Många funderingar och

jämförelser blir det ibland... Bland annat.

Tiden går fort nu för tiden. Det kanske är så när man mår bra. Så där oerhört bra så att man tar stegen ovanför marken. Visst, det är förkylningstider även i vår familj och när man har haft 1 månads uppehåll i medicineringen så fallerar kroppen lite på smärtfronten men just nu känns det som att inte ens det spelar någon roll - för i övrigt så kan det inte bli bättre. Det är ju nästan så att jag inte vet vilken ända jag ska börja i...

Men -

kan ju börja i viktänden. BMI på 23,5 känns så oerhört bra. Under 25 är normalviktig. När man har den sjukdom jag har så är viktminskning inte lätt, snudd på omöjligt men nu är det gjort och jag har alla planer på att stanna här nere också. Egentligen tänkte jag försöka ta 2 kg till men just nu känns det som om jag kan ta det lugnt och låta dem komma som de kommer. Jag behöver inte stressa fram dem. Jag går nu in i affärerna och köper det jag vill ha istället för att vara hänvisad till de tråkiga tantkläderna. Jag delar istället kläder med döttrarna och ja, innan någon tänker "herre gud" så är det väl lika bra att jag talar om att jag får mycket bra respons för mitt sätt att klä mig. Och det gör ju att det hela känns ännu bättre. Bit för bit har jag jag kämpat mig ner till mitt mål - att handla kläder i storlek 36-38 utan att vara orolig för att det inte skulle passa på långa vägar. Och där är jag och ja - fy fan vad jag är bra!

Synonymt med denna viktminskning är också att jag blivit så mycket säkrare på mig själv och jag vågar numer tro på mig själv och min förmåga på ett helt annat sätt - för jag vet att jag är bra! Efter att på ett effektivt blivit puttad ned i avgrunden har jag byggt sten för sten på trappan för att komma dit jag ville komma. Jag har alltid haft en inre styrka men ibland har jag verkligen vacklat i min tro på mig själv och andra har levt på att nära just det vacklandet. Jag har alltid vetat vad som är rätt och fel för mig själv innerst inne men under ett tag så hade den tron en underordnad betydelse. Men inte längre - nu vet jag vem jag är och vilken min plats på jorden är - och den är här! Där jag är nu och nu - nu kan det bara bli bättre!

En annan sak jag funderat över är att det är så grymt skönt är att slippa skitsnacket. Det där baktalandet hit och dit om kreti och pleti. Jag har verkligen svårt att förstå hur man i ena stunden kan prata oerhört illa om en person för att i nästa blända upp ett leende inför samma person. Eller hur man kan fabulera ihop sk sanningar om hur människor är eller inte är som man inte ens känner eller känner längre? En person som blir äldre utvecklas troligtvis så en person som var 22 år är inte samma person som är 32 år. Hur kan man eller orkar hålla reda på vad man har sagt till vem och om vilken person? Håller man sig till sanningen, håller inne med sina lögner eller illasinnade åsikter om människor - ja, då har man gjort det lätt för sig - och man kan vara sann mot sig själv. När jag berättar saker i "förtroende" för människor så berättar jag saker om mig själv - men jag säger rätt ofta olika saker till olika personer. Varför? Jo, för då är det så lätt att kunna härröra vad saker som inte var ämnade för andra öron kommer ifrån samt att man kan tala om vad som egentligen sades. Hur lätt som helst... I ett par års tid levde jag med konstant skitsnack från höger och vänster. Och ärligt - jag fattar verkligen inte hur människor orkar. Har dom inte ett mer spännande liv än att det måste livnäras på negativ energi om människor de uppenbarligen, i slutändan, inte känner?

Och det är väl därför jag tycker det är så skönt nu för jag slipper höra än det ena eller det andra om den eller den personen ifrån den eller den personen... Jag har hittat tillbaka till dom människor som säger vad de tycker - till de personer som det handlar om. Jag slipper träffa personer och fundera över att "vet du egentligen vad XX sa om dig" - jag kan se dom rakt i ögonen utan att behöva skämmas för att riskera att säga något. Jag är bland mina vänner - och där är vi ärliga mot varandra. Vi behöver inte ljuga, skrika, svära åt eller om varandra. Vi säger till den det handlar om istället för att gå än dit eller än dit för att prata BS. Och det är då man upplever vad som är riktig vänskap.

En annan fundering jag har handlar om det där med kärlek. Kärlek, trygghet - ge och ta. Skratta, våga vara sig själv - och vara älskad just för den man är. Älskade M brukar säga att "allt är så lätt med dig" - och ja, just så är det. Det är lätt. Till en början kan man ju säga att jag tror aldrig jag känt någon så kort tid men ändå så länge. Det är som om det är Älskade M som är barndomskamraten istället för Sötaste M. Jag behöver inte tänka på vad jag säger - för det finns ingen som blir arg. Ingen som ifrågasätter. Däremot så finns det någon som direkt fattar vad jag menar. Jag behöver inte rättfärdiga mitt eget tyckande. Det är inte alltid vi delar en uppfattning - men de tillfällena är väldigt sällsynta. Jag har nog aldrig skrattat eller lett så mycket. Älskade M slog ned som en bomb i mitt liv, svepte undan fötterna men fångade mig i fallet. Och det är ett stadigt grepp han håller mig i. Ett roligt grepp. Ett givmilt grepp. Ett nyfiket grepp. Och framför allt ett överväldigande kärleksfullt grepp som jag aldrig vill släppas ifrån. Det är bara så enkelt...

Och sen var det det där andra... men det tar vi sen!