Blir bara så bedrövad...

Idag tog jag mig ut till först kuratorn. Vi pratade mest om vad som hänt de sista dagarna och hur jag mådde just nu. Sen iväg till min nya vårdcentral för en träff med läkare där. Kan väl inte direkt påstå att jag blev klokare av det men jag blev sjukskriven tom den 18/12. Efter det tog jag den där nöffnöffsprutan och fick höra att den kan ge feber och influensaliknande symtom. Sen åkte jag en sväng till lägenheten jag och barnen ska bo i - även kallat för Råttboet. I morgon ska de flytta över mina möbler :)

Åkte hem, stekte pannkakor och nu sitter jag här med feber, influensaliknande symtom och värsta huvudvärken. Stekte pannkakor till middag och sen sjönk jag ner på stolen och där har jg väl mer eller mindre suttit kvar på stolen och slösurfat. De senaste veckorna har jag varit inne en del på en sida som heter Pappaliv.se. Den är så bra och man får lixom en annan synvinkel på hur män upplever separationer och vilket motstånd de faktiskt möter i samhället. Och jag tycker synd om dessa män. Visst - det finns säkert dom som är jättefel ute när det gäller sina barn eller deras mammor men det har nu gått upp för mig att det finns massor med mammor som far med lögner och försöker att medvetet hindra en pappa från att träffa sina barn. Det som är bra med detta forum är också att det är öppet för kvinnor vilket gör att inläggen blir rätt balanserade och som tur var finns det kvinnor som är som jag. Som anser att barnen har rätt till sina båda föräldrar...

När Lillfjompan och Fjompsonens pappa och jag skiljde oss fick jag kämpa från ett annat håll - för att de skulle vara hos sin far. Han tyckte jag var egoistisk som ansåg att de skulle vara hos honom varannan helg och 2 nätter i veckan. Han var skitsur över att jag krävde detta. Anklagade mig för att vilja detta så att jag kunde springa på krogen... Detta stämde över huvud taget inte med sanningen - jag ville helt enkelt att de skulle ha rätt till sin far. Det hela fungerade väl sådär. Barnens far är tyvärr en sån person som lever i "Blixt Gordons värld". I nästan 1 år hämtade jag Lillfjompan varje gång de skulle sova hos pappa eftersom att hon blev hysterisk helt enkelt. Hon litade inte alls på sin pappa... Nu bor ju deras pappa i USA så jag har ju det hela ansvaret för barnen och det är oerhört tufft. Speciellt nu när jag kommer att leva själv med dom och inte har några släktingar. Men vet att man kan få hjälp från samhället med kontaktfamilj så jag får väl försöka få fram en sån.

Sen har vi ju Storfjompans pappa. Vi var unga när vi fick henne och han var ung när vi skiljdes åt men vi hade ett avtal som gick ut på att han hade henne på sina lediga helger. Han åkte buss de 12 milen för att hämta och lämna henne. Ibland åkte jag ner med henne. När vi separerade bodde han hos sin mamma. Jag tycker inte om hans mamma - hon är en bitter, skitsnackande människa. Samma med pappans syster. Och ni som läst inlägget för någon dag sen vet ju vad jag anser om skitsnack... Farmors största förkärlek var att snacka skit om sin före detta man. Storfjompan tycker väldigt mycket om sin farfar så hon blev så ledsen över farmors skitsnack men tyvärr kunde jag ju inte göra något åt det hela. Hennes far var hennes far och när jag försökte prata med expertisen sa de helt enkelt att jag inte hade någonting med att göra när det gällde vart han tog vår dotter och vilka de träffade. Storfjompans pappa, som ju faktiskt hade sin dotter varje ledig helg hade ju även han rätt att vara en "vanlig" ung kille och gå ut med sina vänner. Men det blir fel ibland.... Storfjompan som då inte tyckte om sin farmor hade farmor som barnvakt. Ledsen och i princip hysterisk ville hon ringa sin mor på natten. Mina barn har alltid fått veta att oavsett tid så ringer dom mig om det är något. Och det ville hon nu, 3 år gammal och farmor sa Nej! Vilket fick till följd att Storfjompan blev ännu mer hysterisk. Efter någon timme kom pappan hem och var mer än stupfull och ramlar ihop innanför ytterdörren. Skäller på både Storfjompan och sin mor. Hon bara grät mammas gull. Tidigt på morgonen fick hon i varje fall ringa och det hela slutade med att jag åkte och hämtade henne. Men att hindra honom från att träffa henne - nej. Skulle aldrig fallit mig in - han var hennes far... Detta minne sitter hårt i hennes minnesbark och hon tycker än idag illa om fulla människor. Och sin farmor har hon brutit kontakten med.

När jag läste på Pappaliv började jag tänka på hur det varit med barnens pappor. Båda bor ju nu i utlandet, Storfjompans pappa flyttade utomlands när hon var 5 år. När de träffades lämnade jag henne vid flygplatsen. Och vad jag grät när hon åkt. Och när hon kom hem... Men jag har aldrig hindrat henne från att åka. Hennes pappa, nog för att han då flyttat, ville träffa henne. De andras pappa kan tillbringa 5 dagar i Sverige och ändå förära sina 2 barn endast 3 timmar.... det är omtanke det. Nåja - det är ju så det är och inget att älta om.
Barnen älskar sina pappor och de älskar sin mamma. Det är bra det. Och de har kontakt med sina pappor på ett eller annat sätt så jag behöver inte skämmas för mitt beteende gentemot mina barn och deras pappor.

Men fy tusan vad det finns kvinnor som borde skämmas för sitt beteende. Det är inte bara män som beter sig illa ibland... fy  vilka ruggiga människor!

Länk till Pappaliv