Bräckligt. Livet är bräckligt och...

... väldigt sårbart.

Och väldigt hemskt mellan all glädje.

Jag är lycklig i mitt liv. Alldeles, alldeles underbart lycklig - och om jag inte varit det vet jag inte om jag skulle ha orkat med de senaste dagarnas oerhört tunga besked. Besked som gör mig förtvivlad. Som känns i hjärtat - inte bara i mig utan framför allt i mina underbara barn. De 3 människor som betyder mest för mig i hela mitt liv. De 3 människor jag skulle kunna dö för. De 3 människor som jag alltid kommer att älska utan förbehåll.

De fick ett brev från sin far. Relationen med deras far är absolut inte den bästa då han ju valt att bosätta sig på andra sidan jordklotet - men ändock - det är deras far. Jag kan inte påpeka min inställning nog: varje barn är värd att ha båda sina föräldrar i sitt liv och det som utspelat sig mellan två vuxna människor som har barn gemensamt skall inte drabba barnen. Vilket har gjort att jag alltid skyddat hans flytt, sagt till barnen att "han visst älskar dom" och framför allt har jag aldrig låtit barnen få ta del av mina egna, djupa och innersta tankar om denna landsflykt. Deras far har träffat en ny kvinna som han gift sig med - och ja - jag är glad över detta. Precis som jag är glad över att de har en listen solstråle till dotter som nu är 7 månader gammal.

Men brevet ja. Det var kort. Vi hade fått vetskap om att han faktiskt befann sig i Sverige men var väldigt undrande över varför han inte hört av sig närmare. Men vi fick svaret. Brevet sa i princip: "Jag har idag blivit diagnosticerad med akut leukemi och transporteras idag till Huddinge sjukhus för behandling".

Lillprinsessan hörde av sig och frågade hur hon skulle ställa sig till det. Hon gjorde ett val för någon månad sen att faktiskt säga upp kontakten med sin far pga hans beteende. Jag bad henne vänligt att svara någon i stil med vad som hänt och vad som händer nu. Hon gick på lektion - inte alls medveten om hur allvarligt detta faktiskt kunde vara. Då prinsen fått samma brev ringde jag upp honom i skolan. Något mina barn vet är att deras mamma hör aldrig av sig under skoltid om det inte är väldigt viktigt - så han svarade. Jag hoppades på att han inte hunnit läsa brevet vilket han inte gjort och jag kommenderade i princip ner honom på närmsta stol. Jag förklarade att han fått ett brev och vad det innehöll. Under vårt samtal räknade jag till 10 st okej. Det var allt han sa. Jag frågade om han ville att jag skulle hämta honom i skolan men nej, det ville han inte. Jag meddelade honom att han skulle gå till mormor och morfar efter skolan. Ett 11 okej...

Efter det ringde jag till Storprinsessan. Hon som haft honom som far sedan hon var 3,5 år. Hon som kallat honom för pappa sen den där gången de hoppade i löv på Åland. Hon som älskat honom som sin egen och som varit så jätteförbannad på honom de senaste 5 åren som gått sen han flyttade. Hon som sagt upp kontakten med honom helt. Jag visste att hon ville veta. Och på något sätt var detta telefonsamtal det svåraste för hon har en förförståelse om allvaret i diagnosen som han fått. Jag skickade ett mess där det stod att hon måste svara. Vet inte om hon hann läsa det innan jag ringde. Hon blev tyst. Den där hemska tystnaden när en sanning går upp. Hon började gråta och jag har nog aldrig saknat min stora prinsessa så mycket. Jag har alltid varit hennes stora stöd i livet, den som torkat de största tårarna från hennes kinder. Jag visste hur mycket hon behövde sin mors famn just i det ögonblicket. Att hon sagt upp kontakten med sin far 5 år tidigare spelade i det läget ingen roll. Sorgen, rädslan och ångesten var och är mycket större än ilskan.

Ringer till min mor och talar om att dom ska vara barnvakt på kvällen. Ringer barnens farbror för att få reda på vad som faktiskt var på gång och han verifierar och berättar om hur han kvällen innan skjutsat sin bror till Södersjukhuset då han mådde väldigt dåligt. Redan på torsdag kväll hade läkarna börjat misstänka akut leukemi och ett benmärgsprov hade tagit och det var det som D hade fått svar på på förmiddagen.

Ett främmande nummer ringer och det är Lillprinsessan - ordens innebörd hade nu börjat sjunka in i henne. Jag hade försökt ringa henne men hon hade varit på lektion så hon hade lånat sin väns telefon. Hon frågar om det är cancer pappa har och jag har inget annat val än att säga ett tungt "ja". Jag hör hur hon börjar gråta och sen kommer frågan jag inte vill svara på: Kommer pappa att dö? Det är med tungt hjärta jag vet att min yngsta dotter alltid vill ha min sanning och jag säger att "ja, det kan bli så. Leukemi är inte att leka med"... Hon bryter nu ihop och jag skriker förtvivlat i telefonen att "kan någon ta telefonen ifrån henne". Hennes lärare hör mig och tar telefonen och jag förklara snart. Hon förs ifrån klassrummet till lärarrummet och jag slänger mig i bilen. Det går fortare än vanligt in till Storbyn. Jag var bara tvungen att ta mig fram. Fort! Väl framme springer jag igenom skolan och hittar henne i ett av klassrummen - hon hade velat vara med sina kamrater. Utanför klassrummet börjar hon gråta hjärtskärande. Hennes mentor kommer och vi pratar lite och sin sen går vi till bilen.

Väl hemma hämtar vi de kläder hon vill ha, någon bok, lite godis. Ger katterna mat och sen går vi ut till bilen igen. Samma kompakta tystnad. Vi åker till mormor och morfar där de ska tillbringa natten. Till saken hör att det här var samma dag som jag fyllde 45 år och skulle gå på Jesus Christ Superstar dit barnen köpt biljetter till mig. "Alla" sa att vi skulle gå - trots det som hänt. Att jag behövde få ha det här roliga inför det tunga som skulle komma. Att jag borde veta att barnen är i princip lika trygga med mormor och morfar som de är med mamma. Så jag tog beslutet, trots att det kändes lite konstigt, att följa råden och barnens vilja och gå på musikalen och fira min dag så gott det nu gick med Älskade M. Jag vet hur mycket han älskar mig, det har jag redan förstått, men det var mycket denna dag då jag faktiskt förstod hur oerhört stor hans omtanke om mig är. Den oro som hördes i hans röst då jag ringde och han frågade hur jag mådde. Den oro i blicken han hade när jag klev in i rummet. De varma kramarna han gav mig och frågorna om vad han kunde göra och de kloka ord han sa för att stötta.

Vi kom till mor och far och ja, jag kan förstå att de hade många frågor - frågor jag inte hade några svar på. Barnens farbror ringde och talade nu om att det D fått heter "Akut Myeloisk leukemi". Visst, den har bättre prognos än "Akut lymfatisk leukemi" men fortfarande är dödligheten stor. Många faktorer spelar in - hur länge man varit sjuk. Vilken kropsstatus man hade vid insjuknandet. Ålder. Och framför allt vilken typkategori av sjukdomen man har.

På lördagen opererades en shunt in i honom för att han ska få sin cystostatika. Medicinen som förhoppningsvis ska ta död på de muterade cellerna i hans kropp. De som "bytt plats" med varandra. På söndagen lånade jag och barnen fars bil och åkte in till sjukhuset. Jag har inte sett min fd man på 4 år. Barnen har inte sett honom på 1 år och 8 månader och ett av barnen hade dessutom sagt upp kontakten med honom. Det var det barnet som bröt ihop när vi lokaliserat hans rum och öppnade dörren. Det var en förändrad man som tog emot oss. Jag såg det på hela hans hållning, på hela hans sätt att vara. Det här var en man som tänkt och som faktiskt mött det faktum att han nu har en extremt dödlig sjukdom och som vi inte vet ifall han kommer att överleva. Det var även kroppsligt en förändrad man som tog emot oss. Liten, rätt tunnhårig, väldigt smal med mörka ringar under ögonen. Det var inte samma man jag gifte mig med och inte samma man jag skiljde mig ifrån. Det var någon annan helt enkelt.

Den halvtimme vi tänkt vara där förlängdes till 3 timmar. 3 timmar som barnen och deras far behövde.

Denna hemska sjukdom innebär att han kommer att vara i Sverige en längre tid. Vilket är bra då det kommer ge honom och barnen en ny chans till vettig relation. På lördag kommer Storprinsessan för att träffa den man hon kallar för sin far. Hans fru kommer att flytta till Sverige med deras lilla tjej. Alla kommer vi att finnas där för honom och göra vårt bästa för att underlätta det han går igenom. Det han och jag gått igenom, de ordväxlingar vi haft genom åren - de är så pyttiga just nu. Det enda jag vet är idag att jag en gång älskade den mannen nog för att skaffa underbara barn med honom - och det är det som är viktigt. Det andra... det får helt enkelt vara borta, gammalt och glömt. Jag slutade älska honom som man redan när vi var gifta, dom känslorna fanns inte kvar men var ändå ledsen när vi skiljdes åt. Men det var mycket också rädslan för att vara själv med barnen - något jag ändå aldrig tyckt varit svårt. Jag har idag även svårt att se vad som fick mig att falla för honom - men en gång gjorde jag det. Däremot har jag alltid brytt mig om människan D. Och nu är det så att mina barn behöver mitt stöd och det får de inte genom att han och jag står i varsin ringhörna. Det vet både han och jag i dagsläget...

Som han sa - "ja, det är märkligt hur snabbt livet kan förändra sig" - och ja, det är märkligt. Det jag ska vara nu, det jag måste vara - är att vara stark. För mina barns skull. Jag är innerligt glad över att jag har mina nära vänner som alla slutit upp runt mig och visat sitt stöd. Jag är så oerhört glad över den värme, omtanke och kärlek som M ger mig. Och jag är så glad över att mina barn finns där för mig - och jag för dom. Det vi gör nu är att be... och att hoppas på att deras far ligger inom gränsen för de som har en bättre överlevnadsstatistik. En månad kvarstår innan svaret kommer på vilken typ han har. En månad som kommer att vara full av oro för barnen men även för mig. Men framför allt för barnen.

Jag tycker så synd om mina barn. Jag lider med dom. Ser deras oro. Deras känslor. Hela deras jag...
Nu ska jag hämta dom vid bussen. Det var inte så här de ville ha sitt sportlov - åka buss till ett sjukhus för att hälsa på en cancersjuk far. Men det är tyvärr så den blev...