Tja, vad ska man egentligen...

...säga?

Man kan ju säga att - det går bra nu! Väldigt bra till och med!

Det har liksom bara gått min väg och just nu känns det som om jag är rätt oövervinnerlig. Yepp - that's me!

Nu har jag iofs aldrig varit en förlorare. Jag har medvetet tagit bort, exkluderat, minimerat saker i mitt liv genom alla år. Vissa saker har jag lärt mig att leva med - andra saker har jag eliminerat. Allt beror på vilken hållning man har till livet och det man gör. Vad man accepterar och vad man inte accepterar. Jag är en rätt lugn person med takt och ton - när det känns rätt. Däremellan är jag en rätt tuff person som sätter ner foten för jag gör ingenting som inte känns rätt för mig. Rätt kort stubin mot de jag har i min närhet, som jag vet älskar mig för den jag är men att ha kort stubin innebär inte alltid att man ställer sig och skriker ut sin ilska utan det innebär ibland helt enkelt att man säger nej. Eller fräser till. Eller blir tyst! Jag är specialist på att bli knäpp tyst när jag blir riktigt förbannad - och då vet de inblandade att "nu är hon förbannad". Ruggigt förbannad". Men det händer inte så ofta...

För det mesta är jag rätt jämn i mitt humör. Men att vara jämn i humöret innebär inte att jag inte är glad, spontan, skrattar mycket, pratar, blir arg ibland- för det är så jag är som person. Det innebär väl mer att det inte är några djupa uppgångar eller dalar. Snygga M brukar fråga om det inte finns något stopp i mig när jag väl satt igång något - jodå, vännen, det finns det men det är roligare att genomföra saker än att bara låta dem bero.

Just nu är jag så himla lycklig. Ja, det sa jag ju. Storprinsessan var ju här en hel vecka och det var helt underbart. Nu har hon en termin kvar tills hon är färdigutbildad sjuksköterska, 3 års långa studier är över. Eller rättare sagt låg/mellan/högstadium -> totalt 4 år gymnasie -> 3 år högskola. Lika välutbildad som sin mor och far. Vår gemensamma stolthet. Den vackra, blonda lilla tjejen med tröjan "blond men smart" och "Liten men tuff" är då färdig med sin grundutbildning och som vanligt är jag så stolt över henne och mitt hjärta svämmar över av kärlek - men inte bara till henne utan även till hennes syskon. Alla föräldrar säger att deras barn är de bästa, mest underbara, vackraste barnen - och så är det - i förälderns ögon och det är helt okej att känna och tycka så också.

Alla julklapparna blev inköpta och uppskattade, julmat uppäten, familj och släkt träffades, vänner träffades. Pengarna räckte till med marginal och det här måste vara den första januari någonsin då jag känner att jag har pengar över. Så idag handlade jag lite på rean och nu är jag i storlek 38 på underkropp och 34-36 på överkropp - det vill säga det mål jag satt upp för mig själv. Det kanske inte stämmer riktigt med vad jag satt som vikt för där är det ju 2 kg kvar till jag är tillbaka på 50-talet men där är jag snart :). Handlade kläder för 1600:- och betalade 450:- och det kändes ju helt okej att köpa 2 par jeans i storlek 38.

Sen finns det ju andra saker som gått precis som jag önskat att de ska gå: jag blev vald till ordinarie ledamot i Utbildningsnämnden och fick även förtroendet att av nämndsgruppen bli ordinarie i Arbetsutskottet. En plats jag hade innan jag flyttade och som jag nu åter har förärats. Igår blev jag nominerad till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet - i Stiftsfullmäktige satt jag innan jag flyttade och det är ett roligt uppdrag och Kyrkomötet är ett sånt uppdrag som jag alltid har velat ha i förlängningen. Att få dessa förtroenden av våra medlemmar för att de tycker man gör ett bra arbete, är att lita på och att man är just den som de har förtroende för i dessa frågor - ja, det känns verkligen underbart.

Sen är det ju det där med kärleken. Den som slog ner som en blixt. Den enda snygga man jag sett på år, den enda jag känt att "dig skulle jag vilja känna mer" - dig är jag nyfiken på. Att av den mannen få höra att man är hans drömkvinna redan innan vi pratat med varandra - ja, det kändes mer än helt okej. Lika ärlig som jag, med samma livsfilosofi, samma syn på livet. Vi började med att prata om allt det där som kan bli jobbigt om det skulle komma fram och man inte sagt något. Rakt av - inga hemligheter här inte. Så nu är situationen så att det han inte vet om mig - ja, det är inte värt att veta. Och om han får veta det så är det inga graverande saker... Det känns så bra och jag känner mig så oerhört älskad - lika mycket som jag älskar så ja -

Livet är verkligen helt utan sorger och består av enbart glädje!