Det där föränderliga...

... som kallas för livet. Hur snabbt kan det inte ändras? Hur snabbt rusar det inte förbi? Men ibland segar det sig fram så man blir vansinnig och man undrar vart veven är någonstans... Som det här med skrivandet - förut kunde jag skriva massor - nu har jag bara massa tankar som far runt i skallen. Om än det ena och än det andra. Tankarna handlar om världen vi lever i, människor vi mött under vår livstid, människor man inte mött men som man velat möta och alla de där som man absolut inte vill möta igen. Saker man gjort och saker man inte gjort - saker man velat göra men inte gett sig på ändå.

Jag är ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit i livet. Jag har 3 underbara barn. Intelligenta, empatiska, starka och väluppfostrade. Formade av en närvarande mamma och frånvarande pappor. Jag tänker mycket på det där om frånvarande pappor - men konstaterar att det finns lika många frånvarande mammor. På något sätt har det blivit så att jag engagerat mig för att få främst mammor att släppa in papporna i barnens liv. När jag läser och diskuterar med pappor som inte gör annat än att kämpa för att få ha kontakt med sina barn skäms jag ofta över mitt eget kön. Man pratar om jämlikhet och jämställdhet (som är två helt skilda saker) och visst - männen är starkare i vissa lägen men kvinnan är starkare i vissa. Det är mycket lättare för en mamma att baktala och få samhället att tro på hennes "svaga" berättelse om en usling till pappa - men sanningen ser långt ifrån alltid ut så. Att vara en dålig förälder är inte könsbundet på något sätt - det handlar om personer och inte kön. Men hittills har det varit så att det är kvinnorna man har hört medan männen har kämpat i det tysta, formade av samhället till att tro att de "inte har rätt" att kämpa för sina barn. Jag är så glad över att detta har börjat röra på sig, att mans- och familjejourer börjar få gehör för det "faktum" att kvinnor inte är de enda som ska lyssnas på i en vårdnads- eller umgängestvist. Det finns så många föräldrar där ute som inte vill annat än att få se sina egna barn - men som aktivt förhindras av en förälder som egentligen är den största av egoisterna - föräldern som förhindrar ett barns naturliga behov av sina egna föräldrar. Hur många är inte dom föräldrarna som medvetet styr in sitt barn på en bonusförälder för att på så sätt kunna "bevisa" att barnet inte är intresserad av en kontakt med den biologiska föräldern? Ja, det är väl ingen nyhet att dessa saker alltid upprört mig...

Mitt i allt detta är jag ruggigt stolt över att jag får så många kredits av mitt arbete i att stödja föräldrar. Det gör oerhört gott för min själ när jag får höra att jag är klok i mina resonemang. Att folk efterfrågar mina åsikter och mitt stöd. I dagens Sverige är det fortfarande lite fult att framförhålla när man gjort något bra, man får inte ta till sig av god kritik och om man förmedlar den vidare - ja, då skryter man. Men när det gäller detta är det inte att skryta - det är att ge hjälp till de som behöver stöd i svåra situationer.

En del människor kämpar för att de som inget har ska få det bättre - det gör jag med men jag kämpar med ord för att ge stöd till de som förlorat det viktigaste de har - sina barn. Det ger mig också tid till att leda bort tankarna från mitt egna onda i kroppen. Den där kroppen som allt som oftast ger upp i kampen om att orka. Den där kroppen som alltid värker, svider, bränner och inte känner. Att kämpa för saker jag tror på ger mig styrka och hopp på att allt kan bli bättre - även min kropp. Precis som jag aldrig kommer ge upp kampen på att barn har rätt till sina båda föräldrar så kommer jag aldrig ge upp hoppet på att min kropp någon gång kommer att fungera bättre.