Fattar inte vart...

...tiden tar vägen! Det känns som igår jag gjorde en uppdatering men inser ju snabbt att så är det ju inte alls... Tiden går nog så fort för att jag är tillfreds med livet i stort. Är man tillfreds till själen så finner man ofta ro i det andra. Jag och Älskling konstaterade här om natten att 6 månader går så oerhört fort - vart tar tiden vägen? Vad gör man för att den ska "bara försvinna"? Är det så tideräkningen är nu för tiden - vi räknar 6 månader åt gången och undrar över vad vi har gjort med tiden? Har vi förvaltat vår tid rätt? Lever vi för och med varandra och vår omvärld? Svar: ja! Allt det där andra - det man inte vill ha, stoppas liksom undan och man funderar inte över det speciellt mycket. Men det ger också kraft och ork att ta tag i och orka med de där sakerna som man inte vill ska finnas men som ändå finns där. Vilket gör... livet lättare :).

Det händer mycket runt oss som vi påverkas av. Man ser hur vänner mår dåligt och man försöker finnas där för dom. Eftersom att jag själv mår bra så har jag ork till att ge en extra kram eller tid till den som önskar det. Man orkar koppla bort alla de där händelserna och människorna som finns runt omkring en själv på ett eller annat sätt och se de goda tingen. Man orkar le, skratta och älska. Man orkar även ta tag i de där människorna som man inte vill ha i sin hjärna, orkar tänka att "näe, jag struntar faktiskt i... " vad det nu är för något. Att gräva ner sig i sånt skadar ju bara en själv i förlängningen... Jag följer ett antal grupper på FB som bla handlar om skilsmässor, vårdnadstvister, (företrädesvis) misshandel av män och lite annat smått och gott. Jag ser hur många män blir orättvist behandlade både av samhället och av kvinnorna. Har många gånger förundrats över vad det är som tycks göra att kvinnor på något sätt anses ha absolut rätt till barnen - även om det är dom som står för i princip allt förhindrande i umgängesfrågor...

Sen när förlorade männen rätten att vara pappor - bara för att man flyttar isär? Hur kommer det sig att en pappa som var jättebra så länge man var tillsammans helt plötsligt är hur kass som helst? Hur kommer det sig att en kvinna helt plötsligt anmäler samma pappa som hon lämnade ensam med barnet för 2 veckor sen för någon form av övergrepp? Ja, alltså - jag har stött på det mer än en gång och jag fattar verkligen inte. I en del grupper jag är med i där det är mest kvinnor som är medlemmar så ser man tom hur detta läggs som förslag??? Men va fanken - är det inte dags att växa upp och bli vuxen?

Nä, min respekt får dom inte - det får däremot paret i den nära vänkretsen som ska dela på sig som bara sagt att "inget skitsnack, ingen bitterfitta, ingen kuksugare" - utan huvudsaken är att lilla X har det bra :D. Det är så det ska vara - fokusera på att barnen får ett bra umgänge med sina båda föräldrar - era vuxna mellanhavanden får ni klara upp utan att dra in barnen... Heder och respekt! Och en stor tistel till de föräldrar som bidrar till att vi idag har ca 250.000 barn i Sverige som enbart får träffa den andra föräldern på helgen (om föräldern har tur) och en stor jävla "gravsten" till den förälder som sett till att 50.000 (!) inte får träffa sin andra förälder alls!!! På gravstenen kan det ju stå att "härmed lovar jag att bli vuxen, ta vuxet ansvar och se till att mina barn får den uppväxt de förtjänar med båda sina föräldrar i sitt liv"! Och till de som tjafsar hit eller tid - sluta! För barnens skull...

Alla föräldrar gör fel - det tillhör ju liksom föräldraskapet. Men det är fler än jag som läst tex en hög med böcker om olika typer av barnpsykologi för att få grepp om det här med föräldraskapet. Lära oss hur våra barn reagerar, fungerar, tycker och tänker. Eftersom att mina egna barn till stor del är uppvuxna utan en förälder direkt i deras liv har jag läst mängder med böcker och artiklar om hur dessa barn påverkas av detta. Jag lärde mig att se när det var dags för en dipp i humöret. Jag försökte lära mig hur jag kunde finnas där på bästa sätt för mina barn. Jag lärde mig att bitter på fädrerna - det fick jag aldrig vara inför barnen som absolut inte behövde spä på sin egen förtvivlan över den förlorade föräldern. Så det har bara varit att le - och att vara ärlig mot sitt barn. Och inte försöka "svara" på frågan om vart pappa är och varför han bor så långt bort. Hänvisade/hänvisar konstant dessa frågor till den frånvarande föräldern istället för att virra bort mig själv i svar jag ändå inte har.

Men jag har också uppfostrat 3 trygga barn som vet att mamma alltid finns där. Man kan säga i princip vad som helst till mamma utan att hon blir arg för att jag säger det. Har barnen varit ledsna har jag funnits där utan att döma den andra föräldern - för det är inte vad barnet behöver. Barnet behöver i det läget att få veta att det är älskat. Även av den andra föräldern och det är det jag sagt till dom...

Och detta hänger ihop med att tiden går. Jag gjorde det eller gör det inte svårt att vara ensam som förälder. Jag underhåller så gott jag kan umgänget med papporna. Det har inte varit det lättaste när de bägge två är bosatta utomlands men jag har gjort det bästa jag kan utifrån de premisser som funnits. Jag är mamma 24/7/365 - och jag tycker det är lätt helt enkelt. Helt plötsligt är de älskade barnen stora. En har flyttat hemifrån, tagit sjuksköterskeexamen. En har gått ut första året på gymnasiet och den lilla har gått ut första året på högstadiet. Vart tog tiden vägen? Ibland tittar jag på korten av mina små troll och saknar tiden då de var små - inte för att små barn ger små bekymmer för mina barn har aldrig varit några bekymmer. Inte när vi bråkat, inte när något strulat, inte när de gråtit eller varit arga... Jag har helt enkelt bara låtit tiden gå och använt den till att vara vuxen och älska mina barn.

Och min omgivning. Det är få människor jag tycker illa om (men de finns de också). Jag försöker möta min värld med ett leende och jag tänker positivt. Det är dessutom ett måste för mig då jag ju lever med ett gäng kroniska sjukdomar och med det senaste nedslaget då jag förlorat smärtkänseln och inte känner kyla resp värme i delar av benen och några andra delar så har jag inget annat val än att möta det positivt. Gör jag inte det blir jag en bitter människa som dukar under under min egen bitterhet - så det går fetbort! Även fast sommaren är min jobbigaste tid då skoven går i ett och kroppen stänger ner så försöker jag vakna varje dag med ett leende på läpparna. Även fast jag inte kan hålla pennor ibland, inte klarar av att köra bilen för att benen inte fungerar - på med leendet - tänk positivt! Man klarar så mycket mer då. Se de små sakerna i livet och känn kärleken från de som faktiskt ger den till dig. Sluta irritera dig på människor som inte passar in i din egen norm. Låt de människorna som faktiskt är lyckliga få vara lyckliga - vad tjänar man på att racka ner på dom - förutom att du förlorar din egen chans till att bli mer nöjd med ditt liv?

Allt som händer i ditt liv är en cirkel. Allt man gör påverkar. Bryts cirkeln blir det obalans i systemet. Ge av din styrka till någon som kan må bra av den istället för att föröka påverka någon negativt - det enda det resulterar i är att du blir negativ själv. Får man hela livet att gå i cirkeln så rullar den framåt och det är det som ger det goda livet!

Så jag låter tiden rusa vidare i 6-månaders perioder. Jag lever och jag älskar. Jag är älskad också - jag känner det i mitt hjärta. Jag är älskad av mina vänner - och jag älskar dom tillbaka. Jag är älskad av mina föräldrar - och jag älskar dom. Jag är älskad av mina underbara barn - och jag älskar dom så mycket och jag är älskad av min nästan-sambo - och vad jag älskar denna underbara man! Jag lever livet utan sorger och därför går livet... fort!

Så nästa inlägg blir helt enkelt bilder av våren som gått...