Osannolikheter och sannolikheter...

... upptar just nu tankeverksamheten...

Vi fick ett besök i förra veckan. Jag var inte hemma men båda barnen var på plats och öppnade då det knackade på dörren. Utanför stod en kille och presenterade sig med att han kom från polisen och sökte mig. Då jag ju inte var hemma meddelade de polisen det och gav honom mitt telefonnummer. Sen messade dom mig och talade om att vi hade haft besök och jag undrade lika mycket som dom:

Varför hade polisen åkt hem till oss för att knacka på dörren? Hade vi gjort något? Hade det hänt något? Hade någon blivit skadad någonstans eller varför hade dom åkt de två milen ut till oss? Jag kunde ju helt enkelt inte stanna kvar på det mötet som jag var på så jag åkte helt enkelt över till polisen och klev in på stationen och pratade med ett befäl som ringde några telefonsamtal och sen återvände till mig och meddelade att den polis som sökt mig skulle höra av sig till mig och tog mitt telefonnummer. Efter ca 30 minuter ringde han upp - och jag fick världens chock! Det är inte lätt att chocka mig men den här gången lyckades det.

Min son var anklagad för att ha med personer som använder narkotika att göra...

Då jag känner min son, vet vilka han umgås med, vart han umgås någonstans, hur hans dag ser ut i minsta detalj så blev jag ändå inte speciellt orolig. Hade en långt samtal med herr Polis och vi bestämde träff dagen efter hemma hos mig - jag var lika mån som polisen om att det här måste utrönas... När herr Polis skulle komma hem till oss slumpade det sig tyvärr så att vi hade haft strömavbrott halva dagen och det var endast 16 grader inomhus och utan ström så vi bestämde att jag och Prinsen skulle komma till polisstationen på måndagen. Vid detta laget så hade polisen börjat inse att han var lite fel ute när det gäller min son...

Jag hade ett litet snack med Prinsen och om man kan se ut som ett ufo i ansiktet så var det det han såg ut som...

Så kom då måndagen, Prinsen mötte upp mig på jobbet och vi åkte iväg under falsk flagg då polisen bett mig att inte säga något till honom om att vi skulle träffas så officiellt skulle vi kolla på vinterskor. På väg till bilen sa jag vart vi skulle och han sa ingenting och av hans handlande förstod jag att han var inte ens orolig - lika lite orolig som hans mor var. Så kom vi då dit och träffade polisen... Prinsen fick frågan om droger och han gav ett så långt och välmotiverat svar till varför man inte ska hålla på med droger att både jag och polisen stirrade på honom...

Det är här sannolikheten kommer in: Sannolikheten att min son skulle hålla på med droger är lika med noll!

Nu fick vi reda på anledningen till att vi var där lite mer ingående: det telefonnummer som Prinsen hade för över 2 år sedan användes fortfarande och det till att konversera och bestämma träffar om när innehavaren och hans kompisar skulle träffas för att bland annat röka hasch... Och då började jag skratta - tanken i sig var så skrattretande. Nu är jag inte den mamman som gör mig speciellt många illusioner om att mina barn inte är som andra barn och vill pröva på olika saker men när det gäller droger är vi ju knappast vad som kan kallas för drogliberala... När polisen läste upp telefonnumret som användes kunde dessutom både jag och Prinsen redogöra för när vi slutade använda numret. Vi kunde också tala om vad han gjort de aktuella dagarna då detta skulle ha inträffat. Vi pratade med Polisen om MiniMaria och effekterna av droger och vad jag som förälder kan göra för att stävja drogmissbruk och till slut säger Polisen att han önskade att alla föräldrar de träffar på skulle vara som jag :)

När vi gick där ifrån var Prinsen inte längre skäligen misstänkt då han hade alibi för när dessa sammankomster inträffat, jag kan visa upp att telefonnumret är uppsagt för över 2 år sen och att han inte brukar träffa dessa killar aktivt utan de träffas när de åker buss ibland och ser varandra på stan någon gång.
Men då namnet på den som använde telefonnumret faktiskt är samma namn som min son har kunde inte misstanken om brott falla bort...

Ändå var Prinsen och jag helt lugna när vi åkte ifrån Polisstationen. För oss båda fanns det liksom ingen som helst anledning till oro. Så nu började operation leta skor, vilket ju faktiskt också stod på dagens "att göra-lista"....

En av "fördelarna" med att ha mig som mamma är att jag inte glömt hur det är att vara ung - och att jag har koll på vart barnen över tid har rört sig - så efter att ha tänt i öppna spisen, lagat mat, fixat med TV'n och annat satte jag mig ner och surfade runt på de sidor som finns där ungar av idag kan befinna sig och skam den som ger sig... Jag hittade min sons före detta telefonnummer...:

Och det är nu vi kommer till osannolikheterna... - så här:

Osannolikhet 1: Vi bodde nere i Göteborg när Prinsen hade detta nummer och jag sade upp det - 2009. Det numret har sedan, på något sätt, när det kom upp till återanvändning hamnade det i: samma stad som vi bor i nu!!!

Osannolikhet 2: Killen som nu använder det telefonnumret har samma namn som min son...

Osannolikhet 3: Prinsens namne som har telefonnumret är dessutom född samma år som sonen...

Hur stor är sannolikheten att detta inträffar? Det måste ju liksom vara nere på promillesannolikhet...

Så på tisdag morgon ringde polisen upp mig då jag ringde dom på måndagskvällen och jag talade om vem som hade numret nu, att det fanns mycket riktigt i Norrtälje, hos en kille med samma namn som Prinsen och som var årsbarn med honom. Polisen verifierade också att detta namn inte var okänt för honom. Men samtalets största behållning var ju naturligtvis att få höra att alla misstankar om Prinsens eventuella drogmissbruk nu var helt borta och att hans namn nu var struket ur utredningen! Samt att jag fick mycket kredit för det arbete jag lagt ner för att rentvå min son namn, att jag stöttat honom på ett bra sätt, tagit mitt ansvar som förälder utan att sänka min son och han avslutade återigen samtalet med att säga att "jag önskar att alla föräldrar var lika klarsynta och engagerade som du". Och vi finns faktiskt - vi är ett gäng föräldrar här i stan som tagit vårt ansvar, har en aktiv grupp på Facebook där vi meddelar varandra om vad som är på gång i stan, vi träffas och bjuder in olika som arbetar med ungdomar (polis, nattvandrare, ungdomsgård mm) för att ha just koll. Det "lustiga" är att vi som är med i denna grupp är också dom som verkligen levde bus under vår ungdom och är medvetna om saker och faror som finns runt om i samhället för våra ungar. Det är också vi som faktiskt fortfarande festar till och dansar på bardisken när vi går ut... Vi som inte glömt och som lever vårt liv - och som finns där för våra underbara ungar...

Och för mig är det så självklart att faktiskt stå bakom mina barn. Jag dömer aldrig någon förrän innan jag har alla fakta i målet. Även om mina barn gör dumma saker så är min uppgift att stödja dem och följa med dem i en process - och inte stjälpa dom och bli tex rosenrasande - för vad skulle det tjäna till? Det får troligen endast den effekten att mina barn drar sig undan mig, känner att de inte kan lita på mig, känna att mamma inte finns där för dom. Oavsett vad barnen gör - så är de mina barn och som förälder stöttar man sina barn och man älskar dom i alla lägen. Jag och barnen är väldigt öppna med vad vi gör och vi har högt i tak. Jag har inga som helst problem med att tala om en hel del av de dumheter som jag själv gjort när jag växte upp - jag är allt annat än ofelbar. Jag har gjort massor med misstag, massor med dumheter, lyckats hamna i den ena grejen efter den andra - och jag står för varenda ett av de sakerna som jag gjort. Jag delar med mig av en hel del av sakerna jag gjort till mina barn - just för att dom ska veta att "hey - min morsa vet vad hon snackar om"! Lite "been there - done that" - och det värsta jag vet är föräldrar som blir riksförbannade på sina barn när de gjort saker som inte är de bästa - stöd barnen, förklara på ett lugnt sätt vad som är rätt eller fel.

 Fördöm det dom gjort - men fördöm inte dina barn! Tro på dom även om alla indicier visar på annat - det kan ju faktiskt vara så att anklagelserna är fel - så som i detta fall :)