...vändningar.
Det var en tid som jag mådde dåligt. Eller är. Och det är ju inte så konstigt när man sitter med ett facit i hand. För några månader sen, i höstas, var jag på sjukhuset för att jag hade ont i bröstkorgen men även i ryggen. Idag har jag det bästa botemedlet nära till hands med då hade jag det inte. Jag nämnde för min husläkare att jag varit på akuten men då dom inte hittade något att sätta fingret på så ville läkaren på akuten att VC-läkaren skulle ta över om smärtorna inte försvann - dom försvann inte! Men läkaren ignorerade dom hela tiden, trots att dom stundtals var upp på 9-10 i Fas-skalan. Många tårar har runnit av smärtan. Jag fick Omeprazol för att se om det kunde lindra - ja, lite gran men oftast inte alls. Hon har ju som vanligt fokuserat mot annat som... ingenting?
Sen, för några veckor sen, var jag på akuten igen - denna gång för att jag tappat känseln på flera ställen på kroppen. Dom röntgar ländryggen och gör en cat-scan - visar att jag har förslitningar i höfterna men inga nerver sitter i kläm. Men jag är ju som jag är och läkaren beslutar att skicka en remiss till Sophiahemmet för att träffa en neurolog. Inte konstigt kanske då jag inte kände att eller vart hon stack mig med en nål. Men men - vafan, det kanske är sånt som händer?
En annan läkare remiterar mig till slut till en gastroscopi - och är det något jag hatar så är det gastroscopi. Ner med en slang med kamera i halsen och leta i magen. Jag föder hellre 3 barn till än gör gastroscopi så jag ber om narkos - inga problem! En tidig morgon infinner jag mig nervöst på sjukhuset och träffar supergulliga sjuksköterskor som tar hand om mig och snart sussar jag gott efter att ha skrattat så tårarna rinner. Att sätta nål och bli sövd är väl något jag är "van" vid - detta var nogare räknat gång 44 som dom sprutade sömnmedel i armen av en eller annan anledning. Vaknar upp, det är färdigt och det har knappt gått en halvtimma. När jag piggnat på mig får jag så komma in till läkaren - "Det är inte konstigt att du har ont i överkroppen"... Nähä??? Den chicka lilla domen var ett blödande magsår... Tja, varför inte liksom? Dubbel dos med magsårsmedicin i 6 veckor och sen en ny gastroscopi. Under narkos förstås! Läkaren ifrågasatt de 2 akutläkarna, 1 specialist och min VC-läkare som inte skickat någon remiss till gastroscopi tidigare och som kunde besparat mig ett par månader med ont... Meeeeen - jag lever och är frisk i övrigt, eller typ då - men framför allt har jag ett glatt och gott humör vilket är det viktigaste!
I slutet av förra veckan damp så kallelsen till Sophiahemmet ner i postlådan med en kallelse till på fredag. Då ska dom först sätta en massa elektroder på de ställen som jag inte har någon känsel på och köra in lite ström i kroppen - jamen tjolahopp! Efter det ska dom sticka nålar rakt in i musklerna för att se på vilket djup känseln dyker upp - jag kan inte precis säga att jag ser fram emot detta men det är mer äckligt att inte känna något eller bara stå och titta på när foten viker in sig under benet och jag inte kan styra den... Så jag gör det naturligtvis...
I övrigt - ha det gott! Nej, det är inte synd om mig... Jag har lärt mig att hantera mitt liv... och då ser man allt annat som finns runt omkring som gör livet värt att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!