Måndagens puls

Igår, måndag, var dagen då jag misstänkte starkt att jag skulle gå ner mig helt i skiten.
Alltså så där då man känner att NU är det verkligen NATTSVART! Och så blev det.

Efter att inte ha sovit en blund (ja, kanske små, små stunder) gick jag upp vid halv 7. Redan då började jag skaka. Kokade kaffe, tvingade i mig en knäckesmörgås och sa så småningom hej till fjompbarnen som åkte iväg till skolan. Sen satte jag mig vid matbordet och bara stirrade. Väntade på att de smärtstillande skulle börja verka. Tanten på soc hade ju sagt att jag skulle vara tvungen att packa mina saker inför flytten.

Och ja, det gör man ju om allt är som det ska men nu är ju inte allt som det ska längre. Just nu är det ju så att det är soc som gett mig lägenheten. Jag har både bra och dåliga minnen där ifrån - det har väl alla från sina hem... Till saken hör att jag, hm, lämnade hemmet lite hastigt och att jag faktiskt blivit anmäld för bråkig miljö. De allra största anledningen till att jag inte kunde tänka mig att ens ta mig till min gamla lägenheten är den panikångest jag drabbats av de senaste veckorna. Ringer telefonen stirrar jag på den och kan bara inte svara. Hela bröstet knyter sig, pulsen höjs och jag bara FUNGERAR inte. Så, nu för tiden låter jag det ringa och sen ringer jag upp. Om jag kommer överens med ångesten vill säga. Samma fysiska fenomen inträffar när jag ska gå ut när det är ljust, ska på toaletten och annat. Hur som helst.

Det andra skälet är mitt handikapp. Just nu är jag så stressad och just nu är det soc som faktiskt är orsaken till att jag mår dåligt då de absolut ska tvinga mig till att göra något jag inte kan just nu. Rent fysiskt fungerar inte min kropp för tillfället. Den har gått helt i baklås. Eftersom att sjukdomen bla sitter i musklerna är det dom som gör mest ont och nu har de krampat ihop sig. Vilket yttrar sig som så att hela ryggens muskler är i kramp och de värker. Med versaler... höfterna likaså, överarmarna osv... Det finns nog inte en muskel som inte krampat ihop. Detta innebär att jag har ont. Det gör j*vligt ont. Det gör ont att ha kläder på sig och det där med att faktiskt ta sig in i duschen är lika med tortyr. När man lever i så total smärta brister psyket till slut. Du kan inte hålla inne impulserna. Och kroppen tillsammans med soc, anmälningar och allt annat gjorde att jag bara grät igår. Grät, hade ont och hade panikångest.

Jippie - livet är riktigt roligt ibland. Inte alls.

Lite över 8 ringde tanten och jag bröt ihop. Ringde kuratorn. Bara grät.

Ringer hur som helst till kuratorn som ringer soc. Till mig säger hon åk till psykakuten - du måste få något lugnande. Mm... lugnar ner mig och åker iväg. Pratar med en sköterska i Akutteamet som absolut inte fattar vad soc håller på med. Som han sa - "jag trodde sociala var till för att hjälpa och inte för att stjälpa". Hade ett blodtryck på 140/100 och en puls på 100. Alltså långt ifrån godkänt. Fick så småningom träffa en jättego läkare. Förutom att jag just nu är extremt stressad har jag fått post traumatisk stress. När jag åkte hem på den sena eftermiddagen hade jag med mig både lugnande och något att sova på.

Naturligtvis hände det en massa andra saker också men jag orkar inte gå in på de närmare. Någonting som dock irriterar mig är det faktum att igår fanns det någon "Hassan" som skulle fixa flytten idag. Idag måste "Hassan" fixa folk inför flytten.... jag fattar verkligen inte vad som pågår just nu...