Liten men...

...naggande god :) Jo, jag har väl hört det förut men det finns vissa faktorer som gjort att man ändå är osäker på det man hört... Men nej, inte längre faktiskt. Nu vågar jag lyssna och ta till mig det som sägs - och det är så himla skönt :D. Länge levde jag med sviterna av det som varit men nu känns det mest som ett "jaha...?" och det är med nyfikna ögon jag ser på min omvärld - precis som man ska göra.

Alla människor borde kunna ta till sig det som finns runt omkring en men det är ack så många som sätter upp tankehinder för sig själva. Precis som jag har gjort. Men jag vågade ta tag i mig själv, lära mig själv att lyssna på vad som sägs runt omkring. Jag vet att mina barn älskar mig - och jag älskar dom till vanvett. Det enda jag vill här i världen är att de har det bra och jag genomför detta på det sätt jag anser bäst och ärligt - jag struntar rätt så rejält i vad som sägs runtomkring... Nu kan jag ju inte påstå att det finns någon som dissar det jag lär mina barn heller. Eller tja, det finns ju dom som försöker - på helt fel grunder utan att ens besitta någon som helst fakta om någonting och ja, då blir det ju rätt rejält patetiskt. Hur kan jag då vara så säker på detta? Tja, man kan börja med att se på barnen - trygga varelser som vågar tro på sig själva och sin egen förmåga. Osäkerhet har alla ibland - så även mina barn. Men de är så trygga att de kan prata med mig om det. Det innebär att mina barn har förtroende för mig - och förtroende får man av trygga barn. Och vi är ärliga mot varandra... Det är väl liksom A och O. Jag hindrar inte mina barn och jag lär dom att det är okej att säga nej till saker och ting. Jag lär dom också att det är alltid bättre att säga sanningen även om den är hård - det gör att jag kan beundra dom för deras styrka att våga säga något obekvämt och ja, det gör att jag inte blir arg - det är bara så enkelt för mig... Det gör också att när jag verkligen blir arg - så vet barnen att "nu gick de över gränsen". Men det sker inte så ofta... Inte längre...

Nu mår jag bra! Jag mår så bra i själen. Jag är så oerhört trygg. Mitt i allt som sker omkring mig och det är ju en hel del så är jag trygg. Jag är älskad. Smakar på ordet - att vara älskad. Älskad för min egen skull helt enkelt. Och enkelt - ja, det är det tydligen. När bitar faller på plats så blir det ju enkelt. När livet är enkelt så går tiden fort - har det alltid varit så? Helt plötsligt är det 2 maj och hela vintern har äntligen försvunnit. Solen börjar värma, knoppar på blommor och små musöron på buskar och träd. Livet återvänder helt enkelt till jorden - och mitt liv är på konstant återvändande. Trots smärtor, trots obehagliga sjukdomar, trots människor man bara önskar att man inte visste vilka det var. Trots människor som är oärliga och går bakom ryggen - men den grejen har ju inte fungerat så där jättebra direkt... Ärlighet och att säga, visa att just så här var och är det - man kommer långt på det. Väldigt långt...

Men just idag har jag ont... svårt att samla tankar, svårt att komma till consensus. Jag ska göra en medicinsk undersökning som jag är livrädd för att göra. Idag fick jag i varje fall klart för mig att den kommer att göras under narkos - och en enorm sten föll från mitt bröst. Men 1 vecka innan undersökningen som är på tisdag får jag inte äta en av mina mediciner vilket har medfört att jag har mer ont än någonsin i bröstkorgen och ryggen. Igår kväll tog jag mig till mitt hjärtas älskade för att få massage. Han gör på något sätt som faktiskt ingen gjort det förut (ibland har det tidigare hjälpt med massage men skillnaden nu och då är fanemig enorm...). Jag klarade nästan inte av att hålla armarna på ratten för att det värkte så och det var en mycket "liten" Cath som låste upp dörren och satte sig i soffan. Vi såg på filmen "Mammas pojkar" (rekommenderas verkligen varmt), skrattade och han masserade ryggen och äntligen släppte det lite. Innan jag somnade masserade han igen - och jag vaknade efter 2 timmar med lika ont... och där är jag fortfarande... Så just nu är jag fast här ute på landet med fåglarna som sällskap... De smärtstillande tabletterna har en strykande åtgång, tårarna rinner och jag känner det som att jag bara vill dö...

Men nej - det vill jag naturligtvis inte. Jag har alldeles för mycket att se fram emot i livet. Alldeles för många människor kvar att möta. Alldeles för många människor som älskar mig - och som jag älskar tillbaka... Men när smärtan river i kroppen så känns det som att "jag föder hellre 3 barn till", "jag opererar hellre knäet igen" eller vad fan som helst - för då vet jag att smärtan försvinner så småningom... Nu vet jag ju att jag ska leva med denna smärta i åtminstone till nästa tisdag och sanning å säga så skrämmer det mig lite... Men men...

Med Hjärtat och de underbara ungarna och alla andra underbara människor så tar jag mig igenom det här också - inte sant?