... för sina barn, sin omgivning eller för vem som helst.
Det är ju inte så svårt för den som läst här förut att förstå att jag plockar upp den kommentaren som lämnades på förra inlägget. Jag ska beröra två saker och den sista som är tagen helt ur luften lämnar jag därhän...:
Vad gäller barn och deras föräldrar;
Det är en helt normal utveckling hos ett barn att bo hos båda sina föräldrar. I de allra flesta fall vill barnen att föräldrarna skall bo tillsammans men verkligheten ser inte ut så i många familjer. Om detta inte fungerar vill barnen förr eller senare ofta bo hos den förälder som inte är boendeförälder - det är en normal utveckling för barn. Barnet kanske inte önskar bo heltid hos någon av föräldrarna men det vill kanske spendera mer tid hos den som inte är boendeförälder. Detta är helt naturligt. En del föräldrar gör sitt yttersta för att förhindra detta umgänge och tänker inte på att den de egentligen skadar är sitt eget barn och i slutändan kan ilskan gå ut över den förälder som aktivt förhindrar umgänget. Vi är många som tycker att detta förhindrande är helt fel. Varför kan inte föräldrar se att de försöker få bort en naturlig del av någon som borde få finnas på lika villkor i barnets liv? Vad är det som gör att någons hämnd mot en förälder kan få förstöra både en vuxens liv men även sitt eget barn? För det är ju oftast det det handlar om... Det är ändå ytterst få föräldrar som är så olämpliga som föräldrar att de inte bör få finnas i barnens liv - men många föräldrar har inte förmågan att hålla isär sin egen ilska och bitterhet från barnens bästa. Man gör det till sin livsuppgift att förhindra umgänge - och ja, ibland ger den andra föräldern upp. Även om det är sorgligt när det händer så är det ändå rätt förståeligt...
När min dotter valde att flytta till sin far berodde det inte på att hon ville bort från sin mamma. Det handlade om helt andra saker, om saker som hände i vårt liv. Om en längtan efter en far - mer en fråga om pappa ställde upp när hon behövde honom? Och det var en helt naturlig utveckling i hennes liv - och jag var och är stolt över henne för att hon tog det beslutet. Att på något sätt försöka hindra henne från att göra detta var en tanke jag aldrig tänkte över huvud taget. Jag vet att om jag gjort det så skulle jag ha gjort min dotter illa, jag hade gjort hennes far illa - jag hade gjort min familj illa. Jag har aldrig sagt ett ont ord om min dotters far till henne - till största del för att jag faktiskt inte har några onda ord att säga om honom. Visst - jag kan ha åsikter om att han valde att flytta till vårt grannland men människan som var hennes far tycker jag fortfarande om. Och han gav mig ett högt älskat barn - som vi älskar båda två och ingen av oss har rätt att hindra någon av oss ifrån att träffa vår dotter. För det är det hon är - vår dotter. Och vi älskar henne djupt för den underbara människa hon är.
Av samma anledning har jag valt att aldrig prata illa om de andra 2's far och mina personliga åsikter om hans beteende är ingenting jag någonsin har eller kommer diskutera med mina barn. Ja, tänk - de kanske någon gång skulle vilja bo hos honom och då ska de inte vara färgade av min åsikt om honom. Honom diskuterar jag möjligtvis med mina allra närmsta vänner eller min kurator - och inte med några som på något sätt skulle kunna få för sig att använda mina åsikter om honom negativt mot mina barn. Någon gång har de kanske sagt att "det skulle vara roligt att bo i USA" - för det är där deras far bor. Och notera väl då att det är inte deras far i sig som är det lockande - det är landet USA i sig. Men det viktigaste i det här resonemanget är ändå att det har faktiskt ingenting med mig som mamma att göra - det hade i så fall varit ett naturligt sätt för ett barn att inkludera sin far i sitt liv. Men nu ser inte livet ut så för mina barn och i dagsläget har de i princip ingen kontakt med sin far - något de valt själva. De har minimerat den lilla kontakt de har haft med honom till nästan noll - på helt eget mandat. Inte för att jag pratat illa om honom - utan för att de har tröttnat på att vänta på sin far helt enkelt... Men jag tänker ändå inte prata illa om honom med dom och den båt han sitter i har han satt sig i på helt egen hand och det är hans problem att ta sig ur den båten - inte mitt!
Och anledningen till att jag vet att det inte har med mig att göra är att jag får höra det varje dag - varje dag säger mina barn till mig att dom älskar mig - och jag säger till dom att jag älskar dom. Och anledningen till att jag får höra det är för att jag respekterar mina barn - och dom respekterar mig. Jag har fostrat mina barn till att få uttrycka sina åsikter - liksom jag uttrycker mina. Vi gör det med ett vårdat språk och det är mycket ovanligt att vi använder svordomar när vi pratar med och om varandra. Vi blir arga på varandra som alla andra familjer - men vi står inte och skriker åt varandra för vad skulle det tjäna till? Att skrika på varandra och inte respektera varandra genererar inte en trygg familjesituation - det genererar osäkerhet.
Det här för mig in på vad det innebär att vara en förebild - inte bara för sina barn utan även för sin omvärld. Vad innebär det att vara en god förebild? Ja, det innebär att ha några väl förankrade hörnbitar:
Respektera varje människa - och dennes åsikter. Jag utgår aldrig ifrån att jag är den som har rätt - för utifrån någon annans synvinkel kan jag ju ha alldeles fel. Det finns ingenting som säger att just jag har rätt. Men jag är alltid beredd att kämpa för min åsikt - men alltid utan att tappa respekten för de som inte delar min åsikt.
Se din omgivning - och låt din omgivning se dig. Att ignorera personer är inte så värst fint att göra. Man kan absolut missa att se någon, det tillhör mänskligheten men gör det inte aktivt. Få människor att känna sig närvarande, sedda och ge dom en tillhörighet. Man tycker inte om alla människor - men åter till respekten - respektera dom.
Du har alltid rätt till en åsikt - men du ska våga stå för din åsikt. Var sanningsenlig, ljug inte - säg bara rakt upp och ner hur det är men använd ett vårdat språk. Vågar du inte stå för din åsikt - berätta inte om den då. Var inte feg - våga vara stark istället. Och andra... har också rätt att ha en åsikt. Glöm aldrig det.
Alla människor i världen har ett värde - och alla människor är lika mycket värda. Oavsett bakgrund, religion, sexuell läggning, ekonomiskt utgångsläge - ja, allt detta är oväsentligt. Det enda som är viktigt är att människan finns. Alla människor - inte bara några.
Skrik inte åt varandra. Nedvärdera inte varandra. Stärk varandra istället - stå bakom varandra. Att leva i en skrikig miljö skapar inte trygghet, det skapar osäkerhet. Det bryter ner självkänslan om en förälder har en tendens till att fara ut med skrikiga ord, hota med straff eller bli så arg att man smäller igen dörren mitt framför nosen på sitt barn. Vill du ha ett osäkert barn - ja, varsegod! Bästa sättet är att skrika åt det...
Så nej - vi skriker inte så mycket här hemma. Och definitivt inte när något allvarligt faktiskt hänt - då gäller det att stötta dit barn och det gör du inte genom att skrika, gorma och slå dig för bröstet. Och kom ihåg - ingen tycker i längden om en person som blir arg titt som tätt... tänk på det när vännerna börjar försvinna och komma på ursäkter för att inte träffas...
Var ärlig mot dina barn. Visa att du själv varit ung, barn eller en ungspoling. Jag tror att en av anledningarna till att mina barn och jag pratar så mycket om vitt och brett, om saker som händer i skolan, saker vi är oroliga för, ungarnas kompisar och mycket, mycket mer. Jag har alltid varit busig, spontan, impulsiv, vetgirig, intelligent, moralisk, plikttrogen och lite mer. De saker jag gjorde som barn, ung, lite äldre - de berättar jag för mina barn. Ja, inte de allra smaskigaste detaljer - men jag berättar vad jag gjort. Jag är övertygad om att det är bättre för mina barn att veta om de tossiga sakerna jag gjort än att tro att deras mamma har noll upplevelser i sitt liv och ingen förståelse för hur vilsen man kan känna sig i livet som tonåring. För jag minns hur jag var - och jag vet hur jag är. Det är ingen större skillnad på mig då och mig nu... Och mina barn vet - och vi har en underbar kontakt och ja, vi pratar om det mesta.
Var närvarande - och om du inte kan vara fysiskt närvarande... ja, hör av dig i varje fall. Och om du inte får höra av dig till ditt barn - ge barnet en mobiltelefon som är barnets egna. Jag vet att mina barn ser det som om jag alltid varit närvarande hemma - detta trots att jag kunde jobba upp mot 60 timmar i veckan för ett par år sedan. Nu för tiden arbetar jag mindre men det finns en hel drös möten på kvällarna... och jag är borta men mina barn tycker jag är närvarande...
Och ja - jag lever som jag lär. Jag respekterar alla människor och deras åsikter. Jag behöver inte hålla med dom i sakfrågan men jag respekterar alltid deras åsikter. Jag ser människor och uppmuntrar dom. Jag är stark och plikttrogen och jag tillåter inte att någon sätter sig på mig och då ger jag svar på tal. Det är bara så.
Tyvärr känner jag till föräldrar som inte alls är som ovanstående. Som skriker, smäller i dörrar, håller på med mutor till barnen och får barnen att gråta... Jag har hört barn som ringer till sin andra förälder och ber om att få sova hos den utvalde (och sorgligt är att detta beteende ofta återfinns hos mammor). Jag har hört barn säga till sina föräldrar (och mena) att "jag hatar dig"... Och ja - ni har bäddat för det själv... helt själv!
Nä, nu är det godnatt - stora prinsessan kommer i morgon :D
Tycker du att du. är en god förebild?? Du är värdelös som sådan!!
SvaraRadera