Stängda dörrar...

Ibland blir jag bara så trött. Så in i sjutton trött.

Jag är känd för att vara en positiv person och människa. Och det är jag nog till mångt och mycket men ibland blir jag bara så trött på allt. Ja, det är normalt, det vet jag men ändå så känner man sig alltid så ensam när man är mitt inne i det.

Jag har haft bra dagar på min praktikplats denna vecka, det är verkligen jättekul. Idag har jag byggt 2 garderober, 2 byråer och en bokhylla. Samt att jag burit ett paket som vägde 24,5 kg! Och det var väl inte så bra för min kropp men envis som jag är bar jag i varje fall. Och sen fick jag ont, så där rejält ont som jag får när kroppen säger ifrån men det finns alltid någon som har det värre än vad jag har. Oavsett hur dåligt jag mår så finns det alltid någon som mår sämre än vad jag mår. Är inte den som klagar när jag mår dåligt men ibland undrar man ju. Så jag har slutat tala om hur jag mår för det finns ingen som bryr sig i varje fall. Jag kan ju inte betynga mina barn med hur jag mår. De vet redan hur jag mår i och för sig. Och varför ska jag klaga för sambon som har nog med sitt? Nej, jag orkar bara inte just nu - märker ni det?

Har inte sovit på hela veckan. Sover urdåligt helt enkelt. Och ändå är jag så nöjd med så mycket. Ja, jag är precis lika virrig som vanligt. Inget vettigt kommer fram ur min hjärna - det är väl så jag är...

Suck, varför finns jag för?

Det finns alltid någon som är bättre än mig. Det finns alltid någon som betyder mer än vad jag betyder. Det finns alltid någon som lämnar mig kvar. Det är så många gånger jag gett mer än vad jag har att ge men då jag blivit omgången, lämnad kvar och frågan kvarstår varje gång:

varför finns jag?

Ja, jag finns väl för att kanske göra någon glad. För att få tycka om någon, för att ge kärlek åt de stackare som säger sig älska mig. Idag känns det som om ingen kan älska mig för det finns inget att älska.

Positiv???

Näe, inte direkt. Inte idag...