Får man skriva om...

... hur tillfreds man är med livet?

Tja, alltid retar det väl någon så varför inte :P. Eller så glädjer det någon och det kan ju vara trevligt! Men det är så - jag är väldigt tillfreds med livet. Även om minnen ibland sköljer över en som en våg och man får svårt att sortera. Även om det gör ont i kroppen och man bara önskar att "varför kan inte någon annan få dom här sjukdomarna för"? Nä, för fan - fokusera mot rätt håll så blir det hela mer än hanterbart.

Jag är inte mycket för att klaga och må dåligt. Det är liksom inte min grej och jag låter mer än gärna andra klara av den biten. Jag har för det mesta, genom hela livet alltid valt att leva i nuet och på den plats där jag är istället för att försöka leva någon annans liv eller dissa mig själv där jag är. Orka vara en "bitterfitta" som gnäller på andra, ser fel hos var och varannan, vara avundsjuk på en tredje eller bara spy på en fjärde - vad tjänar det till och vad blir effekten egentligen? Jo - att man till slut mår sämre själv! Så nej - det är inte min grej!

Tiden, livet, samvaron - ja, alltså - hela grejen rullar på. Jobbar (rätt tråkigt ibland). Lever (för det mesta väldigt roligt). Uppfostrar (går mest på rutin). Men framför allt älskar jag! Inte bara min familj utan även dom runt omkring mig - varför stänga in sina känslor till att gälla några få? Ger man så får man! Men framför allt så njuter jag av min tillvaro med barnen, det hyrda huset med tomten, mannen, mannens barn. Vänner, sötnosar och omgivning! Här är jag! Jo, men det är ju så det är...

Att göra saker tillsammans är alltid roligt så vi tassar på. Förra helgen tog vi oss an häcken i trädgården. Eller  rätt ska vara rätt: Älsklingen klippte häcken och Prinsen, Prinsessan och Bonusprinsen plockade undan så gott de kunde. Prinsen var jätteduktig <3 .="" att="" det="" fotografera="" ihop="" jag="" krattade="" lite:="" lv="" med="" mig="" och="" p="" roade="" sj="" skulle="" som="" undan="">

Fatta att Älskling klippte bort grenar som var över 2 meter och ändå är det 2 meter kvar - ja, häcken behövde sig verkligen en genomgång, haha. En hel dag tog det i strålande sol. Halva häcken fick ge vika med hjälp av motorsåg - sen gick den sönder :(. Resten tog han för hand med stora avklipparen :).

På torsdagen var vi på Orionparkens säsongspremiär i Speedway och Rospiggarna krossade Lejonen :) Weee! Lördagen hade vi vikt åt att åka till Karlskoga och kolla på SM i Powerdrift :). Okej - jag är väl "konstig" med de vitt skilda intressena jag har men jag står för att jag är en sucker för motorsport. Och politik. Och barns rätt till båda föräldrar. Och blommor... och... och... och... Ja, ni ser...! Vi lämnade Degarö mulet och regntungt. Vi åkte igenom ett regnoväder vid Västerås och vi steg ur bilen i strålande sol. Bonusprinsen som vi burit ut sovande vaknade när det var runt 8 mil kvar. Vi njöt av bilarna men var ändå besvikna över tävlingsformen är enskild och inte i grupp... Men det var ändå grymt häftigt... Men man blir trött när man är ute på roligheter i strålande sol så då kan man lägga sig ner och sova lite i gräset:

När vi åkte hem åkte vi igenom nästa regnoväder - i Örebro och när vi kom hem så var det strålande kvällssol, grillen och Mellot som hägrade!

Tror ni att jag mår bra eller är tillfreds med tillvaron så tror ni riktigt rätt! Det är ju lite skillnad kan man ju säga...

Funderingar över livets...

...vändningar.

Det var en tid som jag mådde dåligt. Eller är. Och det är ju inte så konstigt när man sitter med ett facit i hand. För några månader sen, i höstas, var jag på sjukhuset för att jag hade ont i bröstkorgen men även i ryggen. Idag har jag det bästa botemedlet nära till hands med då hade jag det inte. Jag nämnde för min husläkare att jag varit på akuten men då dom inte hittade något att sätta fingret på så ville läkaren på akuten att VC-läkaren skulle ta över om smärtorna inte försvann - dom försvann inte! Men läkaren ignorerade dom hela tiden, trots att dom stundtals var upp på 9-10 i Fas-skalan. Många tårar har runnit av smärtan. Jag fick Omeprazol för att se om det kunde lindra - ja, lite gran men oftast inte alls. Hon har ju som vanligt fokuserat mot annat som... ingenting?

Sen, för några veckor sen, var jag på akuten igen - denna gång för att jag tappat känseln på flera ställen på kroppen. Dom röntgar ländryggen och gör en cat-scan - visar att jag har förslitningar i höfterna men inga nerver sitter i kläm. Men jag är ju som jag är och läkaren beslutar att skicka en remiss till Sophiahemmet för att träffa en neurolog. Inte konstigt kanske då jag inte kände att eller vart hon stack mig med en nål. Men men - vafan, det kanske är sånt som händer?

En annan läkare remiterar mig till slut till en gastroscopi - och är det något jag hatar så är det gastroscopi. Ner med en slang med kamera i halsen och leta i magen. Jag föder hellre 3 barn till än gör gastroscopi så jag ber om narkos - inga problem! En tidig morgon infinner jag mig nervöst på sjukhuset och träffar supergulliga sjuksköterskor som tar hand om mig och snart sussar jag gott efter att ha skrattat så tårarna rinner. Att sätta nål och bli sövd är väl något jag är "van" vid - detta var nogare räknat gång 44 som dom sprutade sömnmedel i armen av en eller annan anledning. Vaknar upp, det är färdigt och det har knappt gått en halvtimma. När jag piggnat på mig får jag så komma in till läkaren - "Det är inte konstigt att du har ont i överkroppen"... Nähä??? Den chicka lilla domen var ett blödande magsår... Tja, varför inte liksom? Dubbel dos med magsårsmedicin i 6 veckor och sen en ny gastroscopi. Under narkos förstås! Läkaren ifrågasatt de 2 akutläkarna, 1 specialist och min VC-läkare som inte skickat någon remiss till gastroscopi tidigare och som kunde besparat mig ett par månader med ont... Meeeeen - jag lever och är frisk i övrigt, eller typ då - men framför allt har jag ett glatt och gott humör vilket är det viktigaste!

I slutet av förra veckan damp så kallelsen till Sophiahemmet ner i postlådan med en kallelse till på fredag. Då ska dom först sätta en massa elektroder på de ställen som jag inte har någon känsel på och köra in lite ström i kroppen - jamen tjolahopp! Efter det ska dom sticka nålar rakt in i musklerna för att se på vilket djup känseln dyker upp - jag kan inte precis säga att jag ser fram emot detta men det är mer äckligt att inte känna något eller bara stå och titta på när foten viker in sig under benet och jag inte kan styra den... Så jag gör det naturligtvis...

I övrigt - ha det gott! Nej, det är inte synd om mig... Jag har lärt mig att hantera mitt liv... och då ser man allt annat som finns runt omkring som gör livet värt att leva!

Liten men...

...naggande god :) Jo, jag har väl hört det förut men det finns vissa faktorer som gjort att man ändå är osäker på det man hört... Men nej, inte längre faktiskt. Nu vågar jag lyssna och ta till mig det som sägs - och det är så himla skönt :D. Länge levde jag med sviterna av det som varit men nu känns det mest som ett "jaha...?" och det är med nyfikna ögon jag ser på min omvärld - precis som man ska göra.

Alla människor borde kunna ta till sig det som finns runt omkring en men det är ack så många som sätter upp tankehinder för sig själva. Precis som jag har gjort. Men jag vågade ta tag i mig själv, lära mig själv att lyssna på vad som sägs runt omkring. Jag vet att mina barn älskar mig - och jag älskar dom till vanvett. Det enda jag vill här i världen är att de har det bra och jag genomför detta på det sätt jag anser bäst och ärligt - jag struntar rätt så rejält i vad som sägs runtomkring... Nu kan jag ju inte påstå att det finns någon som dissar det jag lär mina barn heller. Eller tja, det finns ju dom som försöker - på helt fel grunder utan att ens besitta någon som helst fakta om någonting och ja, då blir det ju rätt rejält patetiskt. Hur kan jag då vara så säker på detta? Tja, man kan börja med att se på barnen - trygga varelser som vågar tro på sig själva och sin egen förmåga. Osäkerhet har alla ibland - så även mina barn. Men de är så trygga att de kan prata med mig om det. Det innebär att mina barn har förtroende för mig - och förtroende får man av trygga barn. Och vi är ärliga mot varandra... Det är väl liksom A och O. Jag hindrar inte mina barn och jag lär dom att det är okej att säga nej till saker och ting. Jag lär dom också att det är alltid bättre att säga sanningen även om den är hård - det gör att jag kan beundra dom för deras styrka att våga säga något obekvämt och ja, det gör att jag inte blir arg - det är bara så enkelt för mig... Det gör också att när jag verkligen blir arg - så vet barnen att "nu gick de över gränsen". Men det sker inte så ofta... Inte längre...

Nu mår jag bra! Jag mår så bra i själen. Jag är så oerhört trygg. Mitt i allt som sker omkring mig och det är ju en hel del så är jag trygg. Jag är älskad. Smakar på ordet - att vara älskad. Älskad för min egen skull helt enkelt. Och enkelt - ja, det är det tydligen. När bitar faller på plats så blir det ju enkelt. När livet är enkelt så går tiden fort - har det alltid varit så? Helt plötsligt är det 2 maj och hela vintern har äntligen försvunnit. Solen börjar värma, knoppar på blommor och små musöron på buskar och träd. Livet återvänder helt enkelt till jorden - och mitt liv är på konstant återvändande. Trots smärtor, trots obehagliga sjukdomar, trots människor man bara önskar att man inte visste vilka det var. Trots människor som är oärliga och går bakom ryggen - men den grejen har ju inte fungerat så där jättebra direkt... Ärlighet och att säga, visa att just så här var och är det - man kommer långt på det. Väldigt långt...

Men just idag har jag ont... svårt att samla tankar, svårt att komma till consensus. Jag ska göra en medicinsk undersökning som jag är livrädd för att göra. Idag fick jag i varje fall klart för mig att den kommer att göras under narkos - och en enorm sten föll från mitt bröst. Men 1 vecka innan undersökningen som är på tisdag får jag inte äta en av mina mediciner vilket har medfört att jag har mer ont än någonsin i bröstkorgen och ryggen. Igår kväll tog jag mig till mitt hjärtas älskade för att få massage. Han gör på något sätt som faktiskt ingen gjort det förut (ibland har det tidigare hjälpt med massage men skillnaden nu och då är fanemig enorm...). Jag klarade nästan inte av att hålla armarna på ratten för att det värkte så och det var en mycket "liten" Cath som låste upp dörren och satte sig i soffan. Vi såg på filmen "Mammas pojkar" (rekommenderas verkligen varmt), skrattade och han masserade ryggen och äntligen släppte det lite. Innan jag somnade masserade han igen - och jag vaknade efter 2 timmar med lika ont... och där är jag fortfarande... Så just nu är jag fast här ute på landet med fåglarna som sällskap... De smärtstillande tabletterna har en strykande åtgång, tårarna rinner och jag känner det som att jag bara vill dö...

Men nej - det vill jag naturligtvis inte. Jag har alldeles för mycket att se fram emot i livet. Alldeles för många människor kvar att möta. Alldeles för många människor som älskar mig - och som jag älskar tillbaka... Men när smärtan river i kroppen så känns det som att "jag föder hellre 3 barn till", "jag opererar hellre knäet igen" eller vad fan som helst - för då vet jag att smärtan försvinner så småningom... Nu vet jag ju att jag ska leva med denna smärta i åtminstone till nästa tisdag och sanning å säga så skrämmer det mig lite... Men men...

Med Hjärtat och de underbara ungarna och alla andra underbara människor så tar jag mig igenom det här också - inte sant?