Jag ville bli flygplansmekaniker. Det var bara så och med andra ord började jag på Fordonsteknisk linje på gymnasiet för det var den vägen man var tvungen att gå - 1 års grund på fordon och sen specialisering i Västerås. Innan dess hade jag ju fått lära mig att sköta om mina egna fordon - det vill säga cykeln och de två mopederna. Faderns krav var att jag skulle kunna plocka isär min Huskvarnamotor - och att plocka ihop den innan jag fick ge mig ut på vägarna med den. Vet inte hur många gånger man suttit utmed vägen på Ön för att plocka loss och göra rent förgasaren på Zündappen... och det gick ju faktiskt utan problem. Det där med att mecka och få olja på fingrarna har väl alltid varit min grej. Det och att sjunga...
Till detta kom ju då ett allmänt intresse för motorsport. Det började ju tidigt med speedway. Pappa tog med mig på rally och det var ju alltid uppskattat. Sen blev man vuxen och skaffade sig pojkvänner med andra intressen och jag tonade ner mina egna. Eller tja - musiken har ju alltid funnits och sen kom ju politiken in i bilden också... men motorintresset kom på glid så länge det inte gällde kusinens racing förståss. Och det är ju inte speciellt kvinligt att som tjej hänga på rally eller annat.. Jag var 39 år innan jag ens träffade en man som hade körkort... Bilen var alltid min och mina domäner och om jag bad om hjälp fick jag mest ett "är du inte klok"-öga till svar...
Det är väl först nu som jag träffat den där mannen som faktiskt delar dessa intressen. Det konstaterade vi redan på det dansgolv vi stod och pratade på i nära 1 timme... Eller prata? Skrika handlade det väl mer om men att gå och sätta oss kom vi oss aldrig för utan vi stod ju kvar där vi stod... Men nu har vi satt oss ned... Tidigt fick jag frågan om jag ville följa med till Orsa helgen som varit - och om jag ville? Självklart ville jag!
Så tidigt i lördags morse packade vi oss iväg med vintermundering och matsäck och åkte de 32 milen upp till Orsa för att kolla på världsrekordförsöken i "den flygande kilometern på is". Banan är 3 kilometer: 1 kilometer att axa på, 1 kilometer att mäta på och slutligen 1 kilometer att bromsa in på. Man refererar ingångshastighet och sluthastighet och gör sedan en medelhastighet som blir resultatet. Hur läckert som helst!!!
Jag har i helgen sett åkande badkar, sparkstöttingar som kör 100 km/h, motorcyklar, bilar och en bil i kolfiber. Olika klasser och den roligaste klassen var ju den som hette övrigt där badkaret, sparkstöttingarna, prylarna och allt var det var ingick i. Ljudet av bilarna som åker iväg är som rena energikicken. Går igenom hela kroppen och ger ett lyckorus som är svårt att förklara. Så många leenden som jag log där ute på isen är nog så svårt att räkna. Vi gick runt i depån och kollade lite, satte oss i bilen och pratade eller tog en smörgås emellanåt. Vi stod själva parkerade inne i depån då vi hade ett bilpass eftersom att Älskade M arbetat tillsammans med ett av teamen.
På förmiddagen blåste det lite men med strumpbyxor, jeans, skidbyxor, t-shirt, 2 munkjackor och skidjacka så var det ändå inte speciellt kallt men visst kändes det att det är vinter vi har nu. Framåt 3-tiden kände vi oss mätta på upplevelserna och startade resan hem för de 32 milen som nu skulle göras igen. Hemma precis till mellot och efter det gick vi och lade oss - 21.30 en lördagskväll... och somnade helt ovaggade!
På söndagen var det då dags för nästa motorevenemang - Finalen i SM i Isracing så det gjordes ny matsäck och sen förbi och hämta upp Älskade M's son som varit hos sin farmor. Trots att termometern visade på färre grader på söndagen så kändes det oerhört mycket kallare. Men men - vi for iväg och var uppe i god tid. Bonusprinsen hittade (som vanligt) direkt någon att leka med och vi... stod och pratade. Ut på banan kommer sen den sötaste lilla åkaren jag sett på länge - enligt uppgift var han 5 år gammal och kommer säkert att bli speedwayförare när han blir äldre. Vi fick också se en farbror på 94 år som fortfarande kör isracing! Man kan ju bara hoppas på att man får vara lika pigg som den farbrorn när man nått samma ålder... Sen började dom - och tja, som vanligt - doften av cyklarna får mig att bli alldeles bortkollrad... Cyklarna vid isracing ser nästan likadana ut som de vid speedway men har lite annorlunda skydd:
Ja, det där med att vi frös båda två... vi orkade inte se färdigt hela matchen då vi vuxna frös som sjutton och hade fått en dundrande huvudvärk. Väl hemma hos Älskade M kändes det som om jag skulle spy hela tiden... mådde verkligen inte bra. Älsklingen ville bädda ner mig i sängen men jag hade ju lovat att åka hem så till slut hade värktabletterna tagit lite så jag tog ett djupt andetag och for iväg. Väl hemma blev det diskning och matlagning - sen sängen. Typ klockan 21.10...! Vilket ju inte hänt "på denna sidan midnatt" sen jag typ var 8 år (???). I ett fast grepp höll jag då min spybunke för jag uppskattar inte att spy på golvet...
Tja, matförgiftning eller en sväng av maginfluensa? Inte vet jag men idag finns det i varje fall hopp om livet...
men orken är väl lika med noll så jag får väl se om vi orkar åka till föräldrarna för att fira sonen ikväll... Födelsedagspresent har det "lilla" livet fått i varje fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här får du gärna lämna en kommentar. Din e-postadress visas inte om du kommenterar. Jag har rätten att välja om jag kommer publicera din kommentar eller inte. Oftast lägger jag ut den men det finns tillfällen då det inte passar sig. Ha det gott!