Tiden den går

Tiden den går och jag hinner inte med mitt liv känns det som ibland. Jag arbetar, eller rättare sagt - försöker arbeta 5 timmar per dag och det gör mig alldeles slut. Jag tycker verkligen om min praktikplats, tro inte annat, men att behöva ha så ont varje dag när man kommer hem är verkligen jobbigt. Jag närmar mig en konstant nivå på 8-9 av en totalskala av 10 och detta går ut över mina barn då jag inte riktigt orkar vara mamma. Inte den mamma jag skulle vilja ha i varje fall. Jag skulle vilja orka göra saker med mina barn, nu orkar jag ju knappt laga mat till dem. Men men - det är ju det liv jag lever och det är det som regeringen bestämt att jag ska leva.

Hittade de papper jag fick från min reumatolog när jag flyttade från Stockholm. Han sa att jag nog skulle behöva dem för att visa för nya läkare som inte förstod vad de hade att göra med. Jag lade undan de pappren och trodde han överdrev. Nu har jag plockat fram dem igen för jag har insett att han hade rätt. Den senaste läkaren ville ta bort mina smärtstillande och mitt Efedrin för "sånt tyckte han inte om"... Just det tänkesättet är en av de saker som omnämns i de pappren som jag fick. Hur får man läkare och samhälle att förstå hur man egentligen mår? Jag har ju gjort utredningar som fått läkare och sjukgymnaster att häpna - de förstår inte hur jag som har så ont kan vara så glad och positiv till livet i övrigt. Jag har inget svar på det. En annan sak som gör mig redigt förbannad är när man ifrågasätts av människor runt omkring en just på grund av att man faktiskt kan skratta och ha ont eller när man får höra sånt som att "det finns andra som har det värre"... Jag har en sjukdom som i de allra flesta fallen leder till total invaliditet... och det lever jag med och det är det jag arbetar utifrån - att försöka få mig ett liv som är levnadsvärdigt....

Märker att jag känner mig gnällig idag. Och det är jag faktiskt. Förra veckan var en sån där vecka som man hellre skulle velat vara utan - Tisdag kom jag inte upp ur sängen för att höfterna och kroppen inte ville prata med mig. Klockan var runt 13 när jag hade tagit mig upp ur sängen, sen skar jag mig i handen på onsdagen så att jag fick åka och tejpa ihop den. Det har verkligen värkt hela veckan och det är först idag som jag börjar känna att värken släpper i den. Det är klart, det var ju rätt djupt men hade gått in snett och gått ihop fint så jag slapp nålen och sen efter det så blev jag magsjuk på kuppen och det är ju "roligt"... Bara att hoppas på att den kommande veckan blir bättre...

När jag ändå är inne på gnällstilen kan jag ju lika gärna fortsätta...

Eller nej... lägger ner nu... deppar lite till och tänker på de föräldrar som tror de är så grymt bra när de försöker hindra sina barn att träffa sin andra förälder, eller så kan jag ju tänka på människor som lever på att ljuga för att förstöra för andra, eller så kan jag ju tänka på något roligt istället.... som när degkroken på min elvisp gick sönder när jag bakade bröd nu i veckan... Det är ju inte roligt i sig men det var roligt när det hände... faktiskt..

Ha det gott....