Jag fick en kommentar...

... för ett tag sen som sa följande:

Tycker du att du. är en god förebild?? Du är värdelös som sådan!!

Grejen är väl mer den att jag behöver inte ens tycka det själv - för jag får höra det rätt ofta. Inte bara ifrån mina barn utan även från min omgivning. Både av människor jag känt sen jag var tonåring och som hänger kvar men även av nya bekantskaper. Och jag antar att det är därför jag inte ens känner mig påhoppad av dylika kommentarer - för jag vet så väl att de är lagda av människor som inte besitter samma kapacitet som jag gör. Den vanligaste orsaken till rent skitsnack är just avundsjuka - och att den som är avundsjuk ofta  säger att "vaddå - skulle jag vara avundsjuk på dig, ditt lowlife!!!" - och det är där avundsjukan lyser igenom. Eller avundsjukan? Snarare brist på humanistisk kompetens... Eller det kanske är så enkelt att det är så här:

De människor som lägger sådana kommentarer brister rätt stort på en av de punkter som innebär att vara en god förebild - att inte snacka skit om sin omgivning... Vare sig man känner en människa eller inte så snackar man inte skit. Än värre är det med människor som fabulerar ihop saker som aldrig har sagts eller gjorts och som de sen sitter och snackar om som om det vore sanningar. Men det är deras sätt att vara och det är rätt sorgligt att de faktiskt inte kan se att den de skadar är inte den som drabbas utan i slutändan drabbar det dom själva. Och vilken typ av förebild är man vid det laget? "Jo, men lilla Pelle, ljug ihop vad du tycker är bra och sprid skiten. Sanningen är endast till för de människor som använder sin hjärna och det gör inte mamma/pappa så var du som mig - full av skit"!!! Jomen tjoflöjt - vilken bra förebild man är då...

Nej, att vara en bra förebild går ut på att lära sina barn att alla människor är olika - och att de har rätt att vara det också. De kanske inte gör saker på det sättet som du väljer - men de gör det på sitt egna sätt - och det är helt ok! Det går ut på att acceptera människor som dom är, att se människor för vad de är, att låta människor leva sitt liv på det sätt de tycker är rätt och det innebär att stödja andra människor. Bland annat då...

Ibland brukar jag skratta åt när människor försöker tala om för mig att "dom ska berätta mina hemligheter för tex mannen i mitt liv. Berätta hur hemsk jag är som människa"... och jag säger som lilla Simba på elefantkyrkogården: "haha - jag skrattar faran mitt i ansiktet" - för vad är det ni ska berätta? Det finns inget spännande att berätta alls om sanningen ska fram... För det min älskling inte vet om mig - det är nämligen inte värt att veta. Han vet alla "dumheter" jag gjorde som ung... Han vet alla dumheter jag gjorde som singel... Han vet allt om vad som hände när jag inte bodde i Norrtälje. Han vet allt om sekretessbelagda journaler på Sahlgrenska sjukhuset, skyddat boende, ljugande ex, falska människor, busiga saker, mindre bra saker, jävligt bra saker, skilsmässa, orsaker/bakgrunder och egentligen... fan och hans gamla moster!... Han vet tom om allt som det står om i detta inlägg: Sanningens minut! För varför skulle jag inte vara ärlig mot honom? Jag har nämligen ingenting att dölja för min omgivning så därför när det droppar in en liten kommentar här och där om hur "jag nu då skulle kunna vara" så ger jag honom ett ärligt svar och även om det svaret innehåller mindre smickrande saker om mig själv så spelar det ingen roll - för sanningen får han likväl...

Kostar det då inte på i ett förhållande att vara så ärlig? Nej, det är ju det det inte gör utan det förenklar en hel del för det gör att om någonting skulle dyka upp så kan man säga att "jaha - vad är nyhetsvärdet i det här? Du skulle inte kunna säga någonting som jag inte visste?" Och om det nu skulle vara något som någon av oss inte sagt så är det ju bara att fråga för när man redan har serverat det värsta som finns om en själv att veta försvinner oron för att något ofördelaktigt skulle kunna dyka upp...

Den här inställningen till och om ärlighet har jag haft hela mitt liv. Det är också därför jag fått en del av de uppdrag jag har fått - just för att jag vågar sätta ner foten och vara stark i min åsikt. Just för att jag faktiskt klarar av att stå emot. Så i förra veckan då en person försökte få det att låta på FB som om den kände mig och försökte få till det som att jag var något jag inte var blev det lite uppror i min logg men även i min inkorg. Till slut satt vi ett gäng och stirrade på min logg och skrattade gott åt det som dök upp både på loggen och i min inkorg. Visst - det kanske var elakt att driva så med en människa som inte har en susning om vad den snackar om men ändå så kändes det så skönt att inte ens behöva fundera över om människan hade rätt. Det som skrevs bidrog också till en diskussion om hur man är inför sina barn - för om det är så att man har för avsikt att dissa, vara elak och trycka ned en annan människa - är man då en god förebild för sina barn? Svaret blev ett rungande nej - och det är ju så det är... Man är inte en bra förebild om man hänger sig åt skitsnack... inte ens om man snackar skit med sanningshalt för skitsnack - är alltid skitsnack...

Vilket för mig till uttalandet att "snacka skit - ja, det överlåter jag åt andra istället för jag är hellre ärlig mot mig själv och andra eller så håller jag tyst". Men vad är skitsnack? Nej, det är inte skitsnack att ha åsikter om hur man tycker att föräldrar ska vara. Det är inte skitsnack att ha åsikter om föräldrar (mest mammor) som hindrar papporna ifrån att träffa sina barn. Det  är inte skitsnack att ha åsikter om hur många föräldrar gör fel när de försöker överföra sin egna antipati mot den andre föräldern till barnen. Varje förälder har rätt till att skapa sig en fungerande relation med sina barn utifrån sina egna villkor. Hur jag är med mina barn är inte ett rättesnöre om hur mina barns far skall vara med våra barn. Dom måste ha sina egna villkor för hur det ska se ut. Jag har liksom inte rätt att gå in och säga att "så här ska du göra och tycka". Det finns mycket att säga om det där men just nu tänker jag inte gå in längre på det... förutom att jag kommer alltid att fortsätta kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar och jag kommer alltid lägga mig i när jag ser att det är något som är fel...

Sen har vi det som folk tycks reagera på när det gäller mig... Mitt utseende! Men vad har ni för problem? De allra flesta människor tycker om och uppskattar när de får höra superlativ om sitt utseende - så även jag. Det är inte konstigare än så. Jag har alltid fått höra att jag är söt - oavsett hur mycket jag har vägt. Förhållandet med min förra sambo började med ett brev där han skrev till mig på en spelsida om att "vet du hur vacker du faktiskt är"? Och det var inte det enda brevet jag fick om mitt utseende - det har hänt rätt ofta om sanningen ska fram. Ett av M:en och jag pratade om det och utmanade varandra - starta en profil på 2 datingsidor och se hur många sexförslag eller brev om ditt utseende du får... Tja, jag fick väl en 3-4 stycken per dag medan  M knappt fick några alls och ja, alla gick de ut på att jag hade ett fördelaktigt utseende och ja - jag tar faktiskt till mig dessa uttalanden och jag egoboostar som fan! Bara för att jag kan helt enkelt! Och jag kommer alltid att göra det. Jag kommer egoboosta varje gång som Älskade M säger "hej Snygging"! till mig. Jag kommer göra det varje gång jag går ut och dansar, leker, busar och får höra att "du är snygg" (och ja... jag talar om det för Älskade M efteråt som är mycket väl medveten om att jag får dessa kommentarer) och tja, han är snygg han också och får samma kommentarer så det är rätt jämnt i egoboostandet...

Det jag däremot inte gör är att försöka trycka ner andra människor och skriva att "fy vad du är ful" eller något sånt. Av olika anledningar - dels för att det är rent elakt (och så var det det där med att vara förebild och är en förebild medvetet elak? Nej!), för att det är nedvärderande men även för att en människa som inte har ett fördelaktigt utseende brukar vara rätt medveten om det själv och varför skulle jag spä på en människas olycka? Dessa egoboostningar gav upphov till en diskussion en gång och vi kom fram till att de som oftast dissar någon på det sättet är nog mer osäker på sitt utseende än vad jag är och troligen inte ens speciellt söt... Så när jag tänker på det så får jag väl då utifrån den diskussionen utgå ifrån att de som dissar mitt utseende antingen är fula eller osäkra på sig själva eller kanske båda... vilket föranleder denna bild:

Men när det gällde det där med att vara förebild ja... några små, enkla reflektioner:

* Var snäll.
* Var inte aggressiv.
* Skrik inte åt dina barn eller din omgivning.
* Se för fan till att inte få sparken från ditt jobb
* Snacka inte skit och om du snackar - se till att du har rätt information innan du öppnar munnen!
* Prata sanning från första början - börjar du med lögner vet du snart inte vad du sagt eller vad som är sanning eller lögn.
* Stå för din åsikt på ett respektfullt sätt.
* Var ödmjuk.
* Bemöt din omgivning på ett respektfullt sätt.
* Om du har barn - se till att ditt barn har båda sina föräldrar i sitt liv.
* Var sann mot din omgivning - och dig själv

... och en massa annat på samma linje. Lever jag efter detta? You bet!

Så när kommentarer läggs om min brist på utseende, brist på förebildsskap, brist på intelligens så vet jag att jo - jag är nog ändå rätt snygg... jo - jag är en bra förebild... jo - jag är rätt intelligent. Mitt IQ är 126 - vad är ditt?

-------------------------------------------------------

Många M blir det - men det är ju för att dom är många...

Finaste M - kvinna och god vän
Sötaste M - man och barndomsvän
Snyggaste M - man och underbar vän
Älskade M - man och en helt underbar, outstanding, söt och älskad pojkvän

Och rent musikmässigt är jag nog lite kär i Darins alla olika versioner i "Så mycket bättre" och den här "gav" jag till Älskade M här om dagen och jag står för varje ord i den: