Vård av barn

Idag kan jag ju passa på och skriva lite eftersom att jag orkar och för att jag är hemma med en sjuk lillfjompa. Det började redan i lördags, vi var i Kungsbacka och handlade. Vi skulle ju ha konsert med kören och eftersom att Blå kyrkan som jag sjunger i fyllde 40 år så skulle vi ha något blått på oss och i min garderob fanns zip och nada i färgen blå så det blev till att handla. Eftersom att det var helg och kroppen verkade hålla ihop så åkte vi till Kungsbacka. Fick en jättefin blå jeansblus i tältmodell som är så inne nu i försenad födelsedagspresent och så åt vi buffé och det var där jag började misstänka att Lillfjompan var sjuk för hon ville knappt äta någonting och klagade på huvudvärk. Söndagen gick utan större klagomål, måndag dag med men på kvällen började hon klaga över huvudvärk och ville knappt äta mammas goda pannkakor. I morse kom en kraxande "liten" fjompa in och sa att hon inte mådde bra och mamma sa "gå och lägg dig igen".

Så, precis som förra gången "kombinerar" vi nu hemma för sjukt barn och hemma för att kroppen inte vill prata med mig. Det var så här förra våren med. Och våren innan dess. Eller vår och vår - man tvekar ju en aning över begreppet när man tittar ut genom fönstret men det är i varje fall 0-gradigt idag :) Det jag konstaterar just nu är att del för del så slåss kroppen ut just nu. Händerna har ju felat länge men nu värker de mer konstant. Det känns som om det rinner smärta utefter skelettet i armarna. Det är svårt att förklara hur det egentligen känns men det gör bara så förtvivlat ont och höfterna... ja, de är som stumma, värkande klumpar... Och så fortsätter det kroppen igenom...

Gick till Arbetsförmedlingen igår och sa att det här fungerar inte! Jag trivs verkligen jättebra på mitt jobb men det kan inte vara meningen att man ska arbeta i 5 timmar för att sen gå hem och gråta i 5... För varje dag ökar smärtorna och jag blir rosenrasande på människor som säger att "det är väl inte så farligt"... Bara för att mitt handikapp inte SYNS och för att jag kan LE och SKRATTA trots att jag har ont och VÄGRAR bli en kärring på kuppen...

Har du blivit opererad någon gång och vaknat upp ur narkosen och känt hur smärtan skär igenom operationssåret? Har du det så vet du vilken smärta jag känner i mina höfter - varje dag!
Har du haft en riktig influensa någon gång? En sån där när man tycker att hela skelettet värker sönder och man bara inte står ut? Då vet du hur mitt skelett känner sig varje dag och varje minut!
Har du varit överviktig och sett folks sneda blickar för att "du borde banta"? Nu har jag haft tur som hade en läkare som skrev ut Efedrin som lyckade ge mig en viktminskning men jag är fortfarande överviktig. Har du ätit pulverdiet och INTE gått ner i vikt? Det har jag...

Det ovanstående är ändå min vardag och den måste jag ju leva med. Fröken Dercum finns ju där hela tiden, ständigt ackompanjerad av herr Fibro och det är ju det jag måste överleva med - även när det är som svårast. Och därför skrattar jag, därför lever jag. Snabb i repliken, vacker till utseende, ödmjuk och helt underbar. Intelligent med - när det gäller allt annat än min kropp säger mina närmaste för jag gör så mycket som kroppen egentligen mår dåligt av bara för att jag så förtvivlat gärna vill vara som alla andra som faktiskt orkar. Men just idag orkar jag inte...

Så idag blir det till att stryka febrig panna på förvirrad och trött lillfjompa. En av mammas stoltheter :) Igår var vi på utvecklingssamtal och "som vanligt" haglade superlativen. Utom i matten men det vet vi ju och det arbetar vi ju med. Hon ska göra sitt första stora forskararbete och tänk så stolt en politikermamma kan bli när hon säger att "jag ska forska om Socialdemokraterna". När hon gick på dagis sa fröknarna att "hon är den minsta sosse vi någonsin träffat"... och det har hon fortfarande i sig... (synd att det inte finns Unga Örnar här nere...).

Tjing tjing och försök att göra något bra av dagen :)