Mammas två små vackra...

... flickor! I och för sig så är dom inte så små längre - tiden går alldeles för fort när man har barn och det gäller att ge sig tid till att njuta av och med sina telningar. Alldeles för många föräldrar låter barnens uppväxttid gå dom förbi och helt plötsligt så är tiden inne för dom att flytta hemifrån. Och själv sitter man där och undrar "vad som hände"...

Vad som hände var ju egentligen "bara" livet. Den naturliga gången. Tiden som går. Ups an' downs...

Jag kommer ihåg Storprinsessan när hon var i Lillprinsessans ålder. Så lika de faktiskt är till sättet. Lika resonerande, lika envisa, lika säkra på sin egen vilja men ändå kanske osäkra på sin egna förmåga förutom på deras egna planhalva... Storprinsessan sjöng och spelade teater - Lillprinsessan hänger sig åt läsning och böcker. Samt fotografering... Igår tog hon ett fotografi av sig själv - ett av otaliga och det blev så sjukt bra - mammas vackra lilla tjej:

Sen har vi den stora prinsessan - lika vacker - bara ett par år äldre:

När jag ser mina tjejer blir jag en sån där löjligt stolt mamma - precis som man ska vara! Varje förälder ska vara stolt över sina barn och dess bedrifter. Varje förälder ska också låta båda föräldrarna få vara stolt över sina barn. Den här veckan har jag haft 3 olika samtal med 3 olika föräldrar där en av föräldrarna aktivt motarbetar ett fungerande umgänge. Jag kan verkligen inte förstå detta. Vad ger den ena föräldern tolknings och bestämmanderätt bara för att den "tycker" så? Skämmas borde ni!

Men nog om det... Båda prinsessorna är blonda - så också deras mor men deras mor kände att det nu var dags för en förändring så hon färgade håret här om dagen så nu är håret i en nyans "Strawberry kiss" :) Som ser ut så här:

Reaktionen på detta var rätt rolig... Det blev WoW, men satan så snygg du är, precis så där ska du se ut och  en gammal vän stirrade på mig och sa sen att "det är ju du!"... Kommunalrådet höll på att spilla ut kaffet och bara stirrade på mig och satt sen och stirrade på mig de timmar som gårdagens konferens höll på...

Men den finaste kommentaren fick jag nog av älskade M's son som tittade länge på mig och sa sen "Vad du är vacker"... Någon timme senare sa han "vad du är fin idag i din kjol"... sånna kommentarer värmer. Han har verkligen tagit sin plats i mitt hjärta... Han och hans far... Hans stackars far som dessutom fick stå ut med nattens panikattack av smärta när Tiezes tyckte att det var dags att invadera bröstkorgen... Jag brukar inte klaga när jag har ont men inatt så var det inte roligt alls och det smärtstillande jag fick kändes som en droppe i havet...

Men men - idag har det varit en ny dag med snöskottning och snart är det dags för kvällens arbetspass... och sen hemhalkning...

Jaja - tjing, tjing!