Torrt om fötterna är att föredra...

...när man blir anklagad för att vara mytoman... :P

Nu för tiden sätter jag inte ens kaffet i halsen när de fegaste av fegaste lämnar kommentarer. Ni vet - Anonym... De som är så fega att de inte ens vågar stå för sina kommentarer och gömmer sig bakom den falska blekhetens fana och skriver en dissande, påstående kommentar som anonym... Ja, om inte det är feghet i kommentarsfältet så vet inte jag vad som är att kallas för fegt. Det måste ju vara rätt tragiskt att ha åsikter som man inte vågar stå för - vilket uselt föredöme för tex om man har barn: "Ha gärna en åsikt lilla vän men tala för fan inte om att det är du som tycker något..." Det vore ju onödigt att lära sina barn att bli starka individer som har rätt att tycka saker - och att man ska stå för det man tycker... Nä, bättre att lära dom att bli fega små obetydliga stackare som ingen ändå bryr sig om för deras åsikter vågar de ändå inte stå för... Det är ju egentligen mer än sorgligt att inte våga stå för sina åsikter... Speciellt när de som lämnat dem har full koll på att jag har typ 4 stycken personer som säger sig känna mig som lämnar dessa kommentarer och med hjälp av IP-loggarna så har jag ju rätt snart koll på vem som varit i farten - och därför blir ju dessa anonyma kommenterar ännu mer patetiska... Stå för tusan för vad du tycker - eller lämna mig ifred så som jag lämnar dig ifred... Det är liksom under min värdighet att ens närma mig din eventuella blogg för att irritera mig på saker som jag ändå skiter i... Då jag inte skänker er mer än någon tanke alls så känns ni ju... bara... så... oerhört... värdelösa...

Men - för att bemöta det lilla påståendet om att inlägget om Prinsens vara eller icke vara i en drogutredning -

Mytoman är namnet på sig!! Ska vi börja med syftningsfelet i detta påståendet? Eller det kanske var så att du verkligen menade att du själv är mytoman??? Det är ju i sanningens namn så att de som går ut och anklagar på detta sättet vet att de rätt ofta befinner sig i utkanten av sanningshaltiga påståenden och därför känner sig utpekade när någon kommer med någonting som låter helt otroligt - men som faktiskt är helt sant...

1 - Du tror väl ändå inte att jag skulle skriva ett helt inlägg som behandlar min sons eventuella drogmissbruk - om det vore så att han nyttjade droger? Vad är liksom nyttan med att skriva ner sin son på ett sånt sätt? Vad har du för intelligenskvot - -8 eller???

2 - Då flertalet personer satt runt mig när jag fick sms:et från Lillprinsessan som skrev att polisen sökte mig och att jag visade detta sms för ett antal personer då vi under pausen pratade om varför polisen åker hem till någon och söker en person talar ju för sig själv... Samt att det var på mötet jag fick tipset om att åka ner till polisstationen...

3 - Har ju faktiskt en samtalslista som verifierar samtalen med den civila knarkspanaren...

4 - Har kvar uppsägningen av det telefonnummer som användes i narkotikasammanhang och har lämnat över det simkortet (hade det kvar) till polisen.

5 - Prinsen var skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott när vi kom till polisen men efter att vi diskuterat, verifierat, lämnat alibi för samtliga gånger ändrades graden av misstanke från skäligen till enbart misstänkt efter förhöret där sonen med jämna mellanrum skulle få träffa herr civilspanare för att "hålla sig på banan" (samma bana som han iofs redan är inne på...). Och vad det gäller de superlativ som polisen gav mig som mamma så kan både sonen och herr polis tala om att det var just så han sa (och ja, jag känner honom från andra, icke polisiära, tillfällen...)

6 - Jag fick i uppdrag av polisen att ringa mobilleverantören för att få uppsägelsen av numret samt att ta reda på om det åter var i bruk och varför mitt namn och sonens namn kom upp när de sökte på telefonnumret. Vilket jag gjorde och eftersom att det numer går som ett kontantkortsnummer så står den senaste registrerade abonnemangsägaren fortfarande i vissa register - vilket då var vi (och vi är borttagna nu).

7 - Jag hittade killen som har Prinsens gamla telefonnummer på en sida som (vad jag fattar det som) mest ungdomar lägger upp bilder på. Den fungerar på samma sätt som tex Bilddagboken. Sidan heter Dayviews. Där står också killens namn - samma som min sons och det var också där jag upptäckte att han är född samma år som min son... Genom att söka på namnet på Facebook hittade jag också de vänner som är gemensamma beröringspunkter för båda dessa killar födda samma år med samma namn och som med ett par års mellanrum "delat" telefonnummer...

8 - Ja, jag lämnade över alla uppgifter till polisen som tackade mig för mitt grundliga arbete.

-----------

Jag kan inte tänka mig att Patetiska Anonym tycker att det är fel att man har en aktiv föräldragrupp som intresserar sig för sina ungdomar? Eller är det kanske det som åsyftas? Att man som förälder faktiskt bryr sig så mycket om sina barn att man dels delar med sig om knäppa saker (som man kanske ångrar) till sina barn för att liksom visa att "du är inte ensam om att ha det tufft som ungdom" och att man visar att "det är helt okej att göra fel när man växer upp" - men att man också ska ha stake att stå för det man gjort...

Eller är det så att jag skulle vara mytoman för att jag faktiskt väljer att inte skälla ut mina barn när sånt här händer? Jag kan skälla på mina barn, absolut - men när det händer saker som är riktigt allvarliga och där samtalet är viktigare och slutledningen det väsentliga - varför skulle jag då välja att skälla ut mina barn och därmed skrämma dom? Min uppgift som förälder är att alltid stå bakom mina barn - i glädje och sorg, i vått och torrt. Inte att skrämma dom till tystnad, inte att skälla ut dom så att dom tappar förtroende för mig utan att vårda vår gemenskap så att man klarar av eventuella svårigheter tillsammans...

Så - det var det där om att ha torrt om fötterna - speciellt när personer som Patetiska Anonym anklagar en med att fara med osanning - och jag kan ju också erkänna att det känns jävligt gött att kunna trycka ner dessa fakta i halsen på vederbörande... För vad är liksom meningen med att skriva saker som inte är sanna? Eller säga saker som inte är sanna?

Det skulle vara oerhört intressant att få veta vad det är jag skulle ha ljugit om, lilla obetydliga, patetiska Anonym... Vad är det som stör dig så? Att min omgivning ger mig oerhört mycket kredit för hur jag är som förälder? Att jag har en underbar kontakt med mina ungar som litar på sin mor i alla väder? Att det faktiskt är så att sonens namne faktiskt existerar, är född samma år och har hans gamla telefonnummer?

Eller är det helt enkelt så att du är så jävla avundsjuk för att jag lever ett liv fullt med vänner, har människor runt mig som älskar mig som jag är, att jag går ut och festar ibland, att jag är en jävligt bra mamma, att jag aldrig hört mina barn säga till mig att jag är dum i huvudet, att dom hatar mig eller dylikt? Eller att jag faktiskt vågar stå för de saker jag gör - dåliga som bra, att jag lever det liv jag vill leva och inte är avundsjuk på någon annan?

För hur står det till hos dig? Ringer dina vänner och ber om en spontan fika? Hänger du hos dina vänner och kreverar av skratt så att du får kramp i magen? Går du ut på middag, på hockey, på krogen med vännerna eller någon du bryr dig om bara så där spontant för att du helt enkelt känner för det? Drar du förbi en av vännerna när du är ledig och tar en spontan kaffe och blir kvar i ett par timmar (med eller utan barn...).

Eller nä, just det - så var det ju... Innanför dina väggar ser ju inte alls verkligheten ut som du försöker få det att se ut... Du har ju inte dom vännerna för du är ju egentligen rätt ensam där du lever i din patetiska, anonyma bubbla och ser sorgset på när de "vänner" du så avundsjukt skällt ut eller baktalat vågar leva livet och stå för det dom gör...

Tips från coachen - släpp på rocken, lyft din numer rätt feta häck och börja leva så ska du se att även du blir mindre bitter... Du vet, du missar det viktigaste som finns - du missar LIVET!!!