finns mer än ett beslut som jag önskar att jag varit delaktig i vad gäller det som drabbar mina barn... jag lovar... och jag vet mer än en pappa (oftast tycks det vara män som råkar ut för att mamman bestämmer saker över huvudet på pappan och sen har den inställningen att "jaja - passar inte det jag bestämt så skit i det då. Passar det inte - dra då...!")men jag vet även en del mammor som råkat ut för det. För mig är det ett helt obegripligt synsätt...

Åh - herregu' - sitter och slänger ett öga på en TV-serie. "Mad Men"... och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte födde barn på -50 och -60 talet... Det är ju tur att forskningen går framåt. Man gav Demerol, behandlade kvinnorna som djur och männen satt i väntrummet och rökte och drack whiskey... Sjutton alltså - kvinnan som ska föda är ju helt drogad... Juste inställning mot kvinnan också - "du är som en huskatt och du har lite att göra..." En enda vettig sak har jag sett just nu: mannen som frågar sig att "hur kan de stå ut med oss?"

Ja... tur att utvecklingen går framåt vad gäller sättet att leva och jag kan ju bara hoppas på att föräldrar kan utvecklas också och faktiskt tänka på barnens bästa... på riktigt....