... besök av mig själv här men orka lixom! Jag menar - jag tycker om att skriva men vem sjutton orkar hålla på att tala om för alla hur bra man är, vicken perfekt morsa man är, hur mycket man älskar sina ungar (och sen skäller ner dom totalt) osv osv. Sånt har en tendens till att irritera mig till max, människor som framställer sig själva som så himla bra och bäst och sen så visar det sig att så inte är fallet alls. Pappan som stöttar och skryter om sonens hockeykarriär när sonen bara gör det för att pappa vill. Flickan som rider bara för att mamma vill. Mamman som predikar och talar om för alla och envar hur pedagogisk hon är, hur bra hon är med ungarna och sen så fort dörren stängs är rena rama ragatan eller pappan som ger dottern en örfil bara för att hon kommer hem sent... Skulle kunna fylla en hel sida med sånt men då framställer jag mig själv som om jag är så jävla bra - och det är jag inte!
Alla människor gör fel, gör fel avgöranden, säger fel saker, resonerar "fel", tolkar fel och allting handlar om hur man relaterar till det själv. Om jag gör fel - vem avgör att det var fel? Jag, någon annan eller? Vem säger att jag resonerar fel? Vem gav sig själv tolkningsföreträde? Saker man måste fundera över.... Jag gör många fel här i livet - men det är ju det som livet består av. Fel och rätt och hur man relaterar till det man gör. Jag älskar när människor berättar roliga saker i deras liv - på ett sätt så att de inte framställer sig som om att "jag är så j*vla bra"! Men lixom - hur j*kla självupptagen fjårtis kan man bli? Vissa har förmågan att berätta en historia som de har gått igenom på ett talande sätt så att man kan leva sig in i hela situationen och riktigt se allt - sen finns det dom som berättar den och man ser endast den irriterande människan som gapar och skriker... Okej - visst jag kanske hårddrar men jag har ändå träffat på ett par genom åren... En av dom jag idag riktigt gömmer mig för är tjejen som jag känner sedan gammalt och som jag fullkomligen får spel på idag... Ni vet - hon som är sååå duktig som mamma, ALLA tycker hon är så bra med barnen och hur hon hanterar sitt liv - ända tills hon stänger dörren om sitt eget hem där hon är regent och barnen ska göra som hon vill och säger! Oavsett vad det nästan gäller.... barnen opponerar sig och hon blir arg, sliter tag i armen och skäller.... och skäller lite till... och efter ett tag börjar hon prata "vuxenspråk" med barnen och säger åt det att sticka och brinna... Nej, helt obegripligt och jag förstår att hennes två äldsta barn valde att bo hos sin far när de blev lite äldre och faktiskt sa ifrån. Det sorgliga är att hon inte är ensam, varken könsmässigt eller föräldramässigt och jag förstår inte hur man kan bete sig så mot sina barn. Skaffar man barn för något självändamål eller?
Och visst gör jag fel mot mina barn - tro inte annat men jag talar i varje fall inte om för dom att dom ska sticka och brinna....
Irriterad idag? Mm... över små olika saker men mest för att höger tumme inte vill sitta kvar på handen och för att det helt enkelt varit en så otroligt tråkig dag! Och där är barnen och jag riktigt överens :)
Kram, kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!