Nej - jag tänker inte...

... DÖ!!!

Rolig överskrift - eller hur? Men det är alldeles sant - jag kommer inte att dö. Inte nu. Inte förrän jag är minst 90 år kommer jag att sluta mina blå för gott.

Det vore inte jag - jag är alldeles för envis, jag älskar livet och min familj alldeles för mycket. Jag tänker inte dö innan mina föräldrar.

I fredags grät jag ut i pappas armar. Jag kunde inte hålla mig. Det gick bara inte längre då. Då hade jag tröstat min äldsta dotter som i fredags var alldeles för långt borta. Åh vad jag ville att den lilla blonda skönheten skulle stått framför mig och sagt att allt kommer att bli bra. Jag visste så väl att mitt telefonsamtal skulle göra henne så illa men jag var tvungen att göra det.

Jag visste att de flesta av mina samtal med en del personer i fredags skulle göra dom illa. Jag visste det - jag förstod det - men jag var tvungen att berätta för dom. Berätta sanningen - den hårda, jävla sårande sanningen. Orden jag måste säga som jag inte vill säga.

Egentligen började det med en känsla av att något var fel. Jag tror jag kände det på mig. Jag hade lite ondare än vanligt och tänkte att det var dom där jävla cystorna som spökade igen. Det kom ett brev om provtagning. Jag hatar dessa provtagningar. De första fem åren tog jag dem var tredje månad. Ont gör dom att ta. En del säger att det inte känns - de känns. I varje fall på mig. Sen den där gången 2006 har jag hatat dessa kontrollprover. Men de har varit bra och till slut la sig oron, gångerna mellan proverna glesades ut - jag var ju frisk! Så jag vandrade iväg till provtagningen - men med lite mer oro i kroppen. Som alltid. Proverna togs en fredag och jag sa till dom att dom skulle ha en trevlig helg - sen började de där veckorna av oro igen, ca 3 stycken veckor brukar det vara innan svaret dimper ner.

När det väl kom slet jag upp brevet - och kände dolken som kördes in i bröstet: provet var inte bra den här gången. Allvarliga förändringar. Vet ju vad som sa efter förra operationen att blir det mer blir det en större operation. 4 personer fick veta att jag blivit kallad igen: pappa (som den pappas flicka jag är), mamma, Storprinsessan och så Mannen med stort H. Alla säger att det kommer att gå bra.

Min egen inställning är alltid att det blir alltid bra. Men räcker det inte nu??? Morbus Dercum, Fibromyalgi, Hortons, IBS, intryckt höft och knä som knappt sitter ihop. Räcker inte det? De där 4 kroniska sjukdomarna varav 3 st orsakar de där jävla smärtorna i hela kroppen. Men nej - jag är den i släkten som liksom samlar ihop hela skiten "kom, kom till mig" tycks min kropp ropa ut. "Här har vi en psykiskt stark kvinna som ännu inte brutits ned av de jävligaste av sjukdomar - vi lägger på en till så kanske vi lyckas???"

Nej - det kommer inte att lyckas.

Hur som helst - jag vandrade iväg till läkaren igen. Jag visste vad han, Piotr, skulle säga. Det förstod jag av brevet. Upp i den jävla stolen efter ett samtal. Penslande hit och dit och nypa loss bitar av mitt inre. Biopsier. Nu ska det kontrolleras vilken typ av skiten jag har... Han tittade med sitt mikroskop rakt upp i mig. Nämnde klockslag, mumlade, nöp. Tog ett ultraljud och kollade efter saker som inte skulle vara där - och som tur var hittade han inga cystor och inget annat! En liten tröst i varje fall. Ner från stolhelvetet och in på hans kontor igen.

Hur tar man ett besked om att man har cancer i underlivet? Hur? Man skrattar lite bittert och säger "tja, varför inte jag för"... Jag frågar om hur lång tid dessa prover tar - mellan två och tre veckor... och kanske blir det operation på ett annat sjukhus... Hur mycket ska de ta bort? Hela livmodertappen i varje fall och resten bestämmer dom om när dom opererar. Jag gav dom tillåtelse att ta vad de än behövde. Ord jag aldrig trodde att jag skulle säga i hela mitt liv. Hur stor är överlevnadsprocenten? 70%...

Jag ringde Storprinsessan och gjorde henne ledsen. Jag åkte hem till mina föräldrar - och jag grät ut i pappas famn.... Jag åkte förbi Hjärtat på jobbet - han ville veta hur det gått och när jag steg in och han frågade hur det gått och då kunde jag inte hålla mig längre - tårarna dök upp i ögonen. Igen. Åkte hem - väntade in lilla Prinsessan - och ja, hon bröt ihop. Två cancerbesked inom loppet av ett år. Det känns helt orimligt att få ge dom 2 cancerbesked inom loppet om 1 år. Stackars barn!..

Men det är den alldeles för krassa sanningen - jag har fått cancer.

De som nu vet frågar mig vad som kommer att hända nu - och svaret blir hela tiden: jag vet inte. För jag vet ingenting. När jag satt hos läkaren pratade han om olika saker men på något sätt slutade jag att lyssna men jag antar att det är rätt vanligt. Jag vet inte om jag ska få cellgifter. Jag vet inte om jag kommer att strålas. Det enda jag vet är att jag kommer att opereras. Jag vet inte heller hur mycket de ska ta bort - det enda jag vet är att hela livmodertappen kommer att tas bort. Allt beror på vad de uppföljande proverna visar, vad läkaren egentligen såg där i mikroskopet men även vad de ser när de väl är inne för att ta bort skiten.

Det känns som om jag är världens sämsta mamma som drabbats av det här. Det känns som om jag är världens sämsta flickvän. Det känns som om jag är världens sämsta vän. Jag gör ju min familj och vänner ledsna genom att bli sjuk. Ännu mer sjuk än vad jag redan är. Men de sjukdomar jag hittills haft är inte dödliga i sig - de kan förkorta livet, javisst, men de är inte dödliga - de har ingen procentsats som pratar om hur många som överlever. De har procentsatser som att "90% hamnar förr eller senare i rullstol" men de pratar inte om döden!!!

Nu ska jag inte dö. Inte nu. Inte om några månader. Inte förrän om många, många år! Jag har grundskola att avsluta, gymnasieutgångar att se, barnbarn som ska få växa upp med en iofs något frånvarande mormor i person men däremot alltid närvarande i själ och hjärta. Men tufft är det hur som helst...