Bräckligt. Livet är bräckligt och...

... väldigt sårbart.

Och väldigt hemskt mellan all glädje.

Jag är lycklig i mitt liv. Alldeles, alldeles underbart lycklig - och om jag inte varit det vet jag inte om jag skulle ha orkat med de senaste dagarnas oerhört tunga besked. Besked som gör mig förtvivlad. Som känns i hjärtat - inte bara i mig utan framför allt i mina underbara barn. De 3 människor som betyder mest för mig i hela mitt liv. De 3 människor jag skulle kunna dö för. De 3 människor som jag alltid kommer att älska utan förbehåll.

De fick ett brev från sin far. Relationen med deras far är absolut inte den bästa då han ju valt att bosätta sig på andra sidan jordklotet - men ändock - det är deras far. Jag kan inte påpeka min inställning nog: varje barn är värd att ha båda sina föräldrar i sitt liv och det som utspelat sig mellan två vuxna människor som har barn gemensamt skall inte drabba barnen. Vilket har gjort att jag alltid skyddat hans flytt, sagt till barnen att "han visst älskar dom" och framför allt har jag aldrig låtit barnen få ta del av mina egna, djupa och innersta tankar om denna landsflykt. Deras far har träffat en ny kvinna som han gift sig med - och ja - jag är glad över detta. Precis som jag är glad över att de har en listen solstråle till dotter som nu är 7 månader gammal.

Men brevet ja. Det var kort. Vi hade fått vetskap om att han faktiskt befann sig i Sverige men var väldigt undrande över varför han inte hört av sig närmare. Men vi fick svaret. Brevet sa i princip: "Jag har idag blivit diagnosticerad med akut leukemi och transporteras idag till Huddinge sjukhus för behandling".

Lillprinsessan hörde av sig och frågade hur hon skulle ställa sig till det. Hon gjorde ett val för någon månad sen att faktiskt säga upp kontakten med sin far pga hans beteende. Jag bad henne vänligt att svara någon i stil med vad som hänt och vad som händer nu. Hon gick på lektion - inte alls medveten om hur allvarligt detta faktiskt kunde vara. Då prinsen fått samma brev ringde jag upp honom i skolan. Något mina barn vet är att deras mamma hör aldrig av sig under skoltid om det inte är väldigt viktigt - så han svarade. Jag hoppades på att han inte hunnit läsa brevet vilket han inte gjort och jag kommenderade i princip ner honom på närmsta stol. Jag förklarade att han fått ett brev och vad det innehöll. Under vårt samtal räknade jag till 10 st okej. Det var allt han sa. Jag frågade om han ville att jag skulle hämta honom i skolan men nej, det ville han inte. Jag meddelade honom att han skulle gå till mormor och morfar efter skolan. Ett 11 okej...

Efter det ringde jag till Storprinsessan. Hon som haft honom som far sedan hon var 3,5 år. Hon som kallat honom för pappa sen den där gången de hoppade i löv på Åland. Hon som älskat honom som sin egen och som varit så jätteförbannad på honom de senaste 5 åren som gått sen han flyttade. Hon som sagt upp kontakten med honom helt. Jag visste att hon ville veta. Och på något sätt var detta telefonsamtal det svåraste för hon har en förförståelse om allvaret i diagnosen som han fått. Jag skickade ett mess där det stod att hon måste svara. Vet inte om hon hann läsa det innan jag ringde. Hon blev tyst. Den där hemska tystnaden när en sanning går upp. Hon började gråta och jag har nog aldrig saknat min stora prinsessa så mycket. Jag har alltid varit hennes stora stöd i livet, den som torkat de största tårarna från hennes kinder. Jag visste hur mycket hon behövde sin mors famn just i det ögonblicket. Att hon sagt upp kontakten med sin far 5 år tidigare spelade i det läget ingen roll. Sorgen, rädslan och ångesten var och är mycket större än ilskan.

Ringer till min mor och talar om att dom ska vara barnvakt på kvällen. Ringer barnens farbror för att få reda på vad som faktiskt var på gång och han verifierar och berättar om hur han kvällen innan skjutsat sin bror till Södersjukhuset då han mådde väldigt dåligt. Redan på torsdag kväll hade läkarna börjat misstänka akut leukemi och ett benmärgsprov hade tagit och det var det som D hade fått svar på på förmiddagen.

Ett främmande nummer ringer och det är Lillprinsessan - ordens innebörd hade nu börjat sjunka in i henne. Jag hade försökt ringa henne men hon hade varit på lektion så hon hade lånat sin väns telefon. Hon frågar om det är cancer pappa har och jag har inget annat val än att säga ett tungt "ja". Jag hör hur hon börjar gråta och sen kommer frågan jag inte vill svara på: Kommer pappa att dö? Det är med tungt hjärta jag vet att min yngsta dotter alltid vill ha min sanning och jag säger att "ja, det kan bli så. Leukemi är inte att leka med"... Hon bryter nu ihop och jag skriker förtvivlat i telefonen att "kan någon ta telefonen ifrån henne". Hennes lärare hör mig och tar telefonen och jag förklara snart. Hon förs ifrån klassrummet till lärarrummet och jag slänger mig i bilen. Det går fortare än vanligt in till Storbyn. Jag var bara tvungen att ta mig fram. Fort! Väl framme springer jag igenom skolan och hittar henne i ett av klassrummen - hon hade velat vara med sina kamrater. Utanför klassrummet börjar hon gråta hjärtskärande. Hennes mentor kommer och vi pratar lite och sin sen går vi till bilen.

Väl hemma hämtar vi de kläder hon vill ha, någon bok, lite godis. Ger katterna mat och sen går vi ut till bilen igen. Samma kompakta tystnad. Vi åker till mormor och morfar där de ska tillbringa natten. Till saken hör att det här var samma dag som jag fyllde 45 år och skulle gå på Jesus Christ Superstar dit barnen köpt biljetter till mig. "Alla" sa att vi skulle gå - trots det som hänt. Att jag behövde få ha det här roliga inför det tunga som skulle komma. Att jag borde veta att barnen är i princip lika trygga med mormor och morfar som de är med mamma. Så jag tog beslutet, trots att det kändes lite konstigt, att följa råden och barnens vilja och gå på musikalen och fira min dag så gott det nu gick med Älskade M. Jag vet hur mycket han älskar mig, det har jag redan förstått, men det var mycket denna dag då jag faktiskt förstod hur oerhört stor hans omtanke om mig är. Den oro som hördes i hans röst då jag ringde och han frågade hur jag mådde. Den oro i blicken han hade när jag klev in i rummet. De varma kramarna han gav mig och frågorna om vad han kunde göra och de kloka ord han sa för att stötta.

Vi kom till mor och far och ja, jag kan förstå att de hade många frågor - frågor jag inte hade några svar på. Barnens farbror ringde och talade nu om att det D fått heter "Akut Myeloisk leukemi". Visst, den har bättre prognos än "Akut lymfatisk leukemi" men fortfarande är dödligheten stor. Många faktorer spelar in - hur länge man varit sjuk. Vilken kropsstatus man hade vid insjuknandet. Ålder. Och framför allt vilken typkategori av sjukdomen man har.

På lördagen opererades en shunt in i honom för att han ska få sin cystostatika. Medicinen som förhoppningsvis ska ta död på de muterade cellerna i hans kropp. De som "bytt plats" med varandra. På söndagen lånade jag och barnen fars bil och åkte in till sjukhuset. Jag har inte sett min fd man på 4 år. Barnen har inte sett honom på 1 år och 8 månader och ett av barnen hade dessutom sagt upp kontakten med honom. Det var det barnet som bröt ihop när vi lokaliserat hans rum och öppnade dörren. Det var en förändrad man som tog emot oss. Jag såg det på hela hans hållning, på hela hans sätt att vara. Det här var en man som tänkt och som faktiskt mött det faktum att han nu har en extremt dödlig sjukdom och som vi inte vet ifall han kommer att överleva. Det var även kroppsligt en förändrad man som tog emot oss. Liten, rätt tunnhårig, väldigt smal med mörka ringar under ögonen. Det var inte samma man jag gifte mig med och inte samma man jag skiljde mig ifrån. Det var någon annan helt enkelt.

Den halvtimme vi tänkt vara där förlängdes till 3 timmar. 3 timmar som barnen och deras far behövde.

Denna hemska sjukdom innebär att han kommer att vara i Sverige en längre tid. Vilket är bra då det kommer ge honom och barnen en ny chans till vettig relation. På lördag kommer Storprinsessan för att träffa den man hon kallar för sin far. Hans fru kommer att flytta till Sverige med deras lilla tjej. Alla kommer vi att finnas där för honom och göra vårt bästa för att underlätta det han går igenom. Det han och jag gått igenom, de ordväxlingar vi haft genom åren - de är så pyttiga just nu. Det enda jag vet är idag att jag en gång älskade den mannen nog för att skaffa underbara barn med honom - och det är det som är viktigt. Det andra... det får helt enkelt vara borta, gammalt och glömt. Jag slutade älska honom som man redan när vi var gifta, dom känslorna fanns inte kvar men var ändå ledsen när vi skiljdes åt. Men det var mycket också rädslan för att vara själv med barnen - något jag ändå aldrig tyckt varit svårt. Jag har idag även svårt att se vad som fick mig att falla för honom - men en gång gjorde jag det. Däremot har jag alltid brytt mig om människan D. Och nu är det så att mina barn behöver mitt stöd och det får de inte genom att han och jag står i varsin ringhörna. Det vet både han och jag i dagsläget...

Som han sa - "ja, det är märkligt hur snabbt livet kan förändra sig" - och ja, det är märkligt. Det jag ska vara nu, det jag måste vara - är att vara stark. För mina barns skull. Jag är innerligt glad över att jag har mina nära vänner som alla slutit upp runt mig och visat sitt stöd. Jag är så oerhört glad över den värme, omtanke och kärlek som M ger mig. Och jag är så glad över att mina barn finns där för mig - och jag för dom. Det vi gör nu är att be... och att hoppas på att deras far ligger inom gränsen för de som har en bättre överlevnadsstatistik. En månad kvarstår innan svaret kommer på vilken typ han har. En månad som kommer att vara full av oro för barnen men även för mig. Men framför allt för barnen.

Jag tycker så synd om mina barn. Jag lider med dom. Ser deras oro. Deras känslor. Hela deras jag...
Nu ska jag hämta dom vid bussen. Det var inte så här de ville ha sitt sportlov - åka buss till ett sjukhus för att hälsa på en cancersjuk far. Men det är tyvärr så den blev...

Ja, då har man då...

... fyllt 45 år. Ung vill säga!

Det är på sådana dagar som man upptäcker vilken fantastisk "uppfinning" som Facebook är. 106 "tack för gratulationerna" skrev jag under dagen. Det kändes faktiskt helt okej att få grattis från gamla kompisar från förr, gamla klasskamrater och nya bekantingar. En del som inte ville skriva där skickade brev eller sms.
Mer än 1 person reflekterade över det faktum att de faktiskt inte trodde på min ålder och jag lovar - sånt känns gött i hjärtat att faktiskt få höra...

Nu har jag (och kommer nog aldrig) att lida av åldersfixering - varken vad gäller mig själv eller vad gäller andra. Ålder är för mig så irrelevant och det går att ha precis lika roligt som en 60-åring som med en 22-åring. Ålder är verkligen bara en... siffra! Jag vet dom som får 30-, 40-, 50-årskriser och så vidare men jag har aldrig reflekterat över någon av dom. Det är liksom bara en... födelsedag!

Och födelsedag - DET fick jag!

Den började på morgonen då barnen väckte mig och sa grattis på födelsedagen. Lillprinsessan hade köpt present från sig och sina syskon och jag packade upp en jättehäftig ljuslykta (och den passar perfekt att ha vid öppna spisen):

Under dagen fick jag som sagt var grattishälsningar från här och där. Hämtade Lillprinsessan i skolan och körde henne till mormor och morfar där dom skulle tillbringa natten. Anledningen till den habrovinken kommer i ett annat inlägg. Efter klockan två skulle jag vara hos Älskade M hade jag fått information om och jag var där efter tre. Då höll han på att göra sig i ordning för att vi skulle åka till Stockholm. Vad vi skulle göra på kvällen har jag vetat sen julafton då jag fick en kombinerad julklapp/födelsedagspresent av mina älskade barn...

I julklapp fick jag två biljetter till "Jesus Christ Superstar" med Ola Salo som nu går sista säsongen på Göta Lejon. Något jag alltid velat se och ja, se - de underbara barnen vet allt hur de ska göra sin mor överlycklig. Jag och M åkte så småningom iväg mot Stockholm och han bjöd på middag dit jag ville gå. Och ärligt - jag valde Pizza Hut! Finns inte i Storbyn och något jag faktiskt kan längta efter att gå på så när vi kom upp från parkeringshuset så fick jag välja bland de restauranger som låg inom gångavstånd och jag valde det jag ville ha. Efter en lång och mysig middag med mycket skratt gick vi så över till teatern, drack kaffe och sen var det dags att inta platserna.

Jag har alltid varit fascinerad av Jesus och det är väl ingen slump att jag skrev mitt examensarbete när jag läste religion om just denna man (och fick högsta betyg). Just Jesus Christ Superstars har jag sett på film ett gäng gånger och senaste gången jag såg den var just när jag skrev mitt arbete. Musiken är helt grym!!!

Hela denna svenska uppsättning var helt grym! Ola Salo står för den svenska översättningen och ja, det har han gjort bra. Sahlene var strålande som Maria Magdalena och Jan Åströms basstämma går genom märg och ben. Jag satt som ett ljus hela tiden. Berättelsen om Jesus sista dagar griper alltid tag i mig och så även denna gång. Jag ryser bara jag tänker på föreställningen och jag rös mest hela föreställningen.

Alltså - är ni i Stockholm så försök att få tag på biljetter till denna sista säsong. Ni lär inte bli besvikna!!!

När vi kom ut från föreställningen var vi nästan helt tysta. Det fanns inte så mycket att säga - på något sätt var man tagen av det allvar som faktiskt finns bakom föreställningen. Det tog ett tag innan vi började prata igen och vi var helt överens - det hade varit en grym upplevelse!

Vi åkte hem till M. Där fick jag ännu en jättebukett med tulpaner :D. Det är så - skippa rosorna! Vill du ha mitt hjärta och visa att du bryr dig om mig - ge mig tulpaner. Gärna flerfärgade i samma bukett... Något som M tagit fasta på:

Två jättebuketter med tulpaner inom loppet av en vecka... Känns helt okej faktiskt! Känns som om jag är precis så älskad av denna underbara man så som jag älskar honom helt enkelt...

Och det är den vetskapen som inramade hela min födelsedag. Vetskapen om att jag har en underbar man i mitt liv som älskar mig. Att jag har 3 underbara barn som älskar sin mor. Att jag har ett gäng med underbara vänner som tycker om mig och som finns runt omkring mig i vått och torrt. Samt att jag har en ännu större cirkel av människor som gillar vem jag är och som gratulerar mig på min födelsedag.

Tänk vilken underbar födelsedag ni gjorde min dag till. TACK!

Vilken underbar...

... helg helt enkelt :D. Den går inte att beskriva på annat sätt. Och den fångar på något sätt upp essensen av själva mig...

Jag ville bli flygplansmekaniker. Det var bara så och med andra ord började jag på Fordonsteknisk linje på gymnasiet för det var den vägen man var tvungen att gå - 1 års grund på fordon och sen specialisering i Västerås. Innan dess hade jag ju fått lära mig att sköta om mina egna fordon - det vill säga cykeln och de två mopederna. Faderns krav var att jag skulle kunna plocka isär min Huskvarnamotor - och att plocka ihop den innan jag fick ge mig ut på vägarna med den. Vet inte hur många gånger man suttit utmed vägen på Ön för att plocka loss och göra rent förgasaren på Zündappen... och det gick ju faktiskt utan problem. Det där med att mecka och få olja på fingrarna har väl alltid varit min grej. Det och att sjunga...

Till detta kom ju då ett allmänt intresse för motorsport. Det började ju tidigt med speedway. Pappa tog med mig på rally och det var ju alltid uppskattat. Sen blev man vuxen och skaffade sig pojkvänner med andra intressen och jag tonade ner mina egna. Eller tja - musiken har ju alltid funnits och sen kom ju politiken in i bilden också... men motorintresset kom på glid så länge det inte gällde kusinens racing förståss. Och det är ju inte speciellt kvinligt att som tjej hänga på rally eller annat.. Jag var 39 år innan jag ens träffade en man som hade körkort... Bilen var alltid min och mina domäner och om jag bad om hjälp fick jag mest ett "är du inte klok"-öga till svar...

Det är väl först nu som jag träffat den där mannen som faktiskt delar dessa intressen. Det konstaterade vi redan på det dansgolv vi stod och pratade på i nära 1 timme... Eller prata? Skrika handlade det väl mer om men att gå och sätta oss kom vi oss aldrig för utan vi stod ju kvar där vi stod... Men nu har vi satt oss ned... Tidigt fick jag frågan om jag ville följa med till Orsa helgen som varit - och om jag ville? Självklart ville jag!

Så tidigt i lördags morse packade vi oss iväg med vintermundering och matsäck och åkte de 32 milen upp till Orsa för att kolla på världsrekordförsöken i "den flygande kilometern på is". Banan är 3 kilometer: 1 kilometer att axa på, 1 kilometer att mäta på och slutligen 1 kilometer att bromsa in på. Man refererar ingångshastighet och sluthastighet och gör sedan en medelhastighet som blir resultatet. Hur läckert som helst!!!

Jag har i helgen sett åkande badkar, sparkstöttingar som kör 100 km/h, motorcyklar, bilar och en bil i kolfiber. Olika klasser och den roligaste klassen var ju den som hette övrigt där badkaret, sparkstöttingarna, prylarna och allt var det var ingick i. Ljudet av bilarna som åker iväg är som rena energikicken. Går igenom hela kroppen och ger ett lyckorus som är svårt att förklara. Så många leenden som jag log där ute på isen är nog så svårt att räkna. Vi gick runt i depån och kollade lite, satte oss i bilen och pratade eller tog en smörgås emellanåt. Vi stod själva parkerade inne i depån då vi hade ett bilpass eftersom att Älskade M arbetat tillsammans med ett av teamen.

På förmiddagen blåste det lite men med strumpbyxor, jeans, skidbyxor, t-shirt, 2 munkjackor och skidjacka så var det ändå inte speciellt kallt men visst kändes det att det är vinter vi har nu. Framåt 3-tiden kände vi oss mätta på upplevelserna och startade resan hem för de 32 milen som nu skulle göras igen. Hemma precis till mellot och efter det gick vi och lade oss - 21.30 en lördagskväll... och somnade helt ovaggade!

På söndagen var det då dags för nästa motorevenemang - Finalen i SM i Isracing så det gjordes ny matsäck och sen förbi och hämta upp Älskade M's son som varit hos sin farmor. Trots att termometern visade på färre grader på söndagen så kändes det oerhört mycket kallare. Men men - vi for iväg och var uppe i god tid. Bonusprinsen hittade (som vanligt) direkt någon att leka med och vi... stod och pratade. Ut på banan kommer sen den sötaste lilla åkaren jag sett på länge - enligt uppgift var han 5 år gammal och kommer säkert att bli speedwayförare när han blir äldre. Vi fick också se en farbror på 94 år som fortfarande kör isracing! Man kan ju bara hoppas på att man får vara lika pigg som den farbrorn när man nått samma ålder... Sen började dom - och tja, som vanligt - doften av cyklarna får mig att bli alldeles bortkollrad... Cyklarna vid isracing ser nästan likadana ut som de vid speedway men har lite annorlunda skydd:

Ja, det där med att vi frös båda två... vi orkade inte se färdigt hela matchen då vi vuxna frös som sjutton och hade fått en dundrande huvudvärk. Väl hemma hos Älskade M kändes det som om jag skulle spy hela tiden... mådde verkligen inte bra. Älsklingen ville bädda ner mig i sängen men jag hade ju lovat att åka hem så till slut hade värktabletterna tagit lite så jag tog ett djupt andetag och for iväg. Väl hemma blev det diskning och matlagning - sen sängen. Typ klockan 21.10...! Vilket ju inte hänt "på denna sidan midnatt" sen jag typ var 8 år (???). I ett fast grepp höll jag då min spybunke för jag uppskattar inte att spy på golvet...

Tja, matförgiftning eller en sväng av maginfluensa? Inte vet jag men idag finns det i varje fall hopp om livet...
men orken är väl lika med noll så jag får väl se om vi orkar åka till föräldrarna för att fira sonen ikväll... Födelsedagspresent har det "lilla" livet fått i varje fall...

Alla hjärtans dag eller...

... andra sådana där dagar som är hur bra som helst för att ge presenter på.

Okej - jag erkänner: jag är grymt dålig på att köpa saker till Alla hjärtans dag. Eller Mors dag. För att inte tala om Fars dag... När jag växte upp firade vi aldrig Alla hjärtans dag. Det var liksom som ett stort frågetecken i vår familj. Alltså HUGE! Likaså med Fars dag... Pappa tyckte det var skitlöjligt och ett rent kommersiellt jippo så det blev 1 gång - och aldrig igen. Möjligtvis kommer jag något år ihåg att ringa och säga "grattis på fars dag". Det vi möjligtvis ibland firat är Mors dag - men det beror inte på att det är just Mors dag utan det beror mer på att mamma ibland fyller år på just Mors dag vissa år.

Så det är kanske inte så konstigt att jag faktiskt inte lägger märke till den här dagen speciellt mycket och blir mest irriterad på hysterin runt den. Sen fyller ju sonen år 4 dagar efter Alla hjärtans dag, och jag 7 dagar efter den. Och Älskade M fyller 2 dagar innan den så på något sätt så försvinner den faktiskt bort för oss.

Men i år köpte jag i varje fall någonting... Ett varsitt litet Mumintroll till Muminbarnen... (det är nog så att man måste ingå i Muminfamiljen för att förstå just det där med Mumintrollen...) Någonting är inköpt som ska skickas med post till Storprinsessan. Och ja - Älskade M fick någonting han med. Något litet och så typiskt Cathlikt... Men mest fick han de 2 presenter som jag beställt till honom och som råkade dyka upp just på Alla hjärtans dag och tja, det var väl inte helt fel att lämna över just de 2 presenterna på Alla hjärtans dag då de ju faktiskt gick i kärlekens tecken...

Däremot är jag väldigt duktig på att köpa det jag kallar för "Bara för att jag älskar dig-presenter". I mina ögon är alla dagar "Alla hjärtans dagar" och värda att fira. Jag behöver inte någon speciell dag för att visa min kärlek till de som finns i mitt hjärta. Jag tycker om att överaska med små presenter eller handlingar lite när som - bara för att! Det är det jag lärt mina barn - visa de du älskar att du älskar dem när du vill, tycker och önskar - och inte när det kommersiella samhället påbjuder det. Ser du något sött du känner för att ge - köp det! Gör det! Säg det! Visa din kärlek just för att du älskar. När du vill! Detta innebär väl i sanningens namn också att det brukar bli lite mindre presenter på födelsedagarna - för presenter - det ger jag hela året istället...

Lillprinsessan såg ut som ett frågetecken när jag gav henne hennes saker.
LP: "Men varför får jag det här?"
Jag: "Jo, för att det är Alla hjärtans dag"...
LP: "Och sen när firar vi det???"
Jag: "Hm... idag???"
LP: "Öh???"
Jag: "Men det händer ju faktiskt ibland..."
LP: "Joooo, det är klart. Men jag har ju inget till dig!!!"
Jag: "Joodå!" "Tacksamheten i dina ögon är Alla hjärtans dag-present nog för din mamma"...

(Kramkalas... )

Prinsen såg precis likadan ut och ungefär samma konversation utspelade sig... Det är så vi är!

Helt plötsligt fick jag ett sms med ett tack för presenten från Älskade M. Sen föll det sig så att jag åkte över dit när allt var färdigt hemma för dagen och barnaskaran halverats. Det nyrenoverade rummet som vi valde färg till här om dagen hade fått färg lite här och där, tavlorna blivit uppsatta i trappen och jag var nyfiken på hur det såg ut. Med mig tog jag då de presenter jag köpt och när jag kommer in så står det en jättebukett med mina favoritblommor på bordet:

 Det är nu jag nästan börjar gråta. Man kan ju på intet sätt påstå att detta är vad jag varit van vid under mitt liv. Jag frågar varför och får till svar att "det är ju Alla hjärtans dag. Men mest för att jag ville"... Det är inte underligt att jag älskar denna man så oerhört mycket i varje fall... Han som förstår mig in minsta tanke. Precis så som mina älskade barn gör. De som är de människorna jag älskar så oerhört mycket och som förstår sig på den här tvärhand höga lilla människan som är jag. De som lärt sig uppfatta mina nyanser, se med en blick när kroppen inte vill vara med helt plötsligt, de som ser leendena jag ler i smyg när jag fylls av bus. De som ser mig under mitt skal av snabba repliker, hårdhet och som känner den människa jag är där inne...

Det finns några andra också som ser den människan. De som är mina vänner. Alltså de där vännerna som man vet finns där oavsett vad som händer. Dom är inte många men å andra sidan är känslorna vi har för varandra så... omedelbar. De som man har nära sitt hjärta och som inte använder en för egen vinnings skull. De som är ärliga, sanna. De som är som jag helt enkelt. Jag vet att ni vet vilka jag menar - för ni känner igen er själva i mig. En del är vänner man haft i flera år. En del är vänner man känt i flera år men som fått en "ändrad status". En del är nya bekantskaper - men alla har ni samma plats i mitt hjärta.

Så i år får jag väl säga till er som vill ta till er: Jag hoppas att ni hade en trevlig Alla hjärtans dag på det sätt ni valde att fira den. Jag vet att jag inte firade den som jag brukade - men det kändes faktiskt helt okej. Eller rättare sagt: Grymt bra!

Den absolut finaste Valentine's day-sången!

Varje dag är en Valentine's day...

Många funderingar och

jämförelser blir det ibland... Bland annat.

Tiden går fort nu för tiden. Det kanske är så när man mår bra. Så där oerhört bra så att man tar stegen ovanför marken. Visst, det är förkylningstider även i vår familj och när man har haft 1 månads uppehåll i medicineringen så fallerar kroppen lite på smärtfronten men just nu känns det som att inte ens det spelar någon roll - för i övrigt så kan det inte bli bättre. Det är ju nästan så att jag inte vet vilken ända jag ska börja i...

Men -

kan ju börja i viktänden. BMI på 23,5 känns så oerhört bra. Under 25 är normalviktig. När man har den sjukdom jag har så är viktminskning inte lätt, snudd på omöjligt men nu är det gjort och jag har alla planer på att stanna här nere också. Egentligen tänkte jag försöka ta 2 kg till men just nu känns det som om jag kan ta det lugnt och låta dem komma som de kommer. Jag behöver inte stressa fram dem. Jag går nu in i affärerna och köper det jag vill ha istället för att vara hänvisad till de tråkiga tantkläderna. Jag delar istället kläder med döttrarna och ja, innan någon tänker "herre gud" så är det väl lika bra att jag talar om att jag får mycket bra respons för mitt sätt att klä mig. Och det gör ju att det hela känns ännu bättre. Bit för bit har jag jag kämpat mig ner till mitt mål - att handla kläder i storlek 36-38 utan att vara orolig för att det inte skulle passa på långa vägar. Och där är jag och ja - fy fan vad jag är bra!

Synonymt med denna viktminskning är också att jag blivit så mycket säkrare på mig själv och jag vågar numer tro på mig själv och min förmåga på ett helt annat sätt - för jag vet att jag är bra! Efter att på ett effektivt blivit puttad ned i avgrunden har jag byggt sten för sten på trappan för att komma dit jag ville komma. Jag har alltid haft en inre styrka men ibland har jag verkligen vacklat i min tro på mig själv och andra har levt på att nära just det vacklandet. Jag har alltid vetat vad som är rätt och fel för mig själv innerst inne men under ett tag så hade den tron en underordnad betydelse. Men inte längre - nu vet jag vem jag är och vilken min plats på jorden är - och den är här! Där jag är nu och nu - nu kan det bara bli bättre!

En annan sak jag funderat över är att det är så grymt skönt är att slippa skitsnacket. Det där baktalandet hit och dit om kreti och pleti. Jag har verkligen svårt att förstå hur man i ena stunden kan prata oerhört illa om en person för att i nästa blända upp ett leende inför samma person. Eller hur man kan fabulera ihop sk sanningar om hur människor är eller inte är som man inte ens känner eller känner längre? En person som blir äldre utvecklas troligtvis så en person som var 22 år är inte samma person som är 32 år. Hur kan man eller orkar hålla reda på vad man har sagt till vem och om vilken person? Håller man sig till sanningen, håller inne med sina lögner eller illasinnade åsikter om människor - ja, då har man gjort det lätt för sig - och man kan vara sann mot sig själv. När jag berättar saker i "förtroende" för människor så berättar jag saker om mig själv - men jag säger rätt ofta olika saker till olika personer. Varför? Jo, för då är det så lätt att kunna härröra vad saker som inte var ämnade för andra öron kommer ifrån samt att man kan tala om vad som egentligen sades. Hur lätt som helst... I ett par års tid levde jag med konstant skitsnack från höger och vänster. Och ärligt - jag fattar verkligen inte hur människor orkar. Har dom inte ett mer spännande liv än att det måste livnäras på negativ energi om människor de uppenbarligen, i slutändan, inte känner?

Och det är väl därför jag tycker det är så skönt nu för jag slipper höra än det ena eller det andra om den eller den personen ifrån den eller den personen... Jag har hittat tillbaka till dom människor som säger vad de tycker - till de personer som det handlar om. Jag slipper träffa personer och fundera över att "vet du egentligen vad XX sa om dig" - jag kan se dom rakt i ögonen utan att behöva skämmas för att riskera att säga något. Jag är bland mina vänner - och där är vi ärliga mot varandra. Vi behöver inte ljuga, skrika, svära åt eller om varandra. Vi säger till den det handlar om istället för att gå än dit eller än dit för att prata BS. Och det är då man upplever vad som är riktig vänskap.

En annan fundering jag har handlar om det där med kärlek. Kärlek, trygghet - ge och ta. Skratta, våga vara sig själv - och vara älskad just för den man är. Älskade M brukar säga att "allt är så lätt med dig" - och ja, just så är det. Det är lätt. Till en början kan man ju säga att jag tror aldrig jag känt någon så kort tid men ändå så länge. Det är som om det är Älskade M som är barndomskamraten istället för Sötaste M. Jag behöver inte tänka på vad jag säger - för det finns ingen som blir arg. Ingen som ifrågasätter. Däremot så finns det någon som direkt fattar vad jag menar. Jag behöver inte rättfärdiga mitt eget tyckande. Det är inte alltid vi delar en uppfattning - men de tillfällena är väldigt sällsynta. Jag har nog aldrig skrattat eller lett så mycket. Älskade M slog ned som en bomb i mitt liv, svepte undan fötterna men fångade mig i fallet. Och det är ett stadigt grepp han håller mig i. Ett roligt grepp. Ett givmilt grepp. Ett nyfiket grepp. Och framför allt ett överväldigande kärleksfullt grepp som jag aldrig vill släppas ifrån. Det är bara så enkelt...

Och sen var det det där andra... men det tar vi sen!